»Allez Ali!«

»De andra får ju spela fotboll och göra sånt de vill göra, jag vill spela boule.« De orden förändrade Ali Abdi Adens liv för alltid. Och många andras.

Det enda Ali Abdi Aden hade med sig från sitt hemland Somalia var en väska med kläder. Det enda han visste om landet han skickats till var att man där »tar hand om folk, ger dem en bra utbildning och så där«.

Han kände sig lite rädd när han i Arlandas ankomsthall vände sig till första bästa uniformerade person. Denne talade inget av de språk han själv behärskade – somaliska och franska – men förstod läget och skickade honom vidare till Migrationsverket i Märsta. Efter ett första förhör där fick Ali sin första svenska adress på ett ungdomsboende i Upplands Väsby.

Annons

Det här var i september 2009. Den då 16-årige Ali Abdi Aden var ett av de 2 250 ensamkommande flyktingbarn som anlände till Sverige det året.

På ungdomsboendet mötte han snart Aija Speville, som arbetar som pedagog och läxläsare. Hon försöker hjälpa ungdomarna att hitta rätt spår i livet och undersöker vad flyktingbarnen har med sig i bagaget, vilka talanger de har som de kan odla. Hennes uppdrag är också att lotsa dem till en fritidssysselsättning. Ungdomarna brukar föreslå någon idrott, som de sedan får testa i grupp. Aija minns:

– När Ali kom till oss var han en lite orolig själ. Han kom till mig och sa: »Aija, jag skulle vilja spela boule. Jag är jätteduktig på det. Kan du hjälpa mig att hitta rätt?«

Boule, alltså. Aija googlade och upptäckte att det fanns några klubbar i trakten. Hon började ringa: Kunde de tänka sig att ta emot några nyanlända flyktingar som gärna ville prova på att  spela boule?

Det första försöket gav inget napp. Inte det andra heller. Eller det tredje. Ali kom till henne och frågade om hon hittat något ställe där de kunde spela boule. Aija svarade nej. På samma sätt fortsatte det.

En klubb förklarade att de inte hade någon verksamhet att tala om under vinterhalvåret, en annan att de inte hade någon hall att spela inomhus i. Varje dag kom Ali och frågade. Varje dag tvingades Aija svara nej. Till slut började Aija misstänka att de svenska bouleklubbarna inte var särskilt intresserade av invandrare.

Alis enträgna påtryckningar – »de andra får ju spela fotboll och göra sånt de vill göra, jag vill spela boule« – fick henne att ändå fortsätta leta. Aija hade snudd på gett upp hoppet när hon hittade en förening med ett ovanligt lustigt namn. Den som svarade berättade att de gärna tog emot nyfikna besökare, och när Ali kom för att ställa sin dagliga fråga kunde Aija äntligen ge honom ett annat svar.

– I typ en månad hade jag varit tvungen att svara nej och jag var så himla glad när jag kunde säga: »Ja, nu har jag hittat en klubb dit vi kan komma.«

Sitting Boule bildades av ett gäng kompisar 1982. Serietecknaren och illustratören Per Demervall skapade klubbens logotyp: ett bouleklot med tjurhorn och nosring. Tävlingsmässigt var den länge en klubb i mellanskiktet som i de stockholmska boulekretsarna främst uppskattades för sin årliga tävling Totempålen. Mot slutet av 00-talet gick flera före detta landslagsspelare med i klubben, som då klättrade upp till Elitserien, den svenska boulens högsta division.

Under inomhussäsongen var det träning varje torsdagskväll i Liljeholmshallen. Lagge Oldensjö, föreningens dåvarande sekreterare, minns mycket väl när han hörde Aija Spevilles finlandssvenska stämma berätta att hon hade ett gäng ensamkommande flyktingbarn i sena tonåren som ville komma och spela. Lagge frågade hur många ungdomar det rörde sig om, fick svaret »en åtta stycken« och sade att de var välkomna vilken torsdag de ville, men att de väl kunde ringa först.

Det gjorde Aija – på eftermiddagen samma dag som de tänkte dyka upp. Lagge kontaktade snabbt några klubbkamrater för att förvissa sig om att det fanns instruktörer på plats, tog sina nyinköpta bouleklot och gick till hallen för att ta emot besökarna.

Det första Ali gjorde när han steg in i Liljeholmshallen tillsammans med Aija och ytterligare sju grabbar från boendet i Upplands Väsby var att kliva in på en bana, plocka upp ett av Lagges splitternya klot och skjuta en klockren carreau.

En carreau är det stiligaste man kan göra inom boulesporten: man skjuter på en motståndarkula och träffar den ovanifrån så att den helt försvinner från banan, samtidigt som det egna skytteklotet tar motståndarkulans plats.

Alla Stockholmsspelarna gjorde stora ögon den där januaritorsdagen 2010. Ledarna försökte förklara sportens regler på några olika språk – mestadels engelska – och till slut hade alla förstått grunderna så pass bra att de kunde dra igång en miniturnering. Ali fortsatte att göra carreauer. De svenska hemmaspelarna förstod inte ett ord av vad han sade, men insåg direkt att han var en ovanlig talang, som dessutom verkade vara en varm och skön kille.

Lagge förklarade för Aija att Ali var mycket skicklig och att han inte kunde fortsätta spela med de klot hon hade köpt på en bensinmack. Han behövde riktiga klot, sådana som var godkända för tävlingsspel, anpassade efter storleken på Alis händer. Någon mätte Alis hand och lovade att ta med ordentliga klot nästa gång. Då skulle de också försöka få dit någon av de klubbmedlemmar som talade boulens modersmål lika bra som Ali.

Annons

Torsdagen därpå var Aija tillbaka, nu bara med Ali och en av de andra killarna på boendet. Desto fler av Sitting Boules medlemmar var där; ryktet om den nyanlända talangen hade spridit sig fort. Bland de närvarande återfanns den före detta landslagsspelaren Lotta Brohult och klubbens ordförande Martin Forss, som båda talar god franska och därför kunde kommunicera obehindrat med Ali.

Hemma i Somalia hade Ali mest spelat boule på kvällarna, med kompisarna i parken sedan fotbollspasset tagit slut. De kände till grundprinciperna för spelordning och poängräkning, men inte så mycket mer.

Nu fick han lära sig de officiella tävlingsreglerna för boule pétanque, som sporten egentligen heter.

Boule spelas antingen som trippel – tre spelare mot tre, dubbel – två mot två, eller singel – en mot en. I singel och dubbel har varje spelare tre klot, i trippel två. Man singlar slant om vilket lag som börjar, varpå en av spelarna i det startande laget ritar en cirkel med diametern 35–50 centimeter i gruset, varifrån spelaren kastar den lilla träkulan »lillen« så att den landar mellan 6 och 10 meter längre bort. En av spelarna i samma lag kastar det första bouleklotet i riktning mot lillen, sedan är det motståndarlagets tur. Därefter kastar det lag som ligger längst från lillen tills alla klot är kastade. Det lag som då ligger närmast lillen får en poäng för varje klot som ligger närmare lillen än motståndarlagets bästa klot. Laget som tog poängen ritar en ny cirkel och spelar nästa runda i motsatt riktning. Första lag att nå 13 poäng vinner.

Nästa torsdag upprepades besöket från flyktingboendet. Nästa likaså – men då var det bara Ali kvar. Aija skrev ett brev till socialtjänsten och till Alis gode man för att berätta att han behövde köpa bouleklot som kostade 1 200 kronor, och att Ali dessutom behövde pengar till medlemskapet i bouleföreningen, avgiften för tävlingslicensen till Svenska bouleförbundet och en väska till de nya kloten – det duger inte att gå med tolvhundrakronorsklot i en plastkasse. Aija underströk vilken begåvning Ali var och att boulen var någonting han verkligen ville satsa på. Myndigheten betalade alltsammans.

Lotta Brohults man Hasse Silverberg samlade alla klubbens medlemmar till ett möte. Där höll han ett litet anförande om hur det var när han och Lotta flyttade till Frankrike 1996, då Lotta utbildade sig till läkare och läste en termin tropikmedicin i Paris. I närheten fanns en boulebana där spelarna tog emot paret med öppna armar. Hasse, som när de kom till Paris inte kunde någon franska, hängde där större delen av dagarna och lärde sig snart den franska gatans språk.

– Via boulen fick vi en gratisbiljett in i Paris hjärta, som Lotta säger i dag.

Hasse och Lotta blev hedersledamöter i den lokala klubben och inkluderades som självklara medlemmar i deras boulefamilj. Nu förklarade Hasse att de, medlemmarna i Sitting Boule, hade fått en chans att göra en liknande sak för någon annan.

Ali spelade oftast i lag med Lotta och Hasse. Hasse var uttagningsansvarig och den som valde ut de spelare som skulle representera klubben i seriespelet och andra tävlingar. Redan i mitten av mars – när Ali bara hade varit en dryg månad i klubben – utsåg Hasse honom till en av de sju spelare som skulle åka till Borås för att delta i Svenska cupens finalspel. Sitting Boule vann sin åttondelsfinal men förlorade en mycket jämn kvartsfinal mot Sibirien CP, som sedan vann hela cupen.

Vid ett möte med socialtjänsten förklarade Hasse Silverberg vad Ali behövde för att kunna satsa på sitt boulespel, och myndigheten gick med på att betala en del av kostnaderna för resor, boende och startavgifter i samband med tävlingar. I Varbergs Strandcup, en av Sveriges i särklass största tävlingar, slutade Alis och Lottas lag på tredje plats. Under tävlingsåret 2010 klättrade Ali Abdi Aden snabbt till den svenska rankinglistans 18:e plats och blev en person det snackades om i hela Boulesverige.

I Liljeholmshallen dök fler och fler upp på träningarna. Alla tyckte att det var spännande med Ali, att någonting nytt hade hänt inom klubben. Väl på plats hittade många medlemmar spelglädjen igen och blev mer och mer sugna på att komma igång med tävlandet. På så sätt kom Alis ankomst att innebära en nytändning för hela Sitting Boule.

Ali tillbringade allt mer tid med Lotta Brohult och Hasse Silverberg, även vid sidan av banorna. Lotta och Hasse har barnen Felix och Oliver ihop, och med dem firade Ali sin första svenska midsommar på Bokenäset på Västkusten, där familjen har tillgång till ett sommarhus.

Ali var lite orolig för vilka djur man kunde tänkas stöta ihop med i den bohuslänska naturen – fanns där ormar? Hasse lugnade honom med att där inte fanns några farliga djurarter alls, om man inte räknade fästingarna. Då bombarderade Ali honom med frågor om fästingar, tills Hasse fick en på benet och det stod klart vad för slags djur det handlade om.

Genom Lotta och Hasse kom Ali också in i Hasses dotter Lindas familj. Hon och den förre landslagsspelaren Maths »Matte« Lind, båda medlemmar i Sitting Boule, är föräldrar till Oscar, och till dem kom Ali allt oftare som gäst. Eftersom Matte inte bara var en av klubbens skickligaste spelare utan också en av dem som hade körkort, brukade han ibland få rycka in som chaufför. Nu började han köra Ali.

Matte kunde ingen franska så de var tvungna att prata svenska när de ibland satt ensamma i bilen. Ali lärde sig i rekordfart. Visserligen pratade han – precis som på andra språk – mycket högt och fort, vilket försvårade omgivningens förståelse något.

– Nya människor brukar oftast vara försiktiga och försöka smyga in i nya sammanhang, säger Matte. Ali kändes totalt orädd. Han … ja, han låter mycket, helt enkelt.

För Ali var ljudvolymen något som satt i från Somalia. Av samma anledning var lugnet och tystnaden en av de första sakerna han fäste sig vid i Sverige. Liksom wienerbröden, som han var nära att föräta sig på under sitt första år i landet.

För att avdramatisera situationer då Ali stack ut i förhållande till omgivningen drog Lotta och Hasse igång vad de kallade för École Suédoise – svenska skolan.

– Inte för att Ali på något sätt behövde ändra på allt, utan för att det kan vara bra att förstå varför svenskarna tystnar när man smaskar jättehögt vid matbordet, menar Lotta. I Somalia är det inte fult att smaska – det är tvärtom ett tecken på att man njuter av maten och smakar ordentligt på den.

En hösteftermiddag tog Sitting Boules ordförande Martin Forss med sig Ali till Grisslehamn för att fånga strömming. De stod och kastade från bryggan bara och Ali fick fem strömmingar på första kastet, minns den än i dag lika förvånade Martin. Om Alis första tid i klubben säger han:

– Ali fick fem nya farsor och åtta morsor på en gång.

Vid det här laget hade Ali lämnat ungdomsboendet i Upplands Väsby och placerats på ett så kallat familjehem utanför Västerhaninge tillsammans med två andra ungdomar som kommit till Sverige från Afrika. Det som på pappret kallades familjehemsplacering var emellertid i verkligheten något annat.

Det par som utgjorde familjen ifråga bestod av en polisman och hans hustru, som också hon varit polis men nu hade dragit sig tillbaka. I sitt hushåll hade de redan en familjeplacerad pojke och en ung kvinna med ett spädbarn som bodde i en husvagn på tomten. Ali och de båda andra killarna hänvisades till en uttjänt sommarstuga flera kilometer från polisparets eget hem. Efter en halv dusch var varmvattnet slut och där fanns bara en kokplatta att laga mat på.

Polisparet kom sällan till stugan för att titta till ungdomarna och var inte intresserade av att bjuda in dem till sitt hem. En av killarna var strulig, och när Ali klev upp i deras gemensamma rum på lördagsmorgnarna för att åka till någon bouletävling fick han ofta sicksacka förbi utslagna ungdomar och både lagliga och mindre lagliga festrester.

En dag var strulputten försvunnen. Precis som en del av Alis och den tredje killens personliga tillhörigheter. När Ali berättade det för polismannen fick han svaret: »Det får du ta upp med ditt försäkringsbolag.«

Ali visste inte vad ordet betydde, så han frågade Martin Forss. För ordföranden och de andra vännerna i bouleklubben blev det mer och mer uppenbart att saker och ting inte fungerade som de skulle. Hasse Silverberg åkte om och om igen för att hämta Ali i den gamla sommarstugan. Han och Lotta pratade med polisen som bar ansvaret för Ali och kände en ökad irritation. Till exempel tyckte de att Ali borde ha rätt att själv ta hand om en större del av de pengar polisen fick för att ha Ali boende där. Lotta Brohult:

– Som jag minns det fick Ali runt 50 kronor om dagen att leva på, och de pengarna räcker ju ingenstans när man till exempel är på resande fot. Vid ett tillfälle ringde jag upp den här polisen för att höra om han inte kunde ge Ali lite mer när han skulle åka på semester med oss. Det ville han inte. När jag konstaterade att vi tog omkostnaderna istället blev han inte glad, utan menade att »de måste lära sig att hålla i de pengar de får«.

Ali började ringa till Martin Forss på fredagseftermiddagarna för att höra vad han skulle göra på kvällen. Om Martin inte hade några särskilda planer sade han till Ali att han var välkommen, och hämtade upp honom på Årstabergs pendelstation. I lägenheten på Södermalm småpratade de, fixade käk och kollade på TV tillsammans. Ali började sova över på soffan. Först till lördagen, sedan också till söndagen och måndagen.

När Ali en måndag i december hade lämnat Martins lägenhet för att ta sig tillbaka till stugan med den halvt fungerande duschen gick det bara ett par timmar innan Martin fick ett nytt telefonsamtal. Ali var jätteledsen. Den enda kille han nu delade stugan med hade fyllt 18 och kunde därmed själv bestämma att han skulle flytta därifrån. Alis framtid i det lilla huset tedde sig mer dyster än någonsin.

Samma kväll satt de åter tillsammans i Martins lägenhet.

Annons

– Tills det här är löst får du bo här – det ska du veta, sade Martin och sedan pratade de inte mycket mer om saken.

Sitting Boules ordförande hade innehaft posten sedan han tillsammans med några Söderkompisar bildade föreningen 1982. De kommande åren tog Martin Forss en mycket aktiv roll inom boulesporten och blev ordförande även för Stockholms bouleförbund. Martin var en av de eldsjälar som arrangerade Stockholm Boule Open, en festival på Mariatorget som kraftigt bidrog till att uppmärksamma sporten och att sätta Sverige på den internationella boulekartan. Både regerande och före detta världsmästare kom för att spela på festivalen, som hann växa sig så stor att den flyttade till Kungsträdgården innan den till slut gick i graven.

När Sverige skulle arrangera hockey-VM 1995 fick Martin, som arbetar som projektledare på Svenska ishockeyförbundet, svårt att hinna med allt. Han lämnade posten som distriktsordförande för att fokusera sin energi på Sitting Boule och sina övriga intressen – fågelskådning och musik. Skådat fåglar hade han gjort sedan han var 14, och i sin ungdom försörjde han sig som gatumusikant. Nu, i vuxen ålder, spelade den evige ungkarlen i flera band.

Hans historiska insatser för boulen var dock inte bortglömda. När Svenska bouleförbundet 2010 för första gången delade ut sitt förtjänsttecken i guld var Martin en av de elva personer som fick motta det. Vid den lilla ceremonin berättade 55-åringen sin favorithistoria om hur han tillsammans med en kompis spelat mot självaste prins Bertil. Dubbelmatchen ägde rum i ett gammalt stall utanför Veterinärhögskolan och var finalen i en ytterst liten och spontant tillkommen tävling. Martin och hans kamrat var ändå rejält taggade och vann finalen, varpå prinsen tackade för matchen med orden: »Tack ska ni ha, grabbar. Ni lirade bra. Men så här in i helvete jävla dåligt har jag väl för fan aldrig spelat någon gång.«

Nu kände Martin Forss att han återigen var på väg att ta på sig ett ansvar han kanske skulle få svårt att hinna med. Han som aldrig haft några egna barn – var han beredd att få en tonåring på halsen?

På tisdagen pratade han med Hasse och Lotta om saken. De kände till situationen och att Ali vistades hemma hos Martin. Det gjorde däremot varken socialtjänsten eller polisen som ägde stugan där Ali förväntades vara.

På onsdagen kontaktade Hasse socialtjänsten och bad om ett möte. Det gick bra – han, Lotta och Martin hälsades välkomna kommande vecka. Till dess stannade Ali hos Martin Forss, som frågade honom hur han skulle vilja ha det om han själv fick bestämma.

– Helst skulle jag bo kvar här hos dig, blev svaret.

Den helgen låg Martin och vred sig i sängen, utan att kunna sova. Han visste inte vad han skulle göra. Skulle han strida för att Ali skulle få flytta in hos honom, till hans nyrenoverade lägenhet där han hade så bra ordning på allt? Vilka förändringar skulle han behöva göra i bostaden? Var han beredd att ge upp sitt sköna ungkarlsliv – det enda slags liv han levat som vuxen man, där han inte behövt förhålla sig till några andra tider än sina egna? Hur såg ansvaret egentligen ut? Hade han alls vad som krävdes?

Så kom den plötsliga insikten: Här har jag chansen att göra något som verkligen betyder någonting för en annan människa. För en gångs skull. Vad vore jag för en om jag inte tog den chansen?

När Martin hade tänkt den tanken somnade han direkt.

Veckan därpå tågade Martin, Lotta, Hasse och Ali iväg till socialkontoret i Vallentuna för att lägga fram sitt förslag för socialtjänstens medarbetare och Alis gode man.

Martin berättade historien om hur Alis besök blivit både tätare och längre, och hur han vridit sig i sängen innan han kom fram till sitt beslut. Efter att alla andra i lugn och ro presenterat sina åsikter, och alla nödvändiga frågor ställts, bad myndigheternas medarbetare om tillstånd att gå igenom vad som fanns att läsa om Martin i diverse register, samt om en stunds betänketid.

Hasse och Lotta lämnade Martin och Ali, som gick ner till Vallentuna centrum för att fika. När de kallats tillbaka ville socialsekreteraren först tala med Ali i enrum. Martin slog sig ner i väntrummet, där han hittade ett korsord som han hann lösa till hälften innan socialsekreteraren kom för att hämta honom. Titten i registren hade varit till belåtenhet. Ali fick flytta hem till Martin.

I lägenheten hade Martin levt ensam i 20 år. En klubbkamrat som är snickare hjälpte honom att sätta upp en ny vägg så att en del av vardagsrummet gjordes om till sovrum. En annan av Sitting Boules medlemmar jobbar som målare och hjälpte till att måla om. Inom en vecka hade de köpt säng, skrivbord, dator och TV till Ali.

– Omställningen var nog större för mig än för Ali, säger Martin. Här har man levt som ungkarl i hela sitt vuxna liv – och pang, så var man begåvad med en tonåring!

När Lotta och Hasse firade jul det året, tillsammans med sina egna och släktingars barn, hade de bett Martin att vara tomte. När det knackade på dörren var det istället Ali som stod där med säcken, i tomteluva och skägg. Grammatiken var sådär och han fick lite svårt att läsa etiketterna på paketen, men han svarade glatt på alla frågor och barnen blev inte misstänksamma.

– För dem var det inte det minsta konstigt att det var den afrikanska tomten som kom det här året, säger Lotta. Han hade åkt extra långt för deras skull.

Vid det här laget behärskade Ali det svenska språket så bra att han kunde börja extraknäcka som instruktör på boulestället Boulebar, där klubbkamraten Niklas Marklund arbetade. I början av 2011 fick han dessutom börja på Frans Schartaus gymnasium i närheten av Martins lägenhet.

Under vårens slutspel i Svenska cupen tog sig Sitting Boule hela vägen till final, via en solklar seger i semifinalen. För motståndet i finalen svarade Lindome BK. Ali spelade i de inledande tripplarna med Lotta och Niklas och de vann sin match med 13–8. Samtidigt vann Sitting Boules andra trippellag sin match med 13–9, så stockholmarna hade ett rejält övertag inför de tre dubbelmatcherna. En seger till skulle räcka.

Första dubbeln förlorade Sitting Boule dock med hela 0–13. När Lindome lyckades vinna ytterligare en dubbel kom hela Svenska cupen att avgöras på Alis bana. Han spelade tillsammans med Niklas Marklund och de lyckades vända ett underläge på 2–7 till ledning på 12–11. Stämningen mellan de stridande lagen var irriterad. När de båda lagen bara hade ett klot var kvar att spela hade Lindome poängkulan på banan. Ali lyckades lägga in sitt sista klot rakt framför motståndarklotet. Då sköt Lindomes Håkan Berg carreau på Alis klot och såg därmed till att Lindome fick två poäng och blev den klubb som fick representera Sverige i Europacupen.

Men finalen i Svenska cupen blev bara början. Vid samtliga stora tävlingar under våren och sommaren tog sig minst ett – och ofta flera – lag från Sitting Boule långt och deltog i kampen om slutsegern. SM gick i Uppsala. I den mest prestigefyllda tävlingsklassen, öppen trippel, överraskade Martin Forss sig själv genom att ta sig och sitt lag till åttondelsfinal. Alis lag åkte ut i kvartsfinalen mot de regerande mästarna. Matte Linds lag slutade på tredje plats.

I precisionsskytte tog sig Ali däremot till final. I den grenen ska en ensam spelare med sina klot, från olika avstånd, försöka skjuta bort målklot i speciella stationer.

I Botaniska trädgården i Uppsala ställdes han återigen mot en Lindomespelare, den jämnårige Alexander Norin. Vid boulebanorna förekommer inga klackar, och det är betydligt vanligare med golfapplåder och enstaka rop än med talkörer, så stilbrottet var stort när en Stockholmsdominerad hejaklack började sjunga högt på en blandning av franska och engelska: »Allez Ali, Allez Ali – feeling hot, hot, hot!«

När ett av Alexander Norins skott bara snuddade vid ett målklot visade Ali prov på en lika ovanlig sportslighet. Domarna höll upp poängskylten med en nolla, men Ali protesterade och menade att Alexander skulle ha en poäng. Efter en stunds konfererande ändrade domarna sitt beslut.

De 39 poäng Ali till slut sköt hem var ändå fler än vad Alexander lyckades få ihop. Ali var svensk mästare.

– Det var då jag kände att nu har jag faktiskt chansen att bli bäst här, minns han. Och att verkligen få komma ut och spela internationellt.

En sådan möjlighet uppenbarade sig bara ett par veckor senare. På grund av den just erövrade SM-titeln tilldelades Ali ett wildcard till precisionsskyttet i den stora internationella bouletävlingen i tyska Travemünde.

Alla andra deltagare var sedan länge utsedda av tävlingsledningen eller av landslagsledningarna i sina respektive länder. Samtliga bar röda specialtröjor med efternamnen tryckta på ryggen. Alla utom Ali, som promenerade in på Travemündes centercourt iförd svart linne, ljusa kortbrallor och flip-flops. Det lockade delar av publiken till skratt. Ali förstod att de nog undrade vad ledningen höll på med, varför de hade släppt in honom på banan.

Sverige är heller ingen stornation i boulesammanhang, och brukar exempelvis se det som en framgång att nå kvartsfinal i VM – något man bara lyckats med två gånger. Thailand, Belgien och Madagaskar är betydligt bättre. Och ingen rår hursomhelst på fransmännen.

Bland de övriga deltagarna i Travemünde fanns det världsledande franska underbarnet Dylan Rocher, son till storspelaren Bruno Rocher. Med en serie på 69 poäng hade Dylan nyligen slagit det officiella världsrekordet i precisionsskytte med hela tre poäng.

Alla visste att det var Dylan Rocher man var tvungen att besegra om man skulle vinna. Redan i kvalomgången blev Ali tilldelad banan intill Rocher, som sköt det överlägset högsta resultatet – 56 poäng. Istället för att stressas av världens bäste fixade Ali det näst högsta resultatet, 38 poäng.

Vid sidan av banan kände Martin Forss igen Philippe Quintais – den kanske största boulespelaren genom tiderna. Martin kände Quintais från tiden med Stockholm Boule Open och nu tog han med Ali för att presentera honom för den store mästaren.

– Det här är min grabb, sade Martin Forss.

– Bra arm, sade Quintais.

I kvartsfinalen slog Ali holländaren Mark Wildeboer med 46–26 och ställdes därefter mot Rocher i semifinalen. Ali höll länge jämna steg med fransosen och hade ett litet tag till och med ledningen, men när matchen var över hade Rocher upprepat sina 56 poäng medan Ali inte kom längre än till 39.

Dylan Rocher vann som väntat finalen. Mindre väntat, när tävlingen summerades, var att spelaren som hade erövrat näst högst poäng och kommit närmast världsettan var: 18-årige Ali Abdi Aden från den lilla Stockholmsklubben Sitting Boule.

Framgångarna fortsatte 2012. Med Ali i trippellaget vann Sitting Boule Varbergs Strandcup, och under SM i Skövde blev klubben först trea i mixtrippel – där Ali spelade tillsammans med Kenneth Köhalmi och Lotta Brohult – innan Ali, Niklas Marklund och Hasse Silverberg bärgade den tyngsta SM-titeln.

– När vi vunnit trippelguldet kände jag att nu behöver jag inte ha ångest under de kommande 20 årens SM, säger Ali. Nu kan jag bara ha kul, nu är det ingen mer prestige.

Snart blev han uppringd av Sveriges förbundskapten Anders Larsson, själv en av den svenska boulens allra mest respekterade spelare. Larsson meddelade att Ali var uttagen i landslaget. Han skulle representera Sverige i höstens VM.

Det var ändå inte den största nyheten i Alis liv den sommaren. När han var i Skövde för att spela en tävling som inte skulle vara färdig förrän klockan elva på kvällen ändrade sig arrangörerna så att den tog slut mycket tidigare. Ali hade inte bokat tåg hem till Stockholm förrän dagen därpå och fick plötsligt en väldig massa timmar att slå ihjäl. Den lokala bouletalangen Lisa Claesson förbarmade sig och erbjöd honom en rundtur i staden.

– Det var ju snabbt gjort, säger Lisa. Kyrkan, McDonald’s, parken – sedan var Skövde slut.

Efter den lilla turnén begav sig de båda till en restaurang med sena öppettider och blev sittande där. De pratade och pratade – allra mest om boule, men också om livet i övrigt. De fortsatte att träffas några av de kommande helgerna och bestämde sig för att göra allvar av relationen.

VM-resan till Frankrike blev sedan en upplevelse, de sportsliga resultaten mindre så: Ali stod för precisionsskyttet och åkte ut direkt efter en miserabel serie. Lagspelet inleddes med en förnedrande förlust mot Polen och en knapp seger mot Litauen, innan Sverige åkte på oväntat storstryk mot Kina. Ännu en förlust – mot Guinea – gjorde att det inte spelade någon roll att svenskarna vann den återstående matchen mot Ukraina. Sverige slutade på 37:e plats – en klar besvikelse.

Ali förklarade misslyckandet med bristande personkemi inom laget, men faktum är att han själv spelade långt under sin förmåga och både blev utbytt och petad under gruppspelet. Förbundskaptenen ångrar ändå inte att han tog ut Ali till VM:

– Han gjorde en bra säsong och jag kände att det var ingenting att vänta på, säger Anders Larsson. Jag vet själv hur irriterad jag var när jag spelade fantastiskt bra som tonåring och man skickade något halvdant lag till VM. Och det var första gången för Ali – han kände säkert en viss anspänning och nervositet. Det är bra att få den erfarenheten inför framtida mästerskap, där jag är övertygad om att Ali kommer att vara med.

I dag läser Ali vård- och omsorgsprogrammet med målet att bli sjuksköterska. I våras gjorde han praktik på ett äldreboende. Vittnesmålen därifrån säger att han har lika fin hand med äldre som han har med barn. Och Ali trivdes.

– Det var roligt faktiskt. Man lärde sig ett nytt liv, där det inte bara var bortskämda människor. Där man kunde hjälpa till när det behövs och där de man möter inte gnäller utan tackar för hjälpen.

Det enda som är jobbigt i skolan är engelskan. Martin uppmanar honom att ta vägen om franskan när han ska lära sig engelska ord.

– Det kommer att gå fort när han väl fokuserar.

Hemma talar de, som de alltid gjort, enbart svenska.

– Martin rättade ord varje kväll i början, kanske tjugo gånger, säger Ali.

En kväll i veckan jobbar han extra i en mataffär, där arbetsuppgifterna består av allt från att sortera tidningar och matvaror till att sitta i kassan. Dessutom övningskör han med Martin, som sparade sin gamla bil när han köpte en ny – den gamla ska Ali få när han har bärgat körkortet. När Ali fick reda på planen skrev han på Facebook att han har »världens härligaste farsa«.

Ali har kvar instruktörsjobbet på Boulebar och tränar i princip varenda dag. Fördelen med sporten är att den kan utövas varhelst det finns en grusplätt, om det så är mitt bland allt folk på Mariatorget på Södermalm.

Årets mål är att bli uttagen till landslagstruppen till EM, och sedan ta revansch för fjolårets misslyckande i VM.

I början av året fick herrlandslaget en ny förbundskapten, Alis klubbkamrat Niklas Marklund. Redan från början var Niklas tydlig med att det krävdes mer av Ali än av andra spelare om han ville åka med till EM i Rom i oktober. Han ville inte bli anklagad för att favorisera någon och konstaterade att han nu hade tre olika relationer till Ali: den som kamrat, den som kollega på Boulebar och den som förbundskapten.

Niklas Marklund aviserade också att han skulle ta ut EM-laget efter La Marseillaise – världens största bouletävling som varje år startar den första söndagen i juli.

Logistiken är enorm när mer än 13 000 boulespelare ska få en bana att spela på och hitta sina motståndare. Merparten av La Marseillaise äger rum i den 17 hektar stora Parc Borély i södra Marseille, där tävlingens huvudsekretariat är placerat. Större delen av parken är bevuxen men på alla gångar och grusytor, liksom i den angränsande hippodromen, spelas det boule. 510 banor får plats där. Resten av spelet är förlagt till 29 andra spelplatser runtom i staden.

Varje lag tilldelas ett nummer och kan med hjälp av det hitta banan, där man möter sina motståndare. Ali och hans lagkamrater i turneringen, Jonas Jacobsen och Kristian Eklund, får veta att deras första match spelas i stadsdelen Saint-Loup. Klockan kvart över åtta på söndagsmorgonen trängs de på Avenue du Prado utanför parkens entré med tiotusen andra boulespelare som med hjälp av sex olika busslinjer ska ta sig till de spelplatser som inte ligger inne i parken.

De svenska spelarna går med sina klot i specialdesignade väskor, gjorda för tre kulor. När de franska spelarna kommer flanerande håller de flesta av dem helt enkelt de två klot de behöver för att spela en trippelmatch i handen. I busskön samtalar Ali med celebriteter som den schweiziske landslagsmannen Joseph Molinas, och det syns att han har vunnit respekt när han tidigare varit utomlands och spelat.

Förbundskaptenen och kamraten Niklas Marklund är också med, även om han betonar att han i första hand är där på semester.

Alis lag ska inleda mot ett franskt lag. Förutsättningarna är stenhårda – La  Marseillaise spelas med direktutslagning: en förlust och man är ute. Lottningen är fri och med tanke på att det bland de franska lagen – också där spelarna är okända – finns många som håller världsklass kan man inte räkna med att ta sig särskilt långt. Lite otur med lottningen och redan det första mötet kan bli snudd på omöjligt. Inget svenskt lag har vunnit fler än fem matcher i tävlingen, men bland de tolv svenskar som lyckats med den bedriften finns Sitting Boule-spelarna Niklas Marklund, Matte Lind och Hasse Silverberg.

Fransmännen tar två poäng i den första rundan, vilket får Ali att gå fram till Niklas vid sidan av banan och beklaga sig över att de valde fel taktik när de spelade sitt tredje klot.

– Vet du vad? svarar Niklas. De kloten är i soptunnan nu.

Fransoserna får bara ytterligare ett poäng, och sex rundor senare är matchen över. Spelarna tar specialbussen tillbaka till Parc Borély där de strålar samman med andra svenskar som också deltar i tävlingen – några är redan utslagna, andra har gått vidare och väntar på nästa match. Vid ett av de provisoriska stånd som ställts upp i parken äter de den typiska lunchmaten – en rejäl baguette fylld med pommes frites, dijonsenap och antingen pannbiff eller lammkorv.

Lokaltidningen La Marseillaise har varit medarrangör sedan tävlingen startade 1962 och fylls dagligen med resultatlistor och rapporter. Även i övrigt är mediebevakningen rejäl, en av de franska TV-kanalerna sänder till och med direkt från Parc Borély. Överhuvudtaget andas det enorma evenemanget mer professionalitet än de världsmästerskap som det internationella förbundet arrangerar.

Eftersom Ali talar felfri franska blir han den som får sköta lagets resultatrapportering till sekretariatet. Många resultat ska redovisas från de 30 spelplatserna och han får veta att nästa match inte startar förrän klockan två. Den första tävlingsdagen spelar inget lag mer än tre matcher. Det är stekande hett och flera av svenskarna vill passa på att sola.

– Vad ska ni med solbränna till? protesterar Ali. Det är bara löjligt. Hur kan man jobba hela året och använda semestern till att lägga sig och sola?

Han och Niklas går istället ner till havet för att ta ett svalkande dopp.

Inför den andra matchen tilldelas svenskarna en bana i svårspelade Parc Chanot. Där består underlaget av asfalt som täckts av ett tunt lager grus av ljusast tänkbara sort. De vita stenarna reflekterar det flödande solskenet så att spelarna tvingas kisa, och det är svårt att få stopp på kloten på de hårda banorna.

Svenskarna formerar sig som vanligt så att Kristian är förstaläggare, Ali skytt och Jonas mittspelare. Om motståndarna vet de inte mer än att en av dem heter Alberto Martins.

I den första rundan missar Ali ett av sina båda skott, men resterande svenska klot är välspelade och ger två poäng. I andra vändan missar Ali båda sina skottförsök och motståndarna tar fyra poäng. Efter ytterligare två rundor står det 2–8. Svenskarna lyckas ta igen ett par poäng i de följande rundorna, men spelet känns inte stabilt och Ali missar nästan konsekvent sitt första skott. Niklas uppmanar honom att byta klot och spela det andra först – och i rundan efter det prickar Ali faktiskt med en gång, men missar å andra sidan med klot nummer två.

Fler än fyra poäng blir det inte för svenskarna. De är redan utslagna. Deras motståndare visar sig vara från trakten, och är förmodligen väl bekanta med underlaget.

– Det hade kanske varit bra att få möta lite sämre motstånd i en eller två matcher till, säger Ali efteråt. Det var först i de sista vändorna som jag kände att jag kunde spela lugnt och långsamt. I början var det spänt och vi var en och en halv kula efter hela tiden.

Just det där – att vara med i matchen från början – är någonting Ali måste jobba med, menar Niklas.

– Jag har pratat många gånger med honom om det där nu, och ändå gör han om samma misstag. Han står och flackar med blicken och tittar på allting annat än det han ska. Han måste höja sin lägstanivå. När han lyckas koppla bort allting annat och bara koncentrerar sig på det han ska göra, när han är en hängiven taktiker eller lagkapten, gör han det med bravur. När han lyser och mår bra är det inte många som kommer i närheten av honom.

Redan samma dag checkar kvartetten ut från sitt hotell och åker till La Ciotat, en hamnstad med knappt 35 000 invånare drygt tre mil öster om Marseille. Det är en pilgrimsfärd de inte är ensamma om att göra den här veckan.

Under 1600-talet var hamnen i den lilla staden viktigare än den i Marseille, men därefter minskade den gradvis i betydelse. I början av 1900-talet gick livet långsamt i La Ciotat och det stora folknöjet var att titta på dem som tävlade i »jeu provençal«, en föregångare till boule pétanque som spelas på längre avstånd och där spelarna både får ta sats och ta ett långt kliv ur ringen när de kastar sina klot.

Våren 1910 var Jules Hugues – eller Jules Lenoir, som han kallades – en ständigt återkommande gäst vid banorna. Den forne stormästaren var nedgången av reumatism och kunde inte längre spela. Nu satt han på en stol – den enda som tilläts vid banorna – bakom cirkeln där spelarna påbörjade sina kast. När några klot emellanåt råkade hamna så nära honom att han kunde nå dem roade han sig genom att, på kort avstånd, kasta prick med dem.

Vännen Joseph Pitiot föreslog att de istället skulle spela ett parti där Jules kunde sitta på sin stol och ritade en cirkel runt densamma. Jules nöjde sig emellertid inte med detta utan reste sig sakta från stolen och kastade matchens första klot. Så kom det sig att regeln istället blev sådan att man skulle stå med båda fötterna stadigt på marken – à pieds tanqués – medan man kastade.

Den nya sporten var född.

Eftersom arbetslösheten var hög i La Ciotat valde många av männen att gå till sjöss. De tog med sina bouleklot i packningen och spelade ett avkopplande parti när de stannade i de olika hamnarna. Därmed gick den nya sporten snabbt på export till Saigon, Hongkong, Shanghai och andra stora städer i Fjärran Östern.

Minnestavlorna som förkunnar att man befinner sig på den plats där boulesporten uppfanns är mycket diskreta. På Boulodrome Jules Lenoir kan man fortfarande spela tävlingar under platanerna. Inne i det lilla klubbhuset finns några av de klot som varit med genom årens lopp samt några foton. Mer storslagna gester än så har Association Jules Lenoir inte tagit till.

Veckan då La Marseillaise spelas anordnas hela tiden tävlingar på någon av La Ciotats båda bouleanläggningar. Måndagen efter det lite för korta äventyret i Marseille anmäler sig Ali, Kristian och Jonas till den öppna trippeltävlingen på Cercle de Boulomanes Ciotadens, stadens andra spelplats. Nu kan de koppla av och spela helt utan press. Tävlingarna börjar inte förrän klockan tre på eftermiddagen, så den som vill hinner bada först och det gör ingenting om man har tagit en sen kväll längs restaurangstråket i hamnen.

Inne i klubbhuset har hemmaspelarna – flera av dem fårade farbröder som just har släckt sin cigarett – sina skåp där de förvarar klot och andra tillbehör. I klubbhuset ligger också baren, där många samlas för att prata över en öl, ett glas vin, en kaffe eller en pastis innan startsignalen ljuder. På den lilla terrassen tänder någon grillen. Spelet kan börja, till cikadornas högljudda sång.

Just så här ska boule spelas, menar många.

Några veckor senare ringer Niklas Marklund runt för att meddela sin EM-uttagning. Ali är inte med. Platsen går istället till hans överman vid årets SM-final i precisionsskytte, blott 15-årige William Silfverberg.

Ali blir naturligtvis besviken.

– Jag är lite ledsen. Men jag har så mycket tid framför mig. Jag vet att jag kan prestera boule på hög nivå, så det är bara att ta nya tag inför nästa år.

Martin och Ali bjuder på fika hemma i lägenheten på Södermalm. Lisa är också med – hon har flyttat in tillfälligt eftersom hon sommarjobbar som lärare på ett fängelse i trakten. Lisa måste tillbringa ytterligare ett av de år hon har kvar av sina ekonomistudier i Skövde, sedan kan hon läsa de sista två någon annanstans. Men i Stockholm är det inte så lätt att komma in.

Katten Fazzino – uppkallad efter den franske boulespelaren och fyrfaldige världsmästaren Christian Fazzino – smyger runt i rummet. Väggarna är belamrade av Martins olika stränginstrument. Nuförtiden använder han dem bara här hemma. Några jazzband är han inte längre medlem i. Men det skyller han inte bara på Ali.

– Nej, det hade jag slutat med i alla fall. Jag har spelat ute i så många år och nu har jag märkt att det kan vara skönt att vara hemma en fredagskväll.

Boulen verkar Martin inte bekymra sig det minsta över. Han tror fortfarande att Ali kan bli en av de bästa, som går in på banan och gör carreau efter carreau.

– Men att göra det med en gång på ett VM tror jag inte att någon klarar av. Man måste få styrka i vingarna innan man kan flyga.

Och hur viktig är boulen, egentligen? Pappa Martin pratar lika gärna om annat:

– Det rullar på med jobbet, det går bra i skolan och med allt det viktigaste. Nu hoppas vi bara att det klickar i och fortsätter så. Ali är så himla god och snäll. Och så inifrån, på något sätt. Han är socialt begåvad och fantastisk med barn – det är jäkla roligt att se honom tillsammans med barn. Han blir ju mer och mer självständig också. I  början fick vi lära varandra hur vi skulle leva ihop. Nu är det här, med varandra, vi har vår grundtrygghet.

Ali håller sig också oftast hemma, när han inte arbetar eller pluggar eller går till någon av de näraliggande parkerna för att träna boulekast. Han gillar att spela TV-spel och att lyssna på musik.

När Martin och Ali berättar sin gemensamma historia kommer de ibland ihop sig – om huruvida det var på våren eller på hösten någonting inträffade.

– Vem har fräschast minne – du eller jag? frågar Ali.

Att han fått ett nytt hem och en svensk pappa är det bästa som hänt honom sedan han kom hit till landet, säger han. Och så är det Lisa, förstås. Sedan kommer boulen. Och alla de andra vännerna han mött genom sporten.

Att hans tillvaro skulle se ut som den gör i dag var inget han kunde föreställa sig när han landade på Arlanda den där septemberdagen för fyra år sedan.

– Det är bara en stor tur jag har haft. Eller också är det ödet.

I socialtjänstens utredning om Ali Abdi Aden sammanfattas ärendet som »något av en solskenshistoria«.

Lotta Brohult och Hasse Silverberg håller med om att det är få flyktingar förunnat att få en sådan biljett in i det svenska samhället som Ali har fått. Och att det är klart att han har haft tur som mött människor som både vill och kan kommunicera med honom.

– Men det beror också på att Ali är en varm, öppen, nyfiken och charmerande person, säger Lotta. Det är svårt att vara otrevlig mot någon som ler som om solen just har gått upp över paradiset.

Lotta och Hasse har inte kunnat låta bli att fundera över den väg samhället erbjuder de flesta nyanlända flyktingar. I Alis fall – vad hade hänt om han blivit kvar, ensam, i den där sommarstugan?

– Att man pratar om invandrare som en grupp är absurt, säger Hasse. De är individer. Men det finns inga resurser för att hjälpa individer, bara grupper av människor – och då kommer folk i kläm.

Aija Speville jobbar kvar på boendet i Upplands Väsby. Vad som hänt Ali sedan han flyttade därifrån har hon ingen aning om, och när hon får höra den här historien utbrister hon:

– Va?! Är det sant?

Hon blir förstås glad över att hennes egen lilla insats fick sådana stora proportioner. Sedan säger hon:

– Här ser man att det verkligen behövs att man träffar rätt personer.