»Jag har känt mig lite välsk i Sverige«

Augustprisade Sigrid Combüchens nya roman handlar om två kvinnor på flykt. Och kanske lite om henne själv.

Hur kom boken till?

– Jag har aldrig några direkta planer när jag skriver, det bara händer. Den här är den andra boken som uppstår i en dröm. En tidigare bok jag skrev, Parsifal, kom från att jag vaknade en morgon och hörde »Vad fröar du, min droppe?« för mitt inre öra. »Vad sjutton betyder det?« tänkte jag. Sedan började jag besvara det. Den här gången hörde jag namnen Sidonie och Nathalie i ett halvvaket tillstånd.

Så vilka visade de sig vara?

Annons

– De är två franska kvinnor på flykt undan andra världskriget. Nathalies hem står intakt efter att familjen omkommit av en mina, men benen börjar föra henne bort. Sidonie har möjligen hoppat ut ur någon fängelsehåla. Hon är en våldsbenägen person som plötsligt fått friheten, och så råkar de stöta ihop och börjar gå sida vid sida. De vill ta sig bort från kriget till att börja med. Nathalie kan geografin, vet vilka floder de ska följa. Vid Strasbourg börjar de gå norrut – så småningom mot Sverige, som de kallar en »fredsglänta« i det krigförande Europa. De hamnar i Skåne först, får rena kläder, döps om till Siv och Nanna, och arbetar sig fram på olika vis.

I efterordet till Sidonie och Nathalie står det att vissa fragment kommer ur ditt eget liv.

– Jag känner till områdena jag beskriver – jag är själv född i Rhenlandet och uppväxt i Skåne. Jag minns inte mycket av kriget – men kommer ihåg när jag satt ute med andra i tvåårsåldern och lekte med en dockservis. Plötsligt gick den bara i småbitar, och vi fattade ingenting. Sedan kom knallen. Det visade sig vara ett bombangrepp mot en järnvägslinje i närheten. De sedvanliga varningstjuten av sirener hann aldrig komma. Våra mödrar gick och letade efter oss och samlade familjerna nere i  källaren. Ett annat fragment är ett fotografi av min syster. Hon var åtta år äldre, föddes i Sovjetunionen och har sett mycket mer av det jag beskriver i boken än vad jag har. Det finns ett foto av henne där hon står med en kvast i en godsvagn i Småland. Precis som Sidonie. Jag brukar inte dedicera mina böcker, men den här har jag dedicerat till henne. Hon dog i bröstcancer när hon var 27.

Så sorgligt.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?