Sanning & Konsekvens

Precis som hon gjort nästan varje lördag de senaste elva åren skulle Ingwor Westberg ställa sig på den lilla stentrappan framför åhörarna i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm och intervjua en aktuell författare. Den här dagen hette författaren Maja Lundgren.
Hennes Myggor och tigrar, som kommit ut en månad tidigare, hade väckt viss debatt, men inte mer än att Ingwor räknade med max ett hundratal åhörare och ett lugnt och eftertänksamt samtal.
Då trillade tidningen ner genom hennes brevinkast. När Ingvor Westberg plockade upp Dagens Nyheter gladdes hon åt tidningens nya satsning »Boklördag«. Men hon blev lika snabbt orolig för sitt författarsamtal.
I en krönika förklarade DN:s kulturchef Maria Schottenius att Myggor och tigrar var »en bok som faller sönder och inte fungerar litterärt«. Hon omyndigförklarade Maja Lundgren genom att kalla henne »uppenbarligen psykiskt labil«, och kritiserade Bonniers för att »profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkat komma i vägen blir groteskt uthängda«. I samma bilaga gav Schottenius debattutrymme åt journalisten Dan Josefsson, en av de män som hängts ut i Myggor och tigrar. Josefsson kallade boken »ett moraliskt haveri« och anklagade Lundgren för att begå ett lögnaktigt karaktärsmord på honom och »lägga vidriga uttalanden« i hans mun. Han citerade också ett mejl Lundgren skickat till kulturredaktionerna på landets största tidningar. I det rasar Lundgren över att hon inte är med på Svenska Dagbladets lista över tidernas bästa litteraturkritiker, och kallar den ansvarige journalisten »populistisk kulturslemhora« innan hon avslutar med en förhoppning om att »alla korkade djävlar« drabbas av »prostata- och äggstockscancer«.
Ingwor Westberg trodde inte att Lundgren
skulle dyka upp efter en sådan offentlig kölhalning, och tog för givet att författarsamtalet skulle ställas in.
Men – författaren kom och butiken fylldes av drygt trehundra nyfikna åhörare. När Ingwor Westberg frågade Maja Lundgren om reaktionerna på boken, reste sig tre medelålders män i publiken. En av dem viftade med DN och hojtade att Maja Lundgren var en lögnare. Ingwor Westberg försökte återuppta samtalet men avbröts av de andra två upprörda männens skrik: »Du ljuger! Allt är lögn!« Maja Lundgrens förläggare Magnus Bergh upplevde stämningen som så hotfull att han gjorde sig beredd att skydda sin författare fysiskt.
Ingwor Westberg avbröt samtalet och förde Lundgren av scenen. Istället satte de sig vid ett bord för att författaren skulle kunna signera sin bok. Snart kom en brunhårig kvinna fram. Ingwor Westberg kände igen henne från tidigare författarträffar – det var Björn Ranelids fru, Margareta. I en kort passage i Myggor och tigrar, som skildrar en middag under Bokens dag i Värnamo, skymtar den skånske författaren förbi. Efter att Lundgren där kommenterat Ranelids engagemang för skolflickor som inte vågar gå på toaletten, fortsatte Ranelid, enligt Lundgren, att prata kiss med henne hela kvällen. I boken beskrivs kommentarer som »lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig« och: »Det är sköööönt å kiiiissa… ska du kiiiissa, Maja?«
Nu stirrade Margareta Ranelid på Maja Lundgren i några sekunder innan hon brast ut i gråt:
– Hur kan du skriva så? Hur känns det att förstöra en människas liv? Hur känns det att förstöra en familj?
Författarhustrun vände sig om och gick därifrån med kinderna våta av tårar.

Maja Lundgren satte ett gediget rykte på spel med Myggor och tigrar. Hennes föregående roman, Pompeji, som utspelar sig året innan vulkanen Vesuvius begravde den romerska staden i lava, vann Svenska Dagbladets litteraturpris 2001 och nominerades till såväl Augustpriset som de internationella priserna Bancarella och Prix Jean Monnet. Boken hyllades både för sina litterära kvaliteter och för den gedigna historiska research som låg bakom, och Maja Lundgren bjöds in till föreläsningar och uppläsningar över hela Europa.
Men snart upptäckte hon att framgången hade en baksida. Kollegor började behandla henne med avund och hon upplevde att många försökte trycka ner henne och antyda att hon blivit nominerad till Augustpriset bara för att hon var kvinna. Konflikten mellan hyllningarna och missunnsamheten ledde till ångestattacker. Samtidigt brottades Maja Lundgren med paranoia och visste inte säkert vad som var illvilja och vad hon inbillade sig.
Efter att ha åkt in till psykakuten, men blivit hemskickad, skrev hon Myggor och tigrar »istället för att bli galen på riktigt«. Boken, i vilken Lundgren skildrar sin tid som vikarie på Aftonbladets kulturredaktion och en vistelse i ett camorrastyrt kvarter i Neapel, kallades för en »bitsk attack« på manssamhället. Lundgren beskriver en rad namngivna manliga kulturpersonligheters chauvinistiska mobbning. Hennes före detta medarbetare på Aftonbladet anklagas för sexism och otrohet, och hon påstår att rubriker på tidningens kultursidor är hemliga meddelanden riktade direkt till henne.
Många recensenter var positiva och menade att ärendet var viktigt, några ansåg likt Mats Kolmisoppi i Helsingborgs Dagblad att boken var »som mest lysande när Lundgren blottar sitt hat«. Efter DN:s artikel brakade sedan 00-talets största kulturdebatt loss och trots att boken är avancerad och mångbottnad utmålades Lundgren som en otillräknelig, desperat hämndlysten och allmänt otrevlig person. Eftersom de utpekade var välkända kulturpersonligheter som författarna Carl-Johan Vallgren, Björn Ranelid och Thomas Lappalainen samt Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson var det lätt för kvällstidningarnas rubriksättare att dundra på om »Maja Lundgrens attacker«.
Det kanske mest märkvärdiga med debatten var att huvudpersonen var knäpptyst. Hon skrev inga svar eller förklaringar och gav inga intervjuer.

När jag träffar Maja Lundgren i hennes lägenhet i stockholmsförorten Midsommarkransen har två år gått sedan det stormade som mest. Hon tycker att det är för stökigt hemma, så vi lämnar hennes två katter Atossa och Xerxes i lägenheten och pulsar genom snön ett par hundra meter till ett 50-talsfik med välbevarad inredning.
Jag frågar henne om hon blev rädd när hon märkte vilka reaktioner boken väckte.
– Det är klart man blir. Det finns ju riktiga galningar som kan bli uppviglade när en sån klappjakt går igång. Boken är ju så våldsam också.
Insåg du vilka reaktioner den skulle väcka när du skrev den?
– Ett år innan boken var färdig visade jag manuset för en god vän. Han sa: »Maja, det här kommer att göra skandal.« Då kändes det nästan lite häftigt. Ungefär samtidigt publicerades ett utdrag i tidskriften Bang. Efter det ringde många till förlaget och var jättearga, inte minst flera av dem som nämndes i utdraget. Då insåg jag att jag verkligen skulle bli hudflängd när boken kom. Dessutom ger jag mig ju på rätt inflytelserika personer. Maria Schottenius på DN är kompis med Håkan Jaensson och dessutom gift med Olle Svenning på Aftonbladet, så jag kunde nästan räkna ut att det skulle bli något i DN. Sedan kom en intervju jag gjort med GP där rubriken var: »Hämnaren sitter lugn i stormen.« När jag såg den insåg jag att nu drar det igång. Det var som om alla ville att det skulle bli slagsmål.
Varför gav du dig aldrig in i debatten och försvarade dig?
– Precis efter DN:s attack på mig åkte jag till norra Italien i två veckor för att hålla föredrag om Pompeji på ett kulturcentrum. Jag googlade en gång i timmen på deras dator för att se vad som skrevs om mig. Efter ett tag blev det så jobbigt att jag inte klarade att läsa allt. Att bemöta de arga kommentarerna i det läget hade inte varit möjligt. Tonläget var så laddat. Dessutom tyckte jag att jag sagt det jag ville i boken.
– Sedan var så mycket av kritiken riktad mot Bonniers. Jag blev ju omyndigförklarad. Jan Guillou skrev att förlaget utnyttjade en svag människas verklighetsuppfattning och att det var oansvarigt av dem att ge ut boken eftersom det fanns en risk att jag skulle begå självmord.
Just därför borde du väl ha gått i svaromål?
– Jag gjorde det, men inte i tidningar. Jag pratade i Kvinnokanalen på Öppna kanalen och på bokcirklar på nätet.
Det är ju forum med ganska begränsad spridning.
– Jo, men alltså… det fanns ingen anledning att skriva på de forum som jag tycker är väldigt förljugna. Sedan var debatten så massiv på kultursidorna att det var rätt jobbigt också.
Kändes det förminskande att de delvis riktade kritiken över ditt huvud, mot förlaget?
– Absolut, och det ser väl mindre brutalt ut att ge sig på ett stort förlag än en liten författare. Då kunde de också låtsas vara objektiva och skriva att det är ett vinningslystet förlag som utnyttjar en otillräknelig kvinna. I själva verket var de kompisar med varandra och gifta hit och dit. De var inte ett dugg objektiva. De ville göra mos av mig. Men det var intressant att se hur mekanismerna funkar. På grund av min tystnad hakade flera på. De drog slutsatsen: »Jaha, nu är det ute med henne, då kan vi också ge henne en liten spark.«
Åtta månader senare kom En dramatikers dagbok där Lars Norén också hänger ut personer från kultureliten.
– Jag leder kurser i kreativt skrivande på Södertörns folkhögskola. En av mina elever där, som jobbar i bokhandel, berättade att män kom in i butiken och var upprörda – bara för att de sålde min bok. Så var det tydligen inte alls när Noréns bok kom. Jag läste en intressant artikel som jämförde Myggor och tigrar med något Klas Östergren skrivit, där han uppvaktar en kvinna. En kvinna får inte, som jag, vara efterhängsen och skriva kärleksbrev eftersom det är ett klassiskt manligt beteende. Det blir patetiskt. Men när Klas Östergren gör det är det romantiskt. Outsiderskap är mer eller mindre ett mansprivilegium. Jag tror att kvinnor fortfarande betraktas som irrationellare och svagare av naturen. Så när en kvinna visar upp sina svaga sidor förutsätter man att det är omedvetet. Men när en man gör likadant uppfattas det som ett konstnärligt experiment. Det sexuella är också olika. Norén beskriver sina älskarinnor och deras kroppar. Det väcker inte alls samma anstöt eftersom vi är så vana vid den sortens skildringar av kvinnor. Män har haft tolkningsföreträde.

I den självbiografiska boken, som Maja Lundgren var noga med att aldrig kalla roman – istället använde hon ord som »dokument«, »rapport« och »camorristisk dokumentärdrapa« – försäkrar författaren att varje ord är sant. Men i baksidestexten står det att den »rör sig i gränslandet mellan litteratur och verklighet«. Även bokens beskrivningar av hur författaren tror sig se tecken som var direkt riktade till henne i Aftonbladets rubriker gav folk anledning att tvivla på bokens sanningshalt.
När Ranelid och Josefsson dessutom offentligt hävdade att uppgifterna om dem var falska gled debattens fokus iväg från de patriarkala strukturer Lundgren ville belysa till frågan om det över huvud taget gick att lita på henne. »Det går alltid att diskutera om det är rätt att offentliggöra privata hemligheter om människor«, skrev Dan Josefsson i DN, »men huruvida det är rätt att ljuga om dem är en helt annan fråga.«
Hur ställer du dig till att Ranelid och Josefsson menar att du ljuger?
– Jag är osäker på om Björn Ranelid verkligen minns det där. Det var en småfånig liten episod, men jag upplevde den som extremt irriterande. Och han var inte den enda som antydde att jag blev nominerad till Augustpriset bara för att jag var kvinna. Dan Josefssons artikel tycker jag var ohederlig. Han klipper och klistrar i mina gamla kärleksbrev. Våra minnesbilder skiljer sig åt på några punkter. För att få den objektiva sanningen hade man behövt ha en filmkamera där och då. Han får ha sin bild och jag min, på sätt och vis kompletterar de varandra. Och alla som nämns i boken måste ju få ge igen. Det kan jag inte beklaga mig över. Han menade att jag är galen, och det kan man väl få tycka – jag redovisar själv flera mindre tilltalande sidor hos mig själv.
Du uttrycker dig lite defensivt.
– Han snackar mycket över huvud taget och kommer säkert inte ihåg allt. Men att han säger att inte ett enda ord är sant – det är bara larvigt.
Det är ju en skillnad på att det är fel att påstå att inte ett enda ord är sant och att allt faktiskt är sant. Är det som står i Myggor och tigrar helt sant?
– Jag menar att det som står där är sant, men det är sett genom ett temperament. Det är ju ofrånkomligen så att det är en persons verk och då kan det aldrig vara helt objektivt. Alla som beskrivs i boken är mycket mer än det jag skriver om. Det är inga allomfattande porträtt. Och det är meningen att det ska finnas en möjlighet att tolka det som att det är jag som är problemet. Hade det varit mindre raseri och känslor i boken hade den kanske gett ett mer objektivt intryck. Men det var mer ärligt att skildra mig som indragen i skeendet, och inte som en yttre betraktare.
Kan du förstå att Josefsson och Ranelid har en annan bild av förloppet?
– Det är klart att de kan ha. Folk upplever saker olika, och man ser inte sig själv utifrån. Men repliker och händelser är inget jag hittat på, det är fakta.
Varför står det på baksidan av Myggor och tigrar att den »rör sig i gränslandet mellan litteratur och verklighet«.
– Det är en olycklig formulering. Min förläggare gillar det där med »gränsland« och sådana formuleringar. Man kan tolka det som att jag blandar fakta och fiktion. Det är inte fiktion, det är upplevelser. En upplevelse kan vara subjektiv, men inte påhittad. Det formlösa, oavslutade och osorterade i Myggor och tigrar är medvetet. En strävan efter att inte vara polerad och censurerad. Jag vill inte skriva böcker som känns som litteratur – jag vill gestalta liv, så lite estetiskt tillrättalagt som möjligt.
Har du någonsin ångrat boken?
– Nej, så tänker jag inte. Men jag har haft dåligt samvete mot dem jag lämnat ut. De är ju människor de med. Med familjer. Kulturchefen på Aftonbladet slutade sedan och ersattes av två kvinnliga chefer. Jag vet inte om det var på grund av min bok men jag fick dåligt samvete. Å andra sidan var alla jag lämnade ut skribenter. De hade kunnat svara ärligt i stället för att försöka… krossa den skändliga kvinnan. Och jag tycker att boken var absolut nödvändig, inte bara personligt, utan även som politisk handling. Den lilla trånga kulturmiljön är en märklig miljö och även om många kvinnliga författare har framgångar är kvinnlighet något mycket laddat och tabu i de finlitterära kretsarna. Någon behövde lyfta på taket.
I en gammal intervju sade du att du varit så arg att du övervägt mord.
– Att jag övervägde mord är väl att ta i, men jag var väldigt arg på flera personer i kulturmaffian och hade mordfantasier. Jag tittade mycket på Forensic Detectives på Discovery. Där fick jag en massa tips, till exempel att man kan ha sådana där blåa plaststrumpor från tandläkaren för att inte lämna fotspår, och att man inte får lämna några hårstrån utan ska ha någon typ av mössa. Så jag köpte en peruk på Butterick’s och kollade upp en skjutbana för att kunna åka ut och lära mig skjuta. Men den låg så långt bort och det var bara kriminella som åkte dit. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag faktiskt skulle ha kunnat genomföra det. Jag är inte särskilt våldsam av mig. Jag kan ta ut svängarna i känslolivet. Jag är inte en sån som viftar undan saker eller rycker på axlarna. Men det där var… väldigt orealistiskt. Jag tror inte att det var ett första steg till mord, möjligtvis ett första steg till att skriva Myggor och tigrar.

Debatten om Myggor och tigrar handlade nästan uteslutande om de delar av boken som utspelar sig i Stockholms kulturvärld. Men större delen av boken utspelar sig i Neapel, där Maja Lundgren bor i ett kvarter som styrs av camorran och bearbetar krisen hon gick igenom efter genombrottet med Pompeji.
Hon utforskar staden och sin egen fascination för maffian och dess öppet manschauvinistiska machoideal. Under hennes tid i staden sker flera mord i närheten av hennes bostad. Hon beskriver hur hon blir hotad och förföljd. Vid ett tillfälle, efter att hon tagit nyfikna anteckningar vid en mordplats, blir hon bortförd och våldtagen.
 – När jag skrev det var jag orolig att det skulle bli löpsedlar: »Svensk författare våldtagen.« Men det var nästan ingen som skrev om det, de flesta tolkade det som en metafor för manssamhället och det är jättehemskt. Det var en verklig traumatisk händelse, ingen metafor.
– När jag bosatte mig i Neapel var det för att bearbeta mina erfarenheter från Kultursverige och min egen hämndlystnad. Och så inträffade en massa grejer som inte var planerade. Det är ett dokument, från en annan sluten värld där jag är ännu mer främling än i kulturvärlden och där jag begår fel som gör att jag råkar illa ut. De flesta vanliga läsare blir mest drabbade av Neapeldelen. Det var irriterande att det talades så lite om den. Det kändes som att själva boken kom bort i stormen.
Ett av de bokpartier som fick mest uppmärksamhet var det där du tolkar rubrikerna på Aftonbladets kultursida som dolda budskap riktade direkt till dig. Trodde du verkligen att det var så?
– Det var en stor plåga att se de där rubrikerna. Först trodde jag inte på det men sedan stod det en massa skumma grejer och jag fick medhåll från andra som också tyckte att det var så. Det där blev förlöjligat men samtidigt märkte man en osäkerhet bland dem som skrev om det. De visste inte heller – det skulle kunna vara sant.
Det är samtidigt inte jättekonstigt om någon tycker att det är galet.
– Jag tror att jag är väldigt lite galen. Samtidigt vill jag inte att det ska ligga något nedvärderande i ordet galen. Normaliteten kan ju också vara galen. Jag tycker att båda världarna jag skildrar är galna. Både den instängda kulturvärlden och camorran. Många drog slutsatsen av boken att om hon har sådana här föreställningar i huvudet, hur kan man då lita på det andra hon säger? Jag tycker inte man kan säga så.
I Myggor och tigrar beskriver du också dina röster i huvudet.
– Dem har jag haft sedan jag var liten. Det är riktiga ljud jag hör. Men jag vet ju att ingen sitter inne i huvudet. Då hade jag varit galen. Jag vet att det ibland blir fel i hörselnerven, så att det går impulser från hjärnan och ut istället för tvärtom. Det händer väldigt sällan nuförtiden.
Din nya bok Mäktig tussilago handlar om en man som blir galenförklarad och tvångsomhändertagen. Vilka egna erfarenheter av psykvården har du?
– Jag blev galenförklarad av läkaren David Eberhard, som aldrig har träffat mig. I sin bok Ingen tar skit i de lättkränktas land skriver han att det »redan efter att bara ha läst en bråkdel av boken, är uppenbart att hon lider av flera allvarliga psykiatriska tillstånd«. Men jag har aldrig blivit inlagd. När jag åkte in till psykakuten innan jag skrev Myggor och tigrar insåg jag att de andra i väntrummet mådde mycket värre än jag. Jag hade ångest men var inte psykotisk. De har bara resurser att ta hand om dem som är farliga mot sig själva eller omgivningen. Jag var ärlig nog att säga att jag inte funderade på självmord, så de skickade hem mig igen.

När Bonniers i vintras presenterade sina kommande boksläpp beskrevs Maja Lundgrens nya roman som »ett säkert avlyssnande av samtalet i vänsterpolitiska kretsar här och nu«. Många tolkade säkert det som att hon fortsatt i den dokumentära bekännelsegenren men Mäktig tussilago är en poetisk och komplicerad roman om en man som sitter hos sin psykolog och försöker ta reda på varför han blev galen. Snart framgår det att han varit närmast besatt av att vara en god människa och en modern man med stora ideal och rätt värderingar. Han har gett bort getter i underutvecklade länder i julklapp till sin familj och ansträngt sig för att vara jämställd och handla moraliskt. Trots – eller på grund av detta – lämnade hans familj honom och han känner otacksamhet för att han inte haft något för sina ansträngningar.
Till skillnad från den välresearchade Pompeji och den självbiografiska Myggor och tigrar är Mäktig tussilago ren fiktion. Allt är påhittat och författaren blandar skildringar av skeenden med poetiska utvikningar.
– På sätt och vis är den en bearbetning av vad som hände efter att Myggor och tigrar kom ut. Flera av dem som reagerade hätskast på den var kvinnor. Mäktig tussilago har en del porträtt av kvinnor med patriarkala värderingar. De blir opersonliga och visar ett förakt för svaghet. Sånt som brukar förknippas med en gammaldags mansroll. Det där tycker jag att jag sett mycket av i kultursfären. En förhärdad jargong bland kvinnor: »Nu är det vi som ska bli maffia.«
Är du orolig att uppståndelsen kring Myggor och tigrar ska påverka hur Mäktig tussilago tas emot?
– Det går inte att veta. Och jag kan heller inte hålla på och tänka på vad andra har för bild av mig. Jag hoppas ju att redaktionerna är reko och anlitar recensenter som inte bär agg mot mig sedan tidigare, så att det blir en oberoende läsning. Men det är svårt att veta. Jag har blivit så luttrad, jag tror att folk kan kritisera mig hur mycket som helst och jag kommer ändå kunna hantera det. Man får ta den risken.

Tisdag 16 mars Mäktig tussilago kommer ut i bokhandeln.

Tillbaka