Text: 
Carl-Magnus Helgegren
Foto: 

Västbanken tur och retur

Vi satt kring köksbordet hemma i Sinksundet i Luleå, mina söner Frank och Leo och jag. Det var november 2013. Utanför fönstret var löven sedan länge borta från alarna och stranden på andra sidan sjön var lika tom. Jag hade grillat en kyckling och doften spred sig i vårt lilla gula hus på 63 kvadrat. Det hade precis börjat bli kyligt i luften och i kaminen sprakade och knäppte det om furuklabbarna.

Frank och Leo föddes tätt, för elva respektive tio år sedan. De bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma en bit inåt stan. Jag är en sådan där jobbig pappa som inte skjutsar sina barn. De får cykla sju kilometer till skolan och det finns vinterdäck även till cykel. På fritiden spelar de innebandy och fotboll. De gillar X-men-filmerna och japansk animé. 

Leo åker kickbike och Frank skateboard. Leo spelar trummor, Frank spelar gitarr. Vi brukar turas om att spela låtar på högsta volym på stereon och dansa fuldans. De gillar Idol, men vi har ingen TV så de får titta hemma hos sin mamma. Istället har vi en liten bastu vid stranden där vi precis ryms alla tre. Jag tror att de tycker att jag är besvärlig och pinsam, men vi skrattar mycket och älskar varandra. De har varsin undulat som flyger fritt i huset och bajsar och förstör, men vi har inte hjärta att stänga in dem.

Vid middagsbordet tittade Frank ner i sin tallrik där han som vanligt skottat runt och klassificerat maten i olika högar, från »ätbart« till »kanske ätbart« till »det här får Bruno«, vår hund. Frank började berätta om ett datorspel, Call of Duty: Ghosts. Ett så kallat förstapersonsskjutspel med fotorealistiska miljöer där målet är att döda fienden. Flera andra killar i mellanstadiet spelade det, trots att åldersgränsen var från 16 år.

Jag visste att Frank spelade hemma hos sina klasskompisar, men invände inte mot det – det finns ändå något slags gräns för hur mycket man kan avskärma sina barn från sociala sammanhang. En gång försökte han ladda hem spelet med ett fildelningsprogram; vårt mobila bredband slog i taket och när jag fattade varför raderade jag filerna innan hämtningen var klar. Istället hände det att pojkarna kollade på realtidsinspelningar från spelet på Youtube. Medan de satt och tittade kunde jag höra hur självutnämnda experter delade med sig av tips och kommenterade spektakulära fullträffar, så kallade »headshots« mot fiendernas skallar, med en lång rad »awesome« i olika röstnyanser.

Frank fortsatte engagerat sin utläggning om senaste Call of Duty. Han pratade så att han glömde äta. Lillebror Leo följde intresserat Franks berättelse om olika uppdrag, vapen och fordon. Ögonen stod som råttpickar ut ur huvudet på Leo. Han gillar kamouflagekläder och sitt luftgevär. Till slut kom frågan: »Kan vi inte få köpa spelet, pappa?«

På en tiondels sekund fördes jag fem år tillbaka i tiden, till en demonstration i den palestinska byn Nai’lin på den ockuperade Västbanken. Där utförde jag mitt första frilansjobb i en konfliktzon. Demonstrationen mot Israels illegala mur eller »säkerhetsbarriär« hade urartat i vanlig ordning. Maskerade unga män slungade stenar mot israeliska säkerhetsstyrkor, som svarade med tårgasgranater. De som sköts ur granatkastare var lätta att se, men de som sköts ur tillsatsen till soldaternas M16-karbiner var svårare. De kom rakt på, i hög hastighet, istället för att »lobbas« in. Några månader tidigare hade en demonstrant träffats i huvudet av en sådan granat. Han låg fortfarande i koma.

En granat kom vinande. Jag hann inte reagera. Projektilen missade mig med en halvmeter och träffade en torr buske bakom mig. Jag sprang undan som ett jagat djur medan busken fattade eld. Brandröken blandade sig med tårgasen. 

Min kollega och jag rörde på oss för att inte vara i skottlinjen. Vi hostade, jag andades genom mitt linne. Det sved i halsen och ögonen rann. Hjärtat bankade. En palestinsk man i vit kaftan stod lugnt och tittade på oss medan vi hukade över mickar och kameror för att kolla att allt var helt. Jag skämdes utan att veta varför. Jag kände gubbens blick på mig. »Ser du fläcken på stenarna här?« frågade han. Jag tittade upp från min bandare och nickade hastigt. »Det är inte färg. Det är blod från en tioårig pojke som sköts till döds här förra månaden.«

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fumlade fram kameran och tog ett oskarpt kort på stenarna. Det såg ut som om någon drällt smutsig Falu rödfärg på marken. Det var mindre blod än jag väntat mig, »men det var ju i och för sig ett barn«, kommer jag ihåg att jag tänkte. Det var första resan till Israel och Palestina.

»Pappa? Haaallå? Jorden anropar! Får vi spela? Alla andra får för sina föräldrar.«

Klassikern. Jag lade ner mina bestick och tittade på pojkarna. Jag frågade om de någonsin upplevt något som påminde om krig. Nej, vilken dum fråga – när skulle det ha hänt? »Okej«, sa jag. »Jag har en deal åt er, men jag vet inte om mamma kommer att gilla det här.« Så förklarade jag att om de följde med mig till ett land där det hade varit krig så lovade jag att de själva skulle få välja vilka krigsspel de ville när de kom hem. Villkoret var att de måste träffa olika människor på plats och ställa frågor om krig.

Frank och Leo tittade tvivlande på mig. Jag kände igen blicken. Det var den där blicken som sa: »Farsan, det här är bara ännu en av dina orealistiska idéer, som när du grävde karpdammen som du fick skotta igen, eller när du sa att du skulle bygga en rutschkana från bastun och ut i sjön.«

Samtalet rann ut i sanden. Det blev hur som helst inget spel.

Höst blev vinter. Vattnet frös några gånger. När det var 32 grader kallt ville inte ens Bruno gå ut. Vinter blev till vårvinter och det började droppa från taket. Inför påsken diskuterade luleborna om tillräckligt med snö skulle ligga kvar för skoterkörning på lovet. 

Barnen tjatade inte mer om datorspelet, men själv kunde jag inte släppa vårt samtal. Jag funderade över de spel jag själv spelade när jag växte upp, som Doom, Wolfenstein eller den tidiga version av Call of Duty som jag tyckte riktigt bra om. Jag förstod verkligen tjusningen pojkarna upplevde framför skärmen. Skulle jag förvägra dem samma spelglädje? Var jag bara en hycklare?

Men det fanns ändå något obehagligt med de nya spelen. Många utspelade sig i konfliktområden där krigen avslutats alldeles nyligen – eller fortfarande pågick. Och när jag var barn var den häftigaste grafiken VGA, det vill säga 256 färger och bildpunkter stora som sandkorn. Ingenting såg i närheten av verkligt ut.

När jag egentligen borde ha suttit och klippt något reportage fann jag mig allt oftare surfande på något datorspelsforum. Jag gick igenom olika banor på Youtube för att finna likheter med moderna konfliktområden. Jag listade alla förekommande vapen i spel och besökte vapenproducenternas hemsidor för att se hur de marknadsfördes och presenterades. Och så fann jag den brittiske journalisten Simon Parkins artikel »Shooters: How Video Games Fund Arms Manufacturers« på spelsajten Eurogamer.

Parkins, som i vanliga fall skriver i tidningar som The Guardian och The New Yorker, visade att den speltillverkare som vill använda en exakt återgivning av ett populärt vapen måste betala antingen en procentsats eller en engångssumma till vapentillverkaren. Inga speltillverkare ville kommentera saken, men en del vapenföretag pratade öppet om det. När det bäst säljande spelet i Call of Duty-serien – Black Ops 2 – släpptes i november 2012 köade 2,5 miljoner människor utanför spelbutiker världen över för att få ett exemplar på utgivningsdagen. Enbart de två första veckorna genererade spelet intäkter på över 1 miljard dollar, och i februari 2014 hade det sammanlagt sålts 140 miljoner spel i hela serien. Spelbranschen är alltså en mångmiljardindustri som utöver att normalisera krig även stöder vapenindustrin ekonomiskt.

Några veckor före påsklovet ringde mitt ex Elisa, barnens mamma. Hon undrade hur vi skulle göra – skulle pojkarna vara på fritids eller skulle de vara lediga? Då ramlade det bara ur mig att jag planerade att åka till Jerusalem och Golanhöjderna med barnen över påsk, för att visa dem ockupationen. Det blev tyst i den andra ändan.

Elisa föddes i Stockholm 1978. Hennes föräldrar flydde till Sverige efter militärkuppen i Chile. Vi träffades efter att jag jobbat som sjöman och seglat en tolvmeters segelbåt från Australien till Medelhavet. Jag hade ett stort rött skägg och en cigg limmad i mungipan när jag mönstrade av, och tänkte att om hon kunde gilla mig trots det där eländiga skägget så måste det vara sann kärlek. Nio månader senare fick vi Frank och sedan Leo. Våren 2008 brakade det ihop. Vi har skrikit mycket på varandra genom åren, men när det kommer till barnen har vi alltid varit överens.

Vi pratade ett tag. Barnen var gamla nog att se annat än Bohuslän, Grekland och Spanien. Elisa frågade om hon fick åka med. Och samtidigt: »Carl-Magnus, det sista jag vill är att ta ytterligare en konflikt till det där landet.«

Men det kunde komma lägen där barnen behövde båda sina föräldrar, resonerade vi – och jag behövde någon att dela kostnaderna med. Elisa och jag bokade resan tillsammans.

 

Tidigt på morgonen den 12 april landar vi allihop på Ben Gurion Airport i Israel. Nattluften känns frisk på vägen in mot Jerusalem. Trots den tidiga timman är många ortodoxa judar redan på väg mot Klagomuren för att be. Barnen gapar imponerat över de stora pälshattarna, de blanka rockarna och de yviga skäggen och lockarna. Elisa åker med Leo till sitt hotell, jag fortsätter med Frank hem till min vän Ronny som vi får bo hos.

Ronny Pearlman är en äldre dam som jag hade träffat på tidigare arbetsresor till Israel och Västbanken. Hon bor i en enkel men stilfull lägenhet mitt emellan Jerusalem och Betlehem. Ronny är judinna och kommer ursprungligen från det forna Tjeckoslovakien. Tidigare arbetade hon som psykolog, numera är hon pensionerad men har ändå fullt upp: tillsammans med ett nätverk av kvinnor övervakar hon vägspärrar. Alla som passerar måste visa ID och skanna sina väskor och blir visiterade om det behövs. De flesta är palestinier och Ronny övervakar att militärerna respekterar folkrätten, det vill säga inte uppträder kränkande, diskriminerande eller förnedrande. Om reglerna inte respekteras upplyser hon militärerna och rapporterar händelserna till FN.

Hemma hos Ronny kryper Frank och jag ner i bäddsoffan. När vi lägger oss hörs de första surorna som manar till morgonbön från minareterna. Frank tycker att det låter vackert. Vi somnar båda två medan Jerusalem vaknar.

Några timmar senare kliver vi upp och äter frukost med Ronny. Hon ska strax iväg men hinner byta några ord med mig och Frank. Hon är varm och vänlig, som en extra mormor. Hon lyssnar tålmodigt på Franks lite nervösa fjärdeklassengelska innan hon måste iväg på ett möte.

Frank och jag tar bussen till gamla stan i Jerusalem, platsen som är helig för några av världens största monoteistiska religioner. Där träffar vi Elisa och Leo. Vi besöker Klagomuren och går längs de trånga gatorna med blankslitna gatstenar, nötta av generationer. Vi rör oss sakta genom den arabiska delen av souken. Pojkarna är lite överväldigade av stöket och alla små affärer där man kan köpa allt från religiösa souvenirer till ett helgrillat lamm. På sidogatorna röker män vattenpipa och tittar förstrött på en TV eller har blicken fäst på ett backgammonbräde. Ljudet av piratkopierade CD-skivor med arabisk pop fyller gatorna. Vi trängs bland ortodoxa judar, turister, muslimer, armeniska kristna och en och annan indisk nunna.

På väg mot Damaskusporten passerar vi några militärer och Leo rycker tag i mig. »Kolla, pappa, han har en Desert Eagle … och en M16!« Jag vet inte vad jag ska tänka. Är det dåligt att ens barn kan modellbeteckningarna på massproducerade vapen, eller är det numera bara … naturligt?

Vi sätter oss och äter. Frank petar bort den råa löken ur sin shawarma. Leo har ätit färdigt. »Pappa, tog du verkligen med oss hit bara för det här med Call of Duty?« frågar han. Jag svarar att det är just så det är, och förklarar att när det kommer till spelen så finns det saker som jag tycker är ganska osmakliga, som att det finns ett ekonomiskt förhållande mellan speltillverkare och vapentillverkare. Pojkarna ser oförstående ut och jag berättar vad jag läst. Sedan förtydligar jag att jag inte har förbjudit dem att spela spelen, utan bara vill att de ska veta mer innan de själva bestämmer om de vill spela dem eller inte. »I morgon ska vi besöka flyktinglägret Shuafat tillsammans med Ronny, sedan ska vi till en kille som heter Alaa Alshaer som bor bredvid en av världens mest minerade gränser, Golanhöjderna i det ockuperade Syrien. Till slut ska ni få träffa Yehuda Schaul. Han tjänstgjorde i armén i Hebron och sköt granater in i bostadsområden om nätterna. Nu har han startat en organisation som hjälper före detta soldater att berätta vad de var med om under sin militärtjänstgöring. Det här är inte krig, det är ockupation – så nära krig ni kommer som turister.«

Barnen ser lite obekväma ut. De undrar om de verkligen måste prata med alla de här människorna, de som knappt kan engelska. Jag menar att om de kan chatta med amerikaner i Minecraft så kan de prata med vem som helst. De verkar inte riktigt tro mig. Elisa sitter tyst.

På kvällen lagar vi mat tillsammans hemma hos Ronny. Kring köksbordet berättar hon om sitt arbete med Machsom Watch. Det är synd att de behövs, menar hon. Hon är mot ockupationen och menar att den är ovärdig såväl israeler som palestinier, men att de flesta israeler inte vill se vad som händer utan bara leva sina trygga medelklassliv och låta skattepengarna ta hand om »säkerheten«. Hon tittar ner i duken där hon skjutsar runt några brödsmulor med naglarna innan hon brister ut i ett missmodigt leende och fäller Israels vanligaste kommentar: »Det är komplicerat …«

 

Nästa förmiddag packar vi in oss allihop i Ronnys lilla bil och styr mot flyktinglägret Shuafat. Ronny kör långsamt genom gatorna kantade av tallar och stenhus, den enda typen av fasad som får upprättas i Jerusalem, enligt en gammal osmansk lag. Ronny använder sällan blinker när hon kör. Bilarna runt oss tutar. Hon vinkar glatt tillbaka medan hon väser irriterat: »Lägg av … tuta inte på mig så där! Jag är en gammal dam.« Efter en kvart parkerar vi utanför ingången till Shuafat i östra Jerusalem, några kilometer från Ramallah.

Lägret upprättades 1965 av kung Hussein av Jordanien, då palestinska flyktingar som tidigare bott under dåliga förhållanden i gamla stan flyttades hit med tvång. I dag har det runt 50 000 invånare. Även om ordet »flyktingläger« för tankarna till ett tältläger så är Shuafat mer som en förfallen förort. En kombination av mur och stängsel omgärdar hela området.

Det slamrar i grindarna och vändkorsen när människorna i vägspärren rör sig framåt. Frank och Leo ser nervösa ut och håller sig nära mig och Elisa. Gatan som leder ut ur vägspärren är ironiskt nog påfallande lik miljöerna i Call of Duty: Modern Warfare 2. Här finns alla attribut från krigsspel med Mellanöstern som skådeplats: utrangerade bilar, förfallna hus med graffiti på arabiska, berg av skräp och små igenbommade butikslokaler. Det enda som skiljer spelmiljöerna från verkligheten är att bilarna inte brinner och att det bor människor i de slitna hyreshusen.

Ronny leder oss några hundra meter in i området och tar in på en sidogata. I slutet av gatan markeras gränsen mot omvärlden av den världsberömda muren. Den är sotig och svedd och vi förstår snart varför: hundratals soppåsar är utslängda mot den, en del brända och andra »färska«. Ett moln av flugor verkar vara de enda som uppskattar uppsamlingsplatsen. Ronny pekar mot en stor blå port alldeles intill: »Här är pojkskolan.«

»Nu är det dags att ställa frågor«, säger jag till barnen. De ser tvekande på mig. »Men som vadå?« undrar Leo. »Inte vet jag«, svarar jag. »Prova med att fråga vad krig är.« Leo samlar mod och ställer frågan till Ronny.

»Krig? Det här är ockupation, ett slags krig. Här borta bränner invånarna sina sopor mot muren. Kommunen ansvarar för sophämtningen eftersom folk här betalar skatt som alla andra, men kommunen bryr sig helt enkelt inte. Samma gäller för vägarna, inget lagas här. Man hoppas bara på att folk ska få nog av eländet och flytta härifrån. Och där, på andra sidan gatan, ser ni det där ödehuset, pojkar? Där inne säljs droger och det bor tunga narkomaner där inne.« Barnen tittar storögt in i gränden. Ronny fortsätter: »Alltså, inom en 50 meters radie finns: sopförbränning, en skola och öppen droghandel. Vad tror ni att barnen har för utsikter när de växer upp så här? Det här är en del av ockupationen och ett slags krig, men ni ser inga kulor, inte just nu i alla fall. Det här stället dödar dig långsamt, det dödar dina drömmar och dina ambitioner.«

Frank och Leo viftar sammanbitet bort flugor ur sina ansikten, påtagligt påverkade av Ronnys beskrivning.

Vi går vidare in i Shuafat. Där är misären inte lika påtaglig, det finns vanliga klädaffärer, slakterier och kaféer, men smutsen regerar överallt. Allt är nedgånget. Vi går inte så långt, Frank och Leo är nervösa.

Ronny lotsar in oss på en vårdcentral. Hon byter några ord med föreståndaren Majed Siag som kommer fram till oss och hälsar. Majed är ledigt klädd. Han är en palestinier som utbildat sig i USA och återvänt. Några föräldrar med sjuka barn sitter i väntrummet. De tittar på oss. Jag hjälper Frank och Leo på traven och ställer en fråga till Majed: »Kan du berätta för mina söner hur det är för barn i deras egen ålder att växa upp här?«

Majed börjar med att fråga Frank och Leo hur gamla de är. De svarar, tio och elva år. Majed berättar att han i genomsnitt behandlar sex palestinska barn per vecka för syrebrist efter att de andats in tårgas. Syrenivåerna i barnens blod blir så låga att de förlorar medvetandet, och utan vård och syrgas riskerar de att kvävas. Frank nickar med ett nollställt ansiktsuttryck. Majed berättar att den tårgas som används i Israel inte är samma som på andra ställen i världen, utan så kallad CS-gas. Den kan ge bestående skador på lungor, hjärta och lever och är förbjuden i krig sedan 1993 enligt FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen. Israel har undertecknat men inte ratificerat konventionen.

Det mesta av våldet inträffar på väg till och från skolan, berättar Majed. Han kan inte förstå varför skolbarnen måste kontrolleras av israelisk militär varje dag. »Det är som att ställa en bensindunk bredvid elden.« Barnen lär sig tidigt att hata militärerna och slutar att bry sig om de blir slagna. »De agerar i rent raseri«, sammanfattar han det som. Majed säger att barnen han möter har slutat bry sig om sin framtid.

En vanlig vecka syr han ihop åtta barn som blivit slagna i huvudet med gevärskolvar. Han förtydligar: »Det här är vuxna män som slår barn i huvudet med vapen för att de kastat sten. Det är ingen som tror på mig när jag försöker berätta det här för utomstående, ingen vill tro att det är så här, men det händer varje dag här i Shuafat. Just nu på den här kliniken behandlar jag tre barn mellan tio och fjorton år som sitter i rullstol för att de träffats i ryggen av gummikulor. Inga mer fotbollsträningar … I resten av världen är gummikulor gjorda helt av gummi. I Israel har gummikulorna en blykärna. Blir du träffad i huvudet eller i ryggen riskerar du att dö eller bli förlamad.« Majed tar en kort paus. »Det är vad jag kan berätta för er om barn i er egen ålder här i Shuafat … och det här är bara det jag ser. Det finns fem kliniker till här.«

Frank och Leo sitter tysta. De tittar på Elisa och sedan på Ronny, som viker ner blicken i golvet. Sekunder passerar utan att någon talar. Då går en manlig sköterska som stått och lyssnat på samtalet fram till pojkarna. Han är runt 35 år, lite rund och har mörkt hår. Han sätter sig på huk bredvid stolarna där Frank och Leo sitter. Han säger ingenting, tittar bara på dem. Så sträcker han sig efter Leos hand och lägger den i sina egna. Leo sträcker sig efter Franks hand. Sköterskan ler vänligt mot dem, nickar försiktigt och ser dem i ögonen. Pojkarna ler tillbaka och molnet av ångest som vilat över dem skingras.

 

De kommande dagarna låter Elisa och jag barnen få vila från intryck. Vi går på Jerusalems zoo, äter glass och besöker Israel Museum. Om kvällarna lagar vi middag hos Ronny. Pojkarna har många frågor och vi pratar mycket om skillnaden mellan ett lands politik och människorna som bor i landet. Leo är arg. Han vill försvara barnen i flyktinglägret med sitt luftgevär. Jag säger att det inte är så enkelt och att Leos idé inte löser något, det är ju för att det har varit krig som soldaterna och barnen är där från första början. I så fall har han missat hela poängen.

Jag förklarar att i datorspelen så skjuter man på terrorister, terroristerna dör och man vinner. Har man det som referens till vad krig är förstår man inte de spridningseffekter alla krig har: söndertrasade familjer, otrygghet, flyktingströmmar, övergrepp, trauman som påverkar många generationer framöver … Det ser man aldrig i spelen.

Nästa dag besöker vi Betlehem. Barnen är måttligt imponerade av de kristna heliga platserna, de tycker mest att det är pinsamt med bilderna på Maria som ammar en Jesus som ser ut som en vuxen man med bäbiskropp. Till slut är vi trötta och hungriga och det är dags att gå tillbaka genom vägspärren mot Jerusalem. Samma grej som i Shuafat: alla väskor upp på bandet, av med bältet, gå igenom metallbågarna. Bakom oss bildar några palestinska unga män en liten kö.

På väg genom metallbågarna kommer jag på att mitt kreditkortsetui ligger kvar i fickan. Det piper. Soldaten bakom det skottsäkra glaset vaknar till liv bakom sina blanka Wayfarer och frågar vilket land jag kommer från. Jag förklarar att vi är svenskar. »Okej, ha en trevlig semester!« svarar han och vinkar förbi oss. Medan jag packar ihop mina saker efter genompasseringen får de palestinska killarna passera gång på gång mellan bågarna. Medan jag trär på mig bältet säger jag till Frank och Leo med låg röst: »Ser ni, pojkar? Jag kom igenom trots att det pep, men inte de andra. Glöm aldrig vad ni sett här i dag.«

Sedan påbörjar vi färden norrut. Vi passerar Galileiska sjön där Jesus sägs ha gått på vattnet, och efter sjöstaden Tiberias blir vägarna branta och kurviga. Den lilla hyrbilsmotorn får jobba hårt. Väl uppe på platån planar landet ut. Golanhöjderna påminner lite om Lombardiet i norra Italien: böljande, gröna slättlandskap, skogsdungar och betande kor. Här produceras vin och odlas körsbär och invånarna skryter om att de har Mellanösterns godaste äpplen. Men en sak skiljer Golan från Lombardiet: här finns även sönderskjutna hus, militära installationer och en av världens mest minerade gränser.

På en yta liten som Öland finns över 2 000 minfält som hyser en stor del av de totalt 260 000 minor som den israeliska försvarsmakten har placerat ut. Till den summan tillkommer det okända antal minor som Syrien lämnade efter sig när landet förlorade Golanhöjderna 1967. Området är viktigt ur ett strategiskt perspektiv: innan det ockuperades av Israel kunde syriska styrkor utnyttja höjdskillnaden till att nå långt in i Israel med sina missiler.

 

Sist jag var i Golan hittade jag en hög kulle som man kunde köra upp till med bil väldigt nära den syriska gränsen, Ramat Hagolan. Det är lätt att hitta tillbaka, hela kullen är full av rödvita vindkraftverk. Strax före avfarten möter vi en israelisk stridsvagnspatrull som har parkerat bredvid vägen. Den är omgiven av entusiastiska israeliska barn och vuxna som också har stannat för att på nära håll se vad försvarsbudgeten går till.

Jag frågar stridsvagnsförarna om det går bra att Frank och Leo klättrar upp på maskinen. Soldaterna nickar artigt, men Frank och Leo tvekar lite och undrar hur man gör för att klättra upp på en stridsvagn. Jag svarar att jag inte har någon aning och lyfter upp barnen på den tjocka plåten. Det går inte att undgå att se förtjusningen i pojkarnas ansikten medan de försiktigt rör sig över den 65 ton tunga pjäsen. Båda två stannar upp vid det största maskingeväret. Pipan är minst en meter lång, i mattsvart metall. »Lägg handen på den, känn på den!« säger jag till pojkarna. De tittar på mig med höjda ögonbryn. Försiktigt lägger de var sin hand på det massiva vapnet, som om de skulle klappa en giftorm. Man behöver inte vara vapenexpert för att räkna ut att man med en liten avtryckarsmekning lätt skulle kunna skjuta rakt igenom en bil eller förvandla en människa till slamsor. 

»Går det bra att pojkarna klättrar ner i stridsvagnen?« frågar jag militärerna. Lite tveksamt svarar de återigen ja, så länge ingen fotograferar. Frank och Leo tittar på varandra, som för att kolla vad den andra brorsan vill göra innan de bestämmer sig. Inte helt övertygande svarar de nej. Jag förklarar att det här troligen är den enda chansen de kommer att få i sitt liv att se en stridsvagn från insidan. Det är nu eller aldrig. Tre sekunder senare är de på väg nedför den lilla stegen.

När de kommer upp igen får de testa soldaternas skottsäkra västar. Jag betraktar mina barn genom linsen på min kamera: två svenska pojkar i skottsäker väst framför en patrullerande stridsvagn, med den syriska gränsen i bakgrunden.

När stridsvagnsförarna har fått nog av oss drar vi vidare upp på utkiksberget. Barnen och jag kliver ut på den yttersta delen av den gamla befästningen. Bredvid oss tittar två herrar ut över gränslandet. Jag ber männen visa åt vilket håll Damaskus ligger. »Ditåt, 60 kilometer«, säger en av männen och pekar mot nordost. »Sex mil åt det hållet ligger Damaskus, Syriens huvudstad«, säger jag till pojkarna. Ordet »Syrien« har effekt på dem. De blickar ut över slätten. »Kommer ni ihåg framsidan av den där franska tidningen som jag hade med mig hem sist jag var här?« Frank och Leo frågar om jag menar tidningen med de döda barnen som låg uppradade efter stridsgasattacken. Jag nickar. »Det hände för nio månader sedan, sex mil ditåt. Det är lika långt dit som mellan Luleå och Älvsbyn.« Pojkarna tittar igen, som om de kanske skulle kunna få en skymt av barnen.

Hemma i Sverige är påskfirandet i full gång. »Den här helgen äter svenskarna 6 000 ton godis«, säger jag till Frank och Leo. »I Homs, 20 mil härifrån, ligger barn och dör i skitiga sängar. Det här händer nu, pojkar, det här är inte TV.«

Stämningen blir lite tryckt, men efter en stund börjar pojkarna hoppa runt i det gamla skyttevärnet. Det är gångar och skottgluggar, allt med en lite rostig patina som berättar om ett gammalt krig. Hela kullen förutom tillfartsvägen är minerad. En av mina vänner som tjänstgjort i israeliska armén här på Golanhöjderna brukar skoja om allt på sitt lite krassa israeliska sätt, men han skojade inte när han sa: »Om ni behöver stanna för att pinka så lämna aldrig vägen. Aldrig.« De gula varningskyltarna är strösslade över hela landskapet. 

Jag pekar på skyltarna och frågar Frank och Leo om de vet vad minor är. Jodå, det har de koll på, det är bomber som sprängs när man går på dem. Jag säger till dem att de under inga som helst omständigheter får hoppa över något staket eller gå ut i terrängen, vad som än händer. De nickar och hummar. 

På vägen därifrån möter vi en myrstig av israeler som passar på att vara ute och vandra och tälta under påskledigheten. Efter ett tag öppnar sig dalgången framför Golanhöjdernas högsta berg: Hermon, 2 800 meter över havet. På dess sluttningar ligger byn Majdal Shams, där hälften av de totalt 20 000 syrier som stannade kvar på Golanhöjderna efter kriget bor.

Vi har stämt träff med Alaa Alshaer, som jag har träffat tidigare. Alaa, som är trädgårdsmästare och musiker, är iväg och repar, så vi väntar in honom på det lokala hänget The West Side. Den trånga kafébarens väggar pryds av vinylskivor och här sitter syriska hipsters med färska Man-U-tatueringar och tar en tidig eftermiddagsöl. Pizzan smakar sådär, men vi är hungriga och artiga och låtsas att den är god.

När Alaa dyker upp bjuder jag på kaffe och han slår sig ner i soffan bredvid Elisa, mitt emot Frank och Leo. Alaa är klädd i jeans och en rödrutig flanellskjorta, hans hår är långt nog att lägga bakom öronen och i nacken sticker en ensam dreadlock fram. Han har ett stort leende.

Alaa tänder en omsorgsfullt rullad cigarett och blåser ut en rökpust innan han tar till orda: »Okej, er pappa har sagt till mig att jag ska berätta för er om krig.« Frank och Leo nickar. Alaa berättar att han är syrier, men att han aldrig har besökt Syrien – trots att hans hus ligger 200 meter från gränsen. Han är 25 år, men delar av släkten har han aldrig träffat. Eftersom han föddes under ockupationen har han varken israeliskt eller syriskt pass. De få gånger han rest har han haft problem. »Alla andra har ett pass – jag har en papperslapp. Varje gång jag kommer till en passkontroll tittar de på mitt papper och så får jag vänta jättelänge. Att resa är väldigt besvärligt.«

»Har er pappa berättat för er om när han var här senast och vi hörde stridsvagnarna skjuta om nätterna inne i Syrien?« Frank och Leo sitter som fastnaglade, de tittar frågande på mig. Alaa fortsätter: »Jag kan berätta vilken typ av vapen som avfyras och hur långt bort det är bara genom att höra ljudet. Det är inte normalt … Vi hör fortfarande stridsvagnarna skjuta, men inte lika ofta. Kriget är längre norrut nu. Delar av min familj bor där, och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem. Det känns hemskt.«

Alaa berättar att det är därför han och hans vänner spelar musik. Studion är en frizon. Där slipper de prata om Assad och de grymheter som utspelar sig bara några mil bort. Istället kan de prata om pedaler och förstärkare, skalor och beats. Han förklarar att det är ett positivt sätt att hantera krig på, men att hur man än gör så måste man hantera kriget känslomässigt, annars lägger det sig som ett täcke över hela ens liv. »Vi unga är trötta på konflikter. Hela våra liv har vi vuxit upp med snack om Israel och snack om Syrien – och nu har vi inbördeskriget precis runt hörnet.«

Alaa fimpar sin cigarett och tittar på Frank och Leo. Hans allvarliga ansiktsuttryck återgår snart till ett leende, och för att lätta upp stämningen frågar han pojkarna vad de gillar för musik. Sedan frågar han om de vill se gränsstaketet mot Syrien. Några sjukligt branta tvärgator senare parkerar vi framför den gräns som FN upprättade 1974 mellan ockuperad mark och syrisk mark. Här finns ingen genompassering. 

Två rader av elektriska stängsel krönta med taggtråd skär rakt genom landskapet. När vi går utmed gränsen ber Alaa oss att inte gå för nära. Man får vara här, men det är bäst att inte dra på sig någon uppmärksamhet. Pojkarna tittar ut över det torra bergslandskapet med händerna i fickorna på sina hoodies. De har många frågor: »Tror du att man kan ta sig igenom om man verkligen vill? Hur mycket ström är det i staketen? Är det där Syrien?«

 

Vi traskar ett tag utmed staketet. Sedan börjar det bli huttrigt, så vi drar till Alaas studio för att bädda inför natten. Alaa har hämtat filtar och kuddar åt oss hemifrån sin mamma. Vi hjälps åt att bädda, och sedan provar vi instrumenten och vrider upp förstärkarna så högt vi törs. 

Leo spelar fyrtakt på trummorna, Frank spelar elgitarr, jag slår på en djembe och Elisa klappar händerna. För Elisa och mig har den här resan inte varit helt friktionsfri, men för en stund är irritationen mellan oss borta. Det finns inga gräl, inga gamla grejer – bara musik. Vi skrattar åt oss själva. Som någon hippiefamilj på krigsturistresa jammar vi i en studio i ett industriområde på Golanhöjderna. Det är lite surrealistiskt.

Efter en aftontvätt i handfatet somnar vi på madrasserna. Jag minns inte när vi sov i samma rum alla fyra senast.

 

Nästa dag ger vi oss av i gryningen och några timmar senare sniglar vi oss fram genom Tel Aviv. Jag hinner precis lämna tillbaka hyrbilen innan arbetsdagen övergår i sabbat. Nu  är kringresandet slut. Vi har hyrt en lägenhet via nätet och tänker ägna de sista dagarna åt sol och bad ihop med solbrända israeler.

Stranden är lång, med massor av familjer som spelar strandtennis, bygger sandslott och badar. Här och där sitter unga i grupper och äter vattenmelon och röker parfymerad tobak ur vattenpipor. Någon spelar Bob Marleys Three Little Birds på gitarr. Frank och Leo leker i sanden, och även om vattnet inte hunnit bli så varmt ännu kastar de sig i vågorna och leker som havsuttrar. 

Militärhelikoptrar flyger utmed strandlinjen. Gaza ligger bara ett tiotal mil bort, men jag säger inget. Frank och Leo får leka.

Jag försöker ringa Jehuda Schaul, den tidigare militär som tjänstgjort i Hebron och som driver organisationen Breaking the Silence. Han har skapat en sajt där soldater öppet eller anonymt kan berätta om de övergrepp de utsatt den palestinska civilbefolkningen för under ockupationen. Jehuda svarar inte. Han är religiös och använder inte sin telefon under »pesach«, som påsk heter på hebreiska. Efter några försök ger jag upp.

En kväll går vi ut och äter mexikansk mat på ett halvturistiskt ställe nära stranden. Jag förklarar för Frank och Leo att vi nog inte kommer att kunna träffa Jehuda. De verkar lättade. »Om det handlar om att vi ska fatta vad krig och ockupation är, så är det okej«, säger Frank. »Jag tror att vi har fattat en del i alla fall.«

 

Tidigt på morgonen den 21 april packar vi in oss i en taxi och åker tillbaka till Ben Gurion Airport. Säkerheten är rigorös. Innan vi checkar in vårt bagage får vi svara på frågor om vad vi har gjort. Den militära säkerhetsvakten ställer flera kontrollfrågor till Elisa, förmodligen för att hon inte ser skandinavisk ut: Är din födelseort verkligen Stockholm? Varför låter ditt efternamn inte svenskt?

Elisa svarar kort och spydigt, precis som jag gjorde under min första resa. Då reste jag hem med en väska full av inspelningsutrustning och fick klä av mig allt utom kalsongerna. Jag är inte sugen på att göra det igen och vill inte gärna missa planet, och svarar därför själv så neutralt och artigt jag kan.

När vi äntligen får gå till gaten tycker Elisa att jag är en tönt. Jag förstår precis hur hon känner sig.

Jag har flera gånger haft anledning att reflektera över min svenska »kränkthet« vid israeliska säkerhetskontroller. Att ifrågasätta och kämpa emot väcker bara misstankar och premieras aldrig av systemet. Tiotusentals palestinier får utstå samma sak varje dag på väg till och från jobbet. Men käftar de emot riskerar de så mycket mer – att mista sina arbetstillstånd och möjligheten att försörja sina familjer.

Planet lyfter i tid. Alla är trötta, inte bara av att ha gått upp tidigt på morgonen. Det har varit en påfrestande resa på flera sätt. 

Redan dagen därpå är det skoldag för barnen. Givetvis berättar de för sina klasskamrater om stridsvagnen de klättrade ner i, om minfälten och vilka handeldvapen, automatkarbiner och maskingevär de sett. De berättar att de har varit på gränsen till Syrien och om barnen i Shuafat som blev slagna med gevärskolvar i huvudet. Självklart frågar jag om klasskompisarnas reaktioner. »De fattade inte«, säger Frank. »En kille skrattade och frågade om barnen blev slagna i huvudet med korvar.« 

Hemma på min veranda i Norrbotten sitter jag med en kopp kaffe och njuter av att det är fred. Inga vägspärrar och vattnet i kranen är drickbart. Vi kastas så hastigt in i vardagsbestyren att jag glömmer bort att fråga Frank och Leo hur de vill ha det med de där krigsspelen.

En vecka senare är de hos mig igen. Vi badar bastu och tar årets första dopp i sjön, precis intill iskanten. Barnen retar Bruno genom att gömma hans favoritgodisar på omöjliga ställen. Vi har en bra kväll. Jag täljer upp en bit ölkorv och vi sitter insvepta i handdukar kring köksbordet och småpratar om veckan som varit.

Jag tar fram datorn och vi kollar på bilder från resan. Då kommer jag på det: de har uppfyllt sin del av avtalet och det är dags för mig att uppfylla min. Så hur vill de ha det? De tittar på varandra och Frank svarar: »Äh, det är okej, pappa. Vi vill inte ha de där spelen längre.«

 

FOTNOT: Vill du höra av dig på Twitter till Carl-Magnus? Du finner honom på @cmhelg.