»Det är så lätt att tro att vår civilisation kommer att vara för evigt«

Med sina absurda böcker och konstverk har han lyckats överbrygga klyftorna mellan konst och journalistik, humor och politik. Efter att 80 000 svenskar skrattat sig fördärvade åt hans Brev till samhället, sade Ericson upp sig från reklambyrån. Sedan skrev han fyra nya böcker, om fyra helt olika ämnen – samtidigt.

Bakom Brasserie Godots bardisk på Östermalm i Stockholm breder en myllrande väggmålning ut sig. Staden består av nästan identiska höghus, ett slags stiliserade, ornamenterade skyskrapor som är varvade med gammeldags industriskorstenar som sprider sin ljusa rök mot himlen. Luftrummet är fyllt av flygplan och luftballonger.

Staden ger ett närmast naivt intryck. Samtidigt finns där något som skaver: den bara fortsätter, likformig, ständigt pågående.

Annons

– Det är en fantasistad, förklarar Eric Ericson. Inspirerad av New York och Kairo. Av känslan när man flyger in och ska landa, och från 3 000 meters höjd ser hur väldig staden är, att den breder ut sig åt alla håll. Och så vet man att det bakom varje litet fönster finns ett hem. Med ett handfat. En teve. Ett badkar. Och en mormor och en morfar någonstans.

Eric Ericson talar i korta, men samtidigt sökande meningar.

– Vilka märken staden lämnar efter sig! Vilka resurser som krävs för att hålla den igång. Och så bräcklig den är. Jag är oerhört fascinerad av staden. Vi är ju djur, vi människor. Det var inte länge sedan vi levde som nomader i skogarna. Men nu bor vi så här. Och har Findus snabbmat i frysen. Visst är det märkligt?

Väggmålningen, och hans förklaring av den, är typisk för Eric Ericsons bearbetande av samhället och människans plats i det.

Han var helt okänd för den svenska allmänheten när han 2003 debuterade med Brev till samhället. Boken innehöll ett urval av de tusentals brev han skickat till företag, organisationer och myndigheter, med absurda beskyllningar och märkliga frågor: »Kan ert zoo ta hand om vår familjedvärg?« »Vill er kommun ställa upp med mark till ett indianreservat?« »Varför innehåller Findus citronbitare amfetamin?«

De provocerande breven möttes oftast av artiga och seriösa svar, som från Kavlis produktutvecklare: »Ifall Ni upplever obehag av att använda mjukost som hudsalva kan vi bara rekommendera Dig att sluta använda den som det. Den har aldrig varit avsedd som hudsalva utan som pålägg.«

Boken blev en succé, och har fram till i dag sålts i närmare 80 000 exemplar. På internet uppstod vilda spekulationer kring Eric Ericsons identitet. Vissa läsare var övertygade om att namnet var en pseudonym som dolde ett helt konstnärskollektiv. Andra, som signaturen Druganaut på Flasbacks diskussionstråd om Brev till samhället, slog fast att »EE är ett av få sanna genier som fötts i det här landet«; signaturen Husbögen kontrade att han visste »från säkra källor« att Eric Ericson har ADHD.

– Säkra källor? säger Eric och skrattar tveksamt. Nej, det tror jag inte stämmer. Social fobi lider jag av, men det är nog det enda …

Författaren till Brev till samhället var helt enkelt en vanlig reklamkille, anställd på byrån Storåkers McCann. Många i branschen hade i och för sig hört historierna om hans excentricitet, som då han under anställningsintervjun på Storåkers frågade om det var okej om han ritade på väggen, tog fram en tuschpenna och raskt och på fri hand skissade upp en flera kvadratmeter stor ritning som han kallade »så fungerar samhället« – en halsbrytande skildring som bland annat förklarade sambandet mellan Lundin Oils affärer i Afrika och den mytologiska skräckfiguren Medusas ormhår.

Eric blev genast anställd. Väggskissen bevaras än i dag som ett konstverk i ett av byråns konferensrum.

När Eric Ericson arbetade med Brev till samhället steg han upp fyra, fem på morgonen för att från sin arbetsplats på Storåkers hinna sköta administrationen av de tusentals brev han skickade iväg. Allt efter ett noga uttänkt och upprätthållet system. Samma sak med uppföljaren, Brev till utlandet: sextusen brev med lika galna frågor skickades till varenda officiellt erkänd nation i världen.

– När jag ändå kallade den Brev till utlandet ville jag göra det fullt ut. Jag tycker det är så intressant … att det finns riktigt små ögrupper i Söderhavet som fick mina brev, som var ett slags försök till kontakt hela vägen från Sverige. De svarade i och för sig inte.

Väggmålningen på Brasserie Godot är förstås också ett exempel på samma maniska, nästan provocerande, envishet. Målningen täcker en fem gånger två meter stor yta. Eric Ericson ritade den på fri hand, med en liten svart tuschpenna, mer än tolv timmar per dag under sammanlagt tio dagar.

Väggmålningen är dessutom version två. Den första ritade han 2001, men när rökförbudet fick dimman i lokalen att lätta syntes det att staden hade gulnat av cigarettrök. Så det blev till att ge sig på väggen en gång till.

Sedan ritade han samma stad igen, men i ännu större dimensioner. Boken Panorama består av 50 hopsatta sidor, som utvecklade bildar en enda 21 meter bred teckning.
Ett panorama över »människans mäktigaste uttryck – staden«, som det heter i förlagspresentationen. Det tog mellan tolv och sexton timmar att rita var och en av de 50 sidorna.

Annons

– Börjar jag göra något ger jag mig inte förrän jag är färdig, säger Eric Ericson. När jag var klar var höger hand nästan dubbelt så stor som vänster.

Han visar sin hand. Fortfarande, flera år efteråt, syns en svullen muskel mellan tummen och pekfingret.

 

Våren 2009 har det gått tre år sedan Eric Ericson sade upp sig från Storåkers för att få mer tid åt sina egna projekt.

Under det första halvåret 2009 publiceras inte mindre än fyra böcker av Eric Ericsons hand. Där finns en samhällssatir, gjord tillsammans med Anders Bennysson och illustrerad av Fredrik Tjernström, med samma namn som väggskissen på Storåkers, Så fungerar samhället. I den ges en absurd bild av en framtida värld där marknadsdogmatiska idéer har fått fritt spelrum. Gratis snabbmat ges till den som först tar del av ett antal reklamfilmer, huslån beviljas med inre organ som borgen, Findus patrullerar nedgångna förorter i utbyte mot monopol på livsmedelshanteringen.

– Jag är fascinerad av sådana som Johan Norberg, Timbroekonomen. För honom verkar världen så enkel. Om man bara följer den rätta vägen, marknadens väg, finns inga problem. Det är som att läsa de där tidningarna som Jehovas vittnen delar ut, säger Eric Ericson.

I mars kommer den bisarra Brev till Tyra och Clara, som innehåller ett urval av de närmare tusen brev Eric Ericson har skickat till sina vänner Tyra och Clara von Zweigbergk sedan början av 90-talet. Där får man en direkt inblick i hans kreativa flöde – breven var aldrig avsedda att bli publicerade, och han tycker själv att samlingen är nästan plågsam att titta i. Under våren utkommer dessutom en biografi, gjord tillsammans med Christian Björk och Thomas Ekström, om Axel Einar Hjort, som var NK:s designchef på 1920-talet. Den är ett uttryck för Ericsons fascination för 20- och 30-talets svenska hantverkskunskap.

Men framför allt innebär våren 2009 målgången för ett av Eric Ericsons verkliga älsklingsprojekt, en påkostad fotobok om den syriska ruinstaden Palmyra.

Första gången han besökte den slogs han bara av hur vackra ruinerna var. Ödsligt utspridda, vid randen av öknen, till stora delar täckta av sand. Men där fanns också mer sammanhängande lämningar som gav en antydan om hur betydelsefull staden en gång var. Eric Ericson bestämde sig för att göra en fotobok.

Precis som med många av hans projekt var Erics första tanke att Palmyra skulle vara en snabb och enkel historia. Sedan började projektet växa. Och växa.

Eric kunde inte få ruinstaden ur sina tankar. Han intresserade sig för hur stadens vattenledningssystem såg ut. Han funderade på hur livsmedelsförsörjningen sköttes. Han återvände, gång på gång.

Under 1990-talet var de västerländska turisterna i Syrien lätträknade, och Eric lärde snart känna Jamal Fathala, som han beskriver som »Palmyras bästa guide«. Jamals hotell blev Erics bas i området, och alla på orten tog emot honom med öppna armar.

Beroende på hur ljuset faller under olika årstider tar Eric Ericson olika rutter till ruinerna – nfärgerna skiljer sig åt mellan årstiderna, förklarar han. På vintern händer det att hela området är täckt av dimma.

– Det är en oerhörd känsla att komma ut till Palmyra i gryningen och sitta där alldeles ensam och se solen gå upp, säger Eric.

Tretton år och tretton resor efter hans första besök, är Palmyraboken äntligen klar.

– Jag kommer att återvända igen, säger Eric. Jag är ju en ruinromantiker. Människor gick omkring i Palmyra för tvåtusen år sedan, och levde i stort sett som vi gör i dag. De hade kameler, medan vi har långtradare. Det är väl den största skillnaden. De trodde säkert att deras stad skulle finnas för alltid. Nu är Palmyra bara några stenar i en öken.

Eric Ericson säger att han älskar att resa på egen hand. Han har besökt länder som Tunisien, Marocko, Jordanien, Rumänien, Turkiet, Indien, Libanon, Kroatien och Bosnien . Reser man själv blir alla intryck så mycket starkare, förklarar han. Och, inte minst; reser man själv har man tid att verkligen tänka.

– Om jag fick välja helt och hållet själv, om jag inte behövde försörja mig, inte behövde betala hyran, då skulle jag inte göra någonting annat. Jag skulle sätta mig någonstans, där jag fick vara ifred, och bara tänka.

 

Eric Ericson växte upp med sin frånskilda mamma, i vad han beskriver som en flummig vänstermiljö med kollektivliv om somrarna, linsgrytor och protester mot biltrafik och kommersialism. Hans dagis på Frejgatan i Vasastan, där en i personalen senare skulle bli känd som Gurra i Ebba Grön, drevs i samma anda. Barnen besökte ockuperade hus och kastade ägg på riksdagen. En gång fick hela dagisklassen klättra upp på en övergiven bil och hoppa sönder den. Allt med personalens godkännande.

Eric minns det som en fantastisk tid. Det fanns inga gränser; allt var en lek, allt var möjligt.

Så kom skolan. Eric Ericson skrevs in på Engelbrektskolan på Östermalm. Han beskriver det som om alla klasskamrater »bodde i åttarummare och hade en pappa som var VD för ett börsnoterat företag«. Alla var väluppfostrade och lydiga. Ingen protesterade, ingen utmanade regler och normer.

I dag ser Eric på den tiden som ett nio år långt fängelse, som han bara kunde reagera på genom att vägra anpassa sig.

– Jag var nog jävligt knepig som liten. Bestämde jag mig för något gav jag mig aldrig. Jag menar verkligen aldrig. Ville jag inte ha vinterskor på vintern, då vägrade jag bara. Jag gick hellre omkring och frös.

Redan på mellanstadiet åkte Eric Ericson runt i Stockholm, med buss och tunnelbana, i stället för att gå på lektionerna. Nyfiken och tjurig traskade han omkring i Flemingsberg, Skärholmen eller Solna, och undersökte världen på egen hand. Han ritade och antecknade ständigt.

Och så väcktes Erics intresse för brev. Att postväsendet fungerar – att man kan skriva ett meddelande, lägga det på lådan och sedan få svar – fascineras många barn av. De flesta skaffar sig brevvänner. Tolv år gammal skickade Eric Ericson i stället ett brev till Gotlandsbolaget, där han skrev att hans gymnastiklärare hade berättat att färjorna användes för att köra på och döda sälar. Varför var deras personal så elak?

Det var ett sätt att testa gränser, menar han i dag. Vad händer om man gör så här? Hur reagerar människor på det oväntade, det galna?

En inspirationskälla var de brev som myndigheter och olika organisationer skickade hem till svenska familjer i början av 80-talet. Inte minst de från Hem & skola, med instruktioner, uppmaningar och anvisningar.

Senare, i 14-årsåldern, konstruerade Eric och en kamrat ett Monopolliknande brädspel med ambitionen att fånga hela samhällets struktur. »Kongress« gick ut på att steg för steg vinna en position där man till sist kunde nå det yttersta målet – att få tillträde till en partikongress. Inledningsvis tilldelades spelarna en slumpvist utvald identitet. Bäst var hjärnkirurg. Sämst var mussla.  Identiteten kunde ändras under spelets gång, om man hamnade på »identitetsrutan«. Många faror hotade. Man kunde bli fattig och tvingas sälja sina barn. Man kunde bli arbetslös eller dödad.

Problemet var att spelet inte gick att spela. Antingen blev man oerhört rik, eller oerhört fattig. Alla som provade det blev tokiga av ilska över de godtyckliga reglerna, de grymma orättvisorna. Och ingen kom någonsin in i kongressen.

Annons

 

Efter att ha skolkat oräkneliga timmar gick Eric Ericson ut grundskolan med 2,3 i snitt, och kom inte in på gymnasiet. På Burger King på Odenplan fick han plocka undan brickor, skräp och matrester från borden, samt ansvara för läskmaskinen. Beställde en kund Cola-cola tryckte han på knappen som hällde upp Cola-cola. Beställde kunden Fanta tryckte han på knappen för Fanta.

Han stod ut i en månad innan han sa upp sig. Burger King visade honom vad som väntade om han inte skärpte sig. Men vad skulle han göra? Utbudet av stimulerande arbeten för en 16-åring med usla betyg var inte överväldigande.

Vändpunkten kom på Jacksons antikaffär, som på den tiden låg i Gamla stan. Där jobbade en vän till Eric Ericsons storasyster, och de två slöt en hemlig överenskommelse: om den ene tog hand om kunderna, kunde den andre ta det lugnt och läsa böcker. Så småningom blev Eric anställd på riktigt.

Äntligen fick han möjlighet att tänka, rita och läsa, i lugn och ro.

Eric Ericson plöjde så många tidningar och tidskrifter som han hann med, som samtliga utgåvor av tidskriften Svensk form från år 1900 och framåt. Där väcktes hans intresse för konsthantverk, arkitektur och design. Han läste allt han kom över om Svenska hemslöjdsföreningens ideal om vackrare vardagsvaror, och om de stora konstnärerna på Gustavsberg. Han läste om de svenska arkitekter han i dag beskriver som sina hjältar: Uno Åhrén, som introducerade funktionalismen i Sverige, och Sigurd Lewerentz, som var en av de drivande bakom Stockholmsutställningen 1930.

Efter knappt ett år på antikaffären sökte Eric Ericson, »mest av nyfikenhet«, till Beckmans reklamskola. Det var inget stort steg. Hans storasyster hade redan gått där, och den frånvarande pappan HC Ericson hade med åren blivit en av  Sveriges mest inflytelserika grafiska formgivare; han har bland annat skapat Ikeas välkända logga, och är i dag professor på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg.

Men inte heller på Beckmans, som vid den tiden hade rykte om sig att vara den hetaste platsen för Stockholms mest kreativa själar, passade särlingen Eric Ericson in.

– På ett sätt var det kul, att komma in i ett sammanhang. Samtidigt var det inte riktigt vad jag ville göra just då. Jag ville arbeta på riktigt.

I stället för att gå på lektionerna ägnade han sig åt egna projekt tillsammans med konstnären Anders Krisár. Bland annat låg de två bakom en uppmärksammad anti-rasistreklam. Det var samtidigt som Lasermannen härjade, och deras kampanj – som bland annat visade röntgenbilder av människors kroppsdelar, på temat »vi är alla lika på insidan« – visades på MTV i flera år.

Efter två terminer hade Eric Ericson varit så lite på Beckmans att han blev utsparkad. Tillsammans med Anders Krisár drog han i stället till Köpenhamn och ett arbete på den stora reklambyrån Saatchi & Saatchi. Där gömde de sig under en trappa och sköt, »för att testa gränserna«, på Carlsbergs marknadschef med en soft air–gun. Vilket byråns VD bara tyckte var roligt. Lite senare flyttade Anders och Eric i hemlighet in på kontoret, där de bodde i ett par månader innan de blev upptäckta. Inte heller det gjorde något; den sortens grabbiga galenskap hörde till.

Efter flera år av kringflackande hamnade radarparet i New York på den ansedda reklambyrån Young-Rubicon. Eric beskriver ett stormöte med alla byråns kreatörer. Stämningen var upphetsad, en fantastisk ny produkt skulle lanseras och Young-Rubicon hade fått äran att ta fram kampanjen. Produkten var Colgates nya tandborste med vippande huvud. Efter ett långt och oerhört kostsamt arbete producerades en reklamfilm som visade – en animerad tandborste som långsamt roterade, och vars huvud kunde vippa.

– En apa med grundläggande kunskap i animation hade kunnat göra något roligare, säger Eric.

De två svenskarna började kalla byrån för Slottet, efter Kafka-romanen med samma namn. Själva betraktade de sig som ett slags hovnarrar, vars uppgift var att komma med vilda förslag som gav chefen en känsla av att byrån trots allt var en kreativ miljö. Förslag som han kunde nicka intresserat åt för att sedan lägga åt sidan.

De blev kvar i ett och ett halvt år utan att något enda av deras projekt kom att realiseras.

Djupt desillusionerad av den amerikanska versionen av den kreativa industrin återvände Eric Ericson till Sverige.

 

I Lars Berges dokumentär Varma hälsningar, Eric Ericson, som sändes på SVT hösten 2005, skildras Erics liv och arbete under perioden för Brev till samhället och Brev till utlandet. I en scen säger hans storasyster Malin, som arbetar som creative director på reklambyrån Baron & Baron i New York, att hon trodde att Eric skulle bli mycket vildare än han blev. Att han skulle göra ännu galnare saker.

Den i dag 36-årige Eric skrattar åt påminnelsen.

– Hon syftar väl på att jag ändå har jobbat och varit duktig i alla år. Skött mig som man ska. Vi får väl se vad som händer nu när jag är på fri fot .

Han ger onekligen ett välanpassat intryck. Kläderna är välskötta och håret kortklippt. Samtidigt kretsar nästan allt han gör kring ensamhet, kring anpassningens villkor, kring vad som är galenskap och vad som är normalt.

– Det är klart att min sociala fobi spelar roll för de ämnen jag arbetar med. Inte så att jag bearbetar saker när jag skickar brev . Men jag tycker att de där gråzonerna är så intressanta. Var går gränsen för det sinnesjuka? När jag skrev Brev till samhället var det roligt att pröva sig fram i just det gränslandet. Jag försökte tänka mig in i hur en galen människa skulle skriva, vilka upprepningar han skulle använda. Men det fick inte vara för galet, då svarade folk inte. Då blev jag helt ignorerad.

I dag arbetar Eric Ericson ensam i ett eget kontor i en pampig gammal fastighet på Birger Jarlsgatan – ett dystert, orenoverat hus, med slitet marmorgolv, en tung gjutjärnshiss och statyer i trapphuset.

– Jag älskar det här stället, säger han. Det känns som en egyptisk gravkammare.

Precis som när han var anställd på Storåkers stiger han ofta upp så tidigt att staden är helt tom när han går till jobbet, för att »det är så skönt med tystnaden«.

– Och det är så vackert då, säger han. Nästan som att röra sig i en kuliss.

Som frilansande formgivare tar han sig an olika uppdrag när det passar, för att finansiera sina egna satsningar. Dessutom hoppar han då och då in som lärare på Beckmans, skolan han en gång blev relegerad ifrån. Kulturstipendier har han aldrig fått – och aldrig sökt.

– Till Palmyraboken behövde jag ett präglingsverktyg som kostade 35 000. Det kanske jag kunde ha sökt pengar för, men när jag ska göra något vill jag göra det på en gång, inte vänta i ett halvår på att få besked av någon stipendienämnd. Jag fick arbeta lite hårdare med annat i stället.

Eric Ericson säger att han själv inte är så bra på att analysera det han gör, mer än att det finns ohejdbar nyfikenhet i botten. En undran inför hur djuret människan beter sig.

Att han själv känner sig främmande inför samhället råder det ingen tvekan om.

– Jag är ju fången i strukturerna, precis som alla andra. I maskineriet. Enda sättet att vara fri är att vara riktigt, riktigt rik. Eller så får man sätta sig på en stubbe i skogen och ta avstånd från allt. Men det vill jag inte heller. Då kan man inte göra snygga fotoböcker.

Samtidigt är det just den fångenskapen som fascinerar honom.

– Att alla stiger upp varje morgon, går till jobbet, utför sina sysslor. Att de som ska köra tunnelbanetågen faktiskt gör det. Varje dag. Samtidigt är samhället så sårbart. Det skulle räcka med tre dagars strömavbrott så skulle Sverige se helt annorlunda ut. Och ändå är det så lätt att gå omkring och tro att vi lever i en tillvaro som är trygg, stabil. Att vår civilisation kommer att vara för evigt.

Eric ler ett snett leende.

– Precis som man trodde i Palmyra.

Fotnot: Under kriget i Syrien har den världsunika staden Palmyra plundrats och sprängts – och ett ovärdeligt kulturarv har förstörts. Nu ställer Ericson ut sin dokumentation av staden på Kulturkvarteren i Hjo, under namnet PALMYRA – en utställning om ett krigsbrott. Utställningen öppnar den 10 juni och pågår till den 23 september.