Lågvattenmärket

Nyhetsjournalistikens vanligaste arbetsmetod är att citera en källa som påstår något. Uppstår oklarheter citeras en ny som säger emot. Bevakningen av ubåtsjakten utanför Stockholm i höstas är det ultimata exemplet på att metoden inte håller. Detsamma kan sägas om Försvarsmaktens bevisning.

Frågan är när den här berättelsen börjar. När U137 gick på grund i Karlskrona skärgård 1981? När Olof Palme överlämnade en skarp protestnot mot sovjetiska ubåtskränkningar 1983? Eller när »Erik« i höstas drack morgonkaffe på Ornö och fick syn på det skumgenererande objekt som togs som bevis för det senaste intrånget?

Bäst är nog att starta med det ryska införlivandet av Krim i slutet av februari i fjol. Trots att halvön återfinns 200 mil från Sveriges sydspets sågs det som ett hot mot vårt närområde: de som tvivlat på Putinregimens aggressivitet behövde inte göra det längre.

Annons

Dåvarande vice statsminister Jan Björklund krävde att Sverige skulle stärka försvaret av Gotland. Svenska Dagbladet tryckte löpsedeln: »Putin kan införliva Baltikum och Finland.«

Ryska stridsflygplan övade obehagligt nära Sverige, andra hotade den civila flygtrafiken genom att flyga med avstängd transponder. När meteorologer på forskningsfartyget Aranda kom för nära en rysk ubåtsövning på internationellt vatten motades de undan av ryssarna, och incidenten uppmärksammades stort av svenska nyhetsmedier. Aftonbladet den 11 oktober: »Rysk militär hotade svenska forskare.«

Efter 25 år av militär avspänning i Östersjöområdet var det som om det kalla kriget var tillbaka.

Den pensionerade kommendörkaptenen Karl Andersson minns att han hemma i sin lägenhet i Karlskrona sade för sig själv:

– Nu är det enda som saknas en rejäl ubåtsjakt!

Och så blev det.

Samma vecka genomfördes ett flottbesök där Sverige bland annat övade ubåtsjakt med holländska örlogsfartyg utanför Stockholm. En redan taggad skärgårdsbefolkning fick syn på ett mystiskt ubåtstorn och fotograferade den förmodade inkräktaren, men Försvarsmakten konstaterade snabbt att den var holländsk. Andra privatpersoner tog bilder som föreställde en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent.

Men mitt i allt, fredagen den 17 oktober, inkom en observation »från en höjd«, tyvärr utan bifogade bildbevis, varifrån en privatperson sett något som Försvarsmakten inte kunde förklara bort lika enkelt. Den just avslutade övningen övergick i skarpt läge.

Fjärdarna intogs av snabbkörande militärbåtar och Försvarsmakten kallade till en presskonferens. De svenska nyhetsmedierna anslöt mangrant, och redan samma kväll började livesändningarna från skärgården. Förvirringen var inledningsvis stor: TV4 visade upp en bild på upplevelseubåten, andra medier mottog bilder på den holländska ubåten.

Nästa dags rapportering blev splittrad. Dels måste stolligheterna korrigeras – Aftonbladet intervjuade kaptenen på upplevelseubåten: »Lasse: Det var inte jag«; Expressen om bilderna på den holländska ubåten: »›Bildbeviset‹ är en nederländsk ubåt« – dels måste allmänheten informeras om det som verkligen skedde. Det var inte mycket. Därför krävdes uppfinningsrikedom. Stefan Löfvens pågående statsbesök i Finland döptes av Expressen om till »krismöte«, och samma tidning grävde fram »Rysslandsexperterna« Lars Gyllenhaal och Joakim von Braun. Den pågående militäroperationen sattes i perspektiv genom att Gyllenhaals och von Brauns bevis för ryssarnas illvilligheter under 1980-talet radades upp: »extremt« detaljerade kartor över svenska hamnar och skärgårdar, en ilandfluten hjälm, en polisman som sett en dykare, en sonarbild på en miniubåt, olika ryska TV-dokumentärer, samt givetvis: U137. Expressen meddelade: »I många år kunde Spetsnaz – de fruktade sovjetiska elitförbanden med spetskompetens – agera mer eller mindre ostört längs den svenska kusten. I dag är dessa specialstyrkor starkare än någonsin.« Gyllenhaal: »Ryssland har en ny typ av atomdriven miniubåt som man bara kunde drömma om på den sovjetiska tiden.«

Andra medier varvade liknande historiska exposéer med bilder på omkringkörande militärbåtar och intervjuer med politiker, analytiker och militärer. Skärgårdsbefolkningen uttryckte sitt obehag. Redan på lördagskvällen började bevakningen gå i cirklar.

Då publicerades texten som förändrade allt: Svenska Dagbladets Mikael Holmström, de svenska nyhetsmediernas enda heltidsanställda specialreporter med inriktning på försvarsfrågor, tillika ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien och medlem av det svenska Örlogsmannasällskapet, avslöjade att försvaret även hade snappat upp ryska nödsamtal från skärgården. »Detta kan tyda på att det kan finnas en skadad rysk ubåt på svenskt vatten«, skrev Holmström. Hans hemliga källor kunde även berätta om krypterad radiotrafik som spårats till den ryska enklaven Kaliningrad. Och vilka fanns där?

Spetsnaz.

Dessutom låg den ryska oljetankern NS Concord stilla på internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. Holmström: »Miniubåtarna transporterades under Sovjettiden dolda i ombyggda fiskefartyg eller handelsfartyg. Om en undervattensfarkost är skadad är det naturligt att ett stöd- eller moderfartyg uppehåller sig i närheten.«

Och om just Holmström gick ut med sådant, då måste det vara skarpt läge. Som Expressen skrev på ledarplats: »Mikael Holmström är försvarsjournalistikens Zlatan, hans rapportering är ytterst trovärdig och ska tas på största allvar.«

Annons

 

Med Holmström som källa spred i sin tur TT, SVT, SR, TV4, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, ja, faktiskt alla, raskt vidare nyheten om de uppsnappade radiosignalerna och den mystiska tanker som förmodades inrymma en miniubåtsbas. I den malström av rapporter som följde uttalade sig alla, från politiker till militär expertis och ubåtsjaktsveteraner. »Vi kommer att anfalla«, spådde den pensionerade kommendören Göran Frisk i Aftonbladet. »Du ser hur Putin har ökat sin aggression. Och det här har egentligen pågått sedan 1945.«

»Ubåten är rysk«, fastslog Expressens huvudrubrik. Militärhistorikern Joakim von Braun citerades igen, och bedömde det som mycket sannolikt att det rörde sig om den topphemliga ryska miniubåten Triton-NN. Även Gyllenhaal kom till tals på nytt, och kunde berätta om de »illegalister« – vilande hemliga agenter – som det var »allmänt känt« att Sverige hyste. Eftersom ubåten var skadad förutspådde han att ryssarna snart skulle spränga den, så att alla spår utplånades. Hans iver var påtaglig: »Det känns som att vi har kommit till ett historiskt ögonblick.«

Till råga på allt var ännu en mystisk båt på väg mot Sverige. Den norska tidningen Dagbladet meddelade att forskningsfartyget Professor Logatjev, »specialbyggt för sökinsatser under vatten«, stävade rakt mot Stockholm. Också den nyheten spreds som en löpeld.

Under söndagskvällen kallade så Försvarsmakten till en presskonferens. Den gällde märkligt nog varken de påstådda radiosignalerna eller den miniubåtscentral i tankerform som irrade runt utanför gränsen. Istället presenterades en bild på den misstänkta undervattensfarkosten. Den var tagen av en ny privatperson samma söndag, och uppgiftslämnaren bedömdes som trovärdig. Att det sistnämnda behövde sägas berodde på fotots kvalitet: på långt håll syntes något, oklart vad, som genererade ett skummande vågsvall. Om det inte vore för den rådande situationen hade nog de flesta antagit att bilden visade en vattenskoter. Men marinen tog saken på största allvar, och dess insatsledare, konteramiral Anders Grenstad, visade upp en karta över fjärdarna där man hade ringat in var observationerna gjorts.

Om radiomeddelandena, den enda uppgift som skänkte substans åt alla spekulationer om en strandad rysk miniubåt och dess förmodade moderskepp, sade Grenstad: »Av den information som Försvarsmakten har kan vi inte dra den slutsatsen.« Uppringd av Expressen senare samma kväll förtydligade han: »Försvarsmakten har ingen information om en nödsändning och ingen nödfrekvens har använts.«

Det man hade var alltså någon som sett något från en höjd, och någon som fotograferat något från en ö. Men kraften i den framrullande medievågen var för stor. Resurserna tycktes outtömliga: nu hyrdes helikoptrar varifrån bilder på oljetankern direktsändes, och Expressen flög över ett reportageteam till Kaliningrad.

Under måndagen berättade DN om en mystisk svartklädd man som fotograferats i skärgården, och som nu jagades av Säpo och militären. Om oljetankern hade samma tidning grävt fram att ägarföretaget ingick i en koncern vars VD strax efter millennieskiftet var transportminister i en av Putins regeringar. Dessutom var VD:ns son gift med dottern till en av Putins personliga vänner. Rubrik: »Oljetankern kopplas samman med Putin.«

Till Sveriges Radio sade Tomas Ries, lektor på Försvarshögskolan, att alla indikationer pekade mot Ryssland och att NS Concord »passar in precis i mönstret för hur man opererar med miniubåtar«. Men SR citerade även en expert på oljetankrars vardagsbeteende – lotsområdeschefen Anders Nordin – som menade att den rörde sig ungefär som oljetankrar brukar.

Nästa dag citerade Expressen tre olika branschveteraner som ryckte på axlarna, bland dem Thomas Edlund, chef för Sjötrafikenheten vid Finlands trafikverk: »Rörelsemönstren är inte konstiga. Ibland kan det hända att de ligger en månad och snurrar runt.« Nu svalnade även tankerspåret.

Och under tisdagen trädde den svartklädde mannen fram i TV4. Det var en man som hette Ove. Han var pensionär och ägnade sig åt fiske.

Den suspekta båten Professor Logatjev stävade dessutom vidare mot sitt mål. Att den rört sig mot Stockholm visade sig ha en naturlig förklaring: har man Sankt Petersburg som hemmahamn och ska till Las Palmas måste man hålla den kursen.

De mest ihärdiga fortsatte att rapportera om NS Concords, Professor Logatjevs och de svenska stridsbåtarnas rörelser, men på det stora hela pös energin ur mediekollektivet som luften från en dykande ubåt. »Väldigt svårt att hitta ubåtar«, konstaterade Dagens Nyheter, som även redovisade notan för jakten: 20 miljoner kronor. När SVT Debatt på torsdagskvällen tog upp den omfattande mediebevakningen konstaterade Ulf Johansson, programchef för riksnyheterna på SVT: »Jag kan villigt erkänna att jag som ansvarig utgivare har varit osäker flera gånger under de här skedena.« Självrannsakningens stund var kommen, och radioprogrammet Medierna sände ett inslag som radade upp exempel på substanslösa liverapporter från båtar och helikoptrar.

Fredagen den 24 oktober meddelade konteramiral Anders Grenstad att »den eller de som kränkt våra vatten har lämnat området«. Nu återstod att analysera de 250 iakttagelser som hjälpsamma medborgare hade inrapporterat.

I finsk TV sade landets försvarsminister Carl Haglund att hans svenska kollegor nu måste offentliggöra alla eventuella belägg. »Det skulle åtminstone jag göra om vi i Finland skulle vara i samma situation.«

Men kunde det verkligen stämma att den massiva uppståndelsen enbart bottnade i ett suddigt foto och några medborgares synintryck? Dagens Nyheters Robert Holender försökte begära ut Försvarsmaktens handlingar som rörde uppsnappad radiotrafik. Inte för att han räknade med att få ut dem – men DN skulle i så fall få en så kallad besvärshänvisning som åtminstone avslöjade att de fanns. Han fick mer än så: »Jag tyckte det var lika spännande att läsa om det ryska nödsamtalet som du. Men det finns inget sådant – uppgiften är felaktig«, sade en källa på marinens underrättelsetjänst. »Jag vet inte hur man lyckats blanda ihop saker – om man har gått på rykten? Ibland kan det vara så att någon fantiserar om någonting och sedan fantiserar någon annan om någonting liknande – och så tror man att man har två [av varandra oberoende] uppgifter, och då blir det sant.«

Om inte ens Holmströms uppgifter var sanna stod både den svenska Försvarsmakten och journalistkåren inför en potentiell trovärdighetskris.

Den 14 november var det dags för den livesända presskonferens där de efterlängtade bevisen skulle presenteras. Klockan 11.30 tågade såväl ÖB Sverker Göransson som statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist upp på podiet. Det gick inte att missta sig på budskapet: landet stod enat.

Sverker Göransson var lika glasklar vad det gällde sakfrågan: »Det råder inga tvivel, alla andra förklaringar är uteslutna. Sverige har utsatts för en grov och oacceptabel kränkning av främmande makt.«

Sedan radades bevisen upp: »Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt uppträdande. Observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt.« Vad det innebar på ren svenska tänkte Försvarsmakten inte förklara, eftersom det kunde röja information om »svensk förmåga och kapacitet«. Detaljerna var kvalificerat hemliga – vilket normalt sett innebär att du och jag får vänta i 70 år innan vi får veta mer.

Bevis två: det suddiga foto som tagits från en klippa på Ornö. Nu hade marinens analytiker kommit fram till att skummet som syntes var likt skummet som uppstår när vatten trycks ut genom ventiler i toppen på en ubåt.

Bevis tre var att sonarsensorerna på en kustkorvett fått en kraftig indikation, och när platsen sedan undersöktes upptäcktes ett färskt spår på bottnen som troddes ha genererats av en ubåt. En bild på bottenspåret distribuerades, liksom en teckning som visade det i genomskärning.

Slutligen handlade det om den inledande observationen av en skärgårdsbo som från en höjd sett »en undervattenskropp med specifika detaljer«. Även där hade Försvarsmaktens sensorer »uppfattat ekon«.

»Var och en av dessa iakttagelser har hög trovärdighet«, sade Göransson. »Tillsammans med andra observationer, och en bekräftad ubåt, ger de oss ett mönster. Underrättelseoperationen har alltså bekräftat att främmande makt har kränkt svenskt territorium. Allvaret i detta är uppenbart.«

Utöver bottenspåret och några ekon var den enda nyheten alltså någonting nästan onämnbart som ingen fick veta någonting om, och som därmed inte gick att granska.

Tomas Ries, lektor på Försvarshögskolan, var alldeles till sig när han nåddes av TT: »Det är helt otroligt, det är sensationellt. Under tio år under kalla kriget jagade man som besatt efter de här ubåtarna och kom aldrig med något, ingenting alls, och så nu plötsligt. Det här är uppseendeväckande.« Han tillade: »Sedan är det väldigt upplyftande, att känna att vi har lyckats. Det är en underbar känsla.«

Samtliga svenska nyhetsmedier fylldes snart av lika överväldigade kommentarer från politiker och andra bedömare, och bevisningen ifrågasattes av i princip ingen. Det återkommande ämnet för de kommande dagarna blev hur många miljarder det svenska försvaret borde rustas upp med, och hur snabbt.

De redaktioner som så nyss hade rannsakat sig själva började istället prata om att stärka sin försvarspolitiska bevakning. DN gjorde det genom att värva Mikael Holmström från Svenska Dagbladet.

 

En som däremot inte var särskilt imponerad var den gamle kommendörkaptenen Karl Andersson i Karlskrona. Han minns att han nästan baxnade hemma i TV-soffan när han slog sig ner för att följa presskonferensen.

Annons

– Både ÖB, statsministern och försvarsministern! säger han. Så var det inte ens under 80-talet. Och då tänkte jag att det måste röra sig om en alldeles utomordentligt övertygande bevisning. Men icke sa Nicke. Det var det sämsta jag varit med om. Den kadett som dragit fram det där till sin examen hade inte fått godkänt.

Karl Andersson, ja. Den som bestämmer sig för att djupdyka i rapporteringen kring kränkande ubåtar på svenskt vatten kan inte undgå att stöta på honom.

För vissa är han en hjälte. Andra har kallat honom landsförrädare.

Alltihop började under ett läge som i mycket påminde om dagens. År 1980 utgjorde slutet på ett decennium präglat av världspolitisk avspänning och ekonomisk kris. Men så invaderade Sovjetunionen Afghanistan och uppträdde aggressivt mot Polen. Reagan vann det amerikanska presidentvalet och världen rustade upp.

Den hösten genomförde Warszawapakten en ubåtsbärgningsövning på Östersjön. Den 18 september siktade en av svenska flottans bogserbåtar en dykande ubåt innanför Sveriges nyligen utökade territorialvattengräns, och en helikopter tillkallades som fällde en sjunkbomb. Därefter försvann ubåten. Marinen kraftsamlade ändå i det aktuella området utanför Utö, och under de efterföljande dagarna uppfångade dess båtar och helikoptrar diverse ekon som uppfattades som ubåtar. Den mest kraftfulla insatsen – fällandet av tre sjunkbomber – riktades mot vad som senare visade sig vara ett fartygsvrak. Men det visste förstås ingen då, och framför allt inte pressen som för första gången rapporterade i realtid och med full uppslutning under en pågående ubåtsjakt.

Allt talade för att Sverige hade kränkts av främmande makt, rimligen Sovjetunionen, och upprördheten var stor. Riksdagen beslutade om höjda försvarsanslag och en stärkning av ubåtsjaktsförmågan.

Ett år senare, på morgonen den 28 oktober, upptäcktes en sovjetisk ubåt på ett grund mitt inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Det hela väckte ett enormt rabalder.

Just Karl Andersson var den kommendörkapten som först åkte ut till U137, och han ledde också Försvarsmaktens undersökningar ombord på båten samt förhören med dess besättning. När han var färdig fick han veta att hans chefer redan var klara med sin bedömning: ubåten hade trängt in på svenskt vatten med avsikt. Själv var han inte lika säker. Hans tvivel – som senare växte till en stark övertygelse – baserades på några enkla konstateranden. Till att börja med var fjärden så grund att en ubåt alls inte kunde gömma sig där, tvärtom var den tvungen att gå i övervattensläge, och till och med då var den dömd att förr eller senare gå på grund. Särskilt en 70 meter lång och halvantik Whiskeyubåt. Dessutom fanns det inget av intresse att studera där.

Försvarsmakten hade skarpare belägg för sin ståndpunkt. I hemlighet hade man precis utfört ett antiubåtstorpedtest som kunde ha föranlett det sovjetiska intresset. Dessutom gick ryssarnas berättelse om felnavigering inte ihop – Sovjets ambassadör påstod att ubåtens gyrokompass var trasig, vilket visade sig vara en lögn. Av övriga fem navigationssystem var det bara problem med ett, och inte värre än att varje vettig ubåtsbesättning borde ha klarat sig ändå. Till råga på allt var sikten så pass god, i alla fall enligt SMHI, att man – där man stävade in i övervattensläge – måste ha sett de lokala sjömärkena och fyrarna.

Å andra sidan talade både lokalbefolkningen och besättningen om lokal dimma, och ubåtskaptenen menade att han därför tagit ljuset från fyrarna för lanternorna på fiskebåtar. Han trodde att han befann sig öster om Bornholm, ända tills han rände upp på grundet i åtta knops fart. Det rörde sig i så fall om en häpnadsväckande klantighet och en felnavigering av, för att använda Karl Anderssons ord, »herostratiska mått«. Att ryssarna från officiellt håll försökte konstruera en överslätande förklaring skulle därför vara begripligt: sanningen var alltför pinsam.

 

För den som i efterhand tar del av argumentationen uppstår redan här det mönster av argument för och emot som har följt ubåtsfrågan sedan dess. På ena sidan: röster som likt den ena kören i ett antikt grekiskt drama basunerar ut beläggen för illvillig rysk undervattensverksamhet. På andra sidan: en motkör som ifrågasätter bevisen och föreslår andra förklaringar.

Vid vissa tidpunkter har den förstnämnda ljudit starkast. Vid andra har motkören tagit över. 1981 var körmedlemmarna på Karl Anderssons sida ytterst få och grundligt överröstade.

Incidenterna utanför Utö och i Gåsefjärden ledde till att det svenska folket rapporterade in ett stort antal misstänkta observationer – 6 367 under de kommande 15 åren. Några om året ledde till en militär sökoperation, och vid fem tillfällen inleddes en fullskalig ubåtsjakt: Hårsfjärden 1982, Sundsvall 1983, Karlskrona 1984, Töre 1987 och Hävringe 1988.

Hårsfjärden väckte störst uppmärksamhet. Denna operation – inför ögonen på 500 journalister åt vilka Försvarsmakten inrett ett särskilt presscenter, samt byggt en träläktare varifrån dramat kunde följas – resulterade i den största anhopningen av bevis för ubåtskränkningar som marinen lyckades samla på sig under de här åren. Vid ett tillfälle rörde sig ett ubåtsnät ett femtiotal meter, vid ett annat signalerade en minlinje att en ubåt passerade förbi. Ett antal mer eller mindre säkra hydrofonkontakter noterades och här spelades en sedermera legendarisk 3.47 minuter lång ljudupptagning av en påstådd ubåt in på band. Vidare resulterade en sjunkbombsfällning i att en grönfärgad fläck flöt upp, som Försvarsmakten bevarade i form av ett vattenprov. På ett annat ställe hittades objekt på bottnen som sades härstamma från en ubåt.

Men just när militärerna på plats bedömde att den instängda ubåten var på väg att bryta sig ut fick de inte lov att spränga sina minor, och den förmodade inkräktaren misstänktes då ha slunkit iväg. Bland vissa av de närvarande militärerna gav händelsen upphov till uppfattningen att politikerna hade fegat ur och medvetet låtit en kränkande sovjetisk ubåt komma undan. Andra tog händelsen som intäkt för att det i själva verket rörde sig om en Natoubåt.

Efteråt upptäcktes ett stort antal bottenspår från vad som bedömdes vara inte mindre än tre konventionella ubåtar samt tre mindre specialfarkoster som krupit fram på bottnen med larvfötter. Bevisen ansågs tillräckliga för att peka ut Sovjetunionen, och Olof Palme överlämnade en skarpt formulerad protest.

Incidenterna klingade av i takt med att Sovjetunionen föll samman, men även sommaren 1990 uppstod dramatik då ett par från sin båt i skärgården söder om Stockholm spelade in en tio minuter lång film som visade ett svart ubåtstorn som smög vid vattenytan. Filmen visades i Rapport som »troligen den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten«, vilket ledde till att skärgården raskt fylldes av nyfikna medborgare som levererade en ström av nya observationer. Även Karl Andersson såg filmen, men till skillnad från marinens analysgrupp – och landets samlade journalistkår – var han hundra procent säker på vad han såg: ett skär i närheten av Örngrund. Det var i och för sig ovanligt lömskt – det visade sig bara när vattnet stod som lägst – men utmärkt på sjökorten och välkänt för fiskare och nöjesseglare. Karl Andersson:

– Då hälsade jag på den här analysgruppen, och hade en debatt med en fem–sex personer. »Det är ett grund«, sa jag. »Nähä«, sa de, för de hade analyserat vågrörelserna och slagit fast att det rörde sig om bogsvall. »Nähä«, sa jag, »för det är dyningen som kommer, då ser det ut så.«

När analysgruppen inte lät sig övertygas gick han till ÖB Bengt Gustafsson istället – enligt Karl Andersson »en bra och redig karl, bortsett från det här med ubåtarna, och jag tror att han tycker likadant om mig«. Gustafsson gav analysgruppen bakläxa och Andersson visade sig ha rätt.

Vid det laget hade Försvarsmaktens officiella incidentlista redovisat grundet som trolig kränkning i 18 månader.

Karl Andersson såg fler problem. Mängder av Försvarsmaktens gamla analysrapporter berättade om kompakta sonarekon – »trolig ubåt« eller »ubåt« – som rörde sig i märkliga cirklar eller oväntat upplöstes i intet.

– Så genomförde jag ett materialprov med en fregatt, säger Andersson. Vi skulle skjuta iväg sjunkbomber, och precis när det var dags hörde vi ett solklart pling – det var precis som ett ubåtseko: det lät metalliskt, hade ett slut både till vänster och höger och rörde sig i ubåtsfart. »För helvete, en ubåt!« tänkte jag, och skulle precis stoppa eldgivningen, men då var det för sent. »Boom«, sa det, och så fylldes vattenytan av döda sillar.

 

Under 1992 utrustades marinen med nya och effektivare sonarbojar. Observationerna sköt återigen i höjden, vilket ledde till nya underrättelseoperationer, en ny ubåtsjakt och stor uppgivenhet hos både allmänheten och statsapparaten. Nu fanns inte ens Sovjetunionen längre, varför det hela var obegripligt.

Den 9 juni 1993 sände SVT:s undersökande program Striptease ett avsnitt som avslöjade de pinsamma turerna kring Örngrundet. En amerikansk ubåtsjaktsexpert fick lyssna på den 3.47 minuter långa ljudinspelning Försvarsmakten menade var det starkaste beviset från hela 1980-talet, och förklarade tvärsäkert att det inte rörde sig om en ubåt. Den norske konteramiralen Ole Thomsen uttalade sig om sina kollegor på andra sidan kölen: »När man fick dessa incidenter, och det vart fler och fler av dem, så förstärktes tron på att de förekom. Och så blev de liksom en ›sanning‹. Det var en egenhändigt utförd hjärntvätt.« Janne Josefsson, med illa spelad förvåning: »Så svensk militär har varit hjärntvättad?« Thomsen: »Ja, de har hjärntvättat sig själva till att tro på detta.« Under en laddad intervjusekvens senare i programmet frågade programmets andre reporter Lars Borgnäs Sveriges ÖB Bengt Gustafsson: »Även när det gäller ufon finns ett stort antal iakttagelser som inte har getts någon naturlig förklaring. Vad är skillnaden?« Gustafsson, med stenansikte: »Skillnaden är att här har vi något konkret. Vi har ett ljud som till sin karaktär är väldigt konkret, och som överensstämmer med konstruktioner av den här typen. Det är en väldig skillnad.«

Nu sjöng båda de grekiska körerna i falsett. I januari 1994 bildades den partipolitiskt obundna Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som ifrågasatte rimligheten i försvarets analyser och krävde större öppenhet. Tidningarna fylldes av argument för och emot, och allmänheten såg allt färre mystiska objekt i skärgården.

Samtidigt började några av marinens egna experter att ansättas av tvivel och skickade ljudband efter ljudband med inspelade ljud från de nya sonarbojarna till utländska experter. Deras svar var oroväckande oklara. En ny teknisk analysgrupp tillsattes, som snabbt kom fram till att någonting var allvarligt fel. Men vad?

Under våren 1994 genomförde marinen en övning där de nya sonarbojarna registrerade inte mindre än 30 incidenter som tydde på främmande undervattensverksamhet. En del av marinen tog dem som tecken på att två miniubåtar rört sig inne i den svenska skärgården, den tekniska analysgruppen tyckte sig å sin sida ha fått sina farhågor om felaktigheter bekräftade.

Statsminister Carl Bildt skickade hur som helst den 25 maj ett egenhändigt författat protestbrev till Rysslands president Boris Jeltsin. Där förklarade han att Sverige fortfarande kränktes av främmande undervattensfarkoster, och att »den tekniska bevisningen för detta är övertygande«. Vidare: »Mot bakgrund av de erfarenheter vi haft med sovjetiska ubåtar under tidigare år ligger det dessutom nära till hands att tro att ansvaret för denna verksamhet kan ligga i olika kvarvarande ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster.«

Den 28 juli registrerade Försvarsmakten återigen ljud som glasklart indikerade »ubåt«. Men samtidigt som ljudet spelades in observerades en simmande mink i närheten av sonarbojen. De små, snabbt vispande tassarna från detta nyfikna däggdjur tycktes helt enkelt generera samma ljudeffekt som propellerbladen på en framsmygande ubåt. Observationen bekräftades i egna experiment. Försvarsmakten informerade omedelbart allmänheten.

Det hela var naturligtvis vansinnigt pinsamt, men tack vare Carl Bildts agerande fanns det någon som gjort bort sig ännu mer – och som fick motta den värsta kritikstormen.

 

I ett försök att få de båda körerna att sjunga i fas tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen 1995 en oberoende ubåtskommission som fick i uppdrag att utvärdera och analysera de påstådda kränkningarna åren 1981–1994. Under de här åren bokförde Försvarsmakten 118 observationer som »säker undervattensverksamhet« och 411 som »sannolik undervattensverksamhet«, och nu fick kommissionens medlemmar – till skillnad från tidigare granskare – tillgång till många av bevisen.

I sin 354 sidor långa rapport Ubåtsfrågan 1981–1994 (SOU 1995:135) anslöt sig kommissionen i stora delar till Försvarsmaktens uppfattning: U137 hade kränkt Sverige medvetet, och främmande undervattensverksamhet hade troligtvis förekommit i Hårsfjärden och på sju andra platser. Bevisningen i form av så kallade sonarbilder borde dock beläggas bättre rent vetenskapligt. Dessutom ifrågasatte kommissionen det äldre »typljud« som Försvarsmakten använt som belägg för ett stort antal insatser, och konstaterade att även det kunde härstamma från djur. Man fann också att det saknats belägg för Olof Palmes uppmärksammade utpekande av Sovjetunionen som ansvarigt för Hårsfjärdenincidenten 1982.

En av kommissionens fem medlemmar, juridikprofessorn Anna Christensen, bifogade dessutom en 24 sidor lång reservation där hon argumenterade för att landet hade drabbats av masspsykos. Hon skrev bland annat: »Jag finner det mycket osannolikt att någon främmande makt skulle bedriva underrättelseverksamhet eller planering för framtida operativ verksamhet på det sätt som observationerna ger vid handen. Varför skulle någon främmande makt år efter år skicka in miniubåtar långt in i de grunda skärgårdsvattnen, återkomma år efter år till praktiskt taget samma fjärdar och sund och under den del av året när det finns mest folk i skärgården och dessutom uppträda så öppet att de inte kan undgå att bli upptäckta?«

Som synes gav Ubåtskommissionen eldunderstöd åt båda sidorna i debatten. Den ena sidan – anförd av Carl Bildt – menade triumferande att det nu slagits fast att undervattenskränkningarna inte var fullständiga fantasifoster. Den andra sidan menade lika segervisst att det nu var bevisat att det mesta rörde sig om hjärnsläpp.

 

Vidare efterforskningar visade mycket riktigt att det gamla typljudet inte höll streck; enligt Fiskeriverket framkallades det av sillar. Videogramupptagningarna av sonarekon – de så kallade sonarbilderna – kunde dessutom lika gärna avbilda sillstim, som även gav ekon som var snarlika dem man fick från ubåtar. Det hade fiskare känt till länge, liksom alltså vissa av marinens egna kaptener.

Den 7 mars 2000 sände Striptease ett program där USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger påstod att den amerikanska marinen i samförstånd med svenskarna hade testat det svenska försvarets ubåtsjaktsförmåga under 1980-talet. Uppgifterna väckte enorm uppmärksamhet – kunde somliga observationer helt enkelt röra sig om Natoubåtar? – och dementerades snabbt av Försvarsmakten. Striptease intervjuade då den tidigare brittiske marinministern Sir Keith Speed, som menade att även britterna hade ägnat sig åt saken.

Regeringen Persson fick tillsätta ännu en ubåtsutredning, för säkerhets skull döpt till Ubåtsutredningen. Till särskild utredare utsågs Rolf Ekéus, Sveriges främsta diplomat som nyligen lett FN:s kommission för nedrustandet av Irak. Ekéus och hans team utvärderade både militärens och politikernas agerande de senaste 20 åren, och gick verkligen igenom allt – analysrapporterna, bevisningen, många av de inblandades dagböcker och anteckningar, forskningsrapporter från FOA, universitet och myndigheter, FRA:s signalspaning – samt genomförde färska intervjuer med alla nyckelpersoner utom Carl Bildt. Han avböjde.

Ubåtskommissionens 392-sidiga slutrapport Perspektiv på ubåtsfrågan – Hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt (SOU 2001:85) är på sina håll mycket underhållande. Skildringen av en ubåtsjakt i Karlskrona är som en pilsnerfilm: någon ser något, larmet går, kobbarna fylls av skjutglada värnpliktiga som ser grodmän bakom varenda stenbumling. Handeldvapen avlossas och inte mindre än 63 handgranater slungas iväg. Mannen som hette Ove hade inte överlevt många sekunder. Ekéuskommissionen om värnpliktssoldaterna: »Dessa var dessutom i allmänhet knappast vana att rätt värdera sådana naturfenomen som förekommer i våra skärgårdar och det är lätt att fantasin tar överhanden. Dessa förhållanden torde vara huvudorsaken till de många vapeninsatser som, sett i efterhand, förefaller omotiverade.«

Facit: noll hållbara bevis för ubåtskränkningar, samt den vanliga skörden av söndersprängda fiskar och smådjur längs strandkanterna.

Andra slutsatser var av allvarligare art. När man kollade upp FRA:s loggar från 1981 – då U137 gick på grund – fann man att radioanstalten registrerat en större sovjetisk sökoperation öster om Bornholm natten till den 28 oktober. Det talade för att den officiella sovjetiska förklaringen var sann, men Försvarsmakten hade tigit om den uppgiften under alla år.

Två år senare – när Palme inför utpekandet av Sovjet visade sig ha tvivlat på marinens framlagda bevisning – hade Försvarsstaben däremot hänvisat till signalspaning för att tippa honom över krönet: »Resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om WP-ubåtar.« Ekéuskommissionen letade efter belägg men fann inga. FRA hade inte snappat upp ett jota.

Överhuvudtaget tycktes Hårsfjärdenincidenten vara rena ormboet. Enligt den officiella historieskrivningen började allt med att två värnpliktiga fick syn på två ubåtsmaster utanför örlogsbasen Berga den 1 oktober. Ekéuskommissionen upptäckte nu att den första observationen skedde redan den 25 september, strax nordost om Stockholms inlopp. Dagen därpå observerades ett periskop i Stockholms ström inte långt från tre amerikanska örlogsfartyg på besök i Stockholm, och de efterföljande dagarna följde ett antal tidigare inte redovisade observationer som ett pärlband ut i skärgården. Detta torde i så fall röra sig om en amerikansk ubåt som följt med de andra fartygen. Vid just den här tidpunkten genomförde den svenska marinen dessutom den tidigare strängt sekretessbelagda ubåtsjaktsövningen Notvarp.

Här kunde alltså exakt det som USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger påstod ha förekommit, varför utredningen lade ner »avsevärd möda på att söka klarhet i om det fanns någon substans bakom dessa uttalanden«. Men det gick inte.

Ekéuskommissionen gjorde sitt bästa för att reda ut resten. Vattenprovet av den gröna fläcken stod inte att finna och försvaret påstod nu att det objekt som hittats på bottnen var gamla granater. Minsprängningar kunde förklaras med tekniska fel, hydrofonkontakter med allmän röra och önsketänkande. Just den kontroversiella kväll då en ubåt misstänktes ha släppts ut var ÖB:s krigsdagbok till råga på allt tom. »I både den handskrivna och maskinskrivna version som finns bevarad i Högkvarteret förefaller en eller ett par sidor vara borta.«

Men bandet då? Ekéuskommissionen noterade att omständigheterna kring inspelningen var högst oklara, och kunde inte finna att bandet bevisade någonting.

 

Först 2007 hävde Försvarsmakten hemligstämpeln på bandet. Det analyserades då av Erland Sangfelt, överingenjör på Totalförsvarets forskningsinstitut, som drog följande slutsats: Det man hör är skolfartyget Amalia, som hyrts av DN-journalister som följde den spännande ubåtsjakten på plats.

Alltså: vad gäller bevisningen dög inte ens den artefakt som Sveriges överbefälhavare en gång utsåg till den avgörande skillnaden mellan ubåtsobservationer och skådandet av ufon. Exemplen på historiska felrapporter är däremot otaliga. Och de är inte svåra att hitta; av de tidningsartiklar, TV-dokumentärer, böcker och utredningar jag plöjt under arbetet med den här artikeln har jag bara behövt beställa fram ett fåtal, resten har funnits en knapptryckning bort. Den som vill sätta sig in i problematiken kring ubåtsobservationer saknar alltså hinder, och kan rimligen inte undvika att märka att ämnet rutinmässigt har fått Sveriges politiker, försvarsmakt och massmedieföretag att begå hårresande misstag.

Så vad gör svenska nyhetsmedier hösten 2014, när försvaret ännu en gång ryktas jaga efter en ubåt?

Hyr första bästa båt och ger sig ut på fjärden för att livesända.

 

Men inte riktigt alla. Under SVT:s nyhetsredaktions morgonmöte måndagen den 20 oktober i fjol diskuterades bland annat den suddiga bild Försvarsmakten precis hade släppt på den förmodade undervattensfarkosten, tillsammans med kartan som visade var de olika observationerna var gjorda. Den undersökande ekonomireportern Knut Kainz Rognerud såg här – för en gångs skull i ubåtsjaktssammanhang – en uppgift som gick att kontrollera.

– Min första tanke var: »Har vi kollat bilden?« säger Kainz Rognerud. Är den manipulerad eller beskuren? Bär den digitala spår som avslöjar något om när den är tagen, och var?

Bevakningen av ubåtsjakten påminde vid det laget mest om ett logistikföretag: Vilka medarbetare, och när, skulle befinna sig på båt respektive presskonferens respektive på redaktionen för att jaga kommentarer? Som Kainz Rognerud minns det möttes hans inspel med begränsad entusiasm.

Han laddade ner bilden från Försvarsmaktens hemsida och upptäckte att filen var rensad från tilläggsinformation. Därmed återstod bara att spåra platsen på andra vis.

– Det är klart att alla varningssignaler gick igång, säger Kainz Rognerud. En suddig bild på ett väldigt suddigt föremål som ingen visste vad det var … det var som om jag påstod att Stålmannen flög förbi mig på vägen till jobbet och visade upp en mobilbild som bevis. Skulle man acceptera det som förstahandskälla?

På Försvarsmaktens bild syntes en liten brygga och ett båthus. Knut Kainz Rognerud tog fram en karta över platsen som Försvarsmakten hade ringat in, och på Google Earth zoomade han in alla angränsande kustpartier för att leta efter ett ställe som överensstämde med bilden. Han hittade inget.

– Min inställning var att vi bara måste kolla det här, säger Kainz Rognerud. Det är klart att uppgifterna kunde stämma, och då var det bra om SVT kunde bekräfta dem. Samtidigt: visade det sig att någon for med osanning på något sätt var det viktigt att visa det. Man har en hypotes, och testar den. Det är en bra metod. Risken att misslyckas är stor, men belöningen om man lyckas är större.

Efter flera timmar insåg han att han måste göra som alla andra: skaffa en båt och ge sig ut på fjärden. När Kainz Rognerud och hans fotograf kom till Dalarö var alla taxibåtar redan uthyrda till kollegor som livesände, men till slut fick han tag på en vän som var uppvuxen på ön och kunde kryssa runt med dennes lilla båt. De blev inte klokare för det. Mitt i allt fick de veta att Aftonbladet redan hade fått tag på bildens fotograf, och kunde läsa deras intervju i mobilen.

– Det är det som är så absurt i dag, hur snabbt det går, säger Kainz Rognerud.

Varken Aftonbladet eller Expressen – som snart följde upp med samma nyhet – skrev dock något om platsen. De var bara ute efter att få fotografens berättelse om fototillfället.

När Knut Kainz Rognerud åkte tillbaka till redaktionen var han säker på att Försvarsmakten hade ljugit. Så han »drog en rövare« och meddelade dess presstalesman att SVT skulle tillkännage att de gått ut med oriktiga uppgifter, och behövde en kommentar. Strax därefter ringde presstalesmannen tillbaka och medgav att Försvarsmakten hade ljugit medvetet, för att inte hjälpa främmande makt.

Men vid det laget var det kväll, sändningarna var redan fulltecknade av annat innehåll – och dessutom bestod hans inslag av, vadå? En massa letande efter en plats som inte fanns? Så han ombads att skriva en nyhetstext till SVT:s webb, och åkte därefter hem.

Sedan tog det fart: alla andra nyhetsmedier lyfte fram nyheten att försvaret hade ljugit om bilden, som blev kvällens och nattens stora snackis. På SVT:s redaktionsmöte nästa morgon uppstod en infekterad diskussion: här hade man för en gångs skull en egen nyhet om ubåtsjakten, och så sjabblades den bort. Kainz Rognerud:

– Ja, det blev en jättestor diskussion. Men även om jag har en massa synpunkter vad det gäller nyhetsvärdering och faktagranskning, blir det bara fel om jag uttalar mig i det här sammanhanget. Rent allmänt kan jag bara konstatera att när stora resurser läggs på livebevakning, så krymper resurserna för granskning.

Hursomhelst ångade ubåtsjakten vidare; vid en presskonferens vid lunchtid ändrade insatschefen Anders Grenstad förklaringen till den felaktiga positionsupplysningen: nu handlade det om den mänskliga faktorn, han hade helt enkelt råkat göra fel. När rimligheten i det påståendet ifrågasattes sade Grenstad: »Vi ger inte ut felaktig information, för då är vår trovärdighet helt körd.« Ett perfekt cirkelresonemang.

– Jag höll på att bli galen, säger Knut Kainz Rognerud. Vi talar om den största försvarsinsatsen på lång tid, och allt bygger på observationer, och så hade man ljugit om en av dem. Jag tror att alla journalister som sprang runt de där dagarna kände sig som nyttiga idioter. Man kunde bara redovisa vad som sades.

Själv jobbade han med andra saker resten av veckan, men kunde ändå inte låta bli att grubbla över var den där bilden egentligen var tagen. Så småningom fick han veta det: en rejäl bit längre söderut, nere i den smala och grunda rännan innanför Ornö.

– Och det är klart att de inte ville ha observationen där, säger han. Stället de själva uppgav var djupt och fint, där kunde ubåtar bränna omkring. Den verkliga platsen var för grund, och uteslöt alla större ubåtar. Om det var ett »misstag« så var det i vart fall väldigt medvetet, och ändå vad jag skulle kalla för en lögn.

Kainz Rognerud menar att de på redaktionerna som var med under 80-talet borde ha dragit i bromsen, men misstänker att läget nog hursomhelst var alldeles för »dramaturgiskt tacksamt« för att medierna skulle ha kunnat besinna sig:

– Vi har den växande skräcken för Ryssland och en orolig underström av hot i hela samhället.

Han noterar att han själv kommer från Norge, och att det kanske gör att han har en mer kritisk inställning till myndigheter än de auktoritetstrogna svenskarna. För honom framstod hursomhelst hela upplevelsen som en »fantastisk teater«.

– Det var en underbar scenografi, med män i dykardräkter som sprang omkring, det var action. Och, jag vet inte, man kan ju bara spekulera, men utifrån de bevis som sedan presenterades så framstår de i alla fall för mig som oerhört svaga. Men försvaret fick vad de ville. Budgeten kom efter en vecka, och de fick ökade anslag direkt. Och Saabs aktie gick som tåget, de tillverkar ju olika antiubåtsvapensystem och har köpt företaget som tillverkar de här korvetterna.

Han hämtar andan.

– Återigen: jag vet inte, men att utnyttja medierna, och manipulera oss, det är självklarheter. Det är klart att myndighetsföreträdare kan ljuga om de ser skäl för det. Alla makthavare som ser sin makt hotad tar till lögnen om den erbjuder en utväg. Det innebär inte att man ska utgå från att folk ljuger – det vore galet – utan bara att man ska utgå från att de kan ljuga.

 

Jag mejlar Mikael Holmström för att be om en intervju om ubåtsrapporteringen i höstas. När hans uppgifter om det ryska nödsamtalet och den uppsnappade radiotrafiken motsades av Försvarsmakten använde Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén standardsvaret att tidningen inte fann skäl att misstro Holmströms källor, som inte kunde avslöjas på grund av källskyddet. Dessutom hänvisade han till journalistens goda rykte och tidigare flerfaldigt prisbelönade yrkesgärning.

Historien har dessutom en pendang. När Mikael Holmström väl värvats av DN var han snabb med att ge dem valuta för sin investering. Den 11 januari i år kunde tidningen nämligen toppa sin förstasida med ännu en ubåtsobservation, gjord bara en vecka efter att höstens stora underrättelseoperation avslutades. Den här observationen gjordes alldeles utanför Lidingö och fanns dessutom förevigad i form av ett knivskarpt fotografi. Observanten hade dessutom lång militär erfarenhet, varför det hela togs på så stort allvar att försvaret inledde en särskild insats och skickade korvetten HMS Malmö mot Stockholm. En av Holmströms hemliga källor sade: »Man går inte in så här långt mot Stockholm för skojs skull. De här uppgifterna pekar på en allvarlig inträngning mot centrala Stockholm.« Mot slutet av artikeln påminde Holmström läsarna om att det förekommit spekulationer om flera miniubåtar under de föregående ubåtsspaningarna, och en annan av hans källor bidrog till att koppla ihop de båda incidenterna: »Det är känt att ubåtar sällan opererar ensamma, utan parvis. En ubåt kan då ge sig till känna genom att visa sig vid ytan i en avledningsmanöver som väcker uppmärksamhet medan den andra ubåten kan genomföra själva uppdraget.«

Och resten av Mediesverige hakade givetvis på, liksom landets politiker. »Att bedriva undervattensverksamhet så nära Stockholm är allvarligt och visar på aggressivitet hos en eventuell inkräktare«, sade försvarsminister Peter Hultqvist i DN nästa dag. »Alla händelser – från det helt säkra ubåtsintrånget tidigare till den här händelsen – hänger ihop i ett större mönster med ökad övningsverksamhet över, på och i Östersjön.« Annie Lööf och Jan Björklund var lika harmsna, och pekade dessutom ut Ryssland som den troliga boven i dramat.

Dag tre trissade Holmström och DN upp insatserna ännu ett snäpp: nu kunde man presentera själva bilden, och hade dessutom en intervju med observanten. Nyheten dominerade tidningens förstasida. Rubriken: »Det är en ubåt – det är jag bergsäker på.« Det visade sig handla om Sven-Olof Kviman, den före detta överstelöjtnant som en gång bemannat minlinjen vid Hårsfjärden och som så snöpligt trodde sig ha fått se en ubåt smita iväg. Men inte den här gången. Nu hade han betraktat en i sin kikare, studerat dess torn och skrov noggrant, och sedan fångat den med sin kamera. Tyvärr var bilden tagen på mycket långt avstånd och det enda som syntes – utöver några båtar som stävade omkring i närheten – var något svart som stack upp, vilket i och för sig påminde om ett ubåtstorn. Holmström kunde också avslöja att en annan person gjort en liknande observation samma dags morgon, men längre ut i skärgården. Med 5,5 knops fart kunde man dock ta sig från den ena punkten till den andra utan problem, konstaterade konteramiral Anders Grenstad.

Därefter skrev Holmström: »Av bilden och Kvimans berättelse framgår att ubåtens torn är placerat rätt långt fram på skrovet. Under 1980- och 1990-talet så jagade svenska försvaret ofta en ubåt som var cirka 30 meter lång. I efterhand har det kommit fram att ryska specialförband (Spetznas) hade en 30 meter lång ubåt med ett förligt torn.«

Reaktionerna blev återigen starka: »Den här observationen indikerar både fräckhet och provokation«, menade försvarsministern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson »blev alldeles kall«, och menade att Sverige nu omedelbart måste stärka försvarets förmåga att ingripa mot ubåtskränkningar.

Först den 3 april offentliggjorde Försvarsmakten sin analys av observationen: det handlade om den vita plastbåten Time Bandit, och allt förklarades som ett vanligt motljusfenomen. Slutsatsen var bekräftad av båtens positionsdata.

När Holmström svarar på min intervjuförfrågan mejlar han tillbaka några motfrågor: »Frågor om vad? Några särskilda artiklar? Måste fräscha upp minnet.« Jag svarar att jag bland annat vill fråga om hans uppgifter om NS Concord och uppsnappad radiotrafik, och vilka slutsatser han har dragit om sina källors trovärdighet. Dessutom är jag nyfiken på hans källbedömningar kring rapporteringen om Sven-Olof Kvimans plastbåtsobservation, och vilka slutsatser han dragit av den.

Då drar Holmström öronen åt sig, och efter ett svar där han uttrycker sig rent allmänt om användning av källor förklarar han att han inte har tid.

BILDBEVISEN. Först: Försvarsmaktens sonarbild av bottenspåret. Därefter MMT:s bild av spår efter spolmaskin. Foto: Försvarsmakten, Marin mätteknik
Försvarets skiss av bottenspåret. Bild: Försvarsmakten

Så jag försöker istället begripa mig på den bevisning i fyra punkter som Försvarsmakten presenterade på presskonferensen i fjol. Av Expressens och Aftonbladets intervjuer med »Erik« framgår att han ur vittnespsykologisk synpunkt är en tvivelaktig källa: han hade pratat om ubåtsjakten med sin flickvän precis innan han gick ut från huset – och just då fick han på långt håll syn på det han tolkade som en ubåt.

Det finns ett fenomen som kallas för apofeni, fritt översatt från engelskans apophenia, som definieras som människans »universella tendens att se mönster i slumpmässig information«. Precis som olika människor ser olika saker i samma Rorschachtest, formar dina inneboende föreställningar vad du ser. Den som hyser en riktigt stark tro kan få syn på nästan vad som helst, varför djupt religiösa människor kan upptäcka Jesus ansikte i en molnformation.

Marinens analysgrupp menar att det vita skummet på »Eriks« oerhört vaga bild är likt »skummet som uppstår när vatten trycks ut genom ventiler i toppen på en ubåt«. Samma myndighet såg en ubåt i den knivskarpa filmen från Örngrund.

Nej, »Erik« och observationen från mannen på höjden går inte att ta på allvar. Två av Försvarsmaktens fyra bevis är så uppenbart värdelösa att det är svårbegripligt att de ens presenterades.

Två bevispunkter återstår alltså, varav den ena är kvalificerat hemligstämplad för att inte främmande makt ska kunna bedöma försvarets förmåga. Vilket i sig är helt absurt: det tar mig exempelvis tre sekunder att googla fram att de svenska kustkorvetterna är bestyckade med Saabs sonarsystem Hydra 135/137, som en intresserad försvarsmakt kan inhandla på närmaste vapenmässa.

Återstår alltså bottenspåret. Och det går faktiskt att granska.

 

Ola Oskarsson är grundare av Marin Mätteknik, ett av världens mest anlitade företag för kartläggning och analys av havsbottnar. Oftast rycker MMT ut för att någon gasledning ska undersökas, en elkabel ska dras eller ett hamninlopp ska breddas, men ibland gör de mer spektakulära ting som att leta upp gamla vrak. Det var de som hittade den kontroversiella DC3:a som legat försvunnen i Östersjön sedan 1952.

MMT är i dag en internationell koncern med 265 anställda och sex olika fartyg. De använder sig av den mest avancerade sonartekniken, som med stöd av kraftfulla datorer och bildbehandlingsprogram kan skapa tredimensionella bilder av havsdjupen – och visa objekt ner till en ölburks storlek.

Ola Oskarsson säger att han genom åren har utfört uppdrag åt Försvarsmakten, och att just ubåtsproblematiken var en faktor när han en gång bestämde sig för att utveckla företaget:

– Behovet av mer avancerad teknik var uppenbart, konstaterar han. Man behövde göra observationer med mer precision.

Han berättar om tillfället då MMT under ett annat uppdrag råkade finna vraket efter en Whiskeyubåt utanför Sveriges kust. Den hade dessutom skador på tornet som antydde att det handlade om en av alla de förmodade inkräktare som marinen sjunkbombade under 1980-talet.

– Jag blev ju själaglad, säger Oskarsson. Jag tänkte: »Äntligen!« Äntligen kunde jag bidra med ett handfast bevis till alla människor som hade jobbat med det här så länge. Men så var det ju inte, det handlade om en känd ubåt som skulle skrotas och som slet sig under bogseringen.

Fyndet hamnade ändå i tidningarna, förstås – precis som förklaringen. Vilket inte hindrar att bilder på den här ubåten sedan dess förekommer på diverse internetforum som belägg för det ena eller det andra långsökta påståendet.

Det är som om den enklaste förklaringen aldrig duger. Ola Oskarsson tillhörde själv dem som fascinerades av bottenspåren i Hårsfjärden. Att ubåtar hasade sig runt på larvfötter bröt förvisso mot all känd logik, och många av de där bottenspåren såg vid närmare eftertanke ut som de som blir efter hoppande ankare – men han höll med om att det var märkligt att de samlades kring en punkt. Att de tycktes ha ett mönster.

Svaret på den gåtan fick han först senare i livet, och på helt andra platser, där båtar hade lagt till vid en flytande pråm eller boj. Ta bort den flytande ankringsplatsen, och bara det mystiska mönstret kvarstår.

Hur som helst kan få människor – oavsett nationalitet och yrke – matcha Ola Oskarssons erfarenhet av att granska undervattensobjekt. Därför har jag bett honom om ett utlåtande om bottenspåret.

Grundförutsättningarna är inte de bästa. Försvaret bifogade inte några av de data som brukar följa med undervattensbilder: skala, avstånd, djup och exakt geografisk placering. De uppgifterna har jag begärt ut från Försvarsmakten, och fått beskedet att även de är kvalificerat hemligstämplade. Under presskonferensen gav dock marinens chef Anders Grenstad några muntliga upplysningar: att bottenspåret var 70 meter långt och att den ubåt som skapade det bedömdes vara mellan 10 och 20 meter lång.

Ola Oskarsson och jag breder ut en förstoring av bottenspårsbilden inne på hans kontor vid Nya Varvet i Göteborg. Dessutom har vi en förstoring av den teckning försvaret bifogade, som visar spåret i genomskärning.

Oskarsson har redan kommit fram till en slutsats, men först vill han förklara bakgrunden. Han visar sonarbilder tagna på både Nordsjöns och Östersjöns bottnar, och hur extremt många spår man normalt sett finner där: bottnarna ser ut lite som Sigvard Bernadottes funkismönster »virrvarr«. Dels handlar det om otaliga stora och små fåror som skapades redan när inlandsisen drog sig tillbaka för 8 000 år sedan, dels om alla de spår som människan lämnar efter sig: bottentrålar och andra fiskeredskap som skrapar i; ankare som släpas efter båtar utan att få fäste; diverse spår efter kabeldragningar, mätningar och undervattensinstallationer kopplade till exempelvis offshoreindustrin.

Att ur denna informationsmängd dra tvärsäkra slutsatser om att ett visst spår härstammar från en ubåt är allmänt vanskligt.

– Jag är naturligtvis skeptisk, säger Oskarsson. Det är så mycket pengar inblandade i frågan, och så mycket prestige. Dessutom är jag naturvetare, och därmed skeptisk mot allt man inte kan bevisa. Jag förstår också psykologin i det hela: att den som verkligen vill bevisa något riskerar att falla offer för önsketänkande.

Givet de förutsättningarna säger han dock:

– Jag förstår att de tror att det är en ubåt. Det är en bra bild. De har hittat något som hade fått även mig att haja till.

Han pekar ut några detaljer på bilden. Stenarna som ligger bredvid spåret – egentligen spåren, eftersom bilden visar två parallella fördjupningar – tyder på att det har skapats nyligen. Stenarna säger honom dessutom att bottnen är hård. Längden på skuggan ger honom också en uppfattning om hur djupt spåret är: knappt en meter. Rejäla krafter har helt enkelt varit i rörelse här.

Därmed utesluter han fiskeredskap, som tenderar att lämna grundare spår. Ankare kan i och för sig gräva ner sig på det här viset, men nästan alla ankarspår har en ände där ankaret har »huggit till«. Det här spåret saknar såväl skarp början som slut, varför det är begripligt att man tänker sig att det har skapats av en undflyende ubåt som av misstag slår i bottnen, glider en bit, korrigerar trimtankarna och sedan lättar vidare.

Samma saker som talar för den teorin – spårets längd och ungefärliga djup – talar dessvärre även emot den:

– I min värld är det en jävla smäll, säger Oskarsson.

Snarare än glidit fram har den förmodade ubåten helt enkelt plöjt sig fram. Skrovkonstruktionen förefaller också udda, med två kölar.

– Men där förutsätter jag att man har underlag att jämföra med, och att man har kollat så att det finns en sådan ubåtstyp, säger Oskarsson. Jag känner dem som håller på med det här. Det är hederliga människor, som sliter väldigt hårt.

Ola Oskarsson tar fram ännu en undervattensbild och zoomar in. Den visar två parallella fåror, en dryg halvmeter djupa och med en bullig upphöjning i mitten. Bottenspåret är häpnadsväckande likt det som Försvarsmakten visade upp i höstas, faktiskt i det närmaste identiskt.

– Här har man plogat ner en kabel, säger Oskarsson. Det är väldigt likt, eller hur? Men i så fall borde det ligga en kabel i mitten, och det förutsätter jag att man har kollat. Sedan tillkommer mysteriet att spåret saknar början och slut – en kabel måste ju börja och sluta någonstans. Men kanske har någon provkört en spolmaskin?

Men den saken kan förstås varken han eller någon annan undersöka så länge Försvarsmakten har hemligstämplat platsen.

 

Under våren har Anders Grenstad i olika intervjuer låtit antyda att Försvarsmakten misstänker att mer än en ubåt genomförde höstens kränkning. Min gissning är att de olika bevispunkterna inte passar ihop.

Eftersom man fått för sig att bottenspåret är skapat av en ubåt borde man förr eller senare komma fram till slutsatsen att det i så fall har skapats av en betydligt kraftfullare farkost än en som får plats i Ornöströmmen där »Eriks« fotografi är taget. Medeldjupet där är drygt tio meter, och ett stort antal grund stökar till navigationen. Alldeles före platsen där bilden är tagen finns dessutom en mycket smal passage där en undervattensfarkost saknar andra alternativ än att ligga mitt i farleden. Att ge sig in där med annat än en mycket liten ubåt, när marinen dundrar runt med sina korvetter, verkar suicidalt.

Oavsett vilket tydliggör Grenstads uttalanden att bergsäkerheten under presskonferensen i höstas var spelad.

Man kan bara hoppas att landets församlade nyhetsmedier byter strategi, och kräver vad man borde ha krävt dag ett: att Försvarsmakten häver hemligstämpeln på alla uppgifter. Om inte annat skulle de återvinna lite värdighet.

FAKTAKOLL.

Vilse i informa­tions­djungeln? Ta hjälp av den ameri­kanska vetenskaps­journalisten Michelle Nijhuis enkla steg-för-steg-lista.

1. Vem berättar det här för mig?

2. Hur har vederbörande fått reda på det här?

3. Givet svaren på 1 och 2: Är det möjligt att vederbörande har fel?

4. Om svaret på 3 är »ja«, hitta en annan, oberoende källa.

5. Upprepa tills svaret på 3 är »­riktigt jävla osannolikt«.

Innan processen är avklarad, ­förutsätt bullshit.

Källa: The Last Word On Nothing