Undervattensläge

Vill du själv se marinens bevisfilm? Detaljstudera loggböcker? Frossa i dykarskisser och hemliga rapporter? Här har vi samlat noterna och de viktigaste källdokumenten bakom Sanningen på spåret.

Miniubåtar med larvband

Under 90-talets jakt på ryska undervattensfarkoster med larvband fann man endast en liten obemannad maskin för offshorearbeten. Sådana farkoster – de finns av ett flertal fabrikat – strömförsörjs och styrs genom en kabel och är irrelevanta i sammanhanget.

 

Sovjetiska undervattensfarkoster

Triton II utanför Militärmuseet i Vladivostok. Mellan 1975 och 1985 tillverkades sammanlagt 13 exemplar, fördelade på den sovjetiska marinens flottor i Stilla havet, Svarta havet, Ishavet och Östersjön. Bildkälla: Wikipedia.

Den sovjetiska marinen var utrustad med undervattensmopeden Sirena samt dykfarkosterna Triton I och II. De sistnämnda saknade såväl tryckskrov som periskop – de var helt enkelt inga miniubåtar – och hade en driftstid på sex respektive tolv timmar. Maxhastigheten var sex knop. Farkosterna var alltså ämnade åt korta transporter av dykare som var utsatta för den omkringliggande vattentemperaturen samt bar dykardräkt och personliga luftaggregat. Ingendera kan därför ha varit aktuell för operationer i de svenska skärgårdarna. Eftersom farkosterna trots allt existerat menar de ubåtstroende att de ändå måste ha varit här, en märklig tankekonstruktion – så kallad omvänd bevisföring – som i så fall förutsätter mobil basering i form av ytfartyg eller moderubåtar vid den svenska kusten. Relevanta ytfartyg observerades aldrig i samband med ubåtsjakterna och moderubåtsteorin saknar än i dag stöd av objektiva fakta.

 

De värnpliktigas observation

I några av de allra tidigaste tidningsrapporterna om ubåtsjakten i Hårsfjärden står det att allt började med att en värnpliktig sett vad han uppfattade som ett periskop. Därefter ändras berättelsen till att två värnpliktiga sett ett mystiskt vågsvall, och snart till att två värnpliktiga sett periskop. Att två vittnen sett samma sak ökade naturligtvis trovärdigheten och denna version av berättelsen blev den rådande – i allt från Ubåtsskyddskommissionens rapport 1983 till 1995 och 2001 års mer kritiska granskningar samt Emil Svenssons egen självbiografi (Under den fridfulla ytan, 2005).

Svensson tycks helt enkelt ha förträngt vad som egentligen sades under det förhör han själv höll med de värnpliktiga: två värnpliktiga hade sett ett vågsvall, men bara en av dem tyckte sig ha sett två rörformade objekt längst fram i svallet. Att två värnpliktiga sett periskop är bara en efterhandskonstruktion.

 

Den hemliga rapporten

I mars 1983 sammanfattade Kent Pejdell, chef för röjdykardivisionen, resultatet av bottenundersökningarna i och omkring Hårsfjärden. I denna rapport, handlagd även av Marina analysgruppens Nils-Ove Jansson, är vissa delar fortfarande maskade av Försvarsmaktens jurist. Icke desto mindre framgår här att röjdykarna fann minst fem vrak i området – två »motorbåtar« i Djupviken samt tre vrak på andra platser – som rimligen förklarade flertalet av de sonarobservationer av bottenliggande objekt som lett till sjunkbombsinsatser under ubåtsjakten. Rapporten nämner också de oljefat marinen själv dumpat i Djupviken, och som torde ligga bakom de oljefläckar som flöt upp under bombardemanget där.

Inget tyder på att innehållet i denna rapport nådde politikerna i Ubåtsskyddskommissionen.

Dykrapport från Hårsfjärden.

 

Fantasiubåtarna

Som ett sällsynt exempel på »reversed engineering« lät marinen illustratören Wyn Enkvist rita ett antal hypotetiska farkoster: man kände inte till någon sovjetisk miniubåt som kunde vara aktuell, och skapade därför teoretiska modeller som passade ihop med bottenspåren. Greppet påminner om science fiction och har naturligtvis ingenting med seriös myndighetsutövning att göra, men både Sveriges beslutsfattare, medier och allmänhet blev djupt tagna av teckningarna.

De följande publicerades i Ubåtsskyddskommissionens rapport, framlagd i april 1983, och spreds därefter friskt i pressen.

Denna farkost skapades utifrån de så kallade larvbandsspår man fann i både Djupviken och i Danziger Gatt. Notera att spåren är dubbla och parallella på illustrationen – men ingenstans i det verkliga underlaget finns sådana spår.
Den här skapades utifrån några släpspår man fann nära Stora Huvudholmen i ett av de sund som leder in till Hårsfjärden. Dessa spår avfärdades av 1995 års Ubåtsutredning som skapade av bojstenar som släpats mot bottnen, och är inte längre aktuella, men farkosten är ändå intressant – eftersom den illustrerar Manas konsekventa feltänk. De konstiga strecken bredvid fåran tolkade marinen som spår efter propellervatten – hur nu sådana ens skulle kunna uppstå – men på det filmade underlaget ser man att det rör sig om vanliga så kallade böljeslag, det vill säga mönster efter vanliga vågrörelser på havsytan. På platsen är det nämligen bara sex meter djupt; ytterligare ett faktum som borde ha fått marinen att ifrågasätta att en ubåt alls befunnit sig på platsen.
Denna skiss över de släpspår som ledde till skapandet av den ovannämnda farkosten är hämtad från Pejdells och Janssons hemliga, sammanfattande bottenundersökningsrapport. Bottenspåret som syns under fantasiubåten på illustrationen är på denna skiss markerat med en tvåa. Här noterar den vakne ytterligare ett faktum som starkt talar emot Manas hypotes att en ubåt kunde ha skapat fåran: spåret går inte genom detta trånga och grunda sund, utan på tvärs med det. En orimlig manöver som den tänkta ubåten dessutom upprepat tre gånger – efterlämnande olika spår varenda gång, men aldrig vid svängarna.
Den här skapades utifrån de spår man fann i Danziger Gatt, och visar det möte Mana tänkte sig mellan en liten ubåt och en Whiskeyubåt. Notera att de så kallade larvbandsspåren är dubbla och parallella även på denna illustration – i motsats till underlaget från platsen (filmer och dykarskisser).

 

Signalspaningen

Regeringen trodde att uppgifterna kom från FRA och litade därför på dem. Flera år senare skrev FRA:s chef Pär Kettis ett brev till Försvarsdepartementet där han berättade att myndigheten inte varit inblandad. 1995 års Ubåtsutredning avslöjade att den signalspaning som marinen hänvisade till efter Hårsfjärden var utförd av marinen själv, med primitiv utrustning och improviserade metoder. När denna granskades av FRA visade sig marinen ha registrerat två sovjetiska handelsfartyg och presenterat den observationen som ett belägg för sovjetisk undervattensverksamhet.

 

Kränkningar enligt 1995 års utredning

1995 års utredare menade att även en indikation i en magnetslinga utanför Göteborg samt en defekt minering utanför Sundsvall utgjorde tecken på främmande undervattensverksamhet. Oaktat dessa påståendens bärkraft så ingick indicierna aldrig i den allmänna bilden av påstådda kränkningar.

Av de hundratals uppmärksammade incidenter och ubåtsjakter som skedde under åren 1980–1994 fann Ubåtsutredningen att U137 (1981), Hårsfjärden (1982) och Hävringe (1988 och 1992) föreföll ha varit verklighetsbaserade. Därtill menade man att spårfynden i två gotländska vikar (1986 och 1987) talade för främmande undervattensverksamhet på de platserna.

 

De besvärliga banden

Rolf Ekéus ubåtsutredare försökte 2001 bringa ordning bland de olika påståendena om vad man egentligen hört i mikrofonerna i Danziger Gatt. Det föll på utredningens sakkunnige, amiral Göran Wallén, att undersöka saken. Det visade sig enklare sagt än gjort: inledningsvis visste inte ens marinen var banden med den allra viktigaste tekniska bevisningen från 15 års ubåtsjakt befann sig.

Utöver att Walléns rapport uppvisar något slags rekord i hemligstämplar bjuder den på en bitvis ganska underhållande redovisning av förvirringen på Mälsten. Bland annat skriver Wallén: »Hårsfjärden-incidenten hade när [mikrofon]spaningen inleddes pågått i en vecka. Det massmediala intresset var högt och såväl Försvarsmaktens som allmänhetens förväntningar att marinen skulle tvinga en främmande ubåt till ytan var ytterligt uppskruvade. Det är således inte märkligt att den hydrofonist som satt och lyssnade ute på Mälsten tolkade ljud som han hörde ›i positiv riktning‹, det vill säga att det var en ubåt han hörde. De många indikationer som erhölls i minorna, och de redan genomförda minsprängningarna och sjunkbombsfällningarna, liksom de olika antaganden och bedömanden om en förestående ›utbrytning‹ som gjordes på olika nivåer, inverkade troligen också på hur ljuden tolkades.«

Walléns bandutredning.

 

3.47-bandet visar sig vara en taxibåt

Utöver Sune Thomssons debattartikel i Expressen sändes hösten 2007 ett avsnitt av Uppdrag granskning där reportern Lars Borgnäs framförde fredsforskaren Ola Tunanders teori om att de ubåtar som antogs ha befunnit sig i Hårsfjärden i själva verket kom från Nato. Som belägg för den saken upprepades påståendena om att marinen medvetet släppt ut en ubåt den 14 oktober 1982. Därtill hävdades att de ljud som då spelades in verkligen kom från en ubåt, men en från väst. Borgnäs menade även att det föremål som sedan bärgades i Danziger Gatt var en Natotransponder samt att ett av de bevarade ljudbanden rymde en pingsignal som även den bar västsignatur.

För att en gång för alla reda ut förvirringen gav marininspektören Anders Grenstad FOI i uppdrag att undersöka några av de påståenden som framfördes i Borgnäs program. Dessutom hävde regeringen hemligstämpeln på 3.47-bandet. Därmed inleddes det händelseförlopp som slutade med att marinens viktigaste tekniska bevis visade sig vara en inspelning av den svenska motorseglaren Amalia.

Beställning FOI
FOI-rapport om Amaliabandet
Amalias skeppsjournal

 

Fler bottenspår

1995 års ubåtsutredare godtog även bottenspår från vikarna utanför de gotländska orterna Klintehamn (1986) och Kappelshamn (1987), då dessa påminde om dem i Hårsfjärden. Underlaget därifrån ägde samma svagheter som det från Hårsfjärden, exempelvis uppmätte man i Kappelshamnsviken fyra olika spårbredder hos den förmodade undervattensfarkosten. En orimlighet.

 

Spårklustret i Danziger Gatt

Manas illustration av spårklustret i Danziger Gatt. Här ser man mikrofonlinjen i bakgrunden (från vänster till höger: mikrofon 3, 4 och 5) samt de två längre släpspåren: ett till vänster och ett till höger. Det övre spåret, mellan mikrofon 4 och 5, är inte intressant i sammanhanget eftersom marinen inte drog några vidare slutsatser av det och aldrig särskilt lyfte fram det – utöver att namnge det som »Snövesslespåret«. Detta spår skapades gissningsvis när dykarna bojade upp platsen inför bottenundersökningarna i december, eller redan före ubåtsjakten i samband med att mikrofonerna installerades (det skedde så sent som i september). På skissen finns i sedvanlig ordning ett antal förvanskningar: enkla spår har blivit dubbla och parallella, och riktningen på spåren till höger har ändrats så att den bättre passar in i Manas teori. Bilden är ändå bra eftersom den ger en hyfsat pedagogisk överblick.

På denna sammanfattande dykarskiss, gjord den 4 december, saknas det långa släpspår som syns till vänster på Manas illustration över spårklustret. Notera att perspektivet är vridet, och skalan en annan, jämfört med Manas illustration. Det centrala är »Föremål 2«, som syns till vänster på denna sammanfattande dykarskiss. Detta är det objekt som ses till vänster på Manas illustration, bredvid det vänstra släpspåret. Den 4 december var det alltså tomt på denna plats.

 

Belos ankring den 14 oktober

Underlaget som visar att Belos ankrade söder om mikrofon 5 vid slutet av ubåtsjakten i Hårsfjärden.

Belos förehavanden den hektiska 14 oktober 1982 är redovisad i ett stort antal urkunder. Den effektivaste sammanfattningen finns på denna sida i fredsforskaren Ola Tunanders engelskspråkiga bok The Secret War Against Sweden. Att artikelförfattaren inte delar dennes hypoteser och tolkningar av fakta hindrar inte att Tunander haft tillgång till allt underlag och citerar det korrekt. De centrala upplysningarna: 07.12 beordras Belos till en punkt 600 meter sydost om mikrofonlinjen; 10.46 Belos beordras söka över mikrofonerna istället. Att man har problem med mikrofon 5 och undersöker den framgår av Göran Walléns redan avhandlade utredning om banden med ljudinspelningar från Mälsten.
Utdrag ur Belos loggbok, den 14 oktober. Fartyget ägnar sig först åt »Hydrofonsökning« men klockan 15.59 ankrar man istället »med bogankare – stuckit 70 meter kätting«. Ankrad på platsen använder man sedan sin sjöuggla (rimligen för att undersöka mikrofon 5; kaptenen säger sig i dag inte minnas exakt vad man gjorde). Längden på kättingen är central. På den plats där det drygt 30 meter långa släpspåret sedermera hittades är det 38 meter djupt. Belos har följaktligen legat stilla när motorvinschen hämtade hem ankaret: 70 meter kätting minus 38 meter djup ger ett 32 meter långt släpspår mot bottnen innan ankaret släpper taget och svävar upp mot båten.

 

Bluffen med stenarna

I Ubåtsskyddskommissionens rapport publicerades även en bild med enbart bottenspår. I sedvanlig ordning var de dubbla och parallella på illustrationen, vilket inte stämmer med varken film eller dykarskisser. Men det intressanta är de stenar som syns på bilden.
Den ursprungliga illustrationen, som fanns i det underlag Sune Thomsson fick ut, såg nämligen annorlunda ut. Där såg man att det istället låg oljefat på platsen. Dessa behövde man dock retuschera bort eftersom marinen hade pratat med pressen om olja som flöt upp när man bombade på det här stället – Djupviken – och då påstod att oljan utgjorde bevis för att man skadat en ubåt. Så sent som på en presskonferens den 13 oktober, ubåtsjaktens näst sista dag, framhöll Manachefen Emil Svensson den uppflytande oljan som ett av marinens få bevis (han nämnde även en hydrofonindikation från en helikopter, men den avfärdades senare av ljudexperterna: troligen rörde det sig om ett sillstim eller en av marinens egna båtar). Men sedan hittade man bottenspåren och 3.47-bandet. Och det blev tyst om oljefläckarna.

 

Per Anderssons version

Anderssons påståenden om Belos och bottenspåren återfinns i »Ubåtsdebatten«, ett kapitel i boken På spaning efter det okända, Kungliga örlogsmannasällskapet 2010. Boken finns att ladda ner gratis här.

För den oinsatte rymmer denna bok ett antal påståenden som synes tala för att sovjetiska ubåtar verkligen var här. Den källkritiskt lagde finner dock att hypoteser som vanligt förväxlas med sakargument, och att ostyrkta indicier regelbundet lanseras som bevisning. Mellan raderna lyckas den forne Manamedlemmen Andersson ändå avslöja ett antal intressanta förhållanden, exempelvis att man först mot slutet av 80-talet – alltså efter att de centrala bottenspårsobservationerna gjordes – systematiserade verksamheten och började mäta spåren på ett mer seriöst och vetenskapligt vis.

Per Andersson deltar fortfarande med liv och lust i ubåtsdebatten och hans skrifter och påståenden sprids av Försvarsmakten samt landets försvarsintresserade journalister, bloggare och twittrare.

 

Nazisternas prototyp

Per Andersson och hans gelikar drar gärna in en nazitysk experimentfarkost som kallades för Zeeteufel i diskussionen – detta för att det är den enda miniubåt som skapats med larvband. Tanken med banddriften var emellertid att möjliggöra sjösättning under improviserade förhållanden; den var inte aktuell till havs. Kraften hos motorerna räckte dock inte ens till detta syfte och prototypen förstördes vid krigsslutet. På oklara grunder tänker sig de ubåtstroende att Zeeteufel ändå inspirerat ryssarna till att utveckla en egen variant som ej finns redovisad i någon form av dokumentation.

 

Manas bevisfilm

I journalisten Ingemar Myhbergs bok Ubåtsvalsen (1985) berättar medlemmar i Ubåtsskyddskommissionen att de inledningsvis var skeptiska till marinens påståenden om att ubåtar verkligen befunnit sig i Hårsfjärden. Men i december 1982 fick de se denna film där Manas Nils-Ove Jansson redogör för vad han påstår är de viktigaste fynden från bottenundersökningarna i Hårsfjärden. Därefter ändrades allt: politikerna blev djupt övertygade, och tog mer eller mindre allt marinen presenterade som ovedersägliga sanningar.

 

Whiskeyspåret

På senare tid har bekymret att Whiskeyubåtar enbart har ett aktre kölstråk bortförklarats med att ubåten legat med »aktre trim« i Danziger Gatt, det vill säga lagt sig att vila med enbart aktern mot bottnen. Detta för att skydda ubåtstypens hydrofon som rymdes i en dom under båtens för. För att få ihop den idén med ovedersägliga fakta – som sagt är ubåtstypens kölstråk en meter brett redan några meter för om akterrodret – måste besättningen i så fall ha pressat endast en mycket kort bit av aktern mot bottnen, och därefter ha valt att släpa denna mot bottnen 20–30 meter när man lämnade platsen. En svårbegriplig manöver utifrån en redan krystad utgångsposition.
Denna skiss över bottenavtrycket efter en svensk ubåt i Hårsfjärden återfinns i Pejdells och Janssons hemliga, sammanfattande bottenundersökningsrapport. Vilken ubåtstyp det rör sig om framgår inte av rapporten men avtrycket rimmar med ubåtar av Drakenklassen, en äldre modell varav marinen ännu hade fyra i drift. Skissen visar hursomhelst hur det ser ut när en ubåt med markerat kölstråk vilar mot bottnen: notera att man tydligt ser formen från ubåtens skrov där det tar vid efter det rätvinkliga kölavtrycket. Men så såg alltså inte »Whiskeyspåret« alls ut: det var en rak fåra bara, som om ubåten bestått av kölstråk och inget mer. Detta referensspår redovisades därför inte för politikerna.
På filmen jämför Nils-Ove Jansson istället »Whiskeyspåret« med bottenavtrycket efter en svensk ubåt av den mer moderna Sjöormenklassen, vilka i motsats till Drakenubåtarna saknade markerat kölstråk. I en tidningsintervju påstod sedermera försvarsminister Sven Andersson, som ingick i Ubåtsskyddskommissionen, att »endast Whiskeyubåtar har köl« – då som belägg för att »Whiskeyspåret« måste ha skapats av ryssarna. Ett uppenbart felaktigt påstående, men om det var resultatet av Manas försåtliga filmredovisning eller kompletterande desinformation har visat sig omöjligt att reda ut.

 

Ankring

I marginalen till en dykarskiss har någon – gissningsvis ett befäl med mer marin erfarenhet än de oftast blott tjugoåriga röjdykarna – plitat ner sin privata snabbanalys: »Ankring.« Just denna skiss är dock inte från Danziger Gatt, utan Djupviken.

 

Halvmåneprofilen

Denna dykarskiss visar profilen för det igenslammade spåret efter Belos ankare. Man ser även stenens placering och det märkliga klustret med grop (ankarlega), larvbandsliknande avtryck (kättingspår) samt släpspåret (från ankarets hemtagning). Här anges även bredden till 30-40 cm och djupet till 20 cm. Inget av Manas centrala påståenden om »Whiskeyspåret« – räta vinklar, 60 cm bredd, 40 cm djup – stämmer helt enkelt överens med detta spår.

 

Den rätvinkliga profilen

De centrala uppgifterna om »Whiskeyspåret« kommer istället från denna dykarskiss. Som det står under punkt 2: »Ett djupt spår med uppslam på sidorna kraftigt markerat.« Beskrivningen stämmer överens med hur det andra släpspåret ser ut på filmen, och betraktar man den avtecknade profilen – rätvinklig, med måtten 40 x 60 – så ackompanjeras den av en liten symbol som visar just det andra spåret i miniatyr: föremål 2 är här utmärkt som två prickar. För säkerhets skull har dykaren dessutom visat var spåret återfunnits, med mikrofon 5 som fast förhållningspunkt: till höger. Notera att perspektivet är uppochnedvänt: spåren befann sig söder om mikrofon 5 varför norr är nedåt på skissen, och söder uppåt. Hade dykaren syftat på »Whiskeyspåret« hade pilen pekat till vänster istället.

Här har misstaget uppstått. Ombord på ledningsbåten Lommen har någon sammanställt detaljer från olika skisser och har då slarvat så att den rätvinkliga spårprofilen felaktigt kopplas till »Whiskeyspåret«. Denna fadäs har levt vidare hos Mana, som sedan blandar ihop saker ytterligare i sin presentation: när Nils-Ove Jansson pratar om »Whiskeyspåret« på filmen nämner han uppgifter som härstammar från både dykarskissen med halvmåneprofilen och dykarskissen med den rätvinkliga profilen.

 

Det mystiska objektet

Ur marinens dykfilm.

Att det bärgade föremålet inte var en sovjetisk transponder har alltid varit självskrivet: annars hade den utgjort marinens mest sensationella fynd. Enligt Ola Tunander och hans anhängare var det därmed en Natotransponder – för den tolkningen talade att objektet påminner om en sådan på vissa dykarskisser och filmbilder. Denna argumentation utgör emellertid ett cirkelresonemang: att marinen var intresserad av föremålet var ju just för att man under jakten på en transponder hittade något som man tyckte såg ut som en transponder. Dessutom går det inte att fästa någon vikt vid hydrofonistens ursprungliga misstanke, då personalen på Mälsten bevisligen hörde fel stup i kvarten. Enligt FOI var den signal som hydrofonisten uppsnappade resultatet av en elektrisk störning, vilken försvann när man justerat elförsörjningen.

Marinen presenterade hursomhelst aldrig några bevis för sitt påstående att det som bärgades var en granat. Detta har anhängarna av Natokonspirationsteorin använt som ytterligare ett argument för sin sak: sanningen har mörkats. Men det kan inte tas som belägg för någondera tolkning, eftersom marinen slarvade bort och/eller mörkade all möjlig dokumentation – framför allt sådan som ansågs betydelselös eller röjde pinsamma misstag.

Den undervattensfilm Sjöugglan tog när objektet bärgades, den 4 december 1982, avhemligades för undertecknad häromåret. Filmen visar att det som på håll ser ut som en transponder – eftersom fyndet befarades vara både radioaktivt och försåtsminerat hade dykarna ombetts att hålla avstånd – inte alls ser ut som en sådan på närmare håll. Istället för att vara brödkavellikt, med en utstickande plupp i vardera änden, är objektet konformat i den ena änden och har enbart en plupp i den andra. Därtill är det grovt korroderat som om det legat i vattnet i decennier, och kan därför inte ha haft med Hårsfjärdendramat att göra. Filmen avslutas med att Sjöugglan griper tag om objektet som då faller isär av sig självt, så att den konformade delen blir kvar på bottnen. Allt talar helt enkelt för att det var en gammal granat, precis som marinen alltid har hävdat.

Utöver konfirmeringsbias, det vill säga att dykarna såg vad de förväntade sig att se, förklaras misstaget sannolikt med granatens märkliga utseende: den transponderlika pluppen som stack ut från dess botten matchade ingen av marinen använd ammunition. Överstelöjtnant Sune Thomsson, aktiv inom Kustartilleriet i åtskilliga decennier, hade heller aldrig sett något liknande. Vi kontaktade marinens informationsavdelning som hänvisade till sina ammunitionsexperter vilka ett halvår senare levererade ett kryptiskt svar: granaten matchade, både till storlek och utseende, arméns spårljusammunition m/43 till 10,5 millimeters kanoner. Så hur i hela friden hamnade den i Hårsfjärden?

Wikipedia satt på svaret: innan Kustartilleriet uppförde sina fasta batterier använde man samma slags 10,5 millimeters kanoner och haubitsar som armén. Vid målskjutningsövningar avfyrades spårljusgranater som lyste upp målen, och sedan brassade man på med vanlig ammunition. Snart hittade Thomsson en militärhistorisk bok som beskrev exakt den sortens övningar i området – mot slutet av och efter Andra världskriget.

Tack till Armémuseum som tog fram den aktuella ammunitionen ur sina samlingar för referensfotografering.

 

Stämpelavtrycket

På denna illustration har Mana avbildat den stämpling som observerats i början av det färska spåret i Danziger Gatt. Enligt Sune Thomsson ser så kallade minankartyngder ut så här i bottnen. De angivna måtten – 20 + 20 + 20 centimeter – ger summan 60 centimeter, vilket överensstämmer med släpspårets senare bredd. Nästa illustration visar hur spåret ser ut i början – två parallella 20 centimeter breda fåror. Rimligen har tyngden först släpat hyfsat rakt mot bottnen, och sedan hamnat på sniskan och då avgett det 60 centimeter breda avtrycket.

 

Loggböcker Skuld och Aspö

Loggböckerna följer en logik där varje dag redovisas över två uppslag – i det här fallet fyra sidor. Först förmiddag, med positioner och förflyttningar på en sida samt kommentarer på nästa, sedan eftermiddag, med positioner och förflyttningar på en sida samt kommentarer på nästa. För Aspö redovisas de dagar kring den 4 december då hon ankrade i Danziger Gatt. För Skuld endast den centrala 4 december. Aspö anger sina ankringspositioner men systerfartyget Skuld anger bara att man utför uppdrag åt Örlogsbas Ost samt att man 09.40 »ankrat med häckankare«. Detta då man sjösatte en sjöuggla i fören, där man annars hade sitt ankare (hade man ankrat på vanligt vis hade dess kätting varit i vägen för undervattenskamerans kablage). Att man gjorde detta just söder om mikrofon 5 beläggs av en undervattensfilm från denna dag som följer just Skulds sjöuggla från båten och fram till det mystiska föremål som bärgades den 4 december. Denna film visades i Lars Borgnäs Uppdrag granskning-program som sändes hösten 2007, och som går att se på Youtube: »Nyckeln till Hårsfjärden.«

Loggbok Aspö

Loggbok Skuld

 

Bottenspåren i Kappelshamnsviken

Den sonarkartografering Ola Oskarsson utförde åt Försvarsmakten gällde Kappelshamnsviken 1987. Där fanns spår som påminde om dem i Hårsfjärden, varför Mana kom fram till att även denna plats hemsökts av miniubåtar med larvband. På samma vis resonerade 1995 års expertgranskare. För den som vill veta mer om den hypotesen rekommenderas Per Anderssons ovannämnda kapitel »Ubåtsdebatten« i boken På spaning efter det okända.

Enligt Ola Oskarsson saknas belägg för främmande undervattensverksamhet i denna vik. Däremot fanns otaliga spår efter fartyg som uppenbarligen brutit mot Försvarsmaktens ankringsförbud.

 

Dykarna och tystnadsplikten

Både inför och efter bottenspårsundersökningarna inskärpte marinen att dykarna hade absolut och livslång tystnadsplikt. Denna gäller dock endast uppgifter som rör rikets säkerhet. Filter kontaktade därför de dykare som gick att identifiera i dokumenten. De informerades brevledes om att den som känner till uppgifter som blottlägger missförhållanden inom en myndighet äger lagstadgad meddelarfrihet, samt erbjöds anonymitet och källskydd om de så ville. Ingen ville medverka.

 

Carl Bildt och ubåtarna

De flesta som bidrog till den svenska ubåtshysterin åren 1980–1995 har tvingats revidera sina ståndpunkter i takt med att sådant som tidigare betraktats som sanningar avslöjats som pinsamma misstag eller rena fantasier. Inte Carl Bildt. Ett ovanligt illustrativt exempel gavs när radioreportern Martin Wicklin hade den förre moderatledaren som gäst i P1:s Söndagsintervjun den 30 oktober 2016, och en bit in i programmet tog upp ubåtsfrågan.

Det beteende Carl Bildt då uppvisade leder ofelbart tankarna till en annan känd politiker med bestämda åsikter: Donald Trump. Frågan är dock om ens USA:s nuvarande president någonsin ertappats med att sprida så här många felaktiga påståenden under en så kort tidsrymd.

Här följer en transkribering av det relevanta avsnittet, med artikelförfattarens kommentarer inom [klamrar]. Hela programmet går att höra på SR Play.

Martin Wicklin: Första gången jag ser dig, uppfattar dig, i svensk politik, då är jag bara 13–14 år. Det är mitten på 1980-talet och det handlar om ubåtar.

Carl Bildt: Det gjorde det säkert.

Det var ju rena krigsstämningen minns jag det som i skolan, vi fick ju ledigt från vissa lektioner för att titta på de här bombningarna i fjärdarna och … du får ju ditt, ska man säga, stora politiska genombrott med de här ubåtsfrågorna.

– Jaa.

Och du är Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska tales …

– Ja, jag kom att bli det, kan man säga. Jag hade varit rätt engagerad i de här frågorna, ja.

Du håller ju en ganska hög profil i de här frågorna, och du pekar ju på Sovjet.

– Ja.

Att det är därifrån kränkningarna kommer.

– Ja.

Och sen så har det ju varit i flera omgångar rapportering om ubåtar i svenska vatten, det fortsätter ju på 90-talet, det har ju då kommit till exempel uppgifter där militären själv backar från tidigare påståenden, där det visar sig lika troligt att det kan ha varit minkar.

– Mm. Oh ja.

Och flera personer i debatten som då sade saker har modifierat sina ställningstaganden, men jag har aldrig hört dig ångra eller backa från uttalanden om att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten.

– Och det finns ingen annan som har backat heller, egentligen. [Ubåtsutredningen 1995 underkände beläggen bakom utpekandet av Sovjetunionen. Samma slutsats drogs av Rolf Ekéus utredning 2001, som dessutom lade fram belägg för att U137 navigerat fel. Det officiella Sveriges officiella hållning enligt två statliga utredningar är alltså motsatsen till vad Bildt påstår i P1. Vidare: exempel på personer som i diverse sammanhang har backat på olika avgörande bevispunkter, gällande nästan alla påstådda kränkningar, i böcker och/eller artiklar: dåvarande ÖB:n Bengt Gustafsson, dåvarande chefen för Marina analysgruppen samt Carl Bildts närmaste man i ubåtsfrågor Emil Svensson, dåvarande konteramiralen Bror Stefenson, m fl.]

Jo, men det är ju flera som har backat efter att det har kommit ny information.

– Näe … [Se ovan.]

ÖB har gjort det, till exempel.

– Ja, på enstaka indikationer, absolut.  Jo, jo, nej men … [I Bengt Gustafssons egna memoarer nämns inte ett enda säkert tekniskt bevis gällande en enda ubåtsjakt; i Emil Svenssons memoarer redogörs nästan varje tidigare framförd säkerhet som varande tveksam eller felaktig. Kvar finns så kallade indicier, det vill säga folk som tyckt sig se eller höra saker på sjön.]

Men du har aldrig backat?

– På enstaka indikationer, absolut. Men samtidigt finns det indikationer som går åt andra hållet. Där det finns sådant där du har sagt att det där kan inte vara … men sen lägger du plötsligt samman det med ett antal andra saker som du har sett i samma områden, och då graderar man upp det. [Just denna arbetsmetodik använde Marina analysgruppen och Carl Bildts vän Emil Svensson sig av, och just detta var kärnproblemet; den felaktiga tron att indiciekedjor kan ersätta bevisning. Men detta använder alltså Bildt som ett argument FÖR att ubåtarna var här.] At the end of the day, som det heter, i slutet av dagen, så alla de – ja, det tillsattes då X antal olika kommissioner – och de har alla kommit fram till samma slutsats i grunden. [En helt galen lögn. Alla tre kommissioner kom fram till olika slutsatser. Den första, Ubåtsskyddskommissionen 1983, där Bildt själv var den mest pådrivande medlemmen, handlade mest om Hårsfjärden och pekade ut sovjeterna. Den andra, 1995 års utredning, handlade om åren 80–95, avfärdade de flesta observationerna, underkände Ubåtsskyddskommissionens arbete samt fastslog att bevisen för att peka ut Sovjetunionen inte höll. Den tredje – Rolf Ekéus utredning 2001 – skulle inte främst granska bevisningen utan det politiska hanterandet av frågan, men passade ändå på att kritisera bevisningen över hela linjen – samt hudflängde uttryckligen Carl Bildt för hans agerande i ubåtsfrågan. Och slog återigen fast att bevisningen inte höll för att peka ut Sovjetunionen.]

Och vad är den slutsatsen?

– Att vi kränktes av ubåtar successivt under hela 80-talet, och sen kan man diskutera om detta tog slut 92, 93 eller 94, det vet vi kanske inte riktigt för där finns lite osäkerhet om enstaka indikationer. [Se ovan.]

Sovjetiska ubåtar?

– Ja. Det finns ingen anledning att ändra den grundläggande slutsatsen som Ubåtsskyddskommissionen drog 1983. [Se ovan. Delar av Ubåtsskyddskommissionens rapport började för övrigt skjutas i småbitar av undersökande journalister redan åren efter att den släppts, och har avfärdats av samtliga granskare sedan dess.]

Men vad tänker du om det här, för 1993 skrev du det här brevet till Jeltsin, där du då pekar ut Ryssland och du som bevis för detta så nämner du de där incidenterna som i efterhand visade sig vara minkar. Vad tänker du om det?

– Ja, det var ju en felindikation, men det var inte fel i sak. [Ett påstående som talar för sig självt. Intressant i sammanhanget är att när Bildt blivit statsminister 1991 utsåg han Emil Svensson, Marina analysgruppens chef och den som bar ansvaret för alla misstag och feltolkningar, till sin säkerhetspolitiska rådgivare. Samtidigt ändrade ÖB marinens insatsregler – eftersom man nu fått politiskt stöd för att göra vad som helst för att sänka en ubåt – till att inte längre avfyra varningsskott utan direkt sätta in dödande vapen om man hade en »säker« ubåtsindikation. Typljudet räknades som en sådan, eftersom man då ännu inte begripit att det skapades av sillar. Vid en ubåtsjakt i Hävringe 1992 hörde man typljudet och avfyrade en nyinköpt målsökande torped mot målet. Eftersom det var ett sillstim ignorerades det av torpeden som istället vände om och satte fart mot korvetten som avfyrat den. Lyckligtvis kunde den fjärrdesarmeras och katastrofen undveks med nöd och näppe. Om detta örlogsfartyg istället hade sänkts, med ett okänt antal värnpliktiga och officerare ombord, hade blodbadet utgjort det ultimata resultatet av Carl Bildts ansvarslöshet och missriktade övertygelse.] Det fanns ubåtar, men på andra indikationer, andra observationer. Men det finns alltid felindikationer.

Så du har utifrån den här informationen som har kommit fram, du ser ingen anledning till att ändra de uttalanden du gjorde på den här tiden?

– Nej, tvärtom.

Tvärtom?

– Ja, om du tar det där som man sade … Det var ju många som sade det finns inga miniubåtar i Sovjetunionen … [Korrekt: till och med Must, Sveriges utrikesspionage, sade till marinen att Sovjet saknade operativa miniubåtar. Detta skriver både Emil Svensson och förre Marina analysgruppmedlemmen Nils-Ove Jansson i sina memoarer. Däremot ägde Sovjet några primitiva dykfarkoster, Triton I och Triton II, och frågan gällde huruvida de kunde förklara observationerna. Med tanke på deras ytterst begränsade navigeringsförmåga, uthållighet och räckvidd är svaret nej.] ehh … i dag vet vi om de där miniubåtarna [Utöver att de alltså inte var miniubåtar utan dykfarkoster, är de ändå uteslutna av logiskt tänkande människor av ovannämnda skäl. Dessutom stämde de inte överens med allmänhetens observationer, exempelvis för att de saknade periskop. Oavsett vilket är det alltså Tritonfarkosterna Carl Bildt syftar på.], de står uppställda på museum i Ryssland [Det stämmer: Triton I och Triton II finns uppställda på museer i exempelvis Kronstadt och Vladivostok.]. Och i dag har vi också talat med ryska officerare, eller före detta sovjetiska officerare som var med om detta [Antingen sitter Bildt på uppgifter som av obegripliga skäl ej har offentliggjorts, eller så syftar han på de tre före detta ubåtsmän som deltog i SVT:s program Reportrarna 1996. Två av dem pratade endast allmänt om undervattensverksamheter, och nämnde aldrig Sverige, den tredje pratade specifikt om operationer i Sverige och var en anonymiserad och pixlad »Sergei« som i programmet orerade om kärnvapenminor av plast och andra orimligheter. Samtliga seriösa bedömare avfärdar honom som mytoman: inte ett enda av »Sergeis« påståenden styrktes i TV-programmet och inga fakta har därefter framkommit som tyder på att något han säger har hänt. Eventuellt syftar Bildt även på att Emil Svensson i sina memoarer skriver om tre personer som under ytterst lösa omständigheter – Svensson nämner inga namn och inga platser, endast att detta skett i det forna Sovjet – sagt saker som lät antyda att de varit i Sverige. Svensson skriver själv om en av dem att han inte vet om det är en »provokatör eller galning« som sitter framför honom, och ingen av de ryssar han nämner levererade en enda kontrollerbar upplysning eller detalj som talade för att de inte bara drev med honom.]. Så i dag råder ingen som helst tvekan om detta.

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #61 (26 mars 2018) och är skriven av .