Bara få va mig själv

Miriam Bryant har aldrig känt att hon har passat in. Inte anade hon att det var det som skulle göra henne folkkär.

När lågorna slog ut från Miriam Bryants fönster kunde hon inte längre hålla tillbaka. Hulkningarna skakade hennes trettonåriga kropp och fick henne att utstöta märkliga ljud. Hon stod i grannens trädgård i Utby utanför Göteborg, omringad av blåljus, stickande rök och nyfikna betraktare, och såg livet brinna upp. Allt hon omsorgsfullt samlat på sig blev till aska framför ögonen: de randiga kläderna, bandaffischerna, de svartvita foton hon tagit på brustna pappershjärtan arrangerade i grushögar, diktböckerna, Henrik Berggrens autograf.

Hon kände sig ensam och missförstådd i skolan, klarade varken av pluggrutinerna eller att läsa av koderna som gjorde att man passade in. Hemma stängde hon in sig på sitt rum och undvek sin splittrade, såriga familj. Ibland hängde hon med sin syster i Vasaparken där poppare samlades och drack folköl. Men inte heller där passade hon riktigt in. Hon var bara Elisas lillasyster. Så hon ruvade oftast hemma med musiken, ensam och ledsen, och tänkte att de i Vasaparken var fejk. Hon vältrade sig i hur dåligt hon mådde, njöt till och med lite av det. Queen of Darkness.

Annons

Branden blev ett konkret kvitto på att hon hade rätt. Livet sög.

Familjen kunde hyra ett hus i samma radhuslänga medan deras hem byggdes upp igen. Damen som ägde huset hade precis flyttat in på äldreboende och de gamla spetsgardinerna luktade unket. Miriam klättrade upp i byggställningarna runt deras utbrända hem på kvällarna och satte på någon av de 27 låtarna på MP3-spelaren hon haft på sig under branden. Broder Daniel och Håkan Hellström. Hon sjöng med och kände igen sig:

»Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden e i resten av mitt liv.«

Hemma var det tyst. Lillebror Nicholas var bara sex, femton månader äldre storasystern Elisa hängde mest med sina kompisar, den tio år äldre Sarah bodde inte hemma och föräldrarna Roy och Outi verkade förvånat ta in den nya tillvaron. De hade hållit ihop länge, kanske mest av praktiska skäl som hus och barn. Nu hade ramen runt den fula tavlan krackelerat. Roy och Outi separerade.

Miriam satt i källaren, rökte cigg och drack te. Hon drömde om framtiden. Då hon skulle vara en stor popstjärna. Stå på scen med skrikande fans framför sig. Hennes vanligaste tidsfördriv var att låtsas bli intervjuad. För blev man det, då hade man något intressant att säga. Då ville någon verkligen höra på en. Kanske skulle någon till och med kunna förstå henne.

 

Nästan 20 minuter efter överenskommen tid låser Miriam fast sin cykel utanför kaféet. Innan hon kommer in tänder hon en cigg och avslutar sitt samtal i mobilen. Hon drar ner den svarta kepsen mot solen. Innan hon satt sig vid mitt bord bubblar hon:

– Alltså förlåt. Det är verkligen inte okej alltså. Jag hoppas du inte väntat länge.

Miriam skalar av sig sin förlängda bomberjacka och slår sig ner. Hon förklarar att hon skulle träna, men i gymmet kallade kiropraktorn på henne och ville »fixa lite« med hennes dåliga höft.

– Så tog det en hel timme, så jag hann inte träna! Alltså så gör man väl inte?

Hon berättar att hon började träna efter att hennes första manager sade till henne att hon behövde gå ner i vikt.

– Det är jag jävligt tacksam över. Det kanske låter hårt, men jag tycker det var ärligt och modigt att säga det. Jag var överviktig och mådde inte bra. Det sporrade mig till att börja träna och ta hand om min hälsa.

Numera är besöken på ett Stureplansgym en daglig rutin. Hon plockar upp sin mobil och fingrar snabbt på den, innan hon sätter den på ljudlös och lägger den på bordet.

– Det här hade kunnat bli en perfekt dag. Visst, jag hade ju kunnat säga ifrån, men nu gjorde jag inte det. När ska jag nu hinna träna i dag? Jag känner mig så jävla kränkt.

Hon ler när hon säger det, men berättar också att hon ringde sin syster så snart hon kom utanför gymmet och att hon cyklat hit gråtande. Hon avbryter sig själv.

Annons

– Fan vad jag är hungrig förresten.

Hon beställer en blomkålssoppa och surdegsfralla.

– Jag är typ deprimerad. Nej, jag skojade! Men jag är så jävla upp och ner, det har jag alltid varit. Eller när jag var yngre var det väl mest ner.

 

Redan som sexåring drogs hon till de stora, sorgsna känslorna. Hon har ett starkt minne från storasystern Sarahs slutproduktion på musikalteaterprogrammet på gymnasiet. De spelade Les Misérables. En grå, allvarlig, tårdrypande musikal om den misär som leder fram till den franska revolutionen. Den slutar med att alla dör. Miriam älskade den.

Tio år senare sökte hon till samma program på Mimers hus i Kungälv. Hon visste att hon hade rösten för att gå där men drogs med andra problem. Det gick bara inte att fokusera på de teoretiska ämnena. Hon kände sig värdelös, vilket gjorde att hon kom efter i skolan, vilket ledde till att folk blev arga på henne, och så började det om igen. Om hon kom fem minuter för sent till en lektion kändes det som om hon lika gärna kunde skippa den. I slutet av tvåan hade hon inte många kompletta betyg.

Det värsta var att hon inte klarade de estetiska ämnena så värst mycket bättre. Hon var självmedveten och alldeles för blyg för att stå på scen. I klasskamraten Josefine Carlson hittade hon en like och de var allt som oftast »sjuka« när det var dags för något uppträdande. De gillade båda att dricka bärs och tjöta och kände sig lite utanför i musikalklassen. Josefine minns första gången hon faktiskt hörde Miriam sjunga:

– Det var någon gång i trean och vi satt vid en busshållplats i Backa. Vi var lite onyktra och på väg in till stan när Miriam brast ut i någon Carola-låt. Jag blev så sjukt förvånad. Jävlar, vilken röst!

Som slutproduktion satte klassen upp Grease och läraren gav Miriam rollen som Rizzo. Många i klassen hade inte hört henne sjunga innan dess. Men då stod det klart även för dem att Miriam hade en röst som borde leda till en vidare karriär.

Efter en extra termin med matte kunde Miriam äntligen lämna gymnasiet bakom sig. På Bjärnums musikalteaterutbildning kände hon sig för första gången som en del av ett sammanhang. Här kunde hon fokusera på det hon ville göra: skriva och sjunga.

Hennes vän Victor Rådström gick samtidigt en producentutbildning i Örnsköldsvik och läste en kurs som kallades artistprofilering. Victor undrade om Miriam ville skriva och spela in ett par låtar med honom. Några dagar senare åkte hon de drygt hundra milen och dök upp i studion med sin diktbok.

– Vi skrev tre låtar sjukt snabbt, säger Victor. Efter dem märkte man att det kunde bli jävligt bra. Lärare och förläggare och skivbolagsmänniskor kom och lyssnade och blev taggade.

Även Victor blev taggad. Kanske lite för taggad. Det första erbjudandet tackade han nej till. Miriam undrade vad han höll på med, men det kom fler erbjudanden och de sajnade till slut med managern Ben Marlene och hans skivbolag Stereoscope och fick kontrakt med EMI i Tyskland.

Den första singeln, Finders, keepers, toppade de tyska listorna och hon susade mellan intervjuerna tillsammans med Victor och en cellist. Från början var tanken att hon och Victor skulle vara en duo, med Victor på piano. Men i Tyskland insåg han att hans plats inte var i rampljuset.

– Vi satt i tysk TV där de bara pratade tyska och fick oss att äta korv. När de satte på oss hattar också kände jag mig så förnedrad att jag sprang ut från livesändningen. Efter det tänkte jag bara: Jag skiter i det här.

För Miriam var upplevelsen tvärt om. Sex intervjuer per dag var ingenting. Spelningar varje kväll var bara kul. Hon köttade ut den här singeln och var lycklig in i själen.

Sedan skulle de följa upp succén med singeln Push Play. Den floppade helt.

Miriam har inte gjort sig känd som en politisk artist men säger att hon är enormt trött på förväntningarna på hur unga kvinnor ska bete sig. »För mitt eget välmående måste jag identifiera felen i samhället och få andra att göra det. Att jag till exempel ofta får frågan: ›Hur känns det att som kvinnlig artist skriva själv?‹ Käften!«

I Sverige blev Push Play Miriams genombrott, men hon hade svårt att släppa att den inte funkat i Tyskland. Även hennes management hade större planer för henne och fick till ett avtal med ett amerikanskt skivbolag. Medan Push Play snurrade i Sverige var Miriam och Victor i Los Angeles för att skriva nästa hit. De fick viss framgång med låten Find You tillsammans med DJ:n Zedd och spelade under våren 2014 på Jimmy Kimmel och MTV Movie Awards, men det lät inte som Miriam och Victor ville. Skivbolaget ordnade möten med diverse stora låtskrivargubbar. Billy Steinberg, som bland annat skrivit Like a Virgin och True Colors, var enligt Victor »vidrig«.

– När vi kom dit hade han redan skrivit en låt och hans svåger hade producerat. Heartshaped Mouth. Fanns inget där att göra. När Miriam frågade om vi åtminstone kunde få kolla lite på texten svarade han bara: »Jag gillar den.«

Mac Davis, som skrivit Elvis In the Ghetto, var däremot »skitsoft«. Han bjöd hem dem på chili, hade en telefon i duschen och snackade om sina guldskivor. De skrev en låt, The Mac Davis Song, men den släpptes aldrig. Jimmy Jam och Terry Lewis visade upp sin enorma lagerlokal till studio där väggarna var tapetserade med guld- och platinaskivor från tre decennier, främst för Janet Jackson-låtar. Miriam och Victor satt i deras skinnsoffa och försökte komma på något att prata om. Efter några månader insåg de att det var dags att återvända till Sverige och jobba på den nationella karriären.

Under hösten släpptes EP:n I am Dragon med egna låtar, och huvudspåret Dragon blev en helt okej hit. Men Miriam upplevde att det aldrig verkade finnas någon riktig plan för hennes karriär och dessutom kändes relationen med Ben Marlene alltmer kvävande.

–När vi började jobba ihop var jag ung och visste inte hur branschen funkade eller vilket värde jag hade som kreatör. Mycket var bra, men med tiden kände jag mig nedtryckt och kontrollerad.

Ryktet om att Miriam brutit med sin manager spred sig i branschen. Henrik Augustin på bolaget Mr Radar, som hållit ögonen på henne under en lång tid, hörde snabbt av sig och de inledde ett samarbete.

– Hon var inte i den bästa situationen i sin karriär, säger Henrik. Den tyska satsningen hade runnit ut i sanden. Hon hade ett amerikanskt skivbolag som droppat henne utan att släppa musik. I Sverige kände folk till hennes singlar, men det var inte säkert att de kände till att hon var artisten bakom dem.

I det läget hörde producenten för Så mycket bättre av sig. Det var inte självklart för Miriam att tacka ja. Det är ett väldigt intimt format och kräver mycket av deltagarna. Hon hade dessutom inte släppt särskilt många låtar jämfört med de artister som brukat vara med. Skulle en lördagstrött TV4-publik bry sig om henne?

– Vi kom fram till att det här kunde vara en språngbräda för Miriam, säger Henrik. Hon skulle vara med och ta det jävligt seriöst musikaliskt.

Tillsammans med Mr Radar lade Miriam och Victor mycket tid på att välja vilka låtar hon skulle tolka. De jobbade stenhårt under våren för att anpassa texterna och göra egna produktioner. Miriam kom med helt färdigproducerade låtar till genrepet i maj.

När programmet började sändas i oktober 2015 var Miriam den minst kända deltagaren. Tittarna fick lära känna en svärande, rökande urgöteborgare som introducerade favoriträtten svennetacos med banan och diskuterade ordet knulla med Sven-Bertil Taube. Miriams mycket förvånade och imponerade reaktion på att Niklas Strömstedt skrivit Tänd ett ljus – »Men shit! Vet du hur många luciatåg jag kört med den jävla låten, eller?« – blev viral och hennes okonstlade sätt charmade lördagsmyspubliken. Att hon sedan gick upp på scenen med en lika tonsäker och fyllig röst som Adele gav henne ett enormt genombrott.

Hon blev den första någonsin att på samma lista inneha plats ett, två och tre på Svensktoppen, utsågs till Årets göteborgare och lockade 35 000 människor till Götaplatsen när hon framträdde tillsammans med Göteborgssymfonikerna.

Men månaderna gick och det började bli dags för Miriam att visa att hon var något mer än en coverartist. I artiklar undrade journalister när det skulle komma ny musik. En annonserad singel blev uppskjuten, enligt skivbolaget för att det var »dålig tajming«, och medierna började spekulera om ifall den höll för låg kvalitet eller om Miriam var för nervös för att släppa egen musik efter Så mycket bättre.

Annons

I själva verket var det hennes gamla manager som agerade bromskloss. Det nya avtalet där Miriam skulle äga sin musik själv drog ut på tiden och skivbolaget tvingades skjuta på släpp och framträdanden.

Miriam visste inte vad hon skulle ta sig till. Den nya singeln var inspelad och hon älskade den. Hon var på alla sätt redo att visa vad hon gick för. Det enda hon kunde göra var att ligga hemma och gråta i frustration.

 

Miriams och Victors studio ligger som sig bör i en mörk källare. Eller man får i alla fall gå genom en mörk källargång för att komma till den. Själva arbetsutrymmet är ljust och har flera studior runt en mindre köksö. Studion direkt till vänster är pyntad med Star Wars-rymdskepp av lego och ett gäng inramade guld- och platinaskivor står lutade mot väggen. Miriam står och bläddrar bland dem.

– Kolla, här är Push Play. Och här är då alla från Så mycket bättre.

Hon håller upp en tavla som är full av framför allt platinaskivor. Varenda en av låtarna hon tolkade finns representerad. På Spotify har de sammanlagt över hundra miljoner spelningar, varav den största hiten, Ett sista glas, står för en knapp tredjedel. Hon snor runt på stället och hittar en till tavla halvt dold bakom en högtalare.

– Och här är Black Car. Fyra platina!

Det är låten som nästan inte kunde släppas. Miriam säger lite vagt att det till slut löste sig så att den låten kunde släppas, men sedan »dök något annat upp«. Hon håller tillbaka orden, på ett sätt som är väldigt okaraktäristiskt för henne, när hon ska förklara vad som hänt. I höstas gick i alla fall konflikten så långt att hon lämnade in en stämningsansökan. Ben Marlene svarade med att anlita Thomas Bodström, som i kvällstidningarna gjorde uttalanden om att Miriam var snål.

– Att vår före detta justitieminister går ut och säger sånt om en ung tjej som bara försöker göra saker rätt och få det hon förtjänar … Jag tänker fan inte backa … Jag är bara glad för att jag har stått på mig, säger Miriam om saken.

Hon och Mr Radar har valt att inte kommentera det tidigare, men den inlämnade fastställelsetalan gäller i alla fall en klausul i hennes gamla avtal där Miriam önskar att tingsrätten slår fast att hon inte längre behöver ge någon andel av pengarna hon tjänar i dag till sin gamla manager. Hon väntar fortfarande på att målet ska tas upp.

Hur som helst kan avtalet inte längre stoppa Miriam från att släppa musik. Hon för nu diskussioner med utländska skivbolag för att i höst kunna göra en ordentlig internationell satsning. Men innan dess kommer hennes första egna EP på tre år. Första singeln från den var Black Car, i februari släpptes balladen Everything och när jag är i studion håller de på att mastra Rocket, som släpps i slutet av april. Victor sätter på låten högt i högtalarna.

– Sommarplåga! ropar Victor.

Victor smådansar till det onekligen sololjedoftande beatet. Texten är, som så ofta i Miriams fall, ganska mörk. Den handlar om hur hon lämnar samma kille som hon i Black Car är nyförälskad i. Men om man inte lyssnar så noga låter det som gladpop.

– Den är bra, jag gillar den, säger Miriam när den tonar ut. Det känns bara så konstigt att göra en glad låt, för jag är ganska ledsen nu. Det är bara en massa skit i huvudet.

En del av skiten handlar om just denna ex-kille, den tyska trummisen som hon hade ett ganska offentligt förhållande med. Och en lika känd separation från. När hon på P3 Guld-galan i januari vann pris för Årets låt tackade hon »den jävla skitstöveln«.

– Det var ett ohälsosamt förhållande, där hans behov blev väldigt mycket viktigare än mina egna, säger hon. Allt annat hamnade i skuggan av honom. Det var väldigt mörkt för mig och jag känner fortfarande stress över vem jag valde att vara och hur jag rättade mig efter en person. Jag kan inte säga att jag kommit vidare från det än.

Att allt det här sker i offentligheten, och att hennes kommande turné ska handla om deras förhållande, tycker hon däremot är skönt.

– Jag är inte ensam om att ha haft ett skitförhållande. Det kan vi dela med varandra. Man lär sig att hantera saker och skaffar sig nya preferenser för framtida partners. Så man får göra det till något positivt.

Medan Miriam pratar följer hon dem som rör sig i närheten med blicken. Hon drar ofta och länge händerna över ansiktet och viker in det högra örat tills det fastnar i hörselgången och sitter där några sekunder innan det ploppar ut. Då viker hon in det igen med långa ljusrosa naglar. Miriam beskriver det som att hon alltid har något i huvudet som stör det hon vill fokusera på.

– Hela livet är en kamp mot det där oväsendet. Mot tankar på tvätten eller om man stängt av plattången eller hur det går med det där avtalet. Jag är aldrig i nuet, aldrig helt närvarande. Den enda gången det har hänt mig är på Håkan-konserten på Ullevi förra sommaren.

Hon ler stort medan hon berättar om upplevelsen på Ullevi. 65 000 människor framför scenen, men framför allt att hon stod bredvid sitt livs största idol Håkan Hellström på den. Tillsammans sjöng de Det är så jag säger det, en låt Miriam växt upp med. Solen gick ner över den stad där hon mått så dåligt. Hon fick flera gånger torka sig i ögonvrårna.

– Det var som om jag stod i en sådan här hisspegel där man ser sig själv i tusen versioner både framåt och bakåt. Jag såg alla versioner av mig som jag lämnat bakom mig, och alla framtida versioner av mig. Och för första gången var jag ett med alla dem. Det var fan som om det var mitt syfte i livet.

Hur kändes det efter den spelningen?

– Ganska jobbigt faktiskt. Jag hade liksom uppnått något ouppnåeligt. Det är konstigt att göra något när man är 25 som man vet kommer att vara bland det topp tre fetaste som hänt när man ligger på sin dödsbädd. Det är en existentiellt omtumlande tanke.

Du verkar göra det lite svårt för dig själv.

– Jag har mycket känslor, det är det som gör det så kul att vara mig. Jag kan vara så otroligt glad att det bara pirrar i kroppen av alla endorfiner, och sedan kan jag lika gärna tycka att livet suger. Jag tror att alla upplever psykisk ohälsa i perioder och det betyder inte att man är döende liksom. Det är en naturlig del av livet, det är inget som man inte ska låtsas om, men det behöver inte heller ta upp så mycket space.

Som tonåring känns det som om du fann en mening i just det deppiga.

– Ja, i mina kretsar var det den som mådde sämst som var ballast. Det hörde till den kulturen, vilket inte är så himla bra. Det har väl också lett till att jag kan känna en viss bekvämlighet i att må dåligt. I lycka finns det alltid en rädsla: om något går skitbra så har man samtidigt vetskapen om att det inte är för evigt. Samma sak gäller när man mår dåligt, då är det en tröst att veta att det inte kommer att vara så här jämt.

Artister som nått till Miriams nivå brukar skaffa en fernissa av otillgänglighet, men Miriam verkar inte ha särskilt många filter.

Hennes bästa vän Josefine Carlson bekräftar att hon är sig själv – alltid. Vilket kan vara på gott och ont.

– På ett vis är det ganska fint att hennes osäkerhet och känsla av ensamhet finns kvar, trots att hon har så många fans. Samtidigt har hon vant sig vid att få väldigt mycket bekräftelse från den här branschen hon nu rör sig i, vilket gjort att hon vill ha väldigt mycket försäkringar även från oss gamla vänner för att känna sig trygg. Jag får påminna henne om att jag inte är hennes fan och att det är bra.

Henrik Augustin säger att Miriam aldrig försöker förställa sig, och att det är viktigt att hon får vara precis som hon är. Miriam själv håller med:

– Jag skulle definitivt förlora på det själsligt, och jag tror också karriärmässigt, om jag försökte censurera mig. I varje situation jag hamnat i där jag känt att jag inte kunnat vara mig själv, eller uttrycka mig på det sätt jag vill, har jag blivit helt neurotisk. Att vara en offentlig person ska inte fängsla mig. Dessutom verkar folk uppskatta att jag är mig själv. Många av dem som skriver brev till mig är tjejer som är precis som jag var. Som känner att de inte passar in. Nu har jag förstått att man inte behöver det, att passa in är inget att sträva efter. Jag är mig själv och jag kan bara vara tacksam över att folk gillar det.