En perfekt story

Sommarprataren, mediefavoriten och föreläsaren Manuel Knight är en amerikansk före detta elitsoldat som har deltagit i tre krig och tilldelats två tapperhetsmedaljer. Dessutom är han psykolog och världsmästare i karate och kickboxning. Visst låter det för bra för att vara sant?

Mannen på scenen är lång och bredaxlad, med rakad skalle och ett något fårat ansikte. Kostymklädd, med den översta knappen uppknäppt i den vita skjortan, vankar han ledigt av och an på scenen.

– Jag växte upp i ghettot Perry Homes, berättar han för åhörarna. Livet var hårt. Saker som mjölkpulver, »government cheese« och bröd som höll i sex månader – det var vardagsgrejer för oss.

Annons

Familjen Knight levde fattigt i den amerikanska delstaten Georgia, med gängkriminalitet inpå knuten. Manuel berättar hur han ibland skickades iväg till sina morföräldrars gård i Alabama, där morfadern spred ett motto han tagit med sig genom livet: »If you want corn, plant corn«, en sorts parafras på att man får skörda det man sår.

Ynglingen tog så småningom värvning i den amerikanska armén, där han enligt tidigare utsagor utbildade sig till psykolog och som Special Forces-soldat deltog i tre krig: Grenada, Panama och befriandet av Kuwait.

– Jag befann mig i Desert Storm, en farlig miljö, säger han till publiken. Det var inte den lättaste saken i världen att hantera. Men en av sakerna som drev mig i den situationen var: »Om du vill ha majs, plantera majs!« Alltså: om det är din tur att vara spejare, var spejaren. Om det är dags att rengöra ditt vapen, rengör ditt vapen.

De 650 åhörarna på Göteborgsupplagan av den internationella talarkonferensen TEDx lyssnar andäktigt på Manuel Knights hisnande livsberättelse. Han har dragit den många gånger, bland annat som Sommarpratare i P1, i TV-uppföljaren Sommarpratarna, i radioprogrammen Elfving möter och Morgonpasset i P3, för Stina Dabrowski i SVT-talkshowen Stina!

Naturligtvis är han hetaste möjliga intervjuvillebråd: elitsoldaten som utförde hemliga uppdrag, fritog gisslan och en gång själv blev krigsfånge, innan han i början av 90-talet flyttade till Sverige på grund av kärleken. Här började han föreläsa om sina krigserfarenheter för ungdomar, vilket gjorde honom till 1999 års mottagare av John Hron-stipendiet, som delas ut till personer som utmärkt sig i kampen mot ungdomsvåld.

I takt med medieuppmärksamheten blev uppdragsgivarna tyngre. Inspirerad av sin morfar började Knight sprida sin »corn philosophy« på motivations- och ledarskapsseminarier för företag, kommuner och landsting. 2011 tilldelades han den svenska talarbranschens främsta pris, Stora talarpriset, för sina föreläsningar »i världsklass«.

I dag bor han med sin familj i välbeställda Hovås utanför Göteborg, och berättade nyligen för sajten Driva eget att han omsätter tio miljoner kronor i sina bolag. Manuel Knight förkroppsligar på så sätt den amerikanska drömmen: från att inte ha haft någonting till att i dag ha allt.

Den som googlar hans namn finner även en blogg som är helt tillägnad hans person – Manuel Knight News. Dess första inlägg: »En amerikansk bedragare har Sverige som bas!«

Sedan bloggen startades har nästan 300 inlägg publicerats. Författarna – en »löst sammansatt grävargrupp« – kallar sig Groundhogs. De påstår att Knight har ljugit om sin militärkarriär, om sina krigsupplevelser, om sin psykologtitel – praktiskt taget allt som tagit honom dit han är i dag. Och inte nog med det: detta förtigs medvetet av svenska medier och de offentliga institutioner som har anlitat honom.

För dessa ihärdiga Manuel Knight-motståndare verkar vartenda dagsaktuellt ämne gå att koppla till honom: Varför hålls Morgonpassets Kodjo Akolor inburad i Musikhjälpen när det är Knight som »borde sitta i kurran«? Varför säger VD:n för Tidningsutgivarna att allt står rätt till i Mediesverige när man hemlighåller Knights bluff? Varför hävdar Dagens Nyheter att de ägnar sig åt »kvalitetsjournalistik« när de inte har avslöjat Knight?

»Han var social, trevlig och charmerande. Han hade ett stort behov av uppmärksamhet, men det var inga problem att umgås med honom.«

De skickar massmejl till tidningsredaktioner, kontaktar organisationer som anlitar Knight som föreläsare och skriver nedlåtande på bloggen om såväl honom som hans familj och anställda. Med sitt högljudda tonläge framstår de som ensamma och besatta röster i ett hav av hyllningar.

Men bland de raljerande inläggen skymtar även hårda fakta: dokument som påstås bevisa bedrägeriet och offentliga handlingar som visar på skandalens omfattning. Groundhogs verkar vara grundliga som den bästa grävredaktion, och uppvisar en nitiskhet som är lika imponerande som den är galen.

Tänk om de har rätt?

En mulen novembermorgon befinner jag mig i ett nedgånget stugområde i Västsverige. På en kulle, en gång full av småhus, gapar i dag halvt igenvuxna tomter som hål bland snåren. I en glänta har någon parkerat en sliten husvagn.

Annons

Gert Karlsson bor i ett av de få hus som står kvar. Tunga regndroppar smattrar mot de gamla fönstren. Gert har tänt en brasa i den öppna spisen, men det är ändå så kallt att han behåller sin fleecetröja på. Han är i övre sextioårsåldern, med vitt, kortsnaggat hår och rynkor kring ögonen.

Gert är en av Groundhogs uppgiftslämnare – och den ende som är villig att prata. Anledningen är inte okomplicerad.

På 90-talet träffade han en kollega inom vården som han fick två barn med. Hans sambo hade en syster som var gift med – Manuel Knight.

Knight hade varit stationerad på en amerikansk militärbas i Tyskland och träffat sin framtida fru på en modemässa i Köln. Redan när de två paren träffades första gången, 1995, hävdar Gert att han visste att Manuel var en »bluff« – eftersom svägerskan berättat att Knight inte alls varit med i Special Forces utan i en vanlig pansardivision.

– När Manuel kom till Sverige var han ute och spelade streetbasket, var cool och snackade runt med ungdomar. Det var då han började med att han varit »elitsoldat«, för att göra sig märkvärdig. Jag kan förstå det på ett mänskligt plan: han kom hit, hade brutit upp och var rätt så vilsen. Han var beroende av sin frus inkomst och välvilja – hon ägde en klädbutik där han hjälpte till ibland.

Gert fortsätter:

– Han var social, trevlig och charmerande. Han hade ett stort behov av uppmärksamhet, men det var inga problem att umgås med honom.

Efter att Manuel predikat mot våld på skolor – Gert kallar honom för »ex-militären som blev en fredsduva« – blev han inbjuden till mobilföretaget Ericsson av en imponerad förälder. Gert menar att Manuel hittade en blind fläck i den svenska kulturen: ingen kan tillräckligt om amerikansk militär för att ifrågasätta honom, och svenskar är generellt »så väluppfostrade« att de inte frågar: »Du ljuger väl inte nu?« Med tiden blev Manuels berättelse mer omfångsrik: han hade varit på hemliga uppdrag, han var psykolog, han var världsmästare i karate, han hade varit krigsfånge …

– Det är klart vi kunde ha sagt till honom: »Sluta ljuga nu, Manuel!« Men jag kände att jag inte ville starta något bråk. Vad hade jag för anledning att göra det? Dessutom inriktade han sig på att föreläsa åt företag på den tiden.

Så flög de två flygplanen in i World Trade Center den 11 september 2001. I Sverige framstod Manuel Knight som det perfekta intervjuobjektet: en veteran som kunde berätta om USA:s hemliga militäroperationer.

Därefter tog Gert Karlssons och Manuel Knights öden radikalt olika vägar.

Gert beskriver det själv som att han gick in i en »psykosocialt tung period« i sitt liv. Han tog stora mängder medicin mot högt blodtryck och blandade dem med alkohol. Förhållandet med sambon krackelerade och julen 2006 kom han hem till ett hus som var tömt på både barn och ägodelar.

Sambon anklagade Gert för sexuella övergrepp och hon och barnen fick skyddad identitet. Rättsväsendet fann ingen grund för hennes påståenden, och sekretessmarkeringen hävdes; en chef på Skatteverket skrev sedermera ett brev där han bad om ursäkt för felaktig myndighetsutövning.

Gert förlorade ändå all kontakt med sina barn, och så småningom även med verkligheten.

Djupt deprimerad av den infekterade vårdnadstvisten gav han sig ut på stan för att framkalla en situation där han tänkte sig att polisen skulle skjuta ihjäl honom. Istället övermannades han och ställdes inför rätta.

Gert Karlsson dömdes för grovt olaga hot och vapenbrott. Vid brottstillfället ansågs han ha lidit av en »allvarlig psykisk störning«, varför påföljden blev skyddstillsyn och öppenpsykiatrisk vård.

Under vårdtiden försökte han återigen avsluta sitt liv, nu genom att vägra ta blodtryckssänkande. Istället för att framkalla en stroke märkte Gert att han mådde allt bättre utan sin medicin – och friskförklarades.

Samtidigt fortsatte den utdragna konflikten med ex-sambon. Nu blev det Gert som stämde henne för förtal.

På dagen för rättegången träffade Gert en människa han inte befattat sig med på många år: Manuel Knight. Han var med som stöd åt sin svägerska. Alltihop gjorde Gert Karlsson heligt förbannad: där satt hans före detta sambo och ljög i rätten, samtidigt som hon förlitade sig på en person som Gert också betraktade som en lögnare.

Gert förlorade förtalsmålet och kunde därefter via sociala medier se hur hans barn firade jul i Hovås hos familjen Knight, istället för hemma hos honom.

Så, några år senare, fann Gert ett internetforum där olika människor ifrågasatte Manuel Knights historia. Gert författade genast ett inlägg. Tråden växte till att bestå av hundratals bidrag, och via privata meddelanden på forumet fick han kontakt med andra som var intresserade av att avslöja föreläsaren.

– Det var tillfälligheter egentligen, säger Gert i dag. Det var när jag såg tråden som jag kände att jag måste sätta ner foten. Det var då jag gick igång.

I oktober 2015 startade Groundhogs sajten Manuel Knight News.

Det är svårt att värdera det Gert Karlsson säger. Till att börja med: den som söker på honom i myndigheternas register finner en minst sagt diger meritförteckning. Dessutom förnekar han inte att han drivs av ett personligt agg mot Manuel Knight, som till skillnad från Gert verkar vara en mönstermedborgare.

Groundhogs består av en handfull människor, enligt Gert »jämnt fördelade vad gäller kön, etnicitet och politiska uppfattningar«. Inläggen på Manuel Knight News är raljanta, och tonen går igen i de utskick Groundhogs gjort till olika medieredaktioner. I min egen mejlkorg hittar jag en av gruppens »pressreleaser« från 2015: »Är den kände talaren och Sommarprataren Manuel Knight bara en enda stor bluff?« Troligen uppfattade jag det som ett näthatande påhopp.

Samtidigt: på Manuel Knight News återfinns en rad bevis för att Knight har ljugit om sin karriär, exempelvis att han saknas i Socialstyrelsens register över yrkeslegitimationer. Trots att det då är olagligt att använda en skyddad yrkestitel har Manuel titulerats psykolog i allt från sitt sommarprat till en artikel i Göteborgs-Posten. Det har Groundhogs också påtalat.

– Han presenterades som psykolog i textpresentationen av programmet på SR:s hemsida, säger Gert. Det gick de in och ändrade efter Groundhogs mejl – och dolde därmed vetskapen om att han är en bedragare.

När jag besöker SR:s hemsida verkar det stämma: i ljudupptagningen av Manuels program presenteras han som »psykolog och föreläsare«. I textpresentationen står det däremot: »Uppvuxen i slumområden i Atlanta, USA. Tidigare elitsoldat under tio år i amerikanska Special Forces. Deltagit i tre krig och varit krigsfånge i Irak. Föreläser bland annat om konfliktlösning i extrema högrisksituationer.«

»Jag minns att han inte pratade särskilt mycket om sina militärupplevelser, utan det handlade mer om hans tid här i Sverige. Det var roliga saker om kultur-krockar, om hur han gjorde allting fel. Han var en riktig entertainer

Groundhogs vände sig därefter till en amerikansk hemsida kallad This Ain’t Hell, som ägnar sig åt att avslöja militärbluffar.

Annons

På senare tid har sådana blivit en allt större fråga i USA. Enligt Stolen Valor Act, som infördes av president George W. Bush 2005 och senare skärptes av president Obama, är det kriminellt att ljuga om att ha tilldelats tapperhetsmedaljer – om det görs för att få pengar eller annan ersättning. Manuel Knight ska enligt en artikel av Erik Olkiewicz i Aftonbladet ha belönats med en Purple Heart, som delas ut till soldater som skadats eller dödats i strid, samt en Bronze Star, som tilldelas dem som stått för hjältemodiga insatser i strid.

This Ain’t Hell drivs av svenskättlingen John Lilyea. På Groundhogs uppmaning begärde han ut Knights så kallade »DD Form 214«, ett myndighetsdokument som sammanfattar en veterans militärkarriär.

I oktober 2015 publicerade Lilyea inlägget »Manuel Knight, phony SF in Sweden«. Enligt dokumentet Lilyea laddade upp hade Knight aldrig varit Special Forces-soldat och varken stridit i Panama eller Grenada. Inget tydde på att han fått några medaljer. Istället stod det att Knight gått in i armén i Fort Sill i Oklahoma 1982 och ett år senare flyttats till Tyskland, där han först blev radiomekaniker och senare kommunikationschef, innan han lämnade militären 1991.

Nio år i den vanliga armén alltså, mestadels på en oglamorös bas i Tyskland.

Groundhogs skickade uppgifterna till 70 olika medieredaktioner i Sverige, inklusive SR, SVT, Aftonbladet, Svenska Dagbladet – alla som har publicerat felaktig information om Knight. Likaså hörde de av sig till kommuner, landsting och andra offentliga institutioner som anlitat Knight – inklusive Domstolsverket, Polisen och Försvarsmakten.

Men ingen reagerade.

En sökning på Manuel Knight i Mediearkivet ger 233 träffar från 1997 och framåt. Det känns orimligt att en så stor lögn har kunnat leva så länge. Åtminstone några av alla de tidningar och radioprogram som porträtterat honom måste väl ha gjort en faktakoll?

Jag bestämmer mig för att djupstudera det material som producerats om Manuel Knight i svenska medier.

Inledningen är alltid densamma: han berättar om sin hårda uppväxt i Atlanta. I en intervju med Aftonbladet från 2009 samt i Elfving möter från 2011 berättar Knight om sitt beslut att ta sig ur fattigdomen: det fattades när han fann sin mamma på trappen till familjens lägenhet, och hon grät över att hon inte hade råd med julklappar till barnen. Till en motortidning säger Knight däremot att han tog beslutet när han såg en sportbil för första gången.

Enligt vissa intervjuer tog han värvning i armén när han var 17 år, enligt andra när han var 18. I en utsaga tackade han nej till ett collegestipendium på 12 000 dollar när han gick med i armén, i en annan tog han tvärtom värvning för att militären skulle finansiera hans universitetsstudier.

Väl i armén förflyttades han till dåvarande Västtyskland, där han påstår att han gick med i Special Forces. På ett ställe: för att han hamnade på kollisionskurs med en sergeant och fick välja mellan att straffas eller bli elitsoldat. På ett annat: för att han vantrivdes i Tyskland och tipsades om gruppen av en general.

Han är ofta tystlåten om sin tid i elitförbandet – i en intervju säger han att det är belagt med böter eller till och med fängelse att avslöja detaljer om hemliga operationer. I Stina! berättar han ändå hur han tillfångatogs under en räddningsaktion, då han och en kollega höll fienden stången medan de övriga i teamet räddade gisslan. I Aftonbladet placeras samma historia i Irak under Desert Storm: tillsammans med kollegan Tim blev han bunden och förhörd i ett maskinrum, varpå Tim stacks ihjäl med en kniv och Manuel slogs i huvudet med en Kalasjnikov. När han vaknade hade hans tolv man starka team räddat honom.

Han ska även ha deltagit i två andra krig. Invasionen av Grenada ägde rum den 25 oktober 1983 – ett år efter att Manuel tagit värvning. Att genomgå både grundutbildningen och träningen till Special Forces låter sig inte göras inom den tidsrymden. Dessutom: specialförbandet som var baserat på militärförläggningen i Bad Tölz, 10th Special Forces Group, var inte i Grenada. Det deltog heller inte vid Panama-invasionen.

I Aftonbladet läser jag att Manuel Knight är världsmästare i karate. I biltidningen Autoropa är han världsmästare i kickboxning.

Jag söker efter hans namn i »The Roll of Honor«, ett register över soldater som fått medaljen Purple Heart. Mottagaren eller dennes familj måste visserligen själv rapportera in det till hemsidan – men om nu Knight verkligen har fått medaljen, varför skulle han inte ha gjort det?

Michael Czarnecki trodde länge att han var den ende Special Forces-veteranen i Sverige, eller åtminstone i Göteborg.

Czarnecki är själv son till en Special Forces-soldat, uppvuxen intill militärförläggningar runt om i världen, och tjänstgjorde i 5th Special Forces Group 1978–82. I mitten av 80-talet träffade han sin fru, en svensk au pair i San Antonio i Texas, och har bott i Sverige sedan dess. I dag arbetar han som tryckare.

När vi träffas i slutet av november 2016 berättar Czarnecki att han för några år sedan fick syn på en flyer på Arbetsförmedlingens kontor:

– Där såg jag Manuel Knight. Jag läste att han också var Special Forces och tänkte: »Åh, intressant att han är runt och snackar med folk.«

Ett tag senare blev Michael och hans fru kunder i Danske Bank, där de som förmån erbjöds att se en föreläsning med Manuel Knight. Czarnecki gick dit.

– Jag minns att han inte pratade särskilt mycket om sina militärupplevelser, utan det handlade mer om hans tid här i Sverige. Det var roliga saker om kulturkrockar, om hur han gjorde allting fel. Han var en riktig entertainer.

Amerikanska soldater tilldelas så kallade challenge coins, ett slags mynt som intygar militär tillhörighet. Bland veteraner finns en tradition av att göra så kallade coin checks: den som inte har med sig myntet blir per automatik skyldig en öl.

Michael Czarnecki bar utöver sitt eget 5th Special Forces Group-mynt ett mynt han fått av sin pappa, som bland annat var med i 1st Special Forces Group. Efter föreläsningen bestämde han sig för att utsätta Manuel Knight för en coin check.

– Jag gick upp till honom och sa: »Jag hörde att du var med i Special Forces?« »Ja, det var jag«, svarade han. Jag tog fram mitt mynt: »Du vet vad det här är?« »Gör ni fortfarande så?« frågade han. »Javisst«, svarade jag och förklarade att han var skyldig mig en öl. Då började han prata om att han hade tappat bort sitt mynt, men gav mig sitt visitkort och sa att vi skulle hålla kontakten – dels för att ta den där ölen, dels för att han sa att han kanske kunde fixa ett jobb åt mig. Jag sa till honom att han kunde få låna min pappas mynt tills jag hjälpt honom att få ett nytt genom Special Forces Association.

Efter föreläsningen gick veckorna utan att Michael Czarnecki hörde något från Manuel Knight. Michael mejlade honom – men fick inget svar. Han prövade igen. Michael undrade om hans mejl på något sätt hamnade bland skräpposten, eller om Manuel Knight helt enkelt inte ville veta av honom.

Tiden gick. I slutet av 2015 åkte Michael till San Antonio.

– Min far hade blivit ganska sjuk, så min bror sa att det var bäst att jag kom hem.

I Texas gick han på ett möte för Special Forces-veteraner.

– Där pratade ordföranden om någon gubbe som de avslöjat, någon som ljugit om att han var en Navy Seal. »He’s a poser«, sa de. Så jag påmindes om Manuel Knight och att han betett sig ganska konstigt, och frågade om de kunde kontrollera honom.

Helgen efter kom svaret från ordföranden Bill Smith: »Det finns ingen här i Special Forces som har hört talas om honom. Ingen känner honom. Han har inte varit med.«

När Michael Czarnecki började undersöka Manuel Knights historia snubblade han över samma information som jag. Där fanns Manuel Knight News och This Ain’t Hell, som påstod exakt samma sak som Bill Smith. Bredvid Knights militärhistorik på This Ain’t Hell hade John Lilyea även publicerat en bild på Knight, tagen då han medverkade i Morgonpasset. På den håller Knight upp ett challenge coin. Michael kände igen det direkt: hans pappas mynt från 1st Special Forces Group.

»Jag frågar då om inte faktakollen borde vara starkare när det gäller så grandiosa påståenden som de Manuel Knight spred – och bemöts med radiotystnad.«

Den 6 januari 2016 bestämde sig Michael för att skicka ett sista meddelande till Manuel. Han påminde om föreläsningen, myntet och de obesvarade mejlen, och fortsatte: »Jag funderade mycket över det, och har haft för avsikt att kontrollera din historia. Det har tagit en stund, men nu i julas: succé! Ordföranden för vår Special Forces-association bekräftade för mig att du aldrig var i Special Forces. Jag läste på Internet och såg att andra redan vet om att du är en posör, en bedragare som låtsas vara krigsveteran. Så här är dealen: jag vill ha mitt mynt tillbaka. Jag bor i Mölndal, så vi kan antingen träffas eller så kan du skicka det till mig. Vilket som.«

Tio minuter senare plingade det till i Czarneckis telefon:

»Åh, hej, Mike! Jag möter dig gärna. Jag är i stan i morgon igen, hörs vi då?«

Michael och Manuel bestämde träff på en bar. Knight dök upp med en mapp i famnen.

– Han visade upp ett dokument på att han varit i Bad Tölz i Sydtyskland, där jag hade varit som barn för att min far var stationerad där, i 10th Special Forces Group. Det var den gruppen Manuel menade att han varit med i. Han visade ett certifikat för att han deltagit i Operation Desert Storm – och det var bra för honom, för det motbevisade mina anklagelser om att han inte var krigsveteran. Sedan tog han fram ett dokument som skulle bevisa att han fått sin Special Forces-utbildning i Bad Tölz. Men då föll det. Special Forces-soldater utbildas bara på Fort Bragg i North Carolina. Ingen annanstans. Det var där jag utbildades, det var där han borde ha utbildats. Och det skulle han vetat.

Manuel Knight har alltså varken tillhört Special Forces eller krigat i Panama och Grenada. Czarnecki sätter mig i kontakt med Scott Boutain, som ingick i samma stridsgrupp som Manuel under Operation Desert Storm. Enligt honom var de enbart stationerade i Saudiarabien.

Vid det laget har Socialstyrelsen bekräftat Groundhogs uppgift om att Manuel Knight saknar psykologlegitimation. Karate- och kickboxningsvärlden är förvisso krångligare – med många inofficiella mästerskap och turneringar – men ingen, vare sig i Sverige eller USA, har hört talas om honom.

Groundhogs har helt enkelt rätt. Det betyder att Manuel Knights lögner har fått stå oemotsagda i snart 20 år, och att medierna är medskyldiga till att han kunnat bygga en karriär som låter honom omsätta – enligt egen utsago – tio miljoner kronor om året, på falska meriter.

Jag kontaktar de redaktioner som producerat de mest omfångsrika artiklarna och inslagen. Den första som svarar är Anja Thorkelsson, som 2001 intervjuade Knight i SR-programmet Samtal pågår. Hon avböjer medverkan via mejl, »av flera skäl«: »Dels för att intervjun ligger så långt tillbaka i tiden att jag omöjligt kan komma ihåg alla relevanta detaljer. Dels för att jag bara undantagsvis berättar hur jag går tillväga med källor.«

Därefter ringer Anders G. Carlsson, projektledare för de båda SVT-programmen Stina! och Sommarpratarna.

– Vi har blivit kontaktade av Groundhogs, bekräftar han. Jag kände mig direkt fundersam: »Hur ska jag hantera det här?« De hade en ton som gjorde att man inte tog dem på allvar. Jag tog kontakt med vår programetikavdelning, och de svarade: »Du behöver inte göra något.« Så jag lät det vara.

Carlsson minns att han träffade Knight vid något tillfälle under produktionen.

– Han var en oerhört älskvärd person och det fanns inget som gjorde att man trodde att han skulle fara med osanning. Vi var alla tagna och uppfyllda av hans story, och jag tror att det hjälptes av att folk vid den här tiden var så intresserade av USA:s engagemang i världen.

Från Carlsson, liksom flera andra journalister jag talar med, får jag höra att vi »lyckligtvis hellre vill tro på människor« än vara misstänksamma mot dem. Vad gäller Sommarpratarna medger Carlsson att det inte finns någon källkontroll, eftersom det är en »spegel« av Sommar i P1.

Så hur ser det då ut med källkritiken där? Bibi Rödöö är programchef för både Sommar och Vinter på kanalen, och svarar i mejlform:

»Manuel Knight gjorde Sommar 2008, för åtta år sedan. Vi hade ingen anledning att misstänka att något i hans berättelse inte stämde. Rent generellt är det så att Sommarprogrammen är personliga berättelser, ofta en slags memoarer där människor berättar om vad de varit med om i sina liv. Vi kontrollerar det vi har möjlighet att göra, men eftersom vissa uppgifter är svårkontrollerade bygger det ofta på ett förtroende mellan Sommarvärden och redaktionen.«

Jag frågar då om inte faktakollen borde vara starkare när det gäller så grandiosa påståenden som de Manuel Knight spred – och bemöts med radiotystnad. Från ett flertal andra medier, däribland Elfving möter och Morgonpasset, får jag inga svar alls. Däremot hör Stina Dabrowski av sig.

– Jag tror att det var jag själv som upptäckte honom, minns Dabrowski. Jag var på ett föredrag han höll. Han var karismatisk, vältalig och verkade intelligent. Så där entusiasmerande som nästan bara amerikaner kan vara. Han berättade sin dramatiska story, och sedan var han engagerad i ungdomar på glid – det slog an.

Dabrowski säger att hon tagit kontakt med den som var researcher för programmet, men att inga anteckningar längre fanns kvar.

– Vi brukade prata med folk runt omkring intervjupersonen, men begärde bara ut betyg och skriftliga intyg i undantagsfall.

Jag frågar om det påverkade att Manuel Knight är amerikan, och att det därmed var svårare att verifiera hans berättelser.

– Det påverkade säkert. Jag vill inte anklaga honom för någonting, men rent generellt kan jag nog säga att jag syndat med källkontrollen ett antal gånger under min karriär. Jag har undervisat i journalistik de senaste åren, och jag säger alltid till studenterna: »Research, research, research!« Ändå har jag fallerat. Jag hade kunnat, eller kanske har, blivit lurad fler gånger och på värre sätt än i det här fallet.

Sedan tänker hon högt:

– Om man tänker bort lögnen … Om han bara hade fått visa framfötterna ändå, då hade han kanske tjänat lite mindre pengar, eller lika mycket. Han är ju fortfarande en karismatisk person och verkar vara en bra föreläsare.

Hon fortsätter:

– Men hade han inte haft den där häftiga historien hade jag kanske inte haft med honom i programmet. Hans story kanske gav honom den knuff han behövde.

Efter att jag pratat med Carlsson, Dabrowski, Rödöö och ett antal andra journalister funderar jag på ett resonemang Gert Karlsson förde under våra intervjuer:

– Min familj har militärbakgrund, så jag vet hur det fungerar där: om du är inne på ett kasernområde som civilist är det ingen som kommer fram och frågar vad du gör där. Alla vet att du kommit in för att du blivit kontrollerad. Det är applicerbart på medierna också: varje ny redaktion verkar förutsätta att de som tidigare skrivit om Manuel Knight har kontrollerat honom. När han tagit sig förbi första instansen, att bli intervjuad i Samtal pågår på Sveriges Radio – då är han insläppt.

Det Gert Karlsson kallar »kaserngårdssyndromet« kan även tillämpas på Manuel Knights uppdragsgivare – inte minst då Försvarsmakten är en av hans mest frekventa kunder. Mellan 2008 och 2014 har han talat för olika delar av Försvarsmakten vid nio tillfällen, och fakturerat runt 450 000 kronor. Likaså har han hållit sex föreläsningar för Polisen, senast vid två tillfällen 2016, för vilka myndigheten totalt har pungat ut med 277 182 kronor. Allt som allt har Manuel Knight, enligt de underlag Groundhogs har begärt ut, håvat in upp emot 3,2 miljoner enbart från skattefinansierade verksamheter de senaste åren.

Den privata sektorn behöver inte lämna ut några fakturor, men enligt Veckans Affärer har han föreläst för pengastinna bjässar som Volvo, Ikea, SEB, Ericsson, SCA och H&M.

Manuel Knight blev insläppt av de stora kunderna – och antingen har ingen ansett det vara nödvändigt att kontrollera hans historia eller förutsatt att tidigare kunder, eller medierna, har genomfört någon form av kontroll.

År 2016 blev »postsanning« utsett till årets ord av Oxford Dictionaries, för att markera att vi i dag lever i en tid där fakta tillmäts lägre värde än människors personliga uppfattningar och känslor. Så varför skulle någon bry sig om att Knight hittar på berättelser, så länge han ändå är bra på det han gör: teambuilding, ledarutveckling och kommunikation?

När jag synar de talarförmedlingar som i dag erbjuder föreläsningar med Manuel Knight, som Contio, Mace Speakers, Content, Athenas, Speakers & Friends och Lära för livet, nämner ingen längre hans Special Forces-karriär, psykologexamen eller medverkan i tre krig. Istället ligger fokus på hans resa från »ghettot« Perry Homes till hans framgångar i Sverige. Samma information upprepas på Knights egen hemsida.

Det är rimligen följden av en rigorös upprensningsaktion: Groundhogs påhopp började spridas för drygt ett år sedan, och har sedan dess legat högt på träfflistan för den som googlar »Manuel Knight«. I ett pressutskick från talarbyrån Content från 2015 presenteras han fortfarande som elitsoldat, med hela den tillhörande bakgrundshistorien. I ett annat utskick från samma byrå 2016 har informationen försvunnit.

Det tyder på att man har blivit informerade om lögnerna men inte bryr sig. Manuel Knights säljbarhet som föreläsare är viktigare än att han ljugit för att ta sig dit.

Bilden bekräftas när jag hör av mig till flera av de offentliga verksamheter som anlitat Knight. Jag vill dels kontrollera om de vägde in Knights spännande berättelse när de beslutade att anlita honom, dels kontrollera om han tagit upp sin militära bakgrund under föreläsningarna.

Svaren som strömmar in är samstämmiga: Knight anlitades för att »inspirera« medarbetarna – och gjorde så på ett »ändamålsenligt sätt« i Nässjö. Han hade en »mycket uppskattad« föreläsning om »kultur och ledarskap« i Svedala. Region Örebro län »fick tips om honom av fackliga företrädare« och ville ha någon som kunde inspirera dem till att »reflektera över ›varför man går till arbetet‹«. Östersunds kommun – som betalat Knight 307 000 kronor mellan 2010 och 2015 – »anlitade Manuel Knight med hänsyn till kvalitet på tidigare utförda uppdrag« för att föreläsa på »temat stolthet och ambassadörskap«.

Inför den senaste föreläsningen blev kommunen kontaktad av Groundhogs, som informerade dem om Manuel Knights lögner. Man tog då bort ordet »psykolog« ur Knights presentation, men lät honom ändå hålla föredraget.

Enligt Anne Vågström, HR-chef i Östersunds kommun, pratade han varken om sin militära bakgrund eller om psykologi. »Vi ställde inte krav på någon viss utbildning eller annan arbetslivserfarenhet än som föreläsare när vi anlitade Manuel Knight«, skriver Vågström i ett mejl. »Han har därmed inte lämnat några oriktiga uppgifter till Östersunds kommun.«

Camilla Almgren, områdeschef för administrativ utveckling och service i Örebro län, minns att Knight under föreläsningen nämnde exempel från det militära, men »uppfattade inte det som att det gällde hans egen erfarenhet«.

Viktor Dahl, personalutvecklare på Nässjö kommun: »Han pratade, bland annat, om och använde exempel från sin ›militära bakgrund‹ och omsatte det i ett gruppdynamiskt perspektiv. Dessa var dock endast en liten del av hela föreläsningen. Han använde även en rad andra exempel från helt andra skeenden av sitt liv och sin uppväxt.« Dahl fortsätter: »Om det han säger är en bluff, är det givetvis beklagligt. Jag vill dock vara väldigt tydlig med att vi inte anlitade Manuel Knight på premissen att han skulle vara psykolog eller en före detta elitsoldat, utan för att vi tyckte att han hade god förmåga att inspirera en större skara människor att vilja arbeta mot samma mål.«

Ingen verkar särskilt upprörd över att Knight kämpat sig fram till rampljuset med felaktiga påståenden.

Polisen då, som ju har till uppgift att avslöja bedrägerier? Och Försvarsmakten, som om något borde värdesätta att militära meriter stämmer?

Beställarna inom Försvarsmakten svarar inte. Polisen hänvisar till en person som aldrig hör av sig.

Jag skickar både brev och mejl till Manuel Knight där jag skriver som det är: att han ljugit om sin militära karriär, sin krigserfarenhet och sin psykologtitel. Därför vill jag höra honom berätta varför det blivit så här.

Efter några dagars väntan kommer svaret: han »träffar mig gärna« på sitt kontor.

The House är en rostbrun koloss med panoramafönster, inglasade mötesrum, soffgrupper och kakelgolv – ett »exklusivt coworkingkontor« som skryter med sitt läge »13 minuter från centrum och tre minuter från havet«. Det ligger än så länge mitt i en byggarbetsplats; här skapas Göteborgsstadsdelen Nya Hovås och överallt syns byggkranar, halvfärdiga lägenhetshus och nyasfalterade vägar.

Tidigare arbetade Manuel Knight Academys fem anställda hemifrån, men sedan ungefär ett halvår tillbaka huserar de i The House. Tio minuters bilfärd bort ligger Knights egen bostad – en 279 kvadratmeter stor 30-talsvilla med utsikt över Göteborgs golfklubbs 18-hålsbana.

»Men att det går från fången här borta … till krigsfånge, det kanske är jag som har försökt förenkla det eller, som sagt, dramatisera det.«

När jag kliver in i det öppna kontorslandskapet får jag syn på honom direkt: som vanligt iklädd kostym och vit, uppknäppt skjorta. Knight står hukad över en stor soffa och pratar obekymrat med de anställda som samlats runt honom. Han ler stort och låter mig hälsa på alla i tur och ordning, innan han säger:

– Äter du allt?

Jag blir förvirrad för ett ögonblick och får bara ur mig:

– Ja.

– Bra! För jag är hungrig, så vi tänkte beställa lite lunch.

Sedan nickar han mot soffan och vi sätter oss. Han pekar på en bänk med tidningar som löper längs med soffans rygg: där ligger det senaste numret av Filter, som jag skickade hem till honom tillsammans med mitt brev.

– Den är riktigt bra, tycker jag faktiskt, säger Knight och skjuter sina glasögon högre upp på den rakade hjässan.

Jag upprepar det jag tidigare skrivit till honom: att jag har fått bevis för att han inte talat sanning och vill höra hans version av saker och ting. Han nickar.

– Jag kommer från USA från början, naturligtvis, och har varit i Sverige i 23 år, inleder han, och berättar sedan om sitt bolag som jobbar med »seminarier«, »långsiktiga processer«, »lag- och ledarutveckling« och »kommunikation«.

Han avbryter sig:

– Jag kan berätta hur det började en gång i tiden. När jag kom till Sverige hade min fru en klädaffär och jag jobbade där hos henne. Där hängde det många ungdomar. Och jag såg några tendenser hos dem som påminde om där jag kom ifrån. De började bli lite grövre, lite tuffare, lite mer vågade. Och då kände jag: »Jag kan inte bara stå här, jag måste göra en insats.« Så vi samlade ihop lite grupper efter stängningsdags och jag pratade med dem. Vid något tillfälle berättade jag vem jag var och vad jag varit med om. Och jag försökte säga: »Jag är Manuel, jag har varit i armén, jag varit 5th 18th Infantry, 3rd Armored Division.« Och då blev de så här …

Manuel Knight sänker huvudet ointresserat.

– Jag kunde inte få deras uppmärksamhet. Så jag tog det en nivå upp och sa: »Special Forces.« Och då blev det: »Aaah, oooh.«

Han imiterar de storögda ungdomarna.

– Knäpptyst. Och då började jag prata om det. Alla upplevelser som jag tar i mina berättelser, i sommarprat, i intervjuerna jag gör, de är baserade på faktiska upplevelser.

Okej.

– Men: jag har dramatiserat, absolut. Det är ingenting som jag är stolt över. Jag ångrar det. För det tar faktiskt ifrån lite grann av mina faktiska militära erfarenheter. Jag har väldigt många militärkompisar kvar fortfarande, och jag måste förklara för dem hur det blev så här. Men de där ungdomarna gick därifrån: »Vi träffade en kille som var Special Forces!« Rätt som det var var det en etikett. Pang! Den fastnade.

Manuel Knight säger att han »sparkar sig själv« för att han inte tog bort »etiketten« tidigare, men påpekar att han inte talar om sina militära erfarenheter längre. Faktum är, hävdar han, att hans omsättning har ökat sedan han släppte ämnet.

– Jag vill inte bagatellisera det här överhuvudtaget. Det är samma sak med att jag är legitimerad psykolog – det har jag aldrig påstått. Det jag sagt är att jag läste väldigt mycket psykologi när jag var i Tyskland, jag var på olika öppna kurser på helgerna. Kanske vet jag mer om det än en vanlig person, men är jag psykolog? Nej. Är jag legitimerad psykolog? Absolut inte. Och det är inget jag sticker under stol med, utan jag säger: »Det har blivit jättefel.« Vi tog ner det blixtsnabbt, vi fick gå ut och jobba bland kunderna med det.

Chocken av hans omedelbara erkännande börjar lägga sig, och jag säger att han bland annat låtit sig presenteras som både elitsoldat och psykolog i Sommar i P1 – trots att han inte har rätt att använda någon av titlarna, eller att arbeta som psykolog.

– Absolut inte. Skulle inte vilja heller. Jag har aldrig haft ett uppdrag som psykolog, aldrig pratat om psykologi. Behöver jag ha en viss kunskap för att förmedla den till en kund, då lär jag mig den. Eller tar in någon som är legitimerad psykolog. Säger: »Du får gärna ta den biten.«

För jag har läst i er bolagsbeskrivning att ni ska kunna syssla med samtalsterapi.

– Ja. Fast inte med mig. Vi har en psykolog som bor här i Göteborg som vi använder. Och hon är superduktig på det hon gör.

Du nämnde att du önskar att du hade satt stopp för det här tidigare.

– Exakt. Det var ett misstag som jag gjorde.

För vi pratar om en period på kanske 20 år.

– Nej, absolut inte så länge.

Jag visar honom de två presentationerna av honom från talarbyrån Content, den från 2015 och den från 2016. På den från 2015 läser jag:

»Som elitsoldat i amerikanska Special Forces …«

– Exakt.

»Deltog i tre krig.«

– Exakt. Det var någon av de här introduktionstexterna som var ute och florerade. Och vet du vad? Det finns inget annat att säga än att det var jättefel. Jag ångrar det jättedjupt.

För du har rättat till texten från 2016.

– Exakt.

Och i den står det ganska lite om militären. Det står »Armed Forces«. Och att du deltog i Operation Desert Storm. Det står inget om »tre krig«.

– Nej, exakt. När jag står på scen som inspiratör går jag igång rejält ibland. Då dramatiserar jag. Rätt eller fel, men för mig är det viktigt att det är baserat på verkliga upplevelser. Jag är krigsveteran, jag har varit i strid, jag har blivit slagen i strid, jag har hamnat bakom fiendelinjen. Jag har senare upptäckt att det bästa för mig är att inte prata alls om det, eftersom jag vet att jag går igång. Så jag har tagit bort det.

Jag har förstått att du var stationerad i Saudiarabien.

– Till att börja med.

Okej. Vad hände sedan?

– Sedan in i befrielsen av Kuwait.

Okej. Men du har inte varit i Grenada eller Panama.

– Det var bara saker som jag drog till med. Jag har tjänstgjort med människor som varit där och påverkats av deras historier. Jag har väldigt bra kännedom om vad som hände där, men jag har aldrig tagit några detaljer därifrån.

Du har blivit en väldigt framgångsrik talare, du har fått Stora talarpriset och John Hron-stipendiet. Tror du att du hade nått så här långt …

– Absolut. Helt övertygad om det. För essensen i mina seminarier är inte att jag var elitsoldat. Vi har väldigt många återkommande kunder, och får nya kunder genom word of mouth. När de föreslår mig är det inte för att jag är en gammal soldat. Det de föreslår är någon som har en förmåga att skapa inspiration, som gör det superenkelt och ger något värdefullt för människor att ta med sig.

Det är ändå uppgifter som har upprepats i medierna. I Sverige har man knappt hört talas om någon som varit med i Special Forces, och jag tror att det har gett dig extra stjärnglans och gjort dig intressant.

– Det är väldigt lätt att tro det om man inte pratat med våra kunder. Jag upplever att jag hade kunnat komma lika långt genom att bara säga att jag är krigsveteran. Det är också väldigt ovanligt i svenska sammanhang. Sedan blev det fel – återigen, superledsen för det. Men jag är övertygad om att det inte är en mersäljsfaktor för oss – det är inte en etikett jag vill bära omkring längre.

Men medierna har intresserat sig för den resa som du beskrivit – med Perry Homes, Special Forces, tre krig, skadad i strid, krigsfånge … De uppgifterna har upprepats om och om igen.

– Precis. Det är också en sådan här begreppsförvirring som blivit fel. För att säga »krigsfånge« är inte rätt. Att säga »fången« … »bakom krig«, bakom fiendens linjer – absolut. Att ha gått in, stridit, dragit sig tillbaka, det är saker som ingen kan ta ifrån mig. Det är upplevelser jag haft. Men att det går från fången här borta …

Manuel Knight breder ut armarna.

– … till krigsfånge, det kanske är jag som har försökt förenkla det eller, som sagt, dramatisera det.

Det är ganska dramatiska berättelser du har …

– Absolut. Jag tar fullt ansvar för det. Det finns inget annat att göra.

Du har pratat om en gisslansituation där ni skulle gå in och frita människor, där en stridskamrat blev dödad och du blev krigsfånge.

– Mm.

Det är inget missförstånd, utan en berättelse som du har hittat på.

– Precis. Jag säger inte att någon annan vridit till det. Det är en dramatisering jag har gjort. Och det får jag stå för.

Jag har också läst i Aftonbladet att du är världsmästare i karate. På ett annat ställe att du är världsmästare i kickboxning. Vilket är det?

– Det är samma sak. Jag kan visa pokalerna. Jag var med i Armed Forces Karate Association. Vi tävlade hur mycket som helst när jag var i Tyskland, och jag var också med i något som heter German Power Team. Då vann vi Europamästerskap, vi vann världsmästerskap som ett lag. Men jag har även vunnit de här grejerna privat. Jag har dock inte pokalerna uppe, tyvärr – de är i pannrummet för att min fru inte gillar dem. Men de grejerna har jag gjort.

Inom kickboxning också?

– Så här var det: i Tyskland sa de inte karate, de sa kickboxning. Men det är samma grej. Det är inte olika grenar.

Hur upplever du att medierna har agerat?

– Jag kan inte klandra medierna, för jag borde sagt: »Det där är inte riktigt rätt, det ska vara så här.« Men den återkoppling jag fått för sommarpratet … Det finns personer som stannat mig och sagt att det verkligen förändrat deras liv. Sådant vill jag egentligen inte höra, så jag säger: »Ah, vad bra. På vilket sätt?« »För det du sa om att ›ta din partner, titta på dem, säg exakt vad du känner‹«. Eller: »För det du berättade om när du kom till Sverige, om när du träffar människor på skogspromenad.« Och därför levde jag nog i en värld där det var: »Det [lögnerna] gör nog ingen stor skada, för alla fattar vad det egentligen handlar om.«

Har du inte känt att du borde ha gjort någonting åt det här tidigare? För det ser ut som om den här uppstädningen har tvingats fram av Manuel Knight News som avslöjat dig på nätet.

– Just när det gäller den gruppen så pratar jag inte om det. Det är en privat angelägenhet som påverkar min familj och av respekt för dem så önskar jag att vi inte ska prata om det.

Vi kan strunta i de bakomliggande motiven, men när Manuel Knight News dyker upp 2015 – det är då du börjar plocka bort saker ur dina presentationer.

– Lite grejer innan dess. Det framgår kanske inte på hemsidan. De flesta som jobbar tajt med oss vet att redan innan dess börjar det bli mycket mer »corn philosophy« och mindre Manuel Knight. Allt om mig behövde skalas bort, för det skymde själva budskapet.

En annan sak: när du intervjuas i Morgonpasset visar du upp ett challenge coin från 1st Special Forces Group. Jag har pratat med den person som säger att myntet tillhör honom.

– Jag fick det myntet av honom.

Han lånade ut det till dig.

– Gav.

Enligt honom träffades ni efter en föreläsning. Han gjorde en coin check.

– Och då sa jag: »Jag har inget.«

Så han lånade dig ett mynt. Hur hamnade det i Morgonpassets studio?

– Vi satt där och pratade om militären överhuvudtaget. På något sätt, jag minns inte riktigt hur, kom vi in på det och då sa jag: »Här är ett mynt.«

I bildtexten på Morgonpassets hemsida står det: »Den här får man som medlem i Special Forces.«

– Det kan mycket väl vara så. Det kanske gav en annan uppfattning än vad jag ville att det skulle ge, men … Det går inte att sticka under stol med att under den här perioden gör jag grejer som jag kanske inte borde ha gjort. Jag kan säga det tusen gånger: jag tar ansvar.

Stolen valor är ett brott man ser allvarligt på i USA.

– Om man får …

Om man får ekonomisk ersättning för det, till exempel.

– Exakt. Så …

Manuel Knight tystnar en stund.

– Jag har frågat mina kunder: Varför är jag där? De säger att det inte är det [den påhittade militärkarriären].

Du verkar vara en inspirerande person. Men det är ju den spännande berättelsen som gett dig framgång. I dag säger du att du tagit dig från Perry Homes till att ha ett bolag i Sverige, och resten har skalats bort.

– Nej, nej, nej. Från Perry Homes till tio år i armén till ett bolag i Sverige.

Jo, men det är ganska många berättelser som har fallit bort där.

– Ja. Jag har medvetet tagit bort dem. Men vet du vad? Jag hade kunnat göra så att jag bytte den här överdriften till en sann berättelse och jag lovar dig att folk skulle bli lika storögda. Men det var en etikett som fastnade, och det gjorde ont att dra bort den. Jag vill inte att det ska låta som om det bara var en grej jag gjorde. Jag tar mitt ansvar. Jag har gjort mitt misstag. Det kommer inte att hända igen. Ibland behöver jag bita mig själv i tungan, behöver utelämna en bit för att jag vet hur jag blir. Det är smärtsamt, men det måste jag göra.

Efter samtalet med Manuel Knight vet jag inte hur mycket klokare jag blivit. Även flera av hans nya påståenden är höljda i dunkel.

Jag kontrollerar om karate och kickboxning är namn för samma sport på tyska, men finner att kickboxning heter Kickbox och karate heter – just det, Karate. Jag hör även av mig till Scott Boutain, veteranen i Florida som tjänstgjorde tillsammans med Knight under Desert Storm. Jag frågar om det stämmer att de var i strid, samt om Knight blivit »slagen« eller skadad.

– Det enda vi slogs mot där borta var tristess, svarar Boutain. Vi såg några Apachehelikoptrar skjuta Hellfiremissiler. Men den ende som skadades var en kille vid namn Gooch. Vår pansarvagn körde på en mina som såg ut som en sprejburk med en bit tyg knuten runt den. Den fastnade i larvfötterna och förstörde en del av vår utrustning, och den orsakade i sin tur några mindre skador på Gooch. Den enda anledningen till att Gooch sedan tilldelades en Purple Heart-medalj var att han dejtade vår sergeants dotter.

Boutain summerar:

– Vi blev aldrig beskjutna, och vi sköt heller aldrig på någon annan.

Det verkar omöjligt för Manuel Knight att sluta slira på sanningen. Av allt att döma kommer han ändå att fortsätta få stora föreläsningsuppdrag.

Dagarna efter vår intervju talar han inför ett hundratal åhörare i Tylösand utanför Halmstad. Under 2017 är han bland annat inbokad på Välfärdskonferensen i Skåne, där han ska dela scen med Anders Borg, Seher Yilmaz, Annika Strandhäll, Gunnar Hökmark och Ylva Johansson.

Samtidigt fortsätter Groundhogs att producera material. Under december månad publiceras så gott som en artikel om dagen på Manuel Knight News. De sprider en adventsdikt vari de hoppas att Knight ska hamna i fängelse. De ifrågasätter försvarsminister Peter Hultqvist och påminner om att en tidigare Must-officer som dragits inför domstol också har »varit i lag« med Knight.

Gert Karlsson hoppas å sin sida snart kunna flytta.

– Jag vill göra något annat i livet än att sitta här, säger Gert. Ska jag titta på oförätter som Manuel Knight har ställt till med kan jag göra det varifrån som helst. Jag vill resa och umgås och bete mig som en normal pensionär.

Sedan lägger han till:

– Det viktiga för mig är att visa min ex-sambo, och därmed våra barn, att det inte är okej att ljuga som hon, eller som Manuel, har gjort. Det är också ett sätt att visa för omvärlden: lita inte på folk och vad de säger, ta inte allas ord för sanning.

FOTNOT: Gert Karlsson heter egentligen något annat.

2 thoughts on “En perfekt story

Comments are closed.