Därför ignoreras vuxenmobbning

Sverige tycks som besatt av frågan om kränkningar och trakasserier – så länge de inte sker på arbetsplatsen. Börje Eriksson tror sig veta varför.

Börje Eriksson älskade sitt jobb. Den två meter långe bildläraren på Bregårdsskolan i Karlskoga, som själv målade och höll på med keramik, hade en smittande entusiasm som fick eleverna att fördriva håltimmarna i fotolabbet och måleriateljén. Under hans helgkurser i modellteckning fick skolungdomar gå in gratis, och Börje lät regelbundet utexaminerade adepter ställa ut sina verk på skolan.

En dag tvingades en jämnårig kollega lämna sitt jobb på bildinstitutionen eftersom hon saknade lärarlegitimation. Börje kände direkt att den unga ersättaren hade något emot honom. Hon undvek honom och konverserade aldrig mer än nödvändigt. Samtidigt var de tvungna att samarbeta. Vilka utlåningsrutiner skulle gälla för de nyinköpta kamerorna? Hur skulle de skydda eleverna från framkallningsvätskorna?

Annons

En måndag skulle Börje ha fotolektion. »Jag skulle behöva kamerorna nu«, sade han. »Jaså, är det dina kameror?« utbrast kollegan. »Nej«, sade Börje, »men vi har väl kommit överens om de här rutinerna?« »Dina rutiner, ja. Är det bara du som bestämmer alltihop?«

Den kraftiga reaktionen gjorde Börje helt ställd. Han försökte prata ut men kollegan var inte intresserad. Konflikten växte, och när eleverna började känna av den frostiga stämningen tog han saken till rektorn. »Det där får ni lösa själva«, löd svaret. Efter mycket trugande från Börjes sida kopplades företagshälsovården in.

Börje och kollegan fick träffa en beteendevetare, sedan hölls ett möte där även skolledningen deltog. Börje kom ensam, kollegan hade med sitt fackliga skyddsombud – ett slags advokat som framförde vad Börje uppfattade som ilskna insinuationer. Istället för konfliktlösning tycktes målet vara att utse en syndabock.

Efter att Börjes öde lyfts fram i lokaltidningen försökte en högerextrem grupp rekrytera honom. »Många som råkat ut för mobbning vill tyvärr ­försöka driva frågan genom Sverigedemokraterna eller andra ljusskygga rörelser.«

En förmiddag våren 2005 kallade gymnasiechefen till ett möte för att diskutera »allt som har hänt«. Börje cyklade dit med förhoppningen att den segdragna konflikten skulle få ett slut. När han kom in på expeditionen satt gymnasiechefen redan där tillsammans med rektorn på Börjes skola – och hans eget skyddsombud. Rektorn såg tagen ut, fackombudet undvek hans blick.

Gymnasiechefen log när Börje öppnade dörren, men slutade genast när han frågade vad de skulle prata om. »Du ska delges ett beslut.« Sedan läste hon innantill från ett brev. Börje ombads lyssna noga, för han fick inte ta brevet med sig. Börje minns inte innehållet ordagrant, men vissa ord etsade sig fast. Han »kränkte« och »nedvärderade« andra människor. Därför skulle han omplaceras. Varken hans rektor eller skyddsombud sade något.

»Fy fan«, fick Börje ur sig när han reste sig. »Jag har jobbat som lärare i 25 år.« Sedan stapplade han ut i skolans korridorer och ringde hustrun Carin. »Du måste komma och hämta mig. De försöker ta livet av mig.«

 

Dagen därpå ringde en upprörd kollega och berättade att rektorn samlat arbetslaget. Börje var inte längre önskvärd. »Varför?« hade alla undrat. Det kunde rektorn inte avslöja. Sekretess. Börjes kollegor skulle inte ha någon kontakt med honom. Dök han upp på skolan skulle han avvisas.

Börje hade alltid älskat att bo på en liten ort där han jämt sprang in i någon han kände, men nu blev trångboddheten en mardröm. Överallt fanns någon som trodde sig veta någon obehaglig sanning om honom. Även kollegor som varit på hans sida började skruva på sig när de sågs. Berättelsen om honom skrevs hela tiden, och han var exkluderad från processen.

Börje sov allt sämre om nätterna. Ibland, när barnen åkt till skolan och Carin till jobbet, låg han och skakade under en filt.

Efter att ha varit sjukskriven i ett år började han på den högstadieskola han blivit omplacerad till. Det gick okej till en början, men det var omöjligt att bara släppa det som hänt. Börjes nya kollegor såg vettskrämda ut när han drog sin story i personalrummet.

En dag hamnade Börje i en pressad situation med en stökig elev. Han hade alltid varit bra på att ta eleverna och tappade aldrig besinningen, men nu kände han för att grabba tag i bråkstaken och skaka om honom. Istället stormade han ut ur klassrummet.

Efter en blöt fest med öl och nubbe hamnade Börje en kväll utanför huset där rektorn på hans gamla arbetsplats bodde. Han stod där och blängde ett bra tag innan han gick därifrån. Att de mörka impulserna bemästrades även denna gång innebar inte att han kunde göra vad alla i hans närhet bad honom om: gå vidare.

När dotterns kör uppträdde på hans gamla skola fick han en panikattack och rusade ut. Han kunde inte vara kvar, inte i aulan och inte i Karlskoga överhuvudtaget. Familjens 1920-talshus, den gamla vackra träkåken som äntligen började bli färdigrenoverad, lades ut till försäljning. Börje kontaktade en advokat.

Förhandlingarna med arbetsgivaren hölls på Karlskoga kommunhus. Börje fick inte vara med – kommunens villkor. Han och Carin satt på en parkbänk utanför, advokaten Michael Fischbein kom ut titt som tätt för att informera om buden. Börje avfärdade dem kategoriskt, men när Carin började gråta – »skriv på den där skiten nu så att vi kan dra härifrån« – gav han med sig. Han fick en årslön på villkor att han inte baktalade Karlskoga kommun, och vice versa. Viktigt, för Börje ville hitta ett nytt lärarjobb så fort han var frisk nog att jobba igen.

Annons

Paret Eriksson flyttade till ett gammalt skolhus i Väla strax väster om Lidköping. En läkare gav Börje diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Via Organisation mot mobbning, OMM, kom han i kontakt med en hel grupp människor som drabbats, och snart satt de i Börjes nya hus och vittnade om samma saker. Hur det som börjat med en konflikt resulterat i en jakt efter en syndabock. Hur facket hade tagit arbetsgivarens parti. Till slut hade de, ensamma och utmattade, körts på porten av en övermäktig fiende.

Börje stämde träff med ett kommunalråd han kände i Karlskoga. »Rätta mig om jag har fel«, sade han, »men är det så att det här sker hela tiden?« Kommunalrådet protesterade inte. »Är det så att det tillåts pågå?« Ingen invändning där heller.

Börje Eriksson fattade ett beslut. Lägga allt bakom sig? I helvete heller. Han tänkte ta reda på hur det hade blivit så här.

Töres Theorell.

Den tysk-svenske psykologen Heinz Leymann forskade under 1980-talet om relationsproblem på jobbet. Hans bok Vuxenmobbning – om psykiskt våld i arbetslivet öppnade den akademiska världens ögon för ett dittills nedtystat samhällsproblem, och nästa verk, 1988 års Ingen annan utväg, visade vad som kunde hända om problemet inte togs på allvar. Genom dagsboksutdrag får läsaren följa den mobbade Ingrids väg till självmord.

Leymann vände sig mot det fokus på offrets egenskaper som tidigare präglat synen på vuxenmobbning. Han poängterade att samma retorik funnits på 50- och 60-talet då folk som dog i arbetsplatsolyckor förminskades till »olycksfåglar« med »tummen mitt i handen«. Mobbning, konstaterade Leymann, beror helt och hållet på dålig arbetsmiljö. Den är resultatet av en konflikt som inte hanteras på rätt sätt – ofta i samband med omorganisation då stressen är större än vanligt. Cheferna har störst möjlighet att mobba eftersom de dikterar arbetsuppgifter och kan dela ut reprimander.

Leymanns studier var en starkt bidragande orsak till att Sverige 1994, som första land i världen, införde ett förbud mot arbetsplatsmobbning. Lagen, som byggde på Arbetarskyddsstyrelsens text AFS 1993:17 Mot kränkande särbehandling i arbetslivet, gjorde mobbning till ett brott mot arbetsmiljölagen.

Så vad ledde lagen till?

När de norska forskarna Ståle Einarsen och Helge Hoel utvärderade lagen några år senare var domen inte nådig: den gav varken de drabbade rätt att få sin sak prövad i domstol eller möjliggjorde sanktioner mot förövarna. Inte en enda mobbare hade fällts. Einarsen konstaterade att det enda Sverige förtjänade beröm för var signalvärdet; mobbningsförbudet hade nämligen inspirerat andra länder till att ta tag i problemet.

Rapporten Shortcomings of the Anti-Bullying Regulations: the Case of Sweden rönte stor uppmärksamhet och översattes till bland annat engelska och kinesiska. Men inte till svenska.

2007 lades Arbetslivsinstitutet, världsledande på forskning inom psykosocial arbetsmiljö, prompt ner av den nytillträdda alliansregeringen. Samtidigt bantades Arbetsmiljöverket. Istället för ett humanare arbetsliv fick Sverige »arbetslinjen« och hårdare sjukförsäkringsregler.

Börje Eriksson var vid det laget sjukskriven, rastlös och förbannad.

Han hade ansökt om arbetsskada men inte fått något besked. När han orkade författade han debattartiklar och uppvaktade politiker. En av dessa, Christer Winbäck, riksdagsman för Folkpartiet och engagerad i kränkande särbehandling, såg de filmade intervjuer Börje hade gjort med andra drabbade från OMM. Riksdagen skulle anordna ett seminarium om mobbning, kunde inte Börje göra en film?

Börje kompletterade de personliga redogörelserna med expertintervjuer som varvades med suggestiva bilder av en trollkarl som trollade bort en vit duva; han ville åskådliggöra hur arbetsmiljölagen plockades fram och avlägsnades efter behag. För att ytterligare förstärka den dramatiska effekten snackade han sig in på Börshuset i Stockholm där han filmade börskurvor för att visa hur pengarna styrde.

Videoredigeringsprogrammet var på tok för avancerat för Börjes skraltiga laptop, som ständigt lade av när han lade sista handen vid produktionen under tågresan till Stockholm. Men filmen blev klar, och i riksdagen vann hans presentation gehör hos bland annat Töres Theorell, en ansedd forskare och läkare med inriktning på psykosocial arbetsmiljö. Theorell var så kritisk till den svenska hanteringen av mobbning att han pratade om »efterblivenhet«; hundratals människor dog varje år, ändå gick mördaren fri.

En peppad Börje bjöd hem DN-journalisten Maciej Zaremba, som tidigare åskådliggjort komplexa missförhållanden och piskat upp tillräckligt med opinion för att åstadkomma förändring. Det var lite nervöst att ha en prisbelönt journalist i köket. Carin lagade middag, Börje pratade och stack allsköns instuderingslitteratur i besökarens händer.

2010 avgjordes Börjes eget fall. Försäkringskassan förvägrade honom livränta – skillnaden mellan hans sjukersättning och den lön han hade vid insjuknandet – eftersom hans fall ansågs bottna i en konflikt, och då gäller ett undantag i lagen om arbetsskadeförsäkring. Men i förvaltningsdomstolen i Mariestad vittnade fyra personer ur hans arbetslag om att det faktiskt var utfrysning och mörkläggning som gjort honom sjuk. Utslaget: »Mot bakgrund av vad som framkommit i målet finns tillräckligt stöd som visar att ledningen på skolan och inblandade parter utsatt Börje Eriksson för mobbning och kränkande särbehandling.«

Börje kände lättnad över att inte längre behöva oroa sig för ekonomin. Men någon upprättelse var det inte tal om. Personerna som behandlat honom illa skulle inte få något straff. Förövarna, som faktiskt fanns namngivna i domstolsprotokollet, skulle inte ens få veta att de hade gjort något fel. Och det värsta av allt: det var så Sverige ville ha det.

 

Senare samma år publicerades Maciej Zarembas stort uppslagna artikelserie »Mobbarna och rättvisan«. Börje figurerade i en bisats i en av texterna – kamouflerad till mannen som »kom som ett yrväder med en filmkamera runt halsen« – och gladdes kopiöst åt genomslaget. Zaremba gjorde ett stort nummer av den svenska flatheten. I länder som Frankrike och Australien var arbetsplatsmobbning kriminellt på riktigt, där hade chefer dömts för att ha mobbat ihjäl anställda. Signalen till inhemska politiker var glasklar: vill man komma åt mobbning så går det.

Zaremba bjöds in att debattera i både TV-studior och riksdag, bland annat med dåvarande arbetsmarknadsminister Hillevi Engström som tillsatt en utredning om sanktioner mot mobbande arbetsgivare. TCO kommenterade artikelserien: »För att Arbetsmiljölagens goda intentioner ska kunna förverkligas krävs naturligtvis att myndighetstillsynen via Arbetsmiljöverket och dess inspektörer fungerar och att den arbetsgivare som medvetet bryter mot lagen får kännbara sanktioner. Så är det inte i dag.«

Allt verkade upplagt för förändring. Fackförbundet Vision arbetade fram ett lagförslag som skulle ge personer som drabbats av mobbning chansen att driva sina ärenden rättsligt. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrädde förbundsordföranden Annika Strandhäll inte orden: »Det finns en lucka i svensk lagstiftning som gör att anställda kan frysas ut, systematiskt mobbas av kollegor, chef eller underställd personal, utan att någon ställs till svars. Det vill vi ändra på.«

Och sedan hände … ingenting. Eller jo, Maciej Zaremba vann utmärkelsen Guldpennan för sina »obehagliga fynd på folkhemmets bakgård«. Men annars: inga regeländringar, inga nya lagar, noll.

Det skulle dröja flera år innan frågan fick samma uppmärksamhet igen. Men den händelse som låg bakom inträffade faktiskt bara några veckor efter att »Mobbarna och rättvisan« publicerats. Då, i total medieskugga, skövlade mobbning på en svensk arbetsplats ännu ett liv.

Pjäsen Bakom leendet – kvinnan mitt emellan är skriven av dramatikern Dag Norgård, på Börjes initiativ.

Lars Persson var en uppskattad socialsekreterare i Krokoms kommun, en liten ort intill de jämtländska Oviksfjällen. Trots att han jobbade med tunga ärenden, främst missbrukare, brukade han vissla i korridorerna. Han var enligt hustrun Maria »så långt ifrån en fyrkantig byråkrat man kan komma«.

Lars problem började när en före detta kollega utsågs till arbetsledare. Lars beordrades att skriva rapporter istället för att hjälpa brukarna. Varnades utan att förstå varför, anklagades för saker utan att kunna värja sig. Vad var det som försiggick? Han visste att ledningen ifrågasatte hans beslut att bevilja dyra åtgärder, men det kunde väl ändå inte vara det som låg bakom? Möten som handlade om honom pågick bakom låsta dörrar. Lars sökte hjälp hos facket. En mobbningsutredning gjordes – av en av Lars chefer. Utöver att chefen var jävig hade denne aldrig tidigare befattat sig med en sådan utredning. Chefens slutsats: ingen hade begått något fel, utom Lars.

Han började förstå vartåt det barkade och skrev ett förtvivlat mejl med rubriken »vädjan« till en av arbetsledarna. Två dagar senare fick han svar: »Härmed underrättas du om att Krokoms kommun överväger att avskeda dig från din anställning som socialsekreterare vid socialförvaltningen i kommunen.«

Lars gick in i en depression och blev sjukskriven. Kollegorna skickade en bukett blommor, prärieklockor, men ledningen visade ingen förståelse. Trots att Lars terapeut informerat dem om att hennes patient var självmordsbenägen drev de fram varslet om avsked. På morgonen den 10 juni skulle ett trepartssamtal äga rum på socialkontoret. Samtidigt som cheferna gjorde sig redo för mötet hängde Lars Petterson sig i sitt hem. Maria hittade honom.

När hon bjöd hem Lars personalchef och arbetsledare för att barnen bättre skulle förstå det som hänt fick hon svaret att det vore bättre om de sågs på en »neutral plats«. Det skulle kännas mindre jobbigt, hälsade personalchefen. När Maria påpekade det befängda i påståendet sade personalchefen att hon bara värnade sina anställdas arbetsmiljö.

När Maria försökte anmäla Lars chefer fick hon svaret att anmälan ska göras av det lokala skyddsombudet. Men det var ju Lars som var skyddsombud! Okej, facket då? Gick inte – det fanns ju inte längre en medlem att företräda. Maria fick till sist företagshälsovården att intyga sambandet mellan Lars död och förhållandena på hans arbetsplats. Detta intyg, kompletterat med vittnesmål från kollegorna, landade så småningom hos åklagaren Åse Schoultz, som insåg fallets revolutionerande potential.

För första gången skulle 1994 års lag om kränkande särbehandling prövas rättsligt.

Annons

 

Den 19 februari 2014 föll domen i tingsrätten i Östersund. Lars två chefer fälldes för att ha vållat hans död. Försöken att avskeda honom bedömdes vara grovt vårdslösa.

För första gången i Sveriges historia ansågs en arbetsgivare ha orsakat ett självmord. Konsekvenserna skulle bli oerhörda, fallet ett prejudikat.

Men följande år omkullkastades domen av hovrätten i Sundsvall. Försvaret använde »salami-metoden«: det skeende som ledde till Lars insjuknande och död hackades upp till enskilda händelser, och betraktade var för sig ansågs de inte räcka till en fällande dom.

Riksåklagaren konstaterade att allt fler blev sjuka på grund av dålig psykosocial arbetsmiljö, varför det var av yttersta vikt att klargöra arbetsgivarens straffrättsliga ansvar, och överklagade till Högsta domstolen. HD tog inte upp fallet.

Efteråt konstaterade Maria Persson att svenska arbetsgivare och chefer har oinskränkt makt att behandla folk hur de vill.

Först efter att skådespelaren Eva Ahlberg spelat upp mobbnings­monologen hemma i Börjes kök vågade hans vänner ställa frågor om det han varit med om.

Krokomfallets upplösning fick Börje att ifrågasätta sitt eget engagemang. I sju års tid hade han, i den mån hälsan tillåtit, ägnat sig åt mobbningsfrågan. Han hade arrangerat seminarier, skrivit ledarartiklar, arrangerat konstutställningar på temat … Han hade till och med gått en kurs i arbetsmiljökunskap på universitetet.

Kanske var det dags att gå vidare? Börje tänkte på sin dotter Ottilia, vars 13-årsdag avslutades med att hennes pappa kördes till vuxenpsyk mitt i natten. Och på sin fru Carin, som skött hushållet själv under flera års tid, som ordnat allt med husförsäljningen och flytten, och som stått på nyårsaftnar med bubbel i handen och blicken mot himlen och tackat gudarna för att ännu ett skitår var till ändå. Så kom ännu ett.

Börje insåg att det klokaste vore att fokusera på att bli helt bra igen. Samtidigt kändes det som om han befann sig bortom återvändo. Han bestämde sig för att göra en sista kraftansträngning. Han skulle skriva en bok. Det fanns nämligen två brännande frågor som Heinz Leymann, Maciej Zaremba och alla andra som någon gång visat intresse för svensk vuxenmobbning misslyckats med att besvara: Hur uppstod detta uppenbara missförhållande? Och varför rättades det inte till?

Börje letade sig bakåt ända till Saltjöbadsavtalet 1938, överenskommelsen som påbjöd att arbetsmarknadens parter löste sina problem utan statlig inblandning. Då byttes strejker och konflikthot mot dialog och anställningstrygghet. Partssamverkan, det var framgångsreceptet bakom den svenska modellen: produktion och tillväxt främjades samtidigt som arbetarnas rättigheter tillgodosågs.

1962 bildade LO och Saf det gemensamma försäkringsbolaget Afa, som administrerar de kollektivavtalade försäkringarna åt svenska arbetare inom privat och offentlig sektor. Det var en smidig lösning: arbetstagarna fick ett universellt och jämlikt skydd, arbetsgivarna fick lägre premier och en enda part att förhålla sig till.

I början av 1970-talet, när Börje inledde sin yrkesbana på ett järnverk och gick med i IF Metall, fick 72 procent av dem som ansökte om ersättning hos Afa ut pengar. Samtidigt hände det fortfarande att arbetsskadade vände sig till vanliga domstolar för att kräva skadestånd, varför arbetsgivarna menade att de betalade dubbelt: dels genom arbetsskadeförsäkringen, dels direkt till skadade anställda. 1973 infördes därför ett så kallat taleförbud, så att även denna fråga skulle skötas utan statlig inblandning.

På sin tid var reformen okontroversiell: den förlorade rätten att stämma arbetsgivaren ansågs uppvägd av den kollektiva försäkringen. När Börje 40 år senare överblickade konsekvenserna insåg han att så inte längre var fallet.

Så länge ett avsågat finger var den typiska skadan kunde arbetsgivare, fackombud och arbetstagare enas om vad som hade hänt. Men nuförtiden, när den vanligaste arbetsskadan snarare var ett hål i själen? Nu betalade Afa ut pengar till tre procent av dem som ansökte om ersättning.

En anledning: »konflikt« omfattas inte av arbetsskadeförsäkringen.

En annan anledning läste Börje om på Afas hemsida: »De förändringar som infördes i lagen om allmän försäkring den 1 juli 2008, i syfte att reformera sjukskrivningsprocessen och skärpa kraven vid beviljande av sjukersättning, har gett upphov till ett överskott i försäkringarna, som kommit våra kunder tillgodo.«

De senaste åren har Afa gått så bra att »kunderna« – kommuner, landsting, företag – inte behövt betala in någon premie överhuvudtaget. Inte nog med det: 40 miljarder kronor har betalats ut i återbäring. Istället för att lägga pengar på människovrak har man kunnat köpa något kul; Värnamo kommun använde till exempel sin återbäring till att lägga konstgräs på det lokala fotbollslagets hemmaplan.

Och då återstår ändå 200 miljarder i Afas kassa.

»Partssamverkan«, ett ord Börje alltid tyckt om, fick en obehaglig klang.

Börje skummade gamla tidningsurklipp och fann ett intressant uttalande av Helge Hoel, medförfattare till … the Case of Sweden: »Sveriges kollektiva modell är inte heller lämpad för att lösa psykosociala problem.«

En person i studien uttryckte sig så här: »Med tanke på den starka kollektiva traditionen inom den svenska fackföreningsrörelsen, är det inte förvånande att i den typen av situationer tar den fackliga organisationen ofta parti för gruppen, även om det sker motvilligt.«

Fackets och företagshälsovårdens beroendeställning var välkända fakta för Börje och alla andra som tvingats bli experter på mobbningsfrågan. Vid en konflikt företräder det lokala fackombudet ofta både offer och förövare, vilket nästan alltid slutar med att fackombudet lierar sig med arbetsgivaren mot den enskilde.

Först nu insåg han att detta incestuösa sätt att hantera problemet avspeglades även på långt högre nivå, i formen av Afas ständigt svällande kassakista.

Skyddandet av produktion och tillväxt var inte längre kompatibelt med att värna de anställdas hälsa, det skedde på bekostnad av den. Så varför fick det fortgå? Därför att arbetsmarknadens parter tjänade på det. Eller åtminstone saknade något att förlora: notan för den som blivit sjuk på grund av »konflikt« hamnade ju hos någon annan, nämligen Försäkringskassan.

Afa är en mäktig agendasättare inom arbetsmiljöområdet och pumpar varje år in 150 miljoner kronor i forskningsprojekt som omvandlas till förebyggande åtgärder. Börje läste om buller- och vibrationsskador, om farliga luftpartiklar. Och kränkande särbehandling? När Börje ringde och frågade Afa varför de inte intresserade sig mer för ämnet fick han svaret: Afa intresserar sig främst för godkända arbetsskador.

Börje blev rasande. Den lilla mobbningsforskning Afa trots allt bedrev skulle förstås aldrig beröra den oheliga alliansen mellan arbetsgivare, fackombud och företagshälsovård. Börje mindes själv kurslitteraturen han fått i handen när han studerade arbetsmiljökunskap. Enligt läroböckerna var arbetarna fullt skyddade av sina fackförbund, även vid mobbning. Vem som skrivit läroböckerna? Jo, Afas egen utbildningsförening Prevent, »i samverkan med arbetsmarknadens parter«.

Självmord

Socialsekreteraren Lars Persson är det mest uppmärksammade exemplet på att arbetsplatsmobbning kan leda till självmord. Så hur stort är samhällsproblemet?

Den svensk-tyske psykologen Heinz Leymann kom fram till att mellan 100 och 300 svenskar årligen tar sina liv av den orsaken. Han kom fram till siffran bland annat genom att ringa runt till präster och fråga vad människor hade dött av. 1999 lyftes siffran in i en statlig utredning om mobbning, och har använts sedan dess – i brist på färska mätningar.

Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin i Linköping, som utreder sambandet mellan sjukdom och kränkande särbehandling, anser att siffran 300 är i överkant, men att åtminstone 100 människor tar sitt liv på grund av mobbning på svenska arbetsplatser. »Minst. Så stort är det här problemet.«

Börje drar igen dörrarna till konferenslokalen på hotell Högland i Nässjö. De församlade, omkring 70 personer, är fackliga ombud på Posten. Seko-anslutna.

Pjäsen de får se den här fredagseftermiddagen är skriven av Dag Norgård och baserad på det som hände i Krokom. Skådespelaren Eva Ahlberg, som intar scenen hysteriskt skrattande, spelar Lars Perssons chef; det är hennes perspektiv som skildras.

Fackombuden skruvar på sig när chefen rättfärdigar sitt agerande. Bortstötningen av Lars Persson sker i samförstånd med facket. En kvinna på främre raden tvinnar ett kolapapper så hårt runt sitt eget finger att toppen blir alldeles vit.

Pjäsen slutar med Lars Perssons självmord och efteråt kliver Börje upp på podiet. Efterlängtad comic relief uppstår när Eva Ahlberg, på tå i klackskorna, försöker fästa headsetmikrofonen på honom.

– Ja, det är kanske en naiv tro, säger Börje när anordningen väl är på plats, men vi tror att med kultur går det att förändra världen.

Han står intill den rollup han alltid tar med sig: Bakom leendet. Varför talas det så litet om något som betyder så mycket?

Börjes bok Bakom leendet gavs ut på Carlsson Bokförlag mot slutet av 2014, och föreningen som bildades några månader senare heter likadant. Enligt den egna hemsidan vill de »lyfta fram personliga berättelser från arbetslivet och på det sättet skapa underlag för angelägna samtal«.

Det får sägas vara en luddig beskrivning. Börje vill ifrågasätta den svenska modellen och uppmärksamma publiken – ofta chefer, fackombud och arbetsmiljöansvariga – på deras egen del i problemet. Men skulle han presentera sitt paket på det viset skulle han inte bli insläppt någonstans.

Börje får ofta nobben med motiveringar som: »Men ni attackerar ju cheferna!« eller »Ni ger er på facket!« När han står där på scenen tänker han också på Sensus studieförbund som ville göra föredraget och pjäsen till en del av personalutbildningen – på villkor att de fick plocka bort de »jobbiga bitarna«.

– Så vad tyckte ni om pjäsen? frågar han från scenen.

Ordet som återkommer är »igenkänning«. Börje nickar, går vidare med att visa en intervju med Michael Fischbein, den advokat som förhandlade fram hans eget utköp i Karlskoga. Fischbein säger att de drabbade kommer till honom eftersom facket misslyckats med att företräda dem. Facket sitter på dubbla stolar. Facket lierar sig med arbetsgivaren.

– Ibland gör även folk med stort hjärta och empati fel, säger Börje när filmen tagit slut.

Den överslätande kommentaren är en del av en hårfin balansgång: örfila, sedan stryka medhårs. Börje vill vara tillräckligt obekväm för att den här eftermiddagen ska förändra något på riktigt, samtidigt kan han inte gå på för hårt. Då sluter folk sig.

Trots det inleder han dagens föreläsning med en specialskriven bit. Han pratar om att »go postal«, ett uttryck som har sin upprinnelse i en massaker i Edmond i Oklahoma, där en postanställd dödade 14 kollegor med ett automatvapen. Sedan dess har liknande tragedier upprepat sig ett tjugotal gånger inom det amerikanska postväsendet.

Börje berättar att han själv fått övertyga en upprörd man att inte ta med sig vapen till arbetsplatsen. En person som blivit mobbad och kände sig sviken av facket.

Som vanligt finns det de som känner sig påhoppade. Och en kvinna i stålbågade glasögon reser sig upp och avbryter Börje: »Men hur ska vi kunna driva mobbningsärenden när vi inte har någon lag att driva dem med?«

Richard Mårtensson, HR-chef inom Falu kommun.

I bilen hem är Börje förbannad. På sig själv. Pjäsens klimax punkterades av en ringande mobil. Hans egen.

– En tycker ju att man kunde ha kommit ihåg att stänga av telefonen, suckar han bakom ratten.

Jag frågar honom vad en sådan här dag leder till. Börje gör inga formella uppföljningar, säger han, men han får ofta mejl eller telefonsamtal från folk som tyckte det var »starkt«, »tankeväckande« eller »intressant«.

Det låter skralt, men Börje påminner om att i Norge var det faktiskt så det började. Med teater. Grannlandet, ett föregångsland vad gäller insatser mot arbetsplatsmobbning, inledde det statliga projektet Jobbing uten mobbing med att veva dramatiserade informationsfilmer i NRK. Genom att åskådliggöra arbetsgivarnas och fackförbundens hopblandade roller, och uppmärksamma allmänheten på den komplexa frågan, banade man väg för konkret förändring: en storskalig tillsättning av faktagranskare, oberoende utredare som undersöker varje konflikt tidigt och opartiskt. Lätt förenklat innebär det att mobbning hanteras som ett polisiärt ärende. De som inkommer med vittnesmål kan inte vara anonyma. Inga svepande anklagelser tillåts.

I baksätet sitter två ombud från Skövde vars fackförbund bokat in Bakom leendets föredrag men inte pjäsen. Nu, efter att ha sett den, vill de ha hela paketet. Inklämda mellan dessa kvinnor sitter skådespelaren Eva Ahlberg, dränerad efter sin monolog. Nu lyssnar hon till Börjes.

– Trakasserier och sexuella övergrepp, säger han, då är det en mekanism. Med kränkande särbehandling tror jag att motorn är en annan. Chefen får i uppdrag att lösa en konflikt. Den ordern rymmer indirekt kritik. Chefen sitter i skiten tills han eller hon har löst det.

Börje nämner Hannah Arendts begrepp »den banala ondskan« och Philip Zimbardos ökända Stanford-experiment »fångar och fångvaktare«.

– Jag inser vilket jävla dilemma en chef kan hamna i! Får man då höra att en anställd är helt hopplös, då …

Han sneglar i backspegeln för att kontrollera att åhörarna hänger med.

– Den springande punkten är när facket ger chefen grönt ljus att plocka bort någon. Efter det återstår bara att samla bevis. Det är så försåtligt alltihop.

Och apropå avsaknaden av lagstiftning, som kvinnan i publiken tog upp. Hur skulle en lag se ut?

– Det är svårt, säger Börje. Om det nu är strukturen som bär ansvaret, varför ska då chefen bära hundhuvudet?

Han slänger ännu en blick i backspegeln.

– Men det måste ju finnas ett ansvarsutkrävande, eller hur? Annars finns det ingen hejd.

Fackombuden i baksätet hummar instämmande.

Bilresan från Nässjö tar tre timmar och Börje har inga problem att fördriva tiden. Han pratar och pratar. I början var det en överlevnadsstrategi: samtal och åter samtal, helst med likasinnade, sådana som också råkat illa ut. En kvinna han träffat genom OMM spenderade pengarna från sitt utköp på en Mallorcasemester, och bjöd med ett helt gäng drabbade.

– Det var dygnet runt, säger Börje och skrattar till. Vi satt uppe till två oftast, snackade och snackade. Vid fem kunde jag höra Janne, min rumskamrat, gå upp för att röka. Det tillfället försatt jag inte, då flög jag upp ur sängen och drog igång ett nytt samtal.

De som inte förstod vad han varit med om tyckte mest att han var jobbig, berättar han. Familjen fick lämna matlaget de var med i eftersom Börje pratade hål i huvudet på alla. De senaste åren har det blivit klart bättre, men det händer fortfarande att hans fru pekar menande på armbandsuret.

– Jag kan vara helt uppe i det här, ha skrivit en massa mejl, ringt en massa samtal och babblat på, så tittar jag på Carin och inser att hon är jävligt less. Jag försöker ta hänsyn. Jag har haft skuldkänslor gentemot barnen också. Jag har velat visa dem att det här som pappa lade all sin tid på i alla fall var något viktigt. Boken var avgörande där, att den kom ut på ett riktigt förlag. Det var ett kvitto, va. Men jag vill ju mer.

Händer det någonsin att han tvivlar på att vara rätt ute? Frågan får honom att le plågat.

– Ibland kan jag känna: Hörredu, Börje Eriksson i Väla … anledningen till att du är den ende som målar upp sakerna på just det här sättet, kan det bero på att du är ute och cyklar?

 

Börje Eriksson skulle kunna avfärdas som ett offer med konspirationsteorier. En besatt man, alltför nära frågan för att vara trovärdig. Men han har bundsförvanter. Stefan Blomberg, psykolog och en av landets främsta auktoriteter på kränkande särbehandling, hör till de mest aktade. Han arbetar på Arbets- och miljömedicin, en uppsättning kliniker som utreder sambandet mellan patienters sjukdomar och deras arbetsmiljö.

Majoriteten av de fall AMM tar sig an är av karaktären »person X borrar mycket i arbetet och lider av kraftiga skakningar«, men de utreder även skador som beror på psykosocial ohälsa. Dessa »olyckor« får minst lika allvarliga följder, men förloppen är mer komplexa och sker gradvis.

Enligt Blomberg är en halv miljon svenskar varje år med om kränkande särbehandling. Av dessa upplever 25 000 personer ohälsa som följd, och 1 000 blir så sjuka att de ansöker om arbetsskada. Ur denna hög med ärenden plockar AMM »de värsta«.

Det finns tre svenska instanser som kan slå fast att en arbetsgivare mobbat en arbetstagare. Förvaltningsdomstolen kan utdöma ekonomisk kompensation till den drabbade men, vilket Börje Eriksson fick erfara, inte påverka förövarna. Sedan har vi Arbetsdomstolen, där den som blivit avskedad kan få sin sak prövad och avskedet hävt. Men, och detta är ett stort men, paragraf 39 i lagen om anställningsskydd ger hursomhelst arbetsgivaren rätt att göra sig av med en oönskad anställd. Börje känner två personer som varit med om precis det: vinst i arbetsdomstolen ena dagen, och ett andra avsked dagen därpå.

Så vilka befogenheter har den tredje instansen, Arbets- och miljömedicin? För att begripa det kan vi studera ett av Stefan Blombergs senaste fall.

 

Strax efter att folkhälsoprofessorn Gunnar Johansson hade rekryterats till högskolan i Halmstad började hans egen hälsa försämras. Hela sitt liv hade han varit en renlevnadsmänniska som älskade att dansa bugg och åka rullskidor. Som forskare hade han skapat MOR, MatOrdning på Recept, ett koncept han såg fram emot att vidareutveckla i Halland.

Allt började när högskolan överdrev vikten av den egna forskningen i en ansökan om forskningsrättigheter i hälsa och livsstil. Gunnar opponerade sig. I samma veva protesterade han också mot klimatet i en ledningsgrupp han satt i. Gunnar upplevde att en medlem styrde alla andra.

Ordföranden lovade att begrunda hans synpunkt, men spred den istället vidare till samtliga i gruppen. Gunnar blev därefter inte längre kallad till mötena, och snart började kollegor olovligen publicera egna artiklar inom hans forskningsområde.

Sedan följde en mobbning som är nära nog identisk med den Börje Eriksson och Lars Persson var med om. Högskolans akademichef Anders Nelson berättade att det inkommit anklagelser mot honom. Gunnar hade »samarbetsproblem«, frågade för mycket och uppmanades tänka på hur han uppträdde. Vem som framfört anklagelserna fick han inte veta, inte heller vilka specifika händelser de grundades på. En gång fick han kort och gott höra: »Alla i region Halland hatar dig.«

Gunnar vände sig till facket men fick inget stöd, även företagshälsovården ställde sig på arbetgivarens sida. Arbetsmiljöverket? Nej, de tar sig inte an enskilda fall.

Gunnars puls tickade på jättefort, han svettades, fick hjärtklappning. 2014 återkom och förvärrades hans förmaksflimmer, ett besvär han trodde sig vara kvitt. Han blev sjukskriven och fick nys om OMM, vars ordförande Anita Wahlstedt tipsade om Arbets- och miljömedicin, en instans han inte hade hört talas om.

Stefan Blomberg:

– De patienter som kommer hit säger ofta: Jag visste inte ens att ni fanns! Trots att vi har funnits i 40 år. Det viktigaste är att läkarna har koll, det är de som ska hänvisa till oss, men även där brister det.

Blomberg och en kollega undersökte Gunnar, som hade med sig sin 89-åriga mamma som moraliskt stöd. Slutsatsen: »Det bedöms med hög sannolikhet föreligga ett samband mellan den skadliga exponeringen och patientens sjuklighet i form av kraftig stressreaktion och depression samt troligen till en försämring av redan existerande hjärtsjuklighet.«

Som vanligt skrev Stefan Blomberg ett brev till den arbetsmiljöansvarige: »Vi har genomfört en arbetsmedicinsk utredning av en patient som är anställd hos er. Vi har i vår utredning funnit ett tydligt samband mellan en exponering som patienten varit utsatt för och den ohälsa som patienten sedan drabbats av.«

– Vi är viktiga för patientens rehabilitering, säger Stefan Blomberg. Men också för arbetsgivaren som får veta att här har vi en anställd som har blivit sjuk av arbetsmiljön.

I praktiken kan dock arbetsgivaren sova lugnt. Arbetsmiljöverket utreder bara fem procent av de anmälda arbetsplatserna. Skulle myndighetens inspektörer ändå knacka på, och till råga på allt finna arbetsmiljöarbetet bristfälligt, då är hot om vite det värsta som kan hända. Ändrar arbetsplatsen sina rutiner inom en angiven tidsram dras det tillbaka. Det räcker faktiskt att facket intygar att ändringarna gjorts.

– Jag känner till många fall där facket ljugit, säger Stefan Blomberg. Då fallerar det svenska systemet. Det bygger på att folk vill ha en bra arbetsmiljö, de arbetsgivare som skiter i den saken, de som inte spelar enligt reglerna, dem kommer vi inte åt.

Vad som krävs? Blomberg vill se en obeoroende part som kan stämma arbetsgivaren. Någon med muskler: ännu en ombudsman. Sverige har redan en sådan funktion för sina unga medborgare. Råkar de illa ut i sin dagliga miljö kan de vända sig till Barn- och elevombudet. Samma sak med diskriminering och sexuella trakasserier. Den som råkar ut för sådana kan vända sig till Diskrimineringsombudsmannen. Den som mobbats på jobbet har däremot ingenstans att vända sig.

Hur det slutar för Gunnar Johansson återstår att se. Kanske med ett utköp? Det är en förbluffande vanlig lösning i Sverige. Stefan Blomberg:

– När tilliten är helt raserad, då löser man det genom att köpa ut de utsatta. Här, du får femhundratusen om du håller käften om vad som hänt. Det är skamligt!

En journalist på Hallands-Posten fick nys om vad Gunnar Johansson råkat ut för och började skriva om fallet, så för folkhälsoprofessorn är utköp och munkavel inget troligt alternativ. Kanske slutar det istället med att han blir kvar på sin arbetsplats?

Han har alldeles nyligen börjat arbeta igen. Två timmar om dagen. Det går utmärkt så länge han får sköta sig själv, men det händer fortfarande att han tvingas ha möten med »förövaren«, den person som gjorde honom sjuk.

– Systemet måste göras om från grunden så att den som drabbats kommer ur den miljö där trakasserierna skett, säger han. Arbetsgivaren måste delegera bort sitt rehabiliteringsansvar. Hade det skett i Krokom så hade det räddat Lasse Perssons liv, det är jag övertygad om.

Gunnar Johansson lever ännu, men det vore fel att säga att han frodas. Han har förlorat sin hälsa, sin optimism, sin yrkesidentitet, sitt äktenskap.

– Och enligt svensk lag är det helt i sin ordning. Enligt svensk lag får mobbning förekomma. Vi lever i ett konsekvenslöst samhälle, det är ingen överdrift att i det här avseendet kalla Sverige laglöst.

Till dags dato har Gunnar Johansson gjort 19 elkonverteringar hos kardiologen.

– Det är ingen där som tänker: Oj, den där mannen har kommit hit nitton gånger. Undra varför. Att jag är sjuk, det kan man greppa och acceptera, men grundproblemet – vad som gjort mig sjuk – det är det ingen som orkat rota i. Man reparerar mig, men det svenska systemet förblir trasigt.

 

Annika Strandhäll, som under sin tid på Vision ville öka pressen på arbetsgivarna genom en arbetsrättslig mobbningslag, säger sig som socialförsäkringsminister »ha blivit uppmärksammad på andra sätt att gå framåt«. Våren 2016 föreslog hon att svenska arbetsgivare ska betala 25 procent av kostnaderna för långtidssjukskrivningar, men också detta förslag skrotades till förmån för avsiktsförklaringar framtagna, jodå, »i samarbete med parterna«.

Jag ringer upp Annika Strandhäll och frågar vad den som tycker att arbetsplatsmobbning ska bestraffas egentligen har att hoppas på.

– Det är naturligt att blicka mot regeringen, svarar hon.

Hon nämner en arbetsmiljöföreskrift som trädde i kraft i mars 2016.

– Den ser till att arbetsgivare jobbar lika seriöst med det psykosociala som det fysiska. Sedan borde väl den föreskriften ha kommit för 15–20 år sedan, om jag ska vara helt ärlig.

Ministern lyfter också fram en pågående utredning om arbetsskadeförsäkringen som ska presenteras den 31 mars 2017.

Arbetsmarknadsdepartementet lanserade nyligen en nollvision för dödsolyckor i arbetslivet, ingår självmord på grund av mobbning i den?

– Det ligger formellt på Ylva Johanssons bord, så det vågar jag inte uttala mig om, men jag tror inte det, och det går givetvis att kritisera.

Annika Strandhäll är politiker och uttrycker sig som en sådan – »kränkande särbehandling är en komplex fråga med komplexa orsaker« – men mot slutet av vårt telefonsamtal talar hon klarspråk.

Hon betonar att 42 procent av alla sjukskrivningar beror på stress, ångest och depression, och att orsaken är just bristande arbete med psykosocial arbetsmiljö.

– Jag skulle vilja säga att vi har en alltför begränsad debatt om vad det här problemet kostar, både i form av liv och pengar. Allt det här som jag nämnt är viktiga delar för att få till en långsiktig förändring, men det går inte att sticka under stol med att det finns ett hål i lagstiftningen. Den som drabbas av kränkande särbehandling i arbetslivet måste få möjlighet att få sin sak prövad.

Maria Lundqvist Persson, änka till Lars: »Den känsla som dröjer kvar är att det var så onödigt. Det hade absolut inte behövt hända. Därför får det inte sluta så här.«

Maria Lundqvist Persson, änka efter Lars Persson, vågar inte tro att något någonsin kommer att bli bättre.

– Att Högsta domstolen inte ens bemödade sig om att kolla på vårt fall kan inte tolkas som annat än politik. Man vill ha de maktförhållanden som råder.

Efter att ha medverkat i Efter tio hos Malou under hösten känner hon att hennes kamp är över.

– Jag känner inte för att göra en ny dragning av vår tragiska berättelse. Det finns andra som är bättre rustade för att engagera sig. Jag får koncentrera mig på att försöka bli en hel människa igen.

När andra drabbade hör av sig till henne vet hon inte ens vad hon ska säga.

– »Vad kan vi göra för att skapa förändring?« »Har du några råd?« Det hemska är att jag inte har det. Jag berättar gärna vad jag lärt mig av allt det här, men det är inga trevliga insikter. Jag har inte så mycket pepp att komma med.

Stefan Blomberg, psykologen på Arbets- och miljömedicin, kan likt Maria och Börje känna att det pågår ett »spel för gallerierna«. Själv tackar han nej till att föreläsa när han anar oärligt uppsåt.

– Ibland vill de bara ha ett alibi. »Vadå, dålig arbetsmiljö? Vi har ju haft Blomberg här!«

Samtidigt menar han att det trots allt händer saker. I Falun, till exempel. I väntan på att regeringen ska agera har Falu kommun, med HR-chefen Richard Mårtensson i spetsen, anammat den norska metoden faktaundersökning.

– Det häftiga med Falun är att deras kompassriktning är förankrad hos kommandobryggan, säger Stefan Blomberg.

En föreskrift från Arbetsmiljöverket från förra året rymmer följande mening: »Den som genomför en utredning bör därför ha tillräcklig kompetens, möjlighet att agera opartiskt och ha de berördas förtroende.« Det kravet har redan lett till en dramatiskt ökad efterfrågan på kunniga organisationskonsulter.

– Senast i går fick jag ett telefonsamtal från ett av våra största universitet. De berättade att de skulle utbilda femton personalkonsulter inom faktaundersökning.

Till våren ska Stefan Blomberg bli SVT-kändis. I andra säsongen av Morgans mission granskar Morgan Alling mobbning på svenska arbetsplatser – med Stefan Blomberg som sidekick. Programmet har premiär i mars.

– Det är en stor Atlantångare det här, men jag upplever att den håller på att svänga.

Fort kommer det med andra ord inte att gå. Stefan Blomberg påpekar att det finns en orsak till fackets motvilja mot att låta lagstiftning reglera arbetsmarknadens förhållanden.

– Den frågan gör många fackliga defensiva. De upplever att det är ett farligt lillfinger att ge arbetsgivarna … Det smarta är att föreslå lösningar som inte attackerar den svenska modellen, för ger man sig på den, då är man chanslös.

Faktaundersökning

I Norge används metoden faktaundersökning för att utreda mobbningsärenden. Det innebär att utbildade och oberoende utredare leder en process där vittnen förhörs enskilt och hårda bevis säkras i den mån det går. Genom att lägga alla fakta på bordet undviker man de Kafka-artade processer som sker i Sverige, där anonyma anklagelser tillåts ligga till grund för reprimander mot anställda.

Metoden togs fram av mobbningsforskarna Ståle-Einarsen och Helge Hoel inom ramen för Jobbing uten mobbing, en statlig jättesatsning på att komma tillrätta med kränkande särbehandling i arbetslivet. Falun är första svenska kommun att anamma fakta-under-sökning och har hittills tillämpat metoden i fem fall.

Under besöket i riksdagen betonar Börje Eriksson att ­mobbning inte beror på medfödd ondska, utan är ett instrument i tider av besparingar och new public management.

Bakom Riksdagshuset samlar en trio från Bakom leendet kraft. Börje, för dagen mörkklädd i jeans, skjorta och kavaj, har med sig föreningens ordförande Anneli Berntsson Berg och Johan Malmström, en konstnär som är ledamot i föreningen.

En bubblig optimism från gårdagen lever kvar i dem. Då arrangerade Bakom leendet och Falu kommun ett seminarium om arbetsplatsmobbning i en konferenslokal på Mäster Samuelsgatan. Richard Mårtensson, HR-chefen i Falun, pratade om framstegen de gjort med faktaundersökning, och en rörd Maria Lundqvist Persson konstaterade att hade ett sådant system funnits i Krokom, då hade hennes man Lasse fortfarande levt. En producent från Morgans mission var på plats för att se och lära, och på eftermiddagen sade en högt uppsatt tjänsteman på ett av de stora fackförbunden att Börjes bok fått honom att »inse begränsningarna för partssamverkan«. Efteråt knöt Börje näven i luften: »Nu blir det revolution!«

Tonen är kamratlig när den socialdemokratiske riksdagsledamoten Emanuel Öz tar emot den lilla delegationen innanför riksdagens flygplatsliknande säkerhetskontroll.

– Välkomna! Och det gick bra att hitta hit?

De känner varandra sedan tidigare och under den långa promenaden genom byggnadens korridorer avlöser trevligheterna varandra.

– Akta huvudet nu, Börje, säger Öz. Det här huset byggdes inte för sådana som dig.

Börje stannar framför konsten på väggarna. »En yrkesskada«, förklarar han. Öz förser gästerna med automatkaffe och visar in dem i ett ljust mötesrum.

– Vi behöver inte hålla det så formellt utan kan tala öppet, säger Emanuel Öz.

Börje knackar pekfingret mot det knallorangea häfte han lagt fram på bordet: Arbetsmiljöverket föreskrift AFS 2015:4, Organisatorisk och social arbetsmiljö. Den allra sista meningen gör Börje arg.

– Vad som står här, jag tror att det är oerhört medvetet: »Arbetsmiljölagstiftningens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall och reglerar inte frågor om kompensation och skuld.« Men det är ju precis det som behövs!

Börje drar en parallell till trafikföreskrifterna: Hur skulle folk köra om det inte innebar påföljder att ha ihjäl en annan människa?

– I arbetslivet måste det finnas en koppling mellan fortkörning och ansvarsutkrävande.

Sedan inleder han en lång utläggning om chefer, syndabockar och vad som är ekonomiskt rationellt. Efter att ha pratat oavbrutet i säkert en kvart verkar han komma på sig själv:

– Oj, vad långt det här blev!

Öz ler överseende.

– Det är därför ni är här, för att säga er åsikt. Det går inte att bortse från de ekonomiska incitamenten.

Rummet är opersonligt, blodfattigt. En overheadapparat till vänster om whiteboarden. Lagböcker i de glest befolkade bokhyllorna. Och Börje upplever att Emanuel Öz smälter in lite för väl i interiören.

När politikern beskriver Krokomfallet som »intressant«, som om hela frågan var en klurig tankenöt, då brister det för Börje:

– I själ och hjärta är jag socialist, va! Jag gick på Konstfack och jobbade på järnverk. Det är en stor sorg för mig när frugan kommer hem från jobbet och berättar att ingen vill vara fackombud. Men när jag ser socialdemokratins analys av det här problemet, då blir jag frustrerad. Socialdemokratin formulerar mobbning som om det handlar om att stävja ett bråk mellan jämbördiga parter.

Börje flyger upp ur stolen och börjar skriva på whiteboarden: »Definitionsproblem.«

– Så länge vi inte är överens om detta så kommer vi ingen vart.

Han skriver »FACK« bredvid »AG« – en förkortning för arbetsgivare – och nedanför skriver han »individ«, med små bokstäver.

Emanuel Öz behåller sitt lugna sätt.

– Jag håller med om att det är viktigt att definiera problematiken, men alla definierar den utifrån sina förutsättningar och intressen.

Börje ser allt mer förtvivlad ut.

– Hur ska arbetarrörelsen kunna vinna val om den har tappat sin själ?

– Nu blev vi lite dramatiska, säger Öz.

Under slutforceringen beskriver Börje situationen som ett »demokratiproblem«. Han berättar att högerextrema krafter försökt värva honom.

– Missnöje växer där demokratin upphör att fungera, och det finns onda krafter som fiskar. För mig är det här ett hot mot demokratin!

Emanuel Öz nickar.

– Jag tycker det här är jättebra, säger han positivt. Det du säger är hårt och konfrontativt, det kan väcka liv. Det här kan du dra rätt upp och ner i riksdagen. Jag försöker ju arrangera ett seminarium till hösten igen, och där skulle man kunna konfrontera parterna direkt.

Emanuel Öz knackar högen med papper mot bordsskivan så att de formerar sig till en prydlig trave i hans händer.

– Då så. Då har vi uttömt det vi skulle för den här gången.

Börje ser tömd ut. Som en idrottsman som gett allt men belönats med lite.

Öz verkar uppfatta gästens besvikelse. På vägen ut berättar han att han ämnar skriva två motioner nästkommande vecka: en om behovet av en antimobbningkommission, den andra om faktaundersökning. Börje nickar lojt.

– Hittar ni ut? undrar Öz.

Så påbörjas vandringen genom Riksdagshusets korridorer och kulvertar. Börje hukar för att inte slå huvudet i dörrkarmarna, men den här gången föranleder duckandet inga skratt.

Börje försöker utröna vad han egentligen fick med sig: ännu ett löfte om ännu ett seminarium, som ska hållas någon gång i en avlägsen framtid.

Den drabbade kan sjukskrivas, -omplaceras, avskedas, köpas ut eller ta livet av sig. Så vad riskerar arbetsgivaren?

Under besöket i riksdagen betonar Börje Eriksson att ­mobbning inte beror på medfödd ondska, utan är ett instrument i tider av besparingar och new public management.

RYGGEN FRI

Förvaltningsdomstolen (vid sjukskrivning)

Finner förvaltningsdomstolen att en anställd har -mobbats ligger den drabbade bra till för att få sjukpeng eller livränta. Notan? Den landar hos den statligt finansierade Försäkringskassan. För arbetsgivaren väntar däremot inga reprimander eller straff. Det föreligger inte heller någon skyldighet att lära sig något av det inträffade. Process-kostnaden täcks av Afa, försäkrings-bolaget som ägs gemensamt av arbetsmarknadens parter.

Arbetsdomstolen (vid avsked)

Om arbetsdomstolen finner att en person har mobbats kan ett avsked ogiltigförklaras. Men tack vare paragraf 39 i lagen om anställningsskydd kan arbetsgivaren ändå göra sig av med den oönskade redan dagen därpå. Kostnad: några månads- eller årslöner (regleras enligt tariff), annars inga konsekvenser.

Arbets- och Miljömedicin (vid sjukskrivning)

Om Arbets- och miljömedicin (AMM) finner att en  anställd har mobbats får den personal-ansvarige ett brev med förslag på förbättrings-åtgärder. Dessa kan arbetsgivaren bortse från. AMM informerar visserligen också …

… Arbetsmiljöverket

Som av princip inte tar sig an enskilda fall; i  Sverige löses sådant av arbetsmarknadens parter. Om myndighetens inspektörer får för sig att undersöka en arbetsplats, och dessutom finner brister, får arbetsgivaren några månader på sig att rätta till dessa. Annars kan det bli tal om vite. Detta är dock ovanligt, och rör nästan uteslutande underlåtenhet i samband med fysiska arbetsplatsskador. Inget fall har tagits till domstol.

Allmän domstol (vid självmord)

Enda gången någon åtalats – och fällts – för arbetsplatsmobbning var i Krokomfallet 2014, då socialsekreteraren Lars Persson hängde sig i sitt hem. Hovrätten friade sedermera cheferna och Högsta domstolen avböjde att pröva fallet.

Slutsats:

Svenska arbetsgivare har inget att förlora på att mobba – eller blunda för att mobbning sker. Inte ens om mobbningen beläggs juridiskt behöver de befara några konsekvenser i form av straff och kännbara ekonomiska smällar.