Den stora kvicksilverbluffen

I trettio år har vi svenskar plikttroget lämnat våra knappcellsbatterier till återvinningen. Det här är berättelsen om hur det livsfarliga kvicksilvret likt förbannat spreds för vinden.

Avfallsexperten Susanne Kummel satt i sin röda Toyota på väg hem till Orust när telefonen ringde. Hon såg sin tyska uppdragsgivares nummer i displayen och blev förvånad. Han brukade bara ringa när något särskilt hade hänt, men hon gissade att det handlade om den konferens i Madrid som hon skulle besöka några dagar senare.

Där skulle hon träffa representanter för flera europeiska industriföretag för att berätta om en revolutionerande lösning på ett av våra stora miljöproblem. Det tyska företaget Delas metod för att slutförvara kvicksilver hade redan hjälpt Sverige att bli av med sitt lager av det dödliga giftet, och numera arbetade Susanne för tyskarna som konsult. Högskoleutbildad i teknisk kemi och med en gedigen bakgrund som avfalls- och energirådgivare reste hon runt i världen för att sälja in tjänsten till industrikunder, myndigheter och politiker.

Annons

Telefonen ringde igen. Hon saktade ner, parkerade vid sidan av vägen och svarade.

– Kummel Consulting, guten Morgen.

Susanne hörde omedelbart att Delas VD Jost Kottmeyer var stressad. Efter några stapplande artighetsfraser presenterade han sitt ärende: hon var tvungen att ställa in sin resa till Madrid. Den tyska polisen hade stormat in på Delas fabrik och tagit med sig bokföringen och alla datorer.

Ända sedan människan lärde sig att bryta kvicksilver har vi fascinerats av metallen. I sin rena form är den flytande ner till 39 minusgrader, men i naturen påträffas den oftast i det skarpt brandgula mineralet cinnober, som är en blandning av kvicksilver och svavel.

Redan flera tusen år före Kristus utvann man kvicksilvret genom att placera block av cinnober på blåsiga och soliga platser. När luftströmmarna passerade över mineralet förgasades det uppvärmda svavlet, och kvicksilvret frigjordes.

Länge troddes den flytande metallen ha magiska egenskaper. Shi Huangdi, kinesisk kejsare på 200-talet före Kristus, drack kvicksilver i tron att det skulle ge honom evigt liv. Inför sin förestående död lät han uppföra en grav där tusentals terrakottasoldater vaktade en modell av hans rike där kvicksilver flöt i floderna.

Under medeltiden experimenterade alkemisterna med ämnet. Även om de varken lyckades framställa guld eller livselixir upptäckte de att kvicksilver hade många andra praktiska egenskaper. Om man bredde ut tunna tennfolier över glasskivor och hällde kvicksilver över dem kunde man tillverka speglar som var klarare än några andra. Att hälla en skvätt kvicksilver i vaskpannan när man letade guld underlättade också arbetet, eftersom den flytande metallen fäste vid guldpartiklarna och stelnade. Sedan frigjordes guldet när man värmde upp legeringen.

Under industrialiseringen började brittiska hattmakare använda kvicksilver för att styva upp filten som hattarna tillverkades av. Vid samma tid blandade de expressionistiska konstnärerna cinnober i sina färger för att få fram en lilaröd nyans. 

Kring det förra sekelskiftet blev det också vanligt att använda metallen i medicinska syften. Gråsalva, som till hälften bestod av kvicksilver, var ett effektivt och utbrett medel för att behandla löss och syfilis. Metoden fungerade eftersom den i princip svedde bort allt liv på de delar av huden som smordes in.

Vid samma tid upptäckte franska tandläkare att man kunde laga tänder med amalgamer, det vill säga legeringar av kvicksilver och andra metaller som efter att man blandat dem höll sig mjuka under precis så lång tid att varje hålighet hann fyllas ut. Inom massaindustrin användes den flytande metallen som ett konserveringsmedel som även motverkade algtillväxt i rör och maskiner, och inom jordbruket tillsattes den till spannmålsutsäde för att öka dess motståndskraft mot växtsjukdomar.

Under andra världskrigets slutskede lanserades det första batteriet med en pluspol som var tillverkad av en förening av kvicksilver och syre. Konstruktionen gjorde att spänningen kunde hållas konstant under en längre tid och blev snart standard i flera batterimodeller. Särskilt de minsta, som kom att kallas för knappcellsbatterier och har en högre halt kvicksilver, möjliggjorde en ström av nya, små elektriska produkter.

I takt med att människor utsattes för alltmer kvicksilver i vardagen presenterades allt tydligare rön som visade på ämnets giftighet, men forskarna hade svårt att få gehör för sina varningar.

1956 drabbades ett stort antal människor i den japanska staden Minamata av märkliga symptom: muskelsvaghet, talsvårigheter, nedsatt syn och hörsel samt psykiska rubbningar.

Undersökningar visade att en kemifabrik i staden hade släppt ut sitt avfall i avloppsvattnet under tjugo års tid. Bland ämnena som spolats ut fanns bland annat stora mängder metylkvicksilver, en extremt giftig förening av väte, kol och kvicksilver. Avfallet hade runnit ut i havet, och eftersom det är ett grundämne som aldrig bryts ner spreds det vidare genom näringskedjan – från alger till skaldjur och fiskar, och slutligen till däggdjur och människor.

Annons

Katastrofen gjorde att akut kvicksilverförgiftning kom att kallas »Minamatasjukan«, och ökade kunskapen om kvicksilvrets skadeverkningar. Ämnet förångas lätt, och att andas in det ger skador på njurarna och det centrala nervsystemet som i värsta fall kan leda till döden.

I efterhand kunde man belägga att 2 200 av Minamatas invånare hade blivit förgiftade, varav 1 884 dött. I flera decennier efteråt föddes många barn i staden med allvarliga utvecklingsstörningar. 

Rapporterna från Minamata satte fart på FN:s och WHO:s arbete mot kvicksilver. I Sverige noterade flera forskare att kvicksilverhalterna i naturen ökat avsevärt de senaste decennierna, varpå Naturvårdsverket drev fram krav på minskade utsläpp. Inom jordbruket och massaindustrin förbjöds metallen helt och hållet.

Historiker konstaterade å sin sida att kvicksilvret sannolikt förklarar bakgrunden till ordstävet att någon är »mad as a hatter«, samt definitivt orsakade Shi Huangdis förtida död. Expressionisternas cinnoberfärger torde dessutom ha bidragit till flera berömda konstnärers psykiska ohälsa.

I takt med de allt tätare larmen började allt fler också oroa sig över alla de batterier som fanns hemma hos folk, i leksaker, hörapparater, miniräknare, ficklampor … Knappcellsbatterierna kunde innehålla upp till 35 procent kvicksilver, medan vanliga stavbatterier som mest innehöll en procent av den farliga metallen. I mitten av 1980-talet sammanfattade Birgitta Dahl, Sveriges första miljöminister, den tilltagande oron: »Vi håller på att sprida enorma mängder små giftkapslar i samhället och naturen.«

1987 drog Naturvårdsverket därför igång en kampanj för att få vanliga konsumenter att inte slänga sina batterier i hushållssoporna. Under mottot »hem till holken« spreds informationsblad som uppmanade svenskarna att lämna sina gamla batterier i någon av de tiotusentals batteriinsamlingslådor som monterades över hela landet. 

Alla batterier kördes sedan till Svensk Avfallskonvertering AB, Sakab, i Kumla för förvaring. Ingen visste hur man på ett säkert vis kunde återvinna eller slutförvara kvicksilverskrot, men man ansåg att det var den bästa platsen i väntan på en permanent lösning.

Samtidigt producerades informationsfilmer om insamlingen. Broschyrer skickades ut till mellanstadieelever. Affischer hängdes upp på busshållplatser, och batterierna strömmade in till Sakabs växande lager.

Kampanjen väckte internationell uppmärksamhet och Sverige lyftes fram som ett föredöme. Sverige blev även ett av de första länderna som förbjöd export av kvicksilver och uppmanade resten av EU att fatta samma beslut – ett mål som uppnåddes 2007. Under Andreas Carlgrens tid som miljöminister var den svenska regeringen också en drivande kraft bakom FN:s Minimata-konvention, som begränsade det globala användandet av kvicksilver.

Men samtidigt som allt fler länder började samla in sina använda kvicksilverprodukter saknades fortfarande kunskap om, och regler för, vad man skulle göra med dem. Enbart i Sakabs lager i Kumla låg strax efter millennieskiftet 1 730 ton geggiga kvicksilverbatterier och rostade. 

En av de svenskar som arbetade mest aktivt med frågan var Susanne Kummel. Efter flera decennier som rådgivare i avfallsfrågor åt myndigheter och företag i flera europeiska länder hade hon bred kunskap om såväl de kemiska som de juridiska aspekterna på kvicksilverhantering.

I mitten av 00-talet fick hon i uppdrag av Sakab att utreda framtida möjligheter för slutförvaring. Under arbetet kom hon snart i kontakt med representanter för Dela Recycling, som hade utvecklat en metod för att stabilisera flytande kvicksilver. Koncernen, som bestod av flera framgångsrika företag inom den petrokemiska industrin, ansågs besitta stor kompetens inom hantering av farligt avfall.

Tyskarnas metod byggde på att blanda metalliskt kvicksilver med svavel, varpå kvicksilversulfid, eller cinnober, bildades. Eftersom cinnober i denna sandliknande form är betydligt mer lätthanterligt än flytande kvicksilver skulle det relativt smidigt kunna deponeras i underjordiska förvaringsrum i tusentals år.

Den tyska miljömyndigheten Umweltbundesamt hade godkänt stabiliseringsmetoden och dessutom godkänt ett antal gamla saltgruvor i Sonderhausen som slutförvaringsplats. Efter flera småskaliga tester fick Dela 2008 patent på sin metod och började uppföra en ny fabrik i Dorsten.

Samtidigt beslöt Naturvårdsverket att Sakab skulle skicka svenskarnas ansamlade batteriåtervinning till Batrec, en anläggning i schweiziska Wimmis där kvicksilvret separerades från andra metaller. När separeringen var färdig återstod 40 ton rent kvicksilver som tappades upp i stålbehållare och kördes tillbaka till Kumla. I en artikel om reningen konstaterade Sydsvenskan att mängden räckte för att döda hela Sveriges befolkning.

Susanne Kummel ingick sedan i den delegation från Naturvårdsverket och Sakab som åkte till Tyskland för att inspektera både fabriken i Dorsten och transportkedjan till gruvan i Sonderhausen. Processen tycktes uppfylla alla krav. Problemet var bara att Dela än så länge endast testat anläggningen med relativt små mängder metalliskt kvicksilver och behövde större volymer för att känna sig helt säkra.

Snart bestämdes det att kvicksilver från Sverige skulle användas för att skala upp tekniken, och Naturvårdsverket skickade ner tio ton rent kvicksilver från lagret i Kumla i en förseglad lastbil. Några månader senare var produktionen av kvicksilversulfid i full gång, och det dröjde inte länge förrän andra länder följde efter. Såväl den tyska miljömyndigheten som Dela och inspektörerna i gruvan i Sonderhausen intygade att allt fungerade som planerat.

På Naturvårdsverket tyckte sig Jon Engström, chef för Sektionen för operativ tillsyn, också ha sett tillräckligt. Naturvårdsverket beslutade att de 30 ton metalliskt kvicksilver från Batteriinsamlingen som återstod skulle skickas till Tyskland, och Sakab fick uppdraget att föra giftet till den sista vilan.

Snart mottog såväl Naturvårdsverket som den tyska miljömyndigheten intyg på att det svenska kvicksilvret var stabiliserat och säkert förvarat i den gamla gruvan i Sonderhausen. För Susanne Kummel innebar det att uppdraget för Sakab var avslutat.

Hon började istället arbeta som konsult åt Dela, och under fem år sålde hon in deras tjänst till myndigheter och företag runtom i världen. Det kändes bra att få bidra till att lösa ett globalt miljöproblem.

Sedan, tidigt på våren 2014, kom det där samtalet från Delas VD Jost Kottmeyer.

Efter att Susanne lagt på luren blev hon sittande i bilen i flera minuter innan hon körde hem och avbokade resan till Madrid.

Under de följande dagarna hörde hon ingenting från Dela. En vecka senare hittade hon en artikel i den tyska tidningen Dorstener Zeitungs nätupplaga. Där stod det att Dela Recycling hade lagt ner sin verksamhet. Jost Kottmeyer och resten av ledningen hade häktats misstänkta för miljöbrott. Hon ringde till kontoret i Dorsten. Inget svar. 

När hon tog kontakt med sina tidigare kollegor på Sakab och Naturvårdsverket var de lika förvirrade.

Först efter ytterligare ett par veckor stod det klart för dem vad som hänt. Vid kemiska prover av den deponerade kvicksilversulfiden i Sonderhausengruvan hade den tyska polisen gjort en chockerande upptäckt: de flesta av tunnorna som levererats från Dela innehöll överhuvudtaget inte cinnober, utan rödbrun sand av den sort som man använder på tennisbanor.

Allt hade börjat med misstankar om oegentligheter i Delas bokföring. När ekobrottsmyndigheten granskade räkenskaperna och loggarna upptäckte de en rad märkliga förhållanden: många av de nyinköpta maskinerna hade aldrig använts och intygen som skickats till såväl svenska som tyska myndigheter var förfalskade.

När polisen nystade vidare visade sig en liten mängd av det mottagna kvicksilvret ha stabiliserats helt enligt föreskrifterna, varför de tyska miljömyndigheterna inte hade fattat några misstankar när de kontrollerade anläggningen. De allra flesta av de kvicksilverbehållare som skickats dit från Sverige och andra länder hade emellertid lastats upp på lastbilsflak och täckts med giftig jord. Lastbilarna kördes sedan till den schweiziska gränsstationen utanför Basel, där tulltjänstemännen helst undvek att peta i jorden – varför transporterna från Dela släpptes in utan vidare kontroller.

Det var ingen tillfällighet att Dela smugglade det metalliska kvicksilvret till just Schweiz. Landet är inte medlem i EU och hyser sedan länge en motvilja mot internationella konventioner och avtal, inklusive sådana som rör miljögifter, och har därför blivit en sambandscentral för kvicksilverhandeln. För även om de flesta industrier numera har ersatt metallen med mer miljövänliga material behövs den fortfarande vid tillverkningen av vissa elektroniska komponenter. Dessutom finns en stor illegal marknad som riktar sig till de ljusskyggare delarna av gruvindustrin.

I filmer som Human Rights Watch har producerat kan man se hur T-shirtklädda guldvaskare i Nigeria, Ghana och Papua Nya Guinea häller kvicksilver i sina vaskpannor, varpå de bränner loss guldet från kvicksilvret med gasolbrännare. Giftet i ångorna tas omedelbart upp av deras kroppar, eller förs vidare ut i luften och havet där det bildar metylkvicksilver som i sin tur orsakar förgiftningar bland den fattiga lokalbefolkningen.

Samtidigt har handelsbegränsningarna fått priserna att skena. När Dela utförde sina manövrar var det officiella priset för ett ton kvicksilver omkring 500 000 kronor. På den svarta marknaden var det ännu högre.

Annons

Enligt den schweiziska tidningen Beobachter, som kommit över läckt e-post från Delas ledning, tyder mycket på att åtminstone 500 ton av Delas kvicksilver lastats av vid Batrec, reningsanläggningen i Wimmis. Där har det övertagits av företaget Air Mercury, vars ägare Roger Burris tidigare bolag hade försatts i konkurs efter en stor miljögiftsskandal.

Vart kvicksilvret sedan tog vägen är svårt att veta, men schweizarna tycks ha agerat försäljningscentral för Dela. I januari 2012 levererade Air Mercury exempelvis 20 ton kvicksilver till Istanbul, men det finns inga uppgifter om var metallen kom ifrån.

Enligt FN:s miljöorgan UNEP går de största illegala kvicksilverrutterna från Schweiz till transitländer som Turkiet och Singapore, varifrån metallen säljs vidare till länder i Latinamerika, Afrika och Asien där den används till småskalig guldutvinning.

Delas ledning hade helt enkelt kommit på en rent infernalisk affärsidé: att först ta rundligt betalt för att låtsas lösa ett miljöproblem, och därefter tjäna pengar på att sprida giftet på den svarta marknaden.

– Jag blev chockad och förvirrad, säger Susanne Kummel. Jag ville inte tro det jag läste. De hade alla chanser i världen att bygga upp en unik industri, men istället gjorde de detta.

Den 12 april i år inleddes rättegången mellan den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen och Dela GmbH vid tingsrätten i Essen. De åtalade är Dela Recyclings två verkställande direktörer Jost Kottmeyer och Christian Bonmann, samt Delas firmatecknare Ralf Kölzer. Även en schweizisk affärspartner åtalas, i förundersökningen kallad »Wolfgang T«. I tysk press har han omtalats som »dörröppnaren mot Schweiz«.

Åtalet gäller grovt bedrägeri, skatteflykt och grovt brott mot miljölagen, och kan ge flera års fängelse.

De 40 ton svenskt kvicksilver som mödosamt har samlats in visade sig endast vara en droppe i en stor flod av flytande gift. Enligt den tyska chefsåklagaren Bernd Bieniossek har Dela Recycling under åren 2011 till 2014 förskingrat minst 1 200 ton metalliskt kvicksilver – till ett värde av minst 400 miljoner kronor.

En del av kvicksilvret ska gå att spåra, menar Bieniossek, men mycket har försvunnit ut på den svarta marknaden och förgiftat människor, djur och natur.

Svenskarna kan trösta sig med att de tio ton som inledningsvis skickades ner till Delas testprocess tycks ha behandlats som avsett och ligger i tryggt förvar i gruvan i Sonderhausen. Det innebär att åtminstone en fjärdedel av Batteriinsamlingen nådde sitt mål.

För Naturvårdsverket är det en klen tröst, tycker Jon Engström.

– Hela kvicksilverstölden är djupt tragisk, men tyvärr går det aldrig att skydda sig helt från ren och utstuderad brottslighet.

På ett sätt har Engström naturligtvis rätt. Samtidigt var det knappast en slump att Delas bedrägeri drabbade just avfallsbranschen.

Den svenska tullen stoppar fler lastbilar med illegalt avfall på väg ut ur landet än någonsin tidigare. Inom EU handlar det till stor del om elektroniskt avfall, som till exempel kasserade datorer, mobiler och andra kretskortsprylar.

De rymmer ofta små mängder av mycket eftertraktade och värdefulla, men även giftiga, metaller som inte har förbjudits. Elskrotet skickas till utvecklingsländer under förespegling om att det ska återanvändas, men hamnar istället på soptippar eller i fabriker där fattiga och ofta skyddslösa arbetare pillar ut och samlar ihop de giftiga metallerna.

Genom smarta affärer som döljer ursprunget säljs metallerna till teknikföretag som använder dem i sina produkter. De säljs i sin tur till oss som skriver och läser det här reportaget.

Den illegala avfallshandeln är ett ökande problem på alla nivåer och i en mängd olika former. Samhällets utmaning är att skaffa sig översikt och kontroll – regionalt, nationellt och globalt.

I fjol släppte Riksrevisionen rapporten Transporter av farligt avfall. Den sågade myndigheternas tillsyn och kallade statistiken för »mycket bristfällig«. Rent praktiskt ligger tillsynsansvaret hos länsstyrelsernas och kommunernas miljöinspektörer, men när brottsligheten ökar och lastbilarna helst kör om natten står de naturligtvis handfallna. Dessutom bygger det svenska systemet på egenkontroll, det vill säga att alla ärligt meddelar myndigheterna vad de håller på med.

Rapporten satte fart på Miljödepartementet, som gav Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram en nationell tillsynsplan för gränsöverskridande avfallstransporter samt föreslå ett system för ökad spårbarhet av farligt avfall. Det ska vara på plats 2017.

Leif Görts är chefsåklagare på Eurojust, EU:s övergripande åklagarorgan med säte i Haag.

– När det gäller illegal avfallshandel ligger rättsväsendet långt efter många andra brottsområden, säger han.

Problemet är enligt honom varken avsaknad av teknik, metoder eller ens pengar – utan politikers och utövande myndigheters bristande medvetenhet.

– Varken EU eller medlemsländerna har insett läget, säger Görts. Det gäller även Sverige.

Susanne Kummel har återgått till vardagen som avfallskonsult. Hennes sista fakturor betalades aldrig av Dela, vars hela koncern med hundratals anställda i fyra städer gick omkull.

Fabriken i Dorsten ägs i dag av konkurrenten Remondis, som utan större ansträngning fick en unik affärsrörelse i knäet. Planen är att återgå till Delas ursprungliga koncept.

– Det var inget fel på tekniken, säger Susanne Kummel. Så det finns ingen anledning att sluta samla in kvicksilverbatterier.

De röda batteriholkarna finns kvar över hela Sverige. Förra året samlade Batteriåtervinningen in drygt 3 300 ton batterier, och andelen kvicksilverbatterier sjunker som planerat.

Som ett slags ödets ironi utnämnde den europeiska branschorganisationen för batteritillverkare, European Portable Battery Association, tidigare i år Sverige som »bäst i världen på batteriåtervinning«.

Förmodligen hade de ingen aning om att kvicksilvret från nästan alla svenska insamlade batterier försvunnit ut på den svarta marknaden.