Den oantastliga

Lina Thomsgårds vapen för att förändra världen är vänlighet, humor och charm. Fungerar det?

Det är ofattbart att Lina ­Thomsgård aldrig har sommarpratat. P1-redaktionen borde ha huggit henne redan 2010, när hennes jämställdhetsprojekt Rättviseförmedlingen förvandlades från Facebookgrupp till folkrörelse och på rekordtid lanserade henne som en av landets mäktigaste opinionsbildare inom sitt fält.

Sveriges Radio hade kunnat revanschera sig sommaren därpå, när hon utsågs till årets ­Wendela av Aftonbladet, eller året efter det, när Rättvise­förmedlingen spred sig till Finland, eller näst­följande år, när organisationen belönades med reklam- och PR-branschens pris Titanägget och Thomsgård bjöds in till en ­middag med kungen. De hade till och med kunnat ringa 2014, när hon skapade rubriker genom att lämna över sin ­skapelse till efterträdaren Seher  Yilmaz.

Annons

Fast då är frågan om Lina Thomsgård skulle ha haft tid.

Dels drev hon sin egen PR-byrå Frau, med kunder som artisten Robyn och författaren Bodil Malmsten. Dels jobbade hon på reklambyrån Forsman & Bodenfors. Utöver det ägnade hon sig åt att föreläsa och driva ett mångfaldsprojekt för Sveriges kompositörer och textförfattare. Och så medverkade hon i radioprogrammet PP3 samt skrev krönikor för Fokus och Aftonbladet. Många handlade om jämlikhet, representation och vänlighet, men den mest delade var en lovsång till textbaserad kommunikation med rubriken »Det här med att prata i telefon måste få ett slut«.

Dessutom hörde produktionsbolag av sig med idéer om programformat med henne i huvud­rollen. Samtidigt fylldes hennes inkorg med mejl från förlagsredaktörer som ville att hon skulle skriva en bok, gärna något brett och roligt i stil med Caitlin Morans storsäljare ­Konsten att vara kvinna.

Hon gjorde ett försök. Utgångspunkten var att samhället led brist på berättelser om ­kvinnor, och att det behövde åtgärdas. Själv hade  Lina  Thomsgård samlat på sig ett antal sådana genom åren.

– Det var ett sätt att se tillbaka på mitt liv, säger hon. Och tänka: Hur hamnade jag här? Jag insåg att många av mina val styrts av vad man som kvinna inte bör och inte får, och vad som inte är attraktivt. I de historier som inte berättats ­hittade jag bevis för att det visst går, att man visst får.

Lina Thomsgård står på en trappstege i sin lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, redo att skruva upp en bokhylla. Hon berättar en anekdot för att illustrera sin poäng. För några år sedan var hon inbjuden till svenska ambassaden i Washington för att föreläsa på internationella kvinno­dagen. Hon kände sig tveksam till att resa ensam, och när hon var på väg att tacka nej skickade en av hennes kompisar en länk till ett av de första avsnitten av intervjuprogrammet Här är ditt liv med Lasse Holmqvist.

Gästen var en lomhörd 84-årig kvinna som leddes in i studion eftersom hon brutit lårbenshalsen samt nyligen drabbats av en stroke. Hon hette Aina Cederblom och var en textil­konstnär och teckningslärarinna som vid 30  års ålder hade köpt en båt för att segla till fattiga delar av ­världen, där hon startade vävstugor och ålderdomshem. Vid ett tillfälle drev hon runt vid Grönland i 16 dagar med endast ett paket kex att äta. Efter andra världs­kriget seglade hon över till Finland med bär för att rädda barn från skörbjugg, och när hon insåg att många av dem inte hade någonstans att bo samlade hon på egen hand ihop byggmaterial till hus.

– Att koka äppelmos till barnhemsbarn betraktas inte som ett hjältedåd, säger Lina Thomsgård. Hjältedåd förknippar vi snarare med Indiana Jones, piskor och … torson. Jag tänkte: Kan den här tanten vara en äventyrare? Om jag hade haft sådana berättelser tidigare hade det förändrat livet för mig. Inte nödvändigtvis till det bättre, men det hade visat att det jag trodde var omöjligt faktiskt inte var det. Om Aina Cederblom kunde göra allt det där är det klart att jag kan resa ensam till USA.

När Lina Thomsgård väl började skriva blev resultatet en »märklig blandning av en dagbok och ett slags uppgörelse med den värld som inte ger oss helt fria förut­sättningar«.

Hon kliver ner från pallen och provkör en rejäl borrmaskin.

– Men sedan tröttnade jag på att försöka koppla allt till mig själv. Och på att vara så dålig på att skriva. Mängden självhat som ett enda ord kan ­uppbringa …

Dessutom blev tiden allt knappare. Sommaren 2015 fick hon jobb som programledare för ­Sveriges Televisions kultur­magasin Kobra. Lina Thomsgård vägrade dock att släppa idén om en bok om kvinnorna som ofta glömts bort.

Delvis hängde det ihop med att hennes pappa vid samma tid drabbades av demens. Erfarenheten av att själv glömmas bort fick henne att reflektera över minnets betydelse – när man inte längre är ihågkommen, är det då man försvinner?

Sommaren 2016 hörde hon av sig till femtio skribenter hon respekterade och gav dem fria händer att välja ut och porträttera varsin kvinna ur historien. Vissa av dem var personer man förväntar sig att se i en sådan antologi: litteratur­professorn Ebba Witt-Brattström, kultur­journalisten Tara Moshizi, den feministiska tidskriften Bangs tidigare chefredaktör Johanna ­Palmström. Men eftersom Lina Thomsgård tror på det kollektiva och inkluderande kontaktade hon även mer otippade namn som komikern Kalle Lind och författaren Fredrik Backman, med ett förflutet på såväl Café som Bingo Rimérs killtidning Moore (Backman var dock tvungen att dra sig ur på grund av tidsbrist).

Så hur ska man tolka resultatet? En upp­daterad beskrivning av åren mellan antiken och nutiden? Historierevisionism?

Annons

– Det är vanskligt att säga: »Här kommer en korrigering av världshistorien«, säger Lina Thomsgård. Men man kan säga: »Här är femtio personer det kanske vore kul att känna till.«

För den som känner till Lina Thomsgårds ­bakgrund är det ett väldigt väntat svar.

 

I medelklassområdet Enskede var hon den enda i klassen som hade skilda föräldrar. Fenomenet var så pass nytt att hennes mamma och styvpappa skrev ett slags instruktionsbok: Leve styvfamiljen! I samband med att den gavs ut kom ett reportageteam från SVT och filmade familjen när de åt potatissoppa. Den elvaåriga Lina Thomsgård redde glatt ut de olika släkt­banden och berättade hur det var att växa upp i en så annorlunda miljö.

Linas biologiska föräldrar träffades i Dalarna och flyttade till Stockholm för att utbilda sig. Mamman blev psykolog på Arbetsmarknads­styrelsen, pappan en av Stockholms yngsta social­chefer genom tiderna. Hemma i lägenheten fanns tidningsurklipp där han iklädd träskor stod och rökte och pratade om att det krävdes »mer galenskap« inom den kommunala verksamheten. Paret fick två barn, först en son, därefter Lina. De separerade när hon var sex år gammal och talade där­efter sällan med varandra. Pappan träffade en ny kvinna som han fick en son tillsammans med, mamman träffade en ny man som hade två söner sedan tidigare. De fick snart även en dotter ihop. Lina och hennes bror hoppade mellan de båda familjerna.

– Vi var många fler än andra familjer, säger hon. Det var nog mer gräl. Och jag upplevde att min roll i det var att försöka hålla mig utanför och inte ställa till det.

Det nämnde hon dock inte när SVT var på besök.

– Som jag minns det sa jag att det var kul. Det var viktigt för mig att vara stolt över det knasiga vi ändå var. »Det är så kul för man har alltid någon att leka med!« Jag var en glad person i en lite grälig familj och det dröjde ganska länge innan jag kunde se mig själv utifrån och tänka: Varför ska jag vara glad hela tiden? Jag vill också vara rasande och jobbig.

När Lina fyllde 16 flyttade hon under en period hem till sin storebror. Han jobbade som cykelbud och lät sin fyra år yngre syster bo i lägenheten mot att hon hjälpte till att laga mat. Lina Thomsgård gick på ett gymnasium med medieinriktning och när hon skulle söka praktik frågade hon sin bror om han hade några tips. Han berättade om ett ställe som låg på Sveavägen 98. Lina Thomsgård ringde dit, sa att hennes bror sagt att de hade ett coolt kontor, och fick praktikplatsen.

Därmed slängdes hon rakt in i det tidiga 90-talets mediala epicentrum. I huset fanns redaktionen för den inflytelserika tidningen Pop, med skribenter som Jan Gradvall, Andres Lokko och Fredrik Strage, samt förlaget Koala Press, som drevs av systrarna Eva och Jessika Gedin. Folk kastade stolar genom fönster. ­Jessika Gedin dök upp på jobbet i knallrött läppstift och en klänning gjord av säkerhetsnålar.

Efter praktiken ­jobbade Lina ­Thomsgård extra i receptionen, och när hon gick ut gymnasiet blev hon kvar som projektledarassistent. Bland annat klistrade hon ihop den strut som bärs av Robert ­Gustafssons iller i Killing­gängets första TV-produktion I  manegen med Glenn Killing.

Vid det laget hade den 20-åriga Lina redan bestämt sig för att flytta till Paris. Hon åkte dit för att vakta ett hus åt ett rikt svenskt par över sommaren, till hösten anslöt hennes två bästa kompisar Maria och Emma. De flyttade in i en lägenhet tillsammans och Lina tog ett jobb på en juicebar medan de andra pluggade franska på Sorbonnes universitet.

En helg reste Emma till Amsterdam. Ett par kvällar senare ringde Linas telefon. Rösten i andra änden tillhörde Emmas mamma. Hon sade: »Älskade Lina, Emma är döende.« Under en utekväll hade vännen provat ecstasy. När hon kom hem morgonen därpå mådde hon illa, och eftersom hon läst att en av drogens bieffek­ter var uttorkning drack hon stora mängder vatten. När en bekant ringde efter en ambulans sade sjukvårdspersonalen att hon bara behövde sova. Ett knappt dygn senare dog hon av vatten­förgiftning.

– Mina överlevnadsmekanismer är starka, vilket säkert gör mig till en ganska outhärdlig person, säger Lina Thomsgård. »Oj, jag tappade tusen spänn. Bra! Då lärde jag mig att den här fickan var trasig.« När Emma dog blev det liksom error i min hjärna. Det fanns inget bra att lära av det. Det tog väldigt lång tid för mig att börja tycka att det fanns någon poäng med ett liv som uppenbarligen kunde bete sig hur som helst.

Händelsen grundlade även Lina Thomsgårds motvilja mot att prata i telefon.

– Om jag inte hade svarat då hade Emma, för mig, levt lite längre. Det var i sekunden jag fick beskedet som hon slutade finnas. Och sedan dess förknippar jag telefonen med katastrof. Än i dag måste mina syskon skicka SMS innan de ringer mig. För om jag har ett missat samtal flippar jag.

Efter att ha bott några månader hos sin mamma och varit »ledsnare än någonsin i hela mitt liv« flyttade Lina Thomsgård till en tom lokal i Hornstull och började arbeta som lärar­vikarie, ett jobb som krävde så mycket att hon inte hade tid för självömkan.

Ett par somrar senare åkte hon till Hultsfredsfestivalen där hon stötte på en gammal kollega från Sveavägen 98. Hon jobbade numera på skivbolaget EMI och erbjöd Lina jobb som presskontakt. Lina Thomsgård blev kvar i sex år innan hon 2008 blev erbjuden jobbet som nordisk PR-chef för det sociala nätverket Myspace.

Hon ignorerade det faktum att alla hon kände redan hade lämnat tjänsten för det hippare nätverket Facebook. De andra Europakontoren försökte locka tillbaka användarna med traditionella kampanjer – »tjejer med tuttar, typ« – men Lina Thomsgårds teori var att plattformens kärna utgjordes av musikerna och deras fans. Tusentals svenska band hade egna »sidor« på Myspace, och Lina kände flera av dem. Dels från sin tid på EMI, dels eftersom hon själv var ute och spelade skivor med DJ-kollektivet Chapel Hill Crew. Flera av banden klagade på att tjänsten ibland var buggig och att det inte fanns någon att vända sig till med frågor. Snart lanserade hon Myspacesidan Hej  Lina, dit alla svenska band på sajten kunde vända sig med frågor, idéer och förslag.

Hon fick 2 402 mejl på tre dagar.

– Jag sov inte på väldigt länge, säger hon. Men det var bra, för vi upptäckte hur kraftfullt det var att skapa en hubb där människors viljor, tankar och behov kunde mötas. Vissa ville ha teknisk hjälp, andra undrade hur man gjorde affischer. Eller: Vilka städer får vi inte missa när vi ska på turné i Norge? Då byggde vi plattformen Musiksverige där andra band kunde svara på frågorna – och det funkade. Någon kände någon med ett tryckeri i Vänersborg. Någon annan hade precis varit på Norgeturné och visste vilka städer som var bäst. På den tiden var man ­väldigt skeptisk mot sociala medier, det sades att det inte fanns några verkliga människor bakom användar­namnen. Därför var det extra fint att kunna visa på den djupt mänskliga driften att vilja hjälpa varandra.

Satsningen var en stor framgång, men det hjälpte inte. Hösten 2009 meddelade Myspaces VD att alla lokalkontor skulle läggas ner.

Ett par månader senare startade Lina Thomsgård PR-byrån Frau. Kort därefter ringde samma person som en gång erbjudit henne jobb på EMI och frågade om hon ville ta över som press­kontakt åt Robyn. Samma vecka satt Lina Thomsgård framför sin dator och gick igenom veckans utskick från Stockholms klubb­arrangörer. När hon insåg att samtliga bokningar var killar ­startade hon en tråd på sin privata Facebook­sida där hon uppmanade sina vänner och bekanta att tipsa klubbarrangörerna om hundra DJ:s av motsatt kön. När tråden fick fart startade hon Facebook­gruppen Rättvise­förmedlingen och ritade en logotyp. Hon gjorde om samma efter­lysning och fick på några timmar ihop 130 namn.

– Jag skrev typ: »För alla er som har svårt att hitta andra än killar som är DJ:s och experter.« När tre personer gått med gick jag och hämtade en kopp te. Sedan när jag kom tillbaka var vi 200. De första dagarna höll jag på att uppdatera hela tiden. Nu är vi 800! Fler än vad som får plats på ett dubbelt X2000!

Det dröjde inte ens en vecka förrän tidningarna hörde av sig. Ju mer uppmärksamhet Rättviseförmedlingen fick, desto fler personer gick med i gruppen, som hjälptes åt att tipsa tidningsredaktioner, panelarrangörer och företag om alltifrån helikopterpiloter till experter på amerikansk inrikespolitik.

De lärdomar om kollektivets kraft som Lina Thomsgård tagit med sig från tiden på Myspace var en viktig framgångsfaktor. Det skadade inte heller att hon var bekant med en mängd journalister och opinionsbildare. Men ännu viktigare var troligtvis hur tydligt hon förklarade Rättviseförmedlingens syfte.

Ta bara namnet. Vem kan vara mot rättvisa?

När journalister frågade saker som »Hur gubbig är världen?« hade Lina Thomsgård redan en oneliner redo. »Världen är 82 procent gubbig, sett till vilka experter som uttalar sig i medierna.« I senare intervjuer, när hon funderat lite till, sade hon: »Jag försöker att inte använda sådana uttryck som ›gubbigt‹ eftersom jag vill att auktoriteten i sammanhanget, vem det nu än är, ska vilja vara med i förändringsarbetet. Jag har märkt att vissa termer blir ett rött skynke och då gör de ingen nytta.«

»Vem vill inte göra något som så få människor kan invända mot? 
Som har täckning från så många håll som möjligt? Jag tycker att det är en helt rimlig målsättning.«

 

Hon var även noga med att påpeka att stereotyper och fördomar slår åt båda hållen – när hon gav exempel på vad Rättviseförmedlingen åstadkommit lyfte hon gärna fram saker som att de hjälpt panelarrangörer att hitta män som kunde prata om uppfostran och föräldraskap. Hon var så tydlig att knappt ens nättrollen hade något att invända.

Annons

Mellan 2010 och 2014 växte gruppen med tiotusentals nya medlemmar varje år, förvandlades till en ideell organisation med flera anställda och mottog oräkneliga priser. Deras lättbegripliga och konkreta arbete innebar även att det fanns någonting att ta spjärn emot i diskussioner om representation, kvotering och feminism, vilket gjorde sådana frågor enklare att diskutera.

– Jag ville inte att någon ledarskribent från något politiskt läger skulle kunna tycka att det var ett dåligt projekt, säger Lina Thomsgård. Att både vårdbiträden och företagsledare skulle kunna skriva under. Det innebar att jag fick vingklippa rätt mycket som inte passade in i den gemensamma nämnaren och formulera det som: »Tips! Om ni vill!« Och där och då fungerade det.

Den kritik som riktades mot organisationen kom snarare från de egna leden.

– Folk kunde säga: »Varför heter ni inte genusförmedlingen om ni nu bara bryr er om kön?« Utifrån kom önskemål, nästan krav, på att vi skulle gå längre, vara modigare, göra mer. Det var inte jag. Min grej var att locka fram ett garv och avväpna alla. Om organisationen skulle utvecklas var jag tvungen att lämna över till någon som hade det mod jag saknade.

I januari 2014 lämnade Lina Thomsgård över ordförandeklubban till Seher Yilmaz.

Skiftet blev märkbart för offentligheten redan nästa år när organisationen lät svenska redaktioner testköra appen Rättviseräknaren. Verktyget, som finansierats av den statliga myndig­heten Vinnova, samlade in namnen på dem som förekom i svenska medier och räknade där­efter ut hur stor andel som var män respektive kvinnor. Tanken var att redaktionerna skulle kunna använda verktyget för att avgöra hur väl deras urval av experter och intervjupersoner speglade samhället i stort, varför appens algoritmer även kunde räkna ut om de som uttalade sig hade nordiskt eller »utomnordiskt klingande namn«. Många ifrågasatte hur väl en sådan funktion fungerade: en person med till exempel en svenskfödd mamma och en utomnordisk pappa kunde ju till exempel heta Anna ­Andersson, medan någon vars familj bott i Sverige i generationer kunde ha ett utländskt klingande ­efternamn.

Verktygets trubbighet var dock det minsta problemet.

Tidigare hade Rättviseförmedlingen omfamnats av alla, från höger till vänster. Nu ­kallade liberala och konservativa ledarskribenter Rättvise­räknaren för »ofantligt förnedrande«. Diskussionen knöt an till snåriga begrepp som identitets­politik: idén om att en människa definieras av erfarenheter kopplade till dess identitet som exempelvis kvinna, homosexuell, icke-vit eller arbetarklass – erfarenheter som kan vara svåra eller rentav omöjliga för någon utanför gruppen att relatera till.

Kritikerna ifrågasatte nu idén om att mångfald verkligen var liktydigt med att en viss procent människor i tidningsspalter, på arbets­platser eller inom organisationer var av en särskild etnicitet eller ett visst kön, eftersom en sådan tanke förutsatte att dessa »andra« var på ett särskilt sätt. Förstärkte Rättviseräknaren då inte bara de strukturer den utgav sig för att arbeta emot?

Även om Lina Thomsgård vid det här laget var en utomstående observatör som inte längre hade med Rättviseförmedlingen att göra kastades ­hennes namn in i debatten. I tidningen Fokus kallades hon »identitetspolitikens Thomas Piketty«, efter den franska ekonomen som lyckats skapa massivt intresse för det tidigare rätt osexiga ämnet inkomstfördelning.

– Hakan tappades, säger Lina Thomsgård. Ärligt talat är jag inte ens helt säker på vad det begreppet innebär. Men jag har hela tiden försökt vara benhård med att inte låta yttre attribut och egenskaper ligga till grund för fördomar. Till exempel: du är kvinna, du har en bakgrund i ett annat land – man får inte göra misstaget att koppla ihop det med hur du är, vad du tycker, vad du ­tänker. När vi överlämnade listor på experter så handlade det inte om att få ett särskilt kvinnligt perspektiv. Det var inte tjej-DJ:s som spelade tjejlåtar på ett extra tjejigt sätt. De kanske kom med andra erfarenheter eller synsätt, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var att visa att de människorna hade hamnat i en blind fläck eftersom fördomarna uteslutit dem från urvalet. Då sa vi: Tänd lampan här istället för att göra som alltid och gå på magkänsla, rutin, befintliga nätverk.

I dag handlar diskussionen just om hur rimligt det är att koppla samman grupp­tillhörighet med särskilda egenskaper. Vad  ­tänker du om  det?

– Vissa erfarenheter kan man dela, och ibland spelar de stor roll, men de är bara en del av allt som sätter samman en människa. Jag har erfaren­het av att vara kvinna, det skulle kunna vara en del av varför jag kan skriva en fantastisk text om en kvinna. Du, som inte har den erfarenheten, skulle ändå kunna göra det eftersom du har andra delar: du kan skriva, göra research, lyssna … Jag förstår verkligen problemen när man å ena sidan vill göra alla människor fria, men å andra sidan halkar in på idéer om att alla kvinnor är si, och alla homosexuella är så, för så är det ju uppenbarligen inte.

Du har pratat mycket om hur en man tillåts vara en människa, medan en kvinna alltid görs till representant för kvinnligheten. Invändningarna mot normkritik och identi­tetspolitik bygger ju egentligen på samma argument – man tar en individ, tillskriver den kollektiva egenskaper och säger: Du är relevant för att du är kvinna, homosexuell eller har ett namn som är svårt att uttala.

– Eller så säger man: Du är inte längre irrelevant för att ditt namn är svårt att uttala. Eller för att du är kvinna. Att inte utesluta en människa för att du har en fördom – det tycker jag att man kan begära. Hur den processen sedan ska se ut … det är snårigt. Där är jag lika rådvill som alla andra.

I förordet till din kommande bok nämner du att ungefär 30 procent av dem som ­uttalar sig i svenska medier i dag är kvinnor. Har de ­siffrorna förbättrats under dina år med ­Rättviseförmedlingen?

– Grovt räknat var 30 procent av dem som fick synas i svenska nyhetsmedier kvinnor när vi började, och grovt räknat är 30 procent av dem som får synas i svenska medier i dag kvinnor. Då utgår jag från en undersökning som heter Global Media Monitoring Report. Den mäts under en given dag, så utfallet är inte hundraprocentigt – om Hillary Clinton eller Barack Obama säger något som blir särskilt uppmärksammat den dagen påverkar det resultatet. Men som sagt: grovt räknat.

Blir du nedslagen av det?

– Tittar man bara på statistiken är det ju asdeppigt att det inte ser bättre ut i dag. Men jag sa någon gång i en intervju att Rättviseförmedlingen har varit som en folkbildningskampanj för jämställdhet. Som får folk att börja titta, och fatta. Och i den bemärkelsen känner jag att det vi gjorde var betydelsefullt. När jag lämnade Rätt­vise­för­med­lingen var det många redaktioner som skrev till oss och berättade att de jobbade annorlunda mot tidigare. Representationen i medierna var dessutom bara en del av vår verksamhet. Den går att mäta. Men hur mäter man vad som har hänt i det offentliga samtalet, vilka som ingår i paneler, vilka som får vara med vid ­bordet? Där är jag övertygad om att Rättvise­förmedlingen har påverkat.

Stadsbiblioteket i Stockholm. Studenter med vinterjackor och hörlurar knattrar försiktigt på sina datorer. Då och då bryts den andaktsfulla tystnaden av fuktiga sneakers som släpar mot linoleumgolvet.

Lina Thomsgård stannar framför hyllorna med litteraturhistoria och sveper med handen över ryggarna.

– Det här är killar, viskar hon. Och här har man gått på kva-li-tet. Och kom-pe-tens.

Hon betonar varje stavelse på sarkastiskt ­dalmål.

– Men så fort någon tvingar en att se bortom ­kvalitet och kompetens blir det så här …

Hon drar ut History of Gay Literature ur ­hyllan. Pekar på Kvinnornas litteraturhistoria några rader längre ner.

Vi går vidare till nästa hylla.

– Konst, konst, konst. Och så kvinnliga konstnärer här längst ner. Och det är väl kanske en invändning mot även det jag gör, som ju är ett lustbetonat projekt, men som ändå gör skillnad på historia och kvinnlig historia …

Lina Thomsgårds bok heter En annan historia. Utöver att ha samlat ihop och väglett de femtio medverkande skribenterna bidrar hon med ett matigt förord (samt eventuellt ett porträtt av Aina Cederblom). I förordet väcker hon bland annat frågan om hur klokt det är att gå in och »kvinno­pilla« i den befintliga historien.

– Jag vill kunna visa mina barn att så här var makten fördelad på min tid. Det handlar ju delvis om vilka som haft i uppdrag att skriva historia och vad de har tyckt varit viktigt. Ansågs det relevant att hushållen fick tvättmaskin, ­vilket radikalt förändrade människors liv, särskilt kvinnornas? Nja. Men omläggningen till högertrafik däremot … Och där kan man ju faktiskt tänka: Har det någonting att göra med erfarenheten av att vara man hos dem som skrev böckerna?

Lina Thomsgård kan rabbla hur mycket statistik som helst: Endast 13 av de namngivna personerna i de mest använda läroböckerna är ­kvinnor, boken Historiens 100 viktigaste svenskar består till 84 procent av män … Under sådana utläggningar avbryter hon ofta sig själv efter att ha använt ord som »problematisk« och »osynliggörande«. Att vara tråkig är trots allt en dödssynd i hennes värld.

– Inte ens jag hade orkat läsa den intervjun med mig själv, säger hon.

Hon stannar vid ännu en bok om kvinno­historia.

– De böcker vi ser här blir inte lästa av tillräckligt många. Och det påverkar, för vi skriver historia varje dag. Vem citerar vi, vem ser vi upp till, vem refererar vi till? Vilka finns kvar i det kollektiva minnet?

Den sista frågan har Lina Thomsgård haft anledning att fundera över på sistone. Hennes liv har inte bara förändrats på ett yrkesmässigt plan. Dels är hon gravid, och beräknas bli mamma till våren. Dels har hennes pappa alltså vid 70 års ålder blivit diagnosticerad med demens.

– Jag var på Stads­teatern för ett halvår sedan och såg en pjäs som heter Pappan, säger hon. Skåde­spelaren Peter Andersson vaknar upp i ett rum med en säng, fåtöljer, byrå. Hans ­dotter är där. Hon berättar att hon har träffat en ny kille och att de ska till London. Pappan lägger sig, när han vaknar nästa morgon är byrån borta. Hans dotter kommer, pappan frågar om mannen, hon säger: »Va? Vi har skilt oss. Det var tio år sedan.« Nästa morgon när han vaknar är ännu en möbel försvunnen. Hans dotter dyker upp, hon ska bara gå ner och handla, när hon kommer tillbaka spelas hon av en annan skåde­spelerska. Pappan känner inte igen henne och blir livrädd. Pjäsen var utformad som att vi var i hans med­vetande. Det var så vidrigt att se, för det är precis vad som börjar hända i pappas värld. Jag är en av möblerna.

Om du ringer i dag, vet han vem du är då?

– Han säger: »Ja! Hej! Vad roligt!« Men jag vet inte om han fejkar. Och det är ändå bara en tidsfråga. Jag har alltid tänkt att en av de finaste sakerna med att få barn vore att berätta det för mina föräldrar. När min lillebrorsa fick höra att jag var gravid ringde han till pappa, för han trodde att jag redan pratat med honom. Jag blev väldigt ledsen. Det var den finaste gåva jag kände att jag kunde ge pappa, och så fick jag inte göra det.

Fy fan.

– Men nu får jag berätta det om och om igen. Senast jag hälsade på honom fick jag berätta det tolv gånger på en dag. Han blev mycket glad alla gånger, men den elfte blev han superduperglad och jublade högt med nävarna i skyn. Sedan medel­glad igen sju minuter senare. »Bebis? Ska DU ha?« Det var nästan vackert på något vis.

Har du hunnit säga allt du velat till honom?

– Det där är någonting jag slutade tro på för länge sedan. Jag kan bli oerhört provocerad av de här romantiska försoningssagorna: »Då gick jag till hennes dödsbädd och sade allt jag aldrig har sagt, och hon tittade leende på mig och förstod.« Om försoning kräver att bägge parterna är med på noterna är vi många som är totalt fucked. Det är lite för deppigt för att jag ska gå med på det, så på sistone har jag försökt jobba på de där bitarna själv istället. Pappa kan leva i 20 år till utan att minnas mig, och jag måste förlika mig med den tanken.

Du gör en bok om bortglömda kvinnor och ­håller själv på att bli bortglömd. Hur har det påverkat dig?

– Så sinnessjukt mycket. Varför är en bok viktig? Det är det där eviga. Den finns kvar. När  man upptäcker att det inte är så med minnen, eller ens med liv … Det här är något slags desperat sätt att hålla kvar vid något som är på väg in i ett töcken.

Det hade gått att presentera En annan historia på många, storslagna sätt. Som en korrigering av historien, till exempel. Istället presenterar du boken på samma anspråkslösa sätt som med Rättviseförmedlingen. »50 tips! Om ni vill!«

– Jag har lagt mycket tid på hur jag presenterar den. Det ska inte bli så beskäftigt att någon kan säga: »Försöker hon beskriva halva mänskligheten med 50 porträtt? Så förringande!« Och då blir det istället: Här är femtio personer som det kanske vore kul att läsa om.

Med tanke på den oförändrade förekomsten av kvinnor i medier som vi pratade om förut: Kan du ibland tänka att du borde ha använt en annan metod än den vänliga, inkluderande och avväpnande?

– Jag vänder mig mot formuleringen att det är en metod. Jag har inte suttit på min kammare och tänkt att här har vi en gångbar kampanj, eller strategi. Varken med Rättviseförmedlingen eller med den här boken. Utan … det handlar ju om hur jag är som person. Det är alltid ett pissigt utgångsläge att säga saker som: Nu ska vi förändra världen! För då är det lätt för någon annan att peka på det sedan och säga: Ha! Det gjorde ni inte alls. Men jag tror ändå på att använda den sortens inspirerande retorik.

Så svaret är nej?

– Jag har varit med i intervjuer och panel­debatter där jag har varit helt rasande, men ingen märker det. En stor del av min drivkraft är nog ilska, men jag tycker också att humor är livsviktigt, både när det gäller att kommunicera och ta emot ett budskap. Jag har i ett otal artiklar och kolumner uppmanat folk att skapa dålig stämning och säga emot, men jag lever inte riktigt som jag lär.

En gång kallade du Svenskt Näringslivs VD Jens Spendrup för ett »praktfiasko« efter att han sagt att bristen på kvinnor i bolagsstyrelser berodde på att det inte fanns tillräckligt många med kompetens.

– Han och hans fru gick förbi mig när jag var på semester förra sommaren. Jag vände, gick fram till honom och sa: »Hej, jag heter Lina Thomsgård och jag måste be så himla mycket om ursäkt. Jag skrev att du var ett praktfiasko, men jag ­syftade inte på dig personligen utan på sakerna du sagt.« Hans fru sa något i stil med »det där säger jag till honom varje dag« och Jens skrattade gott. Han tittade på mig som: »Va? Hur kan du tro att jag bryr mig om vad du skriver?« Men det var väldigt lugnande att få be om ursäkt.

Varför är du så emot att göra folk sura?

– Jag fattar inte den där idén om att inte bry sig om vad folk tycker. Hur skulle mitt liv se ut då? I  viss mån har det kanske varit hämmande att inte våga jävlas med folk, men jag tycker inte det är samma sak som att vara ett ryggradslöst mähä. Jag har ansträngt mig som fan för att göra mig förstådd och försöka påverka grejer jag tycker är fel utan att folk ska vilja slå mig på käften. Det är viktigt för mig.