Utan min dotter

[Sedan reportaget publicerades har SBU, Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering, analyserat det vetenskapliga läget för Shaken Baby Syndrome. Av 1 065 vetenskapliga artiklar bedömdes bara två av dem vara relevanta och av åtminstone medelhög kvalitet. Slutsatsen är att det finns begränsat eller inget underlag för att några särskilda symptom avgör om barnet blivit skakat eller ej.]

 

Varje år anklagas föräldrar för att ha misshandlat sina bebisar genom skakning. Det enda beviset är en medicinsk diagnos, ändå omhändertas barnen direkt. Men sker det verkligen på rätt grunder?

Annons

På kylskåpet sitter fyra bilder. På den ena syns en bebis som verkar le, trots att hon bara är ett par dagar gammal. Annars är det första man tänker på att hon är svullen i ansiktet, att ögonen bara är små springor och att huden är rödaktig. I dag är Sara sex år gammal, med sin mammas svarta hår och en stor kärlek till dans. Kortet bredvid visar hennes storebror Elliott, som nu är sju år och sysslar med kampsport. Han har precis fått vattkoppor och ligger i sitt rum och kliar sig lite förstrött på armen medan han ser på film. Sara är inte hemma.

Vid det runda köksbordet kurar deras mamma Nancy i en vit kofta. Pappa Karl dricker kaffe från espressomaskinen. De berättar om hur de träffades för nästan tio år sedan i Bangkok. Det är Nancy som leder samtalet, men ibland flikar Karl in något.

Karl var i Thailand tillsammans med en kompis för att ägna sig åt sin nya passion, dykning. De hade precis landat i Bangkok. Det var hett och de var jetlaggade, så de slog sig ner på första bästa kafé för att äta glass. Nancy hade precis slutat sitt arbetspass som marknadschef för en internationell smyckesfirma och gick till kaféet för att ta något att dricka. Så fort hon kom in genom dörren såg hon de två långa, blonda svenskarna som satt och åt glass som om de vore barn. Hon och Karl tittade förstulet på varandra och började till slut att prata. När Nancy kom hem på kvällen sade hon till sin mamma: »Jag tror att jag har träffat mina barns pappa.«

– Jag förstod egentligen inte varför jag sa det, skrattar hon i dag. Jag hade aldrig tänkt på att skaffa barn innan. Men det bara kändes så, som att det här var den personen.

Det var som att hon kunde se in i framtiden. Men, skulle det visa sig, hon kunde inte riktigt förutse allt. Och det var kanske tur.

 

Ett par månader efter deras första möte i Bangkok flög Nancy till Sverige för att hälsa på. Ett halvår senare återvände hon med en förlovningsring på vänsterhanden. När de höll sin första bröllopsceremoni i Thailand några månader senare hade Karl pluggat thailändska och lärt sig om kulturen. När han träffade Nancys släktingar för första gången framförde han deras nationalsång i en karaokemaskin. De tyckte han var snäll och ödmjuk och älskade honom. När de höll den svenska ceremonin i Karls mammas prunkande sommarträdgård var Nancy gravid med Elliott.

Elliott var stor som ett vanligt svenskt barn, och Nancy är nätt byggd. Efter 23 timmars kamp fick han dras ut med sugklocka. Det första halvåret var Nancy hemma med sonen, samtidigt som hon pluggade svenska. Därefter tog Karl föräldraledigt från sitt jobb som regionchef för en butikskedja och de åkte till Thailand. Där upptäckte Nancy att hon var gravid igen.

Tillbaka i Stockholm var det ansträngande att ta hand om Elliott medan Karl jobbade. Nancy var väldigt trött under graviditeten, men till sommaren hade de bestämt att Nancys pappa Pong skulle ta ledigt från sitt jobb som art director och komma till Sverige för att hjälpa till. Det var en otrolig lättnad.

Det som härefter följer är Karls respektive Nancys version av vad som hände, som i många delar har bekräftats av andra intervjuer och utredningar.

På morgonen den 2 oktober 2007 fick Nancy värkar. Det gjorde så fruktansvärt ont att Karl och en sjuksköterska nästan fick bära henne från taxin till hissen på BB Stockholm. Undersökningen visade att hon redan var öppen sju centimeter och att vattnet hade gått. Barnet låg fel i magen och Nancy fick flytta runt för att få det i rätt position. Knappt två timmar efter att de kom in till sjukhuset var deras dotter på väg ut. Nancy tyckte att barnmorskan tryckte alldeles för mycket. Det gick inte att fokusera på att krysta, för det gjorde så ont. När läkaren tog över blev det lite bättre, och klockan nio på morgonen var Sara ute.

Hon var söt, så klart, men alldeles röd och svullen i ansiktet. Hon kunde inte ens öppna ögonen. Efter en snabb undersökning skickades de vidare till patienthotellet. Där skrek Sara så mycket att föräldrarna blev oroliga och ringde på en sjuksköterska, som lugnade dem med att Sara kanske hade ont i magen. Dagen därpå var hon fortfarande så otröstlig att läkaren fick avbryta sin undersökning utan att ha lyckats lyssna på hennes lungor eller titta på hennes svullna ögon.

Hemma väntade en förväntansfull Elliot med Nancys pappa Pong och Karls mamma Gun, som tagit ledigt från sitt jobb som psykoterapeut för att dela Saras första tid med familjen. Lägenheten på Reimersholme var bara på 40 kvadratmeter, så det var trångt, men det funkade. Gun sov på soffan i vardagsrummet, Pong på en tältsäng i köket, och på andra sidan om ett draperi, i sovrummet, sov Karl och Nancy i sin dubbelsäng, Elliott i en barnsäng och lilla Sara i en spjälsäng.

Trots att det var trångt var det mysigt att bo alla tillsammans. De kom varandra nära. Det enda problemet var att Sara fortsatte skrika. Hon verkade vara väldigt känslig för förflyttningar, så de bar omkring henne på en kudde.

Under den första veckan var de på flera undersökningar, på mödravårdscentralen på barnavårdscentralen och på BB. Därefter upptäckte de blåmärken på Saras fötter och kontaktade mödravårdscentralen igen. Dagen efter var de där och blev lugnade. Men det som antogs vara problem med magen fortsatte. Sara gick inte upp i vikt som hon skulle och fortsatte att skrika.

Annons

När Sara var tio dagar gammal upptäckte de en svullnad över vänster öga. Karl ringde Vårdguiden, där han fick beskedet att det antagligen var en infektion i tårkanalen och att de skulle badda dotterns öga.

Tre dagar senare var de på ett inplanerat besök på barnavårdscentralen. Där märkte Nancy att Saras huvud såg lite svullet ut på vänstersidan. Sjuksköterskan kände efter.

»Det är lite mjukt, men det är nog bara ett kefalhematom. Det är vanligt att huvudet är lite svullet efter en förlossning, och er gick ju så snabbt att hon kan ha klämts. Det är inget att oroa sig för.«

På kvällen den 17 oktober lekte Karl med Elliott i hallen. Elliott älskade att leka härmlekar och de jagade runt från hallen och in i vardagsrummet. När Elliott slängde sig i en saccosäck slog Karl ut med armarna och föll bakåt ner i soffan. Han fick panik när han kände något under sig. Sara skrek till där hon låg på sin kudde. Förskräckt lyfte han upp henne, men hon verkade okej och slutade snart att gråta.

Ett par timmar senare gick han in i sovrummet för att lägga Sara. Hon skrek till högt när han lade henne på rygg. När Nancy hämtade henne för att amma märkte hon att högerarmen hängde slappt. Nancy tog sig inte ens tid till att byta kläder från sina bekväma surfarshorts och sin stora t-tröja. Hon och Karl beställde direkt en taxi till sjukhuset. Det var bara panik. Karl funderade över om hans fall kunde ha skadat Saras arm, men ville värja sig från tanken. Eftersom han inte sagt något till Nancy från början blev det ännu svårare att säga något nu.

När de kom till akutmottagningen var klockan närmare midnatt. Där var fullt av patienter och en stressad läkare mötte dem i receptionen och sade att det nog inte var någon fara, men att de var tvungna att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus om de ville röntga armen. Nancy och Karl tog en taxi dit.

Det dröjde flera timmar innan Sara kunde röntgas. Tidigt på morgonen meddelade en läkare att Sara hade en fraktur på höger arm och en på vänster nyckelben. Hon fortsatte:

»Vi misstänker också att det kan finnas fler skador på Sara, så vi kommer att fortsätta att undersöka henne.«

Det var fruktansvärt att höra, men beskedet innebar också en viss lättnad. Nu skulle de kanske äntligen få en förklaring till varför hon var så känslig.

Ett par timmar senare var Karl tvungen att åka till jobbet. Precis när han satt sig på bussen mot stan ringde telefonen. Nancy storgrät i luren.

»Du måste komma tillbaka, läkaren är jättearg. De vill prata med dig.«

Karl hoppade av vid Torsplan och tog nästa buss tillbaka. Nancy grät och sade att de hade hittat något mer på Sara, men de ville inte prata med henne. Det dröjde till eftermiddagen innan de fick reda på vad det handlade om.

Då förde en ny läkare Nancy och Karl till ett enskilt rum. Utöver frakturen på höger arm och en skelettskada på det vänstra nyckelbenet hade de funnit små blödningar i olika lager i ögat.

»De här skadorna kan endast ha uppkommit genom kraftigt yttre våld och jag har anmält er till socialtjänsten och polisen. De kommer att komma hit strax.«

Nancy förstod ingenting. Det var så många svåra svenska ord och överhuvudtaget så ofattbart, det han sade. De hade åkt dit för att få läkarvård och nu väntade de plötsligt på polisen. Det gick inte att greppa.

Som om inte det vore nog ringde Nancys pappa och sade att Elliott hade feber. Eftersom Pong varken kunde svenska eller tillräcklig engelska för att ringa på hjälp åkte Karl hem. När han var hemma ringde Nancy.

»Du måste komma tillbaka. Socialtjänsten vill prata med oss.«

Karl och Elliott fick skjuts in till sjukhuset av vännen Mårten.

När de kom till sjukhuset isolerades Nancy och Karl i ett rum tillsammans med två handläggare från socialtjänsten. De meddelade att Sara skulle tvångsomhändertas med en gång, med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. När de hörde att Elliott var i rummet bredvid började de prata om att omhänderta honom också. Till slut brast det för Karl. Allt var helt absurt och obegripligt. De hade åkt in för att få hjälp, men nu återstod bara en känsla av maktlöshet. Han grät och grät. Nancy, som hade svårt att förstå byråkratsvenskan, såg på Karl. Hon hade aldrig förr sett honom gråta på det här viset. Vad var det egentligen som hände? Karl bönade och bad om att Elliott åtminstone skulle få stanna med sin gudfar Mårten, vilket socialtjänsten till slut gick med på.

Nancy och Karl förbjöds att lämna rummet. En stund senare kom polisen, som särade på dem och förde dem mot utgången.

Cellen som Nancy låstes in i var liten. Där fanns bara plats för en smal säng, ett skrivbord och ett tvättställ. Hon sjönk ner på sängen, omfamnade en kudde och började storgråta. Elliott var sjuk. Sara hade frakturer och var helt ensam hos främmande människor. Och här satt hon. Nancy bad att få ringa till sina barn, men fick nej. Det var nästan för mycket att bära.

Karl fick samma besked där han satt i sitt lilla rum. Hela världen hade vänts ut och in. Allt var helt surrealistiskt.

Dagen därpå beslutade socialtjänsten att tvångsomhänderta även Elliott och tog honom från Mårten till ett jourfosterhem. När tre dagar hade gått släpptes Nancy och Karl ur häktet. De kom hem en lördagskväll. Det enda de kunde tänka på var att få kontakt med barnen, och de ringde alla de kunde komma på som skulle kunna ge besked. Men de fick bara reda på i vilken stadsdel barnen befann sig. På måndagen gick Karl till jobbet. Han visste egentligen inte varför, men något var tvunget att vara normalt. Det var som att han rörde sig i en panikbubbla. Han var tvungen att se det verkliga livet, berätta för sina kollegor vad som hade hänt.

Dagen därpå hämtade polisen dem för en häktningsförhandling. Nancy hade packat ner bröstpumpen och påsar att förvara mjölken i – om de häktades igen ville hon i alla fall kunna skicka mat till sin nyfödda dotter. Vakterna satte handbojor på Nancy och fäste dem i ett bälte så att hon inte kunde röra armarna. Nancy kunde inte sluta gråta. I hissen till rättegångssalen fick hon en jacka över huvudet som skydd mot de väntande fotografernas blixtar.

I ett annat väntrum satt Karl. Han kände hur magontet kom krypande. Vad var det som höll på att hända? Egentligen ville han bara kura ihop sig i fosterställning på golvet, men när dörren öppnades och han kallades in var det bara att svälja hårt och resa sig.

Det tog inte lång tid inne i salen. Nancy och Karl skulle omhäktas.

I en uppföljande röntgenundersökning av Sara hittades nya skador. Hon hade sprickor på båda sidorna av skallen, läkande benvävnad på benen vid fot- och knälederna som tydde på en tidigare möjlig fraktur, hjärnsvullnad och så kallade subdurala hematom – blodansamlingar mellan hjärnan och skallbenet. Sara hade alla tre symptomen i den så kallade triaden – ögonbottenblödningar, hjärnsvullnad och subdurala hematom – som avgör om ett barn har utsatts för skakvåld. En diagnos som hade blivit känd som Shaken Baby Syndrome.

 

Kännedomen om misshandel av barn var fram till för drygt femtio år sedan ganska knapp. Professorn Henry Kempe publicerade 1963 en banbrytande artikel där han skrev att läkare skulle misstänka misshandel så snart ett barn kom in med frakturer, subdurala hematom, blåmärken eller mjukdelssvullnader.

1971 presenterade den brittiska forskaren A. Norman Guthkelch för första gången en hypotetisk förklaring till hur subdurala hematom kunde uppkomma utan att det fanns några synliga yttre skador: skakning. Om ett barns huvud svängde tillräckligt starkt fram och tillbaka skulle det kunna leda till att bryggvener, det vill säga blodådror som leder blod från hjärnans yta till en större ven, slits av och skapar blödningar. Han grundade bland annat sin tes på en vetenskaplig artikel från 1966, som redogjorde för hur apors hjärnor skadades av whiplashskador. 80 apor hade spänts fast i stolar som sedan skjutits med stor kraft rakt in i en vägg. Hos 15 av aporna fann man subdurala hematom. Guthkelch avslutade sin tvåsidiga artikel med att läkare borde ha i åtanke att den här sortens blödningar kunde orsakas av misshandel och att de borde »granska, försiktigt och taktfullt, om barnets huvud kanske kan ha blivit skakat«.

Annons

Några år senare cementerades tesen av John Caffey, som tidigare skrivit om subdurala hematom hos barn utan synliga trauman. 1974 tyckte han sig ha hittat förklaringen. Han skrev att han visserligen hade knappa bevis, men eftersom de grundade sig på att förövarna erkänt skakning var de värdefulla och trovärdiga. Det första fallet handlade om en sjuksköterska som erkänt att hon hade skakat barn, varav tre hade dött. Hos de två som obducerades fann man bland annat subdurala blödningar, och det ena hade även blödningar i ögat. I två andra fall hade föräldrarna sagt att de kanske skakat barnen; det ena hade brustna bryggvener och det andra en subdural blödning. En ytterligare studie visade liknande resultat, men redovisade också två fall av skakvåld där det inte hittades några blödningar i hjärnan. John Caffey berättade också om en pappa som hade försökt att först strypa sitt barn och sedan återuppliva det genom att skaka det. Här hittade man både subdurala blödningar och ögonbottenblödningar, men där var det förstås svårt att bestämma om orsaken var strypningen eller skakningen.

Subdurala blödningar och ögonbottenblödningar verkade hur som helst ha ett starkt samband med vad Caffey döpte till Whiplash Shaken Baby Syndrome. I den avslutande sammanfattningen uttryckte han både försiktighet och säkerhet. Han menade att bevisen var ganska svaga och beroende av omständigheterna i just de fall han undersökt, men ändå tillräckligt betydande för att man genom en nationell kampanj borde varna för faran med att skaka barn.

Caffey fick som han ville. Under 1980-talet blev Shaken Baby Syndrome ett välkänt begrepp i USA och det drevs nationella kampanjer för att öka medvetenheten kring diagnosen. Sedan dess har det publicerats mer forskning som belagt att ögonbottenblödningar, subdurala blödningar och svullnader i hjärnan utgör symptom på skakvåld.

 

Forskningen nådde så klart även svenska läkare, men det var först framemot slutet av 1990-talet som Shaken Baby Syndrome började uppmärksammas ordentligt. I samma veva gick ett antal specialister inom barnsjukvården på Karolinska Universitetssjukhuset samman för att snabba på kunskapsspridningen. Professorn i barnneuroradiologi Olof Flodmark var en av initiativtagarna.

– Vi hade haft några förfärliga fall av misshandel på vårt sjukhus, minns Olof Flodmark. Och jag tyckte inte att de här familjerna fick ett bra mottagande, eftersom all personal hade för dåliga kunskaper i ämnet.

Gruppen hade inget officiellt uppdrag, men de började träffas efter arbetstid för att diskutera vad de kunde bidra med för att personalen i rätt tid skulle kunna ställa så korrekta diagnoser som möjligt och ta hand om familjerna på bästa sätt. De började kalla sig för Mio-gruppen och höll interna föreläsningar och stöttade personalen vid misstänkta fall.

Ungefär samtidigt blev den nyligen inflyttade amerikanska barnläkaren Gabriel Otterman en av medlemmarna i Mio-gruppen. Han var utbildad vid Harvard Medical School i Boston där han hade specialiserat sig inom Child Abuse Pediatrics.

– Jag kände att jag hade bra kunskaper inom området och att jag verkligen kunde tillföra någonting, säger han.

När han kom till Sverige tyckte han att kunskapen om barnmisshandel var förvånansvärt låg.

– Mitt fokus har alltid varit att göra det bästa för barnen, förklarar han. Och Sverige är ett föregångsland när det gäller barns rättigheter. Men kring misshandel fanns inga nationella riktlinjer, rutiner eller ordentliga vägledningsdokument.

Några år senare fick Mio-gruppen det officiella uppdraget att bilda ett barnskyddsteam på Astrid Lindgrens barnsjukhus, den kanske viktigaste instansen inom svensk barnsjukvård. Här finns den mest specialiserade kunskapen och här hamnar ungefär en fjärdedel av alla sjuka barn i landet.

2006 fick Mio-gruppen i uppdrag av Stockholms läns landsting att utarbeta ett regionalt vårdprogram kring barnmisshandel, med Olof Flodmark som huvudförfattare. Två år senare publicerades en drygt hundrasidig informationsskrift.

– Många sjukhus hade en egen form av vårdprogram kring detta, säger Olof Flodmark. Men det här blev spritt över hela landet. Det fanns en stor efterfrågan och landstinget delade ut det gratis.

En av de viktigaste punkterna i vårdprogrammet var att upptäcka fall av Shaken Baby Syndrome. Man påtalade vikten av att alltid misstänka misshandel när barns skador inte kunde förklaras på ett tillfredsställande sätt av föräldrarna.

– Det första jag lär mina kollegor är att de måste tänka tanken att det kan röra sig om misshandel, säger Gabriel Otterman. För de första symptomen kan vara helt vanliga för oss som är barnläkare, som att de är skrikiga, har kräkts eller är ovilliga att äta.

Läkaren ska kolla upp barnets sjukdomshistoria, undersöka ögonen, gå igenom kroppen för att se om det finns några yttre märken och systematiskt avväga om det finns behov att röntga kroppen och hjärnan för att kunna upptäcka skador.

– Efter det måste man skilja ut vad som är en tillfogad skada och vad som inte är det, förklarar Gabriel Otterman. Man får utforma en lista över alternativa diagnoser och undersöka om det kan vara de istället. Men vissa kombinationer av fynd har en väldigt hög specificitet, så de talar starkt för diagnosen.

I Mio-gruppens vårdprogram står det: »Kombinationen av subdurala blödningar, hjärnskador och ögonbottenblödningar talar oerhört starkt för att barnet har misshandlats. Den medicinska diagnosen misshandel är bekräftad.« Vidare står det tvärsäkert att inga andra alternativ än »trafikolycka eller fall från hög höjd« kan orsaka liknande skador.

– Om ett barn visar samtliga tre symptom har man med god marginal säkerställt den medicinska diagnosen, säger Olof Flodmark. Då är säkerheten 95 procent. Men det är viktigt att påpeka att det då handlar om misstanken att ett barn farit illa. Vad som sedan händer har vi läkare inte någon makt över.

Han säger att endast tio procent av de fall där läkare ställt en medicinsk misshandelsdiagnos går till domstol. Hur många barn det handlar om finns det inga tillförlitliga siffror på, men uppskattningen i vårdprogrammet lyder att ungefär hundra små barn misshandlas varje år och att en tredjedel av dem kan ha skakats.

Gabriel Otterman har blivit en ofta anlitad expert i fall gällande misstänkt spädbarnsmisshandel, mest som barnmedicinsk rådgivare, men även som vittne i rättsprocesser kring såväl brottsmål som LVU-fall.

– Jag skulle säga att det rör sig om knappt tio fall när det gäller just de här skadorna, säger Gabriel Otterman. Och såvitt jag kan komma ihåg har rätten aldrig gått emot mina utlåtanden.

 

I väntan på rättegång fick Nancy flytta till ett lite större rum. Den största förbättringen var att hon hade en TV. Nancy kollade på Barnkanalen, för det fick henne att känna sig närmare sina barn. Hon satt framför programmen och pumpade bröstmjölk, som Saras gudmor levererade till jourhemmet ett par gånger i veckan. Då och då tittade häktets präst förbi för att prata och hjälpa henne att översätta alla dokument. Polisförhören var utmattande. Nancy tyckte att hon pressades hårt för att erkänna vem som hade misshandlat Sara. De brukade fråga om Karl var våldsam, om han blev arg eller om han någon gång hade skadat henne. De försäkrade att hon inte skulle vara rädd för att berätta om det var Karl som hade slagit Sara.

Hon försökte hitta rutiner, men vissa dagar gick det bara inte att röra sig. Det enda som höll henne uppe var tanken på att hon måste få tillbaka sina barn. Hon måste leva för dem. Ofta tittade hon ut genom fönstret för att fantisera om livet som pågick utanför gallren. En dag skönjde hon plötsligt en välbekant figur på gatan – det var hennes mamma! Frenetiskt försökte hon vinka till henne, men mamman såg inte och gick snart i väg. Nancy kunde inte hålla tillbaka känslorna utan berättade det för en vakt. Dagen efter fick hon byta rum. Det saknade fönster ut mot gatan.

Karl kände direkt att det inte var någon som ville lyssna på vad han hade att säga. Förhören kändes aggressiva och de var bara ute efter en sak – att han skulle erkänna. Karl tyckte att de fokuserade helt fel, att de istället borde försöka reda ut vad som var fel med Sara – vad, inte vem, som orsakat hennes skador. Den enda förklaring han själv kunde komma på var att han hade ramlat över sin dotter i soffan. Eftersom han var åtskild från sin fru var polisen de första han berättade det för, men det räckte ju inte för att förklara Saras skador, det insåg både han och polisen. Så de fortsatte att pressa honom.

Tingsrättsförhandlingen hölls i november 2007. Åklagarsidan presenterade ett rättsintyg som slog fast att Saras skador var förenliga med Shaken Baby Syndrome, tillsammans med upprepat trubbigt våld. Blödningarna i huvudet och ögonen, tillsammans med frakturerna på benen, talade för skakvåld, medan skallskadorna och blåmärket runt ögat ska ha kommit från kraftiga slag eller stötar. Även brotten på armen och nyckelbenet borde vara en följd av kraftigt trubbigt våld, trots att det senare även kunde ha varit en följd av förlossningen. Överläkaren som skrivit rättsintyget vittnade om att skadorna var svåra att tidsbestämma och att frakturerna kunde ha uppkommit i stort sett samma dag som förlossningen, men skallskadorna var endast ett par dagar gamla när de kom in till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Barnmorskan vittnade om att det hade varit en »enkel och galant« förlossning. Läkaren sade att barnmorskan hjälpte till med en »liten knuff« vid två av värkarna. Gabriel Otterman redogjorde för vilka skador som är typiska för Shaken Baby Syndrome.

Åklagaren ansåg sig därmed ha belagt att Karl och Nancy i samförstånd misshandlat Sara i sitt sovrum nattetid upprepade gånger: skakat henne, vridit om hennes arm och eventuellt slagit henne med huvudet före i väggen, alternativt med en stekpanna.

Karls mamma och Nancys pappa vittnade om att de varken hade hört eller misstänkt något, trots att de bott i samma lägenhet under tiden som misshandeln skulle ha pågått, och barnens gudföräldrar vittnade om att Nancy och Karl var jättelugna och snälla föräldrar. Sjuksköterskan på BVC berättade att hon inte hade reagerat på något onormalt hos Sara.

Karl och Nancy sade att det var en svår förlossning och att Sara hade verkat skör och ledsen ända sedan dess. De vittnade om hur många gånger de sökt vård och fått beskedet att det inte var någon fara. Hennes skador kunde de inte förklara med något annat än att Karl hade ramlat över Sara. Deras advokater försökte med att Elliott på något sätt kunde ha slagit henne.

Karl och Nancy släpptes i väntan på domen, och Karl gick omkring hemma i deras lilla lägenhet på Reimersholme när telefonen ringde. Det var hans advokat. Rätten ansåg att det var fastslaget att Sara misshandlats, men kunde inte avgöra vem som var förövaren. Nancy friades därför helt. Däremot dömdes Karl för att ha brutit sin dotters arm. Enligt rättsläkaren var det dock »osannolikt« att frakturen uppstod när Karl föll på henne, istället borde det ha skett när Sara skrek till när Karl nattade henne. Trots att det saknades såväl vittnen som motiv, och att Karl hade bedömts som fullt frisk vid sinnesundersökningen, dömdes han därmed enbart utifrån de medicinska vittnesmål som lagts fram.

För Karl saknade domen verklighetsförankring. Han blev förtvivlad och hans enda tröst var tanken: »Nu får vi ta reda på vad som hänt Sara.«

 

För det första handlade det om att få hem barnen. I början av 2008 överklagade Karl och Nancy förvaltningsrättens beslut att omhänderta Elliott. Han hade vid den tidpunkten börjat uppvisa traumatiska symptom av att ha blivit fråntagen sina föräldrar. En halvtimme efter att förhandlingen avslutades fattade Kammarrätten beslutet att det inte fanns några grunder för att Elliott skulle vara fortsatt omhändertagen. Karl och Nancy åkte direkt och hämtade sin son från jourhemmet. I bilen på väg hem höll Elliott på att spricka av glädje. På natten vaknade Karl av att Elliott makade sig upp på hans mage och somnade om. Som om han ville hålla fast honom och försäkra sig om att han inte skulle försvinna.

Med Sara gick det svårare, då brottsmålet ännu inte var uppklarat. Eftersom hon hade omhändertagits utan någon undersökning av familjen föreslog Karl att de kunde utredas i sin hemmiljö, men fick svaret att deras utredning var klar i och med att LVU:et gått igenom. De fortsatte att ha bevakat umgänge med dottern, och i socialtjänstens anteckningar beskrevs det varma förhållandet mellan Karl och Sara. Men där fanns också uttalanden från två psykologer som menade att Sara »har i dag inget behov av att träffa föräldrarna« och att umgänget skulle skjutas upp tills hon blivit äldre. Nancy kontaktade socialtjänsten. Eftersom hon trots allt friats från anklagelserna borde det väl inte finnas några hinder för att hon skulle få ta hand om sin dotter? Men hon var fast i ett moment 22. Socialtjänsten hade inte tolkat tingsrättens dom som att mamman var frikänd, utan bara som att det inte gick att bevisa vilken av föräldrarna som utsatt Sara för misshandel. Hon kunde inte flyttas hem innan det var ställt bortom rimligt tvivel att båda föräldrarna var oskyldiga.

Karl och Nancy jobbade på för att bevisa just det. Tillsammans med släktingar och vänner formade de »arbetsgruppen«. De upptäckte snart att de vetenskapliga bevis som hade fått Karl dömd inte alls var så glasklara som de framställts i rätten. Även om den stora majoriteten av den medicinska världen var enig kring Shaken Baby Syndrome fanns det också en växande skara forskare som menade att det fanns ett stort antal andra diagnoser som kunde förklara skadorna i triaden. Inom vetenskapen pågick sedan några år en infekterad strid mellan de två lägren.

Även om ifrågasättarna var i minoritet så var flera av dem mycket välmeriterade. Arbetsgruppen lyckades komma i kontakt med några av de internationella namnen: Patrick Barnes, Stanfordprofessor i radiologi och chef för pediatrisk neuroradiologi vid universitetets medicinska centrum, som ansåg att diagnosen vilade på felaktiga grunder eftersom det helt enkelt inte gick att utläsa från en röntgenplåt om en skada var avsiktligt tillfogad eller ej; Kathy Keller, pediatrisk radiolog, som hade forskat om benskörhet som alternativ diagnos till misshandelsliknande skador; Waney Squier, specialist i neuropatologi och hederslektor vid Oxfords universitet, som hade forskat om alternativa diagnoser till subdurala hematom och ögonbottenblödningar.

Squier var en av de mest öppna kritikerna mot Shaken Baby Syndrome. Under 1990-talet hade hon varit en ofta anlitad expert i Shaken Baby Syndrome-fall, men då vittnat om att triaden var ett säkert tecken på misshandel. Hon ändrade sig efter att ha läst en vetenskaplig artikel där forskarna kommit fram till att hjärnsvullnad hos spädbarn snarare berodde på syrebrist än tillfogat våld. Om det stämde saknades täckning för ett av symptomen i triaden.

– Jag fick mig en tankeställare, säger Waney Squier. Jag skämdes verkligen, för jag insåg att jag hade skrivit rapporter att det var Shaken Baby Syndrome-fall utan att ha läst litteraturen i detalj. Ända sedan dess har jag sett till att verkligen sätta mig in i ämnet.

Efter det bytte Waney Squier sida, och hon har vittnat i ett hundratal rättegångar i hemlandet Storbritannien, i USA, Kanada, Israel, Nya  Zeeland, Nederländerna och Sverige.

– Jag har enorm erfarenhet av att undersöka spädbarns hjärnor, säger hon. Och om jag då kan bidra med min kunskap och vittna om vad de medicinska bevisen faktiskt betyder så vill jag göra det. Ser jag att något tolkas fel måste jag ställa upp och säga det.

I ett fall vittnade hon till och med mot sig själv. En mamma hade dömts ett par år tidigare, bland annat på Squiers vittnesmål, men när hon ansökte om resning vittnade Squier om att hon nu inte längre ansåg att bebisen dött av Shaken Baby Syndrome. Mamman friades.

När Waney Squier fick frågan om hon ville gå igenom Saras fall sade hon genast ja. Hon gick igenom journalerna och röntgenbilderna hon fick skickade till sig och kom fram till att det föreföll otroligt att Sara hade skakats. Hon yttrade sig om de skador som låg inom hennes kunskapsområde, det vill säga skallskadorna. Squier ansåg att den subdurala blödningen kunde ha pågått sedan födseln och att skallfrakturen kunde ha uppstått när Karl föll över Sara. Hon hänvisade vidare till forskning som sade att det var sannolikt att ett barn fick nackskador om det skakats våldsamt, och att man kunde förvänta sig blåmärken och revbensfrakturer. Eftersom Sara inte hade någotdera tolkade Squier det som att Sara aldrig hade blivit misshandlad.

Även Barnes och Keller skrev utlåtanden om Sara. Deras samlade bedömning var att hennes skador hade uppkommit vid förlossningen, där skallen klämts så att frakturerna och den subdurala blödningen uppstod. Finns en gammal blödning krävs det inte lika stor kraft för att skapa en ny, varför den färskare blödningen kunde ha kommit vid Karls fall. Frakturerna kunde ha uppstått till följd av D-vitaminbrist. Fenomenet är inte ovanligt bland mörkhyade personer som bor i länder med lite sol, och orsakar benskörhet, så kallad rakitis. Barnes och Keller ansåg att tecknen på rakitis syntes på röntgenplåtarna, men då det saknades D-vitaminprov på Sara var det endast en hypotes. Däremot påvisade Nancy mycket låga nivåer, vilket tydde på att även bebisen hade låga nivåer. Sammantaget ansåg de att skadorna inte hade orsakats av misshandel.

Målet gick upp i hovrätten, med Karls och Nancys nya medicinska utlåtanden.

De kom till hovrättsförhandlingarna med stor tillförsikt. För att döma någon krävs bevis bortom rimligt tvivel, och det enda de dömts på var medicinska utlåtanden. Nu hade de dessutom flera professorer och specialister som visade på andra händelseförlopp.

Hovrättsförhandlingarna tog flera dagar. Förutom alla som vittnat i tingsrätten hade Waney Squier, Kathy Keller och Patrick Barnes flugit in för att komplettera sina skriftliga utlåtanden med muntliga vittnesmål. Åklagarsidan svarade med ett utlåtande från den svenska professorn och Mio-gruppens frontfigur Olof Flodmark, som underkände alla slutsatser som försvarets experter kommit fram till. Han menade att skadorna hade ett typiskt utseende för misshandelsskador. Dessutom ansåg han att barnmorskans vittnesmål om att det var en enkel förlossning vägde tyngre. Antagandet att Sara skulle ha haft brist på vitamin D underkändes också eftersom ett nytaget blodprov från Sara, som då nästan var ett år gammal, inte visade på någon brist.

Karl tänkte att det var konstigt att utgå från det färska provet, för då hade ju Sara både fått AD-droppar och modersmjölksersättning berikad med D-vitamin från en månads ålder.

Kvällen innan domen meddelades gick Karl och Nancy på bio med Elliott. De såg Pettson och Findus – Glömligheter, men Karl hade svårt att fokusera. Han kunde bara tänka på att de i morgon skulle frias och äntligen kunna gå vidare i livet.

Klockan 11 dagen därpå satt Karl beredd med telefonen i handen. Men den ringde aldrig. Kvart över slog han numret till sin advokat. Det var sekreteraren som svarade, advokaten var tyvärr upptagen.

»Men du har väl hört domen?«

»Nej«, svarade Karl tvekande.

»Det blev fyra år.«

Enligt hovrätten trumfade Flodmarks utlåtande alla de utländska experternas, som inte ansågs vara lika vetenskapligt belagda. Samtidigt menades det inte vara bevisat att Sara hade skakats eller att skadorna uppkommit vid den tidpunkt som åklagarsidan angett. Det var motsägelsefullt, så i domen fastställdes därför att Sara på något sätt misshandlats någon gång mellan sitt första levnadsdygn och kvällen innan hon kom in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Dock ansågs det klarlagt att Karl brutit Saras arm, och eftersom det var otroligt att ytterligare en vuxen i familjen var kapabel att misshandla ett spädbarn, måste Karl ha åsamkat även hennes övriga skador. Till skillnad från i tingsrätten dömdes Karl skyldig på alla punkter.

 

Precis när sommaren var som finast, den 17 juli 2010, inställde sig Karl vid Storbodaanstalten strax norr om Stockholm. Eftersom barnmisshandlare inte står särskilt högt i kurs bland intagna hade han fått rådet att hitta på vad han blivit dömd för, men Karl ville inte ljuga. Den första gången han blev hotad anmälde han. Sedan var han inte bara barnmisshandlaren, han var också tjallaren. Han anmälde inga fler hot, istället isolerade han sig i sitt rum och slutade i stort sett att äta. Han vågade inte gå till matsalen.

Räddningen blev anstaltens skola. Karl läste kurser på högskolenivå samtidigt som han hjälpte andra som läste in sina grundskoleutbildningar. Snart gick han under namnet Läraren. På sin avdelning hade han fortfarande fiender, de sparkade på hans dörr och gav honom gliringar, men en dag kom en kille från en annan avdelning fram till honom.

»Så du vet så står hela vår avdelning bakom dig. Vi stöttar dig. Ingen som har misshandlat ett barn är så korkad att han går in på en anstalt och berättar det. Det måste betyda att du inte har gjort det.«

Det var en fantastisk känsla. Några hade faktiskt sett honom för den han var.

Utanför murarna bedrev Nancy sin egen kamp. Hon lärde sig svenska och fick jobb som ekonomiassistent. Elliott gick i lekterapi och Nancy till en psykolog. Varje vecka fick de träffa Sara, och Nancy tyckte att hon kom allt närmare sin dotter. Karl och Nancy skiljde sig och Nancy fick vårdnaden om barnen. Om Nancy, som inte var dömd för någonting, själv drev frågan om att tvångsomhändertagandet skulle upphävas och kunde visa att hon ensam var kapabel att ta hand om både Elliott och Sara borde det inte längre finnas några hinder.

Men socialtjänsten resonerade annorlunda. Eftersom Sara hade vuxit upp i det nuvarande fosterhemmet sedan hon var åtta månader gammal vore det bäst för henne att stanna kvar hos dem som hon nu såg som sin familj. De hävdade att Nancy visat brister i sitt föräldraskap under umgängena och tyckte inte att hon hade bra kontakt med sin dotter. Nancy tog fallet till Kammarrätten. 2011 vann hon och fick LVU:et upphävt. Socialtjänsten nöjde sig inte, utan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Året därpå vann Nancy även där. Hon hade nu rätt att ta hem sin dotter.

Trots att det var det enda Nancy drömt om de senaste fem åren valde hon att sansa sig. Hon förstod att det skulle vara ett trauma för Sara om hon från en dag till en annan plötsligt skulle flytta. Istället begärde hon att få träffa Sara under längre perioder och utan övervakning från socialtjänsten. I ett mejl till familjehemmet försäkrade hon att de var otroligt viktiga personer för Sara och att hon var tacksam för all kärlek och omvårdnad de gett hennes dotter. Hon skrev att de självklart skulle fortsätta ha kontakt efter att Sara flyttat hem. Socialtjänsten svarade med att införa ett flyttningsförbud, som Nancy överklagade och slutligen vann i kammarrätten. Sara var på väg hem.

Den sommaren fick Karl, eftersom han uppfört sig bra och inte riskerade att återfalla i brott eller bedömdes som våldsam, börja avtjäna det sista halvåret av sitt straff med fotboja. Samma kväll som han installerade sig i sin mammas gamla lägenhet i Stockholm hälsade Elliott på. Kanske kunde de snart bli någon sorts familj igen. Nu hoppades han på sin nyligen inlämnade resningsansökan.

Arbetsgruppen, som nu döpt om sig till Pippi-gruppen, hade tillsammans med Karl fortsatt att jobba på hans resningsansökan under tiden han satt fängslad. Karl kände att han var den ende som fortsatte att kämpa för att hitta förklaringar till vad som faktiskt hade hänt Sara. Resningsansökan handlade för honom om att dottern hade rätt att få veta sanningen om sin historia, och det kände han att varken socialtjänsten, rättsväsendet eller läkarna var intresserade av att utreda. Pippigruppen fann fler som var tveksamma till Shaken Baby-diagnosen, bland annat läkaren Lina Davidsson som tidigare engagerat sig i ett fall där hennes sons vän dömdes för att ha dödat sin dotter. Lina Davidsson var en av få som offentligt ifrågasatte diagnosen. Hon ansträngde sig för att få ut berättelser om de föräldrar som förlorat sina barn på grund av diagnosen och om de vetenskapliga rön som ifrågasatte den. Men för journalister och ansvariga utgivare var det ett minerat område. Eftersom skuldfrågan är så otydlig i de här fallen – till och med domstolarna resonerar sig fram till vem som är förövaren – var ingen redaktion i slutändan villig att skriva om en förälder som kunde ha gjort bland det vidrigaste man kan tänka sig. Istället gick Lina Davidsson över till att assistera föräldrar som bad om hennes hjälp.

När det gällde Saras eventuella D-vitaminbrist fick Lina Davidsson ut Saras PKU-prov och skickade det till ett av de två labb i världen som kunde analysera torkat blod. Hon fick svaret att Sara haft mycket låga D-vitaminvärden, vilket innebär en ökad risk för benskörhet. Den amerikanska radiologen Julie Mack skrev ett utlåtande att Saras skador antagligen berodde på förlossningsskador orsakade av benskörhet. Även Ulf Högberg, professor i gynekologi och obstetrik vid Uppsala universitet, gick med på att göra en ordentlig utredning av förlossningen. Efter att ha gått igenom bland annat journalerna från barnens födslar, rättsintyget, skriftliga berättelser från Nancy och Karl och Saras D-vitaminprov kom han fram till att det hade varit en riskförlossning och att skadorna på Sara härstammade därifrån, bortsett från armbrottet som kunde ha uppkommit när Karl ramlade över henne i soffan. Ytterligare en professor i neonatalogi vid Lunds universitet, Vineta Fellman, gick igenom fallet och konstaterade att Sara varit smärtpåverkad från födseln och att skadorna antagligen var förlossningsrelaterade.

Karl tyckte att de här nya fynden var den sista pusselbiten som saknades för att vetenskapligt förklara vad som verkligen hade hänt.

 

De som ifrågasatte Shaken Baby Syndrome tyckte sig vinna alltmer mark internationellt. Det fanns numera forskning som sade att det inte gick att komma upp i sådana krafter som krävdes för att orsaka hjärnskador genom att skaka en bebis, i vart fall inte utan att det skulle leda till nackskador. Ögonbottenblödningar hade visat sig vara vanliga vid förlossningar. 2008 kom en studie där 101 nyfödda barn hade undersökts, och 46 procent av dem visade sig ha subdurala hematom. Även om blodansamlingarna oftast var på ett annat ställe i hjärnan än de som bedöms som typiska misshandelssymptom varnade forskarna för att utesluta förlossningsskador, eftersom det verkade som att blödningen kunde flytta på sig med tiden. Även Waney Squier hade kommit med ny forskning som gav fog för misstanken att subdurala hematom inte uppstod av skakning.

– Det är viktigt att påpeka att jag inte säger att det är ofarligt att skaka sitt barn, säger Waney Squier. Men jag tror inte att vi kan anta att ett barn har blivit skakat bara utifrån att det har subdurala och retinala blödningar. Det finns många olika förklaringar till de skadorna.

I och med de nya rönen hade också tonläget härsknat mellan de olika lägren. Motståndet mot Squier och hennes meningsfränder ökade. De kallades för oseriösa, och Squier blev anmäld till granskningsinstanser.

– Det har varit en ganska hård tid för mig personligen. Men att jag skulle vara kontroversiell? Det är vad vetenskap handlar om. Man ser på de rön som finns, ifrågasätter och undersöker dem. Finns det en annan förklaring? Då är det oundvikligt att det uppstår kontroverser.

2011 fick hon dock stöd från ett ganska oväntat håll. Då uppmanade självaste Norman Guthkelch, grundteorins upphovsman, till stor försiktighet i bedömningen av Shaken Baby Syndrome-fall. Han skrev att han vid en genomgång av många fall hade sett att det rört sig om tidigare sjuka bebisar, där det kunde finnas naturliga förklaringar till att symptomen uppkommit. Slutligen slog han fast att Shaken Baby Syndrome var en hypotes, inte fakta, och att det var fel att inte påpeka detta för domstolar och att frysa ut dem som kom med alternativa förklaringar. Han önskade att en oberoende grupp av meriterade forskare skulle gå igenom forskningsläget för att sansa debatten.

Det förändrade forskningsläget har fått rättsliga instanser att återigen gå igenom 142 fall i Ontario i Kanada och 88 fall i Storbritannien. I  USA har flera dömda fått resning och friats efter att det inte längre har ansetts solklart att barnens skador varit en följd av misshandel.

I Sverige lämnade Högsta domstolen vidare Karls resningsansökan till Rättsliga rådet för hjälp med att värdera de nya medicinska fynden. I yttrandet står det om Waney Squier att hon »är enligt egen uppgift neuropatolog«, att jämföra med »Olof Flodmark är specialist i diagnostisk radiologi«. Rättsliga rådet avfärdade de nya uppgifterna och skrev att experterna rört sig utanför sina kompetensområden, samt att de i flera fall haft »obekräftade utsagor till grund för sina slutsatser«. Men samtidigt uttrycks en viss osäkerhet, då rättsläkaren avrundar med brasklappen: »Jag måste därför avslutningsvis understryka att det inte är den medicinska professionen som har att bedöma om det kan anses vara ›ställt utom rimligt tvivel‹ att ett visst scenario varit för handen – detta är en uppgift för rättsväsendet.«

Ungefär samtidigt skriver en annan rättsläkare i Rättsliga rådet ett yttrande i ett liknande fall.

Det handlar om en svårt sjuk, för tidigt född flicka som avled i en bil när hon var ensam med sin pappa. Pappan dömdes till fängelse för att ha skakat ihjäl sin dotter. Ett av de nya bevisen är ett utlåtande av just Waney Squier, som menar att skadorna kan bero på en blodpropp eller en kronisk blödning från födseln. Rättsläkaren Peter Krantz anser: »Även om hennes uppfattningar inte delas av alla läkare och forskare är hennes erfarenhet och kunskap inom detta område oomtvistlig.«

– Att Waney Squier är oseriös kommer hennes motståndare alltid att påstå, säger Peter Krantz. Och de som håller med henne kommer att tycka att andra är oseriösa. Men att värdera vilka som är oseriösa ska man vara försiktig med. Man måste ödmjukt fundera på vad som verkar stämma och vad som verkar underbyggt eller ej. Det gäller den mesta forskningen. Det jag tycker är sanning nu kommer de att tycka är rena skämtet om 50 år.

Han avslutar sitt yttrande med att skriva att man inte längre kan »bortse från möjligheten att blödningar mellan hjärnhinnorna och skador i hjärnan av detta slag kan ha andra uppkomstsätt än yttre våld/skakning«. Han bedömer att uppkomstsättet kan ha varit icke-våldsrelaterat. I det här fallet beviljades pappan resning.

– Alla fall måste bedömas individuellt, förstärker Peter Krantz. Men med hänsyn till ny kunskap så finns det tvivel i bedömningen kring Shaken Baby Syndrome. Ibland finns det risk för cirkelbevisning i forskningen kring skakvåld.

Med cirkelbevisning menas att forskare använder sig av bevis som från början bekräftar deras tes. I Shaken Baby Syndrome-fall kan det handla om att man jämför en grupp bebisar som konstaterats med subdurala hematom som en följd av skakning med en annan grupp bebisar som har subdurala hematom av andra orsaker. Eftersom själva utgångspunkten är att barnen har skakats får man då inte tillförlitliga resultat.

 

De allra flesta Shaken Baby-fall i Sverige kommer aldrig så långt som till åtal. Den främsta orsaken är att det i stort sett aldrig finns varken vittnen, motiv eller erkännanden. Men finns det en konstaterad diagnos får det konsekvenser i vilket fall. Om socialtjänsten anser att barnet har skyddsbehov omhändertas det, oavsett om det finns en fällande dom.

Markus och Rebecka i Finspång fick båda sina barn omhändertagna efter att deras yngsta son Jakob uppvisade både subdurala hematom och ögonbottenblödningar när han var ett par månader gammal. Danny och Elinore i Karlskoga anklagades för misshandel efter att deras dotter Lova hade ett tiotal frakturer på revbenen, men inga av symptomen i triaden, och hon omhändertogs direkt. I båda fallen fastslår medicinska rättsintyg att barnen utsatts för skakvåld. Jakob och hans storasyster Felicia har varit tvångsomhändertagna i drygt ett år, Lova i snart tre år. Trots att det inte har väckts åtal mot någon av föräldrarna. Kommunernas socialtjänster anser att det inte är fastställt vem som har skadat barnen och att föräldrarna i vilket fall inte förmått skydda dem från att misshandlas, vilket innebär att barnen har ett skyddsbehov. I båda fallen var föräldrarna måna om att samarbeta med socialtjänsten från första början. En familj i Uppsala valde att gå en annan väg.

Strax före midsommar förra året var den sju veckor gamla pojken Ivan på en obligatorisk läkarundersökning, där han verkade må bra. Ett par timmar senare åkte mamma Viola in med Ivan för att det knakade i hans revben. Efter en ny undersökning fick hon reda på att pojken hade revbensfrakturer och att föräldrarna misstänktes för misshandel.

– De började prata om att ta ett direkt LVU, berättar Viola. Vi visste inte ens vad det var. Som tur var ringde vi en jurist, som sa att har de inga papper så kan ni ställa er upp och gå.

Det var precis vad de gjorde. Bara några timmar senare hotades de att hämtas av polisen, och då gick Viola med på att tas till ett utredningshem tillsammans med Ivan för att övervakas under åtta veckor.

Efter många turer fram och tillbaka lade socialtjänsten efter ett par månader ner sin utredning. Polisens utredning är fortfarande öppen eftersom de väntar på ett rättsintyg.

Nu har Viola, tillsammans med bland andra Lina Davidsson, andra drabbade familjer och deras stödpersoner, bildat Riksförbundet för familjers rättigheter. Förbundet arbetar bland annat för att barn inte ska kunna fosterhemsplaceras utan kompetenta och uttömmande utredningar. Talesman för förbundet är Mats Hellberg, som från början blev engagerad i Saras fall.

– Det är anmärkningsvärt att man inte gör ordentliga förlossnings- och neonatalutredningar innan man tvångsomhändertar ett nyfött barn som uppvisar skador, säger han.

Viola vill vara med för att hon upplever det som godtyckligt vem som blir av med sitt barn och inte.

– Det är som ett oturslotteri, säger hon. Många barn tar de direkt på sjukhuset. Om vi inte hade rest oss upp och gått så vet jag inte var vi hade varit i dag. Vi hade tur som reagerade med att lämna sjukhuset.

I både Karlskoga- och Finspångsfallet har utomstående experter hittat alternativa förklaringar. Danny och Elinore har fått intyg på att deras dotter antagligen är benskör, Rebecka och Markus har läkare som säger att Jakob hade en blodpropp. I båda fallen har de fått hjälp av Peter Aspelin, professor i radiologi och tidigare ordförande i Svenska Läkaresällskapet. Han har inte skrivit några egna utlåtanden, men väl intygat kompetensen hos de utländska experter som yttrat sig i fallen.

Peter Aspelin blev involverad i Shaken Baby-frågan efter att hans son i USA blev anklagad för att ha skakat sitt barn men friades efter en lång rättsprocess. Aspelin har lång erfarenhet av att tolka röntgenbilder.

– Jag kan så klart inte svära mig fri från partiskhet, säger han. Men som vetenskapsman och professor tycker jag att jag har en så objektiv hållning som man kan ha.

Han har valt att skriva intygen eftersom han tycker att de internationella experterna är värda att tas på allvar.

– De här läkarna har inte en åsikt som är strömlinjeformad med den generella åsikten, förklarar han. Men jag har jag läst deras CV och deras analyser av fallen, och utan att ta ställning till om de har rätt eller fel tycker jag att de har varit ytterst vetenskapliga och välformulerade. Det finns någon idé om att de som ifrågasätter diagnosen har förutfattade meningar, men det problemet finns i så fall också bland dem som förespråkar diagnosen. De som ger sig in i debatten löper en stor risk att bli utstötta. De experter jag skrivit intyg om är tyvärr nästan lite persona non grata i  sina medicinska sammanhang.

Och kanske är detta det grundläggande problemet. Att de som visar på att det kan finnas andra förklaringar till symptomen avvisas direkt, istället för att båda sidor möts och diskuterar.

I slutet av oktober 2013 genomfördes ett försök till en sådan konferens i USA. Forskare från olika sidor möttes för att diskutera sina resultat och lära av varandra. Från Sverige åkte chefen för rättsmedicin i Uppsala Tommie Olofsson och professorn i rättsmedicin Ingemar Thiblin.

– Jag åkte dit för att bilda mig en uppfattning om hur de här personerna som presenterar alternativ resonerar, säger Ingemar Thiblin. Och jag måste säga att jag fick en positiv bild. Det var en hög nivå på konferensen, det accepterades inget allmänt tyckande och det var noga att presentera vad som var hypoteser och vad som var fakta.

Flera av dem som talade var just de experter som har framhållits som oseriösa i bland annat svenska domstolar: specialisten i neuropatologi Waney Squier, radiologen Julie Mack och professorn Patrick Barnes.

– Jag hade hört mycket om dem innan, säger Ingemar Thiblin. De har framställts som oseriösa forskare med en dold agenda, som tjänar pengar på att åka runt och fria barnmisshandlare. Men jag förstår inte det. Det handlar om vetenskapligt meriterade läkare inom specialistområden som är inriktade på just diagnostik av skallskador. Jag uppfattade deras argumentation som vederhäftig och fri från den typ av auktoritärt fastslående påståenden som jag sett på andra möten.

Han menar att uppkomsten av de symptom och tecken som är kopplade till Shaken Baby Syndrome inte är lika självklar som vid till exempel en skottskada, och när ett fynd är svårtolkat är det naturligt att problematisera rådande teorier.

– Vetenskap ska drivas av tvivel, inte övertygelse, säger han. Om man hävdar en enfaktorförklaring till något som kan ha alternativa förklaringar, får man vara beredd på att bli ifrågasatt och försvara sin tes med saklig vetenskaplig argumentation.

Ingemar Thiblin förklarar kontroversen mellan de olika lägren, där främst barnläkare förespråkar fyndens höga specificitet för skakning, och framför allt rättsläkare, neuropatologer och radiologer ifrågasätter fyndens specificitet, med att de kommer från olika typer av verksamheter.

– Barnläkarna har något av ett helhetsansvar i vårdsituationen. De utgår från barnperspektivet, vilket de naturligtvis också ska göra. Vi rättsläkare jobbar på uppdrag från rättsväsendet och har som utgångspunkt att göra en strikt partsneutral medicinsk skadetolkning i en juridisk kontext. Diagnosen utifrån triaden är unik, för den anger uppsåtlig misshandel som enda alternativ och ibland till och med vem som har utfört gärningen. Diagnosen blir hela bevisningen, en sorts teknokratisk dom. Det innebär att det vetenskapliga bevisläget i praktiken måste motsvara det straffrättsliga beviskravet: ställt bortom rimliga tvivel.

Ingemar Thiblin skulle gärna anordna en liknande konferens som den i USA i Sverige, men med en jämnare fördelning mellan representanter från båda lägren. Alla inblandade aktörer skulle i längden tjäna på en öppen och prestigelös diskussion.

– Det är så störande att det finns en sådan ovilja att diskutera på ett sansat sätt. Försöker man att lyfta det i Sverige möts man av insinuationer av typen: »Det är inte bra att barn misshandlas, hur kan du tycka det?« Det, om något, tycker jag är en ovetenskaplig attityd.

 

Bara några kvarter bort från Ingemar Thiblins arbetsplats i Uppsala ligger Akademiska sjukhuset, där barnläkaren Gabriel Otterman numera driver ett barnskyddsteam. De är ett av tre team i Sverige som bildats särskilt för att jobba med barn som misstänks ha utsatts för övergrepp eller misshandel. Otterman har även som uppdrag att bistå andra läkare vid misshandelsutredningar. Teamet har en jourtelefon som de kan ringa till för att få råd, och Otterman hjälper också ofta till med utlåtanden och diagnosticering utifrån röntgenbilder och provsvar som han får skickade till sig. Listan över differentialdiagnoser för enskilda fynd har utökats under de senaste åren. Bland annat säger han att de nu tar flera olika prover för att utesluta benskörhet. Otterman menar att den vetenskapliga grunden för diagnosen, som numera går under namnet Abusive Head Trauma, är ännu stadigare i dag.

– I de fall där jag har gjort en gedigen genomgång har det aldrig hänt att jag senare ändrat min åsikt efter ny forskning eller någon annans utlåtande, säger han.

Inte heller Olof Flodmark känner någon tvekan kring de utlåtanden han har skrivit. Han menar att det säkert kan finnas fall där utredningen inte har varit ordentligt gjord, och i så fall ska föräldrarna naturligtvis inte vara dömda, men det behöver i sig inte betyda att de är oskyldiga.

– Jag har väldigt svårt för att se att det finns någon i Sverige som är oskyldigt dömd för det här, säger han.

Att det ändå finns utländska fall där dömda förövare har friats, och att det nu finns en beviljad resningsansökan i Sverige, förklarar Gabriel Otterman med att rättsprocessen ser annorlunda ut än den medicinska.

– Inom rättsväsendet kan det vara svårare att filtrera bort de här så kallade experterna som är helt oseriösa i den kliniska världen, säger han. De är en liten minoritet, som kan vara välmeriterade och välartikulerade, men de befinner sig långt bort från att träffa barnen. Och då kan de komma med lite påhittade påståenden som det inte finns vetenskaplig grund för.

Den osäkerheten finns överhuvudtaget inte inom den medicinskvetenskapliga världen, menar han.

– Det är ungefär som med global uppvärmning. Det är fritt fram att säga att man inte tror att mänskligt beteende orsakar klimatförändringar, men vetenskapligt finns det i dag inga underlag för ett sådant påstående.

När Olof Flodmark får frågan om det ändå inte vore vettigt att diskutera diagnosen med de högt uppsatta specialister, forskare och professorer som ifrågasätter den, säger han att han har väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå till.

– Det finns redan en vetenskaplig diskussion kring detta, där de enstaka individer som förfäktar sina avvikande åsikter så klart blir ganska hårt ansatta, men de blir det på goda vetenskapliga grunder.

 

Mitt i allt detta sitter Nancy och Karl. De har fyra tjocka mappar med hundratals papper framför sig på köksbordet i Nancys lägenhet. Det är bara ett urval av alla dokument som skrivits om dem. Nancy kan fortfarande inte riktigt förstå att det har gått sex år sedan den där gången hon åkte iväg i polisbilen. Då hon trodde att det skulle vara över på tre dagar. De har inte många strimmor av hopp kvar att det här ska lösa sig.

Karl tror fortfarande på sin resningsansökan, även om beskedet har dröjt i över ett och ett halvt år.

– Jag är ju trots allt fri nu, så den har väl inte högsta prioritet för Högsta domstolen. Men för mig är det otroligt viktigt att kämpa för Saras sanning. Först då kan jag på något vis kan gå vidare med mitt liv.

Hur ska han söka jobb med den här domen i sitt CV? Vad ska han säga om nya bekantskaper får reda på att han är dömd för att ha misshandlat sin dotter? Vem skulle tro på honom, hur många vetenskapliga bevis för alternativa förklaringar han än lägger fram, om rönen ändå inte har lett till en resning?

Nancys kamp för att få tillbaka Sara har börjat närma sig slutet. Trots att Nancy fick LVU:et upphävt lyckades socialtjänsten lyfta fallet till tingsrätten, där vårdnaden om Sara flyttades över till fosterföräldrarna. Nancy har överklagat och fått prövningstillstånd i hovrätten. Nu kan hon bara hoppas på att hon vinner där. Om inte, är striden över.

– Jag vet inte vad jag gör i så fall, säger Nancy och ser ner i bordet. Men någonstans så kan jag i alla fall känna att jag har gjort allt jag har kunnat. Jag har fortsatt att kämpa för att mina barn ska återförenas.

 

Ett par dagar efter jul sitter Karl på ett tåg med dålig täckning när han ser att han har ett missat samtal från en journalist på Dagens Nyheter som tidigare varit i kontakt med honom. Det kan bara betyda en sak: Det har kommit ett besked i resningsansökan. Karl får ont i magen. Till slut får han tillräckligt många pinnar på mobilen och hittar en artikel i Dagens Nyheter, skriven av journalisten som ringde. Karl har beviljats resning.

– Egentligen ville jag skrika rakt ut, men jag satt ju på ett fullsmockat tåg. Jag kunde i alla fall prata med mina vänner och familjemedlemmar som jag reste med, och när vi gick av tåget köpte vi en flaska champagne. Men vi öppnade den inte, jag var alldeles slut på kvällen av alla känslor och tankar.

Högsta domstolens enhälliga beslut går emot såväl fosterfamiljen, som motsatt sig en resning, som Rättsliga rådets, Riksåklagarens och vissa läkares bedömningar att det inte finns någon ny bevisning. Justitieråden som tittat på ärendet har tagit uppgifterna om Saras D-vitaminbrist och traumatiska förlossning på allvar och anser att det finns »synnerliga skäl att på nytt pröva frågan«.

– Det går inte att förstå, säger Karl. Någonstans har jag ju tappat förtroendet för myndigheter under de här åren. Men alla juridiskt kunniga jag talat med säger att om man får resning så har man bevisning som gör att man borde frikännas. Så trots att det har varit så många hemska år ska jag tillåta mig att känna mig glad just nu. Nu kan inte socialtjänsten ignorera mig längre, och jag hoppas mest av allt att jag återigen får bli en del av Saras liv.

Med Karls resning i ryggen känner Nancy hopp för första gången på länge.

– Jag tror att Sara kommer hem under nästa år. Hon har så klart en mycket stark anknytning till fosterhemmet, men om Karls dom rivs upp tror jag att det finns en god chans. Snart kan sex fruktansvärda år vara över.

Hon går fortfarande i terapi, och det gör även Elliott. Antagligen kommer familjen att behöva bearbeta det här under resten av sina liv. Trots att Karl, mot sin vilja, har avsagt sig vårdnaden om sina barn, trots att Nancy friats i alla instanser och bevisat att hon är en god mor till Elliott, så har de levt de senaste sex åren utan sin dotter. När Nancy ska sammanfatta vad det är som har hänt gör hon det med sorgsen röst.

– Det är som att det pågår ett krig mellan läkarna. Men det är vi som blir fast i det. Det är vi som hamnar mittemellan och det är vi som drabbas.

 

[Ett år senare skrev Madelene Pollnow en uppföljning på artikeln. Läs den här.]