På ett silverfat

En upprörd miljardär bestämde sig för att stoppa barnporren på nätet och servera polisen ett färdigt bevismaterial. Men allt kan inte köpas för pengar.

I våras berättade Filter om en hacker som kommit på ett sätt att avslöja anonyma internetpedofiler. Eftersom det vore för riskabelt att framträda med sitt riktiga namn bad han att bli kallad Anders.

Det hela började 2012 när han läste om sårbarheten i ett vanligt internetmodem. När Anders gick igenom de 16 000 datorer som därmed stod vidöppna hittade han, bland semesterbilder, kreditkortsuppgifter och skoluppsatser, även barnporr. Genom en bekant med ett förflutet på polisen kom han i kontakt med Interpols specialistavdelning mot barnpornografi. Efter att ha överlämnat materialet fick han tillgång till organisationens så kallade hashlista.

Annons

Varje fil i en dator har nämligen en unik kontrollsumma, som kallas hashvärde. När polisen får in ett barnporrbeslag jämförs filernas hashvärden med dem från tidigare beslag. På så vis slipper utredarna titta på alla bilder och filmer – det räcker att de söker efter hashvärden de redan har kategoriserat som barnporr eller grov barnporr.

Efter att ha kört sina fynd mot Interpols hashlista spårade Anders ytterligare en mängd barnpornografiska bilder och filmer och lämnade över informationen till den internationella polisorganisationen.

Bara några veckor senare gjordes flera husrannsakningar och omhändertaganden.

Uppmuntrad av att hans arbete fått konkreta konsekvenser ägnade Anders de närmsta veckorna åt att utveckla en helt ny programvara. Programmet anslöt sig automatiskt till olika fildelningsnätverk och laddade ner samtliga användares fillistor. Sedan jämförde det hashvärdena på listan med Interpols barnporrlista.

När programmet var färdigt presenterade Anders materialet för poliserna på Nationella operativa avdelningen, Noa, som har ansvaret för att bekämpa barnpornografibrott i Sverige. Det enda Noa behövde göra själva var att begära ut brottslingarnas identiteter från internetleverantörerna. Men de var inte intresserade.

Under månaderna som följde fortsatte Anders att lämna in tips, och polisen fortsatte att ignorera honom.

Det kändes hopplöst. Polisen hade alltså missat mängder av nätpedofiler eftersom de saknade effektiva verktyg för att spåra dem. Och när Anders erbjöd dem en sådan lösning, helt gratis, ville de inte ha den.

En månad efter att reportaget publicerats plingade det till i min mejlkorg. Avsändaren var en Jens von Bahr. Han skrev: »Denna artikel upprörde mig extremt mycket och jag skulle vilja engagera mig i denna fråga. Jag har en idé om hur vi skulle kunna accelerera processen att sätta dit fler och mer monster och jag skulle vara villig att personligen finansiera projektet med flertalet miljoner kronor om så krävs.«

Jag googlade hans namn. Nio år tidigare hade Jens von Bahr grundat Evolution Gaming, ett bolag som utvecklat olika typer av webbintegrerade casinotjänster och nu hade ett börsvärde på drygt nio miljarder kronor. Det verkade med andra ord som om von Bahr menade allvar när han skrev att han kunde finansiera projektet.

Jag skickade ett meddelande till Anders över den krypterade chattjänst som vi använde när jag skrev om honom i fjol. Svaret kom omedelbart: »Ring NU!«

Jens von Bahr svarade över en brusande linje, det lät som om han var utomlands:

– Vilken ära att just du ringer! Jag trodde aldrig du skulle höra av dig så snabbt.

En vecka senare visades Anders och jag in på Evolution Gamings kontor på Östermalm. Stegen ekade över marmorgolvet. Jens von Bahr mötte oss i dörren. Han pratade fort och engagerat.

– Förra året åt jag middag med Bill Clinton. Jag säger det för att berätta att allt är möjligt, jag har kontakter och nätverk. Någon polismyndighet kommer att vilja ha projektet, det kommer vi att se till.

Eftersom en av de poliser Anders talat med hävdade att programvaran kunde vara olaglig ville Jens först klarlägga det juridiska läget. Han ringde upp sin affärsjurist och bad honom anlita »landets bästa advokatfirma på fildelning«. Medan Jens, Anders och advokaten fortsatte att lägga upp en strategi lutade jag mig bara tillbaka och lyssnade. Det som Anders hade drömt om såg ut att bli verklighet.

Annons

Några dagar senare var advokatfirman färdig med sin utredning. Deras svar var tydligt: Anders programvara var helt laglig.

Jens köpte då in nya datorskärmar, hårddiskar och servrar som var så kraftfulla att de kunde bevaka ännu fler fildelningskanaler. Han erbjöd sig att hyra en kontorsplats åt Anders. Men när Anders förklarade att han trivs bäst hemma, där han slipper träffa andra människor, kördes de nya servrarna till hans lägenhet, där de nu står och tuggar data dygnet runt.

Jens satte också samman en stiftelse genom vilken det fortsatta arbetet skulle bedrivas. Han inledde jakten på en projektledare som skulle kunna sköta allt det praktiska – administration, pengainsamling, presskontakter – så att Anders skulle kunna arbeta heltid med att identifiera personer som delade och laddade hem övergreppsmaterial.

Snart presenterades programvaran för representanter för World Childhood Foundation, straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud och ett antal andra förmögna människor som kunde tänkas vara intresserade av att stötta deras kamp.

Men grundproblemet kvarstod: Polisen på Noa tog fortfarande inte emot Anders material. Jens von Bahr jagade förgäves andra polismyndigheter som kunde tänkas intressera sig för informationen. Han försökte kontakta FBI och den kanadensiska rikspolisen. I en intervju med Dagens Industri vädrade Jens sin frustration och berättade om min artikel i Filter. Några dagar efter att intervjun publicerats ringde min telefon.

– Hej, jag ringer från underrättelseroteln, avdelningen för interna utredningar på Polismyndigheten, sa en röst. Är det du som är My Vingren? Den My Vingren som har skrivit i Filter om Anders?

Mannen presenterade sig som Henrik och förklarade att han inte kunde figurera i medierna med efternamn, då det skulle riskera förtroendet hos de hemliga källor som litade på hans diskretion. I vanliga fall utredde han poliser, åklagare och andra inom rättsväsendet som misstänktes för brott. Nu, förklarade han, hade han läst min artikel och var förbannad. Polisen hade inte råd att slarva bort så viktiga resurser. Skulle jag kunna ge honom Anders kontaktuppgifter?

Några dagar senare stämde Henrik träff med Anders och lovade att om han fick det insamlade materialet så skulle han se till att det togs om hand. En annan polis, som bett att få vara anonym eftersom han agerade mot Noa-kollegornas vilja, hjälpte till att komplettera Anders hashlista – vilket gjorde det möjligt för honom att identifiera betydligt fler nätpedofiler.

I augusti (ett drygt halvår efter att Jens von Bahr engagerat sig) lämnade Anders in sitt första underrättelsematerial. Det innehöll information om 5 748 629 filer med barnpornografi från 1 840 användare i 50 olika länder. Av dem var 29 svenskar som tillsammans delade med sig av 1 269 filer.

Henrik begärde själv ut IP-adresserna från respektive internetleverantör och gick sedan förbi Noa genom att lämna informationen direkt till de regionala poliskontor som ansvarade för de områden där förövarna fanns. Inom ett dygn startades 29 förundersökningar runtom i landet.

Tre månader senare ringer jag internutredaren Henrik igen för att höra hur det har gått med undersökningarna. Han är arg och berättar att han med jämna mellanrum personligen ringer de regionala kontoren för att följa upp arbetet. Hittills har inte ett enda ärende gått vidare från förundersökning till åtal.

Han förtydligar att materialet från Anders är så komplett att poliserna på de regionala kontoren skulle kunna gå med det direkt till åklagaren för beslut om husrannsakan och lagföring.

– Om det hade varit någon som vår avdelning skulle fånga, då hade han varit fast. Så mycket kan jag säga.

Han förklarar att de lokala poliserna fått order att prioritera annat arbete.

Varje år utfärdar regeringen ett så kallat regleringsbrev som fastslår hur polisen ska fördela sina resurser. I årets regleringsbrev ligger fokus på »gränspolisiär verksamhet«, alltså att göra gränskontroller på Öresundsbron och övriga platser där flyktingar tar sig in i landet. Faktum är att barnpornografi inte nämnts i ett en enda av de regleringsbrev som finns tillgängliga på internet, från 2006 och framåt.

Nedladdning och delning av filmer och bilder med övergrepp mot barn har dessutom ett relativt lågt straffvärde. I lagboken kategoriseras alla brott efter allvarsgrad. Brott mot liv och hälsa, som är högprioriterade, återfinns exempelvis i andra kapitlet.

– De här brotten, dokumenterade övergrepp mot barn, borde ligga under sjätte kapitlet som är sexualbrott, men det gör de inte, säger Henrik.

Istället hör brotten till sextonde kapitlet, »brott mot allmän ordning«, där de delar plats med rubriceringar som »ohörsamhet mot ordningsmakten« och »våldsamt upplopp«. I praktiken innebär det att när Henrik skickar material om nätpedofiler till de regionala poliskontoren finns ingen mottagare som blir personligt ansvarig för fallet. Fallen blir helt enkelt liggande tills någon får tid över att ta sig an dem. Och ju längre tid som går, desto mindre sannolikt blir det.

Henrik suckar:

– Vad sänder det för signaler?

Också Jens von Bahr är besviken. Motgångarna har fått honom att ändra strategi. Han har inspirerats av Fatta-kampanjen, som genom att engagera kändisar att lyfta frågan om friande våldtäktsdomar fick en sexualbrottsutredning att föreslå samtyckeslagstiftning. Nu fokuserar han på att skapa medial uppmärksamhet. För att sätta press på de regionala poliserna som ignorerat materialet skickade Jens i höstas en flaska whisky och ett exemplar av min artikel till kriminologen Leif GW Persson, som lovade att uppmärksamma problemet i TV-programmet Veckans brott.

Han har också bokat in en lunch med drottning Silvia, som grundat World Childhood Foundation och har ett dokumenterat engagemang för barns rättigheter. Förhoppningen är att hon ska hjälpa stiftelsen med internationella kontakter och få polismyndigheter utomlands intresserade av Anders programvara.

– Vi kommer självklart att kämpa vidare, säger Jens von Bahr. Vi kan ju inte ge upp nu, inte när vi har kommit så långt.