Släpp ungarna loss!

Barns vardag har aldrig varit så säker som nu. Men till vilket pris?

På den ena sidan av den soldränkta backen breder en tät, mörkgrön skog ut sig. Mitt emot dallrar värmen över asfalten på ett industriområde. På ett ställe har det uttorkade gräset i slänten slitits ut och blottat ett brunt, öppet sår av sten och lera. Mitt i leran myllrar det av barn i olika åldrar, sysselsatta med olika projekt. Rop och skratt blandas med dunkandet från deras metallspadar och hinkar. På håll påminner scenen om livet i en myrstack. Tre barn i sexårsåldern baxar en jättebalja med vatten från den intilliggande dammen och tömmer den längst upp i backen under glada tillrop. En liten pojke i blå hängselbyxor kommer bärande på en vattenkanna, andra klättrar på stenarna, bygger fördämningar eller bara gojsar förnöjt med fingrarna i geggamojan.

Scenen är förevigad med filmkamera, och filmsekvensen är bitvis oskarp och bär på det där omisskännliga varma 70-talsljuset som gör att barnens klarröda och senapsgula t-tröjor lyser mot den bruna bakgrunden. Men det finns något som skvallrar ännu mer om att den är tagen under en annan tid: ingen vuxen syns till i närheten.

Annons

Filmen kom till i delstaten Vermont i USA 1972. Geografiforskaren Roger Hart ville undersöka var barn egentligen leker, och i takt med att han lärde känna barnen tog de med honom till sina hemliga tillhåll: skogsdungar, fantasifulla kojor med egentillverkade möbler och TV-apparater, och övergivna platser som den leriga slänten – i många fall aldrig besökta av en vuxen. Vad han dokumenterade ansågs inte som något speciellt – då. Vilket det inte heller var. Vad som utspelade sig i Vermont kunde ju lika gärna ha hänt i Karlskrona eller Gävle. Många av oss som har passerat 30-strecket kan minnas liknande scener från vår uppväxt: timmar av lek utan föräldrars övervakning, inte sällan kryddade med experiment med höga höjder, vatten och eld.

2004 bestämde sig Roger Hart för att återvända till Vermont för att dokumentera barnen till dem som en gång lekte i slänten. Skillnaden var slående: barnen rörde sig inte alls i samma utsträckning, och knappast på egen hand. En kvinna hade köpt ett hus med skog på baksidan – just för att kunna erbjuda något av det hon själv upplevde i sin barndom – men var i färd med att sätta upp ett staket för att ha kontroll över vad barnen gjorde från köksfönstret. Barnen verkade heller inte vilja gå någonstans, eftersom de var så vana vid att ha sin mamma och pappa i närheten.

Harts upptäckt var ingen engångsföreteelse. Enligt en brittisk studie gick 80 procent av 8-åringarna själva till skolan 1971. 1990 gjorde bara 15 procent det. I  Sverige, som ofta ses som ett föredöme när det gäller barns rörelsefrihet, är tendensen densamma, om än inte lika dramatisk. I början av 80-talet fick i princip alla – 94 procent – barn i åldern 7–9 år gå ensamma till skolan. 2012 fick bara drygt hälften göra det. Dessutom – hur många är det som verkligen gör det? I en studie i ett område i Växjö, där 80 procent av barnen tilläts gå själva till skolan, var det bara 40 procent som verkligen gjorde det. Föräldrarna passade på att skjutsa dem när de »ändå var på väg«. I storstäderna och deras förorter är trenden ännu starkare. En undersökning från Bredäng visar att var fjärde tolvåring inte ens tillåts vara ute i området närmast bostaden utan vuxet sällskap.

Samtidigt minskar barnens möjligheter att leka i lugn och ro. I förskolan trängs de i stora barngrupper, och när de väl kommer hem väntar ofta ett späckat schema med olika aktiviteter.

Barn har aldrig tidigare haft en sådan valfrihet vad gäller pålägg, kläder och leksaker. Men deras liv är mer inrutade än någonsin.

 

Sveriges ledande auktoritet inom ämnet lek är professor Birgitta Knutsdotter Olofsson. Vad man än läser i ämnet så hittar man formuleringar från hennes första bok Lek för livet – som att »leken börjar redan på skötbordet«.

Birgitta beskriver i boken hur de första teorierna om lek går långt tillbaka i tiden. Redan Platon och Aristoteles såg leken som viktig – men i grunden oseriös, och menade att det var de vuxnas uppgift att göra den nyttig genom att föra in moment av arbete och lärande. På 1600- och 1700-talet lanserade bland annat Rousseau teorier om att leken i sig är utvecklande, och Sigmund Freud menade senare att barn leker för att bearbeta händelser och få utlopp för sina inre drifter. Hans efterföljare betonade även lekens betydelse för utvecklingen av barns identitet och jagkänsla. Andra har inriktat sig på hur leken utvecklar vår sociala kompetens, som humor och empati. Forskare har också försökt definiera olika slags lek, ofta efter hur utvecklad barnets intelligens är; spädbarnet börjar med övningslek där det härmar och upptäcker kroppen, därefter följer symbollek där barnet börjar leka med exempelvis dockor, och i skolåldern kommer regellekar där det samspelar med andra barn och hittar på regler för leken.

Birgitta slogs av att många forskare stoppade ungefär där:

– Men hela kulturen ligger i leken. Att uppleva teater, film, att tänka sig in i hur andra människor har det, att känna empati … Lek och skapande verksamhet är sydda i samma tyg, har jag skrivit någonstans.

Som lektor på 70-talet följde hon med studenterna ut på deras praktik på förskolor runtom i Stockholm. Med minnen från sin egen barndoms eviga lekande förbryllades hon av vad hon såg.

– Barnen verkade inte leka, utan sprang bara omkring och störde varandra. Jag undrade verkligen: »Varför är det så här?«

Om hennes första observationer handlade om att det inte fanns någon struktur – vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att antalet förskolor och förskollärare fullkomligt exploderade vid den tiden – mötte hon andra problem under 80-talet:

– Då hade Socialstyrelsen vaknat till. Det skulle stramas åt – det skulle vara lektioner och scheman på väggen, och ju mer man kunde kleta ner det där schemat, desto duktigare var man. Det blev ju inte mer lek för det.

 

Annons

I sin studie Varför leker inte barnen? utgick hon från en förskola i Vaxholm. Det första hindret hon såg: de hann helt enkelt inte. Det var samlingar med en massa olika grupper, barn skyfflades fram och tillbaka och fick aldrig tillräckligt med tid till att bygga upp sin lek. När de hade ätit mat och vilat var det snart dags för mellanmål, och sedan kom föräldrarna och hämtade. De barn hon såg som inte lekte hade helt enkelt gett upp tanken.

– Människan är sådan: det hon inte använder, det försvinner. Använder du inte ett av ögonen blir du blind på det.

Hon konstaterade att personalen på daghemmet varken planerade eller möblerade för lek – barn söker sig nämligen till trånga utrymmen och vill gärna kunna flytta om och avgränsa i rummet. De behöver också roliga saker – men snarare än traditionella leksaker behöver de sådant som lockar till fantasi, som snäckor och stenar, eller en gammal trasig stol. I hennes nästa projekt – en deltagande observation på en förskola – genomfördes olika förändringar på förskolan för att se om det blev någon skillnad. Till exempel rullade de in en vagn med mellanmål på som barnen kunde ta av när de ville.

– Då kunde de som lekte bröllop äta bröllopsmåltid och de som satt under bordet kunde ha sin mjölk och smörgås där. Ja, du förstår, alltså, det blev så jävla underbart! När man ger barn möjligheter … Det är då man tänker: »Vad fasen, varför är inte jag fyra år?«

 

»Fri lek« är ett begrepp som har kritiserats genom åren, då många likställer det med att lämna barnen vind för våg. För även om filmsekvensen från den solbelysta sandbacken i Vermont är lika rosenskimrande som mångas barndomsminnen, finns så klart baksidor. Barn skapar hierarkier, mobbar varandra och kan ha svårt att bedöma risker. Birgitta är därför tydlig med att den fria leken inte handlar om att lämna barnen på egen hand. Den synen på fri lek menar hon lätt blir ett argument för förskollärare och föräldrar att dricka kaffe på avstånd och inte bry sig. Den vuxne är viktig, framför allt för att sätta igång leken eller presentera nya material och lekar. Men sedan ska man på sin höjd spela en biroll i leken, menar Birgitta.

Till sin förskräckelse såg hon hur pedagogiken och de styrande politikerna har fortsatt att springa fel unde de senaste decennierna.

– Den där jävla Björklund skulle jag vilja sätta på pottan. Lära, lära … de tror att lära är att läsa bok eller skriva bokstäver. Det är det inte.

Numera är Birgitta pensionär sedan länge. Trots att kunskapen om lekens betydelse har blivit större sedan hon var aktiv, verkar problemen på förskolorna kvarstå på många håll. Nyligen publicerade Lärarnas nyheter en artikelserie om barnens hotade lek, där en specialpedagog beskriver besök på förskolor där barnen inte leker. Hennes förklaring ekar välbekant: med dagens stora barngrupper, fokus på lärande och en allt ambitiösare läroplan finns det helt enkelt inte tid. Till exempel nämner förskoleläroplanen ordet lek tolv gånger medan ordet lärande återkommer 49 gånger.

Och på fritiden är alltså den fria leken lika hotad. Istället för att driva runt och leka i närområdet har allt fler barn fullt upp med olika aktiviteter – något som sätts samman med att symptomen på stress når allt längre ner i åldrarna. Vid varje terminsstart tar Bris emot samtal från barn som har ont i huvudet och magen. I en artikel i Svenska Dagbladet berättade Christina Ålander, som arbetat för Bris i 40 år, hur en vanlig förklaring lyder: »Jag orkar och vill egentligen inte gå på fotbollen, men jag vill inte göra mamma och pappa ledsna, för de har ju betalat det här.« I takt med föräldrarnas ökade fokus på sina barn har deras aktiviteter kommit att bli en statusmarkör, något som bland annat barnläkaren Lars H Gustavsson tar upp i sin bok Lek för livet – med samma titel som Birgittas första bok. Två av tidens främsta barnfiender enligt honom: överstimulering och överstrukturering. Birgitta suckar.

– I den fria leken finns ingen prestation. Jag tror att föräldrar är för ambitiösa i dag. Sätt dig på golvet istället! Så får du se vad som händer.

 

Men det har också visat sig vara något särskilt med leken utomhus. När miljöpsykologen Fredrika Mårtensson besökte förskolor i Malmö i början av 90-talet för att studera barns lek väntade hon sitt första barn. Hon forskade om samhällsplanering på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp när hon ramlade in på området barns utemiljö.

– Är man kvinna och forskare är det väldigt lätt hänt att någon föreslår: »Du kan väl göra något om barn?«, säger hon halvt på skämt och halvt på allvar.

Dittills hade få forskat om eller ens dokumenterat barns utelek.

– Leken utomhus är ofta stökigare än inomhus. Det är en typ av lek som vuxna ofta velat stävja, och den har en speciell karaktär. Inomhus äter, sover och umgås vi. Utomhus finns en mer flexibel situation. Vi går inte på rutin utan måste vara öppna för det oväntade.  Som vuxna går vi ut och tar promenader för att »lufta huvudet«. Det finns en liknande process när det gäller barn. Ute är det lättare för dem att gå ut och in i leken, och komma med nya infall.

Studierna på SLU har visat att en lekmiljö med mycket grönska gör att barnen rör sig mer, med bättre koncentration och sömn som resultat. Uteleken har fler trumfkort på hand: den erbjuder obegränsat med lösa element, som är helt ovärderliga i barns lek, och dessutom de så viktiga gömställena.

Uteleken erbjuder också något annat som har visat sig vara essentiellt för barns utveckling: ett visst mått av risktagande. Fredrika Mårtensson var opponent på en avhandling av den norska psykologiforskaren Ellen Beate Sandseter, som har intervjuat och observerat barn på förskolegårdar i Trondheim. Hennes lista över barns olika behov av risktagande låter för en förälder snarare som en checklista över saker att undvika: att erfara hög höjd, hantera verktyg, leka nära vatten och eld, lekslåss med andra barn, uppleva hög fart och upptäcka områden på egen hand. Fredrika betonar att dessa risker inte behöver innebära att leken är farlig på riktigt.

– Barn vill känna fjärilar i magen, men de är inte dumma. De behöver inte klättra jättehögt, utan snarare få utforska. Barnen kan känna att de kommer ifrån sina föräldrar samtidigt som de vuxna har koll på avstånd.

Sandseter menar att barnen genom att utsätta sig för riskerna kommer över sina rädslor och får ett bättre självförtroende. Överbeskyddande föräldrar bidrar således i all sin välmening till motsatsen: att barn blir rädda och inte tror sig kunna anta utmaningar.

I sin avhandling The Creativity Crisis konstaterar psykologen Kyung-Hee Kim att amerikanska barn de tio senaste åren har blivit mindre energiska, uttrycksfulla, påhittiga, livliga och passionerade. Andra psykologer har skrivit om den kommande vuxengenerationens identitetskris – en rädsla för att bli vuxen, ta ansvar och fatta egna beslut – och kopplat den till föräldrarnas alltmer ökade kontroll.

 

Den fara som föräldrar – med rätta – fruktar mest är trafiken. Att utbilda barn i trafikvett går bara till en viss gräns, de saknar helt enkelt förmågan att agera rationellt i alla trafiksituationer upp till ungefär tolv års ålder. Dessutom har vi numera större kunskaper om faran med trafik än under det bilbälteslösa 70-talet.

– Där jag lekte som liten var gatan en lekplats, och barn i treårsåldern kunde vara ute på egen hand.  Det är vi inte beredda att låta våra barn göra i dag, säger Fredrika.

I takt med urbaniseringen har barnens utrymme begränsats bit för bit.

– Innergårdar och återvändsgator är inte på modet, konstaterar Fredrika Mårtensson. I dag byggs punkthus, vilket är bra ur utrymmessynpunkt. Men forskningen visar att ju högre upp barn bor i ett hus, desto mindre kommer de ut.

När Fredrika fick barn flyttade de till landet istället – en flytt som många barnfamiljer överväger just för att kunna ge barnen mer frihet.

– Vi har en bild av att barn på landet har mycket större rörelsefrihet än i stan, säger hon. Men många byar är kringskurna av trafik där bilarna kör i 80 kilometer i timmen, och barnen blir ofta extremt beroende av att bli skjutsade.

Andra farhågor är mindre verklighetsanknutna, som rädslan för brott. När barn råkar ut för misshandel eller sexualbrott är den skyldige oftast en familjemedlem. 71 procent av våldtäkterna på barn upp till elva år utförs av familjemedlemmar och 26 procent av vänner och bekanta. Okända gärningsmän: tre procent. Dessutom sker de flesta övergreppen i hemmet. Att det totala antalet fall har ökat något förklarar Brottsförebyggande rådet med en ökad benägenhet att anmäla.

Istället verkar oron för barns egna lekande handla om ett slags allmän brist på tillit till samhället, som skulle kunna handla om att vi är mycket mer informerade om vad som händer i världen, och känner mindre samhörighet med våra grannar.

Annons

En studie av tioåringar i den skånska kommunen Staffanstorp tecknar en bild av de viktigaste faktorerna för barns rörelsefrihet. Det visade sig att barnen i kommunen rörde sig ute långt mer än barn i exempelvis USA och Australien. Utöver betydelsen av att kommunen behållit de traditionella bilfria bostadsområdena och att det fanns mycket cykel- och gångvägar, visade enkäter till föräldrarna något mer. De föräldrar vars barn rörde sig ute allra mest hade en starkare känsla av gemenskap i bostadsområdet än andra.

– Uteleken kräver koordinering vuxna emellan, konstaterar Fredrika Mårtensson. Att man kommunicerar och säger: »Okej, nu har du lite koll på dem.« Man övervakar barnen tillsammans, men de är ändå fria, och känner sig fria.

Staffanstorpsstudien visade också att barnens egen vilja att gå ut hängde på två saker: tillgången till natur och ett mått av spänning – i ett av fallen ett gammalt nedlagt järnvägsspår i skogen. Just de komponenter som uteleksforskarna lyft fram, men också de som minskat i de flesta svenska barns vardag.

Trafikfria ytor som gågator, torg och grönområden minskade från 40 till 31 procent i landets tätorter mellan 1970 och 2000. I jakten på fler bostäder har dessutom ordet »förtätning« blivit omåttligt populärt. När det gäller förskolor och skolor har Fredrika Mårtensson noterat att trenden är mindre gårdar, eller inga alls.

– Det är extremt ojämlika utemiljöer i dag. Att alla barn ska ha förskolor med gårdar och grönområden, det borde det lagstiftas om i morgon.

Alla är heller inte lika välkomnande till barns framfart. Alldeles nyligen fick en populär hoppkudde i Folkets park i Malmö läggas ner eftersom de boende i området stördes av att barnen skrattade för högt.

– Barn och unga är inte lika självklart välkomna i stadsmiljön längre, konstaterar Fredrika Mårtensson. Jag minns när vi fick ett brev hem om att våra högstadiebarn inte fick röra sig i bostadsområdet bredvid, eftersom det var privat. Vi får inte backa i det här – vi måste ta vara på den frihet vi har!

 

När jag når barnpsykologen Malin Bergström har hon precis kommit tillbaka från en resa med familjen i Thailand. Hon berättar om ett tillfälle då de såg en svensk familj komma åkande i en tuk-tuk. Synen fick dem att brista ut i skratt: tuk-tuken åkte jättelångsamt, och alla hade hjälm på huvudet.

– I Sverige är det helt normalt, men där såg det plötsligt så komiskt ut.

Malin Bergström jobbar inom barnhälsovården i Stockholm, forskar på forskningsinstitutet Chess och har skrivit boken Lyhört föräldraskap. Ett av ämnena för hennes forskning är den ökade medelåldern hos föräldrar, och det är just där som hon ser att den bitvis paranoida inställningen till barn och säkerhet har sin källa.

– Medelåldern hos föräldrar är hög i dag – istället för att råka få barn vid 22 planerar man in ett barn till man är 32. Då har man hunnit skaffa höga krav på sig själv som förälder. Föräldrars kunskapsnivå om barn och faror är också väldigt hög jämfört med för bara tio år sedan, och jämfört med andra länder.

Att dagens föräldrar får betydligt färre barn är också något som påverkar:

– Då är man till stor del nybörjarförälder hela tiden, och hinner aldrig komma till stadiet att »det löser sig«.

Men det finns också en banalare förklaring till att både vuxna och barn rör sig allt mindre utomhus. En undersökning visar att den största anledningen till att barnen inte släpps ut, långt före rädslan för brott och snäppet före rädslan för trafikolyckor, är »dåligt väder«. Inomhus finns numera en uppsjö av bekvämare underhållning. Skärmarna har blivit ett väldigt enkelt sätt att göra barn nöjda, konstaterar Malin Bergström.

– Allt ska vara så harmoniskt hela tiden. Barnen ska inte bli ledsna och arga. Men det finns inget som säger att det är det bästa – själv tror jag inte att man lär sig särskilt mycket av det. Att bråka är en del av att utvecklas. Det blir konstigt när barnen ska styra, när de egentligen behöver vägledning.

Hur barnen påverkas av livet framför skärmarna finns det än så länge inga entydiga svar på.

– Det är så nytt det här med appar på Ipads, forskningen hinner inte riktigt med. Men man vet att stillasittande inte är positivt för den sociala, kognitiva och känslomässiga utvecklingen – barn behöver krypa, klättra och känna saker med händerna. Vi är så rädda för att barnen ska slå sig eller att de ska ta skada av att inte få uppmärksamhet hela tiden, medan vi egentligen kanske borde oroa oss för att de blir tjocka och tafatta. Den typen av barndom vi har i dag blir man inte streetwise av.

 

När de fria ytorna krymper och blir allt färre, återstår bara en plats att leka på för många stadsbarn: de anlagda lekplatserna. De första uppfördes i städerna på 1930-talet, och under uppbyggandet av folkhemmet spreds sandlådor, rutschkanor och klätterställningar i mängder över landet. På det radikala 60-talet ifrågasattes de alltmer tillrättalagda platserna för lek och det blev populärt med så kallade bygglekar – bemannade lekplatser där barn fick snickra och bygga med alla möjliga material, just för att de skulle få leka som barn gjort i alla tider. 1968 gjorde konstnären Palle Nielsen utställningen En modell för ett kvalitativt samhälle, där hela Moderna museet gjordes om till en stor lekplats med verktyg, skumgummigropar och klätterställningar.

Men tidsandan svängde, och istället höjdes röster för säkrare lekplatser. På 1980-talet klubbades en svensk säkerhetsstandard, som sedan skärptes genom den gemensamma EU-standarden 1999. Lekredskapen i hela Sverige inventerades och mängder av lekplatser fick stänga. Trenden har fortsatt. I Gävle kommun halverades antalet lekplatser mellan 2007 och 2009. Gefle Dagblad basunerade glatt ut: »Nu har vi hälften så många att hålla reda på«, utan någon kritisk motfråga.

Antalet lekplatsolyckor betonas ändå ofta som ett stort problem. Så sent som i höstas genomförde Dagens Nyheter en stor satsning på att granska lekplatsernas säkerhet, där själva utgångspunkten för artikelserien var de 15 000 olyckor som sker på lekplatser varje år.

För den som drabbas är givetvis varje olycka beklaglig, men en närmare titt på statistiken sätter den höga siffran i ett annat perspektiv. Drygt hälften av skadorna utlöstes av fast lekutrustning – men i den kategorin göms även snubbling på stenar och fall från träd, alltså sådant som inte har med själva lekplatsen att göra. Resten orsakades av lekkamrater eller saker som barnen själva hade tagit med till platsen.

Och hur mycket är egentligen mycket? Den banala sanningen är att barn slår sig. Oftast inomhus. Det farligaste stället? Gissa.

Enligt Socialstyrelsens statistik över skador som leder till besök på en akutmottagning skadas omkring 60 000 barn i eller kring hemmet varje år – fallolyckor, klämskador och brännskador ligger i topp. Den i särklass största enskilda orsaken till olyckor intill bostaden är studsmattor. Totalt inkommer också runt 60 000 barn och unga till akuten varje år efter att ha skadat sig i någon idrott. Enbart i fotboll skadas runt 26 000 personer varje år – de flesta är 15-åriga pojkar och 14-åriga flickor.

Mattias Fröling arbetar på lekplatstillverkaren Stiliom. Företaget etablerade sig i Sverige 2010, men har rötter i tyska Richter som funnits sedan 50-talet. Deras ledord »Risk at play« uttrycker målsättningen: att tillvarata insikterna från 60-talet.

– Det handlar om att lära sig hantera motgångar och risk, att samspela med andra människor och att lära sig lita på sig själv och andra. I Sverige har vi en väldigt stark säkerhetslobby. Många, både myndighetspersoner och forskare, jobbar med det. Men väldigt få jobbar med lek och värdet av den.

Mattias Fröling menar att hela vår attityd till ordet risk är felladdad, eftersom det likställs med något farligt. Men alla risker är inte farliga.

– Vi skiljer på vilka risker som är förutsägbara och inte. Vissa risker är klara och tydliga, typ en hög höjd, och det som instinktivt känns farligt resulterar oftast inte i allvarliga skador.

Han beskriver en lekställning de nyligen uppförde i Västerås, som liknar ett jättestort plockepinn där barnen kan klättra. För att konstruktionen både ska vara utmanande och säker är den anpassad efter barnens ålder – små barn kan bara ta sig upp till en viss nivå, medan äldre som behärskar mer kan ta sig högre upp.

Ställningen upplevs som farlig, och just därför är den inte det. Ironiskt nog fungerar resonemanget även åt motsatt håll. De allra flesta olyckor som sker på lekplatser är fallolyckor. I dag installeras därför ofta gummimattor som underlag i lekparker, men efter att ha analyserat olyckor i Storbritannien upptäckte den amerikanske forskaren David Ball att benbrotten tvärtom ökade när gummimattorna introducerades – de tycks väcka en falsk trygghetskänsla hos barnen, som inte längre kan bedöma risken.

– I dag ägnas mycket pengar åt underlag, och det har blivit en industri kring det, konstaterar Mattias. Men sand är mycket billigare, och har fördelen att den flyttar på sig när man trillar.

Ämnet är helt enkelt mer komplicerat än trygghetsivrarna tycks tro.

– Så fort risken att skada sig blir högre drar folk öronen åt sig, på grund av ansvaret man behöver ta om något händer. Men forskningen visar ju att risk i lek är viktig för utvecklingen. Någonstans i livet sätts vi ju ut och förväntas tackla diverse problem. Det ligger i människans natur att vilja utveckla sig. Frågan är om vi hade landat på månen om vi hade varit så skyddsbenägna som vi faktiskt är i  dag.

 

En varm sensommardag i början av september invigdes ett båtvarv för barn i Anders Franzéns lekpark i Hammarby sjöstad i Stockholm. Den stora parken, som även inrymmer en skejtpark, en småbarnsdel och ett soldäck, skulle visa på Sjöstadsområdets maritima historia och hade kostat Stockholms stad närmare 30 miljoner kronor. Nu strosade föräldrar och barn runt i solskenet och åt gratis glass. Efter ett tal fick barnen själva klippa av ett brett band av rött stanniolpapper innan de gick loss bland verktyg, vattenhjul och små hus fulla med apparater och verktyg. Allt var perfekt – förutom en sak. De politiker som skulle ha varit med på invigningen kom inte. Strax före invigningen besökte en lekplatsinspektör båtvarvet och gav det underkänt. Lekplatsen var för farlig.

När vi närmar oss ser varvet ut som en liten favela, med små hus som klättrar upp mot den lilla höjden i kanten av den stora och i övrigt stilrena lekparken.

– Här ser du, säger varvets upphovsman Tor Svae och tar på fasaden till ett av husen. Här sa inspektörerna: »Men kära nån, ohyvlat virke?! Då kan barnen få stickor.«

Tor rycker på axlarna.

– Jag menar, vad är de flesta hus gjorda av? Det är så märkligt detta …

Han får nästan vika sig dubbel för att ta sig in genom dörren till en låtsasverkstad. Låga hyvelbänkar står längs väggen, där det också brukar finnas hammare och spik.

– De brukar försvinna. Men det är helt okej. Vi går hit och fyller på med jämna mellanrum.

När han fick uppdraget att skapa den här delen av den nya lekparken, ville han knyta an till Hammarby sjöstads historia och visa hur ett riktigt båtvarv kunde se ut. För att få en så autentisk miljö som möjligt åkte han runt till olika varv i landet.

– När jag berättade att jag gjorde ett båtvarv för barn, sa alla: »Ta vad du vill!« Stora propellrar, avlagda maskiner … Jag fick också en massa saker från Musköbasen, ett hemligt bergrum som militären har. Jag har aldrig varit med om något så positivt.

Inne i det lika lilla båtskjulet står flera av de gamla apparaterna, fulla med knappar och sladdar.

– Nej, det är inte ström i några kontakter, säger Tor och skrattar. En del tror ju det. Jag har blivit väldigt missuppfattad, att det jag gör här skulle vara farligt.

Han tar upp ett stort kugghjul.

– Titta, så vackert! Det är ju inte farligt, det här. Vad kan hända?

Han slår ut med händerna.

– Alla får inte se det här. Och barn i stan har det inte så roligt alltid. De är hårt hållna, får inte gå ut i skogen och bygga koja. Själv har jag haft turen att  få leka hela mitt liv.

Tor är uppvuxen i den lilla orten Rimforsa i Östergötland – en kuperad trakt med skog och sjöar. Han och hans storebror och grannkompisar lekte bäst de ville hela dagarna. De kunde ta sig flera kilometer in i skogen, där de byggde trädkojor, eldade och grillade korv och äpplen, som deras pappa lärt dem. På gårdarna runt omkring fanns djur, och ofta hoppade de upp på ardennerhästarnas ryggar och höll sig kvar så länge som möjligt, innan hästen stegrade sig och de åkte av. Nere vid sjön byggde de vassbåtar på sommaren, åkte skridskor på vintern och hoppade på isflak på våren.

Tors föräldrar såg tidigt att han gillade att bygga och konstruera saker, och när han var 17 flyttade han till Köpenhamn för att gå en dekorationsutbildning. Intresset för scenografi växte och Tor sökte sig till en scenografskola i München. Där var lärandet alltför strikt och traditionellt, och han bytte därför till Konstakademins skulptörutbildning i samma stad.

Tillbaka i Sverige och Stockholm som ung och nygift började han måla. Han blev så småningom indragen i utformandet av Junibacken – leklandet i Stockholm som bygger på Astrid Lindgrens berättelser – och ansvarade fram till nyligen för alla lekutställningar där. I Bryggartäppan på Södermalm i Stockholm har han också skapat en lekplats inspirerad av Per Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad – ett arbetarkvarter i miniformat så som det såg ut på 1800-talet.

 

Inne i båtvarvets bostadshus står en flicka i rosa overall och svart skärmmössa. Hon har fyllt en jättestor röd gryta med snö, som hon nu skulpterar till ett torn på ett grytlock. Bredvid på bänken finns riktiga spisplattor, en tekanna och ett våffeljärn.

– Får jag komma ner nu? ropar en kompis från andra våningen.

– Nej, tårtan är inte klar än, säger flickan.

En stund senare bär de tårtan till ett litet öppet fönster i gången mellan bostadshuset och maskinhallen.

– Vem vill ha tårta?

Tor går fram till dem och plockar upp en liten bit snö.

– Här är tio kronor. Kan jag få en bit?

Även barnens pappor kommer fram för att ta emot var sin tårtbit. Tor vänder sig till dem:

– Det här är en livsfarlig park, bara så ni vet. Det är ovhyvlat trä och en riktig svarv.

– Det är nästan som livet i övrigt, säger en av papporna, Joakim Söderlundh. Jag menar, allt är ju farligt. Man får ha uppsikt. Man kan ju inte ha en 20-årig dagispersonal som sitter och SMS:ar, och stora barngrupper, då är det klart det blir farligt. Men då blir ju vilken miljö som helst farlig. Jag har precis bott i Norge i ett och ett halvt år. Där har de mycket mindre barngrupper. Då kan man också göra »farligare« saker. De har gått på tur nu, två dagar i veckan, och lagat mat över öppen eld. Det blir små Northugs av allihopa.

– Det är ju underbart! utropar Tor.

Varje gång Tor har byggt något har han låtit barn testleka för att se vad de gillar och inte.

– Jag har några grejer som måste vara med. Det första är kök – de gör kakor och leker affär. Det andra är nivåer. Så att man kan få komma upp, knacka på rutan och vinka. Då är dagen gjord, man behöver inget mer egentligen. Tror jag. Sedan vill jag gärna ha det väldigt trångt.

Tor pekar på en smal hängbro mellan två av husen.

– Om du möter någon måste du försöka väja och samtala på något sätt. Lösa delar är en till sak som är jätteviktigt. Det är också en grej som inte finns på andra ställen.

Ännu en sak är att han vill få med naturen så mycket som möjligt, med skyddande träd. Utan att veta om det har han prickat in i princip allt som olika lekforskare menar är viktigt för barns  lek.

På en av alla skyltar som kryddar lekplatsen står det: »Varvsledningen rekommenderar: Lek med ditt barn!« För även om Tor minns sin barndoms lekar som positiva, tycker han liksom Birgitta Knutsdotter Olofsson att föräldrarna ska delta. Han ser inget egenvärde i att lämna så mycket ansvar till barn som man gjorde förr.

– Vi kunde ha varit döda allihop, konstaterar han krasst.

Men han menar att pendeln har slagit över för långt i dag.

– Om du inte får klättra upp på en sten eller i ett träd, och eventuellt trilla ner, hur ska du då veta vad som händer? Du måste utsätta dig för vissa saker, utan att för den skull dö. Det är ingen som vill att någon ska skadas, men det hör ju till livet.

Tors lekpark fick till slut godkänt, med nöd och näppe. Dessutom har han fått i uppdrag att skapa ytterligare två parker i Stockholm. Den ena i Ellen Keys park, där lekparken ska bestå av två delar: en del inspirerad av Key, med bland annat vackra blommor och en sandlåda i form av en tekopp, och en träskdel som återknyter till att platsen tidigare var träskmark.

– Där vill jag ha kojor uppe i träden. Och en massa sunkiga hus runt träsket!

Den andra ska uppföras i Ivar Los park, där fokus blir att visa hur det var förr. Lantbruk med mjölkerskor, ett Folkets hus och en dansbana finns med i Tors planer. Överlag hoppas han på en friare hållning än dagens lagstiftning.

– Jag tycker att EU-lagarna som vi har förstör för våra parker. Barn vill bära runt på saker. Jättemycket saker ska det vara!

 

Fler är inne på liknande spår. Utöver Ellen Keys och Ivar Los parker i Stockholm har till exempel Malmö satsat på flera temalekplatser de senaste åren – bland annat en äventyrslekplats med  hinderbanor och en skogslekplats med trädkojor. I Göteborg byggs just nu en stor utflyktslekplats som är integrerad med naturen i Hisingsparken. Även de gamla klassiska bygglekarna verkar dyka upp igen. Efter att ha överlevt på ett fåtal ställen – Karlstad har inte mindre än fyra stycken – har det på senare år öppnats några nya: 2008 invigdes Farstaängens bygglek i Stockholm, och i somras påbörjades en ny satsning i Biskopsgården i Göteborg.

Andra länder har gått ännu längre. Under arbetet med ett reportage om överbeskyddade barn för den amerikanska tidningen The Atlantic besökte journalisten Hanna Rosin en lekpark i Wales kallad The Land. Eller park och park. The  Land är snarare ett inhägnat, lerigt område där barnen fritt kan botanisera bland skrot och verktyg och till och med göra upp eld själva. Personalen håller sig på avstånd, och ingriper bara om någon är på väg att göra sig allvarligt illa. I stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin finns en lika vild lekplats, Kolle 37, där barnen får gå loss totalt på överblivet byggmaterial, vilket har resulterat i en mindre stadsformation av rangliga, höga kojor.

Ett eget utrymme och lite lösa saker tycks helt enkelt funka lika bra, eller bättre, än de mest ambitiösa temalekplatser. Något även lekplatstillverkaren Mattias Fröling verkar hålla med om:

– Det blir allt färre grönområden i städerna – och då fyller lekplatsen en funktion. Men lekutrustning är ju egentligen bara ett substitut för naturliga miljöer och skog. Rent lekmässigt finns det inget som slår en eftermiddag i skogen.

Tor Svae är inne på samma spår:

– Det går inte att göra samma saker här i stan. Därför får man göra så gott det går. Men man kan ändå försöka välja platser där det inte bara är en gungställning och en rutschbana. Eller gå ut i skogen. Det är den bästa lekplatsen.

Barnpsykologen och forskaren Malin Bergström hoppas att platserna för vilda och kreativa lekar blir fler i Sverige:

– Istället för att säga: »Nej, de ska inte sitta framför skärmen!« måste vi fråga oss: »Vad behöver vi bygga upp parallellt med detta?« Då tror jag att hammare och spik är en del av svaret. Eller att elda i tunnor, som i Wales. Det vilda, utlevande och galna måste tillåtas i barns liv.