Hjärnsläpp

En vän till mig, Gustav, tappade nyligen sin mobiltelefon i asfalten så att skärmen gick sönder och telefonen blev oanvändbar. Olyckan skedde när han klev ur bilen framför sina föräldrars hus, där han tänkte tillbringa en natt innan han och hans flickvän skulle åka till Barcelona. Några timmar senare insåg Gustav att han hade glömt sitt pass. Han lånade föräldrarnas hemtelefon för att ringa sin flickvän och be henne leta fram det – men insåg att han inte kunde hennes nummer. Han hade ringt henne »minst tusen gånger« utan att någonsin behöva slå in de faktiska siffrorna. De hade varit tillsammans i sex år.
– Det gjorde mig ganska fundersam, förklarade han efteråt.
Micke, en annan vän, jobbar som fotograf och var på väg hem från ett uppdrag i djupaste Dalsland. Han hade navigerat dit med hjälp av telefonens GPS-system och låtit tankarna sväva fritt medan en »trevlig dam« i god tid förklarat lämplig färdriktning. Just som han närmade sig en korsning tog telefonens batterier slut. Han parkerade bilen vid vägkanten och stegade desillusionerad ut i den djupa snön.
– Det var en lätt panikartad känsla, minns han. Jag hade ingen karta och jag hade inte registrerat omgivningarna över huvud taget. Jag visste inte ens åt vilket håll jag skulle åka.
En tredje vän fyllde 25 i mitten av mars. Eftersom Facebook håller reda på alla medlemmars födelsedagar fylldes hans »vägg« snart av ett fyrtiotal lyckönskningar från människor i hans närhet. »Grattis Martin!« skrev jag. Tre månader senare lämnade Martin sin dator oövervakad. En av hans kompisar gick på skämt in och ändrade hans födelsedag till mitten av juni. Nästan 40 personer önskade honom återigen en härlig födelsedag. »Grattis Martin!« skrev även jag, trots att vi har känt varandra i nästan femton år.
Det vore skönt att avfärda misstaget som ett uttryck för mina bristande kvalitéer som vän och människa, men jag oroar mig för ytterligare en dimension.
Min hjärna innehåller högst tio telefonnummer, och de leder alla till barndomsvänners föräldrahem. I övrigt minns jag en av mina två bankomatkoder, två lösenord som jag utan logik har spridit över diverse e-postkonton, handelssajter och nätforum, samt portkoden till min arbetsplats. Eller, jag trodde att jag mindes portkoden tills jag nyligen insåg att alla som ringt på det senaste halvåret och bett om att bli insläppta har fått fel siffror.
Jag har hela mitt liv i fickan. Telefonnummer, min andra bankomatkod, en larmkod och en daglig ström av påminnelser: »Tvättid«, »Köp mjölk«, »Leta upp kvitto«, »Betala räkning« och »Ring din mamma«. Google Maps visar vägen till närmaste postkontor, livsmedelsbutik och bankomat. Varje uppblossande diskussion kan stävjas med ett snabbt besök på Wikipedia.
Googlegrundarna Sergei Brin och Larry Page sade för några år sedan att deras vision var att sökmotorn skulle fungera som en »artificiell hjärna, smartare än din egen«. Clive Thompson, skribent på det amerikanska teknikmagasinet Wired, liknade nyligen internet vid en »utombordshjärna« och erkände att han nästan hade gett upp tanken på att minnas någonting alls, eftersom han ändå kunde få tag i informationen blixtsnabbt via internet.
Frågan är vilken glädje jag har av en artificiell hjärna om jag inte ens kan komma ihåg en portkod på fyra siffror som jag slår in minst en gång om dagen, 300 dagar om året? Jag ringer Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap och författare till en bok om tänkandets evolution, för att fråga vad det är för fel på min sönderfrätta ursäkt till hjärna. Han låter inte särskilt oroad.
– Apor har bättre detaljminne än människor, säger han.
Sedan berättar han om ett experiment där den femåriga schimpansen Aymu utmanade japanska gymnasieelever i ett datorspel byggt för att testa korttidsminnet. Spelet gick ut på att siffrorna ett till nio visades på datorskärmen i slumpvis ordning under bråkdelen av en sekund för att sedan ersättas av vita kvadrater. Spelarens uppgift var att trycka på kvadraterna i korrekt numerisk ordning. När siffrorna visades i fyra tiondelar av en sekund uppvisade schimpansen dubbelt så bra resultat som gymnasieeleverna – trots att de hade fått träna i sex månader.
– Människan har sämre detaljminne eftersom vi har tvingats att se bortom detaljerna, fortsätter Gärdenfors. Många aspekter av den tekniska världen är inte anpassade för hjärnan. Bankomat- och portkoder ska vara meningslösa. Därför har vi svårt att komma ihåg dem, även om de bara består av fyra siffror. Vårt minne är bra på att ta till sig berättelser – Vad gjorde grannen i går? Hur hänger universum samman? – men dåligt på meningslös fakta.
– Jag förstår, säger jag, utan att riktigt mena det.
Faktum är att min granne Emma bara några timmar tidigare skrev en statusuppdatering på Facebook där hon beskrev exakt vad hon gjorde i  går. Jag har redan glömt det. Dessutom har jag bara en vag aning om hur universum är sammansatt.
Kan man göra någonting åt saken?

Idriz Zogajs telefonsvarare presenterar honom som »Minnesmästaren«. Han är ordförande i svenska minnesförbundet, rankad tvåa i landslaget, kan memorera 1011 binära tal på 30 minuter och är upphovsman till ett Memoryliknande spel döpt efter honom själv.
– Jag träffar många säljare i mitt yrke, säger han när han ringer upp. Och nästan alla berättar samma historia. För några år sedan hade de femtio telefonnummer i huvudet. Sedan skaffade de mobiltelefon, och nu minns de inte ett enda. De har fått ölmage – i hjärnan. Den fungerar ju ändå, precis som kroppen fungerar även om den är överviktig. Men den fungerar sämre.
Jag begrundar detta mot en ofrivillig fond av mentala bilder från Pixardystopin Wall-E, där mänskligheten har flytt en utarmad planet, bosatt sig i rymden och lagt ut tankeverksamheten på entreprenad till en artificiell intelligens. Feta och hjärndöda ägnar folk sedan dagarna åt att fläka ut sig på svävande metalldivaner och sörpla läsk ur överdimensionerade muggar.
– Vi ska ha en workshop den tolfte, säger Idriz. Jag kommer att leda några personer från minneslandslaget som vill träna inför det kommande mästerskapet i Kina. Du är mycket välkommen.
Jag matar in datumet i min telefon.
Mot slutet av 1950-talet kom psykologen George Miller till följande insikt: »Mitt problem, mina damer och herrar, är att jag är förföljd av ett heltal.« Textmassan som följde fick titeln Det magiska talet sju, plus/minus två och kom att bli en av 1900-talets mest uppmärksammade vetenskapliga artiklar. Millers hypotes var att den mänskliga hjärnan har en inbyggd begränsning för hur mycket information den kan lagra i korttidsminnet, och att den begränsningen är just sju »enheter«, plus/minus två. Om man får ett nummer av någon på andra sidan en telefonlinje och vill föra över det numret till en post-it bör det alltså gå att minnas ungefär sju siffror åt gången. När uppgiften är genomförd har siffrorna redan försvunnit ur korttidsminnet, som har en tidsbegränsning på en knapp halvminut.
Millers teorier om det magiska talet sju står sig än i dag, även om delar av forskarvärlden hävdar att han var väl optimistisk, och att korttidsminnet snarare kan hantera någonstans mellan två och fyra enheter. Genom genetiska efterforskningar har man också kommit fram till att minnets inbyggda begränsning borde vara ett par hundratusen år gammal, och att den mänskliga hjärnan rent anatomiskt ser likadan ut i dag som den gjorde för 40  000 år sedan.
Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, påminner om att detta var en tid då »det teknologiskt mest avancerade verktyget var den hullingförsedda harpunen« och »en människa under ett år träffade lika många andra människor som du och jag kan träffa under en dag.« »Samma hjärna«, avlutar Klingberg, »ska nu hantera den flod av information som det digitala samhället öser över oss.«
En cromagnonmänniska ägnade förmodligen en vanlig kväll åt att kasta några kvistar på elden och stirra ut genom en grottöppning. Med samma hjärna ägnar jag, tyvärr, merparten av en vanlig kväll åt att skumma igenom oläst e-post och slötitta på ett textat avsnitt av Cops samtidigt som en ständigt plingande Twitter-klient sondmatar mig med Annika Lantz senaste oneliners och Jan Gradvalls åsikter om surdeg. Det kanske inte är så konstigt att jag har ersatt grundläggande hjärnfunktioner med … ja, någonting annat.

I ett ljust rum med stora fönster åt gatan sitter Idriz Zogaj bakom ett skrivbord belamrat med invecklade spelprotokoll. Han greppar ett svart tidtagarur, harklar sig och höjer blicken mot bänkraden framför sig.
– En minuts förberedelsetid börjar… nu!
Daniel Andersson, en lågmäld och glasögonprydd Falkenbergsbo som kan titulera sig silvermedaljör i Svenska minnesmästerskapen, trär på sig ett par rödsvarta hörselkåpor och lutar sig tillbaka i stolen. Ett par meter till vänster om honom knäpper Mattias Ribbing händerna över bordet och stirrar fokuserat framför sig. Med svart skjorta, mörk kavaj med röd näsduk i bröstfickan, svarta byxor, svarta skor och mörkt vattenkammat hår påminner Mattias om en magiker redo att äntra scenen på ett stadshotell i en mindre tätort. Så kan han också memorera 103 abstrakta bilder på femton minuter, 120 spelkort på tio och 300 binära tal på fem. För tillfället kan han skryta med »Sveriges bästa minne«. Tillsammans med Daniel och Idriz utgör han tre fjärdedelar av det svenska minneslandslaget.
Idriz lyfter tidtagaruret ovanför huvudet och höjer rösten.
– Hjärncellerna redo och … kör!
Bortsett från mullret från de spårvagnar som med jämna mellanrum rullar förbi utanför de tunna fönsterrutorna är tystnaden i rummet kompakt. Daniel greppar en av de två kortlekar han satsar på att memorera och under de kommande tio minuterna bläddrar han igenom de 52 spelkorten med ett ansiktsuttryck värdigt en pokerspelare på elitnivå. Mattias, som försöker sig på tre kortlekar, är sin kollegas raka motsats. Han blundar, han gnuggar sina tinningar, han kniper ihop ansiktet i vad som liknar avgrundsdjupa plågor. Efter tio minuter ropar Idriz att tiden är ute och hämtar de tävlandes kortlekar, som är av olika märken.
– De har vant sig vid greppet, känslan, glidet, förklarar han. Det är lite som att ha sitt eget tennisracket.
Idriz placerar ut svarsprotokollen framför Daniel och Mattias för att de ska fylla i de kort de har hunnit memorera.
– 20 minuters svarstid börjar … nu!
Idriz Zogaj är ännu ingen certifierad observatör, vilket innebär att dagens tävling inte är officiell. Däremot är den ett tillfälle för honom att skaffa sig erfarenhet, samtidigt som Daniel och Mattias kan träna inför VM i Kina i augusti. Idriz har gjort allt i sin makt för att locka besökare till dagens evenemang, ändå är det bara de närmast sörjande som har dykt upp. Trots att Idriz är besviken över uppslutningen – locket med läsk i pentryt utanför är nästan komplett, skålarna med nötter, chips och kakor är orörda – tar han arrangemanget på största allvar. Idriz är utbildad civilingenjör med inriktning på teknisk fysik och arbetade för bara ett par år sedan som välbetald konsult i Västsverige. Sedan halkade han in på minnesträning, och framför allt, minnestävlan. I fjol delfinansierade han SM genom att arbeta som städare i en baskethall. Hans målsättning är att världsmästerskapen i minne ska hållas i Göteborg om några år, i hans regi.
Idriz erkänner att minnestävlarnas förebilder är savanter – »sådana som Rain Man, till exempel« – men understryker gång på gång att det inte krävs någon särskild begåvning för att lära sig memoreringsteknik. Som ansikte för Svenska minnesförbundet undviker han till och med att gå med i de högintelligentas förening Mensa eftersom »det kan skicka ut fel signaler«.
– Vem som helst kan göra det här, säger han. Allt som krävs är träning.  
Tidtagaruret piper igen.
– Okej, säger Idriz. Då vill jag ha era papper.
Medan Mattias och Daniel utbyter missnöjda grymtningar med varandra knackar en ung kille med hörlurar runt halsen på rummets glasdörr. Idriz skiner upp, tecknar åt killen att komma in och presenterar honom för de andra. Han heter Arvid, är 18 år gammal, har hört talas om dagens tävling via Idriz hemsida och är redo att pröva sina vingar i halvskarpt läge. Inför nästa gren, som går ut på att memorera så många slumpmässigt utvalda siffror som möjligt på fem minuter, vänder sig Mattias till Arvid.
– Du kan gå långt i dag. Om du bara memorerar en enda siffra rätt får du sjätte bästa resultatet i Sverige. Det är bara fem personer som har tävlat i den här grenen.
Idriz håller demonstrativt upp sitt tidtagarur.
– Hjärncellerna redo och… kör!
För att hålla de hundratals siffrorna i minnet har de tävlande tvingats utveckla särskilda metoder. Hemligheten är densamma oavsett teknik – de använder inte korttidsminnet utan långtidsminnet, som i princip kan lagra obegränsade mängder information. Genom att associera, koppla exempelvis siffror till redan existerande kunskap, kan de omvandla meningslös information till någonting konkret.
Daniel har gjort om varje tvåsiffrig kombination till ett verb, och skapat två bilder för varje tresiffrig kombination från 001 till 999. De första siffrorna är kopplade till personer: 500–599 är svenska filmkaraktärer, 800–899 är tecknade figurer, 900–999 är amerikanska skådisar, 300–399 är »folk från Falkenberg«. Att tänka ut tusen personer tog allt som allt »ett par månader«, vilket också krävdes för de andra bilderna, som motsvarar substantiv. Genom den enda vattentäta minnestekniken som existerar – repetition – har Daniel på det här sättet lärt sig memorera siffror i block om åtta. Det innebär att han kan koda om den meningslösa sifferkombinationen 96911836 till bilden »Jack Nicholsson (969) kastar (11) en guldpil (836). Informationen lagras längre än korttidsminnets begränsning på 30  sekunder, men några timmar efter tävlingens slut är den försvunnen.
Inne i tävlingslokalen upprepas proceduren. Daniel stirrar på sitt papper med imponerande uttryckslöshet, Mattias ser ut som han befinner sig i skärselden, Arvid blundar och gnuggar sig på hakan. Under fjolårets SM, som gick av stapeln i en källare på vetenskapscentrat Universeum, försökte Idriz och hans kollegor intressera omvärlden för hjärnans kamp. De tävlande vändes ut mot glasfönstren så att förbipasserande skulle se dem tänka. När inte det räckte monterade arrangörerna upp kameror bakom de tävlande och visade bilden på en projektorduk i korridoren utanför.
– Inte många brydde sig, minns Idriz. Mitt mål är att göra den här sporten viktig, prestigefull och rolig. Men det är en svår sport, publikmässigt sett.
Annat är det i England, berättar han, där elvatusen ungdomar varje år tävlar i skolmästerskapen i minne. För att inte tala om hur det ser ut i flera asiatiska länder, där sporten röner stora framgångar.
– Om du säger till en kines att du kan memorera tvåhundra siffror på fem minuter ser de på dig med respekt, säger Idriz. Säger du det till en svensk svarar de: »Jaha. Men har du något liv? Några kompisar? Någon flickvän?« Sedan blir de imponerade av Christian Olsson, som har lagt ännu mer tid på att lära sig hoppa 18  meter i tresteg.

Idriz Zogajs jämförelse mellan mental och fysisk träning är tyvärr inte helt oproblematisk. »Sträcker du och böjer på högerarmen med en tung hantel i handen så kommer du att träna upp din biceps i höger arm«, skriver professorn Torkel Klingberg i boken Den översvämmade hjärnan. »Men att säga att hantelrörelsen ›tränar hela kroppen‹ är ett vilseledande och oprecist påstående.« Klingberg berättar också om en amerikansk student som lärt sig att memorera 79 siffror med hjälp av liknande metoder som svenska minneslandslaget använder sig av. När man testade studenten på bokstavskombinationer istället kom han bara ihåg sex stycken, helt i linje med Millers utsago om det magiska talet sju, plus/minus två.
»Arbetsminnet hade alltså inte förbättrats«, konstaterar Klingberg.
Anders Wallin, professor vid institutionen för neurovetenskap på Sahlgrenska sjukhuset, har delat ut priser vid minnestävlingar och undersöker möjligheterna att tillämpa metoderna som en form av sjukgymnastik för patienter med tidigt utvecklad Alzheimers. Han är försiktigt positiv till minnesträning, men ser samma problem som Klingberg:
– När man tränar en mental förmåga tycks det som att träningseffekten bara påverkar den specifika funktionen som man tränar. Bara för att du blir bättre på att hålla saker i långtidsminnet innebär det inte att du blir bättre på att lösa till exempel schackproblem.
Även om jag lade ner tid på att lära mig minneslandslagets memoreringstekniker och använde dem för att minnas mina port- och bankomatkoder skulle det alltså inte nödvändigtvis förbättra mitt allmänna minne. Dessutom anser till och med Mattias Ribbing att det är onödigt att hålla den sortens information i huvudet, och påpekar att »telefonnumren ändå finns i mobilen«.
Kanske finns förklaringen till min mentala ölmage någon annanstans?
– Att lära sig memoreringstekniker ser jag inte som ett värde i sig, säger Peter Gärdenfors. Att rabbla datum och listor ger dig inget djupare sammanhang. Och det är vad du ska sträva efter – sammanhang, inte fakta. Människan har använt medier för att avlasta minnet i alla tider. Det har inte mycket med tankspriddhet att göra.

Peter Gärdenfors vet vad han talar om. Redan för ungefär 2  500 år sedan såg Sokrates en framtid där människor skulle »sluta använda sitt minne och bli glömska«, och dessutom »ta emot stora mängder av information utan att veta hur man använder den«. Hotet? Skriftspråket.
På samma sätt fick Gutenbergs tryckpress den italienska humanisten Squarciafico att oroa sig för hur »överflödet av böcker« skulle »göra människan mindre flitig«. Andra menade att den lättillgängliga litteraturen skulle urholka respekten för de lärda och undergräva kyrkans auktoritet.
När miniräknaren introducerades i de svenska skolorna under 1970-talet protesterade både lärare och föräldrar. De menade att det ökande beroendet av teknik skulle försämra studenternas matematiska förmågor. Det var ju inte barnen som gjorde jobbet längre – det var en maskin!
För två år sedan skrev den amerikanska författaren Nicholas Carr en artikel i tidskriften The Atlantic Monthly som drev tesen att internet förändrar våra hjärnor i grunden. Men det var inte i första hand närminnet han gav sig på. Under rubriken Is Google Making Us Stupid? förklarade han att nätanvändningen gjort honom förvirrad, distraherad och oförmögen att koncentrera sig på längre texter. »De senaste åren har jag haft en obehaglig känsla av att någon, eller något, har mixtrat med min hjärna: ritat om nervcellernas banor och programmerat om mitt minne. Jag tänker inte som jag brukade, och jag märker det tydligast när jag försöker läsa. […] Nuförtiden svävar mina tankar iväg efter bara två-tre sidor. Jag blir rastlös, tappar tråden och börjar leta efter någonting annat att göra.« Artikeln blev enormt uppmärksammad. Kommentarsfältet fylldes av människor från hela världen som led av samma symptom och nu reagerade på artikeln med vad som närmast kan beskrivas som tacksamhet.

Modern hjärnforskning visar att Nicholas Carr var någonting på spåren.
Fram till nyligen var den allmänna uppfattningen att hjärnans nervceller och deras inbördes förbindelser formade sig i lämpliga kluster och banor under ungdomsåren, för att därefter se exakt likadana livet ut. Nya minnen kunde tillkomma, gamla kunde försvinna, men hjärnan var sig lik, tills den eventuellt ruttnade bort framåt ålderns höst.
Under tidigt 1970-tal motbevisade biologen Eric Kandel den teorin genom att peta på sjögurkors gälar. Kandel upptäckte att gälarna drog ihop sig när de vidrördes, även om beröringen var mycket svag. Men om han petade på dem upprepade gånger, utan att skada djuret, så vande de sig vid beröringen och slutade att dra ihop sig. Genom att studera sjögurkornas nervsystem såg Kandel att det genomgick stora förändringar. Vanligtvis var ungefär 90 procent av de sensoriska nervcellerna i gälarna kopplade till motoriska celler, som alltså fick dem att dra ihop sig. När han vidrört gälarna 40 gånger var bara tio procent av cellkopplingarna kvar. »Synapser kan genomgå stora och ihållande förändringar efter bara en mycket liten mängd träning«, slog Kandel fast. Han fick senare Nobelpriset för sin slutsats.
De kommande årtiondena upptäckte forskare att även den mänskliga hjärnan förändras på samma sätt, och att förändringen pågår hela livet. Om en person blir blind slocknar inte området i hjärnan som tar emot visuell stimulans. Istället ritas hjärnkartan om och området tas över av neuroner för ljudhantering. Om hon sedan lär sig läsa blindskrift omgrupperas cellerna än en gång, så att de lättare kan hantera information förknippad med känsel. 1992 undersökte en amerikansk neurolog en ung pojke som hade förlorat sin vänstra arm. Neurologen bad pojken att blunda, vidrörde en punkt under hans näsa och frågade: »Var känner du det här?« »På mitt vänstra lillfinger«, svarade pojken. »Det kittlas.« Hjärnkartan höll på att ritas om: de synapser som tidigare hanterade känsel i vänster arm fördelades om till kroppens andra områden.
Med ny teknik kan forskare numera kartlägga den mänskliga hjärnan så pass detaljerat att de ser var förändringarna sker. 1998, före GPS-teknikens genombrott, skannade en forskargrupp hjärnorna på 16 taxichaufförer i London. Deltagarna hade varit i tjänst mellan två och 42  år. När forskarna jämförde chaufförernas hjärnor med de hos en kontrollgrupp, upptäckte de att bakre delen av hippocampus – området som lagrar och hanterar en persons rumsuppfattning – var betydligt större hos taxichaufförerna än hos kontrollgruppen. Dessutom: ju längre chaufförerna varit i tjänst, desto större var förändringen.
Mot bakgrund av liknande experiment har den kanadensiska psykologen Norman Doidge kallat hjärnans formbarhet, den så kallade neuroplasticiteten, »en av de mest extraordinära upptäckterna under det tjugonde århundradet«.
Även om min hjärna ser likadan ut som en cro-magnonmänniskas fungerar den alltså inte på samma sätt. Till stora delar beror det på min intima relation med internet, som tyvärr tar upp merparten av min vakna tid.
Amerikanska forskare har myntat det darwinistiska talesättet »Survival of the busiest« för att förklara hjärnans plasticitet. Det innebär att de hjärnfunktioner som uppmuntras växer sig starkare, medan de som negligeras skrumpnar ihop. Ju mer jag använder internet för ytlig faktainsamling, korta nedslag och icke-linjära intryck, desto större del av hjärnan kommer att vigas åt att hantera och bearbeta sådan information. Ju mindre jag ägnar mig åt motsatsen – att läsa böcker, sätta ihop fullständiga meningar och tänka djupa, koncentrerade tankar – desto mindre delar av hjärnan kommer att vigas åt att hantera den sortens information. Kort sagt riskerar vi att träna våra hjärnor till att vara distraherade; till att bearbeta information väldigt snabbt, men lika snabbt tappa bort den.
Detta har bland annat forskaren Erping Zhu visat i ett experiment där hon lät försökspersoner gå igenom en längre text i ett webbläsarfönster. Alla personer läste samma text, men Zhu hade fyllt den med en varierande mängd klickbara länkar. När hon bad försökspersonerna att sammanfatta vad de läst framgick ett tydligt mönster: ju fler länkar i texten, desto mindre förståelse uppvisade försökspersonerna. Hjärnkapaciteten som krävdes för att förstå texten hade delvis gått åt till att avgöra om det var värt att klicka på länkarna eller inte.
2005 gjorde två kanadensiska psykologer en sammanställning av 38 liknande experiment. De slog fast att det fanns »väldigt lite stöd« för teorin att »hypertext leder till en rikare läsupplevelse«.
Liknande slutsatser drog forskare vid Stanford University som i en studie ställt människor som ägnar stor del av sin tid åt att multitaska, att göra flera saker samtidigt, mot sådana som hellre fokuserar på en sak åt gången. Båda grupperna utsattes för en stor mängd kognitiva uppgifter, med vitt skilda resultat. Mer exakt: de som var vana vid att alltid göra flera saker samtidigt blev, enligt en av forskningsledarna, »mycket lättare distraherade av utomstående faktorer« och hade »tränat sina hjärnor till att uppmärksamma allt som var irrelevant«. Det är ett ganska vanvördigt sätt att behandla ett korttidsminne som, enligt Millers teori, bara kan hantera sju saker.

Nicholas Carr, som har utvecklat tankarna från Is Google Making Us Stupid? i boken The Shallows, jämför informationsöverföringen från arbetsminnet till långtidsminnet med att använda en fingerborg för att fylla ett badkar med vatten. När vi läser en bok droppar informationen från en enda kran, i en stadig takt som vi själva kan justera genom att läsa snabbt eller långsamt. När fingerborgen är full stjälps informationen ner i badkaret där den blandas med våra befintliga kunskaper och erfarenheter, vilket placerar den i ett sammanhang och ger den betydelse. Långtidsminnet, säger Carr, är »förståelsens hemvist«, där information upphör att vara just information och förvandlas till kunskap. Carr jämför internet med ett myller av kranar, som alla sprutar vatten i en rasande takt. När vi desperat flänger runt med fingerborgen mellan dem svämmar den över, och det vi överför till badkaret är spridda bitar av information från en mängd källor.
Eftersom arbetsminnet överbelastas har hjärnan inte heller någon möjlighet att avgöra vilka delar av informationen som är värd att ta till sig. Istället för att avlasta arbetsminnet ökar internet påfrestningen. Istället för att stärka möjligheten till problemlösning och abstrakt tänkande avleder internet resurser från sinnena som hanterar dessa saker. Istället för att stödja framställningen av långtidsminnen hindrar det dem från att få fäste.
– Som universitetslärare märker jag att elever som skriver uppsatser får allt svårare att hålla tråden i sina resonemang, säger Peter Gärdenfors. Ungdomar läser inte den klassiska tidningstexten, eller de debatterande texterna. De föredrar Metro. Samtidigt som vi vinner mycket på att vara effektiva och ha flera bollar i luften på samma gång tror jag att tiden för reflektion i viss mån har försvunnit. Jag kan inte svara på hur, men det kommer att förändra vårt sätt att leva.

Om min vän Martin hade skickat ett inbjudningskort till en födelsedagsfest och jag kurat ihop mig i en mysig fåtölj för att läsa igenom det, notera datum, plats och eventuella krav på högtidlig klädsel, då hade den informationen landat i badkaret. Jag hade kopplat samman den med sådant jag redan vet om Martin: på hans senaste födelsedagskalas var balkongen full med snö, hans stjärntecken är fiskarna, och så vidare. Om jag däremot ser informationen på Facebook och samtidigt distraheras av upplysningen om att två personer från min högstadieklass har fått barn med varandra, den röda ikonen som visar att jag har fem olästa meddelanden samt ett tjugotal andra klickbara länkar i alla färger och former, då kommer jag att behandla informationen om Martins födelsedag som just fristående information, och därmed spotta vår 15-åriga vänskap rakt i ansiktet.
Visst, det är ett löjligt exempel. På samma sätt som min vän i inledningen av den här texten kunde ringa Eniro för att få tag i sin flickväns telefonnummer och fotografen kunde navigera till en skyltad motorled med hjälp av solens position på himlen kan jag lösa ovanstående tekniska huvudbry genom att be Martin om ursäkt och banka in hans korrekta födelsedatum i långtidsminnet en gång för alla.
Desto mer skrämmande är tanken att det är på ovanstående sätt jag tar åt mig majoriteten av min dagliga information, oavsett om det gäller vänners födelsedagar, nyheter, åsikter eller upplysningar från Wikipedia.

I slutet av The Shallows ringer Nicholas Carr upp Eleanor Maguire, neurologen som ansvarade för experimentet med de brittiska taxichaufförerna och frågar henne vad som skulle hända om de började använda sig av GPS. »Vi hoppas väldigt mycket att de inte gör det«, säger hon.
Maguire förklarar att anledningen till att den bakre delen av chaufförernas hjärnor hade brett ut sig var den enorma mängd data de tvingades lagra där. Om de lade ut sin lokalkännedom på entreprenad skulle förändringarna i hjärnorna avta. De skulle bli mindre intressanta att studera. Experimentet med taxichaufförerna visade att samtidigt som den bakre delen av deras hippocampus blev större, blev den främre delen mindre: hjärnans fysiska utrymme är trots allt begränsat. Eleanor Maguire och hennes forskarlag har inte lyckats tyda konsekvenserna av förändringen, men tror att den har försämrat chaufförernas förmågor inom »vissa andra områden som är kopplade till minnet«. Genom att börja använda GPS skulle de bli av med sin detaljkunskap om Londons vägnät, men bli bättre på någonting annat.
Utomstående hjälpmedel kan leda till mental ölmage inom vissa områden – men tillåter oss att fylla hjärnan med annat istället. Därför var både Sokrates och tryckpressens fiender kortsiktiga i sin kritik. Skriftspråket innebar större tillgång till fakta, åsikter, berättelser och idéer är någonsin tidigare. Tryckpressens metodiska nedbrytning av kyrkans makt- och kunskapsmonopol banade vägen för upplysningstidens explosion av vetenskapliga, kulturella och teknologiska landvinningar. Elever som började använda miniräknare klarade sig alldeles utmärkt. Maskinen avlastade arbetsminnet och tillät ägaren att använda det till abstrakta tankegångar och problemlösning istället för repetitivt tragglande. Eleverna kunde lägga simpla men tidskrävande beräkningar åt sidan och fokusera på matematikens principer, det som Peter Gärdenfors refererar till som »sammanhanget«. Vad kritikerna framhållit som nackdelar visade sig i själva verket vara motsatsen.

Under slutet av 70-talet inledde filosofen och människorättsaktivisten Robert Flynn en undersökning av amerikanska IQ-poäng med förhoppningen att kunna motbevisa vetenskapsmannen Arthur Jensen, som slagit fast att USA:s svarta befolkning hade lägre IQ än den vita. Flynn hoppades bevisa att det handlade om miljö snarare än om arv – stora delar av den afroamerikanska befolkningen hade inte fått tillgång till utbildningssystemet förrän alldeles nyligen – och gjorde därför en historisk kartläggning av befolkningens testresultat. Flynn upptäckte att resultaten hos den svarta befolkningen ökat dramatiskt under det senaste decennierna, i takt med utbildningsnivån. Till sin förvåning upptäckte han att också resultaten hos den vita befolkningen hade ökat, nästan lika dramatiskt. Snart hade han räknat ut att genomsnittsamerikanen avancerat 13,8 IQ-poäng på 46 år. Eftersom de ansvariga för intelligenstesten kontinuerligt normaliserade – läs: försvårade – proven så att en person med genomsnittlig intelligens skulle få 100 poäng hade ingen tidigare noterat det som blev känt som Flynneffekten. Den gick att tillämpa även utanför USA, och i västvärlden räknar man med att befolkningen i snitt har blivit 15 intelligenspoäng smartare det senaste halvseklet.
Flynn har aldrig riktigt lyckas förklara sitt fynd, men författaren Steven Johnsson har lagt fram teorin The Sleeper Curve, döpt efter en scen i Woody Allens film Sleeper där vetenskapsmän från år 2173 häpnar över hur 1900-talets forskare kunde vara så ignoranta att de inte förstod hur näringsrikt det var att äta efterrättspajer och gräddkola. Johnsson tillämpar samma resonemang på populärkultur och hävdar att den, trots sitt dåliga rykte, egentligen driver mänskligheten framåt. Den intellektuella stimulansen i Pacman bestod till exempel av att 1)  röra en joystick för att 2) undvika monster och äta alla prickar för att 3) komma till nästa nivå för att 4)  upprepa steg ett till tre för att 5) slutligen nå den sista nivån. I nyare spel som Legend of Zelda: The Wind Walker kan en enda uppgift, som att få tillgång till Dins Pärla, bestå av huvudbry i närmare hundra steg; utmaningar som leder till ökad förmåga att lösa problem och tänka abstrakt. Detsamma gäller TV-serier, som för 20 år sedan bestod av enkla, linjära berättelser. Starsky och Hutch anlände till en brottsplats, hittade en ledtråd och löste ett brott. Slut. Modernare TV-serier som Sopranos berättar istället åtta sammanvävda historier, där intriger plockas upp från tidigare avsnitt och kopplas samman till en komplex väv av karaktärer och referenser. Internet? Det utmanar ständigt våra sinnen genom att kräva delaktighet, förmåga att hantera ett myller av grafiska upplägg och förståelse för de ständigt framväxande kanalerna för social samvaro. Johnsson går så långt att han lanserar Sleeperkurvan som Flynneffektens förklaring: vår kultur blir intelligentare – därför blir vi intelligentare.

Själv befinner jag mig som 25-åring i gränslandet för vad Peter Gärdenfors skulle beskriva som »ungdomar«. Men mitt beteende är inte enbart en fråga om ålder. En genomsnittlig 35-åring spenderar omkring 20 av veckans timmar uppkopplad, och då är inte mobilsurfandet inräknat. Vårt gäng har onekligen våra fördelar: bra på att lokalisera fakta, bra på att hantera flera saker samtidigt, bra på att lösa problem effektivt. Samtidigt känns det ju tråkigt att tillhöra en generation för vilken »reflektion i viss mån har försvunnit«. Om det nu är svårt eller rentav omöjligt att träna bort korttidsminnets inbyggda begränsning på sju enheter återstår alltså att satsa på långtidsminnet: det badkar vars innehåll ligger till grund för det betydelsefulla sammanhanget. Kanske kan minneslandslagets tekniker tillföra något på det området.
I början av 2010 var »Sveriges bästa minne« Mattias Ribbing inbjuden till Nyhetsmorgon i TV4. Inför besöket bad programledarna honom att memorera Sveriges samtliga regenter från Olof Skötkonung till Carl den sextonde Gustaf. Dessutom skulle han veta vilket år varje regent tillträdde och hur många år de sedan satt på tronen. I programmet svarade han rätt på samtliga sju frågor med hjälp av sin memoreringsteknik. Ribbing, som hävdar att han har »lärt sig kontrollera minnesprocessen«, vet att de kopplingar han gör lagrar information i minnet i ungefär fem timmar, oavsett om det gäller primtal, inköpslistor till mataffären eller Sveriges samlade regenter. Om han repeterar informationen en gång till sitter den i några dagar, sedan i några veckor, slutligen upp till ett halvår eller längre.
– Det kan jag göra medan jag väntar på bussen, säger han. Efter att jag har tagit in informationen första gången behöver jag inte texten längre. Då behöver jag bara bilderna i hjärnan. Jag minns naturligtvis inte allt omkring mig. Men om jag stöter på någon information som är relevant tar jag den till mig. Som till exempel de svenska kungarna.
Ribbing, som bara har tränat sitt minne i knappa två år, lagrar informationen i vad han kallar »databaser«, med en teknik som ser annorlunda ut än den han använder under tävlingar. Databaserna består av mentala platser som kan innehålla upp till 120 delar information på en gång. Mängden platser är i sin tur obegränsad. Väljer han en cykel kan han »zooma in« på sadeln, styret, däcket, ekrarna, och göra dem till nya platser. Dessa kan senare »formateras« – den gamla informationen fasas ut och ersätts med ny.
– Jag började med minnesträning för att jag var trött på att läsa någonting intressant i en bok, men veta att jag ändå skulle glömma bort det om två veckor. Det kändes … bortkastat, säger Mattias, som arbetade som lärare i tio år innan han blev så fascinerad av minnesträning att han helt bytte karriär.
– Att tävla har aldrig varit mitt fokus. Det är bara kuriosa. Jag lärde mig det här av praktiska skäl.
 – Vem regerade 1764, frågar jag.
– Det var Adolf Fredrik. Han satt mellan 1751 och 1771. Sedan tog Gustav den tredje över tronen.
– 1216?
– Det var faktiskt precis det året då Johan Sverkersson blev kung.
– Känner du till att du kan googla fram den här informationen på ungefär fyra sekunder?
– När jag har lärt mig allas Sveriges kungar har jag ett skelett till hela landets historia. Så fort jag lär mig någonting mer kan jag sätta det i relation till vad jag redan vet. Plötsligt får jag ett sammanhang. Krig, samhällsförändringar … allt sådant kan jag koppla till kungarna och skapa mig en större bild av hur Sverige har blivit som det är. Om man inte kan någonting, och hela tiden måste surfa sig till svaren, då bildar man sig ingen helhet. Då har man inte kunskap. Bara fakta.

Christopher Friman är reporter på Filter.

Lördag 25 september SM i minne arrangeras under bokmässan i Göteborg.

Tillbaka