»Jag stod där och riskerade livet – för vadå?«

Landets främsta dokumentära bildberättare gör ett bokslut.

Svetten trängde fram under hjälmen. Paul Hansen gick jämsides med några peshmerga-soldater i det torra landskapet, med bara en T-shirt under den skottsäkra västen. Han vände sig om – det övriga medieföljet som var i Mosul för att skildra återtagandet av IS-ockuperade områden befann sig några hundra meter bakom.

Plötsligt kändes det som om någon drämde en slägga mot hans tinning, och han landade på marken. En kula hade träffat hans hjälm. Paul tog fram telefonen och skickade med förvånat lugn ett meddelande om vad som hänt till reportern Erik Ohlsson. Allt enligt säkerhetsplanen.

Annons

Så kom ett skott till. Rekylen fick hela kroppen att lätta från marken och smärtan skrek i ryggen. Prickskytten hade sett honom. Han greppade sina kameror och rusade mot en klunga soldater som i samma stund öppnade eld mot skytten.

Paul fick snabbt första hjälpen och fördes till ett sjukhus i Erbil. Röntgenplåtarna visade att en kula satt kvar i ryggen. Medan operationen förbereddes SMS:ade Paul Hansen till DN:s säkerhetsansvarige i Stockholm: »Det var lite värre än jag trodde, måste nog åka hem.«

I Sverige fylldes medierna av nyheten att pressfotografen som flängt runt i världen i 30 år, och vunnit flera av världens mest prestigefyllda fototävlingar, var skjuten.

Hemkommen till lägenheten i Hornstull kände Paul inget av den trötthet som brukar komma som ett brev på posten efter resorna i krigshärjade länder. Istället var han jätteglad, gick på någon sorts adrenalinkick – han levde ju!

Men att svara på kollegornas frågor kändes ovant. Att berätta om sig själv har han aldrig varit intresserad av, snarare tvärtom: är det något som verkligen stör Paul Hansen är det journalister och fotografer som ställer sig i vägen för det de ska skildra. Själv ville han bara lägga händelsen bakom sig och fortsätta jobba.

Utan att sjukskriva sig en enda dag återvände han till sitt vita skrivbord på DN.

 

När Paul hör suset från en motorväg händer det att han förs tillbaka till 1970-talets Partille. Göteborgsförorten ligger som en östlig satellit bortom spårvagnsspåren, alldeles intill E20. Paul och hans två syskon bodde tillsammans med föräldrarna i en lägenhet i Björndammen, en avkrok i avkroken. Tryggt – men Paul minns det mest som grått, pulslöst.

Hans föräldrar var danska. Pappa Verner hade lämnat ett äktenskap och fem barn på andra sidan sundet för att starta ett nytt liv med den betydligt yngre Birgit. Verner arbetade på City herrfrisering i Kungälv, iklädd vit rock och med snusk- och skvallertidningar för kunderna att bläddra i. Birgit serverade på Jerkstrands konditori inne i stan, men var också den gamla skolans hemmafru – när Verner kom hem från jobbet satte han sig i fåtöljen, lade upp fötterna på fotpallen och ville ha middag.

Pauls pappa var inbiten socialdemokrat och läste alltid Aftonbladet. Mammans intresse för omvärlden var av en annan art – det var hon som föreslog utflykter, längtade efter äventyr och var nyfiken på andra människor.

Som tioåring fick Paul en Kodak Instamatic av sin morbror. Han fotograferade gräsänder och hundar, och upptäckte att han hittat ett sätt att trotsa sin blyghet. Efter sina egna träningspass med Sävehofs pojklag i handboll stod han redo med kameran när A-laget spelade match. Att åka utomlands på semester med familjen fanns det knappast pengar till, men Sävehof gick under namnet »den resande klubben« och for till länder som Östtyskland och Polen. Paul fotade allt. Tillsammans med sin kompis William startade han skoltidningen School News, tryckt på skolans stencilapparat, och köpte godis för kronorna de tjänade ihop.

När Paul kom upp i tonåren hade han en enda drivkraft: att komma bort från Partille. Vid ett tillfälle var Sävehof värdar för ett träningsläger, och en kille från Skövde skulle sova över hemma hos familjen Hansen. Paul glömmer aldrig dennes ansiktsuttryck då han kom in i deras hem och såg det lilla rummet med våningssängen Paul delade med sin storebror. Plötsligt såg han sitt eget liv med killens ögon – och ville bara därifrån.

När kompisarna tog sig an sina framtidsplaner efter lumpen – den ene skulle läsa till civilingenjör, den andre ta över sin pappas företag – hade han själv ingen aning om vad han skulle göra. I  desperation ringde Paul upp sin gamla handledare från praotiden i nian och undrade om fotobutiken Allfoto hade något sommarvikariat. Han fick börja på prov. Gerd Andersson, en rapp och godhjärtad medelålders kvinna med vit laboratorierock, lärde honom hur man blandade vätskor och framkallade bilder i mörkrummet.

När hon anställdes av GT:s bildbyrå tog Paul över hennes jobb och flyttade till en egen lägenhet i Göteborg. Inte långt därefter tjatade Gerd in honom som kopist på samma arbetsplats, och två somrar senare fick Paul ett fotografvikariat som ledde till en fast tjänst på tidningen.

20 år gammal vann han tredje pris i tävlingen Årets bild för ett reportage om hästintresserade tjejer. Pauls mamma var stolt över hans framgångar, men av pappan förstod han att det inte dög som riktigt jobb. Först när Paul fick åka upp till Stockholm för att ta emot priset ur statsminister Ingvar Carlssons hand, insåg Verner att det kanske var något mer än en hobby. Paul var jätteglad, men skämdes också – han tyckte att han redan tjänade alldeles för mycket pengar. Nästan tre gånger så mycket som sin mamma.

Annons

En gång när ett gäng fotografer satt i fikarummet på GT och klagade på arbetsförhållandena, samlade Paul mod till sig och sade: »Men kan vi inte alla bara enas om att det är ett fantastiskt yrke vi har?« Alla stannade upp och tittade på honom, för att sedan återgå till samtalet som om ingenting hade hänt.

 

Sommaren 1988 fick Verner en hjärtattack. Birgit vakade i många dagar på Mölndals sjukhus, men hon var hemma i Björndammen för att duscha och hämta nya kläder när pappan gick bort. Paul minns att han aldrig hann förstå allvaret förrän det var för sent.

Strax därefter blev Paul och en reporter från GT skickade med ett litet flygplan till norska Måbødalen, där en minibuss full av svenska ungdomar hade krockat med en betongvägg. Framme vid sjukhuset insåg Paul att han inte ville vara där. Hur skulle han, mitt i sin egen sorg, kunna fotografera föräldrar som precis mist sina barn?

Vid ett tillfälle brast det för en av mammorna, som sprang fram och slog till en TV-fotograf medan hon skrek: »Era jävlar!« Följande dag skulle de anhöriga åka till olycksplatsen, flera för att ta farväl av sina barn eftersom kropparna var så söndertrasade att det inte gick på något annat sätt. Medierna ombads att hålla sig undan, men följde händelseförloppet på avstånd. Paul fotograferade föräldrarna bakifrån när de gick mot olycksplatsen och hade svårt att ställa in skärpan eftersom tårarna rann.

När de kom tillbaka till redaktionen stämde medarbetarna upp i en applåd för ett väl utfört jobb. Paul bröt ihop och åkte hem.

– De såg bara grejen. De arbetade ju bakom sina skrivbord och såg bara ord och bild, inte människorna. Den läxan bär jag alltid med mig – att bilder i tidningen inte bara är grejer. De har effekt. Både under inhämtandet och när folk ser och läser.

Dagarna i Måbødalen lärde Paul att redaktionens bedömning är strunt samma – när det väl gäller är det han som står där, mitt emot en förtvivlad människa. Då måste han kunna motivera för sig själv varför det är viktigt.

En tid senare blev Paul kär i en amerikansk tjej och flyttade till New York. Han bosatte sig i ett litet kyffe i Queens, där nästan hälften av de 600 dollar han hade på sitt konto gick till bekämpningsmedel mot kackerlackor. Paul arbetade oftast tillsammans med GT:s utrikeskorre och reste mest hela tiden: runt om i USA, Syd- och Mellanamerika, Kanada och Kuba.

En dag ringde hans bror från Sverige: »Mamma är inte bra.« Paul kastade sig på första bästa flygplan, och hann nätt och jämt till Sahlgrenska sjukhuset. Hon dog av en propp i hjärnan. Bara några dagar efter begravningen tog Paul flyget tillbaka till New York. I över tio år kunde han sedan inte gå på ett plan utan att börja gråta.

 

Paul gick helt in för jobbet och snart gick flytten tillbaka till Sverige och Expressen. På de första utlandsuppdragen för tidningen, i Serbien och Afghanistan, styrde och ställde reportern medan Paul själv snällt satt och väntade. Det kröp i kroppen på honom, bilderna blev inte bra. I samma veva insåg han att han hade för dålig koll för att kunna driva sina egna idéer och ta ansvar för bilderna fullt ut.

Paul Hansen började lusläsa tidningar som New York Times och The Economist och byggde upp ett arkivsystem i datorn. På så vis kunde han inför varje resa öppna mappen märkt med respektive land och uppdatera sig om läget.

Samtidigt tärde rutinuppdragen, som att stå och frysa utanför Grand Hôtel i väntan på kändisar som skulle fångas på bild. En julhelg fick han syn på löpet: »Tomten våldtog mig.« Ju mer driven och kunnig Paul blev, desto tydligare blev det att den tidens Expressenjournalistik krockade med vad han själv ville göra.

En dag år 2000 skällde en redaktör ut Paul för att han ville ha ersättning för en P-bot. Men boten var inte hans, han hade tagit den istället för en kvinna som mist hela sin familj i en trafikolycka och som med kort varsel åkt till tidningen för att fotograferas med socialförsäkringsministern. Nu fick redaktören agera katalysator för flera års samlad frustration. »Lugna ner dig, Paul«, försökte han, men det var för sent: »Jag ska fan inte lugna ner mig, ge mig P-boten!«

Paul sade upp sig och fick snart jobb på DN istället.

 

Paul rivstartar ut ur hissen på andra våningen i DN-huset. Hälsar på journalisten Björn af Kleen: »Vad klen du ser ut i dag, Björn.« Pussar kollegan Fredrik Funck i pannan: »Skit på dig!«

Den lediga jargongen talar sitt tydliga språk: Paul är hemma, självklar. Huden i ansiktet ser ut att vara konstant solbränd och kontrasterar mot det grånande håret. Under en blå, långärmad tröja skymtar en illgrön Gais-T-shirt, på fötterna bär han omaka strumpor.

Som nyanställd ville Paul åka till Mellanöstern.

– Jag var så jävla trött på alla bilder på ungdomar som kastar sten, där det alltid stod samma bildtext: Ung stenkastande palestinier i  Ramallah, Hebron, bla bla. Jag ville åka dit och berätta vilka de var.

Hela första dagen i Jerusalem var reportern han åkt ner med sur på resebyrån som bokat en så »pissig resa« att de kommit fram fem på morgonen, utan något hotell att sova ut på. Paul vågade inte säga att det var han som bokat första bästa flyg, eftersom han var så ivrig att komma iväg.

De tog sig till Hebron och hittade till slut en ung kille, den ende som vågade prata med dem.

– Han förklarade att han kastade sten för att han var jävligt arg på den israeliska regeringen. Men hans mamma tyckte inte om det, och hans brorsa tyckte att han var knäpp i huvudet. Och trots att han var väldigt radikaliserad berättade han att pappans arbetsgivare var en bra man, fast han var israel. Israelen åkte runt och gav arbetstagarna pengar under bordet för att de skulle överleva under första intifadan. Journalistik handlar ju om det, att beskriva det komplexa.

I det stora reportage som publicerades efteråt fick killen berätta sin historia. På en av Pauls bilder stod han redo att kasta en sten, på nästa spelade han biljard med sina kompisar.

Paul kände att han hade lyckats uppnå sitt mål om rörelsefrihet. Men han hittade också knep för att få ännu mer. När han och en kollega följde knarkets väg från Hamburg till Sverige höll de på i ett halvår innan bitarna föll på plats.

– Varje gång cheferna frågade sa vi att vi knappt hade börjat. Vi manövrerade hela tiden, tills vi kände oss klara. Om man berättar allt för tidigt hamnar det lätt på ett PM och ska levereras. Jag förstår ju dem, men det kan bli på bekostnad av berättelsen.

Paul utsågs till Årets pressfotograf 2007 och fick minst en liknande utmärkelse de tre följande åren. 2010 mottog han priset som världens bästa pressfotograf i tävlingen Pictures of the Year International.

Samma år åkte han till Haiti för att skildra sviterna efter en jordbävning. Bland rasmassor och döda pågick hänsynslösa plundringar, och i ett försök att skingra folk sköt polisen i luften. Ett skott träffade istället en ung kvinna i pannan. Pauls bild på den omkomna Fabienne, 15, med dagens fynd i famnen – två inglasade tavlor med blommor på – sammanfattade vansinnet och anarkin och berörde många människor.

I samband med att den utsågs till Årets nyhetsbild publicerade fotografen Nathan Weber ett översiktsfoto som visade fotograferingstillfället: sju vita män som jagade den bästa bildvinkeln vid den dödade kvinnan. Det väckte starka reaktioner.

Annons

– Det ser ofta ut så när fotografer tar bilder, säger Paul. Jag har en snarlik själv.

Han bläddrar fram den i sitt arkiv på datorn.

– Men vi valde att gå på Fabiennes historia. Och vem är jag att säga till New York Times eller Guardian: »Här får inte ni stå, här står jag.« Det är väl bara bra att världspressen står där? Sedan kan man diskutera hur bilder kommer till, postkoloniala perspektiv och så vidare.

Att rakt av jämföra hur man fotograferar döda människor i Sverige och i krigsdrabbade länder menar han är omöjligt.

– Låt säga att Sverige har varit norra Europas fattigaste land i 50 år, att polisen är jättekorrupt, att det är inbördeskrig mellan Skåne och Jämtland, och så kommer Norrland in på ett hörn och det blir ett trepartskrig – den situationen måste du flytta till Sverige. Du kan inte bara flytta Bosnien till Sverige. Och jämföra en död människa där och här. Om jag åker till Mellanöstern är problemet med att ta bilder på döda ofta det motsatta: folk drar in en i bårhus och på begravningar. »Take a picture!« De är så upprörda av vad som hänt. Skulle samma sak ske här som i Gaza skulle vi också vilja visa världspressen: »Kolla vad de här jävla skåningarna gör!«

2012 trappades konflikten i Gaza upp igen. Paul åkte ner med reportern Erik Ohlsson och bodde på ett litet pensionat alldeles intill stadens sjukhus. En kväll drack de te med några av doktorerna, och en av dem berättade om en familj som suttit framför TV:n när en bomb slog ner i deras hus. Pappan och barnen dog, mamman blev så svårt skadad att hon försattes i koma.

Dagen därpå åkte de till det bårhus där de flesta av Gazas dödsoffer förvaras. Bland dem fanns två syskon på två och fyra år, och deras pappa. När de manliga släktingarna kom för att hämta dem sprang Paul i förväg. Enligt traditionen ska ett sådant begravningståg leda fram till huset där kvinnorna sörjer, men processionen – som snart bestod av flera hundra människor – bara fortsatte. Paul förstod att detta var familjen som doktorn berättat om kvällen före, och att anledningen till att de bar så länge på de döda var att det inte fanns något hus att gå till.

Fotot vann första pris i världens mest ansedda fototävling, World Press Photo. Som vanligt när det gäller bilder från Mellanöstern restes diverse kritiska frågor: Var de skådespelare? Var det verkligen israeliska soldater som dödat dem?

Men det kom också en annan anklagelse: en bloggare publicerade ett hätskt inlägg om att fotot skulle vara sammansatt av tre olika bilder. World Press Photo bad om originalfilen, som skickades till oberoende granskare i USA och i Amsterdam. Efter något dygn friades Paul från misstankarna.

 

Paul Hansen springer längs Sveavägen framför finansminister Magdalena Andersson. Kastar sig ner på ett övergångsställe för att fånga henne i en ny vinkel, gör ett sidohopp in bakom en byggnadsställning för att hitta en kontrast. Svetten rinner längs hans tinningar.

Han tar av sig sin svarta funktionsjacka, slänger den till mig och ber mig ta namnet på en byggnadsarbetare – sedan springer han vidare. Det märks att han är gammal handbollsspelare.

I pauserna slappnar han av, häcklar finansministerns presskontakt för hans unga ålder, konstaterar sedan att han gillar ministerns ibland väl dolda och diskreta humor: »Man vet inte om hon ska skjuta en eller bara skojar med  en.«

Flera personer i Pauls närhet, däribland hans fru, beskriver honom som något av en dubbelnatur. När han fotograferar går han fram, tar plats. Privat är han skojig, men rätt blyg, ställer sig ofta i hörnet på mingel.

När han pratar om människorna på sina bilder får han ibland hålla tillbaka gråten, och han är till och med känslig för blod – Paul minns hur han såg stjärnor när läkaren lade ett litet snitt i exfruns ben inför en operation. Samtidigt har han ägnat trettio år åt att dokumentera mänskligt lidande.

– Det är yrkesrollen, komponerandet, som får mig att orka i stunden. Man tänker: »Där är det ljust!« Eller: »Vems bror är det där?« Så länge skälet till att man är där är solitt, går det ofta bra.

Men kameran är ingen sköld, bara en tidsfördröjare:

– Reaktionen kommer alltid. Jag har stått i många mörkrum och gråtit. Eller nu, när jag redigerar hemma framför datorn. Folk frågar ofta hur jag orkar med allt. Jag brukar tänka tvärtom: skulle jag bara göra presskonferenser skulle jag dö. Det är jobben som handlar om liv och död som är på riktigt. Som en sjukhusclown sa till mig: »Nära döden blir allt så tydligt.« Det är sant.

 

Numera skriver Paul även många av texterna själv. Han filar på idéer efter arbetsdagens slut. Listorna på personer som han vill hålla kontakt med växer och växer.

– Alla är lika kära, alltså. Niklas Ekdal sa en gång när han var chef på DN: »Fan Paul, du är ju som en jävla socialarbetare.« Jag tog det som en komplimang.

När vi sitter i DN:s matsal med varsin dagens lunch ringer Paul upp Erik, en av alla personer han håller kontinuerlig kontakt med.

– Hallå din gamle djurgårdare. Det är Hansen här. Hur är läget? Jag har varit lite upptagen i dag. Fotograferat finansministern. Jag tror inte att hon är AIK:are, men jag ska kolla det nästa gång … På lördag spelar de? Okej … i dag blir lite ont om tid, men kan vi ses i morgon? Jag har en present till dig. Den ligger i bilen. Då ringer jag dig i morgon, Erik!

Paul trycker av samtalet.

– Han är så genomgenomsnäll, alltså. Lennart och Erik, det är två äldre män som i hela livet blivit mobbade, pissade på och allt. Så hittade de en trygghet i AIK-klubben, som blev som deras familj.

Tvillingparet, båda med intellektuella funktionsnedsättningar, jobbade i disken i matsalen vi sitter i när Paul och en journalist började följa dem. Det visade sig att Lennart hade fått cancer och åkt in på sjukhuset samtidigt som AIK hade chansen att vinna Allsvenskan. Inför den avgörande bortamatchen i Göteborg bjöd klubben med bröderna på ett chartrat plan tillsammans med andra fans.

– De hade aldrig flugit förut. På sjukhuset gav de Lennart extra näring och tog bort cellgiftsbehandlingen så att han kunde åka. Så vann de guldet!

Två veckor senare dog Lennart. Paul gick på begravningen i Solna gamla kyrka. Strax därefter hölls en tyst minut i samband med AIK:s ishockeymatch på Hovet i Stockholm, där styrelsen berättade att Lennarts stolar på Råsunda och Hovet skulle hållas tomma hela den kommande säsongen.

Allra tuffast är det förstås när barn går bort, oavsett var i världen det sker. En av dem som Paul kommit nära är en hjärtsjuk tioårig pojke vars resa han skildrat i ett reportage. När Paul och hans fru Christina fick dödsbeskedet bröt de ihop tillsammans. Utöver att de blivit nära vänner till familjen fanns ytterligare en koppling: kontakten uppstod på Drottning Silvias barnsjukhus när Paul och Christina var där med hennes son Ludvig, som också är hjärtsjuk.

– Varje juldag släpper vi upp en rislykta med ett ljus i till honom.

 

På senare år har Paul börjat se att det ofta finns minst två anledningar till att man gör det man gör. En yttre, som att det är viktigt att skildra orättvisor för att omvärlden ska reagera. Men också en inre. Han berättar om fotografen Ed Kashis projekt Aging in America, som inspirerade Paul att porträttera äldre människor i Sverige. När han kom hem till en av dem, Inger Nylén, frågade hon honom varför han skulle göra det här. Paul förklarade bakgrunden. Hon frågade samma sak igen.

– När hon frågade tredje gången tänkte jag: Är hon lite knäpp, eller vill hon inte vara med egentligen? Men det hon sa var: »Varför vill du göra det här? Kan det vara så att du har mist dina föräldrar?« Hon hade ju helt rätt. Jag sa till henne: »Fan Inger, nu är jag avslöjad.«

Paul har insett att föräldrarnas alltför tidiga död färgade honom på djupet:

– Om man mister någon på det sättet som jag miste både min mamma och pappa, så blir man kanske extra känslig för människor som har mist någon … Det är ju mycket de uppdragen jag väljer.

Paul minns ett tillfälle då han var i Ramallah. Hans telefon ringde och han hade svårt att höra på grund av all skottlossning. Det var hans dotter: »Pappa, du är en bajskorv!« »Vad menar du, Emma? Pappa jobbar!« Det visade sig att hon skulle ut och cykla men att Paul råkat få med hennes cykelnyckel i fickan.

– Det blev en reality check. Jag stod där och riskerade livet – för vadå? Det är ju hon som är viktig. Hon hade delvis rätt också, när hon sa att jag var en bajskorv.

Hur menar du?

– Hade jag vetat vad jag vet i dag om sorg och bearbetning hade jag inte börjat jobba direkt efter mina föräldrars död på det sättet. Det blev ett livslångt icke-hanterande av sorg, jag flydde in i jobbet. Jag var inte närvarande, varken som make eller pappa. Fram till nu ungefär, eller några år sedan.

Hur tog du dig ur det?

– Terapi. Jag älskar en scen i Crocodile Dundee där de pratar om att alla går i terapi. Så säger någon: »Men, har de inga kompisar?« Han förenklar det väldigt. Men jag har väldigt bra vänner också. Som tur är har jag en fru som är intresserad av berättande och journalistik. Vi har liksom ett löpande samtal hela tiden. Och vissa kollegor på jobbet. Det handlar inte bara om frustrationen över världsläget, utan om att inte vara där.

Din kommande bok heter just det – Being  There.

– Som fotograf är man utlämnad åt tillfälligheter – du ska vara på rätt plats, i rätt tid, med rätt objektiv. Jag har en återkommande mardröm. Den börjar med att en bomb sprängs, eller någon annan stor händelse som det ska tas bild på. För många år sedan var det vanligt att det inte fanns någon film i kameran. Sedan har drömmen uppdaterats till att jag har film i kameran men inte kan framkalla den – eftersom vi kör digitalt. Det handlar om prestationsångest. I stort sett alla fotografer jag känner är solister. Duktiga, tävlingsinriktade. Det är jag, och har alltid varit. Att spela fia med knuff med någon som inte går in för det är värdelöst.

Du sa i en intervju att du blir provocerad när folk porträtteras som svaga.

– Det går ju i min livsnerv, ja. Leif GW Persson fick en gång frågan vad som drev honom. »Hat«, sa han då. Jag förstår vad han menar. Han menade att han hade en rörelse i sig, att han ville visa de djävlarna. Så är det inte för mig. Men jag har själv varit definierad som svag, ett barn i en låginkomstfamilj som inte kunde de svenska sociala koderna. Jag vill inte vara där jag var – det är min rörelse.

 

Paul låser upp dörren till sin lägenhet i Hornstull.

– Sixten! Hej gubben!

En Jack Russell, som har eget Twitterkonto och ofta förekommer i Pauls krönikor i DN, springer emot oss. På en tavellist ovanför sängen i sovrummet ligger kulan som opererades ut ur Pauls axel hösten 2016. Han konstaterar att världsläget för journalister har blivit hårdare. Men Paul litar på de säkerhetsbedömningar DN och han själv gör.

–  Skicka mig till Irak igen! Jag är den bäste du kan skicka, för jag kommer inte att bli skjuten igen. Vad många inte tänker på är att det absolut farligaste med att åka till konfliktområden – utöver brott –  är trafikolyckor. Det är det vi tränar mest på när vi är på kurs två gånger om året.

Emellanåt svischar ett flygplan på väg mot Bromma förbi på låg höjd. Paul minns när hans dotter var liten och han följde henne till dagis – hur en promenad som egentligen tog fem minuter kunde ta en evighet eftersom hon blev lika exalterad varje gång hon såg ett plan. Först blev han otroligt otålig.

– Men så tänkte jag: Flickan har ju rätt! Det är inte samma flygplan varje gång. Som fotograf måste jag tänka just så: ingen bild är tagen. Det är det som är så jävla spännande, och jobbigt. Om man är 53 år, som jag, måste man kämpa sig till den där rena, oskyldiga tvååringsblicken.

Paul fingrar på mobilen. Han skriver till sin dotter som bett om hjälp med en läxa.

– Vi har en mycket bättre relation i dag. Jag har sparat ett SMS från henne som jag alltid läser innan jag ska iväg någonstans. När jag och Mattias Carlsson blev beskjutna i Kairo 2013 skrev jag till henne: »Emma, du ska inte vara orolig, allt är bra.« Nu får jag en klump i halsen … Då skrev hon, och då är hon ändå känslosam när hon skriver det här, hon är rätt så karg annars: »Jag hoppas du inte dör.« Det är det sista ordet i min bok.