Sanningssägaren Göran Lambertz

Filter avslöjar hemligheten bakom en beundrad bråkstakes uppgång och fall.

Det är tisdagen den 26 november 2013. SVT ska sända min och Jenny Küttims dokumentär Kvinnan bakom Thomas Quick och jag sitter i Veckans brott-studion för att vara med i en debatt som ska sändas efter dokumentären. I boken Mannen som slutade ljugahar jag avslöjat att Quickutredningarna styrdes av pseudovetenskapliga idéer från Quicks terapi. Denna kväll ska 1,3 miljoner svenskar få se smygbandade intervjuer med några som var med i den troende gruppen runt den falska seriemördaren.

Sture Bergwall har nyligen friats från det sista av de åtta morden efter en fem år lång resningsprocess. Elva åklagare och femton hovrättsdomare har i resningsansökningar, förklaringar och beslut bekräftat allt som Hannes Råstam avslöjade om Quickutredningarna. Till och med justitieministern talar om skandal. Men det finns en hög jurist som fortfarande tror att Bergwall är en mördare. Han heter Göran Lambertz och är domare i Högsta domstolen.

Annons

Lambertz väntar i kulisserna medan Camilla Kvartoft intervjuar Sture Bergwall, som fått permission från Säter och kommit till Stockholm. Han kallar Lambertz för »rättshaverist«. När Bergwall gått ut tar den gänglige Lambertz hans plats vid studiobordet. Kvartoft frågar om vår dokumentär förändrat hans syn på trovärdigheten i Quicks erkännanden. »Nej, det har den inte«, svarar Lambertz på klingande östgötska. Han talar lugnt och har ganska ljus röst. »Det som Dan Josefsson har missat, det är att domarna mot Sture Bergwall inte alls bygger på några bortträngda minnen. Domarna bygger på hans erkännanden, men också på bevisning i målen, framför allt uppgifter som han kunde om morden, information som han kunde lämna som han inte kunde ha fått från någon annan än sig själv.« Sedan säger han att det fortfarande finns »massor av bevis« mot Bergwall.

Jag känner hur blodet pumpar i tinningarna. Göran Lambertz påstår alltså att jag hittat på mina avslöjanden om terapins roll i Quickutredningarna, och att Hannes Råstam, advokat Thomas Olsson, Jenny Küttim, jag själv, 26 åklagare och hovrättsdomare och många andra skulle ha missat »massor av bevis« för att Bergwall är en mördare. Jag tänker att mannen måste vara galen.

Till vänster om mig sitter Leif GW Persson, för dagen klädd i skräddarsydd jägarkostym. GW har kallat Quick mytoman sedan 1990-talet, är väl insatt i fallet och dömde redan från början ut Quickutredningarna som höggradigt inkompetent genomförda. När Lambertz pratar hörs en ström av fnysningar och frustrerade suckar från GW. Han håller hårt i sin påkliknande stödkäpp. Lambertz maler lugnt på: »Det finns egentligen ingenting i någon av utredningarna beträffande något av de här morden som talar för att hans erkännanden var falska«, säger han. Det är ett fullständigt absurt påstående, men det låter som om han menar det.

När bandningen är över försvinner Lambertz ut i TV-husets entré för att ge intervjuer. Själv går jag tillbaka in i studion. Leif GW sitter kvar vid bordet, med blicken riktad ner i bordsskivan. Jag slår ut med händerna och frågar uppgivet: »Vad fan ska man göra?« Utan att lyfta blicken låter GW handen glida mot knölpåken på bordet och säger långsamt, liksom inåtvänt: »Alltså … jag slår ihjäl den jäveln.«

Varför är vi så arga? Delvis, naturligtvis, för att en HD-domare inte får ljuga i TV. Men för min del handlar det också om personlig besvikelse. Göran Lambertz var under några år en person jag beundrade. Jag såg i honom en orädd och osjälvisk sanningssägare. En hjälte. Hur kunde han förvandlas till denna skrämmande makthavare?

När jag går hem från SVT tänker jag att Lambertz nog är den sista gåtan i fallet Thomas Quick. Den gåtan lämnar mig ingen ro, och hösten 2014 bestämmer jag mig för att försöka ta reda på hur det gick till när Lambertz en gång blev min hjälte, och vad som sedan kan ha hänt.

Göran Lambertz föddes 1950 och växte upp i Kisa i Östergötland. Han gick ut gymnasiet med fina betyg och pluggade vidare på juristlinjen i Uppsala. När tidningen Dagens juridik jämförde universitetsbetygen för alla justitieråden i Högsta domstolen var Lambertz den ende som hade full pott i alla ämnen på juristlinjen. På frågan vad toppbetygen betytt för karriären svarade han: »Ingenting förutom en god start och ett ständigt obrutet självförtroende.« Efter universitetet arbetade han vid Svea hovrätt och sedan på Justitiedepartementet, där han 1997 avancerade till att bli en av tre rättschefer. Han blev populär på arbetsplatsen. Flera jag pratar med beskriver en karismatisk man som inte lämnar någon oberörd.

En dag fick Lambertz i uppdrag av justitieminister Laila Freivalds att föreslå kandidater till jobbet som ny justitiekansler. JK är statens egen advokat och samtidigt den som kan ge oss medborgare rätt om vi blivit illa behandlade av till exempel polis och åklagare. Det är ett av de mest prestigefyllda jobb en jurist kan få i Sverige. Det är finare än att vara domare i Högsta domstolen.

Lambertz presenterade några tänkbara kandidater för Freivalds, och avslutade med att säga att han allra helst ville ha jobbet själv. Den charmiga kuppen gick hem. Freivalds bestämde att den för allmänheten okände 51-åringen Göran Lambertz skulle bli Sveriges nya JK.

Han tillträdde posten i oktober 2001. Rättssäkerheten var just då en het fråga i samhällsdebatten. Taxichauffören Yasser Askar hade dömts för ett mord på krogen Broder Tuck i Stockholm, men beviljats resning av Högsta domstolen och friats våren 2001, efter att TV4-journalisten Trond Sefastsson granskat fallet. Ett halvår senare friade HD hemvårdaren Joy Rahman, som dömts till livstids fängelse för att ha mördat en 72-årig kvinna i hennes lägenhet i Sätra. Rättvisan verkade onekligen en smula godtycklig. Men till en början var Lambertz inte alls engagerad i frågan. När han våren 2002 tillfrågades i radio om de upprivna morddomarna tydde på systemfel, svarade han nej: »Det är absolut så att det är enstaka undantag. Det är ingen tvekan om det.«

Ett år senare skulle han dock bli djupt engagerad i problemet med oskyldigt dömda, och det var tack vare Trond Sefastsson. Stjärnreportern hade hittat ett nytt justitiemord: Veija Borg, en man som 1999 dömts till livstids fängelse för mord.

En eftermiddag i december 1998 befann sig det blivande mordoffret Immanuel Blomerus utanför hyreshuslängorna på Kavallerigatan i Upplands Väsby, då två män kom körande i en personbil. En kvinna som varit gift med Immanuel blev vittne till det som sedan hände. Hon kunde berätta att Veija Borg, som hon kände väl, steg ur bilen på passagerarsidan med en pistol i handen. Han sade: »Manno, hur känns det att dö?« och sköt hennes exmake i magen. Sedan satte han sig i bilen och försvann från platsen. Folk skyndade till och redan under de kaotiska minuterna omedelbart efter mordet berättade exhustrun chockat vad hon just sett och hört. Ett annat vittne bekräftade att det var två män i bilen, men ingen såg föraren. Bilen tillhörde Veija Borg och hans mobil fanns i den vid mordtillfället. Saken verkade klar.

En märklig omständighet var dock att Veija Borgs tungt kriminellt belastade äldre bror Dimitri Borg samma kväll anmälde sig till polisen och erkände att det var han som skjutit. Han sade att han olovandes lånat Veijas bil och ensam kört till Kavallerigatan. Där hade han bara velat hålla upp pistolen, men råkat avlossa ett vådaskott eftersom att han blev skrämd. Veija Borg sade för sin del att han varit hemma hos sin mamma vid mordtillfället, ett alibi som flera av hans familjemedlemmar styrkte.

Tingsrätten och hovrätten trodde inte alls på bröderna Borg. De hade haft en konflikt med mordoffret, som var Dimitris svåger. I förhören hade Veija flera gånger ändrat historien om sitt alibi, det fanns partiklar på hans kläder som tydde på att han avlossat ett skott och huvudvittnet hade inget skäl att ljuga. Domstolarna slöt sig till att Veija och Dimitri planerat mordet gemensamt, att Dimitri körde bilen och Veija sköt. Att Dimitri sedan tog på sig skulden kunde bero på att han ville rädda Veija undan ett livstidsstraff. Dimitri led av en svår njursjukdom och visste att han snart skulle dö. Släktingarna ansågs också ge Veija alibi för att skydda honom. Veija Borg dömdes till livstids fängelse och Dimitri fick åtta år för medhjälp. HD fastställde domen.

Ett år senare skrev advokat Claes Borgström en resningsansökan, men HD avslog den. 2001 engagerade sig advokat Kerstin Koorti och Trond Sefastsson i fallet. Koorti skrev en ny resningsansökan och Sefastsson sände tre entimmesdokumentärer om fallet i TV4. Men HD avslog igen – beslutet motiverades med att huvudvittnet var trovärdigt och att Veija Borg sannolikt ljög om sitt alibi.

Annons

Direkt efter avslaget kontaktade Trond Sefastsson justitiekansler Göran Lambertz och de började träffas. Ända sedan mordet hade Veija Borg sagt att han var hos sin mamma när Dimitri sköt Blomerus. Inte mindre än fem familjemedlemmar gav honom alibi. Dessutom tog ju brodern på sig mordet, och Sefastsson litade därför inte på vittnet. Lambertz blev snabbt lika övertygad som Sefastsson om att Veija Borg var oskyldig.

Och sedan hände något som visar att Lambertz inte fungerade som andra jurister på höga positioner. Som statens egen advokat fick JK absolut inte försöka påverka enskilda rättsfall. Men det var just vad Lambertz bestämde sig för att försöka göra.

Justitiekanslern har sina lokaler i ett 1600-talspalats på Riddarholmen i Stockholm, ett stenkast från Högsta domstolen. Arkivarien ger mig akten om Veija Borg. I den finns diarieförda utskrifter av runt 160 mejl som Lambertz och Sefastsson skrev till varandra mellan våren 2003 och hösten 2004. De berättar historien om hur justitiekansler Göran Lambertz hjälpte Trond Sefastsson att spökskriva en resningsansökan åt Veija Borg. Lambertz skaffade även fram en advokat som skulle underteckna ansökan efter att han själv och Sefastsson gjort jobbet.

De kom igång på allvar med skrivandet våren 2004. Samtidigt inledde Lambertz en personlig relation med Veija Borg. Det började med en videohälsning som Veija spelat in på Österåkeranstalten, där han avtjänade sin livstidsdom. Lambertz skrev till Sefastsson: »Jag såg på bandet i helgen. Veijas ord till mig var gripande och starka.« Veija bad om att få träffa sin högt uppsatta beskyddare, och Lambertz svarade: »Jag träffar gärna Veija. Jag vill visserligen akta mig för att vara ›aktivistisk‹ och rör mig redan i utkanten av min behörighet. Men om det spelar stor roll för Veija så kan vi träffas redan nu. Annars lite senare. Be Veija från mig att försöka hålla modet uppe.«

Några veckor senare skjutsade Sefastsson Lambertz till Österåkeranstalten. Efter det var all kvarstående försiktighet hos justitiekanslern som bortblåst. Han och Veija blev förtroliga, de träffades fler gånger och pratade mycket i telefon med varandra. Det var som om Lambertz inte hade styr på sina starka känslor. Nu inte bara agerade han i ett enskilt rättsfall, han behandlade den livstidsdömde mannen som en nära vän. När Veija sommaren 2004 rymde från anstalten och lyckades hålla sig undan i en månad fick han JK:s välsignelse. Lambertz skrev till Sefastsson: »Veija ringde mig i förmiddags, strax efter att jag hade skrivit till Dig. Vi pratades vid i en dryg halvtimme och Du förstår nog ungefär hur samtalet gick. Han sade att han var tvungen att hålla sig ute ett tag och jag kan förstå honom. (Det sade jag också.)«

Lambertz engagemang för Veija Borg gjorde honom också bekymrad över rättssäkerheten i stort. Våren 2004 tillsatte han en rättssäkerhetsutredning ledd av den respekterade juristen och sedermera justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger. Uppdraget var att leta upp fall där människor under de senaste tio åren dömts till längre fängelsestraff, och sedan friats efter resning i HD. Lambertz ville veta hur många fall det fanns och hur de ursprungliga rättsprocesserna gått till.

Samtidigt slet han och Sefastsson hårt med Veija Borgs resningsansökan och skickade ständigt nya versioner mellan sig. Lambertz agerade sträng redaktör: »Jag tyckte inte att Din text kändes särskilt övertygande och ansåg att den behövde ›spetsas‹ lite.« I augusti var de inne på upploppet, och slet dag och natt. Lambertz skrev: »Här kommer nu Utkast 4 omarbetat. Som jag skrev tidigare återstår en hel del arbete innan vi kan börja finputsa på riktigt. Jag orkade helt enkelt inte längre i natt.«

I september var ansökan klar, 53 sidor lång och med tolv bilagor. Advokaten tog över för att göra finjusteringar och skriva ut det hela på byråns brevpapper. Framgången var nu så given för Göran Lambertz att han började ta ut festligheter och journalistpriser i förskott: »Vi får väl fira så småningom? När Veija är fri, förstås, men egentligen borde vi kanske redan dessförinnan fira att vi har kommit så långt som vi har gjort. En lunch eller middag när resningsansökan väl är inne kanske? Får Du stora Journalistpriset en gång till nu, månntro?«

Det var som om han glömt bort att han var justitiekansler. Det dröjde fyra månader innan HD tog ställning till ansökan. Under tiden drev Göran Lambertz en kampanj för att påverka HD i rätt riktning. I ett av sina mejl till Sefastsson berättade Lambertz att han själv ringt till HD:s handläggare för att trycka på, trots att han inte fick: »Jag sade små försiktiga saker för att antyda det speciella med ärendet, men jag känner mig starkt begränsad i det avseendet; jag bör som JK absolut inte påverka handläggningen i ett pågående mål.«

I oktober skrev han till Sefastsson att han gett en strategisk intervju: »Jag säger i intervjun att det sitter en person i fängelse som enligt min övertygelse är oskyldigt dömd. Nils [reportern, min anm.] ›gissar‹ i texten att det rör sig om Veija. Vi får väl se om det kan betyda något.«

Efter den manövern var han så självsäker att han sände en särskild hälsning till Veija via Sefastsson, som var på väg till anstalten: »Hälsa Veija så gott från mig. Om han undrar vad jag tror just nu kan Du säga att jag är ›nästan helt säker på att han får resning och sedan snabbt blir frikänd‹.«

Intervjun publicerades i Östgöta-Corren, och var så sensationell att den citerades i alla stora svenska medier. Lambertz förklarade först vilka regler som gällde: »Jag ska som JK inte ha några synpunkter på hur domstolarna dömer i enskilda fall. Jag kan gå in först när en högre instans friat en person och granska hur fallet handlagts och vilka fel som eventuellt begåtts av enskilda domare, åklagare och poliser.« Sedan bröt han mot det han just sagt. Han avslöjade att det fanns ett fall som låg honom varmt om hjärtat och »där en resningsansökan nyligen lämnats in till Högsta domstolen«. »Jag har blivit tvungen att sätta mig in i fallet och övertygats om att personen är oskyldig. […] Det kan verka fegt men så länge det inte finns en friande dom bör jag inte uttala mig mer än så. Men jag tror att det är frågan om ett justitiemord.«

Att det var Lambertz själv som skrivit resningsansökan sade han inte.

I januari 2005, när det bara var några dagar kvar till HD-beslutet, gick Lambertz likt en djärv pokerspelare all in. I en stort uppslagen intervju i DN formligen hamrade han in budskapet att HD måste fria Veija Borg. Första intervjufrågan gällde om JK tyckte att det fanns brister i den svenska rättssäkerheten. Lambertz svarade: »Ja, det verkar det göra ibland. Jag utgår mest från fallet med Veija Borg, som är dömd för mord, där jag tycker mig kunna säga att han har dömts oskyldig.« »Sitter det oskyldiga i svenska fängelser?« frågade reportern. Lambertz svarade: »Ja, eftersom jag kan konstatera att det finns en. Därmed tycker jag mig kunna säga att det troligen finns flera.« Veija Borgs namn nämndes sammanlagt elva gånger i artikeln och Lambertz betecknade fallet som ett »justitiemord«.

Lambertz körde således ett chicken race mot Högsta domstolen. Ett avslag skulle rimligen skada allmänhetens tilltro till rättssäkerheten, för folk litade ju på Lambertz. Jag vet att jag själv gjorde det.

Men Högsta domstolen gav inte efter för utpressningen. I slutet av januari 2005 avslogs resningsansökan med en enda mening: »Veija Borg har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet.«

Riksåklagaren hade granskat argumentationen i ansökan och slagit fast att den läckte som ett såll. När jag nu läser handlingarna håller jag med. Lambertz och Sefastsson påstår väldigt mycket som de inte kan belägga, samtidigt som de inte ens nämner vissa allvarliga omständigheter som faktiskt fällde Veija Borg för mordet. Deras ansökan var en amatörmässig konstruktion, helt byggd på deras högst personliga övertygelse att Veija Borg måste tala sanning.

Dessutom slås jag av en annan sak. Ingenstans bland alla gamla mejl, handlingar och uttalanden finns tecken på att Göran Lambertz satte sig in i förundersökningsmaterialet. Hela hans övertygelse tycks ha varit grundad på vad Sefastsson och Veija Borg sade till honom. Och när han väl hade blivit övertygad tycks han ha varit ointresserad av att undersöka några motargument.

I sin inlaga till HD noterade riksåklagaren med bestörtning att Lambertz var en av författarna till resningsansökan. Han hade upptäckt JK-akten med alla mejlen. Det kom hård kritik från höga jurister. Men det var som om Lambertz var gjord av teflon. Ingenting bet på honom och han satt kvar som JK. Själv upplevde jag honom som en martyr. En modig sanningssägare i en rutten värld.

Ett år efter avslaget kom Lambertz tillbaka i offentligheten med besked. Det var i Ekots lördagsintervju strax efter nyåret 2006. Och nu deklarerade han krig mot rättssystemet. Han sade att poliser ibland ljuger för att sätta dit oskyldiga, att åklagare bortser från det som talar till de misstänktas fördel, och att domstolarna sätter oskyldiga i fängelse. Kritiken var säkert befogad, men han uttryckte sig så drastiskt att det snarast verkade som om han ville ge betalt för Veija Borg, med ränta. Hela den svenska pressen fylldes av rubriker som: »JK: Ljugande poliser sätter oskyldiga i fängelse.« Rikspolischefen och polisfacket var ursinniga. Höga domare och åklagare råskällde i medierna.

Lambertz svarade med att lugnt göra nya kategoriska uttalanden. Han fortsatte också att lyfta fram Veija Borg som bevis för att det satt oskyldiga i svenska fängelser. Han accepterade inte Högsta domstolens avgörande. Samtidigt började intervjuerna med Lambertz likna idolporträtt, som här i GP: »Kritiken mot Göran Lambertz kommer i skurar, ibland som ösregn. […] Hans motståndare debatterar ibland med en kraft som bara kan uppbådas av dem med mycket, kanske för mycket, att försvara. […] Men Göran Lambertz verkar inte väja för kritiken. Knappt går det att skönja en ofrivillig blinkning ens när orden är som hårdast, än mindre avbryter han och minst av allt ber han om ursäkt.«

Göran Lambertz blev kändis. Och som jag beundrade honom. Många tilltufsade medborgare hörde av sig till JK och ville att Lambertz skulle ge dem rättvisa. Två av dessa var Björn och Anna-Clara Asplund, föräldrar till Johan Asplund som försvunnit spårlöst i Sundsvall 1980, när han var elva år. Thomas Quick dömdes för att ha mördat pojken, men föräldrarna trodde aldrig på erkännandet och de kände sig fruktansvärt illa behandlade under mordutredningen. När de såg Lambertz slåss mot ljugande poliser och åklagare väcktes ett hopp.

– Han var orädd, djärv, och han vågade ta ställning mot etablissemanget, säger Björn Asplund. Plus att han var vår sista möjlighet.

Vid den här tiden talades det knappt om fallet Thomas Quick. Sture Bergwall stod fast vid sina erkännanden där han satt på Säter. Sedan sista Quickrättegången 2001 hade enstaka kritiker skrivit debattartiklar om att Quick sannolikt var oskyldig, men intresset för frågan var minimalt. Lambertz var däremot intresserad. I mars 2006 tog han emot Björn och Anna-Clara i sitt vackra tjänsterum på Riddarholmen. Det blev ett långt möte. De berättade att Quickutredningarna lidit av alla de problem som Lambertz talade om i debatten. Förhörsledaren Seppo Penttinen hade begått mened i rätten och åklagare Christer van der Kwast hade begått tjänstefel när han struntade i allt som talade för att Quick ljög. Som JK kunde Lambertz själv väcka åtal för både tjänstefel och mened. Och nu kände Johan Asplunds föräldrar för första gången att någon tog det som de varit med om på allvar. Lambertz bad dem komma in med en anmälan.

– Lambertz sa: »Jag ska hjälpa er att ställa saker och ting till rätta«, berättar Björn.

Han beskriver lättnaden han och Anna-Clara kände när de lämnade Riddarholmen. De hade hittat mannen som kunde ställa Quickutredarna till svars. Advokat Pelle Svensson lovade att gratis skriva deras anmälan till JK. Den skulle bli klar till hösten.

Strax efter Lambertz möte med Johan Asplunds föräldrar blev Hans-Gunnar Axberger och hans utredare färdiga med den rättssäkerhetsutredning som JK startade 2004. Ett par av fallen som djupgranskades i den tjocka rapporten Felaktigt dömda rörde mord, men hela sju fall rörde sexualbrottsmål. Det ytterst få kunde veta vid den här tiden var att de fallen hade många likheter med Quickprocesserna. Flera av brottsoffren hade inte vetat att de var brottsoffer förrän de fått terapi. De antogs ha trängt bort minnen av övergrepp. Dessa hade återskapats med psykoterapi, och sedan hade polisen trätt in och ställt ledande frågor. Åklagare hade bortsett från varningssignaler om falska minnen och under rättegångarna hade ibland terapeuten själv fått intyga att minnena var trovärdiga. Domstolarna hade, med Hans-Gunnar Axbergers ord, »låtit subjektiva föreställningar träda i stället för en saklig och objektiv prövning«. När jag pratar med Hans-Gunnar Axberger säger han:

– Tar man fram Felaktigt dömda så tycker jag faktiskt att man får en massa bra förklaringar även till Quickärendet.

Göran Lambertz ställde sig helt bakom rapportens varningar om vilka omständigheter som kan leda till att oskyldiga döms. I debatten som följde bekräftade flera advokater också problemen som togs upp.

I november 2006 var advokat Pelle Svensson klar med Asplunds anmälan. Även Frederick Zelmanovits, bror till ett av Quicks övriga påstådda offer, stod bakom den. Fyllda av förväntan lämnade de in den 63 sidor långa rättsutredningen till justitiekanslern. Den var fylld av exempel på missförhållanden från alla Quickutredningarna. Det framgick att påstådda mordminnen kommit fram under psykoterapi. Terapeuternas påverkan på polis, domare och domstolar var ett huvudtema:

Annons

»Den stödbevisning som funnits utgörs i allt väsentligt av att terapeuter, psykologer, psykiatriker och minnesforskare intygat att Quick talar sanning. Dessa är närmast att betrakta som de präster och visgossar som användes under de forna häxprocesserna.«

Det följde med sex arkivkartonger med runt 20 000 sidor utredningsmaterial, mest långa utskrifter av de hundra förhören med Quick.

Sju arbetsdagar senare offentliggjorde Lambertz sitt beslut. Själv hade han bara ägnat en dryg arbetsdag åt den där anmälan, erkände han senare: han läste domarna, det vill säga tingsrätternas argumentation för att Quick var skyldig, och mer blev det inte. Han upptäckte inte några nämnvärda missgrepp. Männen bakom Quickdomarna var tvärtom värda beröm: »Det övergripande intrycket är istället att både åklagaren och polisen har varit noggranna och professionella vid genomförandet av sina arbetsuppgifter.« Med det lade han ner utredningen.

Tre dagar senare förklarade han sig på DN Debatt: »Ganska många har ifrågasatt de fällande domarna. Misstanken har funnits, och finns, att Thomas Quick har lärt sig en massa detaljer om morden genom att läsa om dem och genom att han fått hjälp från olika personer att ›erinra sig‹ alltmer.« Lambertz hade själv tillhört skeptikerna, men nu insett sitt misstag: »Det är inte konstigt att man ser förhör där förhörsledaren lotsar Quick framåt mot ›en allt bättre berättelse‹ som uttryck för en vilja att klara upp ett mord genom att knyta det till en villig och därför lämplig kandidat. Och det är inte alls konstigt att man ser också på mordplatsrekonstruktioner där Quick med viss hjälp steg för steg närmar sig ›facit‹, som ett uttryck för en sådan vilja. Men man kan också se dessa ›tvivelaktiga‹ utredningsåtgärder som något ganska naturligt när man har att göra med en psykiskt svårt störd person som många år efteråt ska försöka erinra sig utomordentligt svåra våldsbrott som man är övertygad om att han faktiskt har begått.«

Lambertz, som så entusiastiskt ställt sig bakom slutsatserna i Felaktigt dömda, tycktes nu överhuvudtaget inte ha läst rapportens kritik mot hur terapeuter, poliser och åklagare i flera fall samarbetat för att få fram minnen som senare visade sig vara falska. I en debattartikel i Aftonbladet kritiserade han tvärtom dem som inte trodde på Quicks återskapade minnen: »En gravt störd person behöver hjälp för att minnas oerhörda saker som han eventuellt har gjort sig skyldig till. Och gång på gång under processen säger han fel. Slutsats: han kan inte vara skyldig. Men det är just det han kan.« Till SVT sade han: »För min del är jag övertygad om att det här kan stängas igen nu, den här akten.« Lambertz utgick på goda grunder från att ingen någonsin mer skulle diskutera Quickfallet.

Jag frågar Hans-Gunnar Axberger om han kan förstå varför Lambertz agerade så här. Han har en hypotes:

– Eftersom Göran hade kritiserats så mycket, inte minst av sina kollegor i domstolarna, tror jag att han hade ett visst psykologiskt behov av att visa att han kunde komma fram till andra saker också. Han var satt under väldigt stor press, kritiserad från alla håll. Så han läste domarna och tog intryck av dem, vilket man kan göra om man inte läser något annat, för de är inte fullt så dåliga som folk tror. Och så kände han: »Nu har jag en chans att gå ut och stryka domstolsväsendet medhårs och då ska jag ta den chansen.«

Att Lambertz till och med drog till med att van der Kwast och Penttinen gjort ett »skickligt jobb« tycker Axberger talar för hypotesen:

– Jag studsade över hur långt han gick. Han hade ju kunnat avsluta det som ett vanligt JK-ärende och bara säga: »Det finns inte skäl att ta upp det här.« Men istället skrev han de här obegripliga sakerna som man ju som jurist aldrig gör. Och det tror jag psykologiskt beror på att han kände sig pressad.

Jag grubblar över Axbergers teori. Fram till den här tidpunkten hade Göran Lambertz aldrig verkat särskilt pressad av kritik – snarare stimulerad till att göra ännu kraftigare utfall. Varför skulle han plötsligt bli en försiktig general hösten 2006? Det hela går inte ihop.

Men en dag hittar jag något som faktiskt kan förklara Lambertz märkliga omsvängning.

Det visar sig att Trond Sefastsson fortsatte sitt engagemang för Veija Borg. Så sent som 2009 författade Sefastsson ännu en resningsansökan, som så vitt jag vet ingen har uppmärksammat tidigare. Den är intressant, för där hade Veija Borg ändrat sin historia. Tio år efter mordet hävdade han fortfarande sin oskuld, men han erkände plötsligt att han suttit i bilen när Dimitri sköt.

Eftersom hans alibi – stärkt av inte mindre än fem släktingar – varit det enda egentliga argumentet mot huvudvittnets utpekande, föll hela hans försvar nu ihop som ett korthus. Det verkade högst troligt att han faktiskt avrättat Immanuel Blomerus och att mordoffrets exhustru sett honom göra det. Och att brodern och familjen i alla år ljugit för att skydda honom. Vilket var precis vad tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen trott hela tiden.

Det verkligt intressanta i denna smått obegripliga resningsansökan finns dock i en fotnot. Där skrev Sefastsson optimistiskt att Veija Borg kanske fortsatt att ljuga om sitt alibi i tio år därför att han var rädd att hans »hjälpare« annars skulle vända honom ryggen. Sedan kommer den här upplysningen: »Beträffande JK var farhågan befogad. Efter att Veija Borg medgett att det var han som körde bilen bröt JK all kontakt.«

Jag kontaktar Trond Sefastsson. Det tar några dagar att nå honom, för han är numera en jagad man. 2007 avslöjades det att han tagit emot hundratusentals kronor av påstått oskyldigt dömda för att göra TV-reportage om deras fall, och för tillfället jagas han av både åtal och missnöjda kunder som vill ha pengarna tillbaka. Men en dag svarar han via mejl. Där ger Sefastsson mig historien om Veija Borg:

»Veija Borg är en skicklig manipulatör. Under tiden på Österåkeranstalten fick han [två anställda på anstalten] att tro på att han var oskyldig och att arbeta för hans sak. [De två] övertygade advokat Kerstin Koorti att Veija var oskyldig. [De två] och Koorti övertygade mig att Veija var oskyldig. Jag övertygade först Kalla fakta-redaktionen och därefter Lambertz att han var oskyldig.«

Sefastsson berättar om sitt eget och Lambertz stora engagemang. De gjorde många resor till Veija på Österåkeranstalten, och Lambertz åkte även dit på egen hand: »Ett år tog han med hustrun i mellandagarna och åkte från Uppsala till Åkersberga för att sitta med Veija.« Enligt Trond behöll Lambertz kontakten med Veija Borg långt efter HD:s avslag. Men en dag hände något:

»Sommaren 2006, när jag befann mig i San Francisco, ringde Lambertz till hotellet där jag bodde. Han hade talat med Veija, som antytt att han hade kört sin bror till och från brottsplatsen. Under alla år hade han påstått att han befann sig hemma hos [sin mamma] när brodern Dimitri sköt sin svåger. Lambertz berättade i telefon att han omedelbart släppte allt som hade med Veija att göra. Uppenbarligen kände han sig totalt blåst.«

Det här skedde alltså strax efter att Göran Lambertz hade uppmanat makarna Asplund att inkomma med en anmälan om Quickfallet. Just när han drev på som hårdast mot landets poliser, åklagare och domstolar. Och så visade han sig vara grundlurad i just det fall där han hade satsat hela sin personliga prestige. När det stormade runt honom hösten 2006 måste denna hemlighet ha känts som en tickande bomb. Tänk om juristkollegorna som han attackerat fick veta vad som hänt? Det hade inte blivit roligt.

Samtalet var en chock för Sefastsson: »Minns att det gick som en elektrisk stöt genom mig när han uppgav vad Veija hade antytt.«

När Trond kom hem till Sverige påstod Veija Borg att Lambertz missförstått honom. Men det var också lögn: »Ett par år senare, minns inte exakt när det var, träffade jag Veija under en permission. På direkt fråga medgav han då för mig att han hade kört flyktbilen. […] I det läget skrev jag den resningsansökan du refererar till. Den skrevs av ett enda skäl. Eftersom jag och TV4 hade haft fel ville jag i något sammanhang berätta det, om det så bara var i en fotnot.«

Trond avslutar med att uttrycka sympati med Lambertz: »Jag klandrar absolut inte Lambertz för att han engagerade sig i Veijas fall. Han förstod att han äventyrade sitt jobb och [sin] ställning för något som han tyckte var rätt att göra. Vi var många som manipulerades av Veija.«

Göran Lambertz jobb och ställning var det dock aldrig någon fara med – den där fotnoten inkom tre år senare, uppmärksammad av ingen. Och när Asplunds anmälan väl kom in förvandlade Lambertz sig för säkerhets skull till etablissemangets främsta försvarare. Engagemanget för de oskyldigt dömda var som bortblåst.

Jag skickar ett mejl till Göran Lambertz på Högsta domstolen. Han säger ja till en intervju men bara via mejl. Jag frågar om det är riktigt att Veija Borg sommaren 2006 antydde att han ljugit ihop sitt alibi. »Nej, så var det inte«, skriver Lambertz först. »Han sade inte att han hade ljugit. Han höll hela tiden fast vid att han inte hade varit med. Jag pressade honom vid telefonsamtal beträffande hans påstående att han inte hade varit på plats, för det fanns en hel del som tydde på att han hade varit det. Men han ändrade sig inte utan fortsatte att säga att han inte hade varit med.«

Jag avslöjar då att jag talat med en källa som ger en helt annan bild. Då erkänner Lambertz: »Jag bröt kontakten för att jag fick känslan att han inte berättade hela sanningen för mig.«

»Vilka känslor for igenom dig när du insåg att du möjligen inte kunde lita på Veija?« undrar jag. »Det kändes inte bra«, skriver Lambertz. »Mycket tydde på att han talade osanning och att han hade varit med i bilen, alltså att han hade lurat mig. Jag kunde dock inte veta, och själv hävdade han även fortsättningsvis att han inte hade ljugit.«

Jag frågar om han någonsin offentligt erkänt att Veija Borg lurat honom. Lambertz svarar: »Jag vet än i dag inte om han lurade mig.«

Även det är ett märkligt påstående, med tanke på att Veija Borg i sin resningsansökan 2009 faktiskt erkände att han var med i bilen. Fick Lambertz verkligen inte veta det? Jo, nu kryper det fram att Lambertz mycket väl kände till detta. Jag frågar om han i det läget haft några planer på att gå ut och berätta att han blivit lurad.

»Nej, det hade jag inte. Det bekräftade bara det som jag själv hade varit inne på. Och fortfarande återstod frågan om vem som hade skjutit«, svarar då justitierådet Lambertz.

Jag ringer till den tidigare chefsåklagaren Agneta Isborn Lind, som var den som fick Veija Borg fälld och som utgjorde måltavla för så mycket av Göran Lambertz kritik. Jag berättar om Veija Borgs omsvängning och att Göran Lambertz tigit om saken under alla år. Hon blir tyst i luren.

Våren 2008 berättade Hannes Råstam för mig att han börjat läsa in sig på Quickfallet. Jag sade att det var slöseri med tid. Självaste Göran Lambertz hade ju gått igenom det där och konstaterat att Quick var skyldig. Men Hannes Råstam läste alla förundersökningarna, och djupt inne i pappersbuntarna som Lambertz aldrig läste fanns århundradets rättsskandal. Hannes fick Sture Bergwall att erkänna att han ljugit, och advokat Thomas Olsson startade den historiska resningsprocessen.

Efter att Hannes Råstams första två dokumentärer sänts i december 2008 satt Lambertz i morgonsoffan i TV4. Nu kunde han ha backat. Få hade brytt sig, för nu låg allt fokus på vad som faktiskt hänt i de sanslösa Quickutredningarna. Men Lambertz backade inte: »Alltså, jag är inte psykoterapeut och inte expert på vare sig psykologi eller psykiatri«, sade han. »Men om vi nu antar att han var skyldig så var ju det här enda sättet att få fram allt det här på. Då jobbade psykoterapeuten, åklagaren och polisen och allihop på ett helt riktigt sätt, som jag bedömer det.« Och att Bergwall var en mördare, det visste Lambertz: »Beträffande ett par utav domarna så finns det alldeles bedövande bevisning. Han har kunnat massor med detaljer som ingen annan kunde ha kunnat. Så är det faktiskt.«

I artikel efter artikel slog Lambertz sedan fast att Quicks bortträngda mordminnen var äkta. Till och med när Sture Bergwall hösten 2012 hunnit frias för tre av morden och beviljats resning för de övriga fem gick Lambertz på i samma stil: »Brottsutredningen var av ett mycket speciellt slag med en misstänkt som mindes mer och mer i terapi och polisförhör. Skumt! Men fullt möjligt.«

Han påstod sig ha granskat fakta i målet och radade upp punkter i bevisningen som han menade talade för Bergwalls skuld. Flera av dem gällde fall där förundersökningen återupptagits och ärendena ännu inte hade avgjorts. Precis som han gjort under Veija Borg-kampanjen försökte Lambertz alltså utnyttja sin ställning, numera som domare i Högsta domstolen, för att påverka pågående rättsliga prövningar.

Svenska Dagbladet fastslog att alla Lambertz »bevis« hade analyserats och avfärdats under resningsprocessen och intervjuade honom om saken. Då hävdade han inte längre att han själv hade granskat fakta. Istället hade han fått sin information genom att »samtala med Christer van der Kwast, tidigare förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström«. Han ville inte svara på några frågor: »Jag kan inte det här materialet tillräckligt bra, jag tycker att detaljfrågorna ska ställas till van der Kwast eller Seppo Penttinen.«

När Expressen begärde ut Lambertz mejltrafik från HD avslöjades det att van der Kwast och Penttinen till och med hade medförfattat debattartiklarna som Lambertz undertecknat, med benägen hjälp av Dala-Demokratens »Quickexpert« Gubb Jan Stigson. Av mejlen framgick också att Lambertz medvetet låtit bli att sätta sig in i Quickutredningarna. Han skrev till Stigson: »Jag avstår faktiskt helst från att läsa in mig mer än jag gör genom att snabbt läsa dina mejl.« Precis som i kampen för Veija Borgs oskuld gjorde Lambertz alltså ingen självständig analys av källmaterialet. Han lyssnade återigen bara på ena sidan, den här gången på åklagarsidan, och byggde upp en ny brinnande tro. Denna gång på att Sture Bergwall var skyldig.

Jag frågar Jan Guillou, som har träffat Göran Lambertz och respekterat honom, om han kan förstå varför Lambertz inte backar.

– Jag tror att en väldigt viktig pusselbit för att förklara konstigheter med Lambertz är att han aldrig har förlorat i hela sitt liv, säger Guillou. Han kan inte säga: »Förlåt, jag hade fel.« I det ögonblick som Lambertz går över Rubicon finns det ingen återvändo. Han underskattar motståndet på andra stranden och finner sig plötsligt belägrad. Var ska han söka allierade? Jo, det är hos de andra som också är under belägring. Omringad på ett litet brohuvud på en flodstrand – det var inte det som var tanken från början. Han förutsåg inte att katastrofen skulle bli så stor.

Katastrofen blev ännu större när min bok Mannen som slutade ljuga kom ut hösten 2013. I den avslöjade jag att idéerna om Quicks »bortträngda minnen« kom från den åldrade psykoanalytikern Margit Norell, som också handledde Sture Bergwalls terapi. Och jag visade hur det gick till när polis och åklagare sögs in i Norells pseudovetenskapliga idévärld. Ett viktigt smörjmedel var att åklagarens egen minnesexpert, professor Sven Å Christianson från Stockholms universitet, gick i både terapi och handledning hos Norell, och upplevde henne som sin mamma. Detta samtidigt som han agerade rådgivare åt Seppo Penttinen och dessutom vittnade om Bergwalls trovärdighet i nästan alla rättegångarna.

När Göran Lambertz läst boken ändrade han tvärt retorik. I DN skrev han: »Teorin om bortträngda minnen saknade betydelse för domarna i skuldfrågan.« Samma linje som han alltså drev i Veckans brott inför de 1,3 miljoner tittare som just sett dokumentären om Quicks terapi. Jag och Leif GW Persson var nästan stumma av ilska. Men efteråt visade det sig att Lambertz gjorde ett misstag när han ställde upp. Människor som liksom jag själv hade respekterat honom blev förskräckta.Kollegor vände honom ryggen. Han blev isolerad.

Vid det laget hade Lambertz dock startat en informell förening tillsammans med åklagare Christer van der Kwast och Seppo Penttinen. Just de två män som han skulle ha granskat för tjänstefel och mened 2006. Lambertz kallar gruppen »Quicklaget« och lägger gärna upp bilder från deras möten på Facebook. De har hittills haft fyra möten hemma hos Gubb Jan Stigson i Öje i Dalarna. Professor Sven Å Christianson är också medlem. Enligt en intervju i Jusek-tidningen våren 2014 har gruppen ett särskilt namn på alla de journalister, åklagare, hovrättsdomare och andra som granskat Quickprocesserna: »Göran Lambertz och Quicklaget kallar dem kort och gott för ›Vift‹. Initialerna står för ›Vi som Ignorerar Fakta Totalt‹, berättar Göran Lambertz.« I samma intervju beskriver han sin isolering: »Han noterar att folk både på stan och i korridorerna på jobbet vänder sig bort och undviker honom. Och att det pratas om honom. Han säger att han skriver ner vad som händer och att han ska använda det i sin bok, men inte vara elak, ›inte så mycket‹.«

Lambertz bok om Quick ska ges ut i april 2015. Journalistkollegor mejlar mig märkliga enkäter som han skickar runt till nyhetsredaktionerna som ett led i en »undersökning« av det han kallar för en »mediebluff«. Frågorna går i den här stilen: »Anser ni att [tidningens namn] sedan juli 2012 har förhållit sig i huvudsak objektiv till frågan om det skedde en rättsskandal när Sture Bergwall dömdes för åtta mord åren 1994–2001? (Med ›skedde en rättsskandal‹ avses här att Bergwall/Quick i åtminstone något fall dömdes oskyldig, eller att den bevisning som faktiskt fanns mot honom – alltså oavsett hur den presenterades i domstolen – var alldeles för svag för att räcka till fällande dom.)« Frågorna måste besvaras med antingen ja eller nej, i kryssrutor.

Jan Guillou:

– Det han skrivit på senare tid ger ett sorgesamt intryck att han vare sig har intellektuell eller emotionell kontroll över sig själv, vilket är en form av överhettning som är typisk för en grupp människor som han ofta har träffat på som jurist. Han har till och med hittat på en ny term för rättshaverister som är ganska rolig: rättskverulanter. Nu har han själv blivit en sådan.

Jag tittar på bilderna av »Quicklaget« som Lambertz lagt upp på nätet. Vid en av dem har han skrivit: »Vi i Quicklaget är överens om att det kan ta några år innan de flesta har förstått blåsningen.«

Där sitter han på knä, poserande som en målvakt framför Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Å Christianson. Min gamla hjälte. Ett justitieråd i Högsta domstolen i Sverige.

Det finns två rättsfall som för evigt kommer att förknippas med Göran Lambertz, och i båda har han hamnat alldeles förtvivlat fel. Jag känner hur ilskan börjar rinna av mig och långsamt övergå i medlidande.