»Jag vill få män att reflektera över vad vi håller på med«

De två första delarna i hans trilogi om maskulinitet skildrade kroppsbyggare och nättroll. Nu vänder Henrik Bromander sin satiriska blick mot sig själv och dem som har hyllat honom: kulturmännen.

Du lanserade tidigt Bara en kram som en bok om »en Kapten Klänning i  kulturmanskläder«. Förklara!

– Jag hade en ganska klar idé om vilka ämnen jag ville ta upp redan när jag började på den första boken, Riv alla tempel. Det finns massor av typer av män, ämnen och ageranden man hade kunnat sätta fingret på, men jag valde att först skildra den manliga kroppen – besattheten av muskler och den där perfekta ytan. I  den andra boken, Vän av ordning, visste jag att jag ville ta upp politik och fascism, som också är två väldigt maskulint präglade ämnen. Och den tredje skulle handla om det sexuella och ta upp frågor som samtycke och våldtäkt. Jag ville ta en ung kulturman – någon som är genusmedveten, feminist och på ytan verkar ha alla de rätta åsikterna – men privat beter sig som ett svin. Ungefär som polischefen Göran Lindberg, som genomförde ett stort jämställdhetsarbete inom polisen samtidigt som han förgrep sig på minderåriga.

När »kulturman« började användas på debattsidorna syftade det oftast på äldre män.

– På män födda på 40- och 50-talet, javisst. De som inte riktigt fattat att man inte kan skriva om hur man gick till prostituerade eller förförde medskådespelerskor till höger och vänster. De är väl av naturliga skäl på väg att dö ut, men om man ser till maktstrukturer så är det inte mycket som har förändrats. Så min tanke var att skriva om en åttiotalist, någon som vet att föra sig på ett annat sätt än de klassiska kulturmännen men egentligen är en del av samma problem.

Hur har du valt att berätta historien?

– Boken kretsar kring en frilansjournalist i Göteborg som heter Jens. Han skriver feministiska krönikor i den fiktiva gratistidningen Replik, där han senare blir anställd som chefredaktör. Boken är upplagd som så att man som läsare hittar Jens dator, där det finns två dokument. Ett är hans dagbok, ett annat är en roman han skrivit – och så får man läsa de två parallellt. Från början tänkte jag att han skulle vara överfallsvåldtäktsman, men det kändes i slutändan ointressant och orealistiskt. Studerar man våldtäktsstatistik ser man att det bara är ett fåtal våldtäkter som sker på det sättet. Jag var mer intresserad av att skildra sådant som somliga inte tycker är våldtäkt men som i juridisk mening är det. Genom att låta Jens skriva dagbok tänkte jag mig att han då delvis visar upp sitt sanna jag. Samtidigt skriver Jens på en roman om en överfallsvåldtäktsman, vilken blir en sorts spegling av hans handlingar.

Du har tidigare fått beröm för hur du skildrat människor »i samhällets periferi«. Den här gången skildrar du någon som ligger betydligt närmare dem som hyllat dig.

– Och närmare mig själv. Samtliga huvudpersoner i trilogin har till viss del delat bakgrund med mig: jag flyttade från Växjö till Göteborg efter gymnasiet – de har kommit från småstäder och flyttat till storstan. I arbetet med mina tidigare böcker har jag behövt sätta mig in i världar jag inte haft någon erfarenhet av. Inför Riv alla tempel ägnade jag flera månader åt att lära mig om steroider och hur det var att gymma på olika sätt. Under arbetet med Vän av ordning tillbringade jag oerhört mycket tid på Flashback och intervjuade också människor som har erfarenheter av näthat. Men Jens är en del av samma kulturvärld som jag. Jag har gått på de klubbar jag skriver om och har rört mig i samma kretsar som jag låtit Jens röra sig i. Så med den här boken var det en kortare startsträcka, men jag har haft samma ambition: allt ska kännas realistiskt.

Hur har du gått tillväga för att skapa ett realistiskt kulturmanssvin?

– Jag har baserat mycket på verkliga fall, dels sådant jag läst om – som fallet kring Julian Assange – dels genom att jag pratat med människor med olika erfarenheter kring den typen av samtyckesfrågor som boken tar upp. När jag skrev boken hade jag nästan som en checklista över karaktärsdrag som jag ville att Jens skulle ha, och över saker jag ville att han skulle göra – utan att för den sakens skull låta honom bli en vandrande sinnebild av en störig man. Det handlar om att kondomen »råkar« glida av under ett samlag, att han använder sitt chefskap för att få en yngre anställd att skicka nakenbilder, att han går ner på en tjej när hon är för full. Men också om psykiska misshandelsbeteenden. Han har en yngre flickvän som han långsamt konverterar till att bli vegetarian utan att hon riktigt vet om det – bara för att han bär på uppfattningen att kvinnor inte ska äta kött.

Jens är också en äkta »mansplainer«.

– Det kändes viktigt att ta upp, för det är något som de flesta borde känna igen sig i. Jag tror att män tidigt uppfostras att tro att de är mittpunkten för all verksamhet. Man kan vara en osäker person, man kan ha dåligt självförtroende – men hamnar man i vissa sammanhang tror jag män tar på sig, eller tilldelas, rollen att förklara hur saker ligger till. Därtill finns det något traditionellt maskulint i att skaffa sig specialkunskaper, att nörda ner sig i något. Det är också ett maktmedel i dag: att kunna briljera med kunskaper inom ett speciellt ämne.

Jag fick intrycket att Jens ser feminismen just så: som något att nörda ner sig i.

– Feminismen är bara ännu en grej att bli bäst på. För ser man till hur han handlar så har han inte fattat vad det handlar om.

Han gillar också att läxa upp människor som han tycker har »fel« feminism.

– Han menar till exempel att hans mamma har missat tredjevågenfeminismen när hon klagar över bilder på avklädda kvinnor i tidningen. Han vet att det går att passa in rent ideologiskt, att det finns argument som handlar om kvinnans rätt att välja själv. Men han gör det mest för att det passar hans agenda, för att han tycker det är gött. Det är ganska talande för hans sätt att förhålla sig till saker.

Samtidigt uträttar han faktiskt en del saker som chefredaktör för Replik.

– Jag var inspirerad av historien om Kapten Klänning även på det planet. Leif GW Persson sa någon gång att ingen kan ta ifrån Göran Lindberg det förändringsarbete han genomförde inom polisen. Det finns något intressant med personer som kan göra positiva och fruktansvärda saker på samma gång. På samma sätt tog jag mig an Jens. Han råkar vara fejk, men det betyder inte att allt han gör är dåligt. Jag vill inte att något ska vara svart eller vitt, för det mesta är grått.

Du vill att läsaren ska känna sympati för honom?

– Jag försöker alltid bygga in mig själv i mina rollfigurer: Vad hade hänt med mig om jag hamnat i ett annat umgänge? Om jag vuxit upp i en annan miljö? Man ska inte ursäkta honom, men man måste förstå honom och bry sig om vad som händer honom. Därför ville jag ge en helhetsbild av en person som inte alltid haft det så lätt, som inte mår så himla bra och som också har sina ljusa stunder och förtjänster. Han är inte ett svin rakt igenom. Flera vänner fick läsa boken när den var färdig, och en manlig polare sa: »Det här hade kunnat vara jag.« Det är den effekten jag är ute efter.

I takt med att Jens under bokens gång blir mer framgångsrik så blir hans svinaktiga handlingar både fler och värre. Samtidigt behåller han hela tiden ett underlägesperspektiv – han fortsätter låtsas att han är en stackars bedragen vänsterfeministman.

– Ju mer makt han får, desto mindre villig blir han att erkänna den. För att erkänna att man har makten är också att öppna upp för att förlora den.

Det känns som ett genomgående tema i dina böcker: att män många gånger inte inser, eller vill erkänna, hur privilegierade de trots allt är.

– Det är en av mina grundtankar: att få män att få syn på sig själva och reflektera över vad vi håller på med. Män har inte vanan att betrakta sig själva som grupp överhuvudtaget. Att vara man är inget någon identifierar sig med. Det är mer: »Jag är Johan.« Eller: »Jag är Sven.« De håller fast vid sig själva som universums mittpunkt och tolkar hela världen utifrån att de är en egen partikulär enhet. Man kan inte tänka kollektivt. Medan uppfattningen jag fått när jag pratat med kvinnor och sett hur samhället behandlar dem … De får identiteten som kvinna påklistrad direkt och måste tänka kollektivt. Det går inte att undkomma. Som man kan man gå genom hela livet utan att någonsin reflektera över det. Man fortsätter bara att tänka: »Jag är Sven.« Och det är något som måste förändras.

Varför tror du män begår den typ av övergrepp som du tar upp i boken?

– I många fall tror jag att det beror på att man vet att man kan komma undan med det. Jag tror också att många konstruerar ett historiebyggande för att rättfärdiga sina beteenden, till varför man har rätt att göra saker. I boken har Jens blivit bedragen under sin första relation, när han drev svartklubb och hade en massa chanser att få ligga men var trogen henne. Det kan jag känna igen från min egen bekantskapskrets: man hittar skäl till ett svinigt beteende. »Hon var otrogen mot mig, så nu har jag rätt att ta för mig av det jag missat.«

Dina böcker kretsar alla kring ganska extrema varianter av maskuliniteten. Hur har du arbetat för att undvika att landa i klichéer?

– Jag har blivit beskylld för att skapa klichéer. Vissa tyckte att Vän av ordning var klichébilden av ett sverigedemokratiskt nättroll: han är från Skåne, får inga tjejer, träffar en kvinna från Thailand … Men jag har träffat på exakt de personerna i min direkta närhet. En kliché kan också uppstå för att det finns ett stort antal förekommande exempel. Visst hade jag kunnat skriva om en kvinnlig sverigedemokrat på Södermalm, eller låtit Jens bo på landsorten istället för i Göteborg. Men jag tycker det är intressantare att lägga mig nära den förväntade bilden av någonting och sedan långsamt utmana den under berättelsens gång. Att låta det man först tycker verkar vara en kliché växa, och kanske också spräcka de förväntningar man har på en sådan person.

Finns det inte en fara i att du bara bygger på stereotypen av vad en man är?

– Det är upp till läsaren att tycka att jag cementerar mansrollen eller ej, men min förhoppning är att rucka på det status quo vårt samhälle befunnit sig i ganska länge. Om män som läser mina böcker kan börja prata om sina beteenden, om de kan hjälpa till att sätta fingret på vad som är fel eller skevt, så kanske saker och ting kan förändras. Det är högt ställda förväntningar på några små böcker, men jag ser dem som en liten pusselbit i ett stort förändringsarbete.