Text: 
Christopher Friman
Foto: 

Sjöpungarnas herre

Hösten 2009 presenterade en grupp forskare ledda av den svenska professorn Johan Rockström rapporten A Safe Operating Space for Humanity. Som chef för Stockholm Resilience Center har Rockström gjort sig känd för att göra miljöforskning begriplig och överskådlig. Den här rapporten var inget undantag. Med hjälp av en enorm mängd data hade Rockström och hans kollegor tydligt punktat upp de nio miljöproblem som måste hållas i schack för att planeten inte ska drabbas av ödesdigra katastrofer. Dessutom hade de räknat ut vilka det var mest bråttom att ta tag i.

Första platsen gick, inte helt oväntat, till den biologiska mångfalden. Under de senaste 40 åren har en tredjedel av jordens vilda djur utrotats och inget pekar på att framtiden ser ljusare ut.

Näst högst upp på listan fanns däremot ett överraskande problem. Det handlade inte om klimatförändringar, förtunningen av ozonlagren, sötvattenförbrukningen eller ens om utsläpp av tungmetaller och radioaktiva ämnen. Mänsklighetens näst mest akuta utmaning var: rubbade kväve- och fosforcykler.

Rapporten blev enormt uppmärksammad och publicerades bland annat i ett specialnummer av Nature, världens högst ansedda vetenskapliga tidskrift. Den riktade ljuset mot ett problem som allmänheten dittills inte riktigt tagit på allvar – trots att vi kan se dess effekter med blotta ögat. 

De största kväve- och fosforutsläppen kommer från bilismen och från det industriella jordbruket, som varje år sprider ut miljontals ton konstgödsel för att driva upp grödorna snabbare. Växterna kan bara plocka upp delar av de tillsatta näringsämnena – resten försvinner ner i marken och sipprar ut i sjöar, vattendrag och hav. Fosfor och kväve göder bland annat fytoplankton, encelliga alger som konsumerar stora mängder syre när de dör och förruttnar. Det är inga problem om processen hade skötts naturligt, men eftersom utsläppen ökar mängden plankton försvinner alltför stora mängder syre. Utan syre kan inga andra organismer överleva. I dag består 17 procent av Östersjön av sådana döda zoner.

Effekterna syns på olika sätt längs Sveriges kuster. I öst har det under flera decennier pågått ständiga algblomningar, i väst är vattnen så belamrade med mikroorganismer att siktdjupet minskat med flera meter. 

På platser där tidigare generationer kunde njuta av klarblått havsvatten skvalpar i dag en grumlig, mörk smet. 

 

Samtidigt som Johan Rockström presenterade sin rapport gick Fredrik Norén omkring i Lysekil och funderade över liknande problem. Den lilla västkustorten må se idyllisk ut, men precis som i en sämre deckare doldes här otrevligheter under ytan. Fredrik Norén var marinbotaniker med ett eget konsultbolag som bland annat analyserade plankton och undersökte havsbottnar. Men det var inte de som upptagit hans tankar det senaste året. Han fnulade på hur man kunde minska övergödningen i haven genom att köra bil. Det är inte så märkligt som det kanske först låter.

Fröet såddes redan när han doktorerade under mitten av 1990-talet. Han handleddes av en docent i marinekologi vid namn Odd Lindahl. Denne talade med sin student om en innovation som lät genialisk i sin enkelhet. Istället för att minska kväve- och fosforutsläppen – vilket skulle kräva att mänskligheten förlitade sig mindre på industriellt framställd mat och fossila bränslen – ville han rena haven från de skadliga utsläppen. Och han ville göra det med hjälp av musslor. Musslor fungerar som naturliga reningsverk: under goda förutsättningar kan en mussla rena nio liter vatten per minut. Eftersom de äter stora mängder växtplankton binder de bland annat kväve och fosfor, och fiskar man upp dem ur havet försvinner övergödningen samma väg. 

Fredrik Norén tyckte att idén var fascinerande, men ansåg att den hade sina brister. Till exempel att musslor har väldigt hårda skal. Att utvinna den lilla mängd biomassa som finns inuti skulle kräva stora mängder energi.

Senare kunde han på nära håll följa hur ett liknande projekt misslyckades kapitalt. I början av 2000-talet insåg Lysekils kommun att reningsverket släppte ut alldeles för mycket kväve. 39 ton för mycket. Det norska bolaget Nordic Shell kom med förslaget att odla 3 500 ton musslor som skulle ta hand om utsläppen. Företaget ville ha 1,4 miljoner kronor per år. Att uppgradera reningsverket skulle kosta kommunen 18 miljoner. De valde musslorna. 

Nordic Shells lösning på ett annat av de problem Lindahl och Norén identifierat – vart musselköttet skulle ta vägen – var att sälja det vidare som mat till människor och djur. De första problemen uppstod när Livsmedelsverket skulle kontrollera vart maten såldes. Eftersom musslor kan innehålla alggifter är det lag på att de ska kunna spåras. Nordic Shell kunde bara svara »till Holland« på frågan vart musslorna tagit vägen. Företaget polisanmäldes. Strax därefter kom uppgifter om att Nordic Shell tog upp betydligt färre musslor än de lovat, att de lånat en lokal fiskares odlingar utan att ersätta honom, att de skördat musslor under förbudstid samt att de dumpat musslor i havet. 

Försöket att rena havet med musslor utvecklades till en skandal. 

Nu berodde misslyckandet snarare på att klåpare genomfört idén än på att den var dålig i sig, men att föreslå nya musselodlingar i Lysekil kändes inte som en särskilt lovande plan. 

Fredrik Norén funderade istället på en organism som Carl von Linné under 1700-talet gett namnet Ascidia intestinalis. De är en sorts manteldjur, med en säckliknande kropp som på svenska fått det målande namnet sjöpung. Arten förekommer i hav över hela världen och växer i täta kolonier på ner till 20 meters djup. Den kräver en viss nivå av salt i vattnet för att överleva och finns därför inte i det bräckta Östersjön, men på västkusten kan man lätt hitta den på klippväggar och på bryggpålar i hamnar.

Sjöpungen liknar musslan på så sätt att den mycket effektivt filtrerar vatten – ända ner till bakterienivå. Fördelarna med sjöpungarna är att de växer snabbare och på större djup än musslor och kan skördas flera gånger per år. Dessutom har de inga hårda skal utan saknar till och med ryggrad, och de är så mjuka att man kan mosa dem med händerna. 

Tänk om man kunde odla dem på ett liknande sätt som musslor, och sedan röta sjöpungarna till biogas på de lokala anläggningar som redan fanns i närheten av Lysekil? Kanske kunde man till och med omvandla restprodukterna till biologisk gödsel, och därmed ge sig på själva roten till det onda?

 

Idén låg helt i tiden. När det borgerliga blocket tog över regeringsmakten 2006 gav två nytillsatta centerpartistiska ministrar motstridiga löften. Den första var miljöministern Andreas Carlgren, som lovade att försöka införa ett handelssystem för utsläppsrätter med fosfor och kväve – ett »regionalt Kyotoavtal« för att minska övergödningen. Den andra var jordbruksministern Eskil Erlandsson. Han lovade att göra någonting åt skatten på konstgödsel, alltså den enskilda produkt som är mest ansvarig för övergödningen. Lantbrukare fick betala 1,80 kronor per kilo kväve som de tillförde marken. Svenska bönder var förbannade, eftersom inget annat land i EU hade en liknande avgift, och är man en centerpartistisk jordbruksminister bör man hålla sig väl med lantbrukarna. Eskil Erlandsson ville ta bort skatten helt och hållet.

Till att börja med verkade politiken röra sig åt Carlgrens håll. Regeringen meddelade att den skulle satsa en halv miljard på att förbättra havsmiljön. Pengarna skulle till att börja med användas just till att stödja pilotprojekt för att testa nya metoder för rening.

2007 nådde frågan högsta politiska nivå när Sverige tillsammans med övriga Östersjöländer skrev under Baltic Sea Action Plan. Staterna lovade att kraftigt reducera utsläppen av fosfor och kväve i haven. Sveriges fosforbeting var redan löst, men kväveutsläppen skulle minska med en tredjedel de kommande femton åren – sammanlagt 21 000 ton.

Andreas Carlgren presenterade sitt förslag om kväveutsläppsrätter i samband med stormötet. Med tanke på att länderna som skrivit under Kyotoprotokollet uppfyllt sina åtaganden med råge 2007 kunde man tro att idén skulle tas emot med öppna armar, men den ansågs för komplicerad och kom inte med i avtalet. Naturvårdsverket fick i uppdrag att utreda frågan vidare.

Samtidigt pågick aktivitet på annat håll i regeringskansliet. Den amerikanske ambassadören i Stockholm, Michael Wood, lobbade hårt för att få mer amerikanskt kapital att satsa i svensk miljöteknik. 2007 undertecknades ett särskilt samarbetsavtal mellan Maud Olofsson och energidepartementet i USA som fastslog att länderna skulle fokusera på utbyte inom förnybar energi med särskilt fokus på biobränslen, utsläppshandel och effektivisering av fordonsflottan. 

I och med de ökade politiska insatserna fann också kapitalet ett större intresse i så kallad clean tech – alltså företag som utvecklar miljövänlig teknik. Det investerades mer riskkapital i innovativa miljöföretag än någonsin tidigare. Branschen såg, trots Carlgrens bakslag, ut att gå en ljus framtid till mötes. 

Fredrik Noréns idé, som kombinerade rening av haven med framställning av biobränsle, lät som ett skolboksexempel på ett konkurrenskraftigt clean tech-företag. 

 

I början av 2010 hörde Fredrik Norén av sig till det lokala reningsverket Långevik för att fråga om de kunde stå till tjänst med att röta biomassan från hans försöksodlingar. Nordic Shells övergivna riggar låg fortfarande kvar och skräpade i havet utanför Lysekil, och reningsverket tackade vänligt men bestämt nej till att ge sig in i ett liknande projekt. 

Lysekils kommun gav honom ändå sitt stöd, men tyckte att det vore lämpligt att först skicka ut ett pressmeddelande för att samla ihop de närmast sörjande till ett informationsmöte. De allra flesta som dök upp jobbade inom musselnäringen. De var föga imponerade av Fredrik Noréns idé. 

– Det var en väldigt hård stämning, säger han. Hård men rak. Det första de sa var: »Vi vägrar. Vi kan aldrig acceptera att ni odlar sjöpung på den svenska västkusten.« Och jag förstod varför. 

Musselodlare hatar nämligen sjöpungar. Djurens larver sprider sig som en pest och suger sig fast på de band där musslorna växer. När de väl fått fäste bildar de stora kolonier som konkurrerar med musslorna om föda. Odlarna förlorar pengar i två led: dels på grund av utebliven skörd, dels eftersom de måste lägga tid på att själva rensa bort de förhatliga skadedjuren.  

Fredrik Norén försökte förklara att han tänkte placera sina odlingar så långt ifrån musslorna att risken för spridning av larver var icke-existerande, men det hjälpte inte. Till slut enades parterna om en kompromiss. Istället för att dra igång en egen odling skulle Fredrik Norén få tillgång till två riggar som redan tagits över av sjöpung. Marin Biogas ansökte tillsammans med kommunen om pengar från Naturvårdsverket. Efter att ha tilldelats tre miljoner kronor kunde han börja skissa på de kommande försöken. 

Fredrik Norén var tvungen att bevisa fyra saker: att sjöpungsmassan gick att omvandla till biogas, att kväve och fosfor faktiskt försvann ur havet, att restprodukterna gick att använda som biogödsel och att odlingarna inte innebar någon negativ belastning för musselodlarna eller för miljön. Han satte igång omedelbart.

Under två vackra sommardagar fick han följa med skeppet Fjord Frisland ut till ett par musselodlingar. Han och odlarna hivade upp banden som egentligen skulle innehålla musslor men som nu var belamrade med sjöpungar. När de vände hemåt täcktes skeppets lastutrymme av en halvmeter hög massa av genomskinlig Ascidia intestinalis. Fredrik Norén malde drygt tio ton sjöpungar med en kvarn för hushållsavfall innan de torkades och transporterades till en rötningskammare av en slamsugningsbil. Under de kommande dagarna uppfylldes det första kriteriet: den slemmiga sörjan fungerade alldeles utmärkt till biogasframställning. 

Genom att analysera sjöpungarna i sex olika laboratorier slog Fredrik Norén därefter fast att den avvattnade massan, mätt som torrsubstans, bestod av 0,5 procent fosfor och fem procent kväve. En odling på blygsamma hundra gånger hundra meter skulle generera ett upptag på dryga 21 ton kväve och två ton fosfor årligen. 

Även de två sista punkterna skulle komma att uppfyllas. Den opartiska organisationen Hushållningssällskapet Väst kom i en skrivelse med den nästan poetiska titeln »Orienterande gödslingsförsök med rötade sjöpungar« fram till att 42 ton av en vattenblandning av sjöpungar var lika effektivt som mellan 40 till 60 kilo handelsgödsel, vilket motsvarar effekten av vanlig ko- och svingödsel.

Sjöpungarna skulle heller inte medverka till några negativa effekter på vare sig fisk eller plankton, enligt de oberoende forskare som anlitades för att genomföra miljöstudier. Ett säkerhetsavstånd på fem kilometer borde dessutom säkerställa att larver inte spreds till musselodlingar – men sannolikt kunde odlingarna ligga betydligt närmare än så. Det enda problemet var att botten direkt under odlingarna tog stryk. Djuren bajsar, avföringen sjunker och skapar syrebrist. Samma sak händer dock vid musselodlingar. Effekten tolereras eftersom botten återhämtar sig ett drygt halvår efter att odlingarna flyttas.

Allt tycktes fungera precis som planerat. Nu återstod bara en sak: att omvandla idén till en affärsverksamhet.

 

Nästa sommar fick Fredrik Norén ett telefonsamtal. I andra änden presenterade sig Olle Stenberg, en kemiingenjör som ägnat de senaste tio åren åt att starta och driva Chalmers Innovation, en verksamhet som hjälpte studenter och forskare på den tekniska högskolan att förvandla sina idéer till företag. Stenberg hade precis sagt upp sig för att göra någonting eget, och av en slump snubblat över Marin Biogas. Nu undrade han om han kunde hjälpa till med något. Strax därefter blev han VD och delägare i företaget. 

– Under min tid på Chalmers Innovation var jag rätt irriterad över att det kom in en massa dåliga clean tech-idéer, säger han. Många ser bra ut på pappret, men när du tittar på dem ur ett miljöperspektiv så är de faktiskt ganska kassa. Och ur ett affärsperspektiv är de ännu sämre. Men det här tyckte jag hade alla ingredienser. Ja, nästan alla då … 

Fredrik Norén hade redan gjort stora delar av grundjobbet: tagit patent, gjort miljöundersökningar, samlat in stora mängder data. Men eftersom han trots allt främst är marinbiolog blev Olles uppgift att räkna ut om det var möjligt för bolaget att tjäna några pengar. Han kontaktade Region Skåne och tog med hjälp av ett konsultföretag fram en kalkyl ur tre olika scenarier. Scenario ett var en förlängning av det som Fredrik Norén provat i Lysekil: företaget skulle ta upp 500 ton torrsubstans varje år med hjälp av lokala fiskare eller musselodlare. Alternativ två innebar att de skulle odla tio gånger så mycket, köpa ett eget skördefartyg och anställa personal. I det tredje scenariot räknade Marin Biogas med att ta upp 10 000 ton rötningsbara sjöpungar om året.

Företaget gick back i samtliga beräkningar. Även i scenario tre, som gav den bästa utdelningen, förlorade de 300 kronor per ton, vilket innebar en total förlust på tre miljoner per år.

Detta kom inte som någon överraskning för Olle Stenberg. I kalkylen räknade han nämligen bara med en intäkt: den från försäljningen av rötningsbar massa som kan omvandlas till biogas. Men rapporten innehöll också tre ord som kunde förändra allt: »Certifikatsystem för kväve.« Eller översatt till ren svenska: ett system som tvingar dem som skitar ner att betala för uppstädningen. 

Infördes ett sådant, konstaterade VD:n, skulle Marin Biogas plötsligt tjäna 2 200 kronor för varje ton torkad sjöpung de drar upp ur Kattegatt. 

– Det är det som behövs för att vända affären, säger Olle Stenberg. 

 

Samtidigt som Andreas Carlgrens planer på ett handelssystem för kväveutsläpp utreddes och utreddes, klubbades ironiskt nog istället partikollegan Eskil Erlandssons förslag om slopade kväveskatter igenom 2010. Naturskyddsföreningen och Naturvårdsverket förklarade att de var »chockerade«. Att även Jordbruksverket och Sveriges lantbruksuniversitet kritiserade lagen var jobbigare för Centerpartiet. Myndigheterna, som nästan alltid stått på lantbrukarnas sida, påpekade nu att Sverige redan i dagsläget hade svårt att leva upp till målen i Baltic Sea Action Plan och krävde »andra åtgärder för att kompensera effekterna av den borttagna skatten«.

Regeringens lösning blev att beställa ännu en utredning. Trots att jordbruket och bilismen är de största kväveproducenterna riktade den nya utredningen in sig på de kommunala reningsverken. Verken hade redan fått i uppgift att minska sina utsläpp med 3 000 ton – nu var det dags att ta reda på hur det skulle gå till. 2012 släppte Naturvårdsverket sin 431 sidor långa rapport som slog fast att det mest effektiva vore en variant av handel med utsläppsrättigheter: handel med kvävecertifikat. 

Systemet innebar att inte alla reningsverk i Sverige behövde byggas om för dyra pengar; istället kunde vissa kommuner satsa på att modernisera och sedan tjäna in delar av kostnaden genom att sälja kvävereningscertifikat till mindre eller äldre reningsverk. 

I förlängningen skulle systemet innebära att företag som Marin Biogas kunde få betalt för att ta upp kväve ur haven för reningsverkens räkning. Tyvärr är det ingen som i dag vet vad som hände med förslaget.

– Jag kan varken säga hur eller om vi går vidare med det, säger Malin Gunnarsson, departementssekreterare på Miljödepartementet. Det är regeringen som beslutar om de går vidare härifrån eller om de slänger det i papperskorgen. 

Det osäkra politiska läget gör inte bara att branschen inte vet vilka eventuella statliga subventioner de kan räkna med, de tappar också riskkapitalinvesteringar. Sverige rankades nyligen som världens tredje vassaste clean tech-land. De enda minuspoängen var att det saknades kapital och investeringar för att omvandla alla bra innovationer till starka företag. 

I en examensuppsats från Sveriges lantbruksuniversitet har Stina Vällfors undersökt hur clean tech-branschen finansieras. Hon konstaterar att företag i uppstartsfasen ofta kan klara sig med eget kapital, banklån och statliga stöd, men att de saknar kapital när de ska kommersialiseras. De blir då beroende av att riskkapitalister ska vilja gå in med pengar – något som det finns allt mindre intresse för.

Enligt en undersökning från konsultbolaget Cleantech Scandinavia har investeringssummorna från såväl privat som statligt kapital gått från 171 miljoner euro 2009 till 46,2 miljoner förra året. Siffrorna presenterades i en artikel i Svenska Dagbladet där tidningen tog reda på hur det hade gått för sex företag som fem år tidigare rankats som miljöteknikbranschens hetaste. Det är deprimerande läsning. Inget av bolagen har visat vinst, flera av dem har gått i konkurs, och de menar alla att det beror på minskade finansiella satsningar. 

– Det är väl det stora generella problemet för branschen just nu, säger Magnus Agerström, VD på Cleantech Scandinavia. Pengarna för att ta steget från en färdigutvecklad produkt till att expandera i stor kommersiell skala finns inte i dag. 

Regeringen gick nyligen ut med löftet att 700 miljoner kronor ska avsättas i en fond för miljöteknikbolag fram till år 2020. Magnus Agerström tycker visserligen att det är bra, men hon skulle vilja modifiera satsningen. 

– Det vore bättre om de även tog emot privatkapital i den fonden. Då skulle statliga pengar kunna minimera riskerna för privata satsningar. Politiker har en viktig roll att spela, de sätter tonen för branschen. De får inte verka försiktiga och avvaktande. De måste våga gå in och styra kraftfullt i den här frågan.

Till slut hamnar man ändå på ruta ett: I en värld där allt räknas i kronor och ören saknar miljöförstöringen prislapp – såvida inte våra politiker bestämmer sig för att värdera den, och fattar beslut om vem som ska betala.

Ett bra exempel är vindkraften, en av de största infrastruktursatsningar som gjorts i Sverige. Utbyggnaden av vindkraftverk hade sannolikt inte varit så stor om inte staten skapat incitament genom att lagstifta om elcertifikat 2003. Elcertifikat tilldelas de elproducenter som använder sig av förnyelsebara källor, de säljer sedan elcertifikaten till elleverantörerna, som är tvingade att köpa en viss mängd certifikat varje år. På så sätt kan miljövänliga producenter tjäna pengar i två led, dels genom att sälja sin el, dels genom att sälja sina certifikat.

Alltså nästan precis samma system som Marin Biogas hoppas ska börja gälla även för kväve. 

 

Olle Stenberg har jobbat hårt med att försöka hitta partner och leta finansiering, främst från den offentliga sidan. Både Norén och Stenberg jobbar med företaget på sin fritid, så de kostar inga pengar. Det som är dyrt är att kunna genomföra tester för att utveckla idén. De har fått en del från fonder och statliga myndigheter som Energimyndigheten, men än så länge inte från några privata investerare.

– Vi behöver ändå ett par år för att övertyga omvärlden att det här är en fantastisk idé i praktiken och inte bara på pappret, säger Olle Stenberg. Det vi behöver komma igång med är ett större verifieringsprojekt. Men för det behöver vi ha medfinansiärer. 

För att klara av att starta en storskalig produktion räknar de med att behöva en investering på 20 miljoner kronor. Det skulle täcka utgifterna för att köpa in skördebåtar, ordentlig utrustning och för att kunna driva företaget under fem år. 

– Hade det funnits ett certifikatsystem hade vi redan kunnat vara i gång, säger Fredrik Norén. Då hade vi privat kunnat satsa pengar genom att ta ett banklån. Vi är så nära att få det att gå runt ekonomiskt, utan några andra stödinsatser.

De tror att certifikatsystemet kommer att införas, om inte annat för att Sverige annars får svårt att nå de miljömål som satts upp. Särskilt som det nu återigen släpps ut mer kväve från jordbruket.

Eftersom de menar att deras system är betydligt mer prisvärt än de insatser som görs i dag skulle det inte vara några problem om de bara fick betalt för att plocka upp kvävet. Som exempel tar de Ryaverket i Göteborg som nyligen investerade nära 700 miljoner kronor för att få ner sina årliga utsläpp med 300 ton. Marin Biogas menar att de kan utföra samma tjänst för knappt 70 miljoner – samtidigt som de skapar biogas som räcker för att driva 800 bilar under ett år. Ett reningsverk punktrenar dessutom bara på platsen där det är byggt. Sjöpungsodling skulle kunna rena havet även från kväve som spridit sig från jordbruk och bilar.

Om de fick möjlighet att odla sjöpungar på en kvadratkilometer skulle de kunna rena haven på 2 100 ton kväve – två tredjedelar av den summa som samtliga reningsverk i Sverige har lovat att minska sina utsläpp med de närmaste åren.

Miljöentreprenörernas bästa chans tycks i dag trots allt vara – Centerpartiet.

Dagens »gröna« center vill profilera sig som mer av ett Andreas Carlgren-parti än ett Eskil Erlandsson-parti, och är de enda som nämner certifikatsystemet överhuvudtaget. I partiets färska miljöprogram skriver man i en svepande formulering att systemet, som nu utretts i sex år, kan införas.  

Fredrik Norén och Olle Stenberg kan bara hoppas att förslaget inte krockar med valfläsket till en mer röststark intressent än våra hav.