Den motvilliga ikonen

Efter att ha utnämnts till feministhjälte, antirasistisk förkämpe och HBTQ-aktivist står Silvana Imam inför ett svårt beslut: Vågar hon riskera det hon har bara för att få vara sig själv?

Allt i Red Bulls nybyggda studio i Kreuzberg ser ut att vara uttänkt in i minsta detalj. Nedanför den gamla industrilokalens blyinfattade takfönster är väggarna klädda med överlappande kopparplåtar, över det grålaserade trägolvet ligger stora orientaliska mattor och 60-talssoffan i det svartmålade kontrollrummet är precis lagom sliten.

Det är förmodligen inte heller någon slump att den första artist som bjudits in för att spela in i skrytstudion är just Silvana Imam. Hon rappar förvisso på svenska, men för ett internationellt varumärke som vill nå en av de mest åtråvärda målgrupperna på den skandinaviska marknaden är det svårt att tänka sig en lämpligare samarbetspartner.

Sällan har en svensk artist varit så hajpad, kreddig och kommersiellt framgångsrik samtidigt.

På energidrycksbolagets PR-avdelning har man redan kunnat se hur Silvana Imam, efter bara ett par dagar i studion, instagrammat en bild där hon poserar nedanför en skärm med företagets logotyp och tre filmer där hon studsar runt i studion.

För Silvana är det en tacksam lyx att tillsammans med producenten Nils Svennem Lundberg och managern Babak Azarmi få en koncentrerad vecka med den bästa tillgängliga tekniken för att påbörja inspelningen av den nya, ännu titellösa, skivan.

– Tänk om man fick spela in hela skivan här, säger Silvana och tittar på det rymdskeppsliknande kontrollrummet. Så mycket vi skulle få gjort.

Så kränger hon på sig sin karaktäristiska bikerjacka i svart skinn och hoppar in framför 110 000-kronorsmicken i ljudbåset.

– Ey! Hallå. All right.

I högerhanden kramar hon mobilen där texten till Storm är nedskriven. Vänsterhanden vevar medan hon rappar den första raden: »Fult väder här, men låtsas att det är soligt.« Flera av låtarna hon nu arbetar med präglas, precis som föregångarna, av slagkraftiga rim och smarta referenser. I just Storm bär hon »sin ångest som en krona« och jämför sig med Jeanne D’Arc som »går med blodet under skorna«.

Att iaktta Silvana Imam i studion påminner om att se en skådespelare repetera. Mellan tagningarna är hon lugn, samlad och eftertänksam. Men så snart inspelningen sätter igång genomgår hon en förvandling, hon hoppar på stället och spottar frenetiskt ur sig sina rim.

Nils Svennem Lundberg tycks se vad jag tänker och fnissar.

– Psykopatvarning när vi spelar in henne här.

Han fortsätter att instruera Silvana.

– Kör igen, men med lite mer hajp.

– Va? ropar Silvana i micken.

Nils upprepar sig, men Silvana förstår fortfarande inte vad han menar.

– Kör igen, men snäppet mer »Silvana«, säger han med tillgjord röst.

Silvana Imam suckar.

– Äh, fy fan alltså.

Det är tydligt att Nils träffat en öm punkt.

Vid tiden för Silvana Imams genombrott för två år sedan fanns det ingen som ens liknade henne på den svenska musikscenen. Inte bara för att hon rappade med en egen, spoken word-liknande rytm till avskalat tunga beats, utan också för att hon förde in ämnen och perspektiv som tidigare saknats i svensk rap. Hon rappade om sin kärlek till en annan kvinna, hon vävde in textrader på arabiska och berörde rasism och feminism på ett sätt som kändes lika modernt som relevant. I ett land vars mest haussade rappare aldrig tidigare varit en lesbisk invandrad kvinna blev hennes blotta uppenbarelse ett politiskt statement.

När jag själv hörde Svär på min mamma och I•M•A•M första gången kände jag mig stärkt på ett sätt jag inte gjort sedan jag lyssnade på 90-talets feministiska Riot grrrl-grupper.

Och jag var knappast den enda. Silvana Imam nominerades till grammisar och P3 Guld-priser och vann Musikförläggarnas pris som årets textförfattare. Musikguiden i P3 utsåg I•M•A•M till årets bästa låt 2014 och på Spotify fick hennes låtar miljontals lyssningar.

Men kanske är det omöjligt att slå igenom så stort och snabbt utan att samtidigt känna hur omgivningen låser fast en i den roll man erövrat. Silvana Imam upplevde i alla fall snart hur hon i alla lägen förväntades göra utspel mot sexism, rasism och homofobi. I media presenterades hon sällan bara som »artist«; oftast fick hon också det mer förpliktigande epitetet »aktivist«.

– Det är som att jag blivit något slags superhjälte, säger hon när vi kliver ut ur studion. Jag tror inte att jag kan kontrollera bilden av mig själv, och det gör det svårt. Folk har förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. Då kan de uppleva att jag sviker dem. Och jag känner bara: Vad vill ni? Jag är en person. Jag kan inte anpassa mig efter era förväntningar. Men det är aldrig någon som vill ha den andra bilden.

 

Just den egenskapen, att vägra att anpassa sig, är något storasystern Suzana känner igen sedan länge.

– Hon var galet envis redan när vi bodde i Prag. Med allt från vilken mat hon åt till om hon kunde tänka sig att sitta i barnvagnen. Silvana skulle alltid få sin vilja igenom.

Efter några år i den litauiska staden Klaipėda fick pappan, en syrisk jurist med journalistutbildning, arbete på en tidning i Prag och tog med sig familjen dit. När tidningen gick i konkurs flyttade familjen vidare till Sverige, där de efter en tid på en flyktingförläggning i Kiruna hamnade i en trea i Stockholmsförorten Jakobsberg.

Där fick pappan jobb i en skola, medan mamman, utbildad språkvetare och teaterpedagog, anställdes av universitetet. Silvana började spela basket med Järfällas F-86:or och lärde sig snabbt sitt fjärde språk, utöver arabiskan, litauiskan och tjeckiskan.

– Jag trivdes verkligen i »Jakan«, speciellt i baskethallen. Jag var busig och hade mycket spring i benen. I skolan hade jag svårt för alla gruppkonstellationer som bildades. Man skulle vara på ett särskilt sätt och snacka skit om dem som inte var som man själv. Det är så mycket mobbning bland barn. Och jag var annorlunda på många sätt.

Det hände att Silvana blev retad. Hon klippte håret kort, bar löst sittande sportkläder och pratade så mycket att lärarna hela tiden fick be henne att hålla tyst. Ett tag kallade hon sig Erik. Inte bara för att det klingade mer svenskt än Silvana. Hon låtsades ofta att hon var kille. När familjen åkte på kryssning till Riga och hon följde med sin mamma in på tjejtoan spelade hon förvånad, som om hon råkat gå fel. På skolans simlektioner dök hon upp i badbyxor.

– Jag var ganska utsatt, men jag visade det aldrig riktigt. Jag fortsatte att göra allt jag kände för. Inombords var jag säker på att det här är jag, så ni får acceptera mig för det.

På högstadiet gick hon i idrottsklass i en skola i Barkarby, »ett vitt område där alla såg ut som pengar«. Där började Silvana för första gången i livet skämmas över att hon inte var född i Sverige. Hon fick höra att hon bröt när hon talade och blev lämnad ensam på rasterna. Till slut satt hon bara i korridoren med ett par hörlurar och lyssnade på låten Helt OK, där Blues rappar: »Varför vill ni tjafsa med mig? Är det krig ni vill ha så är det helt okej.« Samtidigt började hon skriva egna rim. Hennes första låt var ett »antirastiskt anthem« som började: »Nazi, nazi where you going? I can’t believe you still not growing.«

Efter en termin i Barkarby fick hon nog och begärde att få flytta till Källtorpskolan. Där blev tillvaron lättare.

– Jag trivdes verkligen, för där gick både svenskar och invandrare. Många araber. Folk var råa och accepterande på samma gång, det var liksom blattestämning. Och så blev jag kär för första gången, i min bästis Dagny.

På Källtorpsskolan blåste dock samma högerextrema vindar som i resten av samhället, och vissa elever målade hakkors i korridorerna. Silvana gick med i varje antirasistisk demonstration som anordnades. En kväll tryckte hon och Dagny upp hundratals A3-kopior av den ikoniska bilden på Danuta Danielsson som dänger sin handväska i huvudet på en nazist och målade dit ett överkorsat hakkors innan de täckte korridorerna med sina affischer. När de kom till skolan nästa dag var affischerna nedrivna.

– Då höll lärarna en panikkonferens för att det var fel att vi hängde upp dem. Istället för att analysera vad som var fel på deras skola, så fokuserade de på vår aktion.

– Hon har alltid varit rebell, säger systern Suzana. Hon var den som ifrågasatte, både våra föräldrar och alla andra. Jag minns en gång när det stod något främlingsfientligt parti och delade ut broschyrer på gatan. Silvana var inte ens 16, men hon spände blicken i dem och började diskutera. Jag försökte ta henne därifrån, men hon stod kvar i säkert en kvart och konfronterade den här vuxna mannen.

Strax före riksdagsvalet 2002 övertalade en basketkompis Silvana att gå med i Socialdemokraternas ungdomsförbund. När det var dags för partiledardebatt trängde hon in sig i en buss mot SVT-huset med sina nyvunna partikamrater.

I samma stund som moderatledaren Bo Lundgren stegade ut ur TV-huset, omringad av poliser, sprang Silvana längs kravallstaketet för att komma så nära som möjligt. När hon till slut stod framför honom ropade hon med sina lungors fulla kraft: »BUUUU!« Tilltaget uppmärksammades i Expressen nästföljande dag, där man på en stort uppslagen bild såg Silvana med uppspärrad mun framför en milt leende Lundgren. Rubriken: »Bu Lundgren«

Trots att aktionen väckte uppskattning inom SSU kände sig Silvana aldrig hemma i partipolitiken med dess segdragna möten och byråkratiska beslutsprocesser. Några månader senare sade hon upp sitt medlemskap.

– De förde politik på en nivå som jag inte tyckte var intressant – allt var bara snack.

 

Efter gymnasiet jobbade Silvana som högstadievikarie för att spara ihop pengar till en resa till New York där hon skulle läsa engelska. Men i samma ögonblick som hon klev in i föreläsningssalen i Midtown blev hon besviken. »Det var bara var en massa nördar där.« Hon tjatade på skolans kanslist tills hon fick pengarna tillbaka. Istället hyrde hon ett rum i Frälsningsarméns hus för kvinnor på Lower East Side. Eftersom hon inte längre hade något särskilt att göra i New York började hon gå ut på klubbar med några av de andra hyresgästerna. En kväll kom en kille fram och frågade om hon var modell. »Absolut«, ljög Silvana. Några dagar senare började hon plåtas. Snart hämtades Silvana regelbundet upp utanför Frälsningsarmén i en limousine som körde henne och agenturens andra modeller till olika klubbar på Manhattan. Det hände att agenten tog med henne på shoppingturer för att köpa klänningar och högklackade skor till henne.

– Nu låter det kanske som att jag var värsta förtryckta, men tro mig, det var jag inte. Det var jag som utnyttjade situationen. Jag spelade att jag var någon som jag inte var och det var så skönt att byta identitet för ett tag. Jag hade sjukt kul, men jag kom också i kontakt med droger under den här tiden. Inte så att jag började knarka ihjäl mig, men jag har sett en massa människor dra en massa ladd. Efter att jag hade varit i det i några månader kände jag att det var dags att gå vidare. Men det var bra gjort, jag fick vara med om något som jag aldrig hade fått uppleva i Sverige.

Väl hemma flyttade hon in i en studentkorridor på Lappkärrsberget. Om dagarna läste hon engelska och psykologi på universitetet. På kvällarna skrev hon raptexter och utforskade Stockholms queera klubbvärld. När Silvana spelat in några låtar bad ägaren till baren Högkvarteret henne att uppträda och ett par veckor senare spelade hon dem i den trånga lokalen. Efteråt sålde hon sitt mixtape för 50 kronor och tjänade typ 400. För Silvana var det en succé som gav mersmak.

En kort tid senare uppträdde hon på frisörsalongen Surebabyyes i Hornstull.

– Det märktes att hon var ganska nervös, säger Silvanas vän Lina Karlsson. Det var lite stapplande så där. Kanske inte helt rätt tillställning för ett gig. Hon kom av sig mitt i låten, men då ropade hon ut att hon ville köra igen och började om. Det var skitmodigt gjort. Hon hade liksom bestämt sig för att det var hennes grej att rappa och bara körde på.

Under 2012 tog Silvana sina magisterexamina i engelska och psykologi samtidigt som hon spelade in debutskivan Rekviem. Den fick fina recensioner, men väckte ingen större uppmärksamhet utanför de riktigt initierade musikkretsarna. Det mesta tydde på att Silvana skulle fullfölja sin plan på att bli gymnasielärare, när en kompis tipsade om att hon borde kontakta Babak Azarmi på det ansedda managementbolaget Respect My Hustle, RMH, som lyft fram rappare som Adam Tensta, Nebay Meles och Erik Lundin.

– Jag kände bara: Vadå RMH? Det är ju bara en massa killar. Vad ska jag dit och göra? Men jag ringde Babak och vi tog ett möte.

Silvana gillade att han ställde frågor om hennes visioner och drömmar med musiken. Själv bredde hon på ordentligt.

– Jag hade alltid pratat om min musik med stora ord, men ingen hade lyssnat. Babak var den förste som tog till sig dem. Jag sa att jag ville sätta avtryck och att det inte fanns någon i Sverige som jag. Du vet, jag är lesbisk, invandrare, men ser ut som svensk, det finns så många lager av mig. Det går inte att sätta mig i ett fack.

Ett par veckor senare fick hon beskedet att RMH ville jobba med henne. Silvana lade upp en bild på Instagram på sig och Babak med texten: »Smash boom game set!«

 

Några veckor senare anordnades en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. RMH skulle uppträda med låten Tystas ner och eftersom Erik Lundin blivit tvungen att ställa in bjöds Silvana in för att rappa en vers. På morgonen innan hon satte sig på tunnelbanan skrev hon »SD« på sin svarta skinnjackas rygg. Sedan strök hon över bokstäverna.

När hon kom fram till Kärrtorp väntade 16 000 demonstranter framför scenen. Silvana, som aldrig stått framför en så stor publik tidigare, spottade fram sin vers med en enveten energi: »Dom skiter i blatten, vill ha svinen vid makten, så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten.« Samma kväll twittrade Silvana en bild av sig själv framför publikhavet med texten: »KÄRRTORP IDAG. KROSSA SD!« Bara några timmar senare fick hon en retweet av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Och snart upptäckte Silvana att hennes adress publicerats på rasistiska hatsajter. Hotmeddelandena vällde in på sociala medier, mejl och telefon.

Under de följande dagarna var Silvana så skärrad att hon inte förstod vad som hade hänt. Hon hade inte bara slagit igenom. Hon hade också skapat det hon i efterhand skulle tala om som ett alter ego – »Superhjälten Silvana Imam«. För i samma ögonblick som hon blivit ett rött skynke för landets främlingsfientliga och värdekonservativa krafter hade hon blivit en förebild för alla tänkbara fraktioner på den motsatta sidan av det politiska spektrumet. Vänsterorienterade hipsters, feminister, antirasister, HBTQ-aktivister … Alla såg de henne som en förkämpe för just sin kamp.

Och när Silvana väl insåg det var hon inte sen att ta vara på uppmärksamheten.

På EP:n När du ser mig • Se dig som släpptes ett par månader senare rappade hon kompromisslöst om rasism, feminism och politik. Hon refererade till Judith Butler, Simone de Beauvoir, Pussy Riot, Koranen och Bibeln. Skivans sista låt, I min zon, består i princip av långa tirader där hon vräker ur sig sin frustration över företeelser som gör henne förbannad: debatterna om tiggeri och ordet »hen«, diskriminering, folks oförmåga att se kön som en social konstruktion …

Under de följande två åren syntes och hördes Silvana Imam överallt. Hennes turné fick översvallande omdömen. En recensent i Piteå tidning sammanfattade det allmänna intrycket: »Silvana Imam är argare, skrikigare och mer relevant än alla andra.«

En kväll i januari 2015 stod hon i kulisserna på Scandinavium i Göteborg för att spela på P3 Guld-galan. När hon hörde jublet från den fullsatta arenan efter att hennes namn ropats ut började hon gråta. Där och då gick det upp för henne hur stort allt hade blivit. Sekunderna innan hon gick ut i strålkastarljuset stod hon ensam bakom en skärm med framåtlutat huvud för att tårarna skulle droppa ner på scengolvet, och inte smeta ut mascaran.

I hyllningar på sociala medier skrev folk inte bara att de gillade hennes musik, de utropade att hon ledde den »lesbiska revolutionen« och tackade för att hon väckte hopp om att deras döttrar skulle få leva i en bättre värld. När hon tilldelades priset som Årets artist på Manifestgalan skrev juryn i sin motivering att hon »förvandlat sina konserter till politiska och queerfeministiska väckelsemöten«.

Under våren började marknadsföringen av sommaren exklusiva spelning Vierge Moderne – som fått namn efter Edith Södergrans dikt – som Silvana skulle ha tillsammans med sin flickvän Beatrice Eli. Sedan Eli föregående år slog igenom med Girls, en pophit som handlar om att hon inte kan koncentrera sig på något eftersom hon bara tänker på alla tjejer hon vill ligga med, hade hon och Silvana Imam blivit det svenska musiklivets nya superpar. Skivbolagen hade beställt en specialdesignad buss täckt med bilder av paret för att köra fans till spelningen. Silvana och Beatrice hade spelat in intima filmer där de låg tillsammans i ett badkar. De mest devota beundrarna hade startat en fanclub kallad Elimam till parets ära.

När Silvana Imam och Beatrice Eli äntrade Lisebergs stora scen med armarna om varandra en varm kväll i juni 2015 mottogs de som ett par frälsare av publiken. Silvana hade från början publiken helt i sitt våld. Under genombrottshiten  I•M•A•M stod alla med höjda nävar i luften, men stämningen sjönk i takt med att spelningen pågick. Ljudet krånglade och Silvanas hårda rap passade inte särskilt bra ihop med Beatrices mer kommersiella pop. Halvvägs in i konserten förklarade Silvana att hon ville premiärspela en nyskriven låt: Knark. Åhörarna, som tidigare skrikit med i textrader om »Simone de Beauvoir-soldater«, stelnade när de hörde sin idol rappa om festkvällar där det var som om »alla här på klubben tagit knark«. Publiken som gillat henne just för att hon var en högljudd och unik politisk röst verkade ha svårt att ta till sig skrytrappen om pengar, prylar och pussy utan riot.

Där och då blev det tydligt att Silvana Imam försökte göra något nytt med sin musik och med sitt artistskap. Den där tydligt utmejslade rollen hade börjat skava i henne.

– Det kändes inte som att det fanns en respekt för att jag faktiskt är mänsklig och har många olika sidor av mig. Jag hade blivit en superhjälte utan några känslor. Jag skulle vara stark och leverera. Men jag kunde inte alltid göra och tycka det som vissa grupper ville att jag skulle göra.

 

När jag i december träffar Silvana Imam på en pizzeria utanför hennes och Beatrices lägenhet i Stockholm har hon kommit betydligt längre i sin omvandling. Efter Vierge Moderne-spelningen  fortsatte hon att turnera på egen hand, men det kändes inte längre särskilt kul. Alla möten och intervjuer ställdes in. För första gången sedan genombrottet tog hon ledigt och gav sig tid att umgås med familj och vänner. Och att fundera över sin fortsatta karriär.

En resväska som nästan når henne till midjan är placerad bredvid bordet. För några dagar sedan kom hon hem från en spelning i New York, om några timmar ska hon spela på Konserthuset i Uppsala.

På bordet plingar hennes guldfärgade Iphone. Managern Babak Azarmi vill att hon ska godkänna pressfotot till turnén som ska följa på det kommande skivsläppet. Hon zoomar in bilden som visar hennes karaktäristiska profil och bara rygg. Tanken är att det nya pressmaterialet, liksom låtarna på den nya skivan, ska visa en annan, mer intim sida av Silvana.

– Det känns viktigt att visa att jag är mångfasetterad, att jag är något annat än den här superhjälten. Låten Knark som jag släppte i somras gjorde jag som en reaktion mot bilden av mig. Jag släppte den för att visa att det framöver kommer att komma låtar som inte är feministiska anthems.

Knark var din första låt som helt saknade politiskt budskap.

– Jag var orolig för att folk skulle tänka att jag inte betedde mig feministiskt, att jag inte var den »rätta feministen« och att jag inte var deras »rätta talesperson«. Jag visste inte om de kunde lyssna på någon som rappar om knark som metafor eller som i Tänd alla ljus att »självförtroende är pengar, fitta, krig och makt«. Men jag kan inte göra musik för någon annan. Jag har alltid gått min egen väg, och det måste jag fortsätta att göra.

I de grupper där du har dina fans kan jag tänka mig att det inte alltid är så lätt att gå sin egen väg, eftersom där finns tydliga normer.

– När jag läste Ayn Rands bok Urkällan kunde jag verkligen identifiera mig med huvudpersonen, en arkitekt som motarbetas när han försöker rita nya typer av hus. Jag har alltid känt att jag blivit nedtryckt: Du kan inte rappa, du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Så läste jag den här boken och kände: Fuck everyone! Jag ska göra precis det jag vill, och det där bär jag med mig än i dag. Men så gjorde jag en intervju i DN där jag sa att Urkällan var min favoritbok, och jag fick direkt enormt många emot mig. Typ: »Hon är liberal, jag ska aldrig mer lyssna på henne.« Nej, vet du vad, gör inte det då! Jag är inte här för vara dig till lags.

Silvana Imam stirrar intensivt på mig.

– Det finns så mycket ängslighet. Om man lever i den här samtiden i Stockholm så är det hela tiden så ängsligt. När jag befinner mig i sådana rum måste jag hela tiden påminna mig själv om att slappna av och vara mig själv.

När man läser om dig är det några saker som alltid lyfts fram: att dina föräldrar kommer från Syrien och Litauen, att du är kvinna och att du är lesbisk. Men tror du det hjälpt dig att du också är en vit akademiker?

– Det tror jag verkligen. Och det har också varit viktigt för mig att lyfta fram att jag är akademiker, för att jag vill ge röst åt mina föräldrar. De flydde sina länder för att skapa ett bättre liv för sin familj. De har lärt sig språket, pluggat och jobbat hårt. Men samhället har en tendens att se flyktingar som en börda, som några som kommer hit och går på bidrag. Men de kan också bli konstnärer som jag, eller språkvetare som min mamma eller integrationskonsulter som min pappa. Att jag sedan är vit och nästan ser ut som normen för hur en kvinna ska se ut har säkert hjälpt mig. Jag undrar om jag skulle ha breakat som jag gjort om jag såg ut som en arab. Men i så fall skulle många som inte identifierar sig med mig nu göra det istället. Det är en väldigt svår fråga. Det intressanta är att jag inte har växt upp med några svenska traditioner och känner mig som en riktig blatte men att folk ändå ser mig som en svenne, och släpper in mig i rum där jag annars inte hade haft tillträde.

I efterhand kan starten på din karriär se makalöst proffsig ut. Du slog igenom över en natt och har sedan synts i alla rätta sammanhang. Hur mycket strategi låg bakom det?

– Innan jag träffade Babak och RMH hade jag ingen plan alls. Men Babak har hjälpt mig att göra mina drömmar till planer. Vi har satt upp punkter för vad jag vill uppnå under varje år och hittills har jag prickat av allting. Nu har jag en tvåårsplan. 2017 kommer att bli väldigt intressant och spännande för mig. Jag kommer att bredda mitt konstnärskap. Jag blev väldigt intresserad av skådespeleri när vi spelade in två kortfilmer till mina låtar. Men mer än så kan jag inte säga.

Jag frågar om Silvana någonsin ångrat att hon från början så tydligt lanserades som en politisk artist.

– Jag ville göra låtar som kändes rätt för mig. Allt måste komma inifrån, annars blir det ytligt. Jag är en politisk person och min konst är min person. Men det är ju liksom ingen strategi att jag är lesbisk, jag har inte planerat att jag ska bli en talesperson för de här grupperna. Däremot har jag nu planerat att försöka gå från att vara en politisk rappare till att bli en bredare artist.

 

De planerna tycks inte ha nått arrangören på klubben Kuudes Linja i Helsingfors. På dess Facebooksida och i reklamutskick inför konserten lanseras »den feministiska, antirasistiska och lesbiska rapparen Silvana Imam«. En marknadsföringsstrategi som verkar fungera även här. Biljetterna är slutsålda sedan flera veckor och tio minuter innan konserten ska börja står 350 finska fans och ropar »Imaaam, Imaaam« i takt. Inne i logen spelar en liten bluetoothhögtalare Silvanas nya låtar så högt att den vibrerar. Hennes egensinniga sätt att rappa och den höga energin känns igen från tidigare skivor, men texterna är annorlunda. Istället för tydliga politiska ställningstaganden handlar de om allt från sex till Syrien. En låt är tillägnad Silvanas systerdotter.

Men i kväll är det fortfarande de gamla låtarna som ska framföras. För finnarna är kvällen en unik chans att se den uppmärksammade rapparen från Sverige på hemmaplan. För Silvana Imam är det årets 119:e spelning. Hon gäspar stort där hon sitter framåtlutad i en brun konferensstol.

När tio minuter återstår dansar hon förbi producent-Nils och ljuskillen Tim fram till en spegel för att sätta upp håret i en stram hästsvans och måla ett lager mascara. Hon rättar till sin skinnjacka och vrider lite på en av handens fyra enorma silverringar. Tim gör highfive med henne innan han går ut till ljusbåset.

– Nu mördar vi.

När alla andra lämnat logen står Silvana ensam kvar med blicken fastnaglad i golvet under en halv minut. Så kliver hon ut mot scenen, ropar »yes!« i mikrofonen och hör hur alla i publiken skriker rakt ut.

Från första stund har hon dem i sitt våld. Hon gungar fram med slängande armar framför de 20-åringar i asymmetriska frisyrer som trängs vid scenkanten. Hon naglar fast en ung blond kvinna med blicken och rappar direkt till henne. När Silvana sedan släpper henne med ögonen börjar tårar falla från beundrarens kinder. Två personer i främsta raden gråter konstant under hela konserten. En kille med guldsprejat skägg blir så lycklig att han ropar i extas när han lyckas få till en highfive med Silvana. En tjej i tröja med »5-inist«-tryck skriker slagord om att »krossa patriarkatet«. Under extranumret vänder sig en medelålders man till mig för att förklara att han tagit med sin vän som aldrig hört Silvana Imam förut:

– Vi är anarkister och antifascister och alla som är det måste älska Silvana.

Pussy power. »Systerskapet behövs eftersom vi lever i ett patriarkat, men jag kan också bli så trött på det. För att få vara en del av systerskapet måste du också passa in i en mall.«

När Silvana lämnar scenen sliter fansen längst fram i hennes armar.

Fem minuter senare sitter hon på en stol i logen med ett champagneglas. Hon har precis börjat gå igenom konserten med Tim och Nils när det knackar på dörren. En fixare från det finska bokningsbolaget kliver in och utropar att det var det bästa gig hon någonsin sett på Kuudes Linja. Så frågar hon om de två tjejerna i förbandet får ta en bild med Silvana.

– Dags att jobba, säger Silvana och hänger en bomberjacka över sin svettiga T-shirt.

När de två tjejerna tassar in i matchande glittertajts är de helt fnittriga. De förklarar på engelska att de egentligen kan prata svenska, men att de är så nervösa att de glömt bort hur man gör.

– Vi är sådana stora fans! utbrister den ena.

– Kan vi få ta en bild? frågar den andra.

Silvana poserar vant med de finska fansen och berömmer deras spelning. De kan inte sluta skratta.

– Vi har inte så många kvinnliga rappare i Finland. Och ingen som är feminist. Du behövs verkligen. Du inspirerar en hel generation!

Nedvarvning. Efter spelningen på Kuudes Linja sitter Silvana, Tim och Nils i logen. -Silvana är för trött för att öppna flaskan med -Baileys som hon alltid har på sin rider, så hon plockar ner den i sin Acnepåse istället.

Nedsjunken i logens soffa vänder sig Silvana till mig och säger att hon längtar efter att få spela sina nya låtar.

– Jag vill verkligen förändra mig. Det känns som en frigörelse att ha gjort de här låtarna. Jag tror att det är många killar som relaterar till mina gamla låtar också, men seriöst … Jag har gjort en sexlåt som heter Ta av dig. Och jag vill att en kille ska lyssna på den och tänka: »Shit, jag känner exakt det hon känner.« Då går jag typ över alla gränser. Nu är det så många tjejer som relaterar, och det är fett, men jag vill att …

– 50 procent till ska göra det, flikar Tim in.

– Exakt. Jag tror dessutom det är farligt att göra musik som man tänker att folk vill ha. Det känns jätteviktigt att göra en skiva om nya ämnen, för jag behöver visa hela mig.

Jag frågar om hon inte tror att det finns en risk att hon istället förlorar sin mest hängivna publik om hon breddar sig.

– Målet med mitt nya album är att jag inte bara ska ses som en kvinnlig rappare eller som en politisk rappare. Jag är artist och vill ha alla de frikort som killar har. Alltså killar har det så lätt, de är så tråkiga. Det här låter drygt, men alltså, det finns ingen kille i det här landet som kan tävla med mig. De gör helt enkelt inte tillräckligt bra musik. När jag släpper mitt album ska alla darra. De ska inte tänka: »Hon är en kvinnlig rappare, så det är lugnt.« Nej, nej, nej, alltså lyssna. Sätt dig ner.

Silvana Imam ler.

– Jag ska göra den bästa, mest progressiva och intressanta, roligaste och sexigaste musiken man kan tänka sig.