Text: 
Erik Almqvist

Har Max von Sydow blivit kidnappad?

Redan vid sjutiden på morgonen satte klockaren i Fårö kyrka upp avspärrningar runt kyrkogården för att uppfylla regissörens sista vilja om en begravning utan journalister och fotografer. Några timmar senare ställde sig Securitasvakter på led i hagen utanför för att försäkra sig om att inga obehöriga kom för nära.

Dagen därpå kunde man ändå se suddiga paparazzibilder från Ingmar Bergmans begravning i tidningarna. Där syns regissörens svartklädda barn och barnbarn samlade runt graven med rosor i händerna. De ser behärskade ut.

Bredvid dem står ett gäng som inte räds stora gester – skådespelarna, de som har Bergman att tacka för att de blivit så hyllade och efterfrågade, även utanför Sverige. Erland Josephson, bakåtlutad i sin rullstol med de spända benen krampartat pekande rakt fram. Börje Ahlstedt, med glasartad blick och svart slips som står i givakt i vinden när han med en högtidlig gest släpper en röd ros i graven. Liv Ullman i svarta solglasögon och med en handskklädd hand för munnen. På en bild har Peter Stormare slängt sig ner på knä framför den öppna graven. Han sträcker händerna mot sitt ansikte som är svullet av gråt.

För en person som bara känner de här människorna som skådespelare ser det nästan ut som om de gör sig till, som om de tävlar i vem som kan se ledsnast ut.

Under veckan före begravningen uttalade sig samma personer i tidningarnas Så minns vi Bergman-enkäter. Till och med Helena Bergström och Felix Herngren – som aldrig jobbat med regissören – fick uttrycka sin »sorg«.

Men både där och på begravningen saknades den av Bergmans skådespelare som rönt störst internationell framgång. Han som spelade Albert Emanuel Vogler i Bergmans Ansiktet, riddaren Antonius Block i Det sjunde inseglet och den ångestridne konstnären Johan Borg i Vargtimmen.

Var höll Max von Sydow hus?

 

Till en filmskådespelares arbetsuppgifter hör inte bara att låtsas vara någon annan framför en kamera. I deras kontrakt står också inskrivet att de förväntas marknadsföra den aktuella filmen genom att ge intervjuer och prata om den på filmfestivaler.

Varje gång Malin Åkerman, Alexander Skarsgård eller någon annan svensk medverkat i en amerikansk film eller TV-serie, om så bara i en liten biroll, brukar de dessutom flyga till Sverige för att göra press och sitta i TV-soffor.

Ända sedan Max von Sydow slog igenom internationellt som riddaren som spelar schack mot Döden i Det sjunde inseglet har han varit Sveriges mest aktade skådespelare. Rollen resulterade i en drös erbjudanden från amerikanska studior som ville göra den långe, blonde svensken med de blåa ögonen och den majestätiska pondusen till en stjärna. Efter att bland annat ha tackat nej till titel-rollen Dr No i den första James Bond-filmen accepterade han huvudrollen som Jesus i storbudgetfilmen Mannen från Nasaret.

Ett kontrakt med 20th Century Fox om sju filmer på sju år gjorde honom till ett allt starkare varumärke för Sverige i allmänhet och svensk film i synnerhet. När Akvavit skulle lanseras i USA med en påkostad kampanj i slutet av 1960-talet behövde reklambyrån någon som förknippades med Skandinavien, men som samtidigt hade stjärnglans nog att få dess primitiva brännvinskultur att kännas glamourös. Max von Sydow, som precis Golden Globe-nominerats för huvudrollen i Hawaii där han spelar mot Julie Andrews och Gene Hackman, passade perfekt.

Under kommande decennier gjorde han sig känd som en av Hollywoods mest pålitliga uttolkare av utländska skurkar i filmer som Tre dagar för Condor, Blixt Gordon och Bondfilmen Never Say Never Again. Han hade samtidigt för vana att med jämna mellanrum medverka i skandinaviska kvalitetsfilmer, som Ingmar Bergmans Beröringen, Jan Troells Utvandrarna-epos eller Bille Augusts Pelle Erövraren.

Filmjournalisten Gunnar Rehlin minns hur sällsynt lättillgänglig Max von Sydow var för att vara en så stor stjärna.

– Jag stod i en stor folkmassa på filmfestivalen i Berlin för 20 år sedan när Max gick på röda mattan på andra sidan staketet, säger han. Ändå stannade han upp och gick fram till mig: »Jag måste bara hälsa.« Vi brevväxlade lite genom åren. Ibland dröjde det ett halvår innan man fick svar, men då var de långa och handskrivna och undertecknade »vännen Max«.

För Aina Bellis, som var utlandschef på Svenska filminstitutet och sedan grundade den europeiska film-akademien, var Max von Sydow en värdefull resurs i alla möjliga sammanhang där man ville marknadsföra svensk eller europeisk film.

– Max var en sådan person man hade mycket kontakt med, minns hon. Han var en stor tillgång. Dels för att han är den han är. Men han talar också franska, italienska och bra engelska. Han var väldigt trevlig och bra att ha att göra med. Vi hade honom som konferencier när vi delade ut det europeiska filmpriset i en förtjusande gammal varietélokal i Berlin 1993. De främsta inom europeiskt film-skapande var där. Det var succé.

Något år senare hände något. Max von Sydow lämnade sin hustru sedan 45 år och gifte om sig med den 20 år yngre franska filmaren Catherine B-relet som han träffat under en inspelning i södra Frankrike. I samband med bröllopet flyttade han till Frankrike och blev fransk medborgare.

Sedan dess har han inte varit med i någon skandinavisk film, och han har gjort sig omöjlig att nå för svenska journalister. I en av få intervjuer han gjort efter bröllopet – i den brittiska tidningen The Independent – noterar journalisten Charlotte O’Sullivan hur märkligt det är att hans hustru sitter med under hela intervjun och korrigerar sin mans svar.

– Jag vill inte gå så långt som att säga att han brutit helt med Sverige, säger Bengt Forslund, som producerade Utvandrarna och Nybyggarna. Men nu får man bara kontakt med honom via hans franska agent. Det är väldigt trist. Alla hans vänner tycker det.  Vi brukade ha kontakt varje år, vid jul. Men nu har vi inte hörts på femton år. Inte sedan han föll för en beskyddande fransyska.

Ämnet är känsligt. Många gamla kollegor och vänner beskriver hur svåråtkomlig Max von Sydow har blivit, men få vill uttala sig om orsaken.

Jan Troell är sannolikt den regissör som, jämte Ingmar Bergman, betytt mest för Max von Sydows karriär. Deras samarbeten i Utvandrarna, Ingenjör Andrées luftfärd och Hamsun har vunnit priser över hela världen. När jag ringer upp Jan Troell medger han att det i perioder varit svårt att få tag på hans gamle vän.

– Men jag kan inte kommentera varför det varit så. Det förstår du nog att jag inte kan.

I DVD-boxen med Utvandrarna och Nybyggarna finns en nyinspelad dokumentär där Troell, Bengt Fors-lund och alla huvudrollsinnehavare utom två nostalgiskt berättar om inspelningen. De enda som saknas är Monica Zetterlund, som brändes inne i sin lägenhet strax före inspelningen, och – Max von Sydow.

Ronny Svensson, som gjorde dokumentären:

– Jag hade intervjuat Max tidigare, framför allt om hans amerikanska actionroller. Han var kanon, helt fantastisk. Men den här gången sa hans franska agent nej eftersom Max fru gjorde en dokumentär om honom och han inte fick göra andra grejer. Jag märkte att Troell blev deppig när jag berättade det. När Liv Ullman fick höra talas om detta blev hon så arg att hon grät framför kameran.

När jag ringer Liv Ullman och frågar om Max von Sydow blir hon darrig på rösten.

– Jag kan inte säga mer än att han var en av mina bästa vänner. Han betydde så mycket för mig. Nu har han valt att inte längre ha kontakt med sina gamla vänner. Vi har alla försökt komma i kontakt med honom. Men ingen har telefonnumret, och vill man ringa till hans agent får man prata franska och jag kan inte det. Om du skulle prata med honom: Minn honom om att vi är många som saknar och älskar honom. Jag önskar honom välkommen tillbaka.

Max son Clas von Sydow säger att han »hört ryktena« men inte vet säkert »varför far distanserat sig«.

– Han är ju 80 år, även om han är pigg för sin ålder. Nu för tiden har jag en känsla av att, när han inte jobbar, då kopplar han bort allt som har med jobb att göra. Han läser och odlar oliver.