Nomaden

Världsstjärnan Lykke Li har varit på turné i hela sitt liv. Om hennes plan går i lås når hon snart sitt mål.

Lykke Li kliver ur en mörk bil med tonade rutor bakom det näst största scenbygget på musikfestivalen Way Out West. Där råder lugnet före stormen: sysslolösa publikvärdar fläktar ansiktena med sina tidsscheman framför de vita, hjulförsedda baracker som är ditforslade som artistloger. Lykke hinner bara sträcka in huvudet innan en man i säckiga jeans rör henne lätt vid axeln med orden:

– I just wanted to say I’m such a big fan.

Lykke Li ser förvånad ut, tills hon inser att mannen i keps är den amerikanska rapparen Talib Kweli, hyllad av Jay-Z som en av världens bästa textförfattare.

Han är ingen osannolik beundrare: sedan hon släppte debutskivan Youth Novels för två år sedan har Lykke Li hunnit sjunga refrängen i Kanye Wests hit Gifted, samarbetat med den kanadensiska rapparen Drake, gjort en cover på Lil Waynes A Milli och uppträtt på de flesta stora amerikanska festivalerna. Hon reagerar på komplimangen genom att säga »What!?« och lyfta händerna i en avvärjande gest.

– No no, fortsätter hon. I’m such a big fan.

De utbyter några artighetsfraser innan han försvinner iväg för att förbereda sin spelning. Strax därefter skryt-twittrar Talib Kweli om hur han »just met Lykke Li«.

Några timmar senare sjunger Lykke upp inne i logen medan en hårkille med urringad t-shirt ger henne diverse förslag på frisyrer. Hon studerar skeptiskt sin egen spegelbild.

– I want it to be like… grunge, säger hon. I do not want to look like a cute girl.

– You don’t look like a cute girl, intygar den amerikanska kompisen Gina, som slöar i logens slitna soffa med ett glas rosévin i handen. Sedan säger hon »Lick-E, you da future«, med bred, karibisk dialekt. Lykke skrattar högt, och tillsammans berättar de om en resa till Jamaica. Historien börjar med att de hamnar mitt i en skottlossning på stjärnproducenten Diplos spelning i en nedgången kåkstad, fortsätter med att de tillbringar fem timmar i en bil med den kroniskt skyhöga taxichauffören Sledger och slutar, något otippat, med att de flyttar in hos frun till den kultförklarade regissören Perry Henzel, där de »springer runt nakna och käkar hummer i typ en vecka«. Medan Lykke kränger på sig en svart skinnväst med nitar frågar jag Gina hur hon och Lykke känner varandra.

– Vi träffades i Los Angeles förra året, säger hon. Vi tillbringade en helt amazing nyårshelg vid ett hus som vi hyrt i Nevadaöknen, vid Joshua Tree. Alltså, det är så sjukt fint där. Det ser ut som en uttorkad sjöbotten och är en upplevelse även om man inte är stenad, men vi käkade en massa svamp. Eller, Lykke hade feber så hon var inte med, men vi andra fick för oss att allt var som ett TV-spel, att vi sprang runt i en 8-bitarsvärld.

Hon suckar belåtet.

– It was such a great experience.

När Lykke samlar sitt band för en gruppkram är stämningen fokuserad: det här är hennes första spelning på nästan ett år, och första gången en svensk publik ska få höra smakprov från den kommande skivan. Hon och bandet har repeterat minutiöst. Lykke har också ordnat nya scenkläder – helt i svart – och tagit fram en ny, egendesignad scendekor bestående av enorma, svarta slöjor som just nu vajar stillsamt framför den rökiga, dunkelt upplysta scenen där över tiotusen festivalbesökare har samlats. När hon gör entré hälsar de henne med ett öronbedövande jubel. Men redan efter två låtar händer någonting: Lykke ser plågad ut bakom mikrofonen, kniper ihop ögonen och får ta i med hela kroppen för att få fram de rätta tonerna. I den korta pausen mellan låtarna springer hon ut i kulisserna med panik i blicken. Hon pekar mot strupen:

– Jag har tappat min röst!

Nästan omedelbart sträcker någon åt henne en kopp grönt te, och hon tar ett par klunkar samtidigt som hon försöker mjuka upp stämbanden. Hon samlar sig och springer tillbaka in på scenen.

– Okej, det verkar som om jag har tappat min röst. Men fuck it! Iggy Pop hade inte brytt sig om han tappat rösten, eller hur?

Publiken vrålar ut sitt stöd. Den kommande halvtimmen ägnar Lykke åt att spela gamla hits, presentera nya låtar, teatersvimma till The Knifes Silent Shout och utöka sin egen Dance, dance, dance med Lauryn Hills rapp från Fugees Ready or not. Under första halvan av Little Bit sveper hon in sig i en av de nedhängande slöjorna så att det ser ut som hon bär en gigantisk, svart sorgedräkt. Mellan ansträngningarna skyndar hon ut i kulisserna för att svälja några klunkar te och andas djupt.

Efter sista låten rusar Lykke av scenen, förbi alla utsträckta armar, vidare nedför trappan till backstageområdet och bort mot sin loge. När publikens önskan om ett extranummer ekar över Slottsskogen – »Lykke! Lykke! Lykke!« – har hon redan dragit igen dörren bakom sig. Vänner och bandmedlemmar kommer efter och snart är det bara Gina som står kvar i regnet utanför. Jag frågar vad hon tror om resten av kvällen.

– Vi hade tänkt festa men…

Hon sneglar mot den vita baracken, där dörren nu står på glänt. Under de skarpa lysrören sitter Lykke Li på en klappstol och gråter, med huvudet i händerna.

– … nu får vi väl se. Jag tyckte spelningen var grym. Men du vet… she’s such a perfectionist.

 

Fyra månader senare halvligger Lykke Li i en fåtölj på en hotellrestaurang i New York vars enorma bar sträcker sig från vägg till vägg. Just som hon pratar om att bara vilja röra sig framåt tonar en låt med Brooklynbandet Vampire Weekend över i hennes egna, tre år gamla I’m Good I’m Gone.

– Vad roligt, säger jag, och nickar mot hotellets högtalare.

Lykke Li vrider ihop ansiktet i en plågad grimas, säger »gud vad hemskt« och ser ut att vilja kräkas.

– Så som jag fungerar som artist och som människa, säger hon strax därefter, är att jag hela tiden reagerar mot mitt eget arbete. Jag gör en grej, som jag sedan kan bli nästan äcklad av, och då måste jag göra någonting annat. Jag är den största kritikern, och så jävla hård mot mig själv. Det krävs mycket för att jag ska känna: »Det här är bra.« Jag tror att livet är visionen, eller drömmarna.

Jag frågar vad visionen är.

– Den är totalt onåbar, säger hon. Det är svårt att förklara men… någonting som vibrerar, som kan lyfta en ur verkligheten, som betyder någonting. Och jag har verkligen förändrats. Jag har ändrat mina mål, vad jag vill få ut av det här, jag tycker till exempel inte att det är… Jag får inte ut någonting av att synas, att folk ska tycka att jag är bra, att de ska veta att jag finns. Jag ville göra en fantastisk skiva och en massa videos, och jag hade väl en idé om vad jag ville göra på scen. Resten har jag egentligen inget intresse av.

Det låter på dig som om drömmen om att bli artist fanns extremt tidigt.

– Jag tror inte att det är ett val man gör. Det är det jag är född ti…

Lykke gör en sällsynt retorisk paus och tänker efter.

– Eller, nej, såhär: det är det enda jag kan göra. Jag var så jävla känslig som barn. Min mamma och pappa är helt galna. Min syrra är sjukt utåtriktad, rolig och snygg. Jag var kort och missförstådd. Jag har alltid varit seriös och djup, och har aldrig kunnat prata om ytliga saker eller typ… leka. Jag fick aldrig någon plats i min familj. Det enda sättet jag kunde bli omtyckt på var att göra någonting annat. När jag dansade sade folk »vad duktig du är« och då blev jag såhär…

Hon suckar och sätter handen mot hjärtat.

– I alla andra situationer kände jag mig jätteosäker, jätteotrygg, jättekänslig, men på scen försvann allt det. Allt det jag inte hade eller har i mitt vanliga liv kunde jag känna där. Så jag har bara följt det. Det har nog med obalans att göra, och kanske lite med min uppväxt. Men ibland har man nog bara otur att födas som en viss… själ.

 

Lykke Li Timotei Zachrisson föddes 1986, som andra barn till Tant Strul-grundaren och sedermera fotografen Kärsti Stiege, och Dag Vag-gitarristen Johan »Zilverzurfarn« Zachrisson. De bodde på en gård utanför Malmö eftersom föräldrarna »dragit en jävla Gröna Vågen-stunt« och lämnat lägenheten på Södermalm, som de dock återvände till mycket snart när Lykkes mamma – »en sökare, totalt rotlös, kan aldrig bestämma sig, har rest hur mycket som helst« – längtade tillbaka till stan.

Kärsti hade alltid varit rädd för all form av strålning, och när en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl exploderade och spred ett moln av radioaktivt stoft över Europa strax efter Lykkes födsel blev hon övertygad om att hennes barn skulle få cancer om de stannade i Stockholm. Hon ringde Greenpeace och frågade efter den säkraste platsen att bosätta sig på. De föreslog Nya Zeeland. Några månader senare klev Kärsti av ett plan på andra sidan jorden. Med sig hade hon sin mamma och den nio månader gamla Lykke Li. De hade dåligt med pengar och ingen ordentlig plan, men på bussen från flygplatsen – de valde destination eftersom ortnamnet lät vackert – träffade de en hippiekvinna som förklarade att hennes dotter var tillsammans med en maorier och bodde i ett reservat dit de var mycket välkomna. Snart bodde de i en by byggd av stora trälådor som ursprungligen använts för att transportera bilar. De »levde drömmen« tills Lykkes mamma på en fest frågade en kvinna om hon tyckte att även Lykkes pappa och syster borde flytta dit. »Nya Zeeland är fantastiskt«, svarade kvinnan, men drog sig till minnes det gigantiska ozonhål man precis upptäckt: »Nackdelen är att UV-strålningen här är dödlig.« Snart var Lykke tillbaka på Södermalm. Hon fick en lillebror och familjen blev kvar i samma lägenhet tills en kall vinterdag då Kärsti stod med barnen på den snöblåsiga Åsögatan, kämpade med genomblöta vantar och stövlar och plötsligt kände att det fick vara nog. Den fyraåriga Lykke och hennes syskon packades in i en bil och familjen kuskade runt genom Europa tills de hamnade i Portugal. Där hittade föräldrarna en bit land högst uppe på ett berg i Estorninhos, en självförsörjande idyll med omkring 200 invånare, egen vinproduktion och en telefontant som skötte kommunikationen med omvärlden. De sålde sitt hyreskontrakt på Söder och byggde ett hus. Lykke Li beskriver det som »spartanskt« men även som »ett Pippi Långstrump-hus med en massa djur överallt«. De hade en åsna som hette Tintin, en minigris som hette Black Beauty, ankor, kameleonter, höns, katter, hundar…

I byn fanns elva barn i olika åldrar som gick tillsammans i den lokala byskolan, som bestod av ett rum. Lykke Li var bara fem, men så uttråkad att hon följde med sin storasyster varje dag. Hon lärde sig portugisiska på några månader.

– Skolan stängde för lunch en och en halv timme varje dag, säger Lykke. Då gick alla barn hem och åt. Men när jag kom hem var aldrig någonting klart, det var mer: »Oj, är du hemma«, så jag gick nästan alltid över till min bästa kompis. De uppfostrade mig lika mycket som mina egna föräldrar, och där bodde hela familjen tillsammans, farmodern också. Man kunde se havet från berget, men hon hade aldrig varit där i hela sitt liv. För dem var det lite av en revolution att vi kom till byn. Vi tog med dem till stranden och hade discon, och konstiga födelsedagsfester med tårtor och djur. Vi hade konstiga kläder och folk kom och gick i vårt hus hur som helst. Där var det no rules, man fick göra vad man ville.

Lykkes pappa försörjde sig på musiken. Mamman frilansade som fotograf för svenska tidningar och gjorde ibland inhopp på filminspelningar. Då och då tog hon med sig Lykke på sina resor och ibland åkte familjen runt till olika marknader och sålde prylar. I samhället nedanför byn fanns en balettskola, och Lykke började dansa när hon var fem, för att »ha någonting att göra«. Men det var svårt att schemalägga någonting i en värld som i övrigt var kliniskt befriad från rutiner.

HYPNOTISKT. På inspelningen av musikvideon till förstasingeln Get Some. Lykke Li vände sig till regissören Johan Söderberg efter att ha försälskat sig i hans Lucky People Center International.

– En gång skulle vi ha en dansuppvisning i stan. Och det här var i Portugal, så det började typ klockan tolv på natten trots att vi var fem. Man skulle ha vita skor, vita strumpebyxor, vattenkammat hår i knut, allting rätt. Men jag hade alltid allting fel. Jag kommer ihåg att mamma tog upp mig och doppade mitt huvud i brunnen framför alla. De var skitstrikta och pedantiskt ordnade och så kommer jag där, lite sen, med liksom… brunnsvatten i håret.

Efteråt fick alla barnen blommor utom Lykke Li. Hon svarade med att knuffa ner en annan tjej från scenen.

När Lykke fyllde sju fick familjen för första gången en TV. Det första hon såg var Michael Jacksons video till Black and White, strax därefter såg hon Moonwalker.

– Jag tänkte bara: »Jag älskar honom. Jag förstår honom. Eller, är det ens en han? Det där är exakt vad jag vill göra när jag blir stor.« Det var inte bara musiken, det var hur han dansade, att han hade sina videos. Jag tyckte att han var fulländad.

När Lykke var åtta och hennes syster skulle börja mellanstadiet flyttade familjen ner från berget och in i en trerumslägenhet i en ruffig förort till Lissabon. Lykke började i Svenska skolan, men den var privat och kostade pengar. I stället flyttades hon snart till en kommunal, taggtrådsinhägnad variant. Det var ett kraftigt miljöombyte, men Lykke anpassade sig.

– När man är på restaurang i Lissabon kommer alltid någon och sjunger om sitt sårade hjärta. Texterna är skitsorgliga och det handlade alltid om längtan: längtan efter deras förlorade land, längtan efter den kärlek som aldrig blev: »Min älskade, du försvann till havs, du drunknade ifrån mig.« Och man dansade lambada. Jag älskade den kulturen.

Hennes tonåriga syster vantrivdes och ville tillbaka till Sverige, dit familjen brukade resa på somrarna. Föräldrarna kom fram till att det kanske trots allt var bäst för barnen, och packade in familj och tillhörigheter i en blå, portugisisk bil utan värme.

– Vi hade det idylliskt på många sätt. Men samtidigt var det jävligt tufft alltså, att hela tiden flacka omkring. Sitta i någon kall jävla bil med hundar och väskor och liksom: »Barn, nu ska vi byta skola.« Jag satt med min freestyle stora delar av min uppväxt och bara… »jag orkar inte med det här livet«. Så fort man hade skapat någonting var det dags att dra.

Familjen hade inte råd att flytta tillbaka till Södermalm utan hamnade i en tvårumslägenhet i Åkersberga. Lykke började andra klass i en skola i närheten, trots att hon gått fyran i Portugal. Sedan flyttade de till ett radhus i Rydbo, enligt Lykke »det deppigaste stället i hela världen«, där tåget på Roslagsbanan passerade rakt utanför huset varje halvtimme och Lykkes bror fick sova i garderoben. Lykke gick en kort tid på Rydboskolan, sedan på Vaxholmsskolan och när hon var tio bytte hon igen, till den waldorfpedagogiska Ellen Key, tre bussbyten och en timme hemifrån. Hon var så kort att hon flyttades ner en klass.

– Jag hade varit med om så jävla mycket redan då men hamnade i waldorfskola, som är det mest lussilulliga som finns. Man fick inte ha smink eller tryck på tröjan, det fanns inga speglar på toaletterna. Jag hade bomberjacka och skitmycket smink och var… en rätt jobbig person som skulle revoltera mot allting. Jag kände mig totalt missplacerad, men samtidigt var det en tillåtande miljö, man fick göra det man var bra på. Så jag började måla, sjunga och spela teater.

Och dansa.

– När jag kom till Stockholm kände jag ingen, och mina föräldrar frågade: »Vad vill du göra?« »Jag vill dansa«, sade jag. Det var min tillflykt, min enda fasta punkt under de åren. Jag dansade fem dagar i veckan. Först balett, sedan modernt, jazz, hiphop… Jag har alltid försökt att skapa mina egna familjer, och dansen blev en av dem.

För att hinna med både skola och dans och transporten däremellan gick Lykke upp klockan sju på morgnarna och kom hem vid elva på kvällarna. Hon sparade ihop till kurser genom att sitta i receptionen på dansskolan, vara lekledare på sommarläger, sätta på sig »en smurfdräkt och åka omkring i centrum«, sälja rosor på Råsunda…

När hon fyllt 15 lyckades föräldrarna få igenom ett triangelbyte så att familjen kunde flytta till en trea i Skanstull. Lykkes föräldrar delade upp vardagsrummet med en pappvägg och gav Lykke och hennes syster varsitt rum. Samtidigt hade Lykke fått problem med sina knän, som inte växte lika snabbt som resten av kroppen. Hon hade svårt att springa och gå i trappor, och kunde definitivt inte träna de sju timmar om dagen som krävdes för en seriös framtid inom dansen. Alla hennes danskompisar hade sökt till Svenska Balettskolan eller Balettakademien, men Lykke nöjde sig med danslinjen på Södra Latin. Där kände hon sig som vanligt helt malplacerad. I samma stund som hon hoppade av slutade hon även med dansen, och var »på riktigt helt ensam«.

– Dansen var någonstans dit jag kunde fly, men jag kände samtidigt att det inte var vad jag ville göra. Man var tvungen att passa in i en speciell mall, man behövde träna konstant och jag kände att… livet ska inte utspela sig i en träningssal. Det var ju artist jag ville bli hela tiden. Jag ville sjunga, jag ville skriva, göra videos, göra allt. Men jag hade ingenting. Jag hade aldrig varit med i ett band. Jag hade aldrig spelat något instrument.

Trots det gjorde hon sitt elfte och sista skolbyte, till musiklinjen på Fryshuset.

– Det var ett rehabiliteringscenter från början, så där var väldigt konstiga typer. Det fanns en raplinje, en basketlinje, en hockeylinje. Folk stod och rappade och rökte gräs i korridorerna. Jag kände ingen. Mitt problem är att jag har ett yttre som ser väldigt hårt ut. Därför har alla alltid problem med mig, de har väldigt lätt att uttrycka vad de tycker om mig. Jag är egentligen jävligt blyg, jävligt känslig… men med ett hårt yttre. Och folk var riktigt taskiga mot mig.

Lykkes enda kompisar var »en flamboyant lång operasångare« och »en galen jamaicansk tjej«. Den senare blev snart gravid och hoppade av.

– Det var en jävligt ensam tid, och jag ville bara därifrån hela tiden. Jag blev så besviken när ingen annan ville något. Jag ville gå en Fameskola, men där var det ingen som brydde sig alls. De dök inte ens upp på lektionerna.

Lykke Li beskriver tiden som den värsta i hennes liv, och hanterade situationen genom att »försöka disciplinera mig själv«. Hon sprang till skolan, sprang hem, tränade stenhårt, pluggade stenhårt, tog mängder av extrajobb – på dagis, på fritids, i kassan på Vivo, delade ut post – och försökte överlag vara »den duktiga flickan«.

– Jag bestämde mig: »När jag går ut gymnasiet ska jag dra till New York.« Jag skulle bli stjärna.

 

Några månader efter att hon hade tagit studenten »utan att gå på en enda fest, en enda mottagning« flyttade hon in i ett rum i Bushwick, ett ruffigt område i Brooklyns nordöstra delar. Den 19-åriga Lykke Li sov på golvet och levde på pengar från ett sommarjobb på Mosebackes uteservering. Hon tog teaterkurser och improvisationskurser, och bytte till sig sånglektioner från en 200 kilo tung röstcoach på Upper East Side mot att hon bar lärarinnans böcker upp och ner för husets trappor. Det var så långt till Bushwick att när hon väl tagit sig in till Manhattan på morgonen var det ingen idé att åka hem igen förrän till kvällen. Den billiga Chinatown-tofun hon åt till lunch intogs vanligtvis på en parkbänk. För att hitta ställen att spela på gick Lykke till Apple Store och googlade »Open Mics«, vilket ledde henne till halvskitiga ställen kring barkvarteren i East Village, där de som ville uppträda fick skriva upp sig på en lista och var tvungna att köpa minst två drinkar medan de väntade. Lykke fick låna sin systers leg för att ens komma in.

– Det var sådana ställen Bob Dylan spelat på en gång i tiden, säger hon. Och alla ville verkligen vara Bob Dylan, men det lät som den sämsta skiten jag någonsin har hört. Sedan satt man där och väntade på att typ Electric Golden Lady, en tant i gulddräkt, skulle spela klart.

Lykke hade fem låtar som hon hade skrivit under gymnasietiden. En hette Born Blue och var »rätt deppig«.

– Det är någonting fantastiskt med den där staden, för det finns en väldigt kärleksfull attityd. Det var alltid någon som kom fram och liksom… »Keep on going!« eller »Girl, you gon’ be a millionare, don’t give up!« Människor omfamnade en, men jag menar… det gick ju inte bra. Det hände inte ett skit.

Efter tre månader gick turistvisumet ut och Lykke blev tvungen att flytta hem. I Stockholm stod lägenheten tom. Den övriga familjen var i Indien över julen, och föräldrarna hade bestämt sig för att sedan flytta tillbaka till huset i Portugal. Lykke ville återvända till New York men flygbiljetterna var dyra, och jobbet som vårdbiträde i hemtjänsten gav inte några stora pengar. Istället spelade hon in en demo med hjälp av ett gammalt piano, en 8-spårsbandspelare och en PC med musikprogrammet Cubase som hennes pappa lämnat kvar i lägenheten. Hon skrev en lapp som förklarade vem hon var och skickade ut demon till så många bolag hon kunde. Sedan köpte hon en billig flygbiljett till London, bodde på en kompis soffa, vandrade omkring planlöst och dagdrömde om att stöta på en producent. När hon kom hem fick hon ett samtal av talangscouten och skivbolagslegendaren Ismael »Isse« Samie, som drev indiebolaget Dolores.

– Man lade ihop ett och ett, säger han. Pappa är Zilversurfarn, mamma var med i Tant Strul. Inte för att jag är fan av någon av dem, men de är rätt intressanta som artister båda två, och med dem som gemensam nämnare borde det kunna bli intressant.

– Själva musiken lät typ… jävligt långt från hur hon låter i dag. Om jag säger så här: det var som att sniffa till sig en droppe blod från tjugo mils avstånd. Men det fanns någonting där, långt borta, som lät bra. Man kunde känna blodsdoften.

Isse parade ihop henne med producenten Björn Yttling, som träffade Lykke Li i sin studio där hon spelade upp en låt på elpiano. Han minns att hon hade »en otäck närvaro, ett väldigt annorlunda fokus«.

– Eller vad kallas det… karisma? Du vet, star quality. Det var inte själva musiken, det var mer hennes närvaro. Hennes ambitioner då var typ att inte jobba med att torka gamlingar i stjärten och att någon gång i livet bli förband till Timbuktu. Jag tyckte det var lite lågt ställda förväntningar och vi diskuterade ganska länge innan hon insåg att hon… ja, kunde bli någonting mer än det. Lykke var intressant, för det fanns ingen bakgrund, hon hade inte gjort någonting förutom en Myspacedemo. Det var ett helt öppet fält.

Duon hann bara spela in två halvfärdiga spår innan Björns band Peter, Bjorn and John fick en världshit i Young Folks, och han försvann ut i världen på turné. De skickade musik och texter fram och tillbaka, men Lykke blev snart otålig. Hon tjatade om att få följa med på turnén men Björn sade nej. Hon sade att det var hennes dröm, men han sade nej. Hon erbjöd sig att sälja merchandise. Men han sade nej.

– Hon behövde lite tid för att skriva låtar, säger Björn. Men hon har stark arbetsmoral och ville köra på direkt, hon ville framåt.

Lykke Li började spela själv: hon ställde sig på bardisken på nattklubben Riche, tog en mikrofon, gav de ofullständiga spåren till DJ:n och uppträdde ackompanjerad av en koskälla. Till slut gav Björn Yttling med sig. Inför en spelning med Peter, Bjorn and John i Dublin blev Viktoria Bergsman, som sjunger en av verserna på Young Folks, tvungen att ställa in. Lykke Li stod bakom kassan i en klädbutik när hennes mobiltelefon ringde. Hon stängde butiken, kastade sig på ett plan och åkte till Irland.

– Det var första gången jag stod på en riktig scen. Det var kanske 500 personer där, och Young Folks var ju värsta hiten, så alla sjöng med. Jag kände bara… »gud, jag måste göra det här«. Björks manager var på plats för att kolla på Björn, han såg mig och sade: »Den där tjejen har verkligen någonting.«

Det fanns knappt något material men skivbolagen hade fått korn på Lykke Li. När hon och Björn hade fått tid att spela in en EP lyssnade hon på hans uppmaning om att »inte skriva på någonting«. Så snart han kom tillbaka från turnén slöt de ett skandinaviskt avtal med Isses dåvarande skivbolag EMI och använde pengarna till att dra till New York, bilda det egna skivbolaget LL Recordings och spela in en skiva i den anrika studion Sears Sounds.

– Björn och jag spelade på alla barer, gick på en miljard möten och till slut blev det värsta skivbolagskriget, säger Lykke.

– Folk flög kors och tvärs för att få se på henne, minns Björn. Jag tror aldrig jag har sett så många skivbolag.

Inför släppet av debutskivan Youth Novels i början av 2008 hade den engelska och amerikanska pressen redan utsett Lykke Li till »nästa svenska popexport« och skrev att hon hade »listetta etsat över hela sig«. När hon intervjuades i svenska tidningar var det många som höjde på ögonbrynen åt 21-åringens svar. De gratulerade henne till de fina recensionerna, hon svarade att hon bara tog åt sig av negativ kritik. De frågade om hennes största rädsla, hon svarade: »Att jag plötsligt ska tycka att jag är asgrym.« De sade att hennes röst lät bräcklig och vän, hon svarade att hennes dröm var att ligga i en rökig pianobar och sjunga hela nätterna med hes whiskyröst. Sedan sade hon att hon alltid vetat att hon skulle bli popstjärna, att hon kämpat för det i hela sitt liv och att genombrottet verkligen var på tiden.

»Men du är ju ganska ung?« noterade en förvånad reporter från DN. »Jo«, svarade Lykke. »Jag är väl det. Men jag har aldrig upplevt det så.«

 

Lykke Li beskrevs ofta som själva definitionen av en modern artist. Hon drev sitt eget skivbolag, hade en flytande nationell identitet, brydde sig inte om genrer och tillhörde den generation stjärnskott som tack vare internet fick uppleva hur det var att slå igenom lokalt och globalt på samma gång. Hon kopplades först ihop med den döende Myspace-eran och senare med dess efterföljare: de tusentals ambitiösa och allt mer populära mp3-bloggar som spred hennes musik över hela jorden innan den existerade i fysisk form.

Som modern artist får man också moderna fans – sådana som växt upp utan att köpa en enda skiva i hela sitt liv – och fastnar man för länge vid diskussionerna om nätspridning är det lätt att glömma den andra anledningen till att Lykke Lis musik nått ut över världen: alla de gånger hon har stått på scen. Sedan 2007 har hon mer eller mindre turnérat konstant. Först i Sverige, Norge och England. Inför släppet av Youth Novels i USA åkte hon till den viktiga branschfestivalen South By Southwest i Texas där hon gjorde tolv spelningar på tre dagar. Bandet bar sina egna instrument mellan lokalerna och Lykke ägnade all övrig tid åt att göra press. Under sista giget svimmade hon av utmattning och de blev tvungna att avbryta. Kraftansträngningen bar frukt: namnet Lykke Li blev allt mer bekant, hon fick åka på förbandsturnéer, sedan blev hon mellanakt och slutligen huvudattraktion.

– Andra året hade jag turnerat oavbrutet så jävla länge. Jag landade i Skanstull och visste att jag hade en USA-turné om några dagar, sedan en Europaturné, sedan sommarfestivaler och sedan på hösten en USA-turné till. Så ringde någon och bara: »Du har fått ett pris på P3 Guld.« »Jag kan inte«, svarade jag. Jag fick en panikångestattack för första gången i mitt liv och trodde att jag skulle dö. Det är en skitläskig känsla, man kan inte röra sig.

Eftersom Lykke aldrig var hemma bodde hennes tonåriga bror själv i deras lägenhet. Han hade fester hela tiden och när Lykke kom hem från turnéerna möttes hon av fimpar i sin säng, »ostbågar och killar överallt«, en toalett som inte blivit städad på tre månader och graffitimålade väggar.

– Fatta att sitta i en turnébuss och veta att när man kommer hem så är det fanimej värre.

Det låter jobbigt…

– Inför sista USA-turnén hade jag fått ihop lite pengar och kände bara: »Jag måste skaffa ett hem.« Jag hade två dagar i Stockholm och var och kollade på en lägenhet. Jag öppnade dörren och bara: »Jag tar den.« Så jag tog ett fett lån och SMS-budade samtidigt som jag packade. Nästa morgon klockan fem åkte jag iväg på turnén. Jag var så slut vid den här tiden. Jag hade inte varit med min familj, inte haft en relation på flera år. Man är ute och spelar och kommer tillbaka till en buss utan att ha ett enda missat samtal. Det enda man har är liksom… sin show. Varenda kväll. Jag var riktigt destruktiv, drack för mycket whisky och körde något slags exorcism på scenen. Efter sista showen kom jag hem till Stockholm och hade en paus på en månad.

Var det skönt?

– Jag drog till lägenheten i Skanstull, plockade på mig en orkidé och en madrass och tog en taxi till min nya lägenhet. Alltså… den känslan som jag har när jag öppnar dörren. Jag har aldrig känt en sådan lycka. För jag har aldrig haft ett hem, jag har aldrig ägt någonting. Jag inredde stället som ett hotellrum, med bara en säng, ett kylskåp och mitt piano.

Sedan då?

– Sedan händer en massa privata grejer som gör att jag inte vill vara kvar i Stockholm. Det är den sista turnésommaren, så jag kör en massa festivaler och tänker att: »Nu kan man kanske tjäna en slant.« Efter min sista show i Holland drar jag till New York och är… klar.

Hur är den känslan?

– Det var det bästa. Att man är klar. Att man inte behöver tänka på sin röst. Jag kunde supa hur mycket jag ville. Jag hamnade i någon konstig lägenhet där toaletterna inte fungerade, så jag flyttade över till min syrra. Jag bodde på hennes soffa och det var en massa folk där hela tiden, det bodde tre personer i samma rum som mig. Jag ville bara ha ett hem, men samtidigt ville jag inte vara i Stockholm. Så jag hyrde ett hus i Kalifornien och började om på nytt. Jag var helt hög av att vara fri, men samtidigt helt deprimerad och tom och utbränd och ledsen.

Varför det?

– För att… man är 19 och tänker: »Om jag bara får komma till New York så blir allting bättre.« Eller: »Om jag bara får göra en skiva så blir allting bättre.« Och så gör man det, och några år senare har man varit med om världens sjukaste resa som ingen av ens vänner kan relatera till, vilket gör en ännu mer isolerad och man känner att… jag är om möjligt ännu mer ensam nu. Förstår du? Jag var tvungen att avreagera mig på den känslan.

Avreagera dig?

– Jag ville avreagera mig mot min förra skiva, mot allt som har varit, mot vad folk tror om en och mot vad man tror om sig själv. Att leva i en fas för länge tar död på mig. När jag bara fick turnera med samma låtar dog jag inombords. Jag var inne i en djup kris och kände att jag var tvungen att dokumentera den känslan, jag ville fånga den på band innan det var försent, innan jag inte ville göra musik igen. Så jag kom tillbaka till Sverige och spelade in min andra skiva.

 

Det är december i New York, men känns som april. På en brandplattform utanför det öppna fönstret till fotostudion Shoot Digital röker två t-shirtklädda assistenter varsin cigarett med utsikt mot Sohos klädsamt slitna tegelfasader. Lykke Li äter hämtmat ur en papplåda och studerar sig själv i sminkrummets stora spegel. När hon ätit färdigt stormar makeupartisten Ozzy in i rummet, skriker »I’m finally here« och viftar med en första hjälpen-liknande låda full av verktyg och masker.

– Good, säger Lykke, och kramar om honom. I look like shit in my face.

Ozzy börjar packa upp sina saker. Han har arbetat tillsammans med Lykkes syster, som bor i New York och jobbar som modestylist.

– Jag hörde en låt som jag blev helt tagen av, och när jag visade den för Zara sade hon: »Det där är min syster Lykke.« »What?«, sade jag. »Jag gör hennes makeup om du fixar en biljett till nästa spelning.« Och det gjorde hon.

Han drar fram en puderdosa och frågar Lykke hur länge hon blir kvar i New York.

– Till den elfte, svarar hon.

– Kul!

– Not really, suckar Lykke. I’m doing press all the fucking time.

– Poor thing, säger Ozzy, och börjar diskutera områdets bästa gym med en assistent som ångstryker ett par svarta, genomskinliga shorts.

 

Lykkes nedslag i New York ingår i en månadslång miniturné där hon även besöker Berlin, Paris och London för att göra konserter, intervjuer och plåtningar. Sedan ett par veckor tillbaka går hon upp klockan åtta på morgnarna och ägnar hela dagen åt att göra press. Hon har själv avgjort i vilka sammanhang det är värt att ställa upp och säger att hon utan problem kunde ha gjort »300 procent mer«. På kvällarna fortsätter arbetet från hotellrummet: hon pratar över Skype med australiensaren som gör omslag och illustrationer till hennes skiva, hon schemalägger och planerar för de kommande veckorna och är rent allmänt »så jävla involverad i allt«.

Den här dagen ska Lykke fotograferas och intervjuas för Complex Magazine, en amerikansk tidning inriktad på mode, prylar och musik, och snart dyker fotografen upp bakom Lykke med en laptop i handen. Han bläddrar fram exempel på grafiska mönster och hårda, korniga bilder – en av dem visar en kvinna som får en orm instoppad i munnen – och ber Lykke berätta vilka hon tycker om. Någon timme senare står hon framför hans kamera, iklädd en vit assymetrisk body, en lång rosa, genomskinlig kappa och högklackade skor som är så stora att hon inte kan gå i dem. Studions musikanläggning är kopplad till Lykkes USB-sticka och Siouxsie & The Banshees, PJ Harvey, The Knife, Patti Smith, Cortney Love och Salt-N-Pepa strömmar ur högtalarna.

– Beautiful! vrålar fotografen, och får medhåll av de tiotalet assistenter, PR-människor, stylister och sminkörer som har samlats runtomkring, redo att närsomhelst rätta till ett felaktigt placerat hårstrå på hennes huvud. Kamerablixtarna är så kraftiga att Ozzy klagar på att han är på väg att få ett epileptiskt anfall. Lykke Li är så van att hon inte ens blinkar. Under den timslånga plåtningen, som innehåller ett halvdussin klädbyten, behöver fotografen ge henne regi en enda gång: »Skulle du kunna lyfta huvudet lite?« I övrigt: »Beautiful.«

Vid en tjock pelare en bit bort väntar Complex kepsklädde videoreporter Jonathan på sitt intervjutillfälle. Han fick upp ögonen för Lykke Li för tre år sedan, när singeln Little Bit hamnade på en mängd amerikanska musikbloggar och den svartklädda sångerskan uppmärksammades av den inflytelserika nättidningen Pitchfork. Medan Jonathan pillar med sina kameror pratar han uppgivet om den amerikanska musikpressen.

– När Robyn uppträdde på MTV-galan tidigare i år twittrade i princip alla jag känner: »Vem är det där?« De hade ingen koll, eftersom hon är en internationell stjärna, inte en amerikansk. Det är tyvärr så det fungerar här. Papperspressen är skittråkig, de bryr sig bara om huge mainstream superstars.

Antingen vill han bara lyfta fram sin egen tidnings trendkänslighet – de överväger att sätta Lykke på sitt nästa omslag – eller så har Lykkes amerikanska publicist gjort ett så pass bra jobb att han är omedveten om att hon redan pryder omslaget på den amerikanska musiktidningen Fader och medverkar i New York Times, Bust, Foam, amerikanska musiktidningen Filter och en mängd modetidningar, däribland Black Book, Nylon och amerikanska Vogue. Efter fotosessionen ska han prata med henne om »the cold, dark, gloomy atmosphere in Sweden, and how it has affected her recent album«.

– Jag är säker på att hon har mycket intressant att säga om det, säger han.

Jag önskar honom lycka till.

 

De mest hängivna fansen ställer sig i kön till nattklubben Le Poisson Rouge tre timmar innan Lykke ska gå på scen. Biljetterna sålde slut på några dagar och ju mer klockan närmar sig tio, desto fler desperata ansikten dyker upp utanför avspärrningarna. En kvinna i 40-årsåldern vankar av och an längs kön och erbjuder alla »det dubbla« för deras biljetter.

I klubbens entré simmar tre bastanta guldfiskar i ett akvarium som hänger från två kedjor i taket. Källarvåningen nedanför rymmer 600 personer och ser ut som rockklubbar gör: svart golv, svarta väggar och dunkel belysning. Lykke höll den amerikanska släppfesten för Youth Novels här för två år sedan och erkänner i ett svagt ögonblick att det var »jävligt grymt«. Hon säger att miniturnén hittills mest har dragit »coola nissar«, men har högre förväntningar på New York.

När du berättar om hela Lykke-karusellen låter mycket av det ganska jobbigt. Ändå går du upp tidigt varje morgon och gör press, gör plåtningar och håller på till sent på kvällen. Var kommer den motivationen ifrån?

– Jag drömmer om en helt självförsörjande situation, där jag kan sitta i mitt hus och vara som [avantgardistfilmaren och multikonstnären] Maya Deren. Jag hade nyss ett möte med killen som är ansvarig för min hemsida. Redan nu har jag en databas med 200 000 mejladresser. Om jag jobbar upp en ännu större grund av människor jag kan kommunicera direkt med, kan jag skapa mina egna villkor, totalt. Jag behöver inte följa skivbolagets ramar för hur man släpper en skiva, jag behöver inte tänka på radio hit och dit, jag kan kommunicera med dem direkt från mitt hus.

Du har en plan?

– Jag har verkligen en plan med allt det här, och den innebär någonting helt annat än det jag gör nu. Jag vill bli så fri i mitt skapande att jag kan göra en helt abstrakt skiva men ändå ha resurser och ett eget forum att sprida den i. Jag gjorde till exempel en film som heter Solarium, och den betalade jag ur egen ficka. Men då gäller det också att man har de pengarna. Det är en ständig hustle att få allting att gå ihop.

Och för att kunna göra det måste man först vara rätt o-indie i några år?

– Man måste ju göra ett avtryck som hörs och syns. Alltså: jag är fan så indie man kan bli egentligen, men man måste väl hänga med i utvecklingen? Ska jag sitta i en lägenhet i Hornstull och vara cool och bara tacka nej till allt? Jag vill ju göra musik och jag vill ju göra film. Och alltså… jag klagar ju så jävla mycket också. Egentligen har jag fått uppleva helt fantastiska saker och arbetat med helt fantastiska människor under den här tiden. Att få plåta med Peter Lindberg och Inez van Lamsweerde och Roger Deckker, då är det på en annan nivå. Då är det ju två artister som möts och försöker göra någonting speciellt. I sådana lägen är det verkligen värt det för mig.

Det känns som om du å ena sidan alltid har eftersträvat något slags trygghet, men å andra sidan har skapat dig ett liv som i stort sett går ut på att flacka omkring. Hur går det ihop?

– Jag har verkligen kommit på det själv. Jag är en dubbelnatur. Det finns en vild artistisk kraft i mig som måste fram, men samtidigt ett sårat, överkänsligt barn som bara skulle vilja att någon tog hand om det. Jag kämpar mot mig själv i alla lägen.

Du sade förut att det som föder dig artistiskt ruinerar dig privat. Vad menade du?

– Det här livet, att turnera konstant, att äta dåligt, att sova dåligt, hur ska jag kunna bygga upp ett privatliv då? Jag använder ju mitt privata sår när jag står på scen, jag lägger ner hela min själ i det, för jag är ingen skådespelare. Jag är mig själv. Jag får inte ihop det med att vilja ha ett hem, en bas.

När du väl fick ett hem inredde du det som ett hotellrum.

– Om jag skaffar mig ett jättebekvämt hem kommer jag ju att vilja vara där. Det kommer att vara i vägen. Det är som för en nunna, hon avsäger sig vissa grejer för att hon måste.

Kommer du verkligen kunna slå dig till ro i ett hus och vara Maya Deren? Du har ju mer eller mindre varit på turné i 24 år.

– Det kommer inte att bli ett ställe. Min dröm är att ha flera. Inom den närmaste tiden vill jag ha någonting både i Sverige och i Amerika. Och det är nästan på väg att hända. Men jag kan inte spekulera i var jag är om 50 år. Jag lever för stunden.

LYKKEISM. »Jag kommer säkert att avsky den 
här skivan om två år. Så fort den är klar är det ju… my job is done, nu måste jag gå vidare.«

Strax efter tio är lokalen packad till bristningsgränsen. Skjortorna klibbar fast längst ryggarna på den unga, välklädda och nyktra publiken. En skäggig, tjock man utgör ett av få undantag: han bär träningsjacka, damhandväska och en paljettklädd basker.

När Lykke tränger sig igenom publikhavet flankerad av två stora ordningsvakter dundrar basen så kraftigt att ytan på ölen i hans plastglas krusar sig.

Lykke öppnar med Youth Knows No Pain, en explosiv, mörk låt som drivs framåt av kraftiga trummor, en hypnotisk orgelslinga och, den här kvällen, av Lykkes mjuka men markerade dansrörelser och intensiva blick. Den låter, precis som de flesta av hennes nya spår, som den sköra och minimalistiska debutskivans raka motsats. Influenserna från voodoo, slavsånger, stamtrummor och sådant repetitivt mässande som den legendariska folkmusikforskaren Alan Lomax spelade in under det halvsekel han reste till jordens alla hörn är tydliga. I det nya materialet blir det också uppenbart hur förändrad hennes röst är: vuxnare, hårdare, ibland nästan hes. Publiken skriker fortfarande högst till hennes äldre, välkända hits men många – de som trycker sig fram mot den runda scenen och sträcker händerna mot hennes kropp – gör sitt bästa för att även sjunga med i de nya.

När musiken har tystnat och besökarna gått vidare i natten avvaktar Lykke Li i det trånga backstagerummet, omgiven av uppsluppna vänner och kollegor med öl- och champagneglas i händerna. Samtidigt sitter New Yorks Times utsände och skriver en konsertrecension där hon konstaterar: »Lykke’s move from sweet to bittersweet is a pleasant sign of growth« och hyllar henne för hur »the madness of her stage show has finally seeped into the songs«. Pitchfork förbereder sig för att lägga upp liveklipp från konserten på sin förstasida och en av USA:s mest inflytelserika musikkritiker, The New Yorkers Sasha Frere Jones, skriver på en lista med titeln »Best of 2011«. Den består av en enda skiva: Lykke Lis Wounded Rhymes.

Själv ser hon trött ut, fortfarande klädd i de mörka, böljande scenkläderna.

– Vad bra det var, säger jag.

– Tycker du det, svarar Lykke. Det låter mer som en beskyllning än en fråga. Rösten är så hes att den påminner om en väsning. Hon rycker på axlarna.

– Njä, säger hon. Jag vet inte.