»Mina vassa kanter har långsamt slipats ner«

I drygt 20 år har Mats Jonsson skildrat sitt liv i serieform. För två år sedan insåg han att det var dags att skriva en serieroman om flytten från uppväxtorten – medan den fortfarande finns kvar.

Du flyttade från Bollstabruk i mellersta Norrland som 19-åring.

– Jag bar på en stor ilska över mobbningen jag utsattes för på högstadiet och ville bort. I flera år efteråt när jag var hemma i Bollstabruk och hörde tonåringar skrika på Kramforsdialekt, frös jag till. Men det har gått över nu. När jag slutade vara arg kände jag en del skuld och skam. För det var först när jag blev äldre som jag insåg hur omvälvande det måste ha varit för mina föräldrar att deras enda barn flyttade hemifrån. Min far var dessutom sur på mig under den här perioden – inte för att jag hade flyttat, det förstod han att jag var tvungen att göra – utan för att jag var nedlåtande och föraktfull mot orten jag kom ifrån. Det sårade honom. 

Nu tycks du nästan sentimental i dina serier om Bollstabruk. Vad har hänt?

Annons

– När jag såg hur orten började förfalla kände jag ett stråk av sorg och vemod. Mina vassa kanter har långsamt slipats ner. Jag tyckte synd om min uppväxtort och tänkte alltmer på min tidiga barndom och hur bra allting hade känts då. När jag skildrade min uppväxt i Pojken i skogen, som kom ut 2005, var det som om det sista hatet rann av mig. Jag har försonats med min far lite pö om pö. För ett par år sedan skulle han visa mig, min fru och min dotter en vandringsled som han – tillsammans med ett par andra gubbar från trakten – anlagt uppför ett berg. Vi kom upp till toppen av berget och jag berömde den fina leden. Eftersom jag har rotvältafobi sa jag till min far: »Och inte en enda rotvälta!« Han plirade åt mig: »Tror du att jag gör en vandringsled med rotvältor?« Då förstod jag att han hade åkt runt på sin fyrhjuling och sågat av stammarna på alla omkullfallna träd för att rotvältorna skulle slå igen – för min skull. Det gjorde mig väldigt rörd. Jag kan skämmas över att jag nu tar mig rätten att skildra dagens Bollstabruk när jag inte har bott där på 25 år. Det känns förmätet av mig. Å  andra sidan vet jag inte vem annars som skulle göra  det.

Men du växte upp där. Hur  var det då?

– På ett sätt var det perfekt. Det var lugnt och tryggt. En del bodde i större hus medan andra bodde i lägenhet, men i stort sett alla var barn till lägre tjänstemän eller industriarbetare. Det var på många sätt så jämlikt som ett samhälle någonsin har varit. Samtidigt fanns det något repressivt i det, att alla var lika. Det var en manlig värld. En ort som byggts upp av industriarbetare definieras av manliga egenskaper.

När du slog igenom med serieromanen Hey Princess i början av 2000-talet, framstod du inte alls som lika politisk.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?