Det svenska slaveriet

Att utländska bärplockare utnyttjas i de svenska skogarna har blivit en bisarr sommartradition. 2014 gick det så långt att en man tog livet av sig. Så vem bär ansvaret?

En ovanligt varm eftermiddag i september förra året ringde fackombudet Kjell-Ivan Erikssons mobiltelefon. En kollega berättade att ett femtiotal upprörda bärplockare hade samlats utanför Kommunals lokaler i centrala Umeå.

Kjell-Ivan skyndade sig dit illa kvickt. Tre av bärplockarna följde med honom in på hans tjänsterum och med hjälp av en tolk förklarade thailändarna att de hade plockat bär sex dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll sedan slutet av juli. Enligt deras kontrakt skulle de få den avtalsenliga minimilönen på 18 975 kronor i månaden, men ännu hade de inte fått en krona.

Annons

Kjell-Ivan förklarade att det bästa vore om plockarna åkte tillbaka till skogen och fortsatte arbeta, så skulle han ta reda på vad som hade hänt med lönerna. Bärplockarna vägrade. För att finansiera resan till Sverige hade de tagit stora lån i hemlandet, och om de återvände utan pengar skulle deras mark och bostäder beslagtas av banken. Därför vågade de inte åka någonstans förrän de fått sina löner.

Kruxet var att bärplockarnas arbetsgivare inte fanns i Sverige. Bolaget som tog hand om bären, Ståls Plantering och Röjning, hade hyrt in plockarna via ett thailändskt bemanningsföretag: M  Phoenix Enterprise. Ytterligare ett bolag, Parken i Vindeln, försåg i sin tur bärplockarna med husrum, mat och bilar.

Kjell-Ivan Eriksson kontaktade VD:n för Ståls Plantering och Röjning, 22-åriga Rebecca Stål, och bad henne komma till Kommunals kontor i Umeå. Hon kanske kunde bringa klarhet i vad som hade hänt?

Rebecca Stål och hennes pappa kom redan samma dag. De förklarade att de hade betalat vad de skulle till M Phoenix. Vad bemanningsföretaget sedan gjort med pengarna hade de ingen aning om.

Kvällen därpå åkte Kjell-Ivan Eriksson och en kollega sju mil inåt landet till det gamla sanatorium i Hällnäs där bärplockarna var inhysta. Där mötte de två personer som sade sig representera M Phoenix Enterprise: juristen Kent Engström samt en kvinna som presenterade sig som »Mem«. Varken juristen eller Mem kunde visa upp någon fullmakt på att de faktiskt företrädde det thailändska bemanningsbolaget. Kent Engström menade att det hela hur som helst handlade om ett missförstånd – M Phoenix hade betalt lön till plockarna. »Okej«, svarade Kjell-Ivan, »men då måste vi få se bevis på inbetalningarna.« Något sådant fanns inte, varför parterna bestämde sig för att träffas igen ett par dagar senare på Folkets Hus i Umeå.

I väntan på nästa möte försökte Kjell-Ivan Eriksson och hans kollegor få tag på VD:n för M Phoenix svenska filial, en 23-åring vid namn Thanakorn Malithong. Han hade undertecknat avtalen med Kommunal. Men trots att man anlitade en delgivningsfirma gick det inte att få tag på honom. Tills vidare fick Kommunal nöja sig med att förhandla med juristen Kent Engström. Och den thailändska kvinnan Mem, vem hon nu var.

En intressant uppgift kom dock fram under eftersökningen av Thanakorn Malithong. Han visade sig vara son till den thailändska kvinnan Wilaiporn Malithong, som även stod som ägare till Parken i Vindeln – det gamla sanatoriet som Ståls Plantering och Röjning hyrde för att bärplockarna skulle ha någonstans att bo. På något sätt tycktes allt alltså hänga ihop.

Representanterna från M Phoenix dök aldrig upp på Folkets Hus, i en intervju med Västerbottens-Kuriren skyllde Kent Engström på ett akut tandläkarbesök. Istället flyttades mötet till nästa dag och då hade Kommunal fått förstärkning från huvudkontoret i Stockholm. I flera timmar diskuterade parterna fram och tillbaka. Både Mem och Kent Engström var där, men också en tredje person: Johan Andersson, som presenterades som fastighetsförvaltare på sanatoriet i Hällnäs.

– Jag förstod inte vad han hade där att göra, säger Kjell-Ivan Eriksson. Han var ju bara fastighetsförvaltare.

Under tiden samlades allt fler bärplockare på grusparkeringen i centrala Umeå. Allt som allt strejkade över tvåhundra thailändare. Några sov i samma minibussar som de kommit i, andra på träpallar under bar himmel, trots att temperaturen närmade sig nollstrecket. Umeå kommuns krisgrupp delade ut militärtält och sovsäckar. Eftersom flera av bärplockarna drabbats av magsjuka satte kommunen också upp några portabla toaletter i grön plast vid parkeringen.

På eftermiddagen den 16 september, sex dagar efter att strejken påbörjats, hittades bärplockaren Buala Lau Prom livlös inne på en av toaletterna. Att det var ett självmordsförsök var det ingen tvekan om – han hade en rem virad runt sin hals. Medan en av bärplockarna ringde 112 hjälptes några andra åt att lyfta ner den livlösa kroppen på marken. Ett par minuter senare kördes 39-årige Buala Lau Prom i ilfart till Norrlands universitetssjukhus. Fem dagar senare avled han av sina skador.

– Ja, vad tänkte man? säger Kjell-Ivan Eriksson. Man blev ju helt bestört. Det är rent ut sagt för jävligt att man kan behandla människor på det här viset.

Vem var det då som hade lurat bärplockarna på deras pengar? Och bären de hade plockat i skogen, vad hände egentligen med dem?

 

»Det Sylve inte vet om bärbranschen är inte värt att veta. Han är Sveriges bärkung.« Så beskrivs Sylve Björkman av konkurrenterna i branschen. Så har han också blivit en av de största bärföretagarna i Sverige, efter att ha sysslat med bär i femtio år.

Annons

Sylve Björkman var åtta år när han för första gången fick följa med sina föräldrar ut i skogen för att plocka. De första kilona gick till det egna hushållet, de blev till sylt, saft och marmelad. Fick familjen bär över åkte de bort till närmsta uppköpare, som vägde skörden och gav familjen en summa pengar i handen.

– Bäruppköparen blev lite som en idol för mig, när han öppnade upp sina tjocka plånbok och gav mig betalt, berättar Sylve Björkman på bred värmländska.

På den tiden, i början av 60-talet, fanns inga fryshus i skogarna och de känsliga blåbären kunde bara lagras under kort tid innan de började ruttna. För ett kilo blåbär fick man därför fyra kronor, på sin höjd. Lingonen var mer tåliga, för dem kunde man få det tredubbla.

När Sylve Björkman gick i nionde klass bestämde han sig för att starta ett eget bäruppköp i det lilla samhället Ransäter. Han började som underleverantör åt en grossist som två gånger i veckan kom med lastbil för att hämta bären som Sylve köpt av lokala plockare. På en sommar kunde han tjäna upp till 9 000 kronor på affärerna.

1981 kom den första regleringen av den bransch som Sylve Björkman gett sig in i, då riksdagen beslutade att endast plockningsinkomster under 5 000 kronor var skattefria. Därmed blev Sylve Björkman tvungen att upprätta listor där han noterade vilka som sålde bär till honom och hur mycket de sålde. Men några skattekronor kom knappast in den vägen, eftersom bäruppköparen inte hade rätt att kräva att få se plockarnas legitimation.

– De kunde uppge vilka namn som helst, säger Sylve. Enligt de där listorna har Gösta Bohman och Olof Palme sålt tusentals kilo bär till mig.

Ryktet om inkomsterna som låg och väntade i de stora svenska skogarna spred sig utanför landets gränser. Under 80-talet kom många polacker med turistvisum till Sverige och i början av 90-talet fick de sällskap av bärplockare från de nybildade staterna i Baltikum.

Samtidigt ökade grossisternas efterfrågan på bär. För att säkerställa stadiga leveranser organiserade bärföretagen plockningen allt mer: de reste själva till Östeuropa för att rekrytera arbetskraft, såg till att ordna med boenden i Sverige och försåg plockarna med plastlådor att lägga bären i.

I takt med att välståndet ökade i Östeuropa började bärhandlarna söka sig till Asien, framför allt Thailand, för att värva plockare. Thailändarna, som huvudsakligen var risbönder från den norra delen av landet, var inte bara villiga att slita hårt, de hade god fysik och arbetade snabbare än polackerna. Snart var över hälften av bärplockarna från Asien medan svenskarna i princip helt slutat slita i bärrisen.

I takt med att skogarna fylldes av utländska plockare uppdagades allt fler missförhållanden. Många blev lovade tiotusentals kronor i ersättning men fick återvända hem med enstaka hundralappar i fickan – resten drogs av för resa och uppehälle. Plockare tvingades betala ockerhyror för sovplatser i lador som inte ens dög för djuren. Migrationsverket, myndigheten som utfärdade de utländska bärplockarnas turistvisum, såg med oro på utvecklingen:

– Vi såg att det var samma personer år efter år som bjöd in utlänningar under sensommaren. Och de var ju inte här för att semestra, de kom för att arbeta, säger Gunilla Wikström, som då jobbade på arbetstillståndsenheten i Norrköping.

För att få bättre ordning på branschen beslutade Migrationsverket 1999 att utländska medborgare måste ansöka om arbetstillstånd för att få plocka bär i Sverige. Dessutom blev de ålagda att betala särskild inkomstskatt på 25 procent. Och arbetsgivarna, det vill säga bärföretagen, tvingades betala arbetsgivaravgifter.

Bärföretagen surade över kostnadsökningarna. De utomeuropeiska plockarna klagade för sin del över att reglerna missgynnade dem – balter och polacker kunde nämligen fortsätta att resa till Sverige som turister, och tjänade därmed betydligt bättre än sina asiatiska kollegor. Inte heller förbättrades bärplockarnas situation så som Migrationsverket hade hoppats på, det vittnade återkommande tidningstexter om.

Efter två år bestämde sig myndigheten för att slopa kravet på arbetstillstånd, men på ett villkor: att bärföretagarna lovade att ordna med bra bostäder åt plockarna samt stå för resan fram och tillbaka från deras hemländer. Bärföretagarna, som tolkade ett avskaffande av arbetstillståndskravet som ett slut även på kravet att betala arbetsgivaravgifter, gick genast med på förslaget. Tillsammans med grossisterna startade man Skogsbärsbranschens Intresseförening, SBIF, som skulle kontrollera att Migrationsverkets villkor efterlevdes.

Skatteverket hade emellertid en annan syn på beskattningsfrågan:

– Knäckfrågan var om plockarna sålde varan bär eller om bärföretagen köpte en tjänst. Vi ansåg att det handlade om det senare, säger Pia Blank Thörnroos, rättslig expert på Skatteverket.

Skattemyndigheten beslutade sig för att pröva sin sak mot bärföretaget Begab Trading. Företaget, menade myndigheten, hade organiserat arbetet genom att rekrytera plockarna samt förboka logi på elva campingplatser och stugbyar där de också hade placerat ut bäruppköp. Begab Trading hade dessutom ordnat med bärlådor åt plockarna samt sett till att bären transporterades vidare till en grossist.

Målet drogs hela vägen till Regeringsrätten, som gav Skatteverket rätt. Företaget tvingades betala 11,5 miljoner i arbetsgivaravgifter.

Domen blev ett hårt slag mot branschen. Skatteverket drog igång en revision av ett 50-tal bolag och fann att många agerat precis som Begab Trading – bärföretag efter bärföretag fälldes i förvaltningsrätten och blev skyldiga staten mångmiljonbelopp.

 

Skogsbärsbranschens Intresseförening lade allt krut på att motarbeta skattekravet. Man uppvaktade riksdagspolitiker för att få dispens från arbetsgivaravgifterna och åkte till Almedalen för att vinna gehör hos beslutsfattarna. I juni 2006 slog den dåvarande finansministern Per Nuder fast att det inte skulle bli någon lagändring: »De ska inte ha någon gräddfil.«

Istället lovade finansministern att höja fribeloppet för bärplockning från 5 000 kronor till 12 500 kronor, för att locka ut fler svenskar i bärskogarna. SBIF:s ordförande, bärföretagaren Catarina Lundberg, kallade justeringen för »ett slag i luften« och »en ren Stockholmsprodukt«. »Svenskar plockar inte bär. Det bara är så«, sa hon till Västerbottens-Kuriren.

Bärföretagarna fick stöd av den borgerliga oppositionen. Riksdagsledamöter från Folkpartiet skrev debattartiklar om att fribeloppet borde höjas till 50 000 kronor och att det borde gälla både utländska och svenska bärplockare. Centerpartiet kritiserade Skatteverket för att slå undan benen på bärbranschen. »Hela tiden tycks reglerna vara viktigare än sunt förnuft«, skrev dåvarande centerledaren Maud Olofsson i ett pressmeddelande och krävde samtidigt att regeringen skulle ge bärbranschen dispens från arbetsgivaravgifter.

– Hela branschen skakade, säger bärföretagaren Leif Ögren. Vi visste inte vad vi skulle göra.

Men så i juni 2006 fick SBIF:s ordförande Catarina Lundberg ett mejl från en politiskt sakkunnig på finansdepartementet. Denne påpekade att det fanns ett sätt att komma runt skatteproblematiken: om ett svenskt bärföretag startade ett dotterbolag i utlandet, som anställde plockarna och skickade dem till Sverige under en kortare tid, behövde inga arbetsgivaravgifter betalas. I början av 2007, kort efter att Alliansen tagit över makten, skickades ett nytt mejl som gav idén än mer tyngd.

Det var författat av den nytillträdde finansministern Anders Borgs statssekreterare Ingemar Hansson – numera generaldirektör på Skatteverket. För arbetsmarknadsdepartementet i Thailand pekade han ut samma principiella möjlighet som den sakkunnige gjort. En kopia av mejlet sändes även till SBIF. Men bärbranschen var tveksam. Kunde verkligen detta bli deras frikort?

Först ut att sjösätta idén var en gänglig, glasögonprydd 42-åring från Kalmar som aldrig hade satt sin fot i bärbranschen tidigare.

 

Det hela började våren 2006 på ett möte för odlarintresserade i norra Skåne. Där presenterade sig Johan Andersson, en misslyckad antennförsäljare från Kalmar, som anställd av ett cypriotiskt bemanningsföretag vid namn Inwise. Inwises affärskoncept, förklarade Johan Andersson, skulle lösa bärbranschens skatteproblem på ett kick: lät de bara hans bemanningsföretag anställa de utländska plockarna istället, skulle de slippa att betala svenska arbetsgivaravgifter och skatter.

En av åhörarna arbetade själv med bärhandel och berättade om idén för sina kollegor i branschen. Snart spred sig ryktet och ett nytt möte arrangerades där Johan Andersson och två andra representanter från Inwise sammanfattade upplägget för nyfikna företagare. Flera av dem ställde sig tveksamma till förslaget. En av bärföretagarna beskrev vid ett senare tillfälle att Johan Andersson gav intrycket av att ha »lösningar på det mesta i livet«. En annan sa att han »aldrig skulle köpa en bil av de där killarna, eller ens våga sälja en bil till dem«. En tredje minns inte så mycket mer än att Johan Andersson var en »typisk Stockholmskille med frisyrgelé och en dyr klocka«.

Annons

Sylve Björkman blev emellertid intresserad. Att undvika svenska skatter skulle innebära miljonbesparingar. För säkerhets skull kollade han saken med en advokat, som gav tummen upp. Och sedan kom ju det där mejlet från den sakkunnige på finansdepartementet.

– Då kändes ju upplägget ganska tryggt, säger Sylve Björkman.

Den 24 juli 2006 slöts ett avtal mellan Sylve Björkmans bärföretag Ransäters Skogsdelikatesser och Inwise. Enligt avtalet skulle bärföretaget hyra bärplockare av det cypriotiska bolaget, som i sin tur skulle betala ut lönerna till plockarna. För hela tjänsten pungade Sylve Björkman ut med sex miljoner kronor.

Men Johan Andersson nöjde sig inte med att bara hyra ut bärplockare. Inför säsongen 2007 bestämde han sig för att köpa ett eget bärföretag. Därefter köpte han ett antal begagnade bilar så att plockarna kunde ta sig ut till skogen och slutligen hyrde han ett gammalt elevhem i Moskosel i Norrbottens län där drygt 60 thailändare skulle bo.

På den tiden arbetade Annika Lidström som miljöinspektör i Arvidsjaurs kommun. Den 22 augusti fick hon i uppdrag att göra en oanmäld inspektion av elevhemmet. När hon kom dit kunde hon knappt tro sina ögon. Boendet var förfallet och i stort behov av renovering, här och där noterades både fuktskador och skadedjursangrepp. Några sängar fanns inte, istället låg madrasser utspridda på golvet utan några sänglinnen. Hur bärplockarna skulle kunna sköta sin personliga hygien var oklart – det fanns nämligen varken dusch, varmvatten, tvål eller handdukar utan endast ett fåtal tvättställ och två fungerande toaletter. Dessutom saknade huset värme, trots att höstkylan smög sig på nattetid.

– Det var bland det värsta jag har sett, säger Annika Lidström. Att inte ens kunna tvätta sig när man jobbar med livsmedel. Vi lever ju inte på 1800-talet längre.

Efter ytterligare en inspektion hotade kommunen med vite på 500 000 kronor om Johan Andersson inte förbättrade standarden. Vid det laget var bärsäsongen i princip över och det var dags för plockarna att åka hem.

Så istället för att åtgärda kommunens krav bestämde sig Johan Andersson för att överge rucklet och hitta ett annat boende till nästa säsong. I september köpte han ett gammalt sanatorium i det lilla samhället Hällnäs i Vindelns kommun i Västerbotten. Strax efter årsskiftet värvade han sin före detta kollega Peter Fust för att sköta ekonomin.

Men den 28 februari knackade polisen på dörren till Johan Anderssons lägenhet i Stockholm. Han häktades på sannolika skäl misstänkt för grovt bokföringsbrott och skattebrott.

 

Det var inte upplägget med Inwise som var problemet: konstruktionen var ett helt legitimt koncept, välsignat av självaste finansministerns statssekreterare. Nej, problemet var att Inwise inte alls bedrev sin verksamhet utomlands.

På pappret ägdes visserligen bolaget av en cypriotisk revisor vid namn Joseph Kokkinos, men av Kokkinos hemsida framgick att den som inte ville bedriva verksamhet under eget namn kunde använda sig av Kokkinos som så kallad nominee. Beneficial owner, det vill säga den verklige ägaren, skulle vara den som erhöll de ekonomiska fördelarna och hade kontroll över bolagets verksamhet och tillgångar. Joseph Kokkinos var alltså bara en målvakt. Den som i själva verket ägde och styrde Inwise var enligt polisen Johan Andersson.

Han arbetade dels på två adresser i Stockholm, dels på en nedlagd bensinmack i Igelösa utanför Kalmar. Och enligt lagen är det i det land som verksamheten bedrivs som företaget också ska redovisa sin vinst. Inwise hade aldrig deklarerat någonting till Skatteverket. Bokföringen hittade polisen i en kartong i städskrubben på bensinmacken i Igelösa.

Parallellt med polisutredningen satte Skatteverket igång en granskning, och upptaxerade Johan Anderssons inkomst med 6,5 miljoner. Även de två företag som hyrt plockare av Inwise upptaxerades med tiotals miljoner i uteblivna arbetsgivaravgifter. Skatteverket ansåg nämligen att den enda funktion Inwise hade var att stå som löneförmedlare mellan bärföretagen och bärplockarna – och således var bärföretagen deras faktiska arbetsgivare.

– Bärföretagen testade helt enkelt gränserna för hur mycket man kunde organisera bärhandeln utan att rubriceras som arbetsgivare, säger Pia Blank Thörnroos på Skatteverket.

Båda bolagen försattes i konkurs efter miljonkraven, men ägarna fortsatte snart verksamheten under andra företagsnamn.

Johan Andersson dömdes för skattebrott. Straffet blev 18 månader i fängelse och ett femårigt näringsförbud. När det var dags för honom att infinna sig på Kolmårdens anstalt dök han aldrig upp – istället ansökte han om nåd hos regeringen, och när han fick avslag begärde han resning. Efter ännu ett avslag ansökte han om uppskov på grund av problem med hjärtat.

Allt som allt dröjde det nästan ett år innan Johan Andersson självmant begav sig till anstalten för att avtjäna sitt straff. Och det var under det året han träffade sin framtida affärspartner i Thailand: en kvinna i 40-årsåldern vid namn Wilaiporn Malithong.

 

Blåbär är en av de vanligaste växterna i Sverige – 17 procent av landets yta täcks av blåbärsris. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har räknat ut att årsproduktionen av svenska skogsbär uppgår till mer än 600 000 ton. Av dem plockas en bråkdel, vilket ändå innebär drygt 15 000 ton blåbär.

Eftersom Sverige ligger så långt norrut mognar bären under ovanligt många soltimmar, vilket gör att de innehåller extra höga halter av antioxidanten antocyanin, som är en eftertraktad ingrediens inom hälso- och kosmetikaindustrin i Kina och Japan. Knappt några av de svenska blåbären går till svenska livsmedelsföretag, som nöjer sig med billigare bär från Östeuropa till sina sylter, marmelader och safter. Vart tar då de svenska blåbären vägen?

Närmare 90 procent av blåbären försvinner ut ur Sverige, först och främst till Asien. 2013 exporterades nästan 12 000 ton blåbär för 283 miljoner kronor. En mindre del hamnar i de fyrkantiga kartonger som går att hitta i mataffärernas frysdiskar.

Men innan blåbären landar i frysdisken eller exporteras till Asien köps de upp av grossister, i huvudsak företagen Polarica och Olle Svenssons Partihandel. Det går till så att grossisterna betalar ett kilopris, och dessutom en provision till bärhandlaren. Provisionen ligger vanligtvis på ett par kronor, medan kilopriset varierar beroende på om det är ett bra eller dåligt bärår, och brukar hamna på 10–15 kronor. Grossisten säljer sedan vidare bären och på så vis tjänar de inblandade ihop sina miljoner.

Bärplockarnas förtjänst är klurigare att fastställa. De plockare som kommer till Sverige med arbetstillstånd – ett krav Migrationsverket återinförde för icke-europeiska plockare 2007 – har rätt till en garanterad minimilön som i år ligger på 19 355 kronor i månaden. Utöver grundlönen kan plockarna få extra betalt om de plockar mycket bär. Från lönen dras sedan kostnader för flygresa, boende och logi.

Men långt ifrån alla kommer till Sverige med arbetstillstånd, fortfarande finns de ursprungliga bäruppköpen kvar, där vem som helst kan sälja bär och få pengar direkt i handen. De som säljer till bäruppköpen kallas fria plockare och kommer huvudsakligen från EU-länder som Bulgarien, Rumänien, Polen och baltländerna. De kan röra sig fritt inom EU och därför vet man inte hur många som kommer till Sverige varje år, vilket även leder till att myndigheterna saknar befogenhet att kontrollera deras arbetsvillkor.

För några år sedan samlades till exempel omkring 500 bulgariska plockare i skogen utanför det lilla samhället Mehedeby i Uppland. Bulgarerna vittnade om att de kommit till Sverige med löften om bra betalt, mat och egen bostad. Istället placerades de i tältläger i skogen under eländiga förhållanden, utan tillgång till vatten eller toaletter. Inte heller fanns det särskilt mycket bär i skogen. Ett par bärplockare lyckades tillkalla polis, och snart häktades en bulgarisk medborgare, misstänkt för människohandel.

De »fria« plockarna löper helt enkelt samma risk att bli utnyttjade som de inhyrda.

 

Sveriges lantbruksuniversitet, som varje år gör en prognos över tillgången på bär, spådde att 2009 skulle bli ett rekordår. Bäruppköparna storsatsade och sammanlagt rekryterades 5 500 plockare med arbetstillstånd, en ökning med 40 procent jämfört med året innan. Men i juni slog frosten till och när bärplockarna gav sig ut i skogen fanns där inga bär. I branschen pratade man om den sämsta säsongen på 20 år.

I augusti det året bröt den första strejken ut i Värmland. Plockarna menade att de hade blivit lurade av företaget som hyrt in dem, eftersom de inte tjänat i närheten av de pengar de blivit lovade. Någon vecka senare protesterade ytterligare 210 thailändska plockare i Luleå. De berättade att de fått höra att skogen skulle vara full av bär och att de skulle få minst 20 kronor kilot. Istället hade de knappt hittat några bär alls och fått nöja sig med 10 kronor kilot. Det kom också fram att bärplockarna betalat uppåt 18 000 kronor var för flygbiljetter tur och retur till Thailand, trots att den faktiska kostnaden under lågsäsongen var ungefär hälften. Flera bärföretagare skyllde ifrån sig och menade att plockarna var lata och att det visst fanns bär om man bara letade. Andra tog ut sin ilska på bemanningsföretagen och menade att de hade skickat för dåliga plockare.

Luleås kommunalråd Karl Petersen upprördes av situationen. »Det är så nära slaveri man kan komma«, beskrev han bärplockningen för en reporter från Norrbottens-Kuriren.

Nu blev det Alliansens tur att få huvudvärk av den bärbransch man stöttat så entusiastiskt under åren i opposition.

I en skrivelse till statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade Karl Petersen om att regeringen skulle agera. Region Västerbotten skickade i sin tur en skrivelse till näringsminister Maud Olofsson, där man konstaterade att plockarna hamnade utanför svensk arbetslagstiftning och tvingades arbeta under orättvisa villkor när de anställdes av utländska bemanningsföretag. Region Västerbotten protesterade också mot att SBIF ansvarade för uppgifter som egentligen borde skötas av myndigheter. I oktober avslöjade dessutom Uppdrag Granskning att den garantifond som SBIF lovat att upprätta för att hjälpa bärplockare »om något oförutsett inträffar« var tom.

Blåbären blev till slut en fråga för riksdagen, när Vänsterpartiet krävde svenska villkor och löner för plockarna.

Efter katastrofsäsongen 2009 satte Migrationsverket återigen ner foten. SBIF hade uppenbarligen misskött sitt uppdrag, och fråntogs kontrollansvaret för företagen som anlitade utländska bärplockare. Istället skulle verket endast bevilja arbetstillstånd till företag som garanterade en fast minimilön. Kommunal fick uppdraget att företräda plockarna och 2010 blev den första bärsäsongen med kollektivavtal. Det innebar en garanterad lön på 17 500 kronor i månaden, från vilken bemanningsföretagen fortfarande fick dra av för resa, visum och uppehälle i Sverige.

Men redan i september uppdagades nästa bärskandal. Företaget Lomsjö Bär hade inte betalat löner till någon av sina 160 thailändska plockare, och när polisen undersökte saken var företaget tömt på pengar. VD:n hade stuckit till Thailand.

Händelsen fick Migrationsverket att ändra reglerna för femtielfte gången. Bärföretagen måste i fortsättningen uppvisa en bankgaranti som visade att de klarade av att betala plockarnas löner vad som än hände, och de thailändska bemanningsföretagen tvingades starta filialer i Sverige som myndigheter och facket kunde vända sig till om något gick snett.

Därefter följde ett par lugna år. Äntligen tycktes myndigheternas insatser ha gett resultat.

 

Våren 2011 släpptes Johan Andersson ut ur fängelset. Några månader senare ringde han upp sin gamla kollega Peter Fust, som ville sälja Parken i Vindeln, det gamla sanatoriet i Hällnäs som Johan Andersson själv en gång ägt för att inhysa bärplockare. Peter Fust, som inte hade lyckats så bra i bärbranschen, åkte till Thailand där han mötte Johan Andersson och en thailändsk kvinna.

– Det fanns ett antal intressenter men ingen ville slå till, säger Peter Fust. Så plötsligt dök hon upp. Jag var inte intresserad av vad hon skulle ha det till, jag ville bara bli av med det.

Den 26 oktober 2011 registrerades Wilaiporn Malithong som ägare av sanatoriet. I ägarbolagets styrelse satt också Johan Anderssons gamla kompis Rolf Holmskär och 22-åriga Rebecca Stål. Rebecca Stål var också VD för bolaget Ståls Plantering och Röjning, där Johan Anderssons son antecknades som styrelsesuppleant. Johan Andersson själv? Han hade fortfarande näringsförbud och anställdes som fastighetsförvaltare på sanatoriet.

Planen var att Ståls Plantering och Röjning skulle hyra in bärplockare via ett thailändskt bemanningsföretag, M Phoenix Enterprise. Sanatoriet i Hällnäs skulle i sin tur fungera som bärplockarnas bostad under säsongen. Bären skulle sedan säljas till den lettiska grossisten Sparlats. Så förklarade Rebecca Stål det hela via mejl för Migrationsverket, och myndigheten gav företaget grönt ljus.

Första året, 2012, hyrde Ståls Plantering och Röjning in 265 bärplockare. Andra året, 2013, bestämde man sig för att hyra in 500.

Det var då allt gick åt helvete.

 

Två veckor efter Buala Lau Proms död lämnade de sista thailändska bärplockarna Sverige. Tanken var att de thailändska myndigheterna skulle reda ut situationen kring de uteblivna lönerna. En knapp månad senare lämnade 350 bärplockare in sina stämningsansökningar mot M Phoenix vid arbetsdomstolen i Korat i Thailand.

Kommunal bestämde sig för att föra talan mot bolaget även i svensk domstol; innan bärplockarna åkte hem hade Kjell-Ivan Eriksson lyckats övertyga 48 av dem att gå med i förbundet. Den 29 november 2013 lämnade facket in sin stämningsansökan till tingsrätten i Umeå. Plockarna, räknade man ut, hade rätt till 61 069 kronor i lön för arbetet de utfört, samt semesterersättning och skadestånd. Sammanlagt krävde Kommunal M Phoenix på fem miljoner kronor.

Men vem som egentligen stod bakom det thailändska bemanningsföretaget hade Kommunal inte lyckats få någon rätsida på, även om man hade sina aningar. Enligt de thailändska plockarna var kvinnan som kallade sig för Mem i själva verket Wilaiporn Malithong, ägaren till Parken i Vindeln. Hon hade varit i Hällnäs flera gånger under bärsäsongen och enligt plockarna var hon deras chef.

I januari i år styrktes ombudsmännens misstankar. För att juristen Kent Engström skulle kunna företräda bemanningsföretaget i den svenska rättsprocessen behövde Umeå tingsrätt en fullmakt från M Phoenix. När domstolen den 21 januari fick sin fullmakt var den undertecknad av Wilaiporn Malithong.

När det thailändska arbetsmarknadsdepartementet under sin utredning besökte M Phoenix kontor i norra Thailand var det enligt tjänstemännen tydligt vem som styrde och ställde även där – Wilaiporn Malithong.

– Vi är övertygade om att det är hon som äger företaget, säger en tjänsteman vid det thailändska arbetsmarknadsdepartementet. Men vi har inga bevis, inga papper som visar att hon är den som styr M Phoenix.

Jörgen Gustavsson, ombudsman på Kommunal i Stockholm, suckar:

– Ja … det är krångligt det här. Vi har inte rett ut det här riktigt heller. Vi vet att en svensk man figurerat, det kan vara han som ligger bakom allt det här. Men det känner du väl redan till …

Kjell-Ivan Eriksson och hans kollegor är inte de enda som grubblat över vilken funktion »fastighetsförvaltaren« Johan Andersson egentligen hade i företaget. Enligt Dick Stål, fastighetsskötare på sanatoriet, »hade Johan hand om räkningar och sådant, medan min uppgift var att skruva och laga saker«. Flera bärföretagare, som i sammanhanget föredrar att vara anonyma, säger sig vara helt övertygade om hur det egentligen ligger till: Johan Andersson var hjärnan bakom bärverksamheten i Hällnäs.

Det är inte bara konkurrenterna i branschen som säger att Johan Andersson var den som styrde och ställde. Ståls Plantering och Röjnings VD, Rebecca Stål, bekräftar att det var hans idé att anlita M Phoenix som bemanningsföretag, ett nystartat företag som inte verkat i branschen tidigare. Det var också Johan Anderssons idé att använda Sparlats som grossist.

 

Vart försvann då bären som den döde Buala Lau Prom och de 500 andra thailändarna hade plockat?

Liksom de flesta blåbären transporterades även dessa ut ur Sverige – i det här fallet till en lettisk grossist. Men vart tog de vägen sedan? Hamnade några av dem i din frukostgröt?

När jag ringer till Sparlats säger kvinnan som svarar att hon ska meddela VD:n Linards Lusis att jag har ringt. Lusis ringer aldrig upp, så jag ringer igen och igen. Till slut börjar kvinnan på andra sidan luren lägga på innan jag hinner framföra mitt ärende. Linards Lusis svarar inte heller på mejl.

Sparlats har en hemsida, men där står inget om vart blåbären de köper tar vägen. På en annan hemsida, BalticExport.com, går att läsa att Sparlats exporterar till Österrike, Tyskland, Spanien och Sverige. Även importsiffror från SCB visar på att det finns ett flöde av blåbär mellan Sverige och Lettland. 2013 finns emellertid ingen registrering om importerade blåbär från Lettland, men om beställaren köper in mindre än ett ton bär registreras aldrig importen hos Tullverket och kommer således inte med i SCB:s statistik.

De stora livsmedelsföretagen uppger dock att deras blåbär kommer från andra håll. Coop importerar sina frysta blåbär från Polen. Ica och Axfood – som levererar varor till Hemköp och Willys – meddelar att deras frysta bär kommer från de två stora svenska grossisterna, Polarica och Olle Svenssons Partihandel. Grossisterna uppger i sin tur att de köper in bär från flera östeuropeiska länder, däribland Lettland, men inte från Sparlats. Orkla Foods, som står bakom varumärken som Ekströms och Felix, säger att de köper in blåbär från Baltikum, men vägrar av konkurrensskäl avslöja från vilka grossister.

Blåbären från Sparlats vill helt enkelt ingen kännas vid.

Den thailändska kampen mot M Phoenix nådde också vägs ände i våras. Den 19 mars rapporterade SVT:s Asienkorrespondent Niklas Sjögren att 150 bärplockare dragit tillbaka sina stämningar. Eftersom processen drog ut på tiden riskerade de, oavsett utgång, att förlora de egendomar de pantsatt för att låna ihop till flygbiljetterna. Med det akuta hotet som hävstång fick M Phoenix dem att skriva under ett avtal som innebar att de lade ner sina lönekrav mot att företaget tog hand om skulderna.

Så fort Kommunal och LO-TCO Rättsskydd, som tillsammans med facket driver den svenska rättsprocessen, nåddes av nyheten ansökte man om uppskov hos tingsrätten.

– Vi har kontrollerat vad som har hänt i Thailand och i nuläget är det inget som förändrar den talan som Kommunals medlemmar för i Sverige, säger Maria Fridolin från LO-TCO Rättsskydd.

Men även om Kommunal skulle vinna i svensk domstol är det långt ifrån säkert att bärplockarna får någon ersättning.

– Domslutet gäller ju bara här i Sverige, säger Maria Fridolin. Som jag ser det finns det inga möjligheter för oss att driva in pengar från det thailändska bemanningsföretaget. Det gäller att bolaget självmant gör rätt för sig.

 

Snart drar bärsäsongen igång igen. I år väntas drygt 3 000 thailändska plockare komma till Sverige, och för att skandalen i Hällnäs inte ska upprepas har Kommunal återigen skärpt kraven.

– Vi vill begränsa möjligheterna för bärföre-tagen att utnyttja människor, säger Jörgen Gustavsson på Kommunal. Men det är inte alltid lätt att hitta de oseriösa bolagen.

I Bärsverige tror man inte heller att skandalerna kommer att upphöra:

– Det är ingen tillfällighet att det finns många halvkriminella typer i den här branschen, säger bärföretagaren Leif Ögren. Det finns förutsättningar att tjäna snabba pengar om man är oseriös. Mitt företag omsatte åtminstone 70 miljoner i fjol, bara på två månader. Det är enorma belopp det handlar om.

Bärföretagaren Sylve Björkman irriterar sig mest över att Migrationsverket inte har lyckats hindra fler oseriösa aktörer från att ge sig in i branschen:

– Jag kan säga innan säsongen ens har börjat vilka företag som kommer att hamna i trubbel. Det är samma sorters typer som dyker upp år efter år.

Även regeringen har uppmärksammat att reglerna missbrukas och har därför föreslagit att Migrationsverket ska få möjlighet att göra efterhandskontroller av företag som använder sig av utländsk arbetskraft. Om arbetstagaren till exempel inte får den lön som denne blivit lovad, ska Migrationsverket kunna dra tillbaka arbetstillståndet. I sitt remissvar påpekar verket den uppenbara svagheten i den tanken: att det är den utnyttjade arbetstagaren, och inte den oseriösa arbetsgivaren, som förlorar mest på att bli av med arbetstillståndet.

 

Vad hände då med Johan Andersson? På pappret verkar han leva ett ganska torftigt liv. Han är skriven på Parkvägen 10 i Hällnäs, ett trevåningshus i gulbrun puts precis intill sanatoriet. Hyreshuset ägs av Parken i Vindeln, där han fortfarande är anställd som fastighetsförvaltare med en uppskattad månadslön på 20 000 kronor. Av den summan går varje månad 1 681 kronor till Kronofogden, som delbetalning för hans mångmiljonskuld till Skatteverket.

Kronofogden har sedan i höstas letat efter något annat att utmäta skulden med, men de två fastigheter på Ekerö som Johan äger tillsammans med Rolf Holmskär saknar utmätningsbart värde. Han äger också en gammal skoter, men den är avställd. Så befinner sig inte heller Johan Andersson i Hällnäs särskilt ofta.

Erik, som vi kan kalla honom, arbetar för en svensk bärgrossist och ansvarar för försäljningen av bär till Asien. Därför åkte han i vanlig ordning till Tokyo i höstas – där anordnas nämligen en av världens största mässor för hälsokost och functional food: Health Ingredients.

En dag sprang Erik på en av sina kinesiska kunder på mässgolvet. Kunden undrade om han kände till ett nytt svenskt företag vid namn Natural Edge. Erik brukar ha koll på nya uppstickare i branschen, men hade aldrig hört talas om företaget. Kunden berättade att det var två svenska män som ville sälja blåbär till hans kinesiska företag. Männen sa att de redan hade 3 000 ton färdiga för leverans. Kinesen gav Erik två visitkort. Och mycket riktigt – överst på korten stod det Natural Edge med snirkliga bokstäver. Där fanns också två namn, Björn Isacsson på det ena kortet och Johan Andersson på det andra. Företaget Natural Edge visade sig vara registrerat på en adress i centrala London.

Trots sitt fängelsestraff, sitt näringsförbud, sina miljonskulder och hela den M Phoenix-härva som kostade en människa livet, tycks alltså Johan Andersson vara redo för nya äventyr i bärbranschen.

 

Han vill inte träffas, han menar att han ofta är på resande fot, vilket gör det svårt att bestämma ett möte. Dessutom har han »inte så goda erfarenheter av pressen«. Han anser att branschen är »helrutten« och tycker det är »sjukt att man utnyttjar fattiga thailändare«. Men han kan inte förstå varför jag vill prata med honom. »Du borde prata med Polaricas och Olle Svenssons underhuggare istället«, mejlar han. »Jag har ju bara hållit på några år.« Efter några veckors mejlväxling går han till slut med på att svara på frågor över telefon.

Angående Inwise-domen står Johan Andersson fast vid att allt gick rätt till och att han således var oskyldig till skattebrott. Vad gäller M Phoenix-härvan vidhåller han att han saknade inflytande i verksamheten, även om han kanske tipsade Rebecca Stål om att anlita bemanningsföretaget M Phoenix och grossisten Sparlats.

– Om hon frågade mig vilka grossister som fanns är det möjligt att jag nämnde dem, säger han.

Vad han och Björn Isacsson gjorde på mässan i Tokyo vill han inte gå in på. Inte heller vad det  nystartade företaget Natural Edge ska användas till.

– Men några blåbär har jag inte på lager, så mycket kan jag säga.

Har du något ansvar för det som hände i höstas?

– Nej, egentligen inte. Jag vet inte heller vad som hände.

Över 200 bärplockare protesterade för att de inte fått sina löner. En av dem tog livet av sig …

– Det var ju däremot riktigt hemskt, det kan man bara beklaga. Vad som hände med lönerna är såvitt jag vet inte utrett. Men att de inte fick sina löner har jag väldigt svårt att tro.

Så tillägger han:

– Vad som än hände så har jag inget ansvar.