Inte som dom andra

De åtalade i vinterns rättegångar mot Sveriges största illegala streamingsajter var yrkeskriminella, missbrukare och skattesmitare. Och en helt vanlig kille från Kungsbacka.

De kom och hämtade honom en mulen morgon i juli. Polisbilarna parkerade längst in på en återvändsgata i ett stillsamt villaområde strax utanför den västsvenska småstaden Kungsbacka.

Sex poliser promenerade över den stenbelagda gången som ledde fram till det ljusgula parhus där Ola Johansson bodde tillsammans med sin pappa och dennes andra fru, Olas »låtsasmorsa«. Pappan jobbade som internkonsult på Volvo, styvmamman inom vården, men för tillfället var hela familjen hemma. 21-årige Ola njöt istället av ett långt sommarlov.

Annons

När poliserna blivit insläppta tog de Olas föräldrar åt sidan. En av dem frågade Olas pappa om han kände igen smeknamnet »Olizzz«. Han svarade att hans son kallat sig så sedan mellanstadiet och ibland använde namnet som alias på internet. När polisen undrade om Ola var intresserad av film och fildelning sade pappan att han inte trodde det, men att han inte visste exakt vad hans son gjorde alla de timmar han tillbringade framför sin dator. Styvmamman berättade att hon och pappan hade en nära relation med Ola och att det hela måste röra sig om ett missförstånd – hon kunde inte tänka sig att han hade gjort någonting olagligt.

Polisen lät förstå att de var av en annan uppfattning. Ola misstänktes för grovt häleri, penningtvätt och brott mot upphovsrätten genom fildelning. Samtliga brottsmisstankar var kopplade till swefilmer.se, en lättöverskådlig, kostnadsfri sajt där vem som helst med grundläggande datorvana kunde ta del av tusentals filmer och TV-serier med svenska undertexter. Bildkvaliteten var genomgående hög och flera av filmerna var så nya att de ännu inte hade gått upp på svenska biografer.

Våren 2015 hade Swefilmer ungefär 450 000 unika besökare om dagen. När Statens medieråd vid samma tid offentliggjorde vilka webbsidor som var mest populära bland svenska ungdomar såg topplistan ut på följande sätt: Youtube, Facebook, Google, Swefilmer, Aftonbladet. Enligt polisens efterforskningar hade Swefilmer genererat 14 miljoner kronor i annonsintäkter och donationer bara de senaste två åren.

För att sätta det i perspektiv: under den uppmärksammade rättegången mot The Pirate Bay år 2009 gissade åklagaren att sajtens annonsintäkter var en knapp tiondel av den summan. The Pirate Bay beräknades visserligen ha nästan dubbelt så många besökare, men de kom från hela världen. Swefilmers publik var nästan uteslutande från just Sverige.

Nu var poliserna här för att beslagta Ola Johanssons dator och ta in honom på förhör. När de bad att få se var Ola sov tog hans pappa med dem till källarvåningen och visade ett rum som var inrett med en säng, en byrå och en svart datorstol med sprucken klädsel. På ett skrivbord lyste en påslagen datorskärm. En av flikarna i webbläsaren visade hemsidan valuta.se och innehöll en sökning på vad 15 000 dollar motsvarade i kronor. Till höger om skärmen låg ett antal DVD-skivor och ett färskt kvitto på en kamera inköpt för drygt 14 000 kronor.

Medan några av poliserna packade ihop den stationära PC:n med sex externa hårddiskar lotsades Ola ut till en av polisbilarna. Klockan var strax efter nio och de grannar som sneglade ut genom sina fönster kunde svårligen gissa att de bevittnade en händelse som snart skulle generera rubriker i kvällspressen, få framstående personer från den svenska filmbranschen att jubla samt leda till ett skadeståndskrav på nästan tio miljoner kronor.

Personen som satte sig i polisbilens baksäte såg nämligen inte ut som ett kriminellt geni. Med sitt spretiga hår, piercade högeröra och skärmblekta hy framstod han snarare som en generisk, datorintresserad småstadskille som tyckte om Counter-Strike, Red Bull och att bära mössa inomhus. Den som frågade runt bland hans vänner och bekanta möttes ständigt av samma adjektiv: »vanlig«.

Vilket i sådana här sammanhang var ganska ovanligt.

Trojkan som dömdes till massiva skadestånd för sin inblandning i driften av The Pirate Bay var alla exceptionella personligheter som kom från den svenska hackerscenen. Peter Sunde var en självlärd programmerare. Fredrik Neij var ett tekniskt underbarn. Gottfrid Svartholm Warg slängde sig ledigt med matematiska begrepp som exponentialfunktion, kunde återge 45 decimaler av pi fritt ur minnet och satt för tillfället fängslad i Danmark för datorintrång i storbanken Nordeas servrar.

Ola Johansson hade hoppat av tekniklinjen på gymnasiet för att han var för dålig på engelska. Han tyckte om Harry Potter, gamla barnprogram och datorfestivalen Dreamhack. Han uppvisade ingen särskild teknisk begåvning, led enligt egen utsago av »grov dyslexi« och hade harvat runt i skolan så länge att han som 21-åring fortfarande hade ett år kvar till studenten. På sitt nuvarande gymnasium, Ljud- och bildskolan i Kungsbacka, utmärkte han sig främst genom att vara tre år äldre än sina klasskamrater.

I de följande förhören erkände Ola utan omsvep att han varit inblandad i driften av Swefilmer. När polisen gång på gång frågade honom om hans motiv gav han ständigt samma svar: »Jag älskar att göra folk glada.«

Hur hade en sådan person hamnat i den här knipan?

Ola Johansson var inte den enda unga killen som fick besök av polisen under 2015. Ett par månader innan han togs in på förhör gjordes en husrannsakan hos fyra personer som misstänktes ha gjort stora pengar på att driva streamingsajten Dreamfilm, och ett par månader senare arresterades en 21-årig stockholmare som antogs ligga bakom tjänsten Swestream.

Precis som vanligt när det gäller fildelningsfall var inget av dessa tillslag egentligen polisens förtjänst. De skötte förvisso fotarbetet, men majoriteten av bevisen som användes för att väcka åtal samlades in av jurister, konsulter och utredare knutna till det privata företaget Rättighetsalliansen, som företräder en rad svenska och utländska filmbolag. De driver skadeståndsprocessen ända till rättegångssalen och har varit inblandade i samtliga fall där fildelare har dömts att betala miljonbelopp i svenska domstolar.

Rättighetsalliansens ansikte utåt heter Henrik Pontén och började arbeta med upphovsrättsfrågor ungefär samtidigt som Ola Johansson lärde sig att gå, och i början av tjugohundratalet tog han jobb på branschföreningen för multimedia, dator- och TV-spel. På den tiden spreds piratkopior av fysiska CD-skivor, och Pontén ägnade sina dagar åt ett slags detektivarbete där han åkte runt i sin bil och spanade på personer som sålde illegal programvara på marknader, festivaler eller via postorder från sina lägenheter. Upphovsrättsbrott var lågt prioriterade av polisen och ibland tvingades Pontén – tidigare medlem i juniorlandslaget i fäktning – att göra envarsgripanden. Han grabbade helt enkelt tag i den misstänkta piraten och höll fast honom till dess att polisen dök upp.

Annons

2001 var Henrik Pontén med och grundade Antipiratbyrån, en organisation som utöver att motverka piratkopiering på juridisk väg ville lyfta in de upphovsrättsliga frågorna i samhällsdebatten. De behövde inte direkt kämpa i uppförsbacke. När TV3:s Insider följde Antipiratbyråns arbete i ett timslångt program sommaren 2003 rådde ingen tvekan om att Henrik Pontén tillhörde de goda. Inte nog med att han var själva sinnebilden för ordning och reda i sin krispiga skinnjacka och sin perfekta officersfrisyr – han hade dessutom moralen på sin sida. Saken tycktes enkel: de som sålde piratkopior tjänade grova pengar, profiterade på andra människors hårda arbete och förtjänade att sitta bakom lås och bom.

Två inslag i Insider vittnade dock om att tiderna var på väg att förändras. Det första handlade om en modern ung man som just hade skaffat sig en uppseendeväckande stor MP3-spelare. Han berättade att han ville föra över Kents nya skiva till sin apparat, men att det inte gick eftersom skivbolaget satt ett kopieringsskydd på den. Istället för att köpa en fysisk skiva hade mannen laddat ner låtarna från internet och postat en hundralapp till Sony Music. Det andra inslaget bestod av att en skägglös Alexander Bard tittade in i kameran och sade: »Vi närmar oss en framtid där vi på allvar snabbt kommer att kunna kopiera film. Och det kommer att sätta igång den här diskussionen på allvar, för filmbolagen är mycket större än skivbolagen.«

Tjänster som Direct Connect och Kazaa innehöll redan oöverskådliga mängder digitala musik-, film- och programvarufiler, och ibland dök det upp mjukvara och datorspel som ännu inte släppts i butik.

Sådant eftertraktat material hade sitt ursprung i den så kallade »Scenen«, en löst sammansatt organisation av digitala grupper som tävlade mot varandra om att få ut upphovsrättsskyddat material på nätet så snabbt som möjligt. Scenen var en subkultur som hade anor från tiden då internet bestod av textbaserade anslagstavlor och illegal programvara kallades Warez, men under 90-talet hade medlemmarna flyttat ut i chattkanaler på IRC och organiserat sig i releasegrupper med en mängd olika inriktningar: bilder, tidningar, porr, typsnitt … Den första gruppen som specialiserade sig på MP3-filer startades redan 1996 och den första filmgruppen dök upp kort därefter. Många av releasegrupperna fick sitt material från journalister som hade tillgång till recensionsexemplar, men de mest ambitiösa kunde hacka sig in i företagsservrar eller hade medlemmar som arbetade på CD-fabriker, produktionsbolag och mjukvaruföretag. Grupperna satte sedan sitt namn på materialet och tankade upp det på en toppsajt, en väl dold server med enorm lagrings- och bandbreddskapacitet. Varje release innehöll också en tillhörande textfil, och om materialet var imponerande använde releasegrupperna gärna utrymmet till att skryta om sin egen förträfflighet och kasta skit på andra grupper som inte var lika elite.

Materialet fungerade som ett slags valuta – när en grupp laddade upp en gigabyte material på en toppsajt öppnades vanligtvis möjligheten för dem att ladda ner tre gånger så mycket. Detta var en del av belöningen: de bästa toppsajterna hade flera releasegrupper med olika specialiteter knutna till sig och innehöll ett ständigt växande smörgåsbord av musik, filmer, programvara och datorspel.

Den genomsnittliga fildelaren visste inte ens att de här servrarna existerade, vilket också var själva poängen. Drivkraften var prestige, och bara den som hade någonting att bidra med fick skörda Scenens frukter. Trots att det betraktades som ett grovt regelbrott att sprida vidare material från toppsajterna skedde det hela tiden. Det skedde faktiskt så ofta att det ibland bara dröjde några timmar innan en eftertraktad skiva eller film letat sig vidare till pöbeln på Direct Connect.

Och värre skulle det bli. I september 2003 skickade den nystartade organisationen Piratbyrån ut ett pressmeddelande som inleddes: »Piratkopiering är bra!« Gruppen förklarade att de startat som en direkt reaktion mot Antipiratbyrån, och att de »sket i« hur det skulle gå för musikindustrin. Piratbyråns motiv var inte alltid solklart – gruppen bestod av såväl vänsterradikaler som libertarianer och hade ingen tydlig talesperson – men de enades i åsikten att det var absurt att kriminalisera någonting som hundratusentals svenskar redan ägnade sig åt. För att fildelning skulle bli ännu mer populärt lanserade de »folkets fildelningstjänst«: The Pirate Bay. Sajten var en tracker, ett slags sökmotor som genom den nya BitTorrent-tekniken gjorde det möjligt för vem som helst att ladda ner nästan vad som helst.

De piratbyråmedlemmar som även var involverade i Scenen insåg emellertid snabbt att de motsatte sig The Pirate Bays folkliga ambitioner.

– Vi tyckte att Scenen var ganska fånig, säger en av grundarna, som med hänsyn till sitt nuvarande jobb har bett om att få vara anonym.

– Varför skulle man behöva dela med sig för att få någonting tillbaka? Vi var mer kommunistiskt lagda: av var och en efter förmåga och så vidare. Och vi hade uppenbarligen visst stöd inom Scenen. Men de som blev påkomna med att läcka material fick extremt mycket skit.

Piratbyrån hade trott att The Pirate Bay på sin höjd skulle locka några tusen svenskar, men efter bara något år var sajten så stor att aktivisterna inte längre kunde hantera den. Driften lämnades istället över till den mer tekniskt kunniga trion Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg.

Samtidigt hade Henrik Pontén fullt upp. Några år tidigare hade han gjort det han ansåg var polisens jobb, nu fick han plötsligt göra sådant som i hans värld borde skötas av politiker – medverka i radio- och TV-debatter och försöka slå hål på Piratbyråns argument. Att föra en hård upphovsrättslig linje var betydligt svårare än förut. De starkaste motståndarna var inte längre medelålders män som tjänade pengar på skum postorderverksamhet, utan vältaliga idealister som ville reformera upphovsrätten. De båda sidorna tilldelades snabbt sina mediala roller: piratsidan förde folkets talan medan Pontén representerade ansiktslösa, multinationella storbolag.

Parallellt med sina framträdanden i pressen noterade Antipiratbyråns jurist också missnöjet som grodde inom Scenen och rekryterade en dubbelagent. Denne försåg honom snart med uppgiften att en av Europas största toppsajter var placerad hos den svenska internetleverantören Bahnhof.

I mars 2005 genomförde Kronofogdemyndigheten en razzia där de beslagtog fyra servrar. Enligt uppgifter i boken Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood fungerade en av dem som en viktig digital knutpunkt för spridningen av upphovsrättsskyddat material. Tillslaget sände chockvågor inom piratvärlden och borde ha varit en stor seger för Henrik Pontén. Istället kom den mediala diskussionen främst att handla om Antipiratbyråns metoder.

– Där vände opinionen över en natt, säger Henrik Pontén. Innan dess hade vi haft stöd i medierna, men då blev vi folkets och svenska statens fiende.

Antipiratbyrån anmäldes till polisen, JO och Datainspektionen. Gruppen Arga unga hackare gjorde intrång i deras mejlserver och lanserade en sajt där de krävde Ponténs blod. Hans telefonnummer lades ut på forum och bloggar och hotfulla SMS inkom dagligen, även till hans barn och föräldrar. Stämningen blev inte direkt bättre efter razzian mot The Pirate Bay 2006 och processen som därefter ledde fram till den enormt uppmärksammade rättegången.

Medan piratrörelsen växte och knoppade av sig i initiativ som Piratpartiet laddade någon upp låten »Henrik Pontén – far åt helvete!« på Youtube, med beskrivningen: »Hoppas att du dör din jävel!« Vid samma tid som The Pirate Bay rankades som en av världens största trackers lyckades någon ändra Ponténs förnamn så att han under en period var folkbokförd som Pirate Pontén.

Men det spelade ingen roll. Året därpå avgjordes Pirate Bay-målet i hovrätten. Fängelsestraffen sänktes, men skadeståndsbeloppet – som byggde på Antipiratbyråns uträkningar – höjdes till 46 miljoner kronor. Hovrätten ansåg att alla som laddade ner låtar, TV-serier och filmer från The Pirate Bay skulle ha betalat för samma material om sajten inte fanns, och skadeståndet byggde på en schablonmässig ersättning för varje enskild nedladdning av de drygt 30 filmer, skivor och datorspel som ingick i åtalet.

Domen mötte kritik, men många av de andra detaljer som framkom under rättegången visade att idealism inte längre var piratrörelsens enda drivkraft.

Ytterst få av de ursprungliga medlemmarna i Piratbyrån hade vid det här laget någonting med The Pirate Bay att göra. Efter de många tillslagen mot servrarna hade driften lagts ut på entreprenad. Bland dem som erbjudit sig att hjälpa till fanns en israelisk medborgare som drev ett nätverk av porrsajter, vilket färgade av sig på de annonser som sedan dök upp på sajten.

– De som modererade sajten i början gjorde det helt ideellt, säger den forne Piratbyråmedlemmen. Den enda betalningen var att de fick en moderatorslogga bredvid sitt namn. Det gick också att ge bort vipstatus till andra medlemmar, och det hände att man gjorde det när någon fyllde år. Man tog reda på personens användarnamn och så plötsligt hade de en liten grön dödskalle bredvid sin avatar. Det var typ det finaste de kunde få, för då kunde de skryta för sina kompisar. Och ärligt talat, förutom att förändra världen var det nog lite det som var kärnan i verksamheten – att vara cool.

Efter rättegången framstod kärnan i hans ögon som någonting annat.

– Framför allt var det jobbigt med kopplingen till Carl Lundström, säger Piratbyråmedlemmen och syftar på knäckebrödsmiljonären som utöver att finansiera The Pirate Bay även skänkt pengar till organisationer som Nationaldemokraterna.

– Dels drogs man med hans förflutna, det vill säga nazism, som ju är typiskt dåligt. Dels drev han ett företag och det sades att det fanns en deal där han erbjöd servrar i utbyte mot stålar. Många av oss var väldigt förvånade över det samarbetet, och efter det gick det inte längre att säga: Vi gör det här för att fildelning är bra. Det ideella målet försvann.

Strax efter rättegången mot The Pirate Bay röstade riksdagen igenom Ipred-lagen, som gjorde det enklare för rättighetsinnehavare att identifiera misstänkta fildelare. När den infördes halverades den svenska internettrafiken över en natt. Under en period såg det ut som om juridiken hade övertrumfat tekniken, men effekten var kortvarig. Piratbyrån lyckades aldrig reformera upphovsrätten, men de lyckades på en annan punkt: att göra fildelning till en svensk nationalsport.

Redan året efter Ipred var trafiken tillbaka på nästan samma nivåer som tidigare, och i undersökningen »Svenskarna och internet« uppgav fler svenskar än året dessförinnan att de laddade ner upphovsrättsskyddat material från internet. Mönstret upprepades året därpå, och året därpå, och året därpå.

2012 genomförde den rättsociologiska forskargruppen Cybernormer vid Lunds universitet en undersökning bland svenska ungdomar för att mäta deras inställning till fildelning. Forskarna tillämpade samma metod som användes för att mäta normer kring exempelvis fortkörning och drogbruk. Först frågade de hur ungdomarna trodde att personer i deras omgivning – lärare, partner, föräldrar, släktingar – skulle reagera om de berättade att de fildelade. Därefter frågade forskarna hur mycket ungdomarna skulle bry sig om dessa reaktioner.

Resultatet var ganska häpnadsväckande.

– Vi har aldrig stött på en lagstiftning som haft svagare stöd i de sociala normerna, säger forskningsledaren Måns Svensson. Det var ingen som överhuvudtaget skämdes över att säga till sina vänner eller grannar att de fildelade. Det fanns ingen social kontroll och inget socialt tryck.

Annons

Ola Johansson fyllde två samma år som »internetpaket« blev årets julklapp, började mellanstadiet när The Pirate Bay öppnade för allmänheten och hade just blivit straffmyndig när Henrik Pontén döptes om till Pirate Pontén.

2012 var Ola 18 år gammal och i likhet med den absoluta majoriteten i samma åldersgrupp ägnade han sig åt fildelning. Han tog dock sin hobby på något större allvar än genomsnittssvensken.

Under åtminstone ett års tid hade han laddat upp ett trettiotal filmer och TV-serier på en handfull torrentsidor som var öppna för allmänheten. Vissa av filmerna digitaliserade han själv, i några fall lade han till svenska undertexter som han laddat hem från sajter som undertexter.se. Han tillhörde därmed den minoritet av fildelarna – ungefär fem procent – som bidrog till distributionen genom att inte bara ladda ner material, utan även lägga upp eget. Ola Johansson kände sig dessutom tillräckligt mäktig för att sätta sitt alias på filerna enligt den formateringsmall som användes inom Scenen. Disneyfilmen Modig blev därmed Modig.2012.SWEDISH.BRrip.H264.AAC-Olizzz.

Ola hade tillgång till ett antal slutna trackers, torrentnätverk som endast är till för registrerade medlemmar. Sådana nätverk befinner sig hierarkiskt sett långt under Scenens toppsajter, men tillämpar ändå snarlika regler. Till exempel måste medlemmarna själva bidra genom att ladda upp ungefär lika många megabyte som de laddar ner. Dessutom förväntas de vidta vissa försiktighetsåtgärder. För att komma in på Rarat och Sparvar, de sajter som Ola hade tillgång till, krävdes en inbjudan från en annan medlem. Att betala sig in var omöjligt och att tigga invites var förbjudet. Endast toppanvändarna hade möjlighet att bjuda in andra, och även de tänkte sig noga för – den som bjöd in någon som gjorde bort sig eller bröt mot sajtens regler kunde själv bli straffad med uteslutning.

Nästan allt material som fanns på den här sortens slutna nätverk kom, med viss fördröjning, från toppsajterna. Att läcka det vidare nedåt i hierarkin betraktades inte som något övertramp, och Ola använde därför samma alias – Olizzz – när han plockade eftertraktat material och lade upp det på öppna torrentsidor så att vem som helst skulle kunna ta del av det. Han hade en så avslappnad inställning till upphovsrätt att han ibland till och med lade upp länkar på sin egen Facebooksida för att hans kompisar skulle kunna hitta det färskaste avsnittet av Game of Thrones.

Även om Ola Johansson uppenbarligen ägnade en del av sin fritid åt fildelning tycktes den hobbyn inte ha varit en särskilt stor del av hans identitet. Han brände betydligt mer krut på att framställa sig som en skicklig datorspelare. En gång om året jobbade han som volontär för Lanbit, ett slags lokalt Dreamhack som anordnades i en sporthall i Kungsbacka. Då brukade han fylla sin Facebookvägg med bilder på sig själv och de E-sportstjärnor han idoliserade. I andra fall delade han skämtteckningar eller poserade med spritflaskor inköpta på Bordershop i Tyskland.

Även hans kompisar betraktade honom som en helt vanlig tonårskille. I slutet av 2012 skapade några av dem en Facebookgrupp till Olas ära där de på ett lika kärleksfullt som pubertalt sätt drev med sin väns brister. I urval: han fuskade i datorspel, han hade långsamt internet, han hade gjort bort sig på fyllan.

2013, samma år som Ola började gymnasiet, inträffade en brytpunkt i svenskarnas beteende på nätet. För första gången någonsin uppgav deltagarna i »Svenskarna och internet« att de laddade ner mindre upphovsrättsskyddat material än året dessförinnan. Förklaringen antogs vara den mängd legala tjänster som nyligen lanserats, men det var inte hela sanningen. I Googles statistik över de mest populära sökorden var det förvisso just en streamingsajt som ökade allra mest, men den hette varken Netflix, HBO eller Viaplay – utan Swefilmer.

Sajten var inte ensam på marknaden: klonen Dreamfilm var nästan lika populär och raggade ständigt nya användare genom att marknadsföra sig som ett bättre designat alternativ med mindre reklam.

Dreamfilms hemsida innehöll också en beskrivning av hierarkin bland dem som bidrog med innehållet. I botten fanns »textare«, de som gjorde egna svenska undertexter. Ovanför dem kom »praktikanter«, de som fått förtroendet att börja bidra med filmer men som ännu inte nått upp till nästa nivå – »uppladdare«. Dessa följdes av »moderatorer« och sedan, högst upp i toppen, »admins«, de som drev sajten och hade tillgång till hela dess maskineri.

Majoriteten av dem som var involverade på de lägre nivåerna fick betalt i samma valuta som de Piratbyråmedlemmar som en gång modererat The Pirate Bay: ära, gemenskap och en liten logotyp att sätta bredvid sitt användarnamn. Trots detta kontaktades administratörerna ständigt av stjärnögda unga killar som ville vara en del av någonting stort.

Exakt hur Ola Johansson drogs in i Swefilmer går tyvärr inte att säga. Han har tackat nej till att låta sig intervjuas till den här texten och i polisförhören lämnar han motstridiga uppgifter. Först sade han att han själv kontaktade sajtens administratör, senare att administratören kontaktade honom.

Följande är däremot ställt utom tvivel: i juni 2013 startade Ola en Facebooksida i Swefilmers namn. Han använde den för att tipsa användarna om nytt material – ett monotont arbete med låg status. Ibland valde Ola själv vilka filmer och TV-serier han ville puffa för, men ofta tog han instruktioner från en namnlös person på andra sidan datorskärmen.

Ola kallade honom Davve. Hans språk var kantigt och grammatiskt inkorrekt. Ola gissade att han använde Google Translate för att göra sig förstådd men valde inledningsvis att inte kommentera saken. Inom kort befordrade Davve Ola till uppladdare. Även det ett monotont arbete: först laddade han ner filmer från Sparvar eller Rarat, sedan lade han på svenska undertexter och därefter tankade han upp dem till någon av sina användarprofiler på OK.ru eller VK.ru – ryska motsvarigheter till Facebook som utan kostnad tillåter användarna att tanka upp hur stora filer som helst. När det var färdigt skickade Ola länken till en administratör, som bäddade in den på Swefilmer. I likhet med en torrent-tracker var sajten alltså bara ett slags portal som pekade mot innehåll lagrat på andra delar av internet.

Ola funderade inte på varför en person från ett annat land drev en sajt som specialiserade sig på film med svenska undertexter, men nu frågade han åtminstone var Davve kom ifrån. Svaret: »Jag är rysk.«

Inom kort chattade han och Davve flera gånger om dagen. Ola visade allt mer intresse för att förbättra sajten genom att till exempel hjälpa Davve rätta undermåliga svenska formuleringar. Till julen föreslog han att de skulle ha en julkalender med en ny film bakom varje lucka, och framåt våren genomförde han ett aprilskämt som gick ut på att han lade upp en länk som påstods gå till första avsnittet av Game of Thrones fjärde säsong en vecka före den officiella premiären. När besökarna klickade på filmklippet möttes de istället av texten: »April April!«

Davve var nöjd med hans insatser. Snart behövde Ola inte längre gå via en admin för att lägga in filmer på sajten. Särskilt mycket beröm fick Ola när han lyckades lägga upp de senaste filmerna och TV-serieavsnitten snabbare än konkurrenterna på Dreamfilm.

»Du har gjort bra jobb«, skrev han, och snart steg Ola ytterligare i rang. När Davve åkte till Rio de Janeiro för att se Tyskland möta Frankrike i fotbolls-VM lämnade han under några dagar över driften av Swefilmer till sin adept: »Glömm inte, du är boss imorgon.«

Det enda Davve var missnöjd med var att Ola inte kunde fixa in honom på Sparvar. Han tog upp ämnet gång på gång, men vid varje tillfälle förklarade Ola att han inte var tillräckligt högt rankad för att ordna en invite. »Ok«, skrev Davve till slut. »Du är den första person som har tillgång på admin sida på swefilmer men ok, tack.« Kort därefter lyckades Ola ordna fram en inbjudan.

En eller ett par gånger i månaden fick Ola lön via betaltjänsten Paypal. Davve skrev att Ola kunde be om mer pengar när han behövde det, men under de nästan två år de chattade med varandra skedde det bara en handfull gånger. En av gångerna för att Ola ville åka till Dreamhack. En annan gång för att hans sportlov snart skulle börja.

»Jag har inga pengar«, svarade Davve vid det tillfället. »Sorry.«

Svenska folket älskade Swefilmer. Sajtens popularitet ökade hela tiden, något som troligtvis hängde ihop med att Henrik Pontén och hans kollegor vid den här tiden stängde ner torrentsidor på löpande band. Av administrativa skäl valde filmbolagen numera att basera sina skadeståndskrav på en enda filmtitel. Ofta valde de en som läckt ut på internet innan den ens nått biograferna, för att lättare kunna argumentera för uteblivna intäkter.

De spektakulära summorna gjorde sig bra i tidningarna, som kunde berätta att en man dömts till 4,6 miljoner i skadestånd för att ha delat Beck: Levande begravd, och att en annan krävdes på 24,9 miljoner för Åsa Nisse: Wälkom to Knohult. Eftersom det inte alltid framgick att den här sortens åtal rörde personer som även varit inblandade i driften av stora torrentsidor drog vanliga svenskar slutsatsen att fildelning var en högriskverksamhet.

Streaming var däremot en annan sak. Det var kanske inte helt lagligt att strömma en upphovsrättsskyddad film till sin dator, men saken hade inte prövats i rätten och risken för påföljder var därmed minimal. Till skillnad från The Pirate Bay – vars användare till 94 procent bestod av killar – lockade streamingsajterna till sig ungdomar av båda könen. Majoriteten av Swefilmers besökare var faktiskt tjejer i gymnasieåldern, vilket innebar att sajten hade lyckats med det som Piratbyrån aldrig klarade av: att skapa någonting verkligt folkligt.

Filmbolagen var naturligtvis inte lika glada. Våren 2014 mottog Rättighetsalliansen, som Antipiratbyrån nu kallade sig, ett anonymt tips. Uppgiftslämnaren berättade att Swefilmer drevs av en person som kallade sig Olizzz, som hämtade majoriteten av sitt material från Sparvar och Rarat. Eftersom Rättighetsalliansen var i färd med att stänga ner även dessa sajter hade deras utredare Anders Nilsson tillgång till båda. Den före detta polisen loggade in på Rarat, sökte på användarnamnet Olizzz, och fick en träff. Han såg dessutom att Olizzz var den enda personen i nätverket som delade ut filmen Ben-Hur. Anders Nilsson började ladda ner filmen, och fick därmed fram Olizzz IP-adress. Sedan kontaktade han polisen, som i sin tur kontaktade internetleverantören Telia, som spårade adressen till en av sina kunder: en medelålders kvinna i ett villaområde i Kungsbacka.

Därefter lyckades Anders Nilsson bland annat länka samman Olizzz med ett antal mejladresser och ett Facebookkonto. Efter att polisen kontaktat företagen som låg bakom tjänsterna lämnade de ut de IP-adresser som ägaren använt för att logga in. En av dem gick till en annan adress i Kungsbacka. Mannen och kvinnan på respektive adress hade en sak gemensamt: en son som hette Ola Johansson.

En sajt med så många besökare som Swefilmer kan generera stora pengar. Att dess innehåll bryter mot lagen avskräcker inte nödvändigtvis de företag som annonserar där. Den detaljen kan rentav vara positiv, eftersom annonserna är billigare än på mer rumsrena hemsidor. Majoriteten av de företag som gör reklam på illegala streamingsajter befinner sig redan i en etisk gråzon: spelbolag, nätcasinon, tveksamma dejtingsajter. Flera av bolagen är dock noterade på svenska börser och det har även hänt att reklam för Apoteksgruppen eller fackföreningen Unionen har synts på streamingsajter.

Att sådant sker beror på att nästan all online-annonsering sker via underleverantörer, som har egna underleverantörer, som har ännu fler underleverantörer. Ett sådant så kallat affiliate-bolag kan ha tusentals varumärken kopplade till sig och erbjuda annonsmöjligheter på ännu fler sajter inriktade mot specifika målgrupper. Processen är automatiserad – Swefilmer avgör inte vilka bolag som syns på sajten, och bolagen bestämmer inte att de vill synas på just Swefilmer. Allt de säger är att de vill nå ett visst antal människor ur en viss målgrupp under en viss tid.

Ju mer irriterande annonserna är, desto mer pengar kan affiliate-bolaget och därmed även sajtägaren i regel ta betalt. Eftersom Swefilmers användare inte direkt hade den moraliska rätten på sin sida utsattes de för ett epilepsiframkallande bombardemang av kommersiella budskap.

Samma uppgiftslämnare som berättade att Olizzz låg bakom Swefilmer gav även Rättighetsalliansen namnet på det bolag som skötte sajtens annonsverksamhet.

Våren 2015 tog polisen in bolagets VD på förhör. Med tanke på att hans egen verksamhet befann sig i en juridisk gråzon valde han att samarbeta. Snart skickade han över kopior på alla de utbetalningar bolaget gjort till Swefilmer från och med maj 2013. På fakturorna stod även ett namn.

Det tillhörde inte en ryss – utan en 24-årig turkisk medborgare som för tillfället bodde i Tyskland tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Samma person hade vid flera tillfällen använt sitt kreditkort för att göra betalningar till en ung Kungsbackakilles Paypal-konto. De hade hittat Davve.

Polisen begärde rättshjälp från turkiska och tyska myndigheter, och efter närmare undersökningar konstaterade en tysk åklagare: »De tillgångar som har fastställts hos makarna stämmer inte överens med deras (legala) ekonomiska förhållanden.« Vad hon menade med detta var att Davve endast hade förvärvsarbetat i ett år, och då hos sin frus pappa. Davves fru hade bara arbetat ett halvår av sitt drygt 30-åriga liv. Trots detta bodde de i ett 240 kvadratmeter stort hus och hade dessutom skaffat ytterligare fastigheter samt två exklusiva bilar. Den första, en BMW 252 för en halv miljon kronor, köpte han bara någon vecka efter att Ola bett om sportlovspengar och fått svaret: »Jag har inga.« Den andra, en BMW X4 för nästan 700 000 kronor, köpte han ett halvår senare.

Bilarna och husen var registrerade på Davves fru och var betalda från ett konto som tillhörde hans mamma. Överlag hade Davve försökt dölja sina inkomster från Swefilmer genom att flytta pengarna mellan så många konton och släktingar att det tog polisen flera månader att kartlägga var de hamnat. En sak var dock säker: Davve hade blivit väldigt, väldigt rik.

Utbetalningarna från det svenska bolag som skötte annonseringen på Swefilmer landade mellan maj 2013 och juni 2015 på drygt fjorton miljoner kronor. Därutöver hade Davve dragit in hundratusentals kronor genom donationer och vipmedlemskap.

Ola Johansson hade under samma period fått en lön på 34 700 kronor, strax under 1 500 kronor i månaden. Vid sidan av hade han sökt åtskilliga jobb som truckförare, men alltid fått nej. Hans enda övriga inkomst var därför studiebidraget.

En av de saker polisen frågade Ola Johanssons pappa när de gjorde husrannsakan i början av juli 2015 var om hans son hade god ekonomi. Pappan svarade att han vid flera tillfällen sett Ola panta burkar.

Den dyra kameran för 14 000 hade han till stora delar köpt med pengar han fått i födelsedagspresent av sina föräldrar. Att han gått in på valuta.se för att ta reda på hur mycket 15 000 dollar blev i kronor berodde på att han sett ett klipp med den kanadensiska datorspelsprofilen Kittyplaysgames, som hade byggt en dator för den summan. (Klippet var öppnat i en flik på hans dator.) Kittyplaysgames var aktiv på plattformen Twitch, där besökarna kan se sina idoler spela datorspel i realtid. Många av dem lever på donationer, och i förhör uppgav Ola att han gett bort stora delar av Swefilmer-pengarna till twitchare han tyckte om. »De blir jätteglada«, förklarade han.

Att göra folk glada tycktes överlag vara Olas största motiv. I förhören återkom han ständigt till den saken. Förklaringen till att han lagt hundratals timmar på ett monotont arbete med usel lön var mycket okomplicerad: »Jag tycker om att hjälpa människor.«

Enligt Fredrik Lövhall, som var Olas lärare i naturkunskap våren 2015, var det ingen hemlighet att Ola var involverad i Swefilmer.

– Men det låg ingen prestige i det, säger han. Det var mer att han var filmintresserad och tillhandahöll en gratistjänst till sina polare. Han hade ingen särskild gräddfil och slog inte mynt av det på något sätt. Det var bara av vänskaplighet och genuint intresse.

På Olas telefon hittade polisen SMS från vänner och bekanta som undrade när nya filmer skulle dyka upp på sajten.

– Man kunde be om en film så fixade han så att den hamnade där, säger en av hans gamla skolkamrater. Men det var inte så att man tyckte att han var jättecool eller något, utan det var väl mer: »Tack, snällt av dig.« Jag visste att det var olagligt, men nästan alla jag känner kollar på någon streamingsajt, så det kändes bara helt normalt.

Fredrik Lövhall säger att ingen av de andra eleverna betraktade det som Ola gjorde som någonting uppseendeväckande. Ola stack inte heller ut på några andra sätt: han var skötsam, omtyckt av sina klasskamrater och lämnade alltid in skoluppgifterna i tid.

– Alla som går på Ljud- och bildskolan är rätt duktiga på datorer, så även där upplever jag att han var en i mängden, säger Fredrik Lövhall. Om man tittar på samhället i allmänhet och hans generation i synnerhet så är min uppfattning att … det här hade kunnat vara nästan vilken grabb som helst i 20-årsåldern. Han hade otur bara.

Något som däremot gör Ola unik är hur han reagerade efter att han togs in på förhör. Alla andra unga män som plockats in av polisen misstänkta för att ha drivit streamingsajter har bett om högprofilerade försvarsadvokater och sedan vägrat att samarbeta. Ola var helt öppen. Han visste att han hade brutit mot lagen, men han verkade inte riktigt skämmas. Tvärtom verkade han stolt.

Några dagar efter polisens husrannsakan laddade han upp en film på sin egen Youtubekanal som inleds med att en aningen nervös Ola tittar in i kameran och säger: »Hallojsan allihopa. Mitt namn är Maximilian Ola Johansson och jag bor i … Göteborgs…unionen … lite utanför Göteborg, och jag är en av administratörerna bakom Swefilmer. Det här har varit en jobbig vecka.«

Ironiskt nog identifierade Youtubes automatiserade system mot upphovsrättsintrång att Ola spelade en låt med rapparen Wiz Khalifa i bakgrunden, och blockerade klippet. Så snart Ola accepterat att de eventuella reklamintäkter som klippet genererade skulle delas med artistens skivbolag återfördes det dock till sajten.

När de häpna poliserna i nästföljande förhör frågade varför Ola fortsatte att lägga upp klipp relaterade till Swefilmer svarade han bara: »Roligt.« Klippet brändes omedelbart ut på en DVD-skiva och bifogades som en bevispunkt i åtalet.

Trots det fortsatte han att lägga ut ännu fler filmer på Youtube. En av dem var en 14 minuter lång återblick på det Game of Thrones-relaterade aprilskämtet från 2014, fullt av närbilder på användarnas såväl arga som glada kommentarer. Även det hamnade på en DVD-skiva som bevis för att Ola bidragit till marknadsföringen av Swefilmer. En tid senare lade han upp ännu ett klipp där han sitter framför sin dator och svarar på frågor från ledsna tonåringar som vill veta varför Swefilmer inte längre finns kvar.

I kommentarsfältet nedanför undrade en av dem: »Kommer du hamna i fängelse?«

Ola svarade: »Vet inte :(«

Rättegången mot Ola och Davve skulle egentligen ha avgjorts sommaren 2016, men efter bara en förmiddag i rätten sköts den upp på obestämd tid. Skälet var att tingsrätten ville vänta in utgången av ett fall som sedan flera år tillbaka behandlades i EU-domstolen. Fallet rörde den holländska sajten Geenstijl som 2011 visat ett antal lättklädda bilder på den holländska programledaren Britt Dekker. Bilderna hade tagits medan Dekker gjorde ett utvik för tidningen Playboy, och rättighetshavarna hade vid flera tillfällen bett Geenstijl att ta bort dem från sajten. Den ansvariga utgivaren vägrade, med hänvisning till att Geenstijl inte hade publicerat bilderna – de hade bara länkat vidare till den australiensiska server där de lagrades.

Att ett sådant här till synes trivialt fall tagit sig hela vägen upp till EU-rätten beror på att den digitala upphovsrätten är relativt fyrkantig i sin utformning. Om domstolen beslutade att Geenstijl brutit mot lagen kunde det innebära att privatpersoner inte längre vågade länka vidare till material på internet av rädsla för att det kunde vara upphovsrättsskyddat. Om domstolen däremot beslutade att Geenstijl inte brutit mot lagen skulle det innebära att det var fritt fram för illegala streamingsajter som Swefilmer.

I juridisk mening fungerar de nämligen på samma sätt. Inget upphovsrättsskyddat material fanns på Swefilmers sajt – innehavarna länkade ju bara vidare till de ryska servrar där filerna lagrades. Om EU-domstolen dömde till Geenstijls fördel skulle den svenska åklagaren bli tvungen att bevisa att det var just Ola och Davve som lagt upp filerna de länkade till, vilket krävde ett helt annat åtal. Samma sak gällde för övrigt Dreamfilm och Swestream, som var upplagda på exakt samma sätt.

EU-domstolens avgörande kom i slutet av september 2016. Utfallet: Geenstijl hade brutit mot lagen.

– Domstolen har försökt hitta en rimlig balans mellan allas rätt att fritt länka till material på internet och intresset av att kunna stoppa ren piratverksamhet, säger Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik vid Stockholms universitet. Om du länkar till material som du borde ha förstått är olovligt utlagt så är du ansvarig. Om länkningen sker i vinstsyfte kan en domstol dessutom normalt utgå från att du hade sådan kännedom. Det innebär att det inte finns något rättsligt hinder för att se till exempel personerna bakom Swefilmer som ansvariga för verksamheten.

I dagsläget står Ola Johansson endast åtalad för brott mot upphovsrätten. Att bevisa att han kände till att filmerna var olagliga borde inte vara särskilt svårt. Inte heller att syftet var kommersiellt. För även om hans motiv inte tycks ha varit att berika sig så tjänade han ju faktiskt pengar. Dessutom kände han till att verksamheten var lönsam. Han använde själv en mjukvara för annonsblockering, så han visste inte hur nedlusad Swefilmer var av reklam, men i en av chattkonversationerna med Davve gissade han att Swefilmer genererade 100 000 kronor i månaden.

Åklagaren Anna Ginner vill i dagsläget inte säga vilket straff hon kommer att yrka på för Ola Johansson. Hon säger däremot att han har »lämnat dagsbotsstadiet«.

– Vi diskuterar om det ligger på fängelsenivå, säger hon. Sedan får man se på omständigheterna. Han var ganska ung, det spelar in. Man kan även resonera kring vilken roll han har haft i verksamheten. Det kan bli villkorlig dom, samhällstjänst, skyddstillsyn … vi får se vad domstolen kommer fram till.

Henrik Pontén tror att den kommande rättegången, oavsett utgång, kommer att förändra allmänhetens syn på streamingsajter.

– Här har vi en utländsk medborgare som inte har några beröringspunkter med Sverige utöver att han tycker att det är ett lämpligt land att tjäna pengar på piratkopiering i. Han är ett tydligt exempel på den förskjutning som har skett. I dag drivs sådan här verksamhet av personer utan några ideologiska drivkrafter. Allt handlar bara om pengar.

Att allmänhetens syn var på väg att förändras sa Henrik Pontén även inför rättegången mot The Pirate Bay – men den här gången tyder mycket på att han har rätt. Den som studerar åtalen mot de unga män som just nu väntar på rättegång i ett flertal andra streamingrelaterade fall inser att de har mer gemensamt med de CD-pirater Henrik Pontén jagade i början av 2000-talet än de idealister han stred mot åren därefter.

Den man i 20-årsåldern som är misstänkt för att ha grundat sajten Swestream har vid flera tillfällen dömts för innehav av amfetamin och receptbelagda läkemedel. Enligt förundersökningen grundade han Swestream medan han hade ett HVB-relaterat instegsjobb på en datorbutik i Umeå. Själv hävdade han att han bara fungerade som målvakt för att få pengar till droger (mannen avled innan rättegången hann äga rum).

23-åringen som misstänks ha grundat Dreamfilm har tillsammans med en äldre man som står åtalad för skattebrott dragit in miljonbelopp och skryter i chattkonversationer om hur annonsörerna kastar sig över honom. »234 060 i månaden«, skriver han till en av sina underordnade. »Men dagen är ju inte slut än så det kan bli mer.«

Till skillnad från dem tycks Ola Johansson ha haft ett helt annat uppsåt. Möjligen innebär hans blåögda altruism att han slipper fängelse – men den tar honom inte ur hans egentliga knipa. Precis som i de flesta fildelningsfall består Swefilmer-rättegången av två parallella mål. Åklagaren driver brottmålet, medan Rättighetsalliansen driver skadeståndsmålet på uppdrag av tolv svenska och internationella filmbolag. Även den här gången har Rättighetsalliansen valt att fokusera på en enda film: Johan Falk: Kodnamn Lisa. Skadeståndsanspråket är på hisnande 9 669 581 kronor, att delas mellan de båda åtalade.

Mycket kan sägas om de kreativa räkneövningar som har lett fram till det beloppet, men mer intressant är egentligen hur meningslös den ständiga katt-och-råtta-leken mellan pirater och upphovsrättsinnehavare framstår. Rättighetsalliansen har stängt ner en mängd illegala streamingsajter de senaste två åren, men enligt analysföretaget Mediavision, som dagligen samlar in data om svenskarnas konsumtion av rörlig bild, har tillslagen endast inneburit tillfälliga nedgångar.

Så snart en tjänst stängs ner dyker en ny upp och tar dess plats. Swefilmer må vara borta, men Dreamfilm och Swestream är redan uppe i annan regi. En googlesökning bort finns Svenskafilmer, Sweflix, Gratis-filmer och en mängd liknande sajter med varierande utbud.

Intresseföreningar för film- och TV-branschen framhåller gärna att fulstreamingen frodas för att svenskarna är snåla. I en av Mediavisions enkätundersökningar från i fjol uppgav också 40 procent av de svarande att en av de tre främsta orsakerna till att de använde illegala streamingsajter var »behöver inte betala«.

Men frågan är mer komplex än så. En av de mest eftersökta titlarna på Swefilmer var Pretty Little Liars, en dramaserie som var extremt populär bland unga tjejer men vars senare säsonger inte gick att få tag i på lagligt vis. Skälen till att Spotify i stort sett har tagit död på fildelningen av musik är att tjänsten är lättanvänd, rimligt prissatt och har ett utbud som tillfredsställer de flesta lyssnare. Film- och TV-industrins enorma lapptäcke av rättighetshavare och visningsfönster innebär än så länge att en liknande tjänst för film eller TV inte finns på kartan.

Samtidigt är det just en sådan alla vill ha.

Måns Svensson, rättssociologen som forskar kring normer på nätet, säger att »gratis« sällan varit ett argument när fildelare eller fulstreamare ska motivera sina illegala handlingar i de intervjustudier som Cybernormer har gjort.

– Folk brukar nämna två argument, säger han. Det första är att de tycker prissättningen ska vara rimlig när den fysiska infrastrukturen är borta och inga skivor behöver skickas över Atlanten. Och där har de kommersiella tjänsterna faktiskt rättat sig – det är billigare att hyra en film över nätet. Det är en situation där det har skett ett slags förhandling mellan konsument och producent som innebär att behovet av de illegala tjänsterna minskar.

 Han fortsätter:

– Det andra argumentet är att de legala tjänsterna är för dåliga. För att titta på dina favoritserier behöver du kanske fyra abonnemang, och gillar du sport måste du lägga på ännu ett. Där är det svårt att mäta sig med illegala kanaler där allt finns samlat och dessutom släpps direkt.

Det mesta tyder på att svenskarna inte använder illegala streamingtjänster som sin primära källa till underhållning, utan för att komplettera med material som de av olika skäl inte kan hitta på de allt populärare betaltjänsterna.

Ju oftare de använder illegala tjänster, desto mer benägna verkar de även vara att betala för sig. I den senaste upplagan av »Svenskarna och internet«, som bygger på djupintervjuer med 3 000 svenskar, svarade en knapp fjärdedel av dem som inte fildelar att de betalar för en streamingtjänst. Bland dem som fildelade var samma siffra hela 46 procent.

De som ägnar sig åt fildelning eller fulstreaming är alltså inte främst intresserade av gratis, utan av film.

Fråga bara Ola Johansson.

När han i det första förhöret fick frågan vad han hade gjort med de pengar han tjänat på Swefilmer svarade han att de till stora delar investerats i hans film- och TV-serieintresse. »Netflix, HBO, ViaPlay, Kanal 5 Play … Jag har massa sådana sidor.«