»Jag vill få män att reflektera över vad vi håller på med«

De två första delarna i hans trilogi om maskulinitet skildrade kroppsbyggare och nättroll. Nu vänder Henrik Bromander sin satiriska blick mot sig själv och dem som har hyllat honom: kulturmännen.

Du lanserade tidigt Bara en kram som en bok om »en Kapten Klänning i  kulturmanskläder«. Förklara!

– Jag hade en ganska klar idé om vilka ämnen jag ville ta upp redan när jag började på den första boken, Riv alla tempel. Det finns massor av typer av män, ämnen och ageranden man hade kunnat sätta fingret på, men jag valde att först skildra den manliga kroppen – besattheten av muskler och den där perfekta ytan. I  den andra boken, Vän av ordning, visste jag att jag ville ta upp politik och fascism, som också är två väldigt maskulint präglade ämnen. Och den tredje skulle handla om det sexuella och ta upp frågor som samtycke och våldtäkt. Jag ville ta en ung kulturman – någon som är genusmedveten, feminist och på ytan verkar ha alla de rätta åsikterna – men privat beter sig som ett svin. Ungefär som polischefen Göran Lindberg, som genomförde ett stort jämställdhetsarbete inom polisen samtidigt som han förgrep sig på minderåriga.

När »kulturman« började användas på debattsidorna syftade det oftast på äldre män.

Annons

– På män födda på 40- och 50-talet, javisst. De som inte riktigt fattat att man inte kan skriva om hur man gick till prostituerade eller förförde medskådespelerskor till höger och vänster. De är väl av naturliga skäl på väg att dö ut, men om man ser till maktstrukturer så är det inte mycket som har förändrats. Så min tanke var att skriva om en åttiotalist, någon som vet att föra sig på ett annat sätt än de klassiska kulturmännen men egentligen är en del av samma problem.

Hur har du valt att berätta historien?

– Boken kretsar kring en frilansjournalist i Göteborg som heter Jens. Han skriver feministiska krönikor i den fiktiva gratistidningen Replik, där han senare blir anställd som chefredaktör. Boken är upplagd som så att man som läsare hittar Jens dator, där det finns två dokument. Ett är hans dagbok, ett annat är en roman han skrivit – och så får man läsa de två parallellt. Från början tänkte jag att han skulle vara överfallsvåldtäktsman, men det kändes i slutändan ointressant och orealistiskt. Studerar man våldtäktsstatistik ser man att det bara är ett fåtal våldtäkter som sker på det sättet. Jag var mer intresserad av att skildra sådant som somliga inte tycker är våldtäkt men som i juridisk mening är det. Genom att låta Jens skriva dagbok tänkte jag mig att han då delvis visar upp sitt sanna jag. Samtidigt skriver Jens på en roman om en överfallsvåldtäktsman, vilken blir en sorts spegling av hans handlingar.

Du har tidigare fått beröm för hur du skildrat människor »i samhällets periferi«. Den här gången skildrar du någon som ligger betydligt närmare dem som hyllat dig.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?