Det sociala arvet

Efter matmissbruk, utmätning och självmordstankar är brottaren Eddy Bengtsson redo för comeback. Men den största utmaningen är inte att ta sig till OS i London.

Fötterna sticker ut under täcket när Eddy Bengtsson kurar ihop sig i sängen och trycker igång en av sina favoritlåtar med Cornelis på sin laptop. Han sjunger med:

– Saskia har ett namn med klang, hon jobbar på ett pilsnerpang.

Annons

Med sitt rakade huvud och sina 118 kilo fördelade över 193 centimeter ser han ut som en jättebebis i en krubba. I sängen bredvid sitter den två kilo tyngre Johan Eurén och äter jordnötssmör med sked direkt ur burken.

– Stäng av det där nu Eddy, så ska du få höra lite riktig musik.

– E du go eller? Du har så jävla konstig musiksmak. Ska vi lyssna på Abba nu igen?

Det enda, utöver kroppshyddorna, som skvallrar om att Eddy och Johan är Sveriges två bästa tungviktsbrottare är de trikåer som ligger på hotellrumsgolvet, bredvid avsparkade kalsonger, tubsockor och godispåsar.

Det är den fjärde dagen på brottningslandslagets vårläger, och brottarna har precis avslutat morgonpasset. Dörren ut till korridoren står på vid gavel. Det gör den alltid när Eddy bor på hotell – ett knep han lärde sig under OS i Sydney för tolv år sedan: alltid kommer det in någon rolig jävel som vill tjöta lite.

Eddy fipplar upp sin Iphone och ringer ett samtal.

– Hallå gasellen! Hur är läget? Har du varit hos doktorn? Halsfluss? Då blir det inget ligga. Vad sa du?

Han skrattar.

– Hångla? Det gör la inget. Det är ändå inte det jag vill göra.

– Nä, vi har precis tränat, och så har jag en murvel här som intervjuar mig. Han är så jävla lik Kristian Luuk. Na-na-na-na-naaa-naaa, he’s got the Luuk! Haha, jag ska skicka en bild till dig sen. Puss!

Han drar på sig sin IFK Göteborg-keps och vänder sig till Johan, som just satt på en låt med den svenska countrygruppen Mats Rådberg och Rankarna.

– Nä, nu går vi och käkar va? säger Eddy. Kom igen, Luuken!

Efter att ha slevat i sig ett fat ärtsoppa hämtar Eddy fyra pannkakor som han täcker med en hög vispgrädde och jordgubbssylt. När han satt sig kommer han på sig själv, och skrapar av hälften av grädden.

Precis som vid de andra måltiderna under lägret samlas ett gäng runt Eddy. Han är 15 år äldre än de yngsta landslagsmännen, och efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i träningslokaler, på läger och på tävlingar är han full av brottarhistorier. Han berättar gärna om hur någon gammal landslagsman misslyckades med att hålla sitt avhållsamhetslöfte under ett VM, om när Frank Andersson lånade pengar av »Hoa-Hoa« Dahlgren utan att betala tillbaka eller om när han såg Kajsa Bergqvist naken under OS i Sydney år 2000.

När tallriken är tom vänder han sig mot Viktor Pääjärvi, en oerfaren tungviktare från Kiruna, som med sitt svarta hår och sin tunna tangorabatt ser ut som en svullen reinkarnation av Clark Gable.

Annons

– Du har nåt på överläppen. Om du gnuggar ordentligt med handduken när du har duschat så kan du nog få bort det. Eller är det där ludd från handduken som har fastnat över läppen?

Alla skrattar. För de andra brottarna är Eddy en trivselspridare och en erfaren landslagskamrat som nu gör comeback. De vet att han var en av Sveriges bästa brottare när han plötsligt lade av, 27 år gammal. De vet att han sedan var borta från sporten i fyra och ett halvt år, under den ålder som brukar räknas som en brottares bästa – men de vet inte varför.

Om någon av dem skulle ha sett honom för fyra år sedan hade de aldrig kunnat tänka sig att han skulle sitta här nu. Det var å andra sidan inte så många som såg Eddy då, eftersom han sällan lämnade sin lägenhet. Han hade långt skägg, gick på sömntabletter och antidepressiva och funderade på hur han skulle ta livet av sig.

När brottarna skyfflat i sig sina pannkaksberg och gått tillbaka till sina rum sitter Eddy och jag kvar med varsin kopp kaffe.

– Jag var så långt nere på botten man kan komma. Jag käkade så mycket tabletter att jag var ett vandrande apotek för fan. Till slut var jag tvungen att bestämma mig: »Hur fan ska du ha det Bengtsson? Ska du ta livet av dig? Ja, men gör det då. Gå och häng dig eller hoppa från Älvsborgsbron.«

Han tar en slurk kaffe.

– Jag hade 700 orsaker att avsluta livet, och ett skäl att fortsätta.

»För jävla tufft.« Efter Olles död ordnade Eddy och några andra vänner en minnesbänk för honom i S­öderlingska parken i Majorna. »Självklart är det ungar som varit där och klottrat på den jävla bänken.«

Det är ingen överdrift att påstå att Eddy Bengtsson hade förutsättningarna emot sig redan från allra första början.

I ett misslyckat försök att tvinga fram ett missfall drack hans mamma ricinolja under graviditeten. När hon ändå födde en son på Valborgsmässoafton 1979 fick pappa Conny, som var 19 år, vårdnaden. Den första tiden delade han och Eddy på en skumgummimadrass i en tvåa i Landvetter. För att försörja dem arbetade Conny som snickare på dagarna, och flera kvällar i veckan drog han in extrapengar som nattvakt på ett ungkarlshotell i Göteborgs hamn, där han emellanåt fick ta hand om döda missbrukare som tagit livet av sig på rummen. De nätterna sov Eddy hos sin farmor Inger. Hon arbetade som städare på Landvetterskolan, och på morgnarna, innan hans dagis öppnade, följde Eddy med till skolan och hjälpte henne att städa.

I det lilla samhället Landvetter väckte den lilla familjen uppmärksamhet.

– Det pratades jävligt mycket skit helt enkelt, säger Conny. Eddy växte upp utan en mamma. På den tiden tyckte folk att det var extremt. Han vände sig till mig i allt. Jag lagade hans byxor och sydde i knappar. Också det som var mest kvinnligt fick jag göra. Det var inget konstigt med det, det var bara så det var.

Andra skvallrade om Connys och farmor Ingers förflutna. Hon hade levt tillsammans med flera alkoholiserade män som misshandlat henne. Tillsammans med en av dem fick hon Conny. Pappan fortsatte att slå både Conny och Inger tills Conny, när han fyllt 15, slog tillbaka så ordentligt att pappan aldrig vågade röra dem igen.

För Conny, som var en lovande fotbollsspelare tills han skadade knäna och tvingades lägga av, var det självklart att Eddy skulle syssla med idrott. Efter att Eddy, som var överviktig och kallades »tjockis« på dagis, sett sumobrottning på TV tog Conny med femåringen till Öis brottningslokal i Gårda. Under de kommande fem åren missade han inte en träning. Oftast stod Conny bredvid och hejade på. Vid sidan av brottningen styrketränade och joggade Eddy och Conny en timme varje dag.

När Eddy var åtta år gammal blev Conny tillsammans med en ny kvinna. I början tyckte Eddy varken särskilt bra eller illa om kvinnan, han tänkte mest på att hans pappa verkade glad. Snart insåg han dock att något inte var som det skulle. När Eddy kom hem från brottningen kunde hon sitta stupfull i en fåtölj, med ett glas Rosita upphällt i en mugg – för att det skulle se ut som om hon drack kaffe.

Hon och Conny kunde också ha våldsamma gräl. Vid ett tillfälle när Eddy kom in i köket möttes han av ett vilt slagsmål. Kvinnan kastade kastruller och knivar mot Conny och han spottade snus på henne.

– Hon kunde inte acceptera Eddy, och att vi två hade en så nära relation, säger Conny. Hon var svartsjuk.

En morgon när Eddy vaknade av deras skrik fick han nog. Han gick ner i köket och bad dem att hålla käften. Hon svarade med att ta kaffekannan från spisen och slänga det kokheta kaffet över Eddy, som blev så chockad att han bara stod kvar och skrek tills Conny slet in honom i duschen och vred på iskallt vatten.

Ju bråkigare det blev hemma, desto mer energi lade Eddy på brottningen. Det blev inte mycket tid över för skolan eller för vänner, men Eddy brydde sig inte nämnvärt. Han hade ändå inte så många kompisar. Flera av hans klasskamrater gjorde sig lustiga över att han höll på med »en bögsport«. Om han fick tid över brukade han mest umgås med Conny och hans kompisar, skådespelarna Kent Andersson och Weiron Holmberg, på Kungstorgskaféet i centrala Göteborg.

14 år gammal fick Eddy börja träna med den nyblivne världsmästaren Mikael Ljungberg, OS-medaljören Torbjörn Kornbakk och de andra seniorerna. Göteborgs-Posten skrev en artikel om Eddy med rubriken »Löfte av kolossalformat«, som farmor Inger sparade.

Alla var dock inte lika upphetsade.

– Eddy var framfusig, säger tränaren Frank Steen. Det var inget ont i honom, men tänk som Zlatan eller Guidetti, han skämdes inte för att visa upp sig. Jantelagen slår alltid mot sådana. Fast egentligen handlade det mest om att det fanns ett agg mot hans pappa.

Samtidigt kände Eddy sig trakasserad av Ljungberg, och retade sig på att världsmästaren utgav sig för att vara mer helylle än han i själva verket var. Ljungberg hade i sin tur svårt för Eddys kaxighet, och ännu svårare för Conny.

– Jag vill inte säga för mycket, men Conny var inte alltid rumsren, säger Frank Steen. Ändå var det inte rättvist att Eddy fick klä skott för det. Han hamnade utanför och blev inte schysst behandlad. Efter träningarna var det många föräldrar som inte ville skjutsa honom, trots att de skulle åka åt samma håll, så jag skjutsade hem honom fast jag bodde i andra änden av staden.

En dag ringde en man från Katrinelundsgymnasiet till Conny och undrade om han visste vart Eddy tagit vägen. Det visade sig att Eddy blivit så skoltrött att han helt enkelt hade slutat gå dit. Tillsammans bestämde far och son att om han ändå inte var där, så var det lika bra att han slutade skolan helt och hållet, så att han kunde satsa helhjärtat på brottningen.

– Jag har tyvärr sett det där så många gånger, säger Frank Steen. Det är så viktigt att ungdomarna skaffar sig en utbildning, men så uppmuntras de att tänka att det bara är brottningen som gäller.

Som ett led i satsningen såg Conny till att Eddy blev sponsrad av Kungstorgskaféet och husmanspuben Karlssons Garage. På två år gick han upp från 75 till 100 kilo, och i Öis började folk viska att han var dopad. För att få slut på spekulationerna övertalade Eddy Riksidrottsförbundets dopningskontrollanter att testa honom.

Sex veckor senare fick han svaret i ett tjockt brunt kuvert. Testet var positivt. Halterna av testosteron var onaturligt höga, och Eddy kallades till fler läkarkontroller.

– Då var alla jävlar på mig om att jag inte kunde ta ut honom till SM, säger Frank Steen.

Men med stöd av brottningsförbundets ordförande, stjärnadvokaten Pelle Svensson, stod Frank på sig och menade att Eddy visst fick tävla så länge han inte var dömd.

Resultatet från de nya läkarkontrollerna visade att Eddys kropp på egen hand producerade mer testosteron än vad som anses normalt.

Annons

Snart hade Eddy gått up tio kilo till och skickades till VM i sumobrottning där han, efter att ha lärt sig grunderna i en sumobok från Göteborgs stadsbibliotek, överraskande gick hela vägen till kvartsfinal.

När Eddy tog guld i Nordiska mästerskapen 1997, hävdade brottningsförbundets ordförande Pelle Svensson – själv dubbel världsmästare – lyriskt att Eddy skulle kunna efterträda Aleksandr Karelin som världens bästa brottare. Karelin var då så överlägsen att han fått smeknamnet »Lyftkranen från Sibirien«. Ryssen hade inte förlorat en enda poäng under tio år och hade precis utsetts till »världens bästa brottare under 1900-talet«. »Jag skulle inte bli förvånad om Eddy vinner OS-guld i Sydney 2000«, fortsatte Svensson.

Samtidigt eskalerade konflikten med Mikael Ljungberg, som hade hamnat i bråk med Svenska brottningsförbundet eftersom han hade en annan skosponsor än landslaget. Öis ställde sig bakom Ljungberg och försökte få Pelle Svensson avsatt. På en presskonferens ställde sig Eddy upp och höll ett spontant försvarstal – Eddy berättade hur Svensson ställt upp för honom efter dopningsanklagelserna.

Flera personer i Öis ledning tolkade det som att Eddy tog ställning mot klubben. De ville att han skulle be om ursäkt. Eddy vägrade, och stämningen på träningarna blev alltmer spänd.

Efter att Conny ringt runt till ett antal andra föreningar skrev Eddy istället kontrakt med AK77, en liten juniorklubb i Kortedala som saknade elitbrottare. Conny fixade också en sponsrad Ford Mondeo med Eddys namn på sidan, trots att Eddy inte ens hade körkort, och övertalade den gamle världsmästaren Frank Andersson att ta sig an Eddy.

Eddy trivdes med den fritänkande Frank, som kallade honom »en stor talang,
tuff och kaxig – precis som jag var«.

Hans gamla tränare i Öis var mer skeptisk.

– Eddys stora misstag var att han lämnade Öis, säger Frank Steen. Tidigare hade han lyssnat på tränaren, men när han fick lite framgångar kom det andra människor som sa att de visste vad han skulle göra. Det var synd.

Men redan nästa säsong vann Eddy sitt första SM-guld. Året därpå tog han fem SM-titlar och en överlägsen seger i Elitseriens poängliga. När säsongen var över tilldelades Eddy Ivars Guldsko, priset för årets bästa svenska brottare.

En dag frågade den rastlöse Frank om han fick låna Eddys sponsorbil för att hämta sin sambo på stationen. Sedan hörde Eddy ingenting från Frank, förrän Conny fick hem en P-bot utfärdad i Norrköping. Dagen därpå kom en ny från Gävle, och under de kommande veckorna kunde Eddy och Conny följa Franks resa genom Sverige.

Efter sex veckor lämnade Frank Andersson tillbaka bilen. Då var den så krockskadad att Ford bröt sponsorkontraktet.

Även samarbetet med Frank tog slut, och när Stockholmsklubben Spårvägen lockade med en storsatsning med massör, gratis mat och sponsorer beslöt sig Eddy för att lämna Göteborg.

Han ångrade sig redan efter tre veckor. Spårvägen höll inte sina löften och Eddy vantrivdes i Stockholm. Han tyckte att människorna där tog sig själva på för stort allvar och inte fattade när han skämtade. Men han ville inte att de som sagt att han aldrig skulle passa in i huvudstaden skulle få rätt, och blev kvar.

När Eddy Bengtsson 20 år gammal åkte till OS i Sydney, beskrevs han som ett medaljhopp. Själv kände han att det var overkligt att befinna sig i samma läger som de svenska stjärnor han bara sett på TV. Eddy njöt av uppmärksamheten och tackade ja till alla reportrar som ville intervjua honom.

Efter turneringen var journalisterna inte lika intresserade av den frispråkige göteborgaren. De skrev istället om Mikael Ljungberg, som vann guld. Eddy åkte ut mot vitryssen Debelka i tredje matchen.

Under de kommande säsongerna fortsatte han att dominera tungviktsklassen i Sverige, men i internationella mästerskap lyckades han aldrig leva upp till förväntningarna. Efter varje misslyckande noterade reportrarna på plats att Eddy satte sig ensam och grät.

Efter tre år i huvudstaden flyttade Eddy hem till Göteborg, men eftersom AK77 nu var en amatörförening och det inte var läge att återvända till Öis, började han distanstävla för Malmöklubben Sparta, samtidigt som han mellan träningarna jobbade på Connys bemanningsföretag. När Eddy inte körde truck på något lager ansvarade han för att ringa in folk som behövdes på olika byggen. Han trivdes, och flera av hans nya arbetskamrater blev snart vänner. En av dem, Olle, gjorde ett särskilt starkt intryck. En prestigelös livsnjutare med en helt annan inställning än de tävlingsinriktade människor Eddy kände från brottningen.

När en arbetskompis berättade att han skulle arrangera ett företagsevent lovade Eddy att hjälpa honom att få dit några roliga gäster. »Jag känner ju Lasse Kronér«, tänkte han.

– När jag ringde svarade hans sekreterare. En sur jävla hagga. »Nej, han är ledig i dag.« Jag ringde tillbaka nästa dag, men fick inte tala med honom då heller. Sen ringde jag varje dag hela veckan. Haggan var lika sur varje gång. På fredagen tänkte jag skämta med henne och sade: »Tjenare, nu har vi pratat så mycket att vi måste ut och ta en fika.« »Nej«, sa hon.

Till slut lyckades Eddy ändå övertala henne att äta en middag på Karlssons Garage. Hon hette Amanda, och visade sig vara betydligt trevligare än Eddy trott. Han »blev görkär«. En kort tid senare flyttade de ihop.

Under uppladdningen inför OS i Aten 2004 fick Eddy besök av Expressens reporter Christoffer Brask, som ingående beskrev Eddys nya träningsmetod: »Fyra ruscher uppför den gamla hoppbacken blir det, innan det är dags för det stora testet: drygt hundra steg uppför en stentrappa. Med pappa Conny, 130 kilo, på ryggen. Efteråt stapplar Sveriges bästa tungviktsbrottare bort till ett hörn. Där blir han stående, dubbelvikt. ›Nu ska han spy‹, säger Conny och skrattar.«

Trots den hårda träningen blev Aten-OS ytterligare ett misslyckande. Efter »två skitmatcher« slogs han ut ur turneringen.

Samma år blev Mikael Ljungberg, efter att ha avslutat brottarkarriären, utnämnd till sportchef för brottningsförbundet. Eddy tyckte att det var dags att de glömde sina gamla konflikter och ringde för att gratulera och prata om sin egen fortsatta karriär. Han fick inget svar.

Några dagar senare ringde det istället på Eddys telefon. Det var GT-reportern Kjell-Ove Andersson.

»Hallå, hur är läget?« hälsade Eddy. »Inte så bra«, svarade Kjell-Ove. »Varför jobbar du då?« undrade Eddy. När Kjell-Ove berättade att Mikael Ljungberg tagit livet av sig trodde Eddy att han skämtade. Ändå kunde han inte sova på hela natten. Klockan sex gick han ut och köpte tidningen, vars förstasida pryddes av Mikael Ljungbergs ansikte. Det spekulerades om att brottarstjärnan inte hade lyckats hitta sin plats i tillvaron efter att idrottskarriären tagit slut.

Även om de aldrig kommit överens på ett personligt plan, hade Eddy beundrat Ljungberg för hans sportsliga framgångar. Att han tagit sitt liv fick Eddy att fundera över livet efter karriären. Samtidigt visste han att Ljungberg varit psykiskt sjuk och att det inträffade troligtvis skulle ha skett ändå.

Rookie. Av sju MMA-matcher har Eddy v­unnit fyra. Som b­rottare har han en fördel i de l­iggande situa­tionerna, i den s­tående kampen är han oerfaren.

På ett landslagsläger strax därefter gick ledbandet, korsbandet och menisken i ena knäet av när han skulle lyfta tungviktskollegan Jalmar Sjöberg. Det dröjde ett år innan han kunde börja träna igen.

– På sätt och vis var det skönt. Jag kände inte lika mycket glädje längre. Jag hade byggt upp en sådan press på mig själv. Allt var på liv och död, allt handlade om att vinna, och jag klarade inte av det längre.

Eddy var trött på att pendla till Malmö, och på att Spartas klubbledning kunde tvinga hem honom för att gå en svensk seriematch även om han var utomlands och tävlade i ett EM-kval. Dessutom hamnade han allt oftare i konflikter. Tyckte han att något kändes det minsta fel sade han ifrån, även om motståndaren var en klubbledare eller landslagstränare.

– Det där hade han nog med sig hemifrån, säger Conny. Jag har alltid pushat honom att våga säga vad han tycker. Men kanske skulle han ha varit smidigare ibland. Jag tror inte att konflikterna har hjälpt honom i karriären. Men inom brottningen finns det också fruktansvärt många lögnhalsar och fegisar.

När Öis, som bytt flera ledare sedan Eddy lämnade klubben, hälsade honom välkommen tillbaka för att agera sparringpartner till det nya tungviktarstjärnskottet Johan Eurén, tackade han ja.

Efter den långa konvalescensen var Eddy i sitt livs sämsta form, men lyckades ändå vinna sitt första SM för sin nygamla klubb. Vid samma tid blev Amanda med barn, och Eddy gick upp allt mer i familjelivet. När Eddy var 26 år gifte de sig, och varje dag när han kom hem från jobbet sjöng han Jag är också med barn, av favoritartisten Lasse Tennander, för hennes växande mage.

Inför SM 2007 talade Eddy med förbundskaptenen Leo Mylläri, och förstod det som att han skulle få Sveriges tungviktsplats i EM om han upprepade förra årets SM-seger. Men dagen före invägningen läste han i Göteborgs-Posten att Mylläri sagt att EM-platsen var vikt åt Jalmar Sjöberg, och att Eddy måste komma tillbaka till gamla tiders form för att bli aktuell.

En håglös Eddy slutade trea i SM. När han lämnade Lisebergshallen för att gå på fest med Olle och några andra kompisar från bemanningsfirman bestämde han sig för att aldrig brottas igen.

Eftersom Amanda var gravid gick hon och Eddy tidigt från festen. När Eddy kom till jobbet på måndagen visade det sig att flera av arbetskompisarna fortsatt till klubben Dojjan på lördagsnatten, men att Olle inte kommit hem. Sex veckor senare flöt han upp i Rosenlundskanalen.

För att döva sorgen började Eddy jobba »som en dåre« i ett försök att bli lika uttröttad i kroppen som han tidigare blivit av träningen. Istället fick han sömnproblem och blev utmattad och apatisk. Han sökte tröst i maten, och åt så mycket pizza, hämtmat och godis att han snart inte kom i sina kläder. När vågen visade 165 kilo slutade han väga sig.

Så småningom insåg Amanda och Conny att sorgen över Olles död höll på att utvecklas till en större kris.

– Jag slutade med brottningen tidigt, och väldigt snabbt, utan att ha något annat att falla tillbaka på, säger Eddy. När du lägger av efter att ha tränat så hårt hela ditt liv blir allt så påtagligt. Det där som du tidigare tryckt undan med träning och tävling kommer ikapp dig.

För höggravida Amanda var det påfrestande att leva med någon som var så uppslukad av sina egna problem. Eddy lämnade praktiskt taget inte lägenheten och lät skägget växa så att han »såg ut som Kapten Haddock«. Han slutade betala sina räkningar och drog på sig så många betalningsanmärkningar att Kronofogden gjorde en utmätning.

– Jag var så långt ner på botten man kan komma. Det var nog inte så kul för Amanda. Jag hade pisskort stubin, jag kunde bli vrålarg på henne och sedan börja gråta för att jag ångrade mig.

I juni 2007 födde Amanda en son, som de döpte till Cornelis.

– Det var tio lyckliga dagar men sedan, så fort jag gick tillbaka till jobbet, föll jag ner i mörkret igen.

Till slut gick Eddy till en läkare som förklarade att han var deprimerad och utbränd, och skickade hem honom med ett sjukskrivningsintyg samt recept på sömnpiller och psykofarmaka.

– Det sjuka var att jag mådde ännu sämre efter det. Jag kände mig som en dålig make och jag plågades av att jag inte kunde vara ett bra föredöme för Cornelis. Jag var helt övertygad om att de skulle ha det bättre utan mig. Min själ och hjärna var som grumligt vatten. Jag såg inte näven framför mig, och funderade över vilket sätt som var bäst för att avsluta alltihop.

En höstnatt när Eddy inte kunde somna smög han ut ur lägenheten. Han sade ingenting till Amanda och skrev inget avskedsbrev, han tänkte att hon visste hur dåligt han mådde. Hon skulle förstå vad han hade gjort. Han irrade västerut, längs Banehagsgatan, förbi de gamla röda fabrikslokalerna och snickeriverkstäderna vid Röda sten. Sedan gick han ut på Älvsborgsbron.

Efter 450 meter var han framme vid mitten av bron. Eriksbergskranen och Göta Älvbron stack upp långt bort som mörka skuggor mot himlen, och bara ett mintgrönt räcke skilde honom från ett 45-meters fall ner i Göta älv. Eddy tittade ner i det becksvarta vattnet. Kanske fanns det en risk att han skulle överleva fallet? Han vandrade tillbaka mot Röda sten. När han kom till den plats där bron går över en hård, asfalterad gångväg var hans skägg vått av tårar.

Precis därifrån skulle han dyka.

Eddy vet inte hur länge han stod på Älvsborgsbron. Kanske några minuter, kanske en timme. I huvudet snurrade alla skäl för och emot att dyka ner mot asfalten.

Även om han bara ställde till besvär för alla i sin närhet, trots att han var övertygad om att de skulle klara sig bättre utan honom, insåg han att det fanns en person som en dag faktiskt skulle behöva honom.

– Jag skulle svika Cornelis för mycket om han aldrig skulle få ha en riktig pappa. Att sätta en son till världen och sedan lämna skeppet – så gör man inte.

Veckorna efter det Eddy i dag kallar ett ljudlöst rop på hjälp bestämde han och Amanda att de skulle göra ett sista försök att få allt att funka igen. De sålde lägenheten och tog lån för att köpa en villa i Onsala.

– Vi var så jävla dumma som trodde att vi kunde köpa oss till någon sorts dröm som skulle lösa allt, fast vi inte ens hade råd.

Efter tre månader ringde Eddy till samma mäklare som hjälpt dem att köpa huset och bad henne att sälja det, eftersom de skulle skiljas.

– Jag var fruktansvärd att leva med. Vid ett tillfälle, när jag för första gången på månader lyckades somna utan sömntabletter, drömde Amanda något och råkade väcka mig i sömnen. Jag gick i taket fullständigt: »Din jävla idiot, för fan, fattar du ingenting?« Hon åkte hem till sina föräldrar den natten.

– Jag blev ett skilsmässobarn när jag var tio månader. Och min son blev ett skilsmässobarn när han var tio månader. Det är mitt livs största misslyckande.

Mitt i skilsmässan fick Eddy ett samtal från promotorn Marko Gyllenland som berättade att han skulle ordna en MMA-gala i Lisebergshallen. MMA är en kampsport som ursprungligen gick ut på att låta allt från brottare och boxare till karateutövare och sumobrottare slåss mot varandra i en bur, med ytterst få regler. I takt med att sporten på senare år har professionaliserats och fått ett mer utvecklat regelsystem, har den blivit ett populärt sätt för många pensionerade brottare och boxare att förlänga karriären och dra in lite extrapengar.

Marko frågade om Eddy var intresserad av att vara med på galan. Eddy var i så dålig form att han trodde att erbjudandet gällde om han hade lust att sitta i publiken, men Marko förklarade att han ville att Eddy skulle tävla.

Eddy, som sett några matcher på TV men aldrig prövat själv, frågade Amanda vad hon tyckte. Hon sade nej. Eddy ringde upp Marko och tackade ja.

– Jag insåg att jag längtade tillbaka till något där jag kunde känna mig hemma och få träna mig trött.

Han satte ihop ett rigoröst träningsschema. Eftersom han var sjukskriven hade han gott om tid. På morgnarna körde han ett pass MMA, vid lunch tränade han boxning och på kvällarna brottning. Trots att han fortfarande missbrukade mat gick han ner 20 kilo på åtta veckor.

När Eddy i november 2008 för första gången gick in i MMA-buren i Lisebergshallen hade han, till skillnad från sin motståndare, en tröja på sig. Han vägde 130 kilo, men hade gått ner så snabbt att huden inte hunnit anpassa sig till den nya kroppsmassan.

Matchen var över på en dryg minut. Eddy kastade sig över motståndaren, vräkte ner honom i mattan och överöste honom med slag tills domaren sade stopp. När Eddy reste sig med lyfta armar sjöng hela publiken melodin till White Stripes Seven Nation Army.

– Det var den största egokicken jag upplevt. Det jublet fick mig att bestämma mig för att fortsätta.

Steg för steg började han återta kontrollen över sitt liv. När han lyckats sluta med de antidepressiva medicinerna kunde han fokusera på att försöka sova utan sömntabletter. Och när han kunde det gick det lättare att fokusera på träningen.

– Det var som att vara ett barn, jag var tvungen att lära mig allt från början igen.

I dag bor han i en trea på Såggatan i Majorna, i samma kvarter som han och Olle brukade hänga.

– När jag flyttade var det viktigaste att Cornelis skulle få ett fint rum. Nu har han en blåvitrandig tapet och ett bra golv. Hans säng står så långt från dörren som möjligt, så att han inte ska störas av ljud från trappuppgången. Man var ju en jävla arkitekt där ett tag.

En dag i höstas, när han var med Cornelis på Åby badhus, kom en lång, vältränad tjej fram till honom och började prata.

– Det var också en jävla boost för självförtroendet. Hon raggade upp mig när jag stod där i badbyxor.

De fortsatte att träffas, och snart kände sig Eddy tvingad att förklara för henne hur det låg till.

– Jag sa till Petra: »Jag har fallit för dig så det bara skriker om det, men faller inte Cornelis för dig så spelar det ingen roll.« Som tur var blev Cornelis nästan också kär i henne.

I höstas ställde han sig på vågen i Öis omklädningsrum för första gången på ett år. När den visade 118 kilo blev han så lycklig att han omedelbart bestämde sig för att ställa upp i en brottningstävling.

Några veckor senare tog han ett SM-guld för Öis i fristilsbrottning. Målet är att utvecklas inom MMA och samtidigt kvalificera sig till OS-brottningen i sommar.

Landslagstränaren Benni Ljungbeck tror att Eddys chanser är goda.

– Han har överraskat, med tanke på att han varit borta så länge. Av det han visat upp så är han tvåa i Sverige, och det är jävligt bra. Att han är 32 år betyder inte så mycket, det finns många bra brottare i den åldern. I dag handlar det mer om egen motivation, och nu verkar Eddy harmonisk och glad. Jag tror att han blir en överraskning för många.

Hans gamle tränare från Öis och landslaget, Frank Steen, är inte lika optimistisk.

– Eddy är over the hill, en föredetting. Han har haft sin karriär, den är slut. Det kan reta mig att han aldrig skaffade sig en gymnasiekompetens så att han fick en grund att stå på utanför brottningen.

I ett försök att skaffa sig just en sådan grund köpte Eddy i vintras ett konkursdrabbat, nedgånget gym i Masthugget. För att locka dit vanligt folk, och inte bara gamla kroppsbyggare, döpte han om gymmet från Tropic Sun Gym till Trivsamt hälsocenter. Han har dessutom övertalat Göteborgsprofiler som Glenn Hysén och kändiskocken Alexandra Zazzi att börja träna där.

Sista chansen. Eddys pappa Conny: »Ingen kan slå såna kryss som Eddy. Men jag tror han kommer att bli skadad. Man tappar styrka när man är borta så länge.«

En lördagskväll i februari 2012 avbryter Eddy OS-laddningen för att delta i MMA-galan Cage Warriors i nordöstra London. Publiken – som till 99 procent består av unga män med öl i plastglas – skrålar, medan två blödande MMA-fighters kliver ut ur den strålkastarupplysta slagsmålsburen. Förloraren har ett så kraftigt jack i huvudet att hans nacke och skuldror är röda av blod. Istället för att ta den anvisade vägen tillbaka till omklädningsrummet irrar han ut i gången mellan stolsraderna i publiken, och lämnar ett droppande mörkrött spår efter sig.

Medan två tonårskillar springer in i ringen för att torka rent mattan med varsin frottéhandduk greppar en konferencier i kritstrecksrandig kostym mikrofonen för att förklara att nästa match direktsänds över hela världen på internet.

– In the blue corner, Swedish Olympic wrestler, Eeeeeeeeeddyy Bengtsson!

En ny spotlight tänds i bakre delen av salongen och zoomar in Eddy. Han bär en luvtröja och en träningsjacka med sponsormärken för Majornabaren Henriksberg, Däckdepån och Ryggkliniken. Bara de mest väluppfostrade åskådarna applåderar.

Sedan MMA-debuten i november 2008 har Eddy gått ytterligare fem matcher och vunnit tre. Men de åskådare i HMV Forum som överhuvudtaget känner igen honom gör det förmodligen från matchen mot Alexander Emelianenko, som kallats »the worst fight in MMA history« sedan Eddy fallit ihop av matchens första jabb.

Efter att Eddy vaggat ner till buren presenteras hans motståndare. Dave »The Iron Giant« Keeley, en fighter från Sheffield som har en geisha tatuerad över ryggtavlan och som förlorat fyra av nio matcher. Inte heller han får några stora applåder.

Matchen börjar avvaktande, de trippar runt varandra på armlängds avstånd. Keeley får in några raka slag, varpå Eddy dundrar in i motståndaren med huvudet före och får ner honom på rygg. Keeley låser sina ben runt Eddys midja, samtidigt som Eddy drar i engelsmannens bakhuvud och trycker handflatan mot hans struphuvud. För att värja sig trycker Keeley upp den ena handens fingrar i näsan och ögonen på Eddy. Så ligger de och stånkar i två minuter. Det påminner om en sexakt mellan två djur. När Eddy vrider om Keeleys arm för att tvinga honom att ge upp får han ett armbågsslag i ansiktet, och Keeley slingrar sig loss.

Så snart de rest sig rusar Eddy återigen rakt fram mot Keeley, men britten slår en välriktad armbåge rakt över tinningen på honom. Eddy tar ett vacklande steg bakåt innan han faller ihop som ett skjutet rådjur. Keeley kastar sig över Eddy och får in ytterligare några knytnävsslag innan domaren vräker undan honom.

Medan Keeley skuttar till sin ringhörna med armarna i luften ligger Eddy kvar med uppspärrade ögon. Han klarar inte att fästa blicken och ser förvånad och skräckslagen ut samtidigt.

Hans armar vilar stumt mot ringgolvet. På vänster axel har han en tatuering av Muhammad Ali. På höger underarm står det »Cornelis« med snirkliga bokstäver.

En halvtimme senare huttrar Eddy och hans sekond Peter Enbom på gatan utanför arenan. Eddy vinkar åt en svart bil med släckt taxiskylt.

– Va fan, finns det ingen jävla ledig taxi i den här stan?

Efter att ha vandrat tre kvarter ser Peter en taxi på andra sidan vägen, men tittar åt fel håll innan han springer över gatan. En bil tvingas tvärbromsa och Peter hoppar tillbaka upp på trottoaren.

– Peter, för helvete! ropar Eddy.

I tumultet stannar också taxin som Peter försökte vinka på. Eddy fipplar upp en rumsnyckel från deras hotell, men eftersom där inte står någon adress vet inte chauffören vart han ska köra. Till slut hittar Eddy ett kvitto från hotellet, Premier Inn, och de hoppar in.

– Han måste vara gaisare, den gôbben. Makrillar brukar vara lite sega, säger Eddy.

Han känner försiktigt med fingrarna på bulan i tinningen.

– Det var fan att man skulle förlora i dag då.

– Ta det inte så, biffen, säger Peter. Du var bra i dag. Hade du bara dragit upp hans arm högre när du vred den så hade du haft han. Det var din bästa match hittills.

Eddy hummar.

Efter fem minuters snack om att de båda är nykära hemma i Göteborg, är Eddy på bättre humör. När taxichauffören parkerar framför en lila skylt med texten »Premier Inn« och en bild av en sovande måne, visar taxametern tio pund.

– Fan vad fort det gick den här gången, säger Peter. När vi körde till arenan tog det 20 minuter och kostade 17 pund. Han måste kört runt hela stan.

– Den gubben var garanterat gaisare, slår Eddy fast, och fiskar upp en sedel ur träningsjackan.

Efter att Eddy duschat sätter vi oss i baren, där han beställer en öl och det enda som finns att äta – en tjockbottnad pizza.

– Jag har fortfarande en missbrukarpersonlighet. Vår släkt har en lång historia av missbruk. Farmor levde med missbrukare och alkoholister som utnyttjade henne. Jag har ärvt det där, men för mig har det mest handlat om mat och socker. Jag måste tänka på mitt beteende varje dag, för jag vet att om jag kan sätta värde på mig själv kan jag också förmedla värme till människor runt omkring mig.

– Jag har accepterat att jag har stora fel och brister. Men jag försöker se det och krypa till korset och säga förlåt. Jag vill behandla mina nära och kära respektfullt. Jag kommer aldrig att bli någon jävla toffel, men jag försöker vara den där reko goa gôbben som jag vill vara.

Runt oss sitter redan de flesta av kvällens andra slagskämpar med varsin öl. En man i kostym kommer fram till Eddy, tackar för en god match och räcker över ett kuvert med 750 pund innan han säger att han hoppas att Eddy kommer tillbaka till hans galor.

– Nu tränar och tävlar jag för att jag mår bra av det och för att det är kul, säger Eddy. Vi får se hur långt det räcker. Men det viktigaste i mitt liv är inte längre att tävla.

– Jag är så otroligt tacksam att jag inte valde att avsluta allt, för jag hade saknat Cornelis och Cornelis hade saknat mig. Vi kommer att ha jävligt mycket roligt ihop om vi får vara friska och hela. Han är min bästa kompis. Vi kollar mycket på Astrid Lindgren-filmer. Häromdagen frågade han mig om jag inte kunde byta namn till Alfred. »Varför då?« frågade jag. »För det är du och jag, Alfred.«

Eddy sköljer ner en pizzabit med en klunk öl.

– Jag vill egentligen bara att Cornelis ska ha det bättre än jag har haft det.