»Vem fan var jag att tro att jag inte präglats av min omgivning?«

Efter att ha tagit upp frågor kring identitet, rasism och tolerans i TV-program och ståuppföreställningar har Soran Ismail skrivit en bok som ska göra svåra frågor lättlästa.

Hur kom du på att du skulle skriva en bok?

– Det har nog aldrig riktigt varit min idé. Jag har aldrig haft några författardrömmar. När jag var ung ville jag bli sportjournalist, men det slutade jag drömma om efter att jag tillbringat lite tid på Upsala Nya Tidnings ungdomsredaktion. Det var en mardröm – för jag hatar deadlines. Under åren har jag ibland fått förfrågningar om att skriva en bok, mest på grund av hur kändiskulturen ser ut. Men det har aldrig blivit något av det. När vi gjorde TV-serien Absolut svensk om rasism och identitetsfrågor hade jag ett väldigt bra samarbete med hela redaktionen, och framför allt med manusförfattaren Jonas »Steken« Magnusson. När den hade sänts fick vi förfrågningar från allt från skolor till privatpersoner som undrade: Kommer det något mer? Då kändes det som om det fanns en anledning att fördjupa sig i  ämnet ännu mer, och att jag och Steken kunde göra det tillsammans.

Annons

Hur har du omformat TV-formatet till  bok?

– Frågorna som ligger till grund för boken är de jag gått hela livet och funderat på: Är jag svensk eller är jag kurd? Vad är min identitet? Samhället och omgivningen har hela tiden sagt till mig att jag inte kan vara båda delarna – även om jag i dag har förstått att jag får vara det. I  boken utforskar jag de frågorna, genom personliga berättelser, nerdykningar i vetenskap och möten med andra människor med andra erfarenheter.

Boken har ibland drag av en självbiografi eller en släktkrönika, där du berättar om din uppväxt och om dina föräldrars liv i Kurdistan och flykt till Sverige.

– Det behövs berättelser för att konkretisera saker. När man pratar om flyktingar blir de oftast reducerade till siffror. Jag fattar att man inte alltid kan vara konkret och personlig … Men när en människa inte blir en siffra, när en utvisningshotad person får sin historia berättad, då tycker alla – alltså typ alla – att personen ska få stanna i landet. Då har man något att relatera till. Min familj är inte unik, samma sak händer i dag som för trettio år sedan. Saker går runt, runt. Att prata om mig själv och min familj är ett sätt att visa: det är tufft att komma till en helt ny plats, att inte kunna språket och att vara i ett utanförskap. Det handlar inte om att gradera människors upplevelser – det kan räcka med att flytta från Göteborg till Västerås eller Boden, att inte känna någon, att inte ha några kompisar. Jag menar, när bjöd du eller jag senast hem en främling? När bjöd vi ens in en halvt bekant? Det har jag aldrig gjort. Jag vill vara öppen och personlig för att det är berättelser som är relevanta för de större poängerna jag vill göra.

Och de är?

– Att många av de problem vi pratar om är naturliga. Jag försöker hela tiden prata om att våra hjärnor är programmerade att kategorisera. Längd, vikt, hårfärg, hudfärg, kön, kläder … Allt påverkar hur vi uppfattar en människa. Och en negativ konsekvens av det är att vi blir rasistiska. Folk säger: »Nu börjar det likna 1930-talets Tyskland!« Nej! Det har alltid funnits där, för det är det mest naturliga i världen. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om det och försöka påverka våra handlingar.

I boken skriver du bland annat om när du konfronterade dina barndomskompisar. Du pratade med dem om saker de gjort som du upplevt som rasistiska.

– Jag upplevde hela tiden en osäkerhet över om jag var godkänd som svensk eller inte. Gjorde man något bra fick man vara en individ, gjorde man något dåligt blev man reducerad till »invandrare« – det som var avvikande från normen. Att jag pratar med mina kompisar handlar inte om att ställa dem till svars – vi har alla sagt saker i våra liv som vi inte är stolta över. Jag visste att mina kompisar inte hatade invandrare, men när de hamnade i bråk med någon kunde de ändå säga »jävla svartskalle«. Och jag tänkte: »Men jag är ju en svartskalle. Tycker de samma sak om mig?« Eller: »Varför kunde inte den personen bara få vara en ›idiot‹?« Det handlar om att visa att det här är saker som är djupt rotade i oss, i hur samhället ser ut och hur vi tänker kring »vi och dom«. »Dom« var svartskallarna i Märsta, »vi« var svenskarna i Knivsta.

Du berättar även om när du själv genomgick ett vetenskapligt test för att ta reda på om du har några undermedvetna fördomar.

– Det är lättare att prata om att ha blivit utsatt än att man har utsatt någon annan. Men det var viktigt för mig att visa att det är något allmänmänskligt att bära på fördomar. Inte: »Titta här på rasismen från etniska svenskar!« Jag gjorde testet och det visade sig att jag bar på samma undermedvetna fördomar som många andra. Jag värderade ljushyade personer högre än mörkhyade. När man har fått motta svenska FN-förbundets pris för mänskliga rättigheter är det lätt att tro att man är så tolerant och fantastisk. Men vem fan var jag att tro att jag inte präglats av min omgivning? Vi påverkas av vad som visas runt omkring oss – öppna en katalog eller titta på TV och 99 procent av människorna är vita. Det spelar ingen roll vilken grupp man tillhör – samhällets normer kommer att prägla dig också. Lika många kvinnor som män tycker att kvinnor är sämre piloter.

Du har beskrivits som Sveriges allvarligaste komiker. Hur har det gått att översätta din ståuppton till skriven text?

– För mig är humor och allvar två sidor av samma mynt. Jag har alltid använt mig av humor, oavsett vilken berättelse jag berättat. Och får jag gissa så tror jag att den blandningen kan vara lite okonventionell i boksammanhang. Jag skriver inte bäst, men kombinationen av humor och allvar hjälper till att förenkla och förklara det som det annars bara talas om i akademiska former eller i klyschor. Jag är stolt över att boken är lättläst, för jag hoppas att den ska läsas i de skolor, hos de kommuner och av de ungdomar som efterfrågat den. Jag känner mig trygg med att tankarna jag för fram i boken är komplicerade, men språket ska inte vara det. Det handlar om stora frågor – och då är humorn vital för att kunna ta till sig dem.