Text: 
Christopher Friman

Ett oönskat jubileum

»Kan bli Sveriges galnaste film någonsin«, konstaterade Aftonbladet. Det var hösten 2011 och tidningen hade fått reda på att den barnkära artisten Sean Banan var på väg till Moçambique för att spela in en långfilm som skulle ha premiär redan under sportlovet året därpå. Med på planet fanns även Dr Alban, Kikki Danielsson och Johannes Brost.

Aftonbladet skickade genast ner en reporter som återvände med blocket fyllt av kvällstidningsguld: Johannes Brost i folkdräkt, en scen där Sean Banan »skakar sin rumpa mot en get«, Kikki Danielsson-citatet: »Jag har brottats med en dvärg.« 

På Svensk Filmindustri var folk inte lika lyriska. Sean Banan: Inuti Seanfrika producerades av det okända bolaget Happy Fiction och hade inte fått något förhandsstöd, men eftersom SF köpt en av filmens samproducenter var det deras ansvar att marknadsföra den. 

Projektet skapade omedelbart förvirring hos det anrika filmbolaget. Ett långfilmsmanus brukar landa på mellan 100 och 120 sidor, då en sida text ungefär motsvarar en minut film. Manuset till Seanfrika var 26 sidor.

 Några månader efter att filmteamet återvänt från Moçambique visades en arbetskopia av filmen för SF:s marknadsavdelning. Handlingen var avskalad: Sean och Kikki åker till »Afrika« för att spela in en musikvideo, men en ondsint Dr Alban stjäl deras pengar. För att hitta honom tar det omaka paret hjälp av en rasistisk ambassadör, spelad av Johannes Brost. Pruttskämten haglar. I en typisk scen sitter Sean Banan på savannen iklädd leopardmönstrade stringkalsonger och smeker ett strävhårigt vildsvin. En dåvarande anställd på SF säger att det blev tyst i rummet när eftertexterna rullat klart. 

– Vi visste inte var vi skulle börja. 

Eftersom premiärdatumet närmade sig var det omöjligt att göra några större förändringar i filmen. Någon månad efter mötet anordnade SF en tidig pressvisning. Efter den ringde Expressens mångåriga kritiker Mats Bråstedt och frågade om de visat rätt kopia. Var det verkligen den färdiga filmen han just hade bevittnat? 

På marknadsavdelningen grodde missnöjet. 

– Problemet var att vi lite grann fick den här filmen i knät, säger Kerstin Lofjärd, som var pressansvarig för Seanfrika. Det kändes lite som om den solkade ner Svensk Filmindustri, särskilt om man ser till företagets rika arv. Men vi gjorde så gott vi kunde. 

Den ordinarie pressvisningen skedde på Filmstaden i Råsunda. Kerstin Lofjärd var på plats. 

– Jag kände inte nervositet, säger hon. Det var mer … skam. Jag visade in alla journalister och sedan väntade jag utanför när filmen var slut. De var inte så många. Jag fick ögonkontakt med några av dem, men de slog ner blicken. Mycket mer än så minns jag faktiskt inte. Jag har förträngt den filmen. Förträngt den totalt. 

På recensionsdagen tävlade landets kritiker om vem som kunde såga filmen hårdast. »Ett själlöst svart hål av talanglöshet«, skrev Sydsvenskan. »Förnedringssåpa på steroider och ängladamm«, kontrade Svenska Dagbladet. Recensenten Ronny Svensson såg uppriktigt ledsen ut när han försökte sätta ord på sin besvikelse i TV4:s Nyhetsmorgon. »Sean är en Frölundakille, precis som jag. Jag gillar Frölunda. Men filmen är förfärlig. Det sämsta jag sett. Någonsin.« 

Efter att ha gått igenom samtliga recensioner räknade Svenska Filminstitutet ut att filmens genomsnittliga betyg blev 0,82 av möjliga 5. Det var den lägsta siffran institutet någonsin hade uppmätt. 

Rekordet står sig än i dag. 

 

Det är en utmaning att hitta någon som vill prata om Seanfrika. När jag ringer filmens regissör Jesper Andersson avbryter han mig redan innan jag hunnit lägga fram mitt ärende. 

– Jag kan redan nu säga att jag inte har någon lust att gå tillbaka och gräva i det där. 

– Får man fråga varför? undrar jag. 

– Nej, svarar regissören, och lägger på. 

Producenten Lukas Wojarski avböjer medverkan via SMS. När jag försöker övertala honom svarar han: »Vissa historier mår bäst av att inte berättas.«

Den inställningen delar han med Kikki Danielsson, Dr Alban och det sydafrikanska produktionsbolag som ansvarade för inspelningarna där och i Moçambique. Ingen av dem svarar på mina mejl och telefonsamtal. 

Johannes Brost nämner faktiskt Seanfrika längst bak i sin självbiografi Dö inte nyfiken! Han skriver att han tackade ja för att slippa tillbringa vintern i Sverige, men hans beskrivningar av inspelningen är skissartade: det luktade illa, Kikki Danielsson kunde inte sina repliker, Sean Banan »satt mest och pillade med sin telefon«. Brost är mer detaljerad när han beskriver festen som han och en grupp andra filmarbetare anordnade för att fira att inspelningen var över. Den avrundades med att de plockade upp fyra »lättklädda tjejer« utanför en nattklubb och tog med dem till Brosts hotellrum där det anordnades »en riktig orgie som pågick ett bra tag«. 

Inte heller Johannes Brost svarar på mina kontaktförsök. Efter några veckor inkommer däremot ett mejl från Sean Banan. Förvånansvärt nog låter han entusiastisk: »Självklart låter det intressant att prata om.«

Sean Banan heter egentligen Sina Samadi. Han vill träffas utanför sin bostad i Vasastan i Stockholm och dyker upp på utsatt tid i en svart Jeep. Han har diamanter i öronen och en keps med trycket »Legendary«. 

Sina kom till Sverige som tvååring och växte upp i Västra Frölunda söder om Göteborg. Hans mamma gick bort i cancer när han var elva och som tonåring hamnade han i så dåligt sällskap att hans pappa skickade honom till Stockholm där han fick bo med sin storasyster. Då började han kalla sig Sean, vilket är det namn han använder i dag. Rollfiguren Sean Banan växte fram när han 2006 medverkade i TV3:s dansdokusåpa Floorfiller. Inspirerad av den brittiska komikern Sasha Baron Cohens persona Ali G framträdde Sean som en kåt, korkad förortskille som uttalade rumpa som roompah (i själva verket talar han sju språk). 

De kommande åren medverkade Sean Banan som flygande reporter i programmet Cirkus Möller, och när han 2010 släppte singeln Skaka rumpa hade han snärjt en hel generation svenska lågstadiebarn. Trots att han inte aktivt riktat in sig mot den målgruppen valde han att omfamna sitt kändisskap. 

Fröet till Seanfrika såddes i början av 2011 när producenten Lukas Wojarski hörde av sig till Seans manager med en idé om att göra ett slags svensk version av Sasha Baron Cohens Borat med Sean Banan i huvudrollen. Wojarskis enda tidigare merit var den grundligt sågade polisfilmsparodin Kommissarie Späck, men Sean gick med på att träffa den tilltänkta regissören Jesper Andersson, utbildad i dokumentärregi på Dramatiska institutet och främst känd för att ha regisserat flera avsnitt av den svarta komediserien Mäklarna med Kjell Bergqvist i huvudrollen. 

– Han var en jätteskön typ, säger Sean. Jag såg honom som en svensk, lite lugnare version av Lars von Trier. Han bodde på Östermalm och vi skrev manus på söndagsmorgnar när vi båda var bakis. Vi brukade sitta och käka Vapiano-pizza i Humlegården. 

Eftersom grunden i Sean Banans humor enligt honom själv bygger på »improviserade interaktioner med individer av totalt motsatt karaktär« bestämde de att filmen skulle utspela sig i Japan, där kontrasten mellan den stela lokalbefolkningen och den avslappnade Sean skulle bli som störst. Kort därefter sköljde en massiv tsunami över landet.

– Då föreslog de Afrika, säger Sean. »Varför?« frågade jag. »Djur«, sa de. »Vi kan få tag på massa olika sorters djur. Elefanter, krokodiler, gorillor. Barn älskar djur.«

Nu skrevs även filmens stjärnor in i manuset. 

– Vi ville ha med karaktärer och människor som alla kände igen. Jag skulle dra barnfamiljerna, Brost skulle dra finkultursvenskarna, Kikki skulle dra en massa sköna Ullaredsmänniskor och Alban skulle dra sina fans. 

Sommaren 2011 åkte Sean, Lukas och Jesper till Sydafrika för att hitta inspelningsplatser och testa sina idéer. Snart insåg de att många av de planerade scenerna skulle bli svåra att genomföra. Bland annat hade de tänkt spela in i kåkstaden Soweto. Stämningen var dock alltför aggressiv, trots att de hade med sig en lokal vägvisare med en laddad revolver innanför byxlinningen.

De lärde sig även hur svårt rovdjur har att ta regi. 

– Vi åkte till ett naturreservat och lade en köttbit på min rumpa för vi ville att en halvtam lejonunge skulle äta upp den. Men den var typ tonåring, och vi var tvungna att bryta för den blev helt vild. Den rev upp stora sår på mina skinkor. Det var ganska hemskt faktiskt. 

Åter i Sverige finslipade de manuset. Vid den här tiden blev det klart att Sean Banan skulle medverka i Melodifestivalen ett drygt halvår senare och att hans debutskiva skulle släppas i samma veva. För att maximera genomslaget bestämde de att filmen skulle ha premiär samtidigt. Därmed blev det bråttom, och hösten 2011 flög hela gänget till Sydafrika. 

Inspelningen pågick i en dryg månad, och när jag ber Sean att berätta vad som var jobbigast nämner han uteslutande scener som involverar djur: en elefant som nästan stampade ihjäl honom, en hyena som nästan attackerade honom, en kalkon som nästan stack ut hans ögon. Han har ingenting negativt att säga om vare sig filmteamet eller sina medspelare. Sean säger förvisso att Dr Albans inställning var »my way or the highway«, men de klickade till slut. Han kallar Johannes Brost »en fantastisk skådespelare« och Kikki Danielsson »en underbar kvinna som aldrig sa ett ont ord om någon«. 

Han slogs dock av att filmen ständigt ändrade skepnad. 

– Det var mycket som skars ner under resans gång. I en scen skulle vi ha vattenskotrar, men de dök aldrig upp. Vi hyrde ju in ett annat produktionsbolag i Sydafrika, och de hyrde i sin tur in personal från Moçambique. När det blir så många mellanhänder är det svårare att få överblick. Flera gånger behövde vi skriva om manus kvällen innan eftersom vi saknade rekvisita eller pengar till scenerna. Så rent kreativt blev vi tvungna att improvisera mycket. 

När Sean återvände till Sverige lade han all sin tid på att regissera showen till Melodifestivalbidraget Sean den förste Banan. Ibland tittade han in i klipprummet, men det var Jesper och Lukas som ansvarade för urval och dramaturgi. 

När det var dags för galapremiär hade han aldrig sett filmen. Han, Kikki Danielsson, Johannes Brost och Dr Alban anlände till röda mattan i en vit Hummerlimousin.

– Då brydde jag mig mest om folk skrattade i biosalongen. Och det gjorde de. Filmen var exakt som allt annat Sean Banan gör. Den var inte så lagom, inte så vardaglig. Den stack ut. Och sådana filmer antingen älskar eller hatar man. 

Att de flesta valde det sistnämnda alternativet kom inte som någon chock för honom.

– Jag blev inte så förvånad över att de stora tidningarna tryckte ner den. Däremot blev jag lite förvånad över hur hätsk stämningen blev när alla ville få en bit av kakan och sparka på filmen medan den låg ner. Filmprofessorer skrev att den var rasistisk. Det vinklades som att alla hatade den, men publiksiffrorna var inte så dåliga. Vi hade 70 000 besökare. Så som folk skrev om den framstod det som att vi haft 20. 

Bara några veckor efter att filmen haft premiär debuterade Sean Banan i Melodifestivalen. På journalisternas fråga om han skulle visa rumpan svarade han att han hoppades visa någonting annat – »talang«. Sean den förste Banan gick vidare till andra chansen och showens humoristiska integrationsbudskap hyllades i pressen. 

– Plötsligt älskade alla recensenter och journalister mig, säger han. Det är verkligen sjukt hur bipolär svensk underhållningsbransch är. 

Den sommaren var Sean Banan Sveriges mest bokade artist. 

Fem år senare är hans schema lika späckat. Under veckan vi träffas har han redan hunnit med musikvideoinspelningar, TV-framträdanden och konserter. Det är också anledningen till att han går med på att prata om filmen: hans karriär tog ingen skada av Seanfrika

Samma sak går inte att säga om övriga inblandade. Produktionsbolaget Happy Fiction gick i konkurs våren 2014 och i sina SMS till mig berättar producenten Lukas Wojarski att han numera säljer frukt och grönsaker i Östermalmshallen. Regissören Jesper Andersson, som lade på luren när jag ringde, har inte jobbat med film sedan Seanfrika.

– Enligt vad jag har hört var det många i branschen som vände honom ryggen, säger Sean. Människor som han litade på frös ut honom, ville inte ha med honom att göra. Och det är jävligt tråkigt. Han är en bra kille och en bra person, och han var alltid ärlig mot mig. Han förtjänade inte all den skiten. 

Sean fortsätter:

– Jag har varit med om den här formen av utfrysning själv: som barn, när jag var med i Floorfiller, när jag släppte min första singel. För att överleva måste man följa strömmen. Man måste simma likadant och i samma riktning som alla andra fiskar. Och det är därför sådana som jag finns till. För att visa för barnen att de kan överleva även om de väljer en annan väg. Jag har inte dött än. 

Med det sagt ångrar han ingenting med Seanfrika.

– Jag är den jag är på grund av det jag gått igenom. Jag ångrar inte ens att vi inte klippte filmen under lite längre tid för att försöka få med fler scener och göra den bättre, för då hade vi missat chansen att släppa den under mello. Allting har skett helt rätt. 

Majoriteten av alla filmer glöms bort efter ett halvår, säger han. Seanfrika kommer att leva för evigt. 

– Om 15 år när det dyker upp en riktigt dålig film så kommer man att jämföra den med Sean Banan. Det är kult att vara dålig också.