Den tunna linjen

Som reklamfilmsregissör och designer visste Jesper Kouthoofd exakt hur han skulle väcka publikens känslor. Ställd inför sitt livs svåraste motgång tappade han kontrollen fullständigt. Läs om den nedtystade händelsen som skakade Acne – ett av mode- och designsveriges mest framgångsrika företag – i grunden.

Jesper Kouthoofd lämnade ett avskedsbrev till sin fru och skickade ett SMS till sin bästa vän. Han lämnade tvåan i Gamla Stan, irrade norrut, genom centrum, förbi LO-borgen och upp mot S:t Eriksplan.

Tillsammans med tre av sina bästa vänner hade han skapat Acne International, ett företag vars idé var att de som jobbade där skulle få göra precis vad de ville. Där gifte han sig med sin assistent, och inledde en tillvaro som helt saknade gränser mellan arbetsliv och privatliv. Nu – under loppet av en dag – hade 33-åringen blivit av med alltihop: företaget, vännerna och frun.

Annons

Han gick ut på Sankt Eriksbron.

Det första femtiotalet meter, där bron ledde över de sjudubbla järnvägsspåren från Centralstationen, hindrades han av ett nästan två meter högt säkerhetsgaller och en illgul skylt som varnade för »livsfarlig ledning«. Därefter var ett grönmålat stålräcke som slutade strax över midjehöjd det enda som skiljde honom från ett drygt tio meter högt fall.

Jesper blev stående ovanför Klarastrandsleden. Precis härifrån skulle han hoppa.

Hoppade han från en bro över vattnet fanns alltid risken att han överlevde, och tvingades leva vidare i rullstol. Då föll han hellre handlöst ner i en vägbana. Överlevde han det, kom det förmodligen någon lastbil och körde ihjäl honom.

Under honom dånade trafiken.

Det var en eländigt kall och fuktig sommardag. Bakom fönstren till Kungsholmsvåningarna som vätte mot Barnhusviken firade man lördagskväll. Längre söderut avtecknade sig Hötorgsskraporna och Tyska kyrkans vassa tornspira mot kvällshimlen.

Mobiltelefonen vibrerade i fickan. Han hade stängt av signalen, men kunde inte låta bli att se efter vem som försökte nå honom. Det var mamma. Varför ringde hon nu? Det var inte meningen att hon skulle veta något.

Utan att svara lade han ner telefonen i fickan igen. Den darrade genast till på nytt. Han kastade en ny blick på displayen. Storebrorsan.

Han besvarade inte det samtalet heller.

 

För de allra flesta är namnet Jesper Kouthoofd helt obekant. Trots det är förmodligen varenda svensk bekant med hans bildvärld.

Som medarbetare på reklambyrån Paradiset och grundare av designkollektivet Acne var han en av nyckelfigurerna inom den kreativa våg av designers, musiker och formgivare som skapade det Sverige vi lever i idag. Till hans reklamkampanjer räknas två av Sveriges mest framgångsrika och banbrytande, Ipren-mannen och Norrlands Gulds »om du vill vara dig själv för en stund«. I SVT syns hans vinjetter och grafik i program som Kobra och Debatt samt i de omdiskuterade filmsnuttarna där statstelevisionen marknadsför sig som »fri television«. Lite mer i skymundan bär synthesizers, filmrekvisita, dataspel, skivomslag och företagslogotyper Jesper Kouthoofds design.

Allt förenas av hans förmåga att hitta det för sammanhanget tydligaste, på gränsen till klichémässiga, visuella uttrycket. Ofta på ett komiskt eller ironiskt sätt – som i kampanjen åt den gren av Socialdemokraterna som sade »Nej till EMU«, där en gladlynt direktör red på ryggen av en struts – i det här fallet en australiensisk emu.

Det sägs att bara en tunn linje skiljer genialitet från dårskap. Precis där hittar man det mesta av Jesper Kouthoofds produktion.

 

Annons

Jesper Kouthoofd växte upp i Stannum någon mil bortom betongförorterna nordost om Göteborg. Familjen Kouthoofds hem var en skaparverkstad, där mamma Anita sydde tygerna till sofforna som pappa Robert, som var inredningsarkitekt, ritade. Konstnären Ardy Strüwer kom ofta på besök, liksom en annan av pappans vänner som jobbade på reklambyrå i Göteborg. Vännen körde till jobbet i en vit BMW, samlade på vita Carlsson-högtalare, gick oftast klädd i vit overall och gjorde ett outplånligt intryck på den unge Jesper.

1978, när Jesper var åtta år gammal, upptäckte Anita att Robert blivit far igen – med en kvinna i en annan del av landet. Föräldrarna skildes och Jesper flyttade med mamman till en lägenhet i bohemiska Majorna; storasyskonen Andreas och Lisa följde med pappan till en villa i havsnära Långedrag.

Efter linjen för reklam och dekoration på Schillerska gymnasiet i Göteborg fick Jesper jobb som »ateljéslav« på en reklambyrå. Textsättning var fortfarande ett pilljobb som krävde skalpell, vaxmaskin och reprokamera, tills Jesper övertalade medarbetarna att låta honom beställa en Apple-dator. Han var den ende som använde den.

18 år gammal antogs han på Berghs reklamskola i Stockholm, som den yngsta eleven någonsin. På den tiden låg skolan i början av Riddargatan, mitt emot restaurangen PA & Co och i princip vägg i vägg med Beckmans designskola, som man utbytte idéer, inspiration och fester med.

I slutspurten av ett 80-tal av ekonomisk tillväxt och stigande aktiekurser var mediebranschen på väg att ta en helt ny plats i det svenska samhället. Vid sidan av de allt fler tidskrifterna och specialmagasinen hade Stenbecks TV3 kuppat in reklam i TV, en statlig utredning föreslog en marksänd kommersiell kanal, och i Vagnhärad envisades några rebeller som kallade sig för Radio Nova med att sända reklam i radio. Statliga Televerket bröt förbindelsen till sändaren, men snart var bråkstakarna igång igen. Hela branschen var på väg att explodera.

På Berghs tampades de klassiskt skolade reklamlärarna med den nya tidens elever som mer var kreativa i största allmänhet. Killinggängets Johan Rheborg och rockartisten Olle Ljungström gick på skolan samtidigt som Jesper Kouthoofd. Konst, musik, reklam och mode – allt hängde samman, och de tidigare knivskarpa gränserna mellan kommersiellt och icke-kommersiellt var på väg att suddas ut.

Sedan störtdök den svenska ekonomin, och reklambranschen drabbades hårt.

Jesper flyttade tillbaka till Göteborg där hans gamle reklambyråchef lånade ut en arbetsplats, men utan att ha några uppdrag att dela med sig av. För att överleva gjorde Jesper skivomslag åt små band i den göteborgska rocksvängen.

När hajpade och framgångsrika reklambyrån Paradiset hösten 1992 annonserade efter personal sökte han – liksom förmodligen varenda ambitiös ung reklamare – jobbet. I ett hav av ansökningshandlingar med perfekt utförda annonser väckte 22-årige Jesper Kouthoofds illustrationer och skivomslag mest intresse.

– Vi var inte intresserade av saker som redan fanns därute, minns Paradiset-grundaren Joakim Jonasson. Vi letade efter folk som gick sina egna vägar. Det är det som är kreativitet.

 

De etablerade byråerna delade estetiska ideal och amerikanska husgudar. Drömmen var att upprepa Bill Bernbachs klassiska »Think small«-kampanj för Volkswagen från 1959: en stilren bild med en smart payoff. Svenske branschnestorn Leon Nordin nådde gurustatus med Ikeakampanjen »Inte för de rika, men för de kloka«. Stockholmsbyrån Hall & Cederquist skapade modernare skolexempel som »Du blir vad du äter« för Wasabröd och Gevalias »När du får oväntat besök«.

Paradisets marknadsföring stod för något helt nytt. I sin reklam för Diesel och Björn Borg använde byrån sig av ironi och »regelbrott«, som när ett hånglande bögpar i sjömanströjor fick marknadsföra jeans. En stor del av jobbet gick ut på att hitta nya manér, och sedan få ut dem så snabbt som möjligt. Jättegrovkorniga bilder på annonserna? Ut med dem på landets alla stortavlor. Regler bröts lika gärna i det lilla: istället för att avstava ordet »banktjänsteman« när det inte fick plats på en rad, skrevs »bank« med normala bokstäver och »tjänsteman« direkt efter med pytteliten text. Ett annat enkelt knep var att felkursivera text så att den lutade bakåt istället för framåt.

På Paradiset återförenades Jesper med sina gamla Berghs-kompisar Paul Malmström och Linus Karlsson, en duo som redan gjort sig ett namn med reklamfilmerna för OLW ostbågar, där en noppig superhjältemus skrek »Cheezus!« Snart gjorde Jesper allt från enkla illustrationer till reklamfilmer för Keno.

När barndomskompisen Marcos Hellberg bad om hjälp med omslaget till sitt band Electric Eskimoes debutplatta, tänkte Jesper större. Han hade läst att man kunde lagra data bredvid musiken på CD-skivorna, och tillsammans med tre programmerare från den nystartade multimedielinjen på Stockholms universitet bildade han ett bolag. Ett av de första spelen de utvecklade var en variant på arkadspelsklassikern Space Invaders. När de inte tilläts använda det namnet döpte Jesper om det till Face Invaders och lät laserkanonen skjuta ner finnar istället för rymdskepp. För att föreviga skämtet döptes företaget till Acne Technology.

1994 släpptes tre album med den revolutionerande CD-romtekniken ungefär samtidigt. Electric Eskimoes The Talking Picture var helt interaktiv och innehöll en rebusliknande samling gåtor och spel, som lösta i rätt ordning fick datorns matrisskrivare att knattra fram en tecknad sprattelgubbe. Det är okänt hur många som fick fram sprattelgubben, och skivan sålde inte särskilt bra. Men den låg åtminstone tekniskt sett flera år före David Bowies och Peter Gabriels plattor som innehöll oredigerbara filer med bild och text.

På fritiden drev Jesper klubben 2001 i gamla Karelias lokaler på Birger Jarlsgatan, han designade flyers till uteställen och skivbolag, och gjorde tillsammans med Linus Karlsson den tecknade serieföljetongen Gängen i svängen åt Nöjesguiden. Den ledde i sin tur till ett samtal från producenten till den nya talkshowen Sen kväll med Luuk: »Ni får två minuter, ni får göra vad ni vill!«

De få lediga stunder som återstod läste Jesper Kouthoofd böcker om framgångsrika entreprenörer. Han beundrade Ikeas Ingvar Kamprad, och kanske ännu mer Applegrundaren Steve Jobs för hans vision om att användarvänlighet och gränssnittsdesign gick före teknik. Han älskade Sony för deras slogan att de var företaget »där ingenjörer förverkligar sina drömmar«.

1995 flög Kouthoofd på en efterlängtad inspirationsresa till Japan. Där sökte han upp sin idol »King Terry«, en illustratör som hade utvecklat en stil han kallade för »Skilled/Unskilled, Bad/Nice« – handgjorda bilder som var utstuderat enkla och fula. Ett annat studiebesök gick till Tycoon Graphics, ett gränsöverskridande designföretag som arbetade med musik, mode, arkitektur, reklam, förpackningsdesign och vinjettexter till filmer och TV-serier.

Han återvände till Stockholm med väskorna fulla av färgstarka, naivistiska bilder, och huvudet fullt av idéer. Den digitala revolutionen stod för dörren, och med den skulle tidigare ouppnåeliga arbetsverktyg bli tillgängliga för alla. Tillsammans med Paul, Linus och de andra av hans gamla Berghsvänner som var sugna tänkte han starta en svensk variant av Tycoon Graphics – ett gränslöst designkollektiv där ingen bestämde över någon annan, ett ställe där kreatörer förverkligade sina drömmar.

Namnet Acne behövde bara ett nytt tillägg – International, eftersom målet var att erövra världen.

 

Våren 1996 sökte Spendrups Paradisets hjälp för att förändra varumärket Norrlands Guld. De vågade inte ens drömma om att utmana den svenska ölmarknadens etta – Pripps Blå, med dess slicka reklamfilmer där perfekta människor uppförde sig perfekt i perfekt filmade sommarsolnedgångar. Däremot hoppades Spendrups kunna kopiera finländska Oy Hartwalls framgångar med Lapin Kulta, och positionera om Norrlands Guld till ett lite finare premiumöl.

Jesper och Linus övertalade dem att planen var idiotisk.

Istället för att tvätta bort ölmärkets sunkiga stämpel, skulle Norrlands Guld framhålla töntigheten som en dygd och driva med människors föreställningar om vad som var coolt. Linus Karlssons slogan: »Om du vill vara dig själv för en stund.«

Den första reklamfilmen visade några fjuniga typer i truckerkeps som såg på TV och spelade det uråldriga arkadspelet Defender på en krog på landet, när hårdrocksbandet Killer Instinct från storstan rumlade in. Utan att fråga om lov greppade den skräckinjagande sångaren en av lokalinvånarnas Norrlands Guld, och tog en rejäl klunk. Varpå bandet plockade fram instrumenten och framförde Bert Idoffs dansbandsklassiker Små, små ord av kärlek. Payoff, på släpig norrländska: »Jag vet inte varför de gillar Norrlands, men jag antar att de vill vara sig själva för en stund.«

Kampanjen blev en av de mest omtyckta och effektiva i den svenska reklamhistorien. Ölet sålde och sålde – tills Norrlands Guld petade ner Pripps Blå från Systemets förstaplats.

Det fula hade besegrat det snygga.

Den sommaren samlades Paradisets anställda till ännu en middag på Berns för att fira gemensamma framgångar. Joakim Jonasson lät ordet gå bordet runt, och bad alla att blicka framåt och berätta vad de helst ville göra. När turen kom till Jesper ifrågasatte han varför Paradiset var begränsat till reklam: »Varför kan vi inte starta en hamburgerrestaurang?«

Förslaget möttes med spridda skratt, men Joakim Jonasson visste att det låg allvar bakom orden:

Annons

– Han ville att vi skulle göra kläder, film, vad som helst. Jag sade att Paradiset kunde vi inte ändra på, för de människor som fanns där hade helt enkelt inte den typen av talang. Men startade han ett sådant företag själv lovade jag att vara en grym supporter.

Jesper Kouthoofd, Paul Malmström och Linus Karlsson sade upp sig – Paul och Linus för välbetalda reklamjobb i USA. De försökte övertala Kouthoofd att hänga med.

– Men Jeppe hade skissat för länge på Acne, säger Linus. Han hade nått en punkt där han bara måste göra det. Två drömmar kolliderade: drömmen om Amerika, och drömmen om Acne. Det var lite som upplösningen på ett band man aldrig ville skulle sluta spela. Det är både kittlande och irriterande att veta att om vi tre hade startat något ihop, hade det blivit den häftigaste grejen i världshistorien, Romarriket inkluderat.

Hösten 1996 fick Steve Jobs ett e-mail från Sverige. Den korta texten informerade om ett nytt företag i Stockholm – Acne International – som planerade att kungöra sin egen existens med en tjock bok om företagets visioner. Avsändaren Jesper Kouthoofd, 25, undrade om Jobs kunde tänka sig att skriva förordet. Och om inte – kanske kunde han tänka sig att önska grundarna lycka till?

Steve Jobs lät sin sekreterare svara, med en mening: »Steve wishes you good luck.«

Acne International grundades av de tre Berghs-kamraterna Jesper Kouthoofd, illustratören Mats Johansson och formgivaren Tomas Skoging. Siste man att satsa en fjärdedel av aktiekapitalet på 200 000 kronor var Jonny Johansson, som jobbat för Diesel och som den vägen blivit bekant med de andra.

70 000 gick åt till en stor plasma-TV att hänga på vägen i lokalerna ovanför Butterick’s på Drottninggatan, sedan köptes fyra stolar av den danske stjärndesignern Werner Panton. Några inspirerande coffee-tableböcker och en Köpenhamnsresa senare var startpengarna slut.

De fyra vännerna hankade sig fram på spridda uppdrag: de skapade skivomslag, dekorerade festlokaler samt designade dräkter och rekvisita till barn-TV-serien Kenny Starfighter. Acne tog fram vinjetterna till programmet Pentagon och  gjorde docksketcherna med Frans och Heiko åt Sen kväll med Luuk.

Acne fick snabbt rykte om sig som ett ställe där man kunde ha kul, om än utan att bli särskilt rik. Kompiskvartetten höll fast vid sin grundidé: alla skulle tjäna lika mycket. I början innebar det 15 000 kronor i månaden.

Företaget blev drömstartpunkten för unga kreatörer som färska från Berghs och Beckmans uppmuntrades att pröva sina idéer, och som gavs frihet och ansvar från dag ett. Innergården bakom Butterick’s förvandlades gradvis till en blandning mellan uteservering och ungdomsgård, tills de måttligt roade grannarna byggde ett högt staket som skärmade av öldrickarna.

Sverigeintresserade redaktören Tyler Brûlé på trendmagasinet Wallpaper hälsade på och skrev en hyllningsartikel om kompiskollektivet. Allt seriösare företag, som franska Renault, anlitade Kouthoofd som filmregissör. Det stora genombrottet kom med Ipren-mannen, en reklamfilm som både stilmässigt och kommersiellt lyckades överträffa Norrlands Guld.

Att pengarna fanns i reklamen hindrade inte Jesper från att sprida sina energier åt så många håll som möjligt. Det digitala spelprojektet Netbaby påminde om Hello Kitty, men med ett fräckare tonläge. Netbabyworld skulle erbjuda en hel liten värld av finurliga, Japan-influerade, webbspel. Ett annat långskott var att tillverka Acnejeans, mest som ett kul sätt att sprida varumärket. Jesper Kouthoofd skapade en raggardoftande eldsflamma att placera på bakfickan, och övertalade Jonny Johansson att sy upp 20 par stuprörsjeans med iögonfallande röda sömmar i källaren. Modebutiken Jus sålde allihop, och Acne lät sy upp hundra till som spriddes bland vänner och bekanta.

Inom loppet av ett år växte modedelen av Acne till 20 personer, och Acne Jeans kunde anställa Handelsutbildade Mikael Schiller som VD och modestjärnskottet Ann-Sofie Back som chefsdesigner.

 

År 2001 bytte Acne även yttre kostym. Företaget flyttade till Majorsgatan 11, vars fasad var ett modernistiskt statement med fyra våningar ljusgrå betongpelare, orangetonade fönster och duvblått glas mellan våningsplanen. Fastigheten, bara några kvarter från Stureplan, totalrenoverades åt IT-företaget Razorfish under boomåren före millennieskiftet. 2001 var hysterin över, och Razorfish fick lämna sina lokaler. In flyttade istället Acne International.

Bohemlivet på Drottninggatan byttes mot en designad tillvaro med grå heltäckningsmattor och gröna glasväggar. I ett uppehållsrum med egenhändigt tillverkade möbler utskurna av rå skumplast kunde de anställda se på TV, spela dataspel, läsa böcker och beundra artefakter och smakprov från Acnes alla infall och uppdrag. I en öppning bland hyllorna hängde ett par grundligt nedslitna exemplar av den första generationens Acnejeans. Bredvid stod instrumenten Jesper designade åt den kultförklarade svenska synttillverkaren Elektron – var tionde gång man startade lådan med namnet MachineDrum, hälsades man av en liten pixlad Elvis som förkunnade: »This piece of machinery is OK.«

Varje månad samlades alla anställda för att se vad de andra avdelningarna höll på med. Jonny visade upp nya kläder, Tomas någon ny reklamfilm, Mats en förpackning eller leksak och Jesper precis vad som helst.

Acne Creative gjorde reklam åt SAS, Nike och MTV. Acne Jeans vann ständigt nya återförsäljare på modevaruhus världen över. Acne Film slöt avtal med Ridley Scotts reklamfilmsbolag RSA i USA.

Intäkterna lät teknikälskaren Jesper Kouthoofd satsa på en rad udda idéer som aldrig nådde bortom prototypstadiet. En uppfinning, Digibird, var ett digitalt fickhusdjur med radiosändare som kände av om det fanns fler i närheten, som en blandning mellan Tamagotchi och matchmakingsystem. En annan kallades för Digital Entertainment Object, Deo: ett modernt arkadspelskabinett fyllt med de urgamla Jamma-kretskorten som satt i klassiker som Defender, Space Invaders och Donkey Kong.

Hade han inga spännande nya maskiner att visa upp, demonstrerade Jesper gärna sin samling av Honda-minimotorcyklar för den nyfikne besökaren. Han förklarade varför de hade »världens bästa motorer«, och ibland drog han igång en av dem och knattrade iväg mellan skrivborden.

I en intervju i modemagasinet Bon sade han: »Drömscenariot vore om man blev coolare ju äldre man blev. Som Picasso – hans konstnärskap byggde på att man skulle hitta tillbaka till grunden där man är helt fri, och så kunde det bli här också. Vi kommer inte att vilja ha några andra jobb, vi vill jobba tills vi blir 65 och ha kul hela tiden. Det är nästan som när man gifter sig med någon. Det ska hålla i både dåliga tider och bra tider.«

 

Efter fem förlustbringande startår pekade alla kurvor uppåt. Från företag som Spray, Efti och J Lindeberg värvades ekonomer, som kunde professionalisera verksamheten och ta över VD-rodren för underbolagen. Över 50 personer jobbade på Acne, och fler blev det.

Med nya människor kom nya ideal. Företaget utan receptionist, där folk spelade dataspel och drack öl på jobbet, förvandlades till ett ställe där en ung fotograf på jobbjakt blev utskälld av en av ekonomerna för att han kom i fel sorts jeans: »Fattar du inte att det är som att komma till Nikes högkvarter i Adidasskor?« Kollektivet blev business. Den solidariska lönepolicyn avvecklades.

En dag fick en febersjuk Jesper höra att Acne Creatives VD Jonas Svensson slutit ett avtal med Moderata ungdomsförbundet. Rasande ringde han till jobbet och krävde att avtalet revs innan han var tillbaka. Svensson vägrade – en kund var en kund, och bortsett från allt var det väl han som var Acne Creatives VD? Jesper Kouthoofds ultimatum till styrelsen: den fick välja mellan honom och VD:n.

Barndomskamraten Marcos Hellberg åt oxstek och drack öl med Jesper Kouthoofd i hans lägenhet på Gärdet, när de mottog beskedet att Jonas Svensson fått sparken.

– Jag tror att det var en pyrrhusseger, säger Marcos. Man gör inte så. Den konflikten slet hårdare på relationen till de andra än vad Jeppe förstod.

Jesper Kouthoofd hade nått samma guruliknande position som hans idol Steve Jobs hade på Apple. Precis som för Jobs ledde ledarrollen till spänningar och konflikter med medarbetare som hamnade i skymundan eller blev trampade på tårna.

Alltid charmigt lågmäld och klädd i slitna jeans och t-shirts avskedade Jesper assistenter och medarbetare efter eget huvud, även sådana som tillhörde hans barndomsvänner. Andra anställdes trots att Acne Films VD David Olsson försökte sätta stopp.

Vid en företagsmiddag höll Jesper ett långt tal där han vandrade från anställd till anställd, och stående bakom deras ryggar berättade träffande detaljer om varje person. De flesta skrattade, det var ett bra tal. Samtidigt blev några sårade, de ansåg att Jesper avslöjade saker som sagts i förtroende.

För Jesper Kouthoofd existerade inte den sortens gränsdragningar – en stor del av hans vision gick ju ut på att Acne skulle vara som en familj.

Som för att bevisa tesen på ett rent personligt plan blev han ihop med sin assistent Åsa, och flyttade ihop med henne i en lägenhet i Gamla Stan. De var sinnebilden för det perfekta Stockholmsparet – hon, den smarta och vackra konstnären som bytt bana för att göra reklam; han, den gränsöverskridande renässansmannen bakom ett av landets mest dynamiska företag.

Familjelyckan stördes lätt av att kompisen och en av grundarna, illustratören Mats Johansson, visade sig alltmer sällan på jobbet och fick andra att återigen muttra om inkomstfördelningen. Ställda inför en möjlig konflikt med Mats insåg de övriga delägarna att de inte visste vad som skulle hända om någon av dem ville lämna företaget. Skulle de ens ha råd att köpa ut honom?

Styrelseordföranden Malcolm Lidbeck, med ett förflutet på advokatfirman Mannheimer & Swartling, formulerade ett delägaravtal, där den grundare som lämnade Acne försäkrades en fjärdedel av det ursprungliga aktiekapitalet. En ren struntsumma i sammanhanget. Alla fyra skrev under.

Acne var ju ändå – som Jesper Kouthoofd förklarat i Bon – för livet.

 

Det var ett sensommarbröllop som småländska Möckhult sent ska glömma. I ett partytält utanför den gamla skolan som Jesper och Åsa köpt som sommarställe samlades den 20 augusti 2003 över 150 gäster från hela landet. Byinvånarna var också bjudna, liksom Oskarshamns-Posten som var där för att göra ett reportage.

De förväntansfulla gästerna fick tåga på ett långt evighetsled längs en grusväg till en glänta i skogen, där blåsorkestern Nybro musikkår väntade tillsammans med den borgerlige vigselförrättaren. Jesper kom åkande genom den blomsterklädda äreporten på sin vita favorit-Honda, iklädd vit smoking med vita handskar och vitt plommonstop. Efter honom körde hans bestman Marcos Hellberg på en likadan minimotorcykel, fast svart. Åsas pappa Åke ledde fram en vit häst till gläntan, på dess rygg satt bruden i en vit sadel med brudklänningens långa släp hängande ner till marken.

Efter ceremonin tågade hela sällskapet tillbaka mot skolan bakom bröllopsparet, som färdades i en hästdroska framförd av en kusk i hög hatt. För en gångs skull stämde klichén att det var som på film, regisserat och genomtänkt ner till minsta lilla matbit. Acne Jeans VD Mikael Schiller stod för den enda överraskningen: ett fyrverkeri som måste ha kostat tiotusentals kronor – de färgsprakande krevaderna mot augustihimlen tycktes aldrig vilja ta slut.

 

Hösten och vintern 2003 ägnade Jesper Kouthoofd mer och mer tid åt sitt nya projekt Acne Fiction. Han skulle göra en långfilm. Ingen fick veta om vad.

Acneregissören, och Kouthoofds mångåriga kollega, Henrik Sundgren, minns:

– Jesper var det här utåtriktade energiknippet, bra på att entusiasmera folk och få dem att göra grejer. Samtidigt led Acne av växtvärk. Ska man gå från entusiastföretag till ett seriöst bolag, då kommer anställningsskydd och jämställdhetsplaner och sådana där tråkigheter. Jesper var extremt idérik och ville hela tiden prova nya saker, och så kom sådant och bromsade kändes det som. Han blev mer hemlighetsfull och inte helt lätt att ha att göra med.

Jesper Kouthoofd kunde sätta sig vid syntarna i uppehållsrummet och på hög volym plinka fram de få tonerna till ledmotivet han hade komponerat till sin film, och upprepa det om och om igen. Timme efter timme.

En av de få som fick se ett smakprov på filmen beskriver en kryptisk scen där en man i mörkblå filtkostym – filmad mot en röd fond – lutar sig fram och tar fram ett overheadark ur ett arkivskåp. Det var allt. Filmen skulle skapas en scen i taget och saknade manus. Istället bar Jesper på en klippbok med koncept och bilder som han ville få fram.

Under en efter jobbet-öl på Majorsgatan klagade Mikael Schiller på att de fyra grundarna tjänade mer än alla andra. Jesper svarade att han inte var intresserad av pengar. Schiller föreslog då att han skulle skriva under ett dokument där han lovade att dela nuvarande och framtida inkomster med gänget runt bordet. Jesper accepterade, och Schiller kastade entusiastiskt ihop ett kontrakt på första bästa A4-papper. Kouthoofd fattade pennan och skulle precis skriva på, när han sade att förutsättningen förstås var att de andra runt bordet formulerade likadana kontrakt. Det ville ingen.

Jesper var trött på den sortens diskussioner och på den väg företaget slagit in på, och grubblade över sätt att återfinna enkelheten och upptäckarlustan från de tidiga åren. Samtidigt pågick en rörelse åt motsatt håll i resten av företagsledningen – bort från nyckfulla projekt med oklar vinstpotential, mot tydligare strukturer och säkra satsningar.

På hemmaplan plågades Jesper av mer privata problem.

Hans och Åsas relation var aldrig särskilt stabil, och förhoppningen att den skulle bli bättre av sagobröllopet i skogen slog aldrig in. En morgon i mars 2004 berättade hon  att hon hade en affär med en arbetskamrat. Att relationen utvecklats på Acne, Jespers livsprojekt, gjorde honom fullständigt förkrossad: Åsa måste bort, både från hans liv och från hans arbetsplats. Killen i fråga måste också sparkas.

När han ringde till de andra grundarna Tomas, Jonny och Mats för att berätta vad som hänt, reagerade de alla likadant: det var slut på den sortens problemlösning. Istället sade de till honom att hålla sig hemma från jobbet tills han kommit över saken, och erbjöd sig att hjälpa honom hitta en psykolog.

Jesper blev utom sig och uppfattade deras reaktion som ett personligt svek. De var hans vänner och han behövde hjälp, och de reagerade som om Acne var ett företag vilket som helst. För honom var Acne hans liv.

De andra stod fast: det fanns regler, och han fick följa dem som alla andra.

En förkrossad och deprimerad Jesper Kouthoofd lämnade Stockholm. Han flög till London för att hälsa på Joakim Jonasson, sedan till New York för att hänga med Paul Malmström och Linus Karlsson på deras reklambyrå Mother. Under nästan tre månader hade han så gott som ingen kontakt med de andra delägarna på Acne.

Hans gamla Paradiset-vänner tog hand om honom och byggde upp honom tills han återigen kände sig stark nog att driva igenom sin vilja. För något alternativ fanns inte: ett Acne utan Jesper Kouthoofd var förstås en omöjlighet.

Under tiden hade medarbetarna på Majorsgatan upptäckt motsatsen.

– Om du förlorar kontrollen brukar det bli så att någon annan tar den, konstaterar Henrik Sundgren. Andra fick chansen att stiga fram, och gjorde det.

När Åsa antydde att hon var redo att försöka igen, satte Jesper Kouthoofd sig på planet till Arlanda i tron om att allt nu skulle ställas till rätta. Han lämnade ett sommarvarmt New York för ett regntungt Stockholm, där termometern denna lördag den 12 juni inte ens lyckades krypa över tiogradersstrecket.

Återföreningen slog slint, och Jesper fattade att relationen med Åsa definitivt var över. Ledsen och uppjagad tog han sig till Morningtons hotellbar, där han bestämt möte med Tomas Skoging, Jonny Johansson, Mats Johansson, styrelseordföranden Malcolm Lidbeck och Acne Films VD David Olsson. Jesper Kouthoofd upprepade sitt ultimatum: killen som haft en affär med hans fru måste sparkas, annars kom han inte tillbaka. Till sin förvåning fick han ett lika benhårt svar: antingen accepterade han situationen som den var, eller så var han inte välkommen.

Jesper Kouthoofd tappade kontrollen fullständigt.

 

Han vet inte hur länge han stod där uppe på Sankt Eriksbron. Kanske några minuter. Kanske en timme.

Mobiltelefonens display visade hur allt fler människor försökte få tag på honom. Folk han inte hade träffat på länge, vänner han nästan hade glömt bort. Uppenbarligen fanns det åtminstone några som skulle sakna honom.

Jesper kom på att han känt två personer som tagit sina liv. En av dem hittades hängande från ett rep inne på kontoret bakom Jespers gamla klubb 2001. Den andre, en filmklippare, hoppade från Västerbron. Jesper mindes hur dumt han tyckte det var när han fick reda på vad de hade gjort.

Så han lämnade Sankt Eriksbron och gick norrut, förbi skivbörserna på S:t Eriksgatan, bort mot Odenplan. Han gled in på en halvtom bar han aldrig hade varit på förut och satte sig vid de stora fönstren mot gatan. Han försökte samla tankarna.

Bredvid honom hinkade två killar stor stark, och den ene höll oavbruten låda för den andre, berättade om sitt jobb, vilka snygga kläder han köpt, allt som hänt under veckan. Jesper försökte utestänga monologen, men orden åt sig bara längre och längre in i honom tills skallen exploderade: »Kan du inte bara hålla käften? Jag skiter i vilken lyxsalong som har gjort dina slingor i håret, och jag skiter i var du har köpt din vinröda kavaj!«

Sedan rann orden bara ur honom – om frun och företaget och vännerna och bron han just hade tänkt hoppa ifrån.

Lokalen blev knäpptyst. Sedan hördes en röst från en av killarna i grabbgänget som satt i baren: »Du grabben, nu gör du så här. Först ringer du din morsa och säger att du är OK. Sedan hänger du med oss.«

Jesper gjorde som han blev tillsagd.

Hans minnesbilder från den natten är fragmentariska och visar olika bardiskar, olika sorters alkohol, samt ett virrvarr av människor han aldrig sett sedan dess. Han vaknade till sans igen tidigt på söndagsmorgonen, fortfarande berusad och ensam på en bänk i Hagaparken.

 

Mamma Anita och Marcos Hellberg tog X2000 till Stockholm nästa dag. Marcos var helt vansinnig, han skrek åt Jesper att han var en självisk jävla idiot som borde ha förstått vilken ångest han utsatt sin familj och sina vänner för.

Anita ringde de andra delägarna och styrelseordföranden Malcolm Lidbeck och bad om att få träffa dem i ett möte. Marcos satte sig framför en dator och hjälpte Jesper att formulera ett e-mail. Det fick rubriken »Mitt liv«, och skickades tisdagen den 15 juni, klockan 11.25, ut till samtliga anställda på Acne. »Det kan knappast ha passerat någon obemärkt att jag har genomlevt en svår period i mitt liv«, inleddes det. »Och att detta har fått konsekvenser för mig privat och för företaget. Jag skulle därför vilja att ni tar er tid och läser det här.«

Därpå följde en torr och saklig redogörelse över det inträffade: otrohetsaffären inklusive namnen på de inblandade, Jespers reaktion, de andra delägarnas uppmaning att han skulle »komma över det« och sedan återvända till jobbet. Därefter det gradvisa sammanbrottet i kommunikationen fram till lördagskvällens dramatiska avslutning.

»Min tid på Acne är över. Erkännandet av detta är fruktansvärt smärtsamt. Men ofrånkomligt. Alla mina drömmar krossades på en enda dag. Det som hänt går inte att laga. Jag har förlorat det som jag trodde var mina bästa vänner, min fru som jag älskade och mitt livsverk.«

Brevet slutade: »Jag önskar att min sorti blir värdig.«

De som var på företaget den dagen minns hur det vanliga småsorlet dog ut i takt med att folk kollade av sin mailbox. De flesta hade inte hört ett ord om konflikten innan dess. Ett kvartal av tisslande och tasslande fick slutligen sin förklaring.

Under ett krismöte samma dag hade de flesta fullt upp med att lyssna på företagsledningen. Några medarbetare tog ställning för Jesper Kouthoofd, och ifrågasatte ledningens beslut. Acneledningen svarade att Jesper hade tappat alla spärrar och skrikit att han skulle skicka »jugoslaver som slog av knäskålarna« på sina före detta kompanjoner.

Medan Acne hyrde in en kriskonsult och värvade en före detta marknadschef från Hästens sängar för att styra upp situationen, återstod för mamma Anita och en advokat att förhandla om Jespers avgångsvederlag. Delägaravtalet gjorde utgångspositionen urusel. För sin ägarandel i Acne International – vars dotterbolag hade över sjuttio anställda och en omsättning på god väg mot hundra miljoner – fick Jesper Kouthoofd 1,8 miljoner, en bråkdel av vad aktierna hade varit värda på den öppna marknaden.

 

Den som vill träffa Jesper Kouthoofd i dag får ta sig till en anonym, mörkbrun garageport på Södermalm. Den saknar både ringklocka och porttelefon, istället får man banka hårt på den härdade plasten och hoppas på att bli hörd. I så fall vecklar porten ihop sig med ett surrande läte, och efter fyra, fem sekunder är öppningen så stor att man kan ducka och gå in.

Den korta nedfarten vidgar sig till ett vidsträckt, öppet rum med blanklackat golv, kritvita väggar och lika kritvitt tak. Utmed väggarna syns låga hyllor med inspirationsböcker, Jespers Hondasamling och en märklig maskin med ett hundratal motordrivna bilbackspeglar monterade på en ram. I den bortre änden av rummet: en soffa med ett soffbord, några skrivbord belamrade med datorer, syntar och andra elektroniska verktyg, samt en öppning in mot garagets inre regioner.

Sannolikheten är dock stor att de flesta fastnar med blicken långt tidigare – på de blankpolerade sportbilar som står uppställda som prydnadsföremål i fullskala, mitt i rummet. Och i så fall framför allt på en av dem, en vansinnig skapelse med aggressiva former, kantiga dörrar som öppnas som fällknivar och utstående luftintag: en, av sammanlagt femtio tillverkade, vit Lamborghini Countach LP400S, tillverkningsserie ett.

– Första gången jag såg en Countach tänkte jag: »Vad fan är det här?« Det var det mest extrema jag sett i bilväg. Man behöver bara titta på den i en sekund för att se att här är det någon som överlevererar, säger Jesper Kouthoofd.

Han berättar att han äger två till, som står i ett annat garage: en grön LP400, den tidiga generationen från 1974, utan vinge längst bak, och en metallicgrön LP400S, tillverkningsserie tre. Dessutom har han en röd Lamborghini Miura – föregångaren till Countachen, kallad »den första supersportbilen« för sina 400 hästkrafter och sin slimmade design, och en gul Diablo, den lite folkligare efterföljaren, en sådan som Zlatan Ibrahimovic önskade sig när han som ung längtade efter att bli fotbollsproffs.

– Folk reagerar så starkt på bilarna, säger Jesper Kouthoofd. Antingen blir de helt fascinerade, eller så låtsas de se rakt igenom dem, som om de inte stod ut med att se dem. De är socialt krutstoff. Det visste jag inte när jag började samla på dem, men nu tycker jag att det är en av de roligare sakerna med dem. När jag tankar märker jag hur folk tänker saker, antingen att man är en bortskämd brat, eller en knarklangare, eller en som blivit rik inom porrindustrin. När jag hämtade min första Lamborghini hos bilhandlaren och kom i jeans och tröja, sade han: »Och vem ska du leverera bilen till?«

Jesper Kouthoofd småler finurligt.

– När jag köpte nästa bil sade jag till bilhandlaren Gino att jag nog är den ende vänsterpartisten med en Countach. »Schh, säg det inte till någon!« sade han.

Under ett drygt halvår efter kollapsen med Acne var Jesper helt riktningslös – ena dagen startade han ett nytt produktionsbolag som skulle bli större och mäktigare än Acne, andra dagen packade han ihop alla sina saker för att flytta till New York.

– Har du läst Paul Austers Illusionisten? Huvudpersonen har mördat sin fru av misstag. Han är deprimerad och desillusionerad, han vill förnedra sig själv. Så han turnerar runt med en jätteful kvinna och har livesexshower. Det slutar med att han bosätter sig i öknen, helt isolerad, och gör en film som han aldrig visar för någon.

Jesper Kouthoofd förklarar parallellerna till hans eget liv:

– Att förnedra sig själv, det var lite så jag levde efter Acne. Jag var runt på olika dejtingsajter. Jag tog alla jobb jag kunde få. Minsta lilla skitjobb. Samtidigt skrev jag på storslagna manifest och skulle ta revansch.

Av de 1,8 miljonerna gick hälften åt till att köpa ut Åsa från gemensamma tillgångar och en halvmiljon till en tredimensionell fräs, en industrimaskin som låter honom tillverka nästan vad som helst av trä eller plast. Han hade 330 000 kvar på banken – och lade dem på en Lamborghini Jalpa, något av en fattigmans-Countach på grund av prislappen och bilens något klumpiga design.

Jesper ville ha fler, och han ville ha finare, och eftersom Lamborghini är ett av de dyraste bilmärkena i världen var han tvungen att på allvar ta tag i reklamfilmandet igen.

– Nyligen fick jag syn på en jätteful bok hos en kollega på Forsman & Bodenfors, säger Jesper. Den heter Pengaglädje, och på omslaget står det: »Vill du bli rik? Och samtidigt vara lycklig?« Jag lånade boken och kände att den förklarade precis vad jag varit med om.

Författaren till Pengaglädje menar att hur mycket pengar du än tjänar och hur mycket bekräftelse du än får, förblir du olycklig så länge det undermedvetna egentligen strävar efter något annat. Därför kan man inte medvetet bestämma sig för att bli framgångsrik. Nyckeln till lycka är istället att plantera en »fantastisk tanke« för det undermedvetna att sträva efter.

Jesper Kouthoofd menar att för honom var den tanken att samla på Lamborghinis.

– Folk tror att det handlar om pengarna, men jag kunde lika gärna ha valt Datsun 240 Z som kostar en bråkdel. Det finns så många anledningar till att det blev Lamborghini. Dels för att grundaren Ferruccio Lamborghini var Oxe, precis som jag. Dels tänkte han inte affärer. Lamborghini var traktortillverkare, och när det gick bra firade han med att köpa en Ferrari, som tillverkades i samma stad. Han var lite missnöjd med kopplingen och gick till Enzo Ferrari för att klaga. Då fick han höra att han inte skulle köra Ferrari, utan hålla sig till sina traktorer. Då började han göra sportbilar, för att han var så arg.

 

Idag tillhör Jesper det fåtal regissörer som kan fakturera 150 000 kronor per inspelningsdag. Han gör ungefär en reklamfilm i månaden. Till enmansföretaget Jesper Kouthoofd Incs senaste uppdragsgivare hör svenska storföretag som Ikea, Volvo och Wasabröd, givetvis utöver Ipren, vars filmer han fortsatt att göra genom alla år.

– Förut var jag tvungen att övertyga andra, nu behöver jag inte övertyga någon. Istället tar jag in det folk som behövs för varje projekt. Det är lite som det var att bli vuxen och flytta hemifrån. Man får äta godis och vara uppe hur länge man vill. Så länge det fungerar och jag har råd är det skitroligt.

Han tänker efter lite.

– Men givetvis är det också en följd av det som hände. Jag skulle inte orka bygga upp något igen. Jag lade ner hela min själ i Acne. De andra tyckte till slut att jag inte fick blanda ihop företag och privatliv, men för mig fanns det ingen gräns. Mina vänner var de som fanns på företaget.

Han småler.

– Det är klart det var upplagt för det. Efteråt fick jag höra en massa saker som var fel, som jag inte hade velat ta till mig tidigare… Jag var väldigt dominerande. Acne fick ett lager av extrem hierarki, som var motsatsen till hur det var innan. Det blev en obehaglig kultur, där man kunde sparka folk hur som helst. Jag var kreativ chef, och den som skulle hålla ihop allt. Det blev jävligt mycket bråk ett tag. Det var nog en hybrisgrej. Jag tror det hängde ihop med den ekonomiska framgången. Omställningen gick för fort. Det var nog tidsandan lite också.

Jesper Kouthoofd menar att IT-bubblan, som gjorde det stora flertalet aktieägare något fattigare och ett fåtal entreprenörer extremt mycket rikare, påverkade tänkandet hos nästan alla inom reklam- och mediebranschen.

– Folk började bygga företag i spekulativa syften. De ville bygga upp ett värde, för att kunna sälja det. Jag har aldrig förstått det där. För mig är pengar som en ny penna, ett verktyg. Jag var naiv och trodde att jag kunde påverka mina kompanjoner, men de var mer borgerliga. När pengarna växer blir folk giriga, och vill köpa en ny lägenhet. Från att ha varit underground och jävligt kul gick Acne till »vi måste göra den här reklamfilmen i Tyskland, för då tjänar vi si och så många miljoner«.

Jesper Kouthoofd konstaterar att hans gamla skola Berghs i dag har mer gemensamt med marknadsförarna på Handelshögskolan än med kreatörerna på Beckmans. Och Handels är för honom »något slags idiotställe«.

Han menar att ekonomer behövs för att hålla ordning och skapa strukturer, men att de aldrig får bestämma riktningen framåt. I Jesper Kouthoofds värld var de nedlagda projekten med dejtingtamagotchis och retrospelskabinett lika vettiga som jeansen.

– Varför gjorde vi jeans? Ur en ekonoms synvinkel var det en korkad satsning. Man kunde inte räkna ut på förhand att de skulle bli en superframgång. Det är som när Sony släppte sina robothundar. Det fanns inte en chans att de skulle bära sina utvecklingskostnader, men Sony tillverkade dem ändå, eftersom hundarna kunde leda till andra saker som man tjänade pengar på. Japanerna fattar sådant, de tänker på 25-50 års sikt. Det är en av grejerna jag gillar med Ikea, som aldrig gick till börsen och som i dag kan växa med egna pengar vad som än händer i omvärlden. Jämför dem med börsnoterade H&M. Nu rasar kursen, de får panik och börjar ta helt galna beslut. Det behöver aldrig Kamprad göra. Han vet att pengarna kommer.

 

Att verka inom reklamvärlden innebär däremot kompromisser och avslipade hörn, oavsett om företagen vänder sig till Jesper Kouthoofd i förhoppningen att något extraordinärt ska inträffa.

– Riktigt, riktigt bra grejer tar ut svängarna, säger han. Man får inte vara rädd för att göra bort sig. Är man rädd för dåliga grejer blir man så mainstream att det inte blir någonting. Det är som när du tecknar – är du rädd för att det inte blir vackert kanske du kan skapa en fin tavla, rent tekniskt, men den berör inte. Det blir hötorgskonst.

För att behålla just den där råheten, det svårfångade värdet som uppstår när någonting faktiskt är gjort på riktigt och inte är skapat digitalt, försöker han bygga så mycket rekvisita som möjligt till sina filmer. Till exempel är de extrastora plastglasögonen som de »supertrendiga« knäckebrödsätarna i Wasabrödsfilmen som just nu visas på TV, frästa i hans egen 3D-fräs.

Längst in i garaget, som han under namnet Teenage Engineering delar med tre kompanjoner, finns det utöver ett klipprum och en ljudstudio en fullt fungerande verkstad för prototyptillverkning. Där finns till och med en kretskortsmaskin.

Jesper har planer på att skaffa en gjutmaskin också, så att han i princip får tillgång till en egen plastfabrik. Och en laserskärare som kan precisionsskära saker av tyg, papper, plåt och plast. Lite längre fram finns planer på att äga en egen industrirobot, en sådan där orange sak som bygger bilar på bilfabrikerna.

– Jag går på alla maskinmässor jag kan. ABB- och Kukarobotarna kommer i nya generationer nu, och jag tror att man snart kan få tag på en riktigt bra robot för strax under miljonen.

Den roboten tänker han bland annat montera en kamera på, för att kunna göra åkningar med en exakthet och hastighet som ingen varit i närheten av tidigare.

– Det är min stora idé just nu: att man ska sätta kreatörerna vid maskinen. Jag vill lära mig så många verktyg som möjligt, så att jag slipper gå genom någon annans filter. Ta en symaskin. Den som sitter och syr på den hela dagarna kanske bara använder standardsömmar, medan jag kanske börjar sy med kroksömmar istället och det blir skitcoolt.

 

Det företag han lämnade för drygt tre år sedan ser i dag helt annorlunda ut. De olika dotterbolagen är separerade från varandra och har renodlat sina verksamheter. Utvecklingen har varit starkast för Acne Jeans. Våren 2006, lite drygt arton månader efter att Jesper Kouthoofd köptes ut från Acne International, såldes en femtedel av enbart jeansen till finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg för 70 miljoner kronor.

Acne Film sysslar i dag med både långfilm, TV-produktion och reklam. Henrik Sundgren menar att det fortfarande påminner om det »gamla Acne«.

– Det är kanske inte lika vansinniga projekt som förr, inte lika stora gester, säger han. Bra eller dåligt, så tror jag att det är en oundviklig process. När Acne var yngre var det coolt att hänga på jobbet. Men man kan inte alltid ha någon att se upp till, och ett företag kan inte ersätta ett privatliv. Romantiken försvinner, ungarna ska till dagis och man gör karriär. Det är som med livet – Acne har blivit vuxet.

Jespers gamla kollegor Joakim Jonasson och Linus Karlsson beklagar att man aldrig får veta vad det hade blivit av Acne om företaget hade fortsatt enligt ursprungsmodellen. Linus Karlsson:

– Jespers idéer låg på ett mycket högre plan. Det fanns en sekund i historien där Acne hade kunnat bli något av det intressantaste någonsin, och fått ett inflytande i nivå med Bauhaus eller The Factory.

Jesper Kouthoofd själv säger att han numera är nästan tacksam över att det gick som det gick.

– Konflikten på Acne fungerade lite som ett filter som sorterade bort alla dåliga grejer i livet. De vänner som var kvar var de riktiga vännerna… och jag träffade min fru, Katarina.

Tillsammans med henne har Jesper den snart ettåriga dottern Ivana. Varannan vecka delar de dessutom våningen i Gamla Stan med Katarinas två barn från ett tidigare förhållande.

När de gifte sig hade de barnen och varsin kompis vid sin sida, i övrigt bevittnades akten bara av de turister som råkade strosa runt i Storkyrkan för tillfället.

I januari fick de en ny granne i Gamla Stan, när Acne flyttade in i Stockholms enskilda banks gamla palats – med välvda tak, marmorpelare och förgyllda cornicher – på Lilla Nygatan 23.

Jesper Kouthoofd säger att det ibland kan ge honom en speciell känsla att passera förbi, och att samma känsla emellanåt drabbar honom om hans blick råkar fastna på ett par Acnejeans.

Det handlar varken om ilska eller sorg, utom om något mer svårgreppbart.

– Det är lite som om någon har snott din nya skinnjacka, och så märker du att han går runt och stilar med den på stan. Och det finns inte ett skit du kan göra åt det.

 

FOTNOT: Acnes företagsledning har valt att varken medverka till eller kommentera denna text.