Den ofrivillige hämnaren

Alla, från indietjejer till gamla farbröder, älskar honom. Varför är Håkan Hellström den enda som inte fattat det?

Håkan Hellström trycker ut en bränd CD med Happy Mondays ur bilstereon och pressar in en skiva med ordet »pappa« skrivet med tuschpenna. Medan Frank Sinatras Cycles rullar igång lägger han i femmans växel på sin gråa Ford och svänger ut i omkörningsfilen på E6:an norrut från Göteborg.

– Den här lyssnar jag på varje dag.

Annons

Han trummar på ratten, slänger sin panamahatt i barnstolen i baksätet och sjunger med.

– There isn’t much that I have learned through all my foolish years, except that life keeps running in cycles. First there’s laughter, then those tears.

Det är sensommar och vi är på väg till låtskrivaren och producenten Björn Olssons hem och studio på Orust. Sedan Björn lämnade Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives har han spelat in fyra instrumentalskivor uppkallade efter olika skaldjur och gjort sig känd som en kompromisslös särling. Skivorna har sålt i några hundra exemplar, men gett honom det internationella smeknamnet »Sweden’s Ennio Morricone«. Samtidigt har han producerat så skilda artister som Hästpojken, Mando Diao, Ulf Stureson och Alf Robertson – och de senaste åtta åren varit Håkan Hellströms bollplank och låtskrivarpartner.

En kraftig inbromsning får en tom McDonald’s-mugg att välta mot växelspaken. Håkan nickar mot bilen framför, en silverblänkande stadsjeep.

– Jag skulle ha fått en sådan Volvo om jag hade använt den i en video. Någon från Volvo kontaktade mig och sade det. Jag funderade ett tag: »Hur fan ska jag kunna få in den i en video?« Men sedan tänkte jag att jag ska försöka behålla någon integritet, ett tag i alla fall. Efter första skivan fick jag en del kläder, men jag har backat lite där. Jag ville inte bli en del av den där konstiga världen. Folk är kompisar med en när det går bra. Men sedan, när det går dåligt, vänder de en ryggen.

Resonemanget mynnar ut i en monolog om att »det är precis som Frank sjunger«.

– Så jag tänker att om man inte går in i det så får man heller inte lika mycket stryk när det vänder sedan. För det här är ju tillfälligt alltihopa.

När vi har passerat Kungälv börjar vi tala om Håkans nyinspelade låtar. En av dem heter River en vacker dröm. Han skrev den när det i våras blev klart att han skulle framföra hela sin debutskiva Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut vid en specialkonsert på Way Out West-festivalen. River en vacker dröm handlar om de tio år som gått sedan genombrottet. När han skrev den var tanken att låten bara skulle spelas en enda gång, på festivalen.

– Men vi får se, säger han. Om publiken vill höra den och så. Man vet aldrig hur det blir.

Håkan Hellström säger sådana saker hela tiden. Första gången vi träffades trodde jag att han skämtade, eller var överdrivet ödmjuk.

Det är några dagar kvar till Way Out West. Håkans Hellströms namn står överst på festivalens affischer – trots att arrangören redan kunde skryta med världsartister som M.I.A. och Iggy Pop var det först efter att Hellströms konsert offentliggjorts som biljettförsäljningen tog fart på allvar.

Till skillnad från exempelvis Kent, som också kommer ur ett indiesammanhang, har Håkan Hellström lyckats behålla sin status bland poppuritaner även efter att han nått de breda massorna, sjungit i Allsång på Skansen och fyllt ishallar. »Om någon artist älskas i det här landet – från skolbarn i Malmberget till tanter i Majorna – så är det Håkan Hellström«, som Niklas Wahllöf nyligen slog fast i Dagens Nyheter. I en äldre artikel i musiktidningen Sonic förklarade skribenten Pierre Hellqvist att han aldrig tidigare fått så många frågor om ett intervjuobjekt: »Undan för undan har Håkan Hellström blivit en sorts förbehållslöst älskad nationalikon som vi inte har särskilt många av i Janteland.«

Några dagar i Håkans sällskap gör det tydligt att han inte delar den uppfattningen. När jag frågar honom om en textrad i River en vacker dröm där han sjunger »alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström«, svarar han att han får »höra så mycket hela tiden från folk som tycker att de vet hur jag borde ha gjort«.

– Jag är så van att bli sågad. Femtio procent av alla tycker att jag är ren skit. Du skulle ha sett när det blev klart att jag skulle spela i Scandinavium för två år sedan. Det blev ju ramaskri. Göteborgs-Posten skrev en artikel om hatkommentarerna från vanligt folk på nätet. Scandinavium, där skulle ju Iron Maiden eller Rod Stewart spela, inte en falsksångare från Frölunda: »Du ska inte tro att du är någon!« Jaja, men vad fan, jag kan ju inte ha den i Lisebergshallen. Det ryms inte. Vad ska jag göra? Och de dåliga recensioner jag får är lika många som de goda. Och båda är totalt extrema. Antingen är jag helvetets son eller tvärtom.

Jag säger inget om att Scandinaviumkonserterna han talar om renderade honom femmor i Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgs-Posten samt en fyra i Expressen.

Annons

Vi lämnar Stenungsund och kör ut på Tjörnbron.

– Kolla! Det är så fint. Jag skulle kunna köra så här hela dagen.

Några timmar senare har vi ätit lunch och badat och sitter i Björn Olssons husbil. Håkan har tagit på sig sin panamahatt och blickar ut genom fönstret. På trappan upp till sovloftet hänger Björns kalsonger och droppar saltvatten på golvet.

Håkans telefon – av vattentät modell, sonen Julius dreglade sönder hans förra – ringer. Han fipplar upp den ur fickan. Det är Håkans kompis och rådgivare Isse Samie som undrar hur det känns inför lördagens spelning på Way Out West. Håkan säger:

– Vi är ju mest inbjudna som en klackspark egentligen. Vi ska bara vara som ett litet pausband på festivalen. Men det ska bli kul med festen efteråt.

Omdöme. »Björn tyckte att Gårdakvarnar och skit skulle heta Göring. Det kanske inte är så konstigt att han har ett litet hus på Orust och jag en fyra mitt i stan.«

Några dagar senare sitter Håkan barfota i en fåtölj i Traxtonstudion på Söder Mälarstrand i Stockholm och ger instruktioner till mixaren Simon Nordberg.

– Jag tänkte på en grej till. Det som leder in i den här versen slutar lite snörpligt. Kan man låta den tonen ligga kvar längre?

Simon klickar fram rätt kanal i datorns studioprogram, drar i ljudvågorna och sätter på Man måste dö några gånger innan man kan leva, en av fem sånger på Håkans kommande skiva Två steg från paradise som är skrivna tillsammans med Björn Olsson. Det är en melankolisk melodi med Tom Petty-gitarrer och en ovanligt berättande text.

– Den här skivan är mer Taube än någonsin, säger Håkan. Det Taube gjorde var att han aldrig lät formatet begränsa berättelsen. Han berättade färdigt historien. Jag gör ju pop, men jag har inte begränsat mig till popformatet: »Det ska vara två verser, en refräng…«

Håkan förklarar att hans bror, som är gift med en kvinna från Trinidad och Tobago, lyssnar uteslutande på calypso, och att han har fått in Håkan på samma spår.

– I calypso gör man som i hip hop. Man utmanar varandra live, som i filmen med Eminem, och, vad heter det… battlar. Någon i publiken får gå upp och sjunga en låt om sina nya skor. De kan hålla på tills de berättat färdigt, ibland i tjugo verser. De går upp med jättebra självförtroende varje gång, men publiken kan lika gärna skrika: »Sorry, that was bad!«

I övrigt påminner skivan mycket om För sent för edelweiss, som liksom den här producerats av Jocke Åhlund. I en av låtarna har de också vidareutvecklat Manchesterinfluenserna från låten Klubbland på skivan Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått.

Håkan börjar vifta med armarna och dirigera.

– Det här låter skitbra! Fan, jag är jättenöjd nu! Vill ni ha kaffe, förresten?

Han springer ut i köket, plockar fram tre koppar ur ett skåp och häller upp kaffet som finns kvar i bryggaren. Nästan allt hamnar i den första koppen. När han sedan ska hälla över kaffet från den koppen i den andra koppen hamnar hälften på bordet. Proceduren upprepas när han ska hälla över kaffet från den andra till den tredje koppen.

– Alltså, det här med mängd är jag så dålig på.

Vi tar varsin kopp och jag påpekar att flera av hans senaste låtar handlat om tid som förflutit och människor som förändrats.

– Man blir äldre hela tiden. Samlar på sig mer och mer. Tid har blivit något man lägger märke till och tänker på. Förut var allt nu. Då hade man varken ett förflutet eller en framtid. Det finns de som säger att  man bara skriver tre låtar. Som Taube – han skrev sjömansvisor, kärleksvisor och skärgårdsvisor, och mycket handlade om tiden. Eller som Frank Sinatras Cycles eller Taubes Så länge skutan kan gå. Det är ett tema som klingar vackert.

Har du haft någon åldersnoja?

– Åldersnojor kommer nog av att man inte förverkligat det man hoppats på, och att det börjar bli för sent. Att allt glider en ur händerna. Jag har ju fått göra allt jag inte ens vågat hoppas på. Turnera, sjunga, spela in skivor. Jag trodde på sin höjd att jag skulle få vara trummis i något band.

 

När Håkan Hellström berättar om sig själv återkommer han ofta till episoder från sin ungdom som handlar om oförrätter och utanförskap.

Han beskriver sig själv som »en klassisk glasögonorm«, den enda i lågstadieklassen på Dalaskolan med glasögon, och därtill med en lapp över ena ögat för att träna upp muskulaturen. Han hade dessutom en kombination av olika talfel, som gjorde att »ingen förstod vad jag sade«, förrän hans mamma tog honom till en speciallärare när han var tio år gammal.

När han till slut fick börja ha linser istället för glasögon vägrade han att ha dem på bägge ögonen. Till slut tvingades optikern acceptera att Håkan bara ville ha lins på det ena ögat och kisa på det andra.

I gamla artiklar om Håkan Hellström framhålls ofta att han gick på Göteborgs Högre Samskola, som framställs som en exklusiv skola för snobbiga rikemansbarn. Ryktet stämmer delvis, men skolan har också varit en fristad för barn som ansetts ha särskilda skäl att få en skyddad verkstad på en halvprivat skola.

– Jag upplevde att det var mer snobbigt på andra skolor, säger han. Rektorn tog också in elever som hade behov av att gå där, som hade dålig ork, var mobbade, brännskadade, satt i rullstol eller hade någon annan typ av problem.

Håkan var en av dem som kom in för att han hade en särskild anledning.

– Det där är en sak som jag inte vill prata om, men det var ordentligt trubbel som gjorde att både jag och min bror fick börja på Samskolan. Jag i sjuan och min bror i gymnasiet. Mamma åkte dit och talade med rektorn, som lät oss börja med två veckors varsel. Vi fick en chans att börja om, det var en räddning på många sätt.

Första dagen i Samskolan, på hösten 1988, hamnade Håkan bredvid en kille från Stockholm som hette Theodor Jensen. På insidan av sin pärm hade Theodor klistrat en stor bild av en svart man med stort, krulligt hår och en gitarr. »Vet du vem det är?« frågade Theodor på stockholmska. Håkan skakade på huvudet. »Det är Jimi Hendrix«, förklarade Theodor.

Håkan, som gillade Dire Straits och var med i sambaorkestern A Bunda, hade fått ett trumset av sina föräldrar några år tidigare. Snart bildade han bandet Little Wings tillsammans med Theodor. De spelade bara Jimi Hendrix-covers.

Annons

Samma termin som Håkan började sjuan kom en nyutexaminerad svensklärare till skolan. Peter Fredriksson minns Håkan väl.

– De första åren som lärare har man ett väldigt engagemang i eleverna. Med åren blir de sedan bara en grupp människor man möter. Jag hade både Håkan och hans storebror Tomas. Båda var begåvade, men Tomas var intellektuell och teoretisk, intresserad av strukturer och modeller. Håkans begåvning var mer kreativ och emotionell. Han hade nära till sitt känsloliv.

För att få eleverna intresserade av lyrik introducerade Peter Fredriksson något han kallade för Dikttoppen. Alla elever som ville fick lämna in dikter anonymt, sedan tryckte Peter upp en stencil varje vecka där han blandade klassiska dikter med elevernas. Därefter fick klassen rösta på vilka de tyckte var bäst.

– Håkan slog i allmänhet både de traditionella lyrikerna och modernisterna, säger Peter Fredriksson. Jag märkte att han var intresserad av att skriva. Han ville ta upp konkurrensen med Ekelöf och Aspenström och de stora grabbarna. Och han gjorde det med den äran.

Annars beskriver Håkan sig själv som att han »saknade läshuvud« och »inte var något ess« i skolan. En anledning var att han hade så svårt att hålla föredrag.

– Jag ville så gärna stå framför klassen och prata, men det gick inte. Det var inte vanlig blyghet, jag var sjuk på något sätt. Min kropp fick epileptiska anfall. En gång skulle jag hålla ett föredrag på fem minuter. Jag ställde mig upp, men klarade inte av att säga något. Jag började skaka i hela kroppen och fick ingen luft. Jag gjorde mig till åtlöje fullständigt. Efteråt sade ingen ett ord, förrän läraren bröt tystnaden: »Känner ni så här när ni ska hålla föredrag?« Jag kände bara: »Snälla skjut mig. Ska resten av lektionen handla om mitt sammanbrott?« Alla andra var ju glada som slapp hålla föredrag, men jag var fullständigt förnedrad. Sedan blev det bara värre.

– Men en gång skulle jag hålla ett föredrag om Bob Dylan. För att slippa prata hittade jag på en sång, på rim. När det var min tur ställde jag mig upp och sjöng. Konstigt nog funkade det. Och i de sista verserna fick jag med mig klassen som började klappa takten. Jag kände bara: »Jösses!« Men sedan blev allt som vanligt igen, jag kunde ju inte sjunga alla föredrag. Till slut fick jag förklara för lärarna att antingen slutar jag skolan eller så får jag slippa muntliga redovisningar.

Den mesta fritiden ägnade Håkan åt att träna fotboll. Han var vänsterback i Gais och satsade på att bli bäst i laget. När de inte hade träningar övade han för sig själv. Han bad sin mamma att binda händerna bakom hans rygg för att träna upp balansen när han trixade med en tennisboll. Han sprang ensam och fintade mellan koner som han ställt upp på fotbollsplanen. En kväll när han sprang där kom några killar från skolan och satte sig vid sidan av planen, »långhåriga och fulla«, och skrattade och skrek. Håkan sprang vidare »i någon sorts panik«.

Så småningom gick den ambitiösa fotbollsträningen ut så mycket över skolarbetet att Håkans mamma förklarade att han var tvungen att sluta med fotbollen och plugga upp sina betyg. Vid samma tid kom Håkans storebror Tomas hem med tre skivor av The Smiths, The Jam och Eldkvarn. Efter att Håkan lyssnat på dem gick han själv och köpte varenda skiva med banden.

I en parallellklass på Samskolan gick Daniel Gilbert och Henrik Berggren. De hade ett band som hette Broder Daniel och delade replokal med Little Wings i Mölndal. Henrik var någon man lade märke till, han var svartklädd och gick runt i korridorerna med smink och slokhatt. Håkan imponerades dessutom av att Henrik skrev egna låtar.

– Henrik var en posör redan då, minns Peter Fredriksson. Han brukade gå omkring med Sartre under armen. Det fanns något hos honom som var intressant, men jag kunde inte uppfatta det som äkta. Hos Håkan däremot fanns något som var oförställt, han verkade inte ha något behov av att göra sig till.

Eftersom Broder Daniel saknade trummis lyckades Håkan övertala bandet om att få spela med dem. På första repet kom han före de andra, och stod och väntade i en sandlåda utanför. När de hade spelat ett tag sade Håkan att han skrivit en egen låt. Alla blev imponerade. Senare visade det sig att det var Rolling Stones You can’t always get what you want, med två ändrade ackord.

Håkan säger:

– Det som var gemensamt för oss som bildade Broder Daniel var att vi hade ganska dåligt självförtroende allihopa. Jag vågar inte säga att vi var de största freaksen som gått på den skolan, men… Alla årskullar har nog en sådan där klick svartklädda. De kallade oss »svarta gänget« i lärarrummet för att vi hade svarta kläder, svartfärgat hår och docs.

Peter Fredriksson:

– Det är möjligt att de kallades så, det fanns väl några gamla fransklärare som tyckte att de var »annorlunda ungdomar«. Men jag delade delvis ungdomarnas preferenser, så jag fick väl inte höra det. Min ambition var ju just att få dem att upptäcka något annat. Och det var en skola där det fanns utrymme att sticka ut. Det var helt OK att vara en 15-årig kille som Håkan och skriva lyrik. Jag tror inte han blev mobbad eller utsatt för det.

Tittar man på bilder av Håkan från högstadiet och gymnasiet slås man av hur mycket hans stil varierar. Ibland har han Paul Weller-frisyr och Dr. Martens, ibland kostymbyxor i färgglada rutmönster eller långt hår och hawaiiskorta. På några bilder verkar han vara mitt i den period som Theodor Jensen i en intervju beskrivit som »slajmig rivierastil«.

– Jag prövade mig hela tiden fram för att se vad tjejerna gillade, säger Håkan. Men jag blev ändå aldrig av med oskulden. Både Theo och Daniel blev av med den långt före mig.

Efter gymnasiet hoppade Håkan runt mellan strökurser i dramatik, sociologi, etnologi och humanekologi på Göteborgs universitet, samtidigt som han spelade med Broder Daniel och uppträdde med det egna bandet Påvels. Påvels spelningar byggde ofta på att bandet improviserade och turades om att spela solon. Däremellan gick Håkan fram till micken och sjöng några rimmade fraser, sedan kunde han springa ner till baren och köpa en öl innan han gick upp på scenen igen. Låtarna hette saker som Partytelevision, Partyskor och Jazzhimlen. De spelade på svartklubbar och privata fester, och stod i flera år för underhållningen på en lokal klätterklubbs årliga medlemsfest.

Varken Påvels eller Broder Daniel verkade ha några stora framtidsutsikter. En natt på klubben Kompaniet på Kungsgatan sade Håkan på fyllan till Henrik att han ville sluta för att han var trött på alltihop. Nästa morgon hade Håkan glömt bort vad han sagt, men han märkte snart att Broder Daniel skaffat en ny trummis.

Två veckor senare fick de skivkontrakt och blev ett av det tidiga 90-talets mest omtalade indieband, mycket tack vare Linda Skugge som skrev krönika efter krönika om Henrik Berggren i Expressen Fredag. Håkan försökte förgäves övertala Henrik om att få komma tillbaka till bandet, men fick till att börja med följa deras framgångar på avstånd.

– Jag var helt deprimerad, minns Håkan. Broder Daniel var ju det bästa bandet jag visste.

Efter en period som trummis i Karin Dreijers band Honey Is Cool fick han chansen att komma tillbaka som basist. Bandets tredje skiva, Broder Daniel Forever, blev en oväntat stor framgång efter att Lukas Moodysson använt låten Whirlwind i sin film Fucking Åmål.

Under turnén kunde Håkan ta igen vad han missat. De pajade hotellrum och i en intervju i Sonic har Håkan berättat att det fanns så mycket tjejer under turnéerna att han »höll på att bli knäpp i huvudet på riktigt. Jag kunde vakna upp på åkrar, naken, i handbojor.«

Efter att ha turnerat runt och surfat på framgången från filmen dröjde det innan bandmedlemmarna samlades i studion igen.

Håkan kom hem till sitt minimala studentrum med utsikt över Ullevi, men bodde lika ofta hemma hos sina föräldrar i Frölunda. Han kände att han inte var på väg någonstans, att livet rann iväg och att han inte hade lyckats förverkliga någonting. Han såg framför sig hur han skulle ta ett jobb, vilket som helst, och fastna där.

Han började skriva mer uppstyrda låtar än de han spelat med Påvels och samlade alla pengar han kunde undvara i ett kuvert som han lade i lådan på sitt skrivbord. Tanken var att en dag få råd att spela in en egen demo.

En dag hittade hans mamma en lapp i Håkans rum där han skrivit:

»Ge mig arsenik

För stan är full av tanter och tragik

Pulver hjälpte mig verkligen

Skriv det här i tidningen

För jag var nere men uppe på fem«

Hon frågade Håkans storebror Tomas om hon borde tala med Håkan, men Tomas förklarade att hans lillebror alltid varit sådan: »Det är lugnt, mamma. Håkan sitter bara inne på sitt rum och tar i allt vad han kan när han hittar på.«

När kuvertet i skrivbordet, efter ett och ett halvt års sparande, innehöll 5 000 kronor – tillräckligt för att spela in en demo med de nyskrivna låtarna – frågade Håkan sina gamla Broder Daniel-kompisar Johan Neckvall och Daniel Gilbert om de hade lust att kompa »bara för skojs skull«.

– Jag hade ju inget självförtroende. Och det var inga i Göteborg som gjorde skivor i sitt eget namn då, särskilt inte om man hade ett sådant fotbollstränarnamn som jag. Det var bara band. Och så skulle jag spela in det här, och sjunga om mig själv…

Demoinspelningen av Känn ingen sorg Göteborg började spelas på klubben Lolita i Göteborg. Folk kopierade upp den på kassettband och spred den vidare.

Uppmuntrad av uppmärksamheten skickade Håkan demon till tio olika skivbolag. Sju av dem hörde av sig. Innan Håkan skrev på för något av dem pratade han med Klas Lunding på Virgin för att kolla att det inte skulle bli något strul – eftersom Broder Daniel låg hos dem. Det slutade med att Håkan skrev på för Virgin.

– En dag när jag kom till studion satt Michael Ilbert, som mixade skivan, där med två medlemmar från Soundtrack of Our Lives. De märkte inte att jag gick in i köket. Där fanns högtalare som gick in till studion så jag hörde vad de sade. De satt och skrattade åt hur dåligt det var och raljerade över låtarna. De sade att det lät som ett dåligt Gyllene Tider. Det var en hemsk situation.

Men när singeln släpptes började Håkans telefon ringa så mycket att han tvingade skaffa hemligt nummer. SVT:s Musikbyrån hälsade på i studentlägenheten och gjorde ett långt inslag. Nöjesguiden kallade låten ett »musikaliskt mirakel«.

Efter den oväntade succén  med singeln var förväntningarna på skivan enorma.

– Då fick jag ta mycket skit, minns Håkan. Skivbolaget klagade på att låtarna till skivan inte var som singeln. Jag mötte mycket motstånd. Jag tänkte att det skulle gå åt helvete med alltihop, och att det inte spelade någon roll, jag kanske skulle få göra någon spelning på någon studentnation i Linköping och sedan åka hem igen.

Men så kom recensionerna. Skivan kallades »den bästa svenska popskivan någonsin«, tidningarna skrev om Håkan Hellström som en »frälsare« och jämförde honom med Morrissey och Bob Dylan. På den inflytelserika musiksajten Feber skrev Andres Lokko: »Det kan inte vara lätt att heta Henrik Berggren just nu.«

I alla intervjuer passade den 26-årige Håkan på att förklara att han aldrig haft en flickvän i hela sitt liv, men att han inte ville något hellre.

Före en av konserterna fick Håkan Hellström en amerikansk matroskostym av en kompis som varit på maskerad. Den blev hans scenklädsel, och snart var alla dammiga matroskostymer på Kvibergs marknad i Göteborg slutsålda.

– Då ringde de som skrattat åt mig i studion och var arga för att jag hade missat att skriva i konvolutet att vi använt hans studio för att spela in två körpålägg, säger Håkan. Plötsligt passade det att vara med i det vinnande laget.

 

Håkan Hellström står bredbent vid kanalen utanför Feskekörka och försöker posera som Pink Floyds oberäkneliga frontfigur Syd Barrett. Det strilande regnet plattar till hans lockiga frisyr, rinner ner i ögonen och tvingar honom att blinka. Han använder fortfarande bara lins på ett öga.

– Kolla, där är Paddan! skriker han och pekar på båten som dagligen kör turister genom Göteborgs kanaler.

Han vänder sig om mot båten, och vinkar.

– Hej hej! Välkommen till Göteborg! Välkomna, välkomna!

Han vänder sig mot Situation Stockholms fotograf.

– Det är väl det här man blivit nu. Man är anställd av Göteborgs kommun som något slags Albert och Herbert.

Paddans passagerare sitter i sina regnponchos och tittar på mannen på kajen. Ingen av dem verkar känna igen honom. Kanske är det en av avgångarna för tyska besökare som går varje dag. Håkan vänder sig mot dem igen:

– Jag har just köpt rrrräkor!

Turisterna ler och vinkar artigt tillbaka.

– Där har ni spårvagnen, välkomna!

Regndropparna blöter ner axlarna på hans rutiga ullkavaj och missfärgar hans mockaboots medan fotografen dirigerar honom fram och tillbaka på kajen.

De senaste dagarna har Håkan tagit instruktioner från en mängd olika fotografer. Han har spelat arg, glad, ledsen och förvånad. Han har balanserat barfota på vassa stenar, åkt husbil och svettats i fotostudios. Ett tiotal stora magasin vill ha honom på sina framsidor. Samtidigt arbetar han för att hinna färdigt med skivan som ska vara klar i slutet av augusti. Dessutom måste han repa för den kommande helgens Way Out West-festival i Slottsskogen.

Han visar det inte utåt, men han är stressad.

Sedan genombrottet med Känn ingen sorg för mig Göteborg för tio år sedan har Håkan Hellström släppt fyra kritikerrosade skivor och en vis-EP, han har vunnit rockbjörnar, grammisar och P3 Guldpriser. Han har fått en spårvagn uppkallad efter sig.

Framgången tvingade honom också att lämna Broder Daniel.

– Henrik sade: »Nej, Håkan det här funkar inte. Du har varit med på Allsång på Skansen. Det rimmar inte med vad Broder Daniel står för.«

Barndomskompisarna som utgjorde Broder Daniel har släppt några av de senaste årens mest hyllade svenska popskivor. Theodor Jensen har med The Plan, och som soloartist, gjort sig känd under eget namn. Daniel Gilbert har släppt en soloskiva. Lars Malmros utgjorde under en period fundamentet i Hästpojken.

Broder Daniel splittrades efter att Anders Göthberg hoppade från Västerbron i Stockholm våren 2008, men gjorde en avskedskonsert på Way Out West samma sommar. Spelningen filmades och blev en beståndsdel i biofilmen Broder Daniel Forever.

– Jag står i stor tacksamhetsskuld till Henrik, säger Håkan. Det gör vi alla. Det var ändå han som var Broder Daniel, vi andra var alltid ersättningsbara. Henrik skrev redan från början så bra låtar och var en så stark personlighet. Han var redo när han gick i korridorerna på skolan. Jag var bara en i gänget, som tyckte om att spela trummor. Det räckte för mig då. Broder Daniel blev en murbräcka som slog upp porten till paradiset, där man kunde förverkliga sina idéer. Jag tror inte att jag hade fått spela in en skiva om det inte varit för Broder Daniel.

Efter att För sent för edelweiss släpptes för två år sedan har Håkan bytt skivbolag från EMI till Universal, och hans nya bolag satsar under hösten allt på honom. Han är större än alla deras internationella släpp, och PR-avdelningen lägger allt annat åt sidan för att arbeta heltid med lanseringen av Två steg från paradise.

Efter tio år har Håkan vant sig vid PR-apparaten. Trots att intervjuerna går på löpande band anstränger han sig för att alla ska få med sig något unikt i sina block och diktafoner. Han drar roliga anekdoter och försöker vrida ur de delar av sin personlighet som han låter vara offentliga. Till fotograferingarna bär han med sig en resegarderob med olika ombyten för att tidningarna inte ska få likadana bilder som sina konkurrenter.

När han och Situation Stockholms utsända går in på restaurangen i Feskekörka kommer den mustaschprydde krögaren Gunnar Malm genast ut ur köket.

– Hallå Håkan! Vad får det lov att vara?

Efter att ha beställt gravad lax – »fantastiskt gott det här alltihopa« – inleds intervjun med ämnet konflikträdsla. Det har förföljt Håkan i flera år, och har återkommit flera gånger under den här veckan. När medlemmarna i Broder Daniel en gång gav varandra smeknamn efter djur blev Håkan »Ålen«. Björn Olsson älskar att offentligt upprepa att Håkan har en förmåga att »likt en ål slingra sig ur alla konflikter«.

Håkan sitter lätt nedhasad; med det mörka, rufsiga håret och de tajta byxorna över de smala benen påminner han lite om den belgiske seriefiguren Gaston. Han gestikulerar och underhåller den gapskrattande Situation Stockholm-reportern med sin syn på stockholmare:

– Det finns två sorter. Dels de som är helt allvarliga hela tiden, med sina skogshuggarskägg och mössor på svaj. Och så de som är ironiska hela tiden. Man kan prata med dem men man fattar aldrig om de menar allvar: »Skojar du nu?« »Ja.« »Och nu, skojade du när du sade det också?« »Ja.« »Var det också ett skämt eller menade du att du skojade?« »Ja, det var ett skämt. Jag skojade inte.«

Han svajar med hela kroppen fram och tillbaka i ett försök att illustrera en avancerad kombination av kropps- och överstegsfint.

– De är liksom fast i en evig fint som de aldrig kan ta sig ur. Ja herregud, det är inte konstigt att folk hoppar från Västerbron ibland.

En bieffekt av den välvilliga ambitionen att ge alla reportrar något unikt är att han ibland svävar i väg så mycket att han kan säga en sak i en intervju, och sedan säga emot sig själv i nästa. Om sina julkonserter på Nalen kan han till exempel vid ett tillfälle säga att de var »fantastiska« eftersom han fick spela inför »fulla företagare som stod vid scenen och skrek ›håll käften‹«. En annan gång framstår samma konserter som en besvikelse: »Alla satt ju helt knäpptysta och bara lyssnade.«

Det är lätt att förstå varför: det har inte hänt så mycket sedan han gjorde intervjuer i samband med släppet av För sent för edelweiss för två år sedan. Då kunde Håkan prata om hur han tillsammans med sin tjej och ettåriga son luffade runt i Brasilien och stannade i hippiebyn Trancoso, där han »tog seden dit han kom« och skrev nästan hela skivan hög och avslappnad i en hängmatta. Sedan dess har han mest tagit hand om sina barn och jobbat några dagar per termin på den äldste sonens föräldrakooperativ. Ofta blir det därför upprepningar: om tiden i Brasilien, om uppbrottet från Broder Daniel, om hur det var att anklagas för att inte kunna sjunga och att sno melodier…

När de ätit upp den gravade laxen kommer Gunnar med kaffe.

– Nä tack, säger Håkan. Jag börjar redan bli så här kaffestinn.

Han håller upp en darrande högerhand.

– Det är häligt, Håkan, säger Gunnar. Det är tur att det inte är något annat som du blir sådan av.

Äldre. »Förut var jag helt slut efter en konsert. Nu tränar jag stenhårt i perioder. Gör gymnastikövningar, armhävningar och utfall hemma. Och joggar.«

Några dagar senare äter Håkan sushi i en fotostudio i Södra Hammarbyhamnen efter att ha blivit fotograferad för ännu ett magasinsomslag. Sminket som sitter kvar på kinderna och under ögonen döljer spåren av sömnlöshet – en konsekvens av att han äter kortison efter att ha sjungit sönder rösten på det sista repet inför Way Out West-spelningen.

– Jag tror att det är någon slags speed i som gör att jag får problem att sova.

Han rullar runt en bit lax i sojan.

– Det har varit en galen vecka, helt sjuk faktiskt. Men det är ju inte så här hela tiden, det brukar variera mellan fyra olika sjok: ett med låtskrivande, sedan studiotid, sedan intervjuer och sedan live. Det är fantastiskt ändå att man får göra fyra olika saker, och jag tycker att allt är rätt roligt. Förut tyckte jag mest att det var ett nödvändigt ont att skriva låtar, men nu tycker jag bäst om det. Det är där man är kreativ och det verkligen sker något. Live finns direkthet och känsla, men man uppfinner inget, på scenen upprepar jag ju bara det jag redan gjort i studion.

Utöver Två steg från paradise och en skandinavisk arenaturné kommer Håkan Hellström i höst att vara aktuell med boken PS lycka till ikväll. I första hand är det en fotobok, med oväntat privata bilder ur Håkans egna fotoalbum, men den innehåller också texter där Håkan berättar om sitt liv och sin karriär. Många av texterna präglas av en känsla av utanförskap. I kapitlet där han behandlar sin skoltid vänder han sig till dem som är unga i dag med budskapet: Ni glasögonormar med finnar, håll ut, det blir en nyttig erfarenhet senare i livet.

– Jag har ändå fått en position där jag hörs och märks, och jag är faktiskt inte en helt tom människa. Är det något jag av egen erfarenhet kan bidra med så är det just det. Jag har ändå facit i handen. Jag vet att man kan komma någonstans även om oddsen inte ser så bra ut. Man tror ju att det är allt, att det är kört, men ofta är det de som har det tuffast i skolan och har minst framgång med tjejer eller killar, som går längst i slutet. De odlar något annat i sin karaktär än sportfånen som får ligga med alla tjejer. Han behöver inte åstadkomma något, odla något i sin karaktär, lära sig spela gitarr för att kunna imponera. Han behöver inte skriva dikter.

Eftersom självbilden från den tiden sitter i hela livet?

– Ja, man får lära sig att kämpa, att saker inte är gratis. »The losers now may later win, for the times they are a-changin’.« Det är en av de bästa raderna som finns. Och om jag kan vill jag gärna bidra till att stärka folks självförtroende på det sättet. Särskilt i dessa förfärliga tider med idolfabriker och ytligheter, där folk säger åt en vad som är rätt och fel i musik, och hur du ska lyckas ta dig fram. Fuck them all. Det enda jag kan säga är att inte lyssna på vad de säger, för de har ingen aning om vad de snackar om. Som exempelvis Laila Bagge. Ingenting vet hon. Absolut ingenting. Och så pratar de som expertis. Eller vad heter hon… Kishti, som satt i samma jury? Det finns inget innehåll i de här människorna, det är bara ondska. Eller just Laila verkar i och för sig rätt fredlig, men Kishti och de rakade killarna: ren ondska. De har fördärvat ungdomar. De bröt ner unga, osäkra människor och försökte göra sig roliga på deras bekostnad.

Idoljuryn är ett ämne som Håkan återkommit till flera gånger under några års tid. När han börjar tala om den får han ett annat driv i språket, nu ställer han sig upp, nästan fräser fram orden och skrynklar häftigt ihop sin tomma sushilåda.

– Det är exakt samma jävla mekanism som en stor grupp i klassen där ledarvargen står och säger: »Kolla vilka snygga brallor du har på dig, vad är det för märke, är det Wrangler eller?« Och så skrattar alla som sitter anonyma i mängden, säkra bakom sina jurybord. »Hohoho!« Och så kommer den osäkra ungdomen med en brinnande stark eld upp och ska ställa sig och sjunga något framför de här människorna.

Håkan skakar på huvudet och viskar för sig själv:

– De jävlarna, alltså. Att de vågar.

Så tittar han upp igen och höjer rösten.

– Att de vågar trycka ner osäkra ungdomar som kommer in på det sättet och är så utsatta framför en kamera, och göra underhållning av det. De ska ha stryk. Riktigt mycket stryk. Jag blir så förbannad. Ursäkta att jag uttrycker mig så starkt. Puuuh. Det är mord. De mördar ju folk psykiskt i program efter program. Jag blir så förbannad. Att det inte finns ett straff i lagen: »Du har kränkt de här människorna. Här står det i de här paragraferna i lagen: Mobbning, det ägnade du dig åt på en ganska hög nivå inför miljoner människor. Det blir fängelse i X antal år.« Är inte det rimligt att få dem dömda för att ha fördärvat någon och kvävt någons drömmar? Istället blir de kändisar och får gå på kändispremiärer. Jag känner sådan otrolig avsky inför den sortens människor. Och allt det är centrerat här i Stockholm. För mig är det helt orimligt. Och ingen tycks reagera.

Du kommer ofta in på den typen av berättelser, som handlar om att någon med drömmar blivit nedtryckt. Fast det är ofta du som är personen med drömmarna.

– Du har en poäng, jag har faktiskt inte tänkt på det själv. Ja… jag kan identifiera mig med den känslan helt enkelt. Jag vet hur det känns och därför blir jag så himla upprörd när det görs på en sådan nivå som att TV4 sänder det. Jag är inte det minsta uppdaterad som du hör, det är gamla spöken som lever kvar. Jag kan inte fäkta bort dem.

Är revansch fortfarande en drivkraft?

– Inte det minsta. Jag har fått min revansch för länge sedan. Jag har fått förverkliga mina skivor och alla mina drömmar, så det är inte så att jag slår underifrån längre. Fan, det känns som jag hela tiden pratar utifrån ett tonårsperspektiv, men jag är 36 år och har två barn. Jag går inte och grubblar över sådant här i dag. Jag är upptagen av en massa andra saker. Jag går bara igång känslomässigt på sådant där. Jag tänker inte att jag ska hämnas på någon. Det finns inte kvar längre. Jag är betydligt mer trött. Jag har ingen sådan ilska inom mig, förutom ibland när jag, som alldeles nyss, liksom blixtrar till som en gubbe. Musiken handlar inte alls om sådana saker, den handlar bara om att göra ett så vackert snideri som möjligt, skriva så fina ord som möjligt till Björns eller mina melodier.

Men du verkar ha kvar det perspektivet, du säger saker som att du inte ser dig själv som stjärnan i bandet, utan som trummisen som när som helst kan få sparken.

– Jag har läst tusen rockbiografier. Är det något jag vet är det att en musikkarriär är kort. En del tycks tro att de har kommit för att stanna. Jag är ledsen, men det är ingen idé att blåsa upp sina huvuden. Vi kommer bara att få leva och vara en liten stund här. Och tiden man får ha strålkastaren på sig är ännu kortare. Men det är fängslande att läsa om banden på 80-talet som tjänade skitmycket pengar och tänkte »nu kommer livet att vara så här« och brände allting. Hip hop-perspektivet: »Jag är stor nu, jag är bäst, alla mina tänder ska vara i guld.« Och så gick det bara åt helvete, och de fick ägna allt åt att försöka ta sig tillbaka.

Revanschtemat återkommer också i dina låtar.

– Finns det något jag grips av så är det revansch och hämnd. Och kärlek givetvis.

Han stannar upp och mumlar för sig själv, på ett sätt som påminner om Per Oscarsson:

– Kärlek – det… är fantastiskt.

Och fortsätter:

– Nämnde jag vilken skiva jag lyssnade mest på förra året? Payback med James Brown! Det är som du säger, jag har inte ens tänkt på det själv. Och jag älskar maffiafilmer. Varför? Jag vet inte, men det är resan, du vet, piuuuu, upp från ingenting. Eller när någons bror blir ihjälskjuten i början och hela filmen går ut på att hämnas. Det finns en sådan kraft i det, jag kan inte motstå det. Vilken är min favoritfilm? Rocky. Vad är det för tema? En nobody som får chansen att gå upp mot världsmästaren. Jag tycker bara det är något så vackert i det. Det handlar också om att man håller en dröm vid liv om någonting bättre. Att det finns något bortom det man tror är allt, att det finns något mer. Jag har alltid varit svag för sådana sånger, du vet, med Frank Sinatra: If i can make it here, I can make it anywhere.

Skalv. Dagen efter festivalen sade arrangören till Håkan att scenen flyttat sig två decimeter bakåt under hans konsert.

När Anna Ternheim äntrar Way Out West-festivalens största scen i Slottsskogen står ett gäng tjejer i amerikanska matrosjackor längst fram. Två timmar senare går 90-talsrockarna Pavement upp på samma scen. Tjejerna står kvar.

Ytterligare en dryg timme senare har de fått sällskap av en ansenlig mängd tonåringar i matroshattar. Hela plastgolvet som är lagt för att skydda gräset på ytan som är beräknad för publiken under en konsert är fullt med folk, trots att det ännu återstår en hel timme innan Håkan Hellström ska gå upp på scenen.

När så bilder av Älvsborgsbron och Karl Johansgatan i Majorna projiceras på scenfonden till tonerna av Alf Robertsons Jag lämna’ mitt hjärta i Göteborg sträcker sig publikhavet hela vägen till den andra änden av festivalområdet. Alla festivalens 25 000 besökare väntar på Håkan Hellström.

När han kliver upp på scenen till Känn ingen sorg för mig Göteborg börjar flickorna i matrosjackor att gråta. Längre bak i folkhavet har folk svårt att höra vad han sjunger eftersom publiken skriker och sjunger med i vartenda ord.

Håkan springer fram och tillbaka över scenen och domderar sitt band med James Brown-liknande fingerknäppningar och luftslag med armarna. Han bestämmer när de ska öka takten eller sakta ner. Öka intensiteten, eller plötsligt tystna, så att publikens sång får ta över.

Efter att ha spelat Ramlar stannar han upp och ställer sig på scenkanten med mikrofonen. Han är andfådd. Eftersom han inte har på sig sin lins ser han bara de i publiken som står tryckta mot kravallstaketet längst fram.

– Det är så himla symboliskt på många sätt att spela den här skivan just här, säger han. För tio år sedan spelade vi de här låtarna på en liten festival i Bragebacken, som ligger vid hoppbacken där borta.

Han pekar bort över träden, och börjar vandra fram och tillbaka längs med scenen.

– På festivalens minsta scen. Det var knappt en scen faktiskt. Det var mer som en korv… en korvmoj eller någonting. Det var väldigt märkligt för det var mitt på dagen. Och det var väl ungefär en femtio personer där.

Publiken jublar.

– Och de stod typ tjugo meter från scenen. Alla såg livrädda och uttråkade ut. Och jag sprang fram och tillbaka till mixerkillen, i min matroskostym, som faktiskt kändes mycket bredare då. Tio år, tio år. I alla fall, jag sprang fram och tillbaka till honom för att försäkra mig om att han skulle spela Evert Taubes När jag var en ung caballero alldeles innan vi gick på scenen. Men han måste ha hört fel eller något, tryckt på fel knapp, för istället satte han på den här Den kinesiska muren. Det är en tio minuter lång recitation om det kinesiska kejsardömet. Och det var ett sådant jävla antiklimax. Redan där kände jag bara: »Det här kommer att gå så mycket åt helvete.« Och det är faktiskt det enda jag minns från den där spelningen. Jo! Jag minns att vi fick en eller två getingar i tidningen dagen efter. Men det var ingen fara. Livet var väl värt ungefär en eller två getingar på den tiden. Det kändes bara som att det stämde. Men ändå…

Framför honom står 25 000 människor och skriker, applåderar och sträcker upp sina händer.

Bredvid honom uppe på scenen, fast bakom kulisserna så att de inte syns från publiken, trängs hans och bandets närmaste familj och vänner. Håkans flickvän Natalie hindrar deras två söner Sigge och Julius från att springa in till sin pappa, som anstränger sig för att rösten inte ska spricka. Medlemmar från Soundtrack of our Lives sippar öl med Henrik Berggren, klädd i slokhatt och svart cape.

Ute i strålkastarljuset har Håkan Hellström ställt sig längst fram på scenkanten.

– Herregud, vilken revansch det här är, fortsätter han. Jag kan inte sluta tänka på det. Bara att…

Publiken överröstar honom med jubel.

– …att ni är så nära också.

Han för handen mot pannan.

– Tack ska ni ha.