Jakten på Thunder

De internationella tjuvfiskare som i rask takt utarmar några av världens mest känsliga fiskbestånd var till synes oåtkomliga för myndigheterna. En svensk kapten inom en kontroversiell miljöorganisation bestämde sig för att ändra på saken.

Maj 2012. Efter att ha identifierat sig i vaktkuren förs Peter Hammarstedt in bakom murarna till det mer än hundraåriga högsäkerhetsfängelset Preungesh.

Han har blivit ombedd att infinna sig omedelbart, därför har det bara gått några timmar från att han satte sig på flyget i Stockholm till att han nu står framför fängelset i centrala Frankfurt.

Annons

I en av cellerna sitter hans chef.

Paul Franklin Watson hade varit på väg från Denver till filmfestivalen i Cannes, men när han mellanlandade i Frankfurt fördes han åt sidan och greps av tysk polis. Under de nära fyrtio år som gått sedan han grundade Sea Shepherd har Watson haft åtskilliga konfrontationer med lagen. I häktet fick Watson veta att Costa Rica har efterlyst honom via Interpol på grund av en sammandrabbning mellan Sea Shepherd och ett hajfiskefartyg tio år tidigare.

Medan de röda mattorna rullas ut i Cannes sitter Hollywoods gunstling Watson isolerad i det gamla fängelset. Visserligen är aktivisten och den före detta Baywatch-stjärnan Pamela Anderson på väg för att visa sitt stöd, det hålls demonstrationer utanför tyska ambassader och en av gruppens anhängare har sagt sig vara villig att betala Watsons borgen, men Sea Shepherds ledare riskerar att utlämnas till såväl Costa Rica som Japan. Tanken på en rättegång i Japan oroar honom mest.

När Watson kommer ut ur cellen för att träffa Hammarstedt sätter han sig vid det lilla bordet i besöksrummet och tittar upp på väggarna som är dekorerade med barnteckningar. Hammarstedt tycker att Watson ser samlad och lugn ut.

– Under den närmaste tiden ska du representera mig, i medierna och på alla arrangemang. Om någon ifrågasätter det …

Watson tystnar mitt i meningen och skjuter över en liten bit papper. Texten är handskriven.

Peter representerar mig. Paul Watson.

Trots sin ringa ålder är Hammarstedt en lojal veteran. Han har deltagit i Sea Shepherds alla större aktioner sedan 2003, han har jagat japanska valfångare i Antarktis under tio antarktiska somrar och tillbringat nästan fem år till sjöss. Han har alltid fullföljt uppdragen och visat sig orädd. När han lämnar fängelset är det kapten Peter Hammarstedt som är Sea Shepherds nya frontfigur – Commander.

 

Efter åtta dagar i fängelset släpps Watson mot en borgensumma på 250 000 euro och sätts i husarrest i en lägenhet i stadsdelen Bornheim. Varje dag klockan halv tolv traskar han iväg till närmaste polisstation för att anmäla sig. Han har dragit sig tillbaka som president i Sea Shepherd USA och som kapten på flaggskeppet M/Y Steve Irwin. När han får veta att Japan vill få honom utlämnad är han övertygad om att landet inte kommer att ge honom en rättvis rättegång. Dessutom florerar rykten om att Costa Ricas maffia har satt ett pris på 25 000 dollar på hans huvud.

Kvällarna slår Watson ihjäl med promenader längs floden Main. Och genom att planera för en kommande flykt.

En kväll i augusti rakar han av sig skägget, färgar sitt kritvita hår och tar sig i bil över gränsen till Holland. Han känner sig sjuk och medtagen på grund av en infektion i benet, han har varken pass eller mobil och vågar inte använda kreditkort.

Vid den holländska kusten möts Watson av segelbåten Columbus. Sea Shepherds logga är övertäckt för att båten inte ska väcka onödig uppmärksamhet. När Columbus seglat iväg i Engelska kanalen och vidare ut på Atlanten ska det dröja fyra månader innan Paul Watson dyker upp i offentligheten igen.

Och då i Södra ishavet.

När den tyska polisen inser att Watson har rymt ber även Japan Interpol att sända ut en Red Notice – samma typ av efterlysning som används för krigsförbrytare och mördare.

Annons

Med två Interpolefterlysningar hängande över sig är Paul Watsons rörelsefrihet högst begränsad.

 

Sommaren 2014 bor Watson på en gård i Woodstock i Vermont – ett osannolikt ställe inbäddat i lönnar i ett böljande grönt landskap, och med hus i klassiskt utförande med pelargångar och stora spröjsade fönster i New England-stil. Mitt i allt ligger en japansk zen-trädgård, ett tehus och ett buddhistiskt meditationstempel som utgör samlingsplats för en grupp bofasta munkar. På ett öppet fält står en cirkel av resta stenar – en kopia av Stonehenge. Från egendomen har Watson utsikt ända bort till de mäktiga White Mountains i New Hampshire. På ägorna finns även en liten insjö som ingen får bada i eftersom gästernas solkrämer kan skada grodorna som lever där.

Denna besynnerliga avkrok av den amerikanska drömmen ägs av miljardären Pritam Singh – född Paul Arthur Lombard i en fattig industristad i Massachusetts. Efter att ha flytt från en miljö präglad av alkoholism och fattigdom dök han upp som radikal studentaktivist, och lite senare i norra Indien, som talesperson i sikh-upproret. Åter i USA, med lånade pengar och en enorm vilja att satsa, jobbade han sig upp i byggbranschen. Snart hade denne vänsterradikal – med klarblå ögon, stripigt skägg och turban – blivit en av de mäktigaste fastighetsutvecklarna i Key West på Floridas sydspets.

Där träffade han av en tillfällighet Paul Watson. Pritam Singh införlivades snabbt i rörelsens entourage av högprofilerade kändisar. Han bekostade Sea Shepherds flaggskepp Stewe Irvin, uppkallat efter en australisk miljövän och krokodiljägare som dödades av en stingrocka, och fick rollen som vicepresident i Sea Shepherd Conservation Society. Paul Watson förstod värdet av att knyta till sig kändisar ur företags- och underhållningsbranschen. Förförelsekraft blandades på så vis med förmögenheter. Eller som Watson formulerat det: »Med två James Bond, en Batman, kapten Kirk och MacGyver i styrelsen är vi oslagbara.«*

 

En ljummen högsommarkväll i Vermont är Watson värd för Sea Shepherds första internationella konferens. De 250 gästerna, de flesta svartklädda, blir välsignade av mohawkindianer från trakten. Det hålls seminarier om delfinslakt i Japan, om hajfiske i Kina, om meditation och veganism – och det görs demonstrationer av drönare. Kapten Peter Hammarstedt håller föredrag om aktionerna mot valfångstfartygen i Södra ishavet.

Valfångstmotståndet är Sea Shepherds historia och signum. Efter att ha lämnat Greenpeace, eftersom han inte tyckte organisationen var tillräckligt radikal, köpte Paul Watson en tjugo år gammal trålare, döpte den till Sea Shepherd och drog iväg för att leta reda på valfångstfartyget Sierra. Sierra var en fruktansvärt effektiv jägare som lär ha slaktat uppemot 25 000 valar. När Watson hittade henne i farvattnen mellan Spanien och Marocko fläkte han upp ett tre meter stort hål i valfångstfartygets skrov med sin egen för. Sierra lyckades söka nödhamn i Portugal, men på nyårsaftonen 1979 kom Watson tillbaka, smög ombord, öppnade ventilerna i maskinrummet och skickade fartyget till botten.

Det var en försmak av vad som komma skulle.

1992 försökte Watson och hans fästmö, den före detta Playboymodellen Lisa Distefano, sänka valfångstfartyget Nybræna när det låg i hamn på Lofoten. För Watson betydde sabotaget att han dömdes i sin frånvaro till 120 dagars fängelse, men han friades när de holländska myndigheterna vägrade lämna ut honom till Norge.

I ett öppet brev till det norska folket hävdade Paul Watson att han hade sänkt åtta fartyg och skadat ytterligare åtta. I brevet redogjorde han också för rörelsens ideologi: Sea Shepherd skulle inte böja sig för något annat än det Watson kallade naturens lagar.

»Sea Shepherd Conservation Society är en laglydig organisation. Vi följer och respekterar naturens lagar, eller lex natura, rigoröst. Vi står fast vid att ekologins lagar är prejudicerande för lagar skapade av stater för att skydda affärsintressen. […] Lukten av skuld utvecklas snart till en stank i Guds näsborrar«, skrev han.

För Watson fanns det ingen anledning att sänka ett fartyg om det inte gick att visa det för omvärlden. Efter realityserien Whale Wars, som skildrar Sea Shepherds kamp mot japanska valfångare i Södra ishavet, skedde en enorm tillströmning av pengar och frivilliga till organisationen. Genom Animal Planet-seriens genomslagskraft kom valaktionerna att överskugga allt annat Sea Shepherd gjorde.

Nu ville Peter Hammarstedt göra något annat. Under tidigare expeditioner till Antarktis hade han ofta sett de flöten tandnotingfiskarna lämnade efter sig innan de försvann till tvivelaktiga hamnar i Sydostasien. Hammarstedt ville att Sea Shepherd skulle ändra profil, lämna valaktionerna och göra sig kända som förkämpar för ett opåverkat Antarktis.

I Vermont, i rummet med det höga taket som är ett kombinerat meditationsrum och bibliotek, får Peter Hammarstedt tag i Paul Watson och ber om ett samtal. FN:s internationella domstol i Haag har dömt Japan att upphöra med sin valfångst i Södra ishavet, och delar av Sea Shepherds flotta ligger nu overksam.

– Hur skulle du ställa dig till att ta upp jakten på de illegala fiskefartygen i Antarktis? frågar Hammarstedt.

– Tror du de går att hitta, då? svarar Watson.

– Helt säker, säger Hammarstedt.

– Okej, svarar Watson.

 

Fyra månader senare sitter kaptenerna Peter Hammarstedt och Siddharth »Sid« Chakravarty på ett hotellrum i Wellington. »Operation Icefish« har tillkännagivits. Nere i hamnen ligger aktionsfartyget Sam Simon redo att ge sig av mot Södra ishavet. Kapten Chakravarty har i flera veckor åkt mellan skeppskyrkogårdarna i Mumbai för att leta delar till den kraftiga vinsch han behöver bygga på Sam Simon för att kunna hala upp de kilometerlånga drivgarn han förväntar sig hitta. Bob Barker, med stor bränslekapacitet, kraftig motor och ett förstärkt skrov för att klara is, ska leta upp och förfölja själva fartygen.

Så ser den enkla planen ut.

– Hur länge tänker du förfölja dem? undrar Chakravarty.

Frågan överraskar Hammarstedt. Han har inget riktigt svar.

– Så länge det behövs? frågar Chakravarty.

– Ja. Så länge det behövs, svarar Hammarstedt.

 

»Skymningslandet.« Platsen finns inte utsatt på någon karta, men den 3 december 2014 är det dit kapten Peter Hammarstedt sätter kurs. Han manövrerar M/S Bob Barker längs floden Derwent, ner till oberäkneliga Storm Bay, och därefter vidare ut på en femton dygn lång resa mot ett avsides beläget helvete med jordens hårdaste vindar och högsta vågor.

Han är på väg ut i ingenstans. Där ska han få stopp på en maffiaverksamhet. Det är inte många som tror att han kommer att lyckas.

Den pojkaktiga frisyren och sparsamma skäggväxten får den svensk-amerikanske kaptenen att se yngre ut än sina 30 år. Åldern till trots är han redan veteran inom den radikala miljöorganisationen Sea Shepherd. Målet är den fartygsflotta som utan tillstånd fiskar tandnoting, en djuphavsdelikatess som kan ge lika stor profit som narkotika och människosmuggling. Tjuvfiskarna opererar i ett område som är så ogästvänligt och svårforcerat att chansen att upptäcka dem är försvinnande liten. Hittar han fartygen ska han jaga iväg dem från Södra ishavet, förstöra fiskeutrustningen och överlämna besättningen till kustbevakning eller hamnmyndigheter.

Annons

Innan han lade ut från Tasmaniens huvudstad Hobart studerade Hammarstedt ingående sitt jaktobjekt. Han granskade sjökort över områden där den illegala fiskeflottan tidigare observerats av forskningsfartyg och övervakningsplan. Nu försöker han tänka som en fiskare, han studerar undervattenstopologin och de fiskebankar där stora bestånd av tandnoting kan tänkas finnas. I Rosshavet, den breda vik som skär in i den antarktiska kontinenten, ligger ett antal legala fiskefartyg. Dessutom besöks området regelbundet av örlogsfartyg, vilket gör det mindre sannolikt att piratfartygen skulle finnas där. Istället bestämmer han sig för att styra båten mot Banzare Bank – en undervattensplatå som reser sig ur de antarktiska bråddjupen. Det är detta område Hammarstedt kallar »Skymningslandet«. Han är nöjd med namnet, har själv hittat på det. Det låter fräckt, nästan lite Pulp Fiction-aktigt, tycker han.

 

När Bob Barker så småningom närmar sig den sextionde breddgraden och Södra ishavets norra gräns sätter han besättningen på 21 personer i träning. I The Screaming 60’s kan en klarblå vattenyta utan förvarning resa sig till en djupgrön, vrålande vägg av vatten, och orkaner bildas så ofta att de aldrig blir namngivna. Det frivilliga manskapet övar »man-över-bord«-procedurer, evakuering, konfrontationstaktik.

När Hammarstedt gått i närkamp med japanska valfångare har han stött på aggressivt motstånd men alltid vetat att de inte skulle göra något som riskerade människoliv. Med piratflottan vet han inte vad han ska tro. Det olagliga fisket i Antarktis tillhör de mest lukrativa fiskeverksamheterna i världen och Hammarstedt har förberett besättningen på att piraterna skulle kunna ta till vapen.

På bryggans styrbordssida har han satt upp en laminerad A4: »Wanted – Rogue toothfish poaching vessels – Bandit Six« står det med blodröda bokstäver mot sandbrun botten. De eftersökta fartygen är Thunder, Viking, Kunlun, Yongding, Songhua och Perlon – en nergången flotta som i flera decennier plundrat värdefulla antarktiska tandnotingbestånd. Alla är svartlistade av CCAMLR, den organisation som har ansvar för fisketillsynen i de internationella havsområdena runt Antarktis.

Femtioåriga Perlon har varit svartlistad av myndigheterna sedan 2003. Yongding har plundrat Södra ishavet på fisk i åtminstone ett decennium. Kunlun är det minsta men kanske mest välkända fartyget, och kopplas till ett spanskt maffianätverk. Det stora fartyget Songhua med sitt karakteristiska låga fördäck har sedan 2008 fiskat utan tillstånd i Antarktis.

Högst upp på A4:an finns foton av de två fartyg Hammarstedt haft dagdrömmar om: Viking – en rostig skorv som tyst tar sig in och ut ur asiatiska hamnar med sin olagliga fångst – det första fiskefartyget som blev efterlyst av Interpol. Och så den norskbyggda trålaren Thunder, även hon efterlyst av Interpol. Hon ska ha tjänat in över sextio miljoner euro på illegalt fiske i Antarktis. Det är Thunder han helst vill hitta.

I en hylla på bryggan har Hammarstedt satt upp kopior på Interpolefterlysningarna. Hittar han något av fartygen ska han ställa sig vid relingen med maffiafartyget i bakgrunden och den laminerade Interpolefterlysningen i handen. Sedan ska skeppsfotografen ta kort på honom.

 

Efter nio dagar vid sextioen grader syd får de syn på de första isbergen. Två höga iskatedraler med rinnande fasader och förgängliga tinnar. Hammarstedt styr Bob Barker runt isbergen för att besättningen ska få försjunka i landskapet en stund; som ett anslag till det som väntar.

Den förste som seglade över Södra polcirkeln, James Cook, stod framför en skräckslagen och stelfrusen besättning. »Hela landskapet var som skärvor av en söndrad värld, eller som något av det poeterna beskriver som en helvetets förgård«, skrev vetenskapsmannen George Foster, som var besättningsman på Cooks andra resa.

För besättningen på Bob Barker är Antarktis en vision om världen sådan de skulle vilja ha den: opåverkad, fridfull och tidlös.

Under dem ligger en förlorad kontinent, Kerguelenplatån – en enorm landmassa som bildades av en serie vulkanutbrott för 110 miljoner år sedan. Kontinenten var tre gånger större än Japan, troligen med en tropisk fauna och flora. För tjugo miljoner år sedan började kontinenten långsamt sjunka. I dag döljer den sig mer än en kilometer under havsytan. De enda uppstickande påminnelserna om den sjunkna kontinenten är Kerguelenöarna: McDonald och Heard Island, med högre bergstoppar än någonstans på Australiens fastland, och döpta efter franska upptäcktsresanden, australiska vetenskapsmän och norska valfångare: »Norwegian Bay«, »Mount Olsen«, »Mawson Peak«.

I djupet mellan kontinentalplatån och kontinentalsluttningarna står tandnotingen, en best med underbett och hemskt utseende som kan väga uppemot 120 kilo och bli över femtio år gammal. Den börjar sitt liv i grunt vatten nära land, för att först efter sex, sju år börja simma ner mot det iskalla mörkret på mellan 1 000 och 2 000 meters djup. Efter att ett första exemplar fångats och beskrivits i slutet av 1800-talet föll den i glömska, ända tills den av en slump återupptäcktes och för första gången serverades på restaurang, i USA på 1980-talet.

Det feta, pärlvita och benfria köttet skapade en gastronomisk sensation. Tandnotingen påstods smaka som en blandning av hummer och pilgrimsmussla, somliga kallade den världens godaste fisk. En brittisk restaurangkritiker gav läsarna följande råd: »Det är fråga om en allvarligt hotad art och ni gör bäst i att äta så mycket ni kan medan ni har chansen.«

Jakten på »det vita guldet« har skapat undangömda förmögenheter, kostat hundratals människor livet genom förlisningar och olyckor till sjöss, och varit nära att utrota den långsamväxande delikatessen.

 

Natten till den 16 december går Bob Barker mot södra delen av Banzare Bank. Hammarstedt styr in fartyget bakom en istunga som skyddar mot dyningarna från väster. Han vill sätta igång jakten. Först ska han köra mot bankens mitt, sedan kryssa från väster till öster. Att täcka in hela området kommer att ta flera veckor. Radarn fångar upp rörelser inom tolv sjömil, och den ljusa antarktiska sommaren gör det möjligt att leta dygnet runt. Hammarstedt vet att fartygen han jagar sannolikt också har vakter som följer med på radarn, och att Bob Barker kan bli upptäckt långt innan de själva siktat ett fartyg. Han har emellertid studerat de sex båtarna grundligt och gjort bedömningen att Bob Barker med sina 3 000 hästkrafter är snabbare än de.

När han samlar besättningen i salongen har flera av dem drabbats av sjösjuka.

– Vi börjar sökandet västerifrån, säger Hammarstedt. Sen går vi söderut mot isen. Vi kan stöta på ett fartyg när som helst. Spaningen från crow’s nest börjar i natt. Övningar vid olika stationer efter lunch, och därefter första hjälpen-träning.

 

Dimbankarna som reser sig från havet tätnar. En gång i halvtimmen läser Hammarstedt av radarbilden på bryggan. Det är fläckar och prickar – isberg som lossat från den antarktiska landmassan. På radarskärmen är det enda som skiljer ett isberg från ett fartyg hastigheten. Om fartyget fiskar rör det sig långsamt, kanske i samma takt som isbergen. Därför vill Hammarstedt ha ett par extra ögon för att tyda det som radarn fångar upp.

Crow’s nest är mer väderutsatt än någon annan plats på fartyget. Den som står där uppe i masten har inget annat än en tunn stålplatta som skydd mot vinden. Utkiken måste konstant låta blicken svepa över vattenytan på jakt efter fartyg och flöten. Det är troligare att man får syn på något i ögonvrån än mitt i synfältet. De flesta i besättningen anmäler sig som frivilliga till utkiken; alla vill vara den som ser henne först.

På radarbilden syns mellan fyrtio och femtio objekt. Det är som att stirra på en salamipizza, och vakten på bryggan anropar oupphörligt utkiken med beskrivningar av kurs och avstånd till det de inte lyckas identifiera på radarn. Men det enda de ser är ett glaserat hav och isberg som driver in och ut ur dimman.

– Vi kan hitta dem vilken minut som helst, säger Hammarstedt.

 

Ett dygn efter att sökandet satte igång befinner sig Bob Barker 300 sjömil från Davis Bay och 150 sjömil från iskanten. På radarn ser Hammarstedt plötsligt en av de långsamt drivande punkterna röra sig åt ett annat håll än de makliga isbergen. Den håller sex knops hastighet med kurs mot sydväst.

Det måste vara ett fartyg. Har de sett Bob Barker? Ska han lägga om kursen och följa efter, eller skulle det väcka uppmärksamhet?

Några minuter senare, i crow’s nest, ser matros Jeremy Tonkin tre brandgula sammanlänkade flöten guppa i havet på Bob Barkers styrbordssida. De tillhör med all sannolikhet ett fartyg som fiskar utan tillstånd, tänker Hammarstedt. Så fort bryggan får visuell kontakt med det främmande fartyget ber han besättningen göra sig redo.

Fartyget är omsvept av dimma när han först får syn på det.

– Det där är ett fiskefartyg, säger Hammarstedt.

– Absolut, bekräftar överstyrman Adam Meyerson. Det ser verkligen ut som Thunder, Peter. Det är målat på samma sätt och överbyggnaden är likadan.

Från fotografierna känner Meyerson igen formen på det fartyg som nu glider fram ur dimman, den framåtlutade bryggan och den karakteristiskt högresta aktern på den gamla trålaren.

Den joviale överstyrmannen Meyerson har vuxit upp med havet som granne i San Fransisco. Han seglade som tjugosjuåring från Kalifornien till Hawaii i en liten enmansjolle, och har varit styrman i Sea Shepherd i fem år. När han är som mest intensiv påminner han om Jack Nicholsons rollfigur i The Shining, när han gläntar på dörren till rum 237 på Overlook Hotel.

Nyheten sprider sig på fartyget. Snart fylls bryggan av besättningsmedlemmar och Hammarstedt ger en av dem order att anteckna positionen. Sedan drar han ner rutan på fönstret på bryggan och sätter kikaren mot ögonen. Båten ligger delvis dold bakom ett isberg. I kikaren ser han flockar av sjöfågel dyka efter fiskrenset som kastas överbord. Över relingen hänger flöten, redo att kastas i havet.

Ur bokhyllan längst bak på bryggan plockar Hammarstedt ner den röda pärmen med foton och beskrivningar av »Bandit Six« och bläddrar snabbt fram fotot på Thunder. Meyerson hänger över hans axel.

– Det är Thunder, säger Hammarstedt.

Han smäller handflatan mot Meyersons i en highfive och trycker på larmknappen. Fem korta stötar. Det är signalen om att hela besättningen ska göra sig beredd.

Thunder är ett nyckfullt fartyg som plötsligt kan dyka upp för att sedan lika snabbt försvinna igen, som om det inte riktigt existerar utan bara var en skröna, tänker Hammarstedt. Han vet att jämförelsen kan verka lite väl dramatisk, men de senaste månaderna har Thunder blivit hans Moby Dick.

Thunder är båten som ingen har sett på flera månader, och som Nya Zeeland, Australien och Norge har efterlyst globalt för omfattande illegalt fiske. Det mest notoriska av alla tjuvfiskefartygen. Det är ett fartyg som jagas av ministrar, byråkrater och forskare över fyra kontinenter, det står omnämnt i rapporter och blir omtalat på konferenser, rutterna har beskrivits i strategidokument och protokoll, det är svartlistat och har jagats i åtta år.

»17 december 2014, kl. 21.18«, antecknar Hammarstedt i loggboken.

Sedan sätter han fart mot bytet.

 

Översättning: Lotta Eklund

Jakten på Thunder kan beställas i vår webshop

» Beställ boken här

One thought on “Jakten på Thunder

Comments are closed.