Text: 
Caroline Widenheim
Foto: 

Chockdoktrinen

Det har hunnit bli mörkt utanför fönstret när Tobias Thand lägger fram ett niovoltsbatteri på bordet mellan oss. Vi sitter på det arkitektkontor i norra Stockholm där han jobbar med att göra digitala ritningar. Från batteriet går två sladdar, med en klisterlapp i vardera ände. Vi dividerar om var vi ska fästa dem, och bestämmer oss för strax ovanför tinningarna. Tobias hjälper mig att sätta fast lapparna, och drar på mig en mössa så att de ska kunna sitta kvar i tjugo minuter. Under den tiden ska ström föras från batteriet och genom min prefrontala kortex, alltså den främre delen av hjärnan. Idén är att det ska öka min inlärningsförmåga, så jag plockar fram min telefon och öppnar en app med spanska glosor: no veo, no oigo, no hablo – jag ser inte, jag hör inte, jag talar inte.

– Är du beredd? frågar Tobias.

Jag sväljer och nickar, och han vrider reglaget till två milliampere. 

 

Redan 1801 hävdade Giovanni Aldini, professor i experimentell fysik vid universitetet i Bologna, att han hade kommit på ett nytt sätt att behandla melankoli. Han hade gett en patient elektriska stötar genom skallbenet, och uppnått häpnadsväckande resultat. 1938 lyckades sedan en italiensk läkare bryta en patients psykos genom att framkalla ett epileptiskt anfall med hjälp av elektricitet. 

Sedan dess har ECT, electroconvulsive therapy, utgjort en del av psykiatrins behandlingsarsenal. Metoden har varit ifrågasatt, och tankar far lätt till filmen Gökboet från 1975, där Jack Nicholsons rollfigur tvingas ner på en brits och utsätts för till synes smärtsamma elchocker. Så fungerar det inte riktigt i verkligheten. 

ECT används främst för att bryta svåra depressioner och psykotiska tillstånd, och patienten är alltid nedsövd under behandlingen. Men forskare har länge letat efter mildare alternativ, som kan användas till lättare åkommor och med större precision.

På 60-talet började man experimentera med tDCS, vilket står för transcranial direct current stimulation, direktström genom hjärnan. Då var resultaten spretiga och svåra att omvandla till praktisk vård. När de tyska forskarna Michael Nitsche och Walter Paulus i slutet av 90-talet letade efter ett sätt att stimulera nervceller i hjärnan, stötte de på den då ganska bortglömda tekniken. 

Deras rapport från år 2000 blev startskottet på en andra våg för tDCS, och studier har därefter hävdat att metoden kan åstadkomma allt från att bota tinnitus till att göra människor mer kreativa. Det är svårt att säga om resultaten från laboratorietesterna kan översättas till verkliga livet, men fastslaget är att elektrisk stimulering retar nervcellerna och ökar deras plasticitet. Kort sagt, de blir mer benägna att skicka information mellan varandra. 

Det skulle kunna användas till att behandla patienter vars nervceller fungerar sämre än normalt, som strokepatienter eller personer som lider av schizofreni. Dessutom är tDCS så billigt att vem som helst kan bygga en apparat hemma. Det enda man behöver är ett 9-voltsbatteri, två sladdar och två elektroder. 

 

Det var just lättillgängligheten som fick Tobias Thand intresserad av tDCS. Han är en av grundarna till biohackingföreningen Bionyfiken. Föreningen vill uppmuntra biokemiska och transhumanistiska experiment – till exempel att odla fram självlysande växter, operera in chip under huden eller föra ström genom sin egen hjärna. I USA har gör-det-själv-ivrarna redan hunnit bygga upp ett informellt nätverk på internet där de utbyter tips, forskningsrön och erfarenheter. Med tipsen följer ofta säkerhetsföreskrifter om vilken strömstyrka man kan använda och hur långa sessionerna bör vara. 

Första gången Tobias testade tDCS stimulerade han sin vänstra prefrontala kortex. Där tros olika minnesfunktioner vara lokaliserade, liksom processerna som styr språkinlärning. En oväntad bieffekt var att han efteråt kände sig ovanligt uppåt. Det visade sig att han ovetande hade använt just den placering av elektroderna som enligt en brasiliansk studie ska vara effektiv mot depression. 

När han skulle göra hemsidan till Bionyfiken stimulerade han istället sin högra prefrontala kortex, för att bli mer kreativ. Den sortens tDCS Tobias använder är inte särskilt precis, och påverkar stora delar av hjärnan. 

– Men hemsidan blev fin, tycker jag. Färgglad. Man blir lite mer vaken, och jag inbillar mig att man lär sig saker snabbare.

Metoden ger också upphov till etiska frågetecken. Om den verkligen är prestationshöjande skiljer den sig inte nämnvärt från den dopning vi förbjudit i sportsammanhang. Skulle det vara mer okej att dopa sig inför en tenta? Tobias Thand ser inte det som ett problem.

– Vi ägnar oss åt dopning hela tiden. Kaffe innehåller en amfetaminliknande molekyl som gör dig piggare. Att vaccinera sig är en sorts dopning. Om det finns metoder som tDCS, där man gjort bra forskning och inte hittat några negativa effekter om man gör det på rätt sätt – då är det nästan dumt att inte använda det. 

Men det finns fler invändningar. Elektroderna som för strömmen genom hjärnan placeras utifrån något som kallas Brodmannareor. Runt sekelskiftet kartlade den tyske läkaren Kordinian Brodmann hjärnan i 52 områden utifrån funktion. Områdena kan fortfarande användas för att ungefärligt beskriva hur hjärnan är uppbyggd, men forskare är överens om att den är för komplex för att beskrivas på det sättet. Däri ligger också en knäckfråga för tDCS. 

Vi vet än i dag inte omfattningen av de processer som ligger bakom särskilda förmågor. Man kan alltså inte säga att språkutveckling ligger i enbart en del av hjärnan, och att den går att isolera och påverka för sig. Nick J Davies på psykologiska institutionen på Swansea University varnar för de långsiktiga effekterna av tDCS. Dessutom hävdar vissa forskare att man inte kan öka aktiviteten i en del av hjärnan utan att samtidigt minska aktiviteten i en annan del. Neuromodulering, som det kallas, skulle i så fall vara ett nollsummespel.

 

Magnus Thordstein är docent i klinisk neurofysiologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. För tillfället innehar han en forskartjänst på Aaltouniversitetet i Helsingfors, där han deltar i vidareutvecklingen av metoder för neuromodulering. I vår kommer han och några kollegor i Göteborg att starta ett projekt där de behandlar neurologisk smärta med tDCS. Forskningen har då godkänts av en etisk nämnd och utförs i en kontrollerad miljö. Långt ifrån de hemmaexperiment som försiggår parallellt.

– Det som är bra med den här tekniken är att den är relativt ofarlig, om den används enligt kliniskt fastlagda riktlinjer. Men det finns etiska dilemman. Ska man alls behandla något som inte är trasigt?

Han tror också att personer som går hemma med smärta, och som inte hjälpts av vanlig sjukvård, kan tänkas vilja testa. Metoden skulle då kunna locka kvacksalvare som tar betalt för utlovade resultat de inte har någon täckning för. I värsta fall kan då patienter avstå en vetenskapligt belagd behandling till förmån för en oprövad behandling.

Den risken är Tobias Thand på Bionyfiken medveten om. Han är noggrann med att påpeka att hans eller Bionyfikens ord inte ska tas för entydiga sanningar. De vill föra vidare kunskap från forskare som Michael Nitsche och är noga med säkerhetsföreskrifterna. Aldrig mer än två milliampere, inte för ofta, och testa inte om du har en neurologisk sjukdom. 

Han vrider igång batteriet, och jag känner av svaga stickningar vid tinningarna. Inget spektakulärt, men likväl något. Tobias tycker att fler borde prova.

– Jag tror det är en psykologisk grej, att man inte vågar hålla på med sin egen hjärna. Det är ganska sorgligt att folk i det tjugoförsta århundradet inte har ett mer vetenskapligt förhållningssätt till sin hjärna. Den förblir något mystiskt.

Fungerade det, då? Svårt att säga. Ett par veckor senare plockar jag fram de spanska glosorna igen. No veo, no oigo, no hablo. De sitter. Men det gör också fraserna jag lärde mig dagen innan jag fick el genom hjärnan.