Bara få va mig själv

Miriam Bryant har aldrig känt att hon har passat in. Inte anade hon att det var det som skulle göra henne folkkär.

När lågorna slog ut från Miriam Bryants fönster kunde hon inte längre hålla tillbaka. Hulkningarna skakade hennes trettonåriga kropp och fick henne att utstöta märkliga ljud. Hon stod i grannens trädgård i Utby utanför Göteborg, omringad av blåljus, stickande rök och nyfikna betraktare, och såg livet brinna upp. Allt hon omsorgsfullt samlat på sig blev till aska framför ögonen: de randiga kläderna, bandaffischerna, de svartvita foton hon tagit på brustna pappershjärtan arrangerade i grushögar, diktböckerna, Henrik Berggrens autograf.

Hon kände sig ensam och missförstådd i skolan, klarade varken av pluggrutinerna eller att läsa av koderna som gjorde att man passade in. Hemma stängde hon in sig på sitt rum och undvek sin splittrade, såriga familj. Ibland hängde hon med sin syster i Vasaparken där poppare samlades och drack folköl. Men inte heller där passade hon riktigt in. Hon var bara Elisas lillasyster. Så hon ruvade oftast hemma med musiken, ensam och ledsen, och tänkte att de i Vasaparken var fejk. Hon vältrade sig i hur dåligt hon mådde, njöt till och med lite av det. Queen of Darkness.

Branden blev ett konkret kvitto på att hon hade rätt. Livet sög.

Annons

Familjen kunde hyra ett hus i samma radhuslänga medan deras hem byggdes upp igen. Damen som ägde huset hade precis flyttat in på äldreboende och de gamla spetsgardinerna luktade unket. Miriam klättrade upp i byggställningarna runt deras utbrända hem på kvällarna och satte på någon av de 27 låtarna på MP3-spelaren hon haft på sig under branden. Broder Daniel och Håkan Hellström. Hon sjöng med och kände igen sig:

»Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden e i resten av mitt liv.«

Hemma var det tyst. Lillebror Nicholas var bara sex, femton månader äldre storasystern Elisa hängde mest med sina kompisar, den tio år äldre Sarah bodde inte hemma och föräldrarna Roy och Outi verkade förvånat ta in den nya tillvaron. De hade hållit ihop länge, kanske mest av praktiska skäl som hus och barn. Nu hade ramen runt den fula tavlan krackelerat. Roy och Outi separerade.

Miriam satt i källaren, rökte cigg och drack te. Hon drömde om framtiden. Då hon skulle vara en stor popstjärna. Stå på scen med skrikande fans framför sig. Hennes vanligaste tidsfördriv var att låtsas bli intervjuad. För blev man det, då hade man något intressant att säga. Då ville någon verkligen höra på en. Kanske skulle någon till och med kunna förstå henne.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Vi låser delar av vårt material för att våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera) ska få valuta för sina pengar. Nu hoppas vi på dig också!

Kom igång med din gratis provperiod!

  • 2 fria månader, sedan 35kr/mån.
  • Ingen bindningstid, enkelt att avsluta.
  • Papperstidning i brevlådan varannan månad.

Dessutom får du tillgång till hela vår webb – med hyllade reportage, personporträtt och granskningar från de senaste tio åren.

Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?