»Mina vassa kanter har långsamt slipats ner«

I drygt 20 år har Mats Jonsson skildrat sitt liv i serieform. För två år sedan insåg han att det var dags att skriva en serieroman om flytten från uppväxtorten – medan den fortfarande finns kvar.

Du flyttade från Bollstabruk i mellersta Norrland som 19-åring.

– Jag bar på en stor ilska över mobbningen jag utsattes för på högstadiet och ville bort. I flera år efteråt när jag var hemma i Bollstabruk och hörde tonåringar skrika på Kramforsdialekt, frös jag till. Men det har gått över nu. När jag slutade vara arg kände jag en del skuld och skam. För det var först när jag blev äldre som jag insåg hur omvälvande det måste ha varit för mina föräldrar att deras enda barn flyttade hemifrån. Min far var dessutom sur på mig under den här perioden – inte för att jag hade flyttat, det förstod han att jag var tvungen att göra – utan för att jag var nedlåtande och föraktfull mot orten jag kom ifrån. Det sårade honom. 

Annons

Nu tycks du nästan sentimental i dina serier om Bollstabruk. Vad har hänt?

– När jag såg hur orten började förfalla kände jag ett stråk av sorg och vemod. Mina vassa kanter har långsamt slipats ner. Jag tyckte synd om min uppväxtort och tänkte alltmer på min tidiga barndom och hur bra allting hade känts då. När jag skildrade min uppväxt i Pojken i skogen, som kom ut 2005, var det som om det sista hatet rann av mig. Jag har försonats med min far lite pö om pö. För ett par år sedan skulle han visa mig, min fru och min dotter en vandringsled som han – tillsammans med ett par andra gubbar från trakten – anlagt uppför ett berg. Vi kom upp till toppen av berget och jag berömde den fina leden. Eftersom jag har rotvältafobi sa jag till min far: »Och inte en enda rotvälta!« Han plirade åt mig: »Tror du att jag gör en vandringsled med rotvältor?« Då förstod jag att han hade åkt runt på sin fyrhjuling och sågat av stammarna på alla omkullfallna träd för att rotvältorna skulle slå igen – för min skull. Det gjorde mig väldigt rörd. Jag kan skämmas över att jag nu tar mig rätten att skildra dagens Bollstabruk när jag inte har bott där på 25 år. Det känns förmätet av mig. Å  andra sidan vet jag inte vem annars som skulle göra  det.

Men du växte upp där. Hur  var det då?

– På ett sätt var det perfekt. Det var lugnt och tryggt. En del bodde i större hus medan andra bodde i lägenhet, men i stort sett alla var barn till lägre tjänstemän eller industriarbetare. Det var på många sätt så jämlikt som ett samhälle någonsin har varit. Samtidigt fanns det något repressivt i det, att alla var lika. Det var en manlig värld. En ort som byggts upp av industriarbetare definieras av manliga egenskaper.

När du slog igenom med serieromanen Hey Princess i början av 2000-talet, framstod du inte alls som lika politisk.

– Då var jag ung. Jag hade fast anställning, inga barn, och föräldrar som fortfarande var ganska unga – jag hade helt enkelt inget behov av samhället. När jag fick barn för elva år sedan ändrades det. Jag insåg då att samhället inte längre var vad jag trodde att det var. För mig har det varit en process: Hey Princess är inte alls politisk, utan handlar mest om att supa och knulla på Södermalm, Pojken i skogen är ett försök att skildra något större än mig själv och Mats kamp är stundtals ren plakatpolitik. Med Mats Kamp ville jag göra en serieroman om föräldraskapet, men kom fram till att jag mest av allt var skitarg på vår situation: vi är en medelklassfamilj i ett av världens rikaste länder, ändå håller vi på att gå under eftersom vi jobbar så mycket och vår lägenhet är så dyr.

I Nya Norrland finns en serie om när du satt i bostadsrättsföreningens styrelse. Det måste ha gått emot dina vänsterideal …

– Jag hatar bostadsrättsföreningar. De borde inte få finnas. Men jag är så oerhört konflikträdd och hanterar konflikter genom att nicka och le. Sedan sticker jag dolken i ryggen på människor i en serie fem år senare. Jag har alltid haft ett »man-ska-göra-det-rätta-komplex« och kunde helt enkelt inte säga nej. Faktum är att sedan en vecka tillbaka sitter jag i styrelsen för bostadsrättsföreningen där vi nu bor. Trots att jag hade sagt »aldrig mer«. Vi satte dessutom vår dotter i friskola, eftersom det inte fanns någon kommunal skola nära oss. Det var också en kompromiss med ideologin. Vad skulle vi göra? Alla hennes kompisar började ju där.

Den här dubbelheten tycker jag är genomgående i alla dina serier: ofta är du själv en del av det du avskyr allra mest.

– Ja, jag brottas med det dagligen. Jag försöker ha ett konstruktivt självhat. Det handlar om att se systemen som jag själv sitter fast i och vad jag själv gör i dem. Grejen med att vara medelklass är att man hela tiden är så jävla medveten om att man är det. Man gör en massa klyschiga saker och sedan gnäller man över hur klyschig man är – och det är just gnällandet som är det klyschigaste av allt. Man sitter liksom fast i klyschigheten. Det enda jag kan göra är att sparka på dem som är ännu mer medelklass än jag.

Hur skulle du beskriva din egen klassbakgrund?

– Från början kommer jag från djup arbetarklass: skogsarbetare, flottare, renskötare. I mina tidigare böcker har jag däremot legat väldigt lågt med mina föräldrars klassresa. Mamma utbildade sig till lågstadielärare, och pappa – som började jobba i skogen när han var 14 år – arbetade sig upp i skogsindustrin. När jag var elva år blev han distriktschef för virkesmätningen och därmed tjänsteman. Det har jag aldrig tidigare nämnt i en serie, kanske på grund av något slags klassmässigt koketteri. Jag tror att jag har velat framstå som mer arbetarklass än jag egentligen är.

Varför då?

– För att framstå som genuin och för att bli lyssnad på. Då ser det ju ut som om det är jag som har gjort en klassresa, som om det är jag som har varit duktig. Jag har faktiskt gjort en sorts klassresa från min arbetarklassuppväxt i Bollstabruk till något slags kulturelit på Södermalm. Och det är såklart skönt att ha blivit medelklass, men det är farligt att bli bekväm. Jag bor i en jättefin lägenhet i ett jättefint område och har råd att åka på semester varje år – jag önskar att alla kunde ha det så. Det är väl där skon klämmer. Grundproblemet är att vi har för lite fördelningspolitik. Det har aldrig funnits så mycket pengar i Sverige som i dag, men de finns hos företag och privatpersoner. Inte hos stat, landsting och kommuner. Det är vad som har hänt i Bollstabruk – det välstånd som uppstår på Bollsta sågverk försvinner från orten. Var pengarna hamnar, det vet jag inte. Rent konkret hamnar de hos SCA:s aktieägare – de som äger sågen – och de bor inte i Bollstabruk. Jag har inget belägg för det, men kanske är det inte helt otänkbart att de satsas i startup-bolag kring Telefonplan? Där jag själv numera bor …

Skrämmer det dig att din dotter växer upp där – i  Stockholm?

Annons

– Ja. Under en period på dagis pratade hon stockholmska. Som tur var gick det över och numera pratar hon något slags rikssvenska. Hon växer upp en kilometer från Konstfack – på så vis skiljer sig hennes uppväxt mycket från min och hennes mammas – men vi tar i alla fall med henne till Kramfors flera gånger om året. Själv kan jag känna en kluvenhet i viljan att vara på två platser: bergen, granskogarna och Ångermanälven sitter fastnaglade i mig, samtidigt som jag vill vara i storstan. Det är inte ett stort trauma, utan snarare något som har format mig – om jag hade bott kvar i Bollstabruk hade jag varit en annan människa. Men infödda stockholmare missar något viktigt: resten av Sverige. Det är bra att ha dubbla perspektiv. Det försöker jag inympa i min dotter. 

Du ska inte flytta tillbaka då?

– Nej, inte till Bollstabruk. Det vore för sorgligt att flytta hem till en sämre version av min uppväxtort. Jag skulle bara gå runt och vara sentimental. Det kan jag vara ett par veckor om året, men inte året runt. Och i viss mån är kanske det nya Norrland snarare ett sinnestillstånd och en uppsättning värderingar än en plats? Erfarenheten av att ha bytt miljö. Det kan vår dotter bära med sig även om hon är född och uppvuxen i Stockholm: vetskapen att det finns ett annat Sverige och att livet där inte alltid är så lätt. Landskapet och naturen, den sorgsna skönheten i Ådalen. Ett stråk av allvar – det lämnar jag gärna vidare till henne.