»Ingen ska komma undan i mina filmer«

Varför älskar Ruben Östlund att plåga sina medmänniskor?

När Ruben Östlund långfilmsdebuterade med Gitarrmongot delade filmen kritikerkåren i två läger. Somliga entusiasmerades av den unge regissören som lyckats »bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat«. Andra kallade filmen, som episodiskt skildrar ett antal avvikande människor i den fiktiva staden Jöteborg, för »Jackass utan hjärta« och »Dolda kameran utan humor«. Så när det var dags att släppa filmen på DVD lade Östlund den fina kritiken på omslagets baksida – och utdrag ur recensenternas totalsågningar på insidan, så att man fick syn på dem när man öppnade fodralet.

Samma år förkunnade regissören att han arbetade på en ny film – och att den skulle ha premiär på Cannesfestivalen. I Göteborgs-Posten hävdade han till och med att den skulle vinna festivalens finaste pris: Guldpalmen.

Regissören fick till hälften rätt. De ofrivilliga fick tävla i Cannes, om än i tröstkategorin Un certain regard. Hans nästa film, Play, vann två guldbaggar och nominerades till ytterligare fem, och därefter kom Turist, som visades i Un certain regard och där vann det så kallade jurypriset.

Annons

I år nådde Östlund till slut det mål han hade satt upp knappt tio år tidigare: han kom med i huvudtävlingen och söndagen den 28 juli vann The Square Guldpalmen, som första svenska film på 66 år.

Samtidigt har uppdelningen som skapades efter Gitarrmongot aldrig riktigt försvunnit. De ofrivilliga, om människor som »tvingas underkasta sig gruppens obevekliga mekanismer«, kallades ett »pinligt må-dåligt-drama«, och en recensent frågade sig om Östlund var ute efter något annat än att provocera. Play startade i sin tur en av Sveriges mest intensiva filmdebatter på senare år: somliga hyllade hans skildring av hur en grupp svarta pojkar rånar vita pojkar på deras mobiler, andra avfärdade den som rasistisk.

Turist sågs av 198 000 svenskar på bio. Efter att jag själv sett filmen diskuterade jag den ofta och gärna i min bekantskapskrets. Åsikterna var lika vitt skilda som hos kritikerna: Somliga upplevde den som kall, seg och ytlig. Andra tyckte att den var briljant i sitt utforskande av könsroller och sin skildring av familjehierarkins upplösning. Vissa såg den som en komedi, andra mådde bara dåligt av den.

Mycket riktigt dröjde det inte länge efter The Squares guldpalmsvinst innan folk började diskutera huruvida det var riktigt att tilldela filmen priset för hur den, som juryn sade, utforskade den »politiska korrekthetens diktatur«.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?