Den stora oron

Allt fler svenskar odlar, går kurser i självhushållning och drömmer om att flytta ut på landet. Vad är de egentligen ute efter?

Det är märkligt att man ofta blir mer provocerad av människor som berättar att de gjort något bra än av människor som säger att de gjort något dåligt.

Jag var mitt uppe i en flytt och bar in två stora krukor med tomatplantor i en skåpbil när jag såg min kollega Micke Tjelder komma gående längre ner på gatan. Trots att vi delat kontor i två år kände jag nästan inte igen honom. Han hade låtit håret växa ner till axlarna och odlat ett skägg lika yvigt som Karl Marx. När han hälsade med en bamsekram lade jag dessutom märke till att han talade långsammare än vanligt. Han var bara i Stockholm över helgen för att träffa sin fru och sina barn, sade han. Annars tillbringade han dagarna på en kursgård i norra Värmlands skogar.

Annons

När han såg mitt frågande ansiktsuttryck förklarade han att det var en utbildning i självhushållning. Den sträckte sig över drygt åtta månader. Han hade redan lärt sig hur man fäller träd och sedan drar timret med häst för att till slut bygga ett eget hus. Han hade förkultiverat plantor som så småningom skulle bli mat, och lärt sig att koka egen tvål. Kursen, sade han, syftade till att lära deltagarna hur de skulle klara sig utan att konsumera överhuvudtaget.

Medan jag lyssnade på Micke märkte jag att det var något med hans skägg och lugna sätt att se mig i ögonen som gjorde mig irriterad.

Precis som alla andra visste jag att världens främsta forskare är överens om att mänskligheten bara har några år på sig att komma tillrätta med miljöförstöringen innan det är för sent.

Själv intalade jag mig att jag gjorde vad jag kunde: jag sopsorterade, köpte ekologiska gurkor, cyklade till jobbet, klimatkompenserade mina flygresor och skrattade hånfullt varje gång någon körde förbi i en bensinslukande cabriolet.

I skuggan av Micke framstod mina ansträngningar plötsligt precis lika futtiga som de var.

 

Några veckor senare sätter jag mig på ett tåg inåt landet. I Sunne hämtar Micke upp mig i en pickup och kör en mil västerut till en samling barackliknande hus i skogen. Han förklarar att de utgör undervisnings­lokaler och internat­bostäder åt de tonåringar som utbildar sig till skogsbrukare eller lastbilschaufförer på Södra Vikens gymnasium.

När vi parkerat bakom en stor matsal följer han mig mellan ytterligare några fyrkantiga byggnader, tills vi kommer fram till ett hus som ser ut att höra hemma någon annanstans. Mest troligen på en annan planet.

Det sneda taket, som mestadels består av fönster­glas och solfångare, övergår vid ena kortsidan till en glastäckt kupol. Nedanför kupol­väggarnas immiga insidor rinner avloppsvatten i en kanal som ger näring åt en mängd olika växter och plantor tills det samlas i ett kar med näckrosor.

»Men precis som med 68-rörelsen känns det som att den slarvades bort och inte fick någon effekt. Jag gillar inte flum. Här är det på riktigt«

– Det brukade simma guldfiskar här också, säger Micke. Men någon duschade med ett o­ekologiskt schampo eller hällde ut något rengörings­medel i avloppet. Så de finns inte längre.

När jag och Micke delade kontor var han chefredaktör för en äventyrstidning. Dess redaktion var inredd i en stil som bäst beskrivs som kolonial: väggarna pryddes av foton från expeditionsresor i regnskogen, och ovanpå bokhyllan stod mystiska träföremål och inramade bilder av legendariska upptäcktsresanden i kostym och fluga.

Micke arbetade hårt. Hans jobb verkade i praktiken handla om att sitta ensam vid ett stort skrivbord i mörkt trä, där han först administrerade frilansars äventyrsresor genom en svart bakelit­telefon, och sedan slet för att få deras texter att leva upp till hans högt ställda krav.

Ibland när vi jobbade sent och delade på en öl i köket lät han mig förstå att han längtade efter att få vara i andra ändan av telefonen, att lämna skrivbordet och själv ge sig ut på äventyr.

Sedan tidningen lagts ner verkade det som att han nu gjort slag i saken. Efter att Micke visat mig kretsloppshusets arkitektur – med skiffergolv som absorberar fönstervärmen och timmer­väggar som huggits ner i skogen intill – följer jag honom ner i källaren. Medan vi tittar på den nyinstallerade avloppstanken – som separerar urin och fekalier innan allt så småningom hamnar i jorden – förklarar Micke hur lättad han blev när han insåg att kursen inte bara bestod av »new age-flummare«.

Annons

– Vi diskuterar ofta likheter med gröna vågen, säger han. Men precis som med 68-rörelsen känns det som att den slarvades bort och inte fick någon effekt. Jag gillar inte flum. Här är det på riktigt.

På altanen träffar vi kursens föreståndare, Michael Raaman. Han är en man i 50-årsåldern som ser ut som en blandning mellan skådespelaren James Caan och Helans radarpartner Halvan. På sävlig göteborgska berättar han att han flyttade till ett kollektiv i Värmland under gröna vågen 1978 och bosatte sig i en cirkusvagn.

– På den tiden provade vi oss bara fram genom trial and error. I dag säger folk: »Nej, det där har jag hört talas om, de nitarna vill jag inte gå på. Jag går en kurs först.«

Knappt 200 elever har gått här sedan Klarälvdalens Folkhögskola för tolv år sedan gav Michael uppdraget att dra igång utbildningen. Han gissar att ungefär hälften av deltagarna därefter har tagit steget till ett »flexibelt, mångverksamt liv på landet«.

– Jag intervjuar alla innan de kommer hit. Många som söker den här kursen kanske har jobbat i tio år och vill ändra riktning på livet. Jag vill att de ska ha en bild av att kursen är på riktigt. Att den kräver arbete. En del skaffar bara en kolonilott efter att kursen är färdig, andra flyttar ut på landet och blir helt självförsörjande.

Han förklarar att utbildningen följer lantbrukets årstider. På vintern ägnar sig deltagarna åt skogsbruk. De lär sig hästkörning, motorsågning, traktorkörning och arbete med handredskap. De fäller träd och sågar ut timmer som ger byggnadsmaterial till nästa kursmoment som handlar om boende. Där får de lära sig hur en byggnad är sammansatt – hur man lägger grund, konstruerar takstolar och kokar egen färg – samt grundkunskaper om uppvärmning, el, vatten, avlopp och underhåll. Under senvintern förkultiveras plantorna i det månbasliknande varmväxthuset, innan de till våren planteras på åkern och i trädgårdslandet.

– Det finns ett stort sug efter de här kunskaperna, säger Michael Raaman. Jag har funderat mycket på var det kommer ifrån. Vi levde närmre naturen förut. Allt från möblerna vi satt på till köttet och grönsakerna vi åt kom från naturen omkring oss. Och kunskaperna om hur man tog tillvara på resurserna gick i arv. Nu när allt köps färdigpaketerat i affären saknar vi sambanden. Kunskaperna om hur man självhushåller har nästan försvunnit på bara två generationer. Men diskussionen om människans förhållande till naturen växer. Folk vill förstå sambanden mellan sitt eget agerande och miljöbelastningar. Och det är ju faktiskt vad den här kursen handlar om.

Michael torkar några svettdroppar från pannan med baksidan av handen.

– Många här undrar: om hela börssystemet kollapsar och pengarna på banken inte längre är värda nåt – vad händer då? Jag vet inte, men om man har möjlighet att själv tillfredsställa sina grundläggande behov – då kan man känna sig trygg. Jag vill verkligen ge impulser och sprida kunskap om att vi bör ta vara på våra egna livsbetingelser. Det kan handla om hållbarhet, men också om överlevnad.

Två timmar senare står jag i ett hav av b­rännässlor och plockar ingredienser till kvällens middag tillsammans med en 25-årig kvinna i blonda dreadlocks. Hon heter Frida Granström, och trots hennes försäkran att man kan ta i bladen med händerna värker mina fingrar in till skelettet redan efter några minuter.

Frida växte upp i ett gröna vågen-hem, men menar att hennes föräldrar »övergav de idealen efter att de började tjäna pengar«. Hon anmälde sig till kursen för att lära sig att bruka skog och bygga hus. Vad gäller ekonomisk disciplin tycks hon närmast fullärd. Klarälvdalens Folkhögskola erbjuder inget boende så Frida har kommit över en rostig linjebuss från 60-talet som hon inrett och ställt intill åkern. Eftersom hon hämtar merparten av sina livsmedel från Icas container för utgångna varor överskrider hennes månadskostnader för mat sällan 500 kronor – varav de största utgiftsposterna är mjöl till bröd, samt socker och vinjäst »till bryggningen«. Dessutom drygar hon ut kassan med att sälja egentillverkade natur­salvor och tvålar.

När Frida äntligen säger att vi plockat tillräckligt många nässlor har mina fingertoppar fått röda blåsor. Medan soppan kokar upp går hon ut med en gitarr på altanen och sjunger två sånger för en tatuerad klasskamrat som sitter barfota i lotusställning.

Eftersom jag känner hur en hel dag ute i naturen börjar resultera i att mina bihålor täpps igen stannar jag kvar i köket.

Snart släntrar Fridas kurskamrater in.

Där kommer en man i femtioårsåldern vars hjässa pryds av en bandana, vars mun omringas av en fyrkantig skäggväxt och vars ögon täcks av svarta, strömlinjeformade glasögon. Stefa­n S­tångberg berättar att han annars arbetar som chef på Arlas avdelning för tillverkning av Keso i Skövde. Han har kört hit på sin Harley D­avidson, och bor nu i en husvagn bakom skolans kretslopps­hus. Innan han anmälde sig till kursen funderade Stefan och hans fru över hur de levde. De köpte ekologisk mat, men plågades av att de inte visste hur de skulle ta tillvara på äpplena i trädgården och alla andra resurser.

– Det kändes som om vi förlorat en viktig kunskap från föregående generationer.

En senig man med praktiskt kortklippt frisyr och rutig skjorta häller i sig ett glas vatten vid diskhon. Innan Jon Stinnerbom kom hit spelade han i ett hårdrocksband vars största framgång var en femveckors turné genom USA, och arbetade som telefonsäljare på Telia. En dag sades 1 500 personer upp i ett besparingsprogram. Några veckor senare läste Jon i Dagens Industri om ledningens nya bonusar.

– Kan du förklara för mig hur fan det går ihop? frågar han medan han borstar av sina jordiga fötter. Då bestämde jag mig för jag inte längre ville lönearbeta för någon girig jävel.

Efter honom släntrar en blond tjej i jeans och linne in. Jennie Andersson är till vardags prisbelönt bagare på Michelinkrogen Lux i Stockholm, men vill lära sig att självhushålla så att hon i framtiden slipper arbeta åtta till fem bara för att ha råd med hyran.

För att komma direkt från en dags arbete på åkern påminner de mycket om ett sällskap man hade kunnat träffa på vilket kafé i stan som helst. Och det kanske inte är så förvånande. I en ny Sifoundersökning uppgav 45 procent av de stads­boende svenskarna att de kunde tänka sig att bo på landet. Det enda som hindrar dem från att flytta är att jobben finns i städerna. Tills vidare stillar de sin längtan på de gerillaodlingar som dyker upp på alla möjliga övergivna ytor i städerna. Stjärnkrogar har börjat servera mossa. Och i mina trettioåriga kompisars Instagram-flöden har bilder på folk i selvage-jeans, Supreme-kepsar och five finger-utstyrslar fått sällskap av fotografier på krukor, kolonilotter och trädgårdsland med skördemogna grönsaker.

När vi slevat i oss nässelsoppan följer jag med några av kursdeltagarna bort till Fridas buss. Hon bjuder på björklövste och berättar att hon drömmer om att återbefolka en övergiven ö i Vänern tillsammans med några vänner.

När solen gått ner följer de mig till min sovplats. Efter tio minuters promenad rakt in i skogen kommer vi fram till något som ser ut som ett mosstäckt indiantält. De förklarar att det är en torvkåta.

– Det brukar gå vargar här, säger Frida och målar upp en osynlig stig med armen.

Jag försöker skratta och säger att vargar väl inte utgör någon fara för människor om de inte är hungriga, och här finns väl gott om villebråd?

Mitt sällskap ler och säger god natt innan de vänder sig om och går tillbaka till Fridas buss.

Med hjälp av ljuset från min telefondisplay hittar jag in i kåtan. När jag rafsat ihop lite granris och tryckt ner mig i min sovsäck hör jag något som surrar ovanför mitt huvud. I skenet från mobildisplayen ser jag hur en konstant ström av mygg letar sig in genom rökgången i taket. Jag drar igen sovsäckens blixtlås, stänger ögonen hårt och inser samtidigt att mina chanser till en god natts sömn är minimala även om jag skulle lyckas ignorera myggen. Under sovsäcken trycker de hårda grenarna mot ryggraden. Föga förvånande visar det sig också att en torvkåta mitt ute i skogen inte är den mest lämpliga sovplatsen för en allergiker under pollensäsongen. Mina ögon rinner och jag kan inte längre andas genom näsan.

När jag till slut slumrat till väcks jag av att någon skriker mig i örat. Efter några sekunders förvirring inser jag att en älg står på andra sidan torvväggen och råmar.

Nästa morgon åker vi traktor till en närliggande bondgård för att hämta gödsel. Lärar-Michael delar ut högafflar och vi klafsar upp bland flugorna på den flera meter höga gödselstacken för att skyffla ner kobajset på traktorns flak.

När uppdraget är utfört och gödslet utslängt på åkern samlas vi i köksträdgården.

Några meter därifrån sitter de hockeykepsprydda skogsbrukseleverna i skuggan och sörplar kaffe. Jag ser hur de skrattar åt mig där jag står barfota med rinnande näsa och kobajs på benen. Micke ler; han menar att deras reaktion numera är ett undantag.

Annons

– Jag är fascinerad av att så många människor reagerat positivt när jag sagt att jag börjat gå den här kursen. Jag trodde att människor skulle ifrågasätta mig, men folk säger: »Åh, så skulle jag också vilja leva.« Jag vet inte, det kanske är någon typ av rörelse på gång.

 

I somras samlades ett hundratal människor på en festival i Midsommarkransen i Stockholm. Några av deltagarna trängdes framför den provisoriska scenen där finans­analytikern David Webb (som omskrevs i Filter #24) förklarade varför han är övertygad om att den globala ekonomin är på väg att falla samman. Andra mässade ut sin ångest över att »leva i en konsumtions­beroende kultur« på en dramainriktad workshop. Ett gäng sköljde ner vegetariska grytor med ekologisk öl medan de tittade på en film om arbetslösa aktivister i Detroit som anlagt grönsaksodlingar på de ödemarker som den kraschade bilindustrin lämnat efter sig.

Många av deltagarna var intresserade av att lära sig mer om självhushållning, för att försäkra sig om en trygg försörjning även om samhällets infrastruktur skulle fallera. De allra mest pessimistiska deltagarna följde istället med en smal yngling vid namn Nick Taliaferro på en »växtvandring« i det närliggande grönområdet. Där visade Nick, som under flera år levt i naturen som jägare-samlare, hur man överlever på en kost bestående av livsmedel som vitplister, ekollon och kardborrerötter.

För alla som såg hur noggrant deltagarna antecknade när Nick förklarade knepen för att få i sig tillräckligt med fett var det uppenbart att detta handlade om något djupare än en trend som väcker gillande på Instagram.

Under seminarierna var det så trångt att folk satt på golvet, men arrangörerna hade troligen kunnat locka ännu fler människor om de annonserat bättre. Om man studerar SOM-institutets nationella attitydundersökning från 2011 ser man att fler svenskar är rädda för miljöförstöring och förändringar i jordens klimat än för krig och t­errorism. Därtill är en dryg fjärdedel av svenskarna »mycket oroade« för en ekonomisk kris i framtiden.

Därför är det kanske inte heller någon slump att Sveriges mest lästa finansblogg de senaste åren inte fokuserar på aktiespekulationer, utan till största delen handlar om vad som händer när den globala ekonomin rasar samman. Under namnet Cornucopia varnar Lars Wilderäng för hur sårbara de skuldsatta svenskarnas privatekonomi är samtidigt som han testar bunkrar och ger tips på hur man kan förbereda sig för framtiden: hamstra tre månaders matreserv, lagra dricksvatten, börja odla själv…

Ett av Sveriges riksdagspartier har till och med annekterat den stora oron i en framtidsrapport, där man argumenterar för att det är farligt att bedriva en politik som förutsätter att samhället »kommer att präglas av kontinuitet«. Istället menar Vänsterpartiet att vi är på väg mot ett »krisscenario«. »Krisscenariot innebär i korthet att vi rör oss in i en politiskt extraordinär situation, som präglas av bruten kontinuitet, instabilitet, osäkerhet och hastiga förändringar. Och, naturligtvis, mycket stora faror.«

Norrmännen var ännu tidigare på bollen. Deras regering beslutade för flera år sedan att man skulle rädda en rad olika växter från utrotning i händelse att deras naturliga miljö drabbades av krig eller miljökatastrofer. Man byggde således två lagerrum 125 meter in i urberget på Spetsbergen, där man placerade 1 400 olika fröer från hela världen. Strax efter att Norges och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso invigde anläggningen, i februari 2008, fick den smek­namnet »Domedagsvalvet«.

 

I centrum bland festivaldeltagarna i Midsommarkransen syntes hela dagen en smal man med rakat huvud. Journalisten och författaren David Jonstad arrangerade evenemanget tillsammans med organisationen Dark Mountain, som tidigare har ordnat flera liknande tillställningar i Storbritannien. Efter att hans bok K­ollaps – livet vid civilisationens slut gavs ut i vintras har han blivit en förgrundsfigur i Sverige för en namnlös rörelse, som vi för enkelhetens skull kan kalla De oroliga. Han har flängt runt mellan TV-soffor och föreläsningar på olika kommuner, där han förklarat varför han tror att vår industriella civilisation inte kommer att överleva nästa århundrade.

– För något år sedan ryggade folk tillbaka och tyckte man var konstig om man talade om en förestående kollaps. Men nu märker vi att många människor från olika håll kommit fram till samma känsla av att vårt industriella samhälle aldrig kommer att bli grönt, och alltid kommer att vara på kollisionskurs med naturen. Förra veckan ringde till och med svenska kyrkan och bokade en föreläsning om kollapsen.

Många av de oroliga i Midsommarkransen är nyfikna på det projekt David Jonstad dragit igång utanför Flen. För tre år sedan engagerade han sig i en ekonomisk förening med fjorton medlemmar som håller på att omvandla en gammal hästgård till en ekoby med namnet Änggärdet. Tanken är att de ska bli åtminstone delvis självförsörjande. Sedan dess har han pendlat mellan den och sin lägenhet i Stockholm.

– När jag började engagera mig i miljöfrågor genomgick jag en fas med klimatpanik. Insikten att vår industriella civilisation är på väg att bryta ihop är svår att ta in eftersom den utmanar våra kulturella berättelser om hur samhället fungerar. Vi har lärt oss att vi befinner oss i ett samhälle som bara har ett läge: ständig uppgång. Men ju mer man sätter sig in i det, desto tydligare blir det hur bräcklig vår civilisation är – precis som alla tidigare civilisationer som har kollapsat.

Somliga av Dark Mountain-besökarna runt honom är mest oroade över världsekonomin, andra fokuserar på den sinande oljan, och några talar mest om miljöhoten. Ändå kan man konstatera att de alla utgår från samma, grundläggande argument.

Till att börja med brukar de påpeka att alla civilisationer kräver ett stadigt flöde av energi. Den tillgängliga mängden energi avgör hur mycket arbete som kan utföras, och därmed vilken typ av samhälle man klarar av att upprätthålla.

För att avgöra hur mycket energi ett samhälle kräver använder den störste auktoriteten på området, historikern Joseph Tainter, begreppet komplexitet. För att fastställa en civilisations komplexitet räknar han antalet förbindelser mellan människor, mängden särskilda sociala roller, antalet hierarkiska nivåer, samt den totala informationsmängden och det ömsesidiga beroendet mellan olika delar av samhället.

Föga förvånande drar han slutsatsen att de jägare och samlare som vandrade över Afrikas savanner för 10 000 år sedan levde i gemenskaper med låg komplexitet.

Därifrån gav de första investeringarna i ökad komplexitet omedelbart stora fördelar. När de mest företagsamma av dåtidens jägare och samlare övergav nomadlivet för att bygga hus, tämja djur och odla sin mark fick de så mycket ny energi att de kunde försörja fler människor – som i sin tur kunde bidra med ännu mer energi.

När några bönder byggde bevattningsdiken blev deras skörd större. Snart utvecklades de små bondebesittningarna till städer, där människor specialiserade sig och började använda pengar för att handla. Så småningom hittade man på nya skattesystem som möjliggjorde nya investeringar. Kanske tränade man också upp en armé som kunde roffa åt sig grannsamhällenas energi­tillgångar.

Men allt eftersom samhället blev mer komplext minskade utdelningen av investeringar i ny komplexitet. Istället krävdes mer energi för att bara bibehålla samhället som det såg ut.

Spänningar som uppstod mellan nya grupperingar i samhället reducerades med höjda löner och utbyggd välfärd. Befolkningsökningar parerades med effektiviseringar av jordbruket. Alla dessa insatser skapade i sin tur nya strukturer som krävde energi för att administreras.

När kollapsteoretiker ska förklara varför de tror att vi är på väg mot en undergång brukar de lyfta fram romarriket som exempel.

I Kollaps – livet vid civilisationens slut påpekar David Jonstad att målet för de romerska legionerna, under imperiets mest expansiva dagar, var just energi. Krigsbytena utgjordes av jordbruksmark, slavar, spannmålslager eller dyrbara metaller som kunde bytas mot livsmedel. Energi­överskottet gav allt fler romare möjligheter att lämna sina åkrar för att bidra till det framväxande urbana näringslivet. På trehundra år femdubblades Roms befolkning. Men när imperiet var som mäktigast, och kontrollerade hela medelhavs­området efter att ha erövrat Mesopotamien, var dess infrastruktur också som dyrast att hålla igång. Legionerna som försvarade rikets gränser befann sig flera hundra mil från maktens centrum. Trots att imperiet var världens rikaste räckte inkomsterna inte längre till. Den växande armén krävde löner, mat, foder till djuren, uniformer, utbildning… Den statliga byråkratin svalde allt mer pengar till underhåll av infrastrukturen, den nyinrättade servicen och alla skatteindrivare.

När provinser med särskilt missnöjda medborgare revolterade minskade skatteintäkterna. Silverhalten i mynten reducerades tills pengarna ansågs så värdelösa att staten började ta in skatter i form av spannmål och kött. Skogarna skövlades, vilket fick marken att torka ut och erodera.

Till slut nådde man den punkt där nya investeringar inte bara ledde till sjunkande marginal­vinster – även den faktiska produktionen sjönk. När det inte längre fanns pengar till underhåll började fundamentet i romarrikets infrastruktur – vägar, broar och akvedukter – att krackelera. Snart stod världshistoriens mest inflytelserika kultur i ruiner.

Anhängarna av Tainters teorier ser inte bara paralleller till vår egen tid – de lyfter också fram en avgörande skillnad: När man under industrialiseringen började utvinna energi ur olja och kol försvann de tidigare begränsningarna för hur stora samhällen kunde bli. En liter olja motsvarade omkring 150 timmars hårt kroppsarbete, och när den fossila energin började utföra arbetet på åkrarna fick människorna ett tidigare ouppnåeligt överskott på pengar och tid. Medborgarna i Rom levde i en betydligt mindre komplex gemenskap än de miljontals ingenjörer, läkare, brand m­anagers, baristor och DJ:s som håller igång dagens globala industrikapitalism.

David Jonstad illustrerar denna komplexitet med all energi som krävs bara för att man ska kunna köpa en bil. Bilen byggs av drygt 20 000 beståndsdelar som levereras från flera hundra under­leverantörer. De får i sin tur komponenter av sina hundratals underleverantörer. Längst ner i kedjan exploaterar någon mineraler och andra naturresurser i ett gruvschakt.

För att systemet ska fungera krävs en väl­planerad logistik och en utbyggd infrastruktur med fordon, bränsle och chaufförer. Alla inblandade företag behöver IT-system, utvecklings­enheter, kontor, datorer, servrar… Och när bilen fraktats från fabriken till återförsäljaren krävs ett ekonomiskt system som gör att en kritisk massa av människor har tjänat tillräckligt mycket pengar för att ha råd att betala kostnaden för alla led i tillverkningen.

Jonstad pekar också på organisationsapparaten som krävs för att upprätthålla en fungerande demokrati på en kontinent som Europa. EU-kommissionen har bara en kommissionär från varje land, men under dem arbetar 34 000 personer – och kring dem sliter 15 000 lobbyister.

Den energi som krävs för att ett så komplext system ska fungera kommer i dag främst från olja.

Ofta säger man lite slarvigt att oljan håller på att ta slut. Det stämmer inte – däremot är den olja man hittar i dag så svårtillgänglig att den kräver enorma investeringar för att bärgas. Det krävs med andra ord mer energi för att komma åt de nya energikällorna. Och det räcker inte att få tillbaka lite mer än vad det kostar. För att ett samhälle ska fortsätta växa måste det ständigt producera ett överskott av energi.

Forskare använder termen EROI, Energy Return on Invested, för att beskriva förhållandet mellan utvunnen energi och satsad energi. Studier visar att vi behöver ett energiöverskott motsvarande ett EROI-tal på 5:1 från våra viktigaste energikällor för att upprätthålla vår nuvarande civilisation.

I takt med att EROI för världens oljeproduktion kryper neråt minskar också samhällets överskott på energi – och därmed också resurserna för att satsa på ny energiutvinning.

Samtidigt: om världsekonomin ska fortsätta fungera måste energiproduktionen förstärkas med ytterligare femton miljoner fat olja varje dag. Eftersom oljan sinar verkar det omöjligt. Följden blir att man inom en snar framtid når den punkt som brukar kallas för peak oil, där summan av samtliga länders produktion börjar minska. Vissa, som det internationella energiorganet IEA, menar att toppen redan är passerad.

Ställd inför sådana uppgifter är det inte svårt att komma fram till samma slutsats som David Jonstad:

– Utvecklingen är mer eller mindre oundviklig. Jag tror inte att den här typen av industriell civilisation kommer att överleva det närmsta seklet. Det bästa vi kan göra nu är att förbereda oss för den nödvändiga förenkling av samhället som kommer att ske, och för de störningar som kommer som följd.

Lägg därtill den eskalerande finanskrisen, den globala uppvärmningen och rapporterna som visar att människan rubbat jordens ekosystem för gott – och det är inte konstigt att folk blir nervösa.

 

Samma år som Norges statsminister Jens Stoltenberg invigde Domedagsvalvet klev fastighetsmäklaren Olof Konradsson av ett flygplan på Kastrup. Eftersom han inte checkat in något bagage gick han direkt ut genom ankomsthallen och tog en taxi till hotellet. Han hade jobbat uppemot 16 timmar om dagen i mer än ett år, och nu skulle han äntligen vila ut i några dagar.

Mäklarbyrån som Olof startat två år tidigare hade på kort tid utvecklats till en av de största i Sverige. Den hade rykte om sig att få bättre betalt än sina konkurrenter, och Olof hade, till skillnad från många andra mäklare, ett genuint och förtroendeingivande intresse för arkitektur och gamla hus.

I takt med att affärerna tog fart spenderade Olof allt mer pengar. Han köpte en sekelskiftes­lägenhet med kakelugn, och en Mini Cooper cabriolet som tog honom mellan lägenhets­visningarna.

Efter att ha varit ute en kväll med några vänner i Köpenhamn kom Olof tillbaka till hotellrummet där han knäppte på TV:n. Där såg han bilder av gråtande banktjänstemän som lämnade Lehman Brothers kontor på Wall Street med sina tillhörigheter nedslängda i kartonger.

Olof blev sittande på sängen. Samtidigt som han insåg att bankens konkurs skulle få konsekvenser för hans affärer i Sverige, var det en sak han inte förstod. Hur kunde Lehman Brothers ha det högsta kreditvärderingsbetyget om banken i själva verket stått på ruinens brant?

Han tillbringade hela natten framför hemsidor och debattforum. Där luftade såväl paranoida domedagsprofeter som framgångsrika ekonomer sin oro över vad som skulle hända när staterna, som nu tog på sig bankernas lån, själva behövde hjälp.

Olof drabbades av en insikt som var ny för honom, men som alla nationalekonomer i dag tar som en självklarhet. I ekonomiska svackor kan ett lands riksbank, för att hålla räntan nere och skjutsa igång tillväxten, skapa elektroniska pengar ur tomma intet och låna ut dem till landets banker till en låg ränta. Bankerna lånar i sin tur ut pengarna till medborgare och institutioner, till lite högre ränta, och pengarna förökar sig i samhället där befolkningen uppmuntras att konsumera och på så sätt stimulera ekonomin.

Den kuren, insåg Olof, skulle inte fungera hur länge som helst.

– Jag kände »shit, det här är inte på riktigt«. Jag försökte hitta bevis för att det bara var konspirationer, men ju mer jag läste, desto mer belägg hittade jag för att systemet är sinnessjukt. Om person A går in på banken med 1 000 kronor kan de skapa 10 000 till person B som vill låna till en moped. Sen kan han gå in med dem på en annan bank, och då kan person C gå in och låna 100 000 för att köpa ett hus. Bankerna skapar pengar av luft. Hela systemet håller ihop bara för att folk har förtroende för det, och nu höll det förtroendet på att rasa.

Tillbaka på jobbet övergick Olofs oro över företaget i en olust över vad han själv höll på med.

– Jag sålde en lägenhet till ett ungt par för 1,6 miljoner. Ett år senare var jag där och värderade den till 1,7. Efter ett tag separerade de och bad mig sälja lägenheten. Då hade de rest till Thailand för den beräknade värdeökningen, och var alltså belånade till 102 procent av värdet. Alla kunder räknade med att värdet skulle gå upp ett par hundratusen varje år. Nästan ingen amorterar. Det om något är ett tecken på en bubbla.

Snart hamnade Olof i en märklig situation där han på jobbet sålde lägenheter och gjorde sitt bästa för att få upp priserna så mycket som möjligt, men på fritiden varnade sina vänner för att inte belåna sig och försökte övertala sina anställda att byta sina bostadsrätter mot hyresrätter.

– Det var som att lämna ett förhållande. Tidigare hade jag drömt om att köpa en fräck motorbåt från 70-talet och en större sekelskiftesvåning. Jag hade drömt om tillväxt och att etablera företaget på nya orter. Men när jag nu tappade de drömmarna förlorade allt sin mening. Att statusjakten och intresset för affärer försvann var en stor sorg i sig. Jag genomgick en process där jag förlorade något. En tro på samhället.

Ett par av hans kollegor som hade lyssnat på hans utläggningar gav honom smeknamnet »domedags­profeten«. Eftersom ingen i hans omgivning förstod vad han talade om ägnade han snart allt mer tid på den tillväxtskeptiska bloggen Cornucopia och ekonomitrådarna på webb­forumet Flashback.

De kollegor som inte diskuterat finanskrisen med honom märkte ändå att han förändrats. Mäklarkostymerna och de renrakade kinderna ersattes av en Fjällrävenjacka och ett skägg. En följdeffekt av att han jobbade mindre var också att han åt mindre snabbmat. På kort tid gick han ner tolv kilo.

På kvällarna skissade han på en lista över åtgärder han skulle vidta för att klara de svårigheter som väntade. Han började sälja av företaget och gjorde sig av med sin bostadsrätt. Sedan placerade han pengarna i guld, tog jägarexamen och anmälde sig till en intensivkurs i självhushållning vid Hola folkhögskola.

I dag har Olof bara en punkt kvar på listan, och ägnar sina lediga helger åt att köra runt i Sverige och inspektera bondgårdar som är till salu. När han har hittat en lämplig ska han slå sig ner där med sin flickvän och bli självförsörjande.

– Eftersom jag är yrkesskadad har jag höga estetiska krav. Men ännu viktigare är att gården ligger högt, och att den inte ligger inom fem mil från någon av de stora städerna. Om livsmedelskedjan bryts vill jag inte att den hungriga medelklassen, som dessutom är sur för att de hade stora lån när ekonomin brakade samman, ska hitta min gård.

 

När jag nyligen åt middag hos min flickväns föräldrar berättade jag om Olof Konradsson, David Jonstad och Micke Tjelder. Min tjejs mamma, som växte upp på en fattig bondgård i Finland, avfärdade dem då som naiva romantiker med vanföreställningar om ett enklare liv.

– Hade du frågat bönderna som var självhus­hållande förr om de ville slippa självhushållet och få det bättre så hade de tackat ja direkt. Det är ett hårt liv när vintern kommer och man inte har några pengar.

Hennes reaktion satte fingret på hur snabbt perspektiven kan förändras.

En av de mest påtagliga följderna av att vårt tillväxtsträvande samhälle ständigt skapar nya varor och tjänster är att saker vi tidigare gjorde själva – som att odla vår mat eller att bygga våra möbler – blivit något vi betalar för, så att vi istället får mer tid över till vårt lönearbete. En effekt av detta är i sin tur att de övergivna sysslorna har förvandlats till fritidsintressen som markerar social status bland de samhällsgrupper där det inte längre finns några levande minnen från en självhushållande tillvaro. I ett samhälle där alla lönearbetar lockar självhushållningstillvaron med inbillade löften om ett mindre komplicerat liv där man inte arbetar för någon annan än sig själv.

Därför är det svårt att avgöra om de nya självhushållarna är människor med en stark övertygelse som försöker leva som de lär, eller om de är motsatsen: människor som i första hand har velat förändra sina liv, och därefter bekänt sig till en ideologi som råkar passa just deras privata s­trävan.

Man kan också ha en del invändningar mot t­eoribygget. Flera betydligt mer komplexa c­ivilisationer har trots allt byggts upp efter romarrikets fall. Och hur svårlöst energifrågan än ter sig har människan faktiskt kommit till rätta med en rad svåra problem på senare år. Hålen i ozonskiktet upptäcktes i tid och utsläppen av freoner har minskat kraftigt. Sedan tungmetallers skadliga skadlig inverkan på växter och djur uppmärksammades under 1970-talet är även dessa utsläpp i dag väldigt låga. Efter framgångsrika politiska beslut minskar antalet försurade svenska vattendrag varje år.

Man kan också anmärka att om alla skulle välja att bli självhushållande så skulle det i sig självt leda till att samhället kollapsade. Och har man rätt att utnyttja skattefinansierade tjänster som vård, skola och infrastruktur om man själv ställt sig utanför samhället?

– Välfärdsdiskussionen är jättesvår, och jag har inget bra svar, säger David Jonstad. Även om jag har en idé om att vara mer självhushållande vill jag ha ett välfärdssamhälle. Generellt kan man ju tänka att om folk lönearbetar mindre så får man en mindre skattebas. Det i sin tur kräver att man måste prioritera annorlunda. Omfördela mer och kanske höja skatterna.

Han säger också att han inte tycker att det är relevant att fråga sig om de nya självhushållarna gör det för sin egen skull eller för planetens.

– Det behöver väl inte finnas någon motsättning? Det finns ett starkt personligt intresse i att bo bättre, nära naturen och i en mer kollektiv tillvaro. Men jag tror också att man mår bra av att leva på ett sätt som innebär färre negativa konsekvenser för andra människor och resten av naturen. I stan tjänar man pengar, sen konsumerar man andra människors tjänster. På Änggärdet minskar vi våra ekologiska fotavtryck, och det skänker en känsla av meningsfullhet. Jag känner att jag trivs där, i ett socialt sammanhang där jag får jobba med kroppen och gå i skogen. Jag behöver inte gå till gymmet för att förhindra kroppen från att förfalla. Borde jag inte försöka då?

 

En helg i början av juni ringer Micke och berättar att han är på tillfälligt besök i Stockholm för att gå på sina barns skolavslutning.

– Sedan följer familjen med mig upp till Värmland under lovet. Det ska bli väldigt skönt faktiskt. Barnen har försökt vara duktiga, men till slut brast det för dem. De ringde och grät: »Kom hem nu, pappa.« Det har varit ganska jobbigt på slutet.

Han berättar att han funderar allt mer över vad han ska göra när kursen är slut.

– Nu går jag i skolan och allt är spännande. Det svåra börjar sedan när det blir på riktigt. Jag tänker att jag vill odla 50 procent av tiden och kanske frilansa när skörden är bärgad. Men jag vill inte säga åt andra hur de ska göra.

Micke tystnar.

– Man frågar sig ofta: Varför jobbar vi? För att tjäna ihop pengar som går till konsumtion? Det här handlar ju om att jag inte vill lönejobba bara för sakens skull. Hela min idé med detta är att visa att det är något mer med att leva såhär. Mitt mål är inte armod. Jag vet att det var tufft på 30-talet som självförsörjande bonde. Jag jobbar gärna hårt, men då vill jag se konkreta resultat. Det låter klyschigt, men här känns allt man gör meningsfullt. Så är det inte i mediebranschen.

Fotnot: Mäklaren Olof Konradsson heter i själva verket något annat.