Bländad av ljuset

De framställs som superentreprenörer, visionärer och inspirerande coacher. Kommuner, organisationer och företag betalar tiotusentals kronor i timmen för att låta dem tala för personalen. Filter skrapade på talarbranschens glänsande yta för att se om produkten verkligen är värd sitt pris.

Therese Albrechtson har inte fått särskilt många timmars sömn, eftersom hon föregående kväll ledde ett stort event på Café Opera med sin nya företagssatsning Academy of Excellence. Dessutom var tåget som skulle ta henne från Stockholm till föreläsningen på Mälardalens högskola i Västerås försenat, så hon fick ta en taxi för 1 500 kronor för att hinna i tid. Det ledde till att hon inte hann äta lunch, och nu är klockan redan två på eftermiddagen. Ingenting av det här märks på Therese när hon tar alla anländande i hand vid ingången till Omegasalen. Hon glittrar som sina diamantprydda Chanel-örhängen.

»Hej! Therese. Trevligt!«

De flesta svarar tafatt och går direkt in för att sätta sig. En kvinna med grånande hår och strålande ögon skakar glatt Thereses hand och presenterar sig som Vessna. Hon säger att hon läst många artiklar om henne.

»Det ska bli så kul att lyssna på en framgångsrik, ung affärskvinna. Jag är också affärskvinna, men gammal.«

»Åldern har ingen betydelse, vet du väl«, svarar Therese käckt.

Högskolan ska dela ut priser i en årlig idétävling där studenter försöker vinna sponsorer till sina innovationer. Therese är här för att prata före prisutdelningen. Tanken är att hon ska ingjuta hopp även i dem som inte vinner, att de ska känna att det kommer att gå bra för dem och deras idé ändå.

Inom den här världen känner de flesta till Therese Albrechtson, entreprenörsbranschens främsta omslagsflicka de senaste åren. 2008 blev hon utsedd till en av näringsdepartementets ambassadörer för kvinnligt företagande, till Årets kvinna av Damernas Värld och till Europe’s Young Entrepreneur av tidningen Business Weeks läsare. Det har skrivits hundratals artiklar om henne i morgontidningar, kvällstidningar och i stort sett varenda månadsmagasin och affärstidning. I ingressen till en artikel i Chefstidningen sammanfattade journalisten varför Therese Albrechtson fått så mycket uppmärksamhet: »Therese Albrechtsons företagande har alla ingredienser som gör en framgångssaga värd sitt namn. Hon är ung, driftig, modig, vacker och övertygande.«

I flera av artiklarna kan man läsa hur allting började med en misslyckad utekväll på nattklubben Trädgår’n i Göteborg. Det sista hon minns är att hon stod på dansgolvet och smuttade på det enda glas vin hon köpt under kvällen. Sedan är det svart. Nästa morgon vaknade Therese hemma i sin säng. Hennes vänner berättade att hon segnat ihop på golvet och att de fick hjälpa henne hem i en taxi. Hon fattade ingenting. När hon slog upp morgontidningen fick hon förklaringen: fem andra tjejer blev drogade och våldtagna på samma nattklubb, samma kväll. Som hon sade till Göteborgs-Posten ett par år senare: »Det kunde ha varit jag, kände jag, och bestämde mig för att jag måste göra någonting. Jag kan inte stoppa alla våldtäktsmän, men jag kan göra så att tjejer känner sig tryggare.« Det skulle hon göra med lagliga självförsvarssprayer.

Therese kommer inte från någon företagarfamilj. Hennes mamma är lärare, pappan är handbollstränare och ingen av dem var särskilt positiva till att hon ville bli egenföretagare. Therese, som precis hade gått ut Porthällagymnasiet i Partille utanför Göteborg med toppbetyg, lyssnade inte på dem. Redan under sitt sista gymnasieår hade hon börjat sälja självförsvarssprayer, då som ett skolprojekt tillsammans med tre skolkamrater, och nu tackade hon nej till platsen på Handelshögskolan för att istället starta aktiebolaget Bodyguard Säkerhetsprodukter. Det visade sig vara en god idé: inom ett år hade hon omsatt sin första miljon och öppnat kontor på tjusiga Norra Hamngatan i centrala Göteborg. Snart drev hon även designföretaget Greyzone och var delägare i Iboards, som utvecklade interaktiva whiteboardtavlor.

I dag är Therese Albrechtson 25 år gammal och har sålt såväl Bodyguard som sina andelar i Iboards. Istället satsar hon på det som ger henne mest energi – att föreläsa. Den verksamheten sköter moderbolaget Therese Albrechtson Holding AB. Det är också det företaget som har släppt hennes motivationsbok Våga, vårda, vinn!. Hon driver Academy of Excellence, ett utbildningsföretag som riktar sig till entreprenörer och företag som vill expandera från »5 till 50 miljoner«. Academy of Excellence anordnar föreläsningar en gång i veckan och ger alla deltagare en egen coach.

I Västerås dånar The winner takes it all, Viva la vida och andra vinnarlåtar ur högtalarna medan publiken strömmar till. Therese måste småskrika till dagens arrangör Sasan Shaba, en kostymklädd, ung kille med charmigt leende och välkammad frisyr. Han skrattar hela tiden, men slänger samtidigt snabba blickar på klockan och runt om i den glest besatta salen: Therese skulle ha börjat prata för tio minuter sedan, men han vill vänta för att se om det dyker upp någon mer. Sasan spejar ut i korridoren. Till slut rycker han på axlarna och går upp på scenen. Sasan börjar med att rabbla sponsorer, innan han presenterar Therese:

»Någon som är enormt mycket mer inspirerande än jag, Europas bästa unga entreprenör, Therese Albrechtson!«

När Therese går upp på podiet ser hon också ut som en superentreprenör, i välputsade läderstövlar, mörka jeans, rosa sidentopp, kort svart kavaj och exklusiva smycken. Alla applåderar.

»Jag tänkte börja med att sätta på en snabb reklamfilm om mig själv. Det är ganska osvenskt, men det är okej eller?«

Filmen visar bilder på Therese när hon hänger upp kläder, när hon står vid produktionsbandet för säkerhetssprayerna, när hon ler bredvid kung Carl XVI Gustaf. Varje bildruta har frostade kanter och ackompanjeras av den amerikanska Idol-tvåan Adam Lamberts powerrocklåt No boundaries. Mantrat »våga, vårda, vinn« tonar in vid bilderna.

Therese Albrechtson kör på. Hon berättar om hur hon startade sitt första företag och hur mycket hon brann för idén med självförsvarssprayer.

»Det var superbra! Inga fler våldtäktsmän i Sverige! Perfekt!«

Hon talar om hur svårt det var att få investerare som 19-åring.

»Istället för att fokusera på att det inte gick, tänkte jag att jag skulle visa dem, hur skaffar jag pengar, hur ska jag lösa det här?«

Och hur hon till slut lyckades skrapa ihop en halv miljon kronor av privatpersoner och företag efter att hon fått en artikel skriven om sig och sin affärsidé i Partille Nyheter.

»Yes! Gött!«

Hon vandrar hela tiden fram och tillbaka över scenen. För att understryka det hon säger knyter hon näven, gör segergester och ryter fram ord. Publiken fnissar lite då och då, men är inte riktigt med henne. Hon visar upp en bild på en guldfisk som simmar i ett stim av svarta fiskar.

»Vem här inne vill vara guldfisken?«

Det är helt tyst i Omegasalen. Therese harklar sig. Föreläsningen tänder till först när hon berättar om den mest pinsamma upplevelsen i hela sitt liv. Hon var på EU-toppmötet i Prag 2009 för att peppa kommissionärer att våga satsa på det de brinner för, trots finanskrisen. Även om hon alltid varit osäker på engelska kände hon att det här var en chans hon inte fick missa.

»Vet ni vilken talare som var innan mig?«

Det är tyst i tio sekunder innan en ung man föreslår Reinfeldt.

»Barack Obama! Förstår ni att man får ännu mer svettattacker? Jag var nervös när jag bara skulle hälsa på honom. Så skulle jag gå upp och tala efter honom!«

Alla skakar skrattande på huvudet.

»När förbandet då, Barack Obama, gått av, så kommer jag upp på scenen och tänker att inledning har man ju hört ska vara bra. Min inledning var: ›Hej, jag heter Therese och jag har gjort det här. Nu ska vi tro på oss själva!‹ Jag kände att jag måste ha en bättre inledning. Det slog till en snilleblixt: ›Yes, we can!‹ Så jag höjer näven, tittar ut och skriker till: ›Yes, we can! We can solve this fiancécrise!‹«

Det tar ett par sekunder innan en äldre man på andra raden skrockar till och publiken börjar gapskratta.

»Vilket pundhuvud som står där framme och ropar att vi ska lösa pojkvänskrisen!« fortsätter hon när skratten tystnat något.

Hennes pinsamma historia bryter isen. När hon senare uppmanar oss att säga tre saker vi är bra på till bänkgrannen så börjar alla direkt berätta hur kreativa och idérika de är. Hon frågar om någon vågar säga vad de är bra på högt. En medelålders man med blond kalufs och en lila sweatshirt med 80-talstryck ropar:

»Jag kan säga vad jag är dålig på istället, för det tycker jag är en bra sak. Om jag är medveten om vad jag är dålig på så kan jag fokusera på att förbättra det, alla de bra egenskaperna har jag ju. De behöver jag inte fokusera på.«

Therese ler lite stelt på scenen.

»Du har alla bra egenskaper?« undrar hon.

»Nej inte alla, men de jag har har jag ju.«

»Ja, men vilka är det då?«

»Men genom att förbättra det jag är sämre på så blir jag ju bättre?«

»Men vad är det du är bra på då?«

Mannen ger upp och svarar att han är idérik, kreativ och kontaktskapande. Therese stirrar tyst på honom under ett par sekunder innan hon svarar:

»Härligt!«

Hon börjar sjunga Sån’t är livet. Högt och otroligt falskt. En ung tjej på andra raden, som började sjunka ned i sin stol redan en halvtimme tidigare, tittar nu på Therese med skeptiskt rynkade ögonbryn. Hon hänger ändå med när Therese klappar i gång publiken. Sensmoralen av det lilla framträdandet är att man ska bygga upp sitt självförtroende genom att hitta det man är bra på.

Föreläsningen börjar närma sig slutet och Therese ska knyta ihop säcken.

»Jag har ett par ledord som jag vill att ni ska känna och sedan ta med er härifrån. Så jag vill att ni ska ställa er upp så ska vi säga dem tillsammans.«

Det fnissas lite generat i bänkraderna, men alla ställer sig lydigt upp. Therese peppar publiken som om vi vore på en fotbollsmatch:

»Är ni med?«

»JA!«

»Så ja, gött! ETT, TVÅ, TRE! Våga! Vårda! Vinn! VÅGA! VÅRDA! VINN!«

Publiken tar i ordentligt och Therese ler nöjt.

»Va duktiga ni är!«

Hon klappar händerna.

Ett par minuter senare är det vi som applåderar Therese när hon går av scenen. Hon sätter sig ned och tjejen som såg skeptisk ut under sångnumret lutar sig fram, klappar henne på axeln och gör tummen upp.

Efter föreläsningen, i kön till kafeterian där hon ska köpa sig en morotskaka och en banan, säger hon att hon själv inte är speciellt nöjd med dagens föreläsning.

– De var alldeles för få. Min föreläsning bygger så mycket på energi och det är svårt att få igång folk när det är så få i en så stor lokal.

Mannen i den lila sweatshirten, som hellre ville säga saker han var dålig på, kommer fram till henne.

»Alltså är det verkligen så viktigt med karriär?«

»Nej, jag tycker att man har lyckats om man gör någonting som man tycker om och mår bra av. Men just på den här föreläsningen var jag tvungen att fokusera på det här.«

»Okej, för det är ju mycket man får offra för en karriär som kanske är minst lika viktigt.«

»Ja, absolut«, säger Therese. »Jag håller verkligen med. Jag brukar hålla föreläsningar om välbefinnande och hälsa också.«

»Håller du hälsoföreläsningar?«

»Ja, eller hälsa… Jag talar om att vända motgång till medgång. Men det står under hälsa på talarförmedlingar.«

De fortsätter att diskutera ett tag och det märks att mannen inte är särskilt imponerad av vad Therese har att säga. Under minglet med ostbågar och Ica-cider som följer efter prisutdelningen säger mannen till mig att han »kräks på sådana här klyschiga föreläsningar, det finns visst saker som är omöjliga«. Alla andra flockas kring Therese och tar chansen att berätta om sina idéer. Hon får en bok om entreprenörskap som tack. Therese säger: »Det kan jag behöva!« Alla skrattar.

 

Therese Albrechtson är karismatisk, har tagit sig igenom motgångar som stärkt henne och har egna erfarenheter av ämnet hon talar om. Hennes budskap är »vågar du så vinner du!« och vill visa att om man bara anstränger sig så klarar man vad som helst. Därmed personifierar hon ganska väl den föreläsarbransch som vuxit fram i Sverige sedan mitten av 1990-talet, då landets första talarförmedling, Talarforum, startades.

I USA har liknande företag funnits sedan 1950-talet, men i Sverige var det en ny affärsidé. En talarförmedling har ett antal föreläsare knutna till sig och förmedlar deras tjänster till allt från kommuner och myndigheter till företag och ideella organisationer. Kunderna återkommer ofta flera gånger om året för att få hjälp att hitta rätt sorts talare. I dagsläget har Talarforum runt 8 000 föreläsare och underhållare knutna till sig. Varje dag ringer tio personer med föreläsardrömmar till Talarforum för att få vara med i deras stall. De flesta får försöka vidare hos någon av de drygt femton andra, betydligt mindre, talarförmedlingar som anslutit sig till branschen. Det är svårt att mäta exakt hur stor den totala svenska talarbranschen är, men håller man sig till Talarforum så omsatte företaget 90 miljoner rekordåret 2008, något mindre året därpå och förväntas slå nytt rekord i 2010 års bokslut.

Talarna kan delas in i fem huvudkategorier: entreprenörerna, motivatörerna, experterna, kändisarna och trendspanarna. Gränserna däremellan är ofta flytande. Therese Albrechtson är förstås entreprenör, men håller också föreläsningar om självkänsla och teambuilding och vill helt klart även räknas till motivatörerna. Där samlas annars alla dessa coacher som kan hjälpa till med allt från bantning till raggning och välmående. Till experterna hör exempelvis hjärnforskare eller politiker som talar om sina erfarenheter, som Göran Persson, Jan Eliasson och Martin Ingvar. Tunga namn, som säkert också lockar med sitt kändisskap. Deras arvoden ligger runt 100 000 kronor per föreläsning. Bland de mer renodlade kändisarna är den mest framgångsrika talaren utan tvekan Paolo Roberto, som håller föreläsningar om allt från ungdomsbrottslighet till mångfald och mental träning. Han kan också laga mat, vilket han visade när han lärde kökspersonalen på äldreboendena i Höganäs kommun att slänga ihop en nyttig, syditaliensk trerättersmiddag. Arvodet för kändisar ligger mellan 30 000 – för Dogge Doggelito – till ungefär 65 000 kronor – för komikern Klara Zimmergren. Trendspanarna ligger snäppet högre på arvodesskalan, och kan exempelvis tala om framtidens energilösningar, hur man ska bli en attraktiv arbetsgivare eller om klimatkrisen.

En av de mest framgångsrika trendspanarna är Fredrik Härén. Han kommer från början från IT-branschen, men har de senaste åren försörjt sig på att prata om kreativitet. Efter att han flyttade till Peking och senare Singapore har hans föreläsningar handlat om kreativitet i just Asien och att vi i de utvecklade länderna snart kommer att bli förbisprungna av utvecklingsländerna. Att det på grund av internet pågår en kreativ explosion som är för mäktig för att vi ska kunna förstå den.

Trendspanare har egentligen ryggen fri, så länge de inte påstår att helt absurda saker kommer att hända – för vem orkar kontrollera flera år senare om det de sade verkligen stämde? Fredrik Häréns ämnen känns vattentäta: Asien har varit på gång de senaste femtio åren, och att säga att internet innebär en revolution för kreativitet och kunskap är heller inte svårt att hålla med om.

På youtube finns två föreläsningar med Fredrik Härén från Kunskapens dag 2007 som tillsammans fått drygt 200 000 klick. Enligt baksidan på hans bok Vad som händer i världen och varför det är viktigt att förstå utgör de »Sveriges mest sedda och diskuterade föreläsning på youtube«. Det där är förstås svårt att mäta eftersom sådant ändras under tid. Nu har till exempel statistikentusiasten Hans Roslings föreläsningsklipp över två miljoner klick.

Fredrik Härén har en lite annorlunda föreläsarstil. Snarare än att uppmuntra sin publik fokuserar han på att trycka ned den. I klippen spankulerar han omkring på scenen i en röd t-shirt med trycket Inspi(red) på, och slänger lite lätt läspande ut frågor till publiken:

»Upp med en hand ni som vet vad ledarna heter i Kina och Indien!«

En man räcker upp handen.

»Upp med en hand alla som kan nämna tio kinesiska varumärken!«

Publiken sitter stilla.

Så fortsätter han. När han kan konstatera att bara några enstaka räcker upp handen som svar på hans frågor skakar han på huvudet och utbrister: »Skäms tammefaan!« Då fnissar publiken och skäms. Det är onekligen en effektiv metod för att inte bli ifrågasatt.

Även om det inte går att säga emot själva poängen i Fredrik Häréns föreläsning går det att hitta flera saker som inte riktigt stämmer, både i föreläsningen och i Vad som sker i världen och varför det är viktigt att förstå. Till exempel säger han i sin föreläsning att man får 2,7 miljoner träffar om man googlar »hats for dogs«, som ett bevis för hur kreativ världen har blivit och hur lätt det går att finna människor med samma obskyra intressen som man själv har. Själv får jag knappt 30 000 träffar på samma sökning. I sin bok skriver han att det examineras fem gånger så många ingenjörer i Kina som i USA, men kollar man upp den bakomliggande rapporten från Duke University framkommer det att det endast är dubbelt så många om man jämför dem som når minst en kandidatexamen. Dessutom visar en utredning av det globala undersökningsinstitutet McKinsey att endast tio procent av de kinesiska och indiska ingenjörerna faktiskt har en kompetens som efterfrågas av multinationella företag. Ett annat Fredrik Härén-påstående som verkligen går att diskutera är att en av anledningarna till att utvecklingen går så snabbt i många asiatiska länder är att beslutsvägarna är effektivare i odemokratiska länder.

Fredrik Härén var en av finalisterna till Dagens Nyheters och Nationalencyklopedins utmärkelse Svenska folkets kunskapsspridare 2010.

 

Föreläsarbranschen i föregångslandet USA går inte att jämföra med den i Sverige. I USA kan miljardären och affärsmannen Donald Trump, mest känd för sin roliga frisyr och ovanan att bygga skyskrapor namngivna efter honom själv, fakturera tolv miljoner kronor för en timslång föreläsning. Där är motivationsföreläsarna superkändisar som lätt fyller arenor på egen hand.

Sverigerekordet är från när Talarforum tog hit Bill Clinton 2001, till ett arvode som ryktesvis låg på två miljoner kronor. Här lyckas få föreläsare locka så stor publik att de kan hålla egna arrangemang.

Mia Törnblom utgör ett undantag. Hennes böcker om självkänsla har sålts i över 600 000 exemplar och i medierna är hon om möjligt ännu mer omsusad än Therese Albrechtson. Hon behöver inte komma till publiken, publiken kommer till henne. Jag går på föreläsningen Mera självkänsla! på Bio Roy på Avenyn i Göteborg. Det är den andra för dagen, hon höll samma föreläsning även tidigare under eftermiddagen.

En dryg halvtimma före start är foajén redan full av människor. Mia Törnblom hörs över allihop. Hon har en hög, lite nasal röst och talar bred stockholmska.

»Välkommen! Va kul! Hej!«

Hon sitter vid ett bokbord i mitten av foajén där bland annat hennes självbiografi Så dumt! reas ut för 100 kronor.

»I den finns storyn om hur jag kom på allt. Den är den starkaste kan man säga«, säger hon till en av de medelålders kvinnor som intresserat har samlats runt henne. Snarare för att komma nära Mia än för att köpa böcker.

»Ulrica heter jag. Med c«, säger en gråhårig kvinna i matchande jacka som beslutat sig för att köpa självbiografin. Hon sträcker fram boken mot Mia.

»Vilket härligt namn!« sprakar Mia tillbaka.

»Härliga Ulrica! Kram Mia!« skriver hon i boken med stora, snirkliga bokstäver. Över i:et gör hon ett hjärta. Mia räcker över den med ett Pippi Långstrump-leende.

»Va kul!«

När Mia Törnblom prick 18.00 hoppar upp på scenen är biosalongen så fullsatt att delar av publiken får slå sig ner på balkongen istället för på parkett. Det är en liten och tråkig scen, det enda som pryder den är ett blädderblock.

»Nu ska alla ställa sig upp!« börjar hon med att ropa. »Och vända sig ditåt! Och så ska ni peta den personen som står framför er på axeln och fråga om ni får ge den en massage.«

Publiken fnissar och kvinnan som sitter bredvid mig börjar knåda mina axlar. Tjugo sekunder senare är det jag som masserar henne.

»Så där, då vet jag att ni är vakna!«

Hon skriver »MOTIVATION« på sitt block och börjar tala om hur vi ska tänka för att nå våra mål. Publiken avgudar henne från allra första början. De skrattar på alla de rätta ställena – när hon berättar hur fruktansvärt jobbigt det var att springa Tjejmilen, hur hon köper chips i mataffären för att det är så lättlagat, men att hon skäms när alla andra köper grönsaker. Det är ett igenkännande, uppskattande skratt. Många antecknar. Skriver ned att vi ska sluta jämföra oss med andra, att vi måste skilja på vilka vi är och vad vi gör.

Med sin jordnära stil har Mia Törnblom blivit en folkhemsguru inom självhjälp. Hon är som du och jag, men med en pikant bakgrund som knarkare och kriminell. Sedan hon tagit sig ur träsket har hon utvecklat en metod, kallad MT-metoden, som enligt hennes företags hemsida »skräddarsys för varje deltagare« och leder till att »just du ska lyckas att bli framgångsrik i ditt liv«. På en föreläsning är det naturligtvis svårt att få en skräddarsydd guidning, men vi får en inblick i hur det ska fungera. Metoden går ut på att vi ska tänka på allt bra som vi gör och skaka av oss det dåliga. Vi ska tycka att vi är härliga skitar och så fort vi lyckas med något ska vi gå in på toaletten och göra segergester åt vår spegelbild. För om vi kopplar en känsla till en särskild prestation så lagras det i amygdala, hjärnans känslocentrum, och då gäller det att vi fokuserar på att lyfta fram de positiva känslorna och trycka ned de negativa.

»Då säger folk: ›Det är lätt för dig att säga, men jag känner inte att jag är en härlig skit.‹«

Hon står kobent på scenen med nedsjunkna axlar, tungan under underläppen, överbett och ögonen i kors. Publiken tjuter av skratt.

»Det kan du visst känna! Det är bara att ljuga för dig själv att du känner att du är en härlig skit! För det är att ljuga för sig själv att säga att man inte duger också. Och känner man ›Jag är en härlig skit och det räcker!‹ så springer man inte in i väggen. Så enkelt är det!«

Hon skjuter av V-tecken från höfterna med små juck. Publiken nickar och skrattar. Hon är kul, Mia Törnblom, som en blandning av Jonas Gardell och en tonårsbrud som talar högljutt på bussen om allt hon gjort under helgen. Vi i publiken står glatt upp och gör hennes små övningar. Vi leker leken då man ska försöka slå på den andres översida av händerna och vinner vi ska vi göra egna segergester för att amygdala ska vakna till. Lite generat berättar vi vad vi tycker att vi är bra på. Högljutt skriker vi superlativ till grannen och den ska ta in allt vi säger. Och visst, jag blir smickrad när min bänkgranne säger att jag var så trevlig när jag småpratade med henne innan Mia började och att hon tänkt att jag var en sådan hon skulle vilja lära känna. Det är underhållande och det skapar en gemenskap, men samtidigt känns de tips Mia Törnblad ger på hur jag ska förbättra min självkänsla lite väl enkla och självklara. I  slutet av föreläsningen ger hon mig faktiskt rätt i vad jag tänker:

»Ibland får jag kritik för att jag förenklar, men det är min största styrka. Det jag sagt i kväll är sådant ni redan vet. Och för att inte bli missförstådd gör jag det så enkelt som möjligt, men det finns forskning bakom allt som jag har sagt här i dag. Om ni vill veta mer om det får ni läsa mina böcker.«

Jag småpratar med min granne när vi går därifrån. Hon tycker Mia är jättebra och sedan hon läste Du äger! har hon börjat prata med sina dagisbarn om självkänsla. De brukar sitta i en ring och säga: »Jag duger som jag är.«

Utanför Bio Roy står folk kvar i klungor och pratar om att »hon är så bra« och »va härlig hon är«. Ett gäng tjejer som verkar vara jobbarkompisar skojar om hur långa köer det kommer vara till toaletten när alla ska stå därinne och göra V-tecken.

Själv kan jag inte riktigt släppa det hon sade på slutet. Att allt hon berättat för oss är sådant vi redan vet. Varför ska jag då betala 500 kronor för att höra henne säga det? Samtidigt verkade folk glada efter föreläsningen. Jag går hem och läser hennes böcker. De liknar föreläsningen till stora delar, förutom att de rymmer lite fler handfasta tips. Att det skulle finnas forskning som stöder hennes metoder hittar jag däremot inga bevis för.

Hennes signum är Må bra-boken, en bok där man varje kväll ska skriva ned vad som varit bra, vad man är tacksam för och vad man vill ha hjälp med för att må bättre. Jag har hela tiden förutsatt att Mia Törnblom vänder sig till dem som känner sig fula och dåliga ibland och som vill sluta känna så. De som mår som vem som helst. Men här märker jag att Mia Törnblom gör anspråk på en helt annan publik. Som exempel på vad man kan skriva i Bra-kolumnen har hon: »Jag tog inte självmord i dag.«

 

Magnus Lindwall är docent i psykologi vid Göteborgs Universitet och har skrivit en avhandling om just självkänsla. Några dagar efter Mia Törnblads föreläsning sitter jag vid hans pappersbelamrade skrivbord och berättar vad jag läst. Han ler förundrat.

– Ja, men alltså… Att inte psykologförbundet går ut och säger: »Ursäkta, men det här är farligt.« Om folk tror att hennes metod verkligen fungerar så är det ett problem!

Magnus Lindwall ser sig som en konsumentupplysare inom det han kallar poppsykologiområdet, alltså gråzonen där människor utan egentlig kunskap om psykologi uttalar sig och verkar. Han har bland annat skrivit flera artiklar på Newsmill för att starta debatt om den bristande kunskapen bland alla dessa coacher. Den första fick 160 kommentarer, från hyllningar som »En riktig höjdarartikel! Den gav mig hopp om livet!« till inlägg från läsare som tyckte att »nu vill vetenskapsmän alltså, äntligen, förbjuda livserfarna människor att kommunicera sina erfarenheter till andra i media? Vidrigt.«

– Jag blir ofta the bad guy direkt, säger han. Jag ger mig på någon som haft det tufft, som säger något glatt och alla är glada och käcka. Jag blir en partypooper. Men sanningen är att det är ungefär lika sant att säga att man kan träna upp sin självkänsla med Mia Törnbloms metod, som att påstå att jag tränar kondition nu.

Han flexar sin högra arm i luften.

Mia Törnbloms metod bygger enbart på hennes egna upplevelser. Hon säger att den fungerar för alla, men det enda egentliga beviset som finns är hon själv, det är därför det blir så viktigt för henne att sälja sig själv som en vettig och kul person. Lyckas hon med det, lyckas hon också sälja sin metod. Att det skulle finnas forskning som stödjer allt hon säger menar Magnus Lindwall är ren lögn.

– Det är inte så att allt hon säger går emot forskningen, men hon har definitivt inte stöd från forskningen i allt hon säger. Att jämföra hennes metod med forskning är som att jämföra, ja inte ens äpplen och päron, utan äpplen och kött.

Det går enligt Magnus Lindwall att hitta felaktigheter redan i de första meningarna i föreläsningen och i hennes första bok. Mia Törnbloms huvudbudskap är att vi måste skilja självkänsla och självförtroende åt. Att självkänsla är vårt värde i den vi är, medan självförtroende stärks av vad vi gör. Genom att bygga upp självkänslan med Mia Törnbloms Må bra-bok ska du kunna strunta i om du misslyckas på jobbet för du vet att du duger vad du än presterar. En sådan uppdelning har inget stöd i forskningen. Självkänsla och självförtroende är istället nära sammanlänkade.

– Det är en vacker tanke att vi skulle kunna ha god självkänsla och känna: »Jag är fin vad jag än gör och vad jag än kan.« Men all forskning visar att självkänsla hänger ihop med hur vi presterar inom det vi tycker är meningsfullt.

Nya forskningsrön visar att självkänsla snarare är en indikator för hur det står till på andra plan, framför allt det sociala. Det är helt enkelt en termometer som visar hur man mår, och därmed ingenting man kan träna upp.

 

Mia Törnblom, Fredrik Härén och Therese Albrechtson är alla knutna till Talarforum. Jag läser i en artikel att den offentliga sektorn utgör en stor del av Talarforums kunder, men företagets presskontakt Fredrik Sjöholm vill varken bekräfta eller förneka den saken. Det är en företagshemlighet. Samma sak när jag frågar om föreläsarnas arvoden. På hemsidan listar de några av sina kunder och efter en rundringning till de drygt femtio kommunerna på listan får jag ändå svar. Under 2010 betalade 27 kommuner in sammanlagt nästan fem miljoner kronor till Talarforum. Fem miljoner låter inte som så mycket pengar, men motsvarar exempelvis kostnaden för all skolmat till nästan 1 000 barn under ett helt år. Eller vad en av deras lärare tjänar ihop på femton år.

För en skapligt etablerad talare får kommunerna betala 25 000 kronor för en föreläsning på en eller ett par timmar. Vill de höra storfräsare som den pensionerade överläkaren Nils Simonson prata om hur dina attityder påverkar ditt liv, trendanalytikern Göran Adlén berätta att mod och passion är framtidens konkurrensmedel eller sångerskan Caroline af Ugglas säga att alla kan sjunga, får de hosta upp minst tre gånger så mycket.

Just Göran Adlén föreläste för Kristianstads kommun i höstas, för 87 500 kronor. Beställaren var kommunens personalstrateg Ingela Hjelte. Sammanlagt lade Kristianstads kommun drygt 300 000 kronor på att anlita Talarforum under 2010. När jag ringer upp Ingela Hjelte för att fråga varför de spenderar så mycket skattepengar på föreläsare hinner jag bara säga att jag skriver om föreläsarbranschen, innan hon börjar prata om hur »svinaktigt dyra« föreläsarna är.

– Ibland blir jag sur när jag ska betala fakturorna, för det är inte motiverat att ta så mycket betalt för en föreläsning.

Men trots det beställer du dem?

– Ja, alltså jag brukar säga att det dyraste vi kan göra är att ta in en föreläsare som är skit. Tänk själv att vi samlar 300 chefer och så kan du multiplicera deras timlön med tre timmar – då förstår du att den minsta utgiften är föreläsaren. Då gäller det att det är en bra föreläsare.

För att ge en bild av vad Ingela egentligen säger så är medellönen för en verksamhetschef i kommunen 34 800 kronor. Det ger en timlön på 217 kronor. Plötsligt kostar Göran Adléns prat inte 87 500 kronor utan 300 000.

Är det verkligen värt det?

– Nja, svarar Ingela. Det kan jag inte riktigt säga. Men om vi verkligen tänkt efter innan och funderat ut vilken typ av föreläsare som kan hjälpa oss med våra utmaningar, så kan det vara väldigt bra för vår organisation att alla hör samma budskap samtidigt och kan fortsätta att diskutera det sedan. Vi ska inte bara ta hit föreläsare för att det är roligt, sådant är jag allergisk mot.

Studerar man vilka föreläsare Sveriges övriga kommuner tagit in från Talarforum under 2010 verkar Ingelas allergi inte så utbredd. Här finns komikern Lasse Eriksson, livsnjutaren Carl Jan Granqvist och författaren Emma Hamberg. Sportstjärnor som Stefan Holm, Åsa Sandell och Tomas Gustafsson. Och så ett gäng inspiratörer och coacher, några psykologer och en transvestit. Vissa pratar om mer seriösa saker än andra, men gemensamt är att man undrar vad de egentligen har att lära kommunanställda. Mycket ser onekligen mest ut som underhållning.

Alla dessa motivatörer, experter, kändisar, entreprenörer och trendspanare får god draghjälp av medierna. Det skrivs om dem i lokaltidningen när de kommer på besök, de bjuds in till TV-soffor och får blogga om sina tips. Mia Törnblom är exempelvis en av Aftonbladets »experter« på kropp och hälsa och på TV3 ledde hon tidigare programmet Nyberg & Törnblom tillsammans med Renée Nyberg. För en stressad redaktör är föreläsarna perfekta intervjuobjekt: de är vältaliga, charmiga och vill gärna synas. Och de tackar aldrig nej, eftersom varje föreläsare på sätt och vis säljer sig själv: ju mer profilerade de blir i media, desto mer eftertraktade och trovärdiga blir de som personer. Eller experter; ett ord medierna gärna använder för att legitimera att just de här personerna får komma till tals.

Kritiska följdfrågor uteblir per automatik, eftersom de skulle innebära att medierna sköt sig själva i foten. Därmed förs föreläsarnas budskap oftast bara passivt vidare – allt puréas ihop till en lättsmält soppa av enkla lösningar. Resultatet: en bransch som tillåts verka i princip utan kritisk granskning.

 

Det har gått en månad sedan Therese Albrechtson föreläste i Västerås. Under tiden har jag kunnat läsa på hennes blogg att hon har opererats för gallsten, varit på semester i New York, firat jul och hållit ett antal föreläsningar, trots att hon var ordinerad vila. Vi träffas på kaféet Evas Paley i Göteborg, bara några tiotal meter från den biograf på Avenyn där Mia Törnblom höll sina utsålda föreläsningar. Therese berättar att hon känner Mia Törnblom och på Therese blogg finns bilder på henne och den »alltid lika goa å glada Mia Törnblom«.

Jag föreslår ett bord nära ingången eftersom jag vill spela in intervjun och det är lite lugnare där. Therese huttrar i sin tunnstickade, vita kofta med vita rosor i halslinningen, men går ändå glatt med på att sitta vid det dragiga bordet. Under den gångna månaden har jag hittat flera saker som jag vill diskutera med Therese, saker som inte går ihop med vad hon säger i sina föreläsningar och i alla de artiklar som skrivits om henne.

Hon har gjort föreläsarkarriär som en ung superentreprenör, men när jag kollar upp hennes företag är det egentligen bara hennes första, Bodyguard, som gått okej. Det sålde hon å andra sidan redan 2008. Internetaffären Greyzone gjorde en vinst på blygsamma 140 000 kronor under 2009, men gick back med lika mycket året innan. Iboards omsatte aldrig någonting i Sverige innan hon sålde sina andelar i det.

Det lysande undantaget lyder Therese Albrechtson Holding: under det senaste räkenskapsåret, från juni 2009 till juni 2010, hade det en nettoomsättning på 1 560 761 kronor. Det enda företag det verkligen går bra för är alltså det som har hand om hennes föreläsningsverksamhet om entreprenörskap.

– Det finns många entreprenörer som är större och bättre än jag, men det handlar om mitt tänk, förklarar Therese. Det handlar om mod, att man kan om man vill. Jag kan också förmedla mina erfarenheter på ett bra sätt. Plus att jag sticker ut för att jag är ung tjej som driver eget.

Att hennes företag inte gått så bra menar hon har varit en medveten satsning. Greyzone hade hon inte energi att satsa på efter en olycka då hon föll i ett trapphus. Iboards ville hon inte jobba operativt med i Sverige.

– Det är inte siffrorna jag fokuserar på heller. Ser man på dem så är det inte… Jag vill jobba med entreprenörskap och inte med företagen.

Therese beskrivs alltid som sprudlande och leende, men nu stelnar leendet och hennes svar blir kortare. Jag påpekar att hon i två artiklar påstått att Bodyguard omsatte sex miljoner, men enligt årsredovisningen omsatte företaget aldrig mer än en tredjedel av den summan.

– Vi strävade efter att omsätta sex miljoner året efter, men eftersom jag blev sjuk blev det aldrig så. Det gjorde vi aldrig i Sverige. Men femtio procent av omsättningen var i Norge, så på så sätt blev det nästan sex miljoner tillsammans.

Det stod att ni omsatte sex miljoner, men det var alltså vad ni beräknade att omsätta nästa år?

– Ja.

Therese har tidigare talat om att det som gör henne till en god föreläsare är att hon vågar bjuda på sig själv, att hon kan stå för misstag hon gjort och att det gör att folk känner igen sig i henne. Den historia som lockade till mest medkännande skratt i Västerås var den om hur hon gjorde bort sig på EU-mötet i Prag 2009. Till råga på allt direkt efter Barack Obama.

Jag berättar att jag letat reda på programmet från mötet i Prag. Therese stod med som talare den sjunde april, som en av tre kvinnor som skulle berätta om sina företag. Barack Obama nämns ingenstans i programmet. Däremot var han i Prag två dagar tidigare, då han höll ett stort tal på Hradcanytorget. Den sjätte april åkte han till Turkiet och det var också där han befann sig den sjunde april.

– Jag vet att det var… Det var en statsmiddag på söndagskvällen och då skulle han tala. Och dagen efter skulle jag tala.

Dagen efter skulle du tala?

– Ja.

Under din föreläsning fick jag uppfattningen att han talade precis innan dig. När han gick av scenen så gick du på. Men så var det alltså inte riktigt?

– Och det är ju en grej som… Alltså som föreläsare. Jag ljuger ju inte. Men jag pratade ju efter Obama. Om du sedan uppfattar det som tio minuter efter. Han pratade på kvällen och jag pratade på morgonen efter.

Då syftar du på något annat tal än det stora han höll den femte april eller?

– Han pratade den sjätte också tror jag. På morgonen. Så pratade jag också den sjätte. Och sedan den sjunde också.

Jag tyckte att det var väldigt häftigt när du på din föreläsning sade att du gick upp på scenen efter Obama. Men var det bara någon sorts knep då, att få publiken att tro det?

– Ja, alltså knep. Det är så som föreläsare att man pratar … Sedan hur folk … Det ska ju uppfattas så bra som möjligt ut till publiken. Och knep … Ja, det kan man väl kalla det, men det är ju hur folk tar det. Om man tittar ordagrant så stod ju inte jag … Det är vissa föreläsningar… Nu vill jag att du stänger av!

Hon avbryter sitt stakande och pekar på min bandare på bordet. Jag trycker på paus. Bredvid ligger min mobiltelefon som också spelar in. Den dokumenterar klart och tydligt när Therese fortsätter med betydligt säkrare röst:

– Det är vissa föreläsningar när jag säger att jag stod med båda händerna knutna, men så stod jag inte. Det är ju för att skapa en dynamik. Man säger att föreläsare överdriver trettio procent av det de gör. Eller att publiken kan tolka det på ett visst sätt. Jag säger rätt, men förmedlar det på ett visst sätt så att du och kanske alla andra uppfattar en viss sak.

Finns det inte en problematik i det?

– Problematik. Vad menar du?

Om jag och alla andra tycker att det är jättehäftigt att du gått upp och pratat efter Obama och du i själva verket bara pratat på samma möte. Det är ju inte riktigt samma sak.

– Nej, inte för dig.

Nej.

– Men, det är inte det som är budskapet på min föreläsning. Tolkningar av vad jag säger kan jag inte … alltså … det är något jag vill förmedla på ett visst sätt. Jag säger inga faktafel.

I så fall verkar det vara en svår gräns att dra för vad som är faktafel.

– Jag sjunger inte så falskt som jag gör i min föreläsning heller. Och det fattar folk. Tolkar de att jag faktiskt sjunger så falskt så är det upp till dem. Då kan du fråga vilken föreläsare som helst, i alla fall vilken toppföreläsare som helst, hur mycket av det de säger som är … bara kuriosa runt omkring.

Det är just det jag tycker är intressant. Det verkar som om många föreläsare överdriver en del, kanske då trettio procent, för att det ska bli mer spännande att lyssna på dem.

Therese hummar till svar.

Det kan jag tycka är förvanskning.

– Det kan du tycka.

Stämningen börjar bli tryckt, men jag vill ändå diskutera ytterligare en sak. I artikel efter artikel, och även i Våga, vårda vinn!, berättar Therese historien om hur hon blev drogad och att hon vaknade morgonen efter och läste att ytterligare fem tjejer drogats och våldtagits på samma krog. I boken skriver hon: »Så småningom löste polisen fallet och grep förövarna, däribland en bartender, en vakt och en taxichaufför.« Det är efter det här som hon startar Bodyguard, det är här hela framgångssagan börjar.

När jag söker efter mer information om den här händelsen hittar jag inte någonting. Jag söker på Mediearkivet och jag söker på Göteborgs-Postens hemsida. Jag ringer citypolisen i Göteborg som inte kan hjälpa mig att söka i sitt register eftersom jag har så få kriterier, men båda poliserna jag talar med säger att det vore underligt om de inte kände till att det här har hänt. Till slut ringer jag nattklubbschefen på Trädgår’n. Han jobbade där även då detta skulle ha hänt. Inte heller han känner igen historien och han säger att det vore väldigt konstigt om han inte kom ihåg att två av deras anställda dömts för att ha drogat och våldtagit fem tjejer. Så jag frågar helt enkelt Therese var hon har fått sin information från.

– Jag läste om det i Göteborgs-Posten, men jag vet inte om det var exakt dagen efter. Det var i alla fall kort efter. Jag granskade ju inte det något mer. Jag vet bara att problematiken fanns och det var därför jag tog tag i det.

I boken skriver du till och med vilka som dömts, så det känns som om du har fått mer information ändå.

– Alltså, jag pratade med en polis som heter Anders… Efteråt. Han var med och ville utveckla drogtester med Bodyguard. Och då fick jag lite av den här informationen.

Hon ser ut genom fönstret och fortsätter att säga att det är sant, att hon läst det här. Tyvärr kommer hon inte ihåg vad Anders heter i efternamn så att jag kan kontakta honom.

Som sista fråga undrar jag om det är något hon vill tillägga. Först svarar hon nej, men efter några minuters småsnack tar hon tag i min inspelningsutrustning och säger att hon svarat på en del frågor som hon inte vill svara på.

– Jag vill inte berätta hur vi jobbar med dramaturgier. Det är sådant som vi diskuterar som föreläsare, men det ska inte publiken veta. Vi pratar med coacher om hur man säger saker, hur man lägger fram saker, men det är en föreläsarhemlighet. Det är inget som gemene man ska veta för då förstörs föreläsningen. Så jag vill spola tillbaka här och radera det.

Jag erbjuder henne att lyssna och så kan vi diskutera det hon tycker blir dumt, men säger att jag inte raderar något eftersom hon kände till syftet med intervjun. Hon tar bandaren och lyssnar. Hon spolar och lyssnar. Bandaren krånglar och även om hon försöker hålla tillbaka ilskan märks det att hon blir allt mer irriterad på situationen.

– Nu har jag varit snäll mot dig. Jag har tagit med dig på min föreläsning. Och jag har varit snäll som träffar dig här i dag. Då tycker jag faktiskt att du kan vara snäll mot mig och radera det här.

Efter tjugo minuter får hon bråttom och måste gå. Hon lämnar tillbaka bandaren, kramar om mig, tackar för en trevlig fika och säger att hon hoppas att hon inte förstört någonting med inspelningen.

– Det är bara att det inte vore schysst mot andra föreläsare om det här kom ut. Det skulle förstöra för dem. Det här med trettio procent, det är ju inte så att det finns någon statistik eller så. Det är bara så vi tänker.

Hon skyndar iväg.

När jag senare lyssnar på bandet är hela intervjun raderad – det enda som återstår är sexton snuttar där jag kan höra Therese pusta frustrerat. På inspelningen från min mobil hörs hon lyckligtvis perfekt.

Dagen efter går jag in på hennes blogg för att läsa hennes gamla inlägg från Prag. Alla bloggposter från april 2009 och tidigare är plötsligt spårlöst försvunna.

 

 

Den fantastiske doktor Fox

Att auktoritära föreläsare lurar folk att tro att de lär sig något är inget nytt. I början av 70-talet dök »doktor Fox« upp på ett amerikanskt universitet.

År 1973 samlades sammanlagt 55 läkare, psykologer och lärare på USC School of Medicine i Lake Tahoe i Kalifornien för att lyssna på tre föreläsningar av en forskare från Albert Einstein College i New York. I inbjudan presenterades doktor Myron L Fox som en auktoritet inom fältet »application of mathematics to human behavior«.

Ingen av åhörarna hade träffat honom tidigare, men doktor Fox levererade föreläsningen, som hade titeln Mathematical Game Theory as Applied to Physician Education, med självklar pondus och smittande entusiasm. Han hänvisade flitigt till tidigare forskning, drog skämt och såg till att publiken kände sig inkluderad.

Föreläsningen blev så uppskattad att när publiken efteråt ombads utvärdera doktor  Fox var åttio procent av de välutbildade åhörarna överväldigade. Ett av omdömena löd: »En strålande presentation, jag njöt av att lyssna. Han har ett varmt sätt, bra flyt och verkar entusiastisk.« En annan person blev så hänryckt att han tyckte sig minnas att han hade läst flera av doktor Myron L Fox tidigare forskningsrapporter.

Vad de och resten av publiken inte visste var att de blivit indragna i ett storslaget vetenskapligt experiment.

Föreläsaren hette inte Myron L Fox, han var inte doktor, och han visste bokstavligen ingenting om spelteori. I själva verket var han skådespelare och hade instruerats i flera timmar av tre forskare att utifrån en vetenskaplig artikel om spelteori formulera ett föredrag som var baserat på påhittade ord och motsägelsefulla påståenden.

Experimentet upprepades sedan för större åskådarmassor – med samma goda omdömen i utvärderingen.

De tre forskarna bakom experimentet, John E Ware, Donald H Naftulin och Frank A Donnelly ville undersöka om man med bra föreläsningsteknik och spelad auktoritet kan lura en publik av experter att tro att de lär sig någonting av att lyssna på en meningslös och förvirrad föreläsning, späckad med yrkesjargong. Vidare jämförande studier visade till och med att om en föreläsare var tillräckligt entusiasmerande upplevde åhörarna att de lärde sig lika mycket av en innehållslös föreläsning som av en faktaspäckad.

Fenomenet där en föreläsare som är insvept i ett auktoritärt skimmer bländar åhörarna med god retorik fick namnet »doktor Fox-effekten« och resultaten fick forskarna att ifrågasätta nyttan av att låta elever och andra åhörare utvärdera sina lärare och föreläsare. Det verkade ju som om de utvärderade allmän trivsel och hur mycket de inbillade sig att de lärt sig, snarare än vad de faktiskt lärt sig. Forskarna sammanfattade i sin rapport: »Att vara lärare handlar om mycket mer än att bara göra studenterna glada.«