Allt som inte dödar

Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann titlar, pengar och berömmelse – men livet som sportens nya fixstjärna hade ett högt pris: hennes egen hälsa. Till slut var hon tvungen att fatta ett beslut.

När Inez Karlsson öppnar bildörren vid parkeringsplatsen utanför Hawthornes galoppbana i sydöstra Chicago möts hon av den välbekanta stanken från de närliggande oljeraffinaderierna.

Avståndet till jockeyrummets ingång är knappt femtio meter, men sträckan är tillräckligt lång för att Inez ska hejdas av ett otal människor som vill hälsa. En spelmissbrukare med trasiga tänder, söndersliten tröja och jeans som är stela av smuts ger henne en öm klapp på axeln och förklarar att han saknar henne. En dvärgväxt måldomare i kritstrecksrandig kostym ropar »Hello Inez!« och en stallägare i sprött hår och instoppad westernskjorta ger henne en förvånad kram:

– Är du tillbaka, baby? Jag hörde att du hade slutat.

Inne i jockeyrummet, där industridoften blandas med dunstar av osande hästbajs, fortsätter frågorna. Hennes forna kollegor halvligger i en lerig TV-soffa i väntan på sina lopp. De påminner om rymdvarelser med sina korta, anorektiska kroppar och sin tunna hud. Inez assistent Kenny, en stissig liten man med kulmage och ryckande tics i ansiktet, rusar fram när han får syn på henne.

– You gotta come back baby and show these bums how to ride, utbrister han, innan han blir utskälld av en svärande säkerhetsvakt för att ha tänt en cigarett inomhus.

Efter några minuters småprat skyndar hon vidare genom korridorerna för att träffa Frank Kirby. Han äger de hästar Inez har vunnit flest lopp med och Inez har tänkt fråga honom om hon kan få hjälpa till i hans stall när hon ändå inte rider. Innan hon hittar fram till honom tvingas hon stanna och prata med ytterligare fem personer. Alla undrar de samma sak: När kommer du tillbaka?

Sex veckor har passerat sedan Inez lämnade banan mitt under en tävling och sade till Kenny att hon inte visste när – eller om – hon skulle komma tillbaka. Sedan dess har hon undvikit att komma hit, eftersom hon inte velat svara på alla frågor. Nu ger hon de nyfikna före detta arbetskamraterna och fansen luddiga besked:

– Jag har tagit det lite lugnt. Vi får se. Jag kommer nog tillbaka.

Sedan sommaren 2008, när Inez blev den första kvinnan någonsin att vinna fyra lopp under samma dag på anrika Arlington Park, har hon varit en av Chicagos mest omtalade ryttare. Samma år utsågs hon till »champion jockey« på Hawthornebanan och blev med sina 161 segrar den mest framgångsrika skandinaven genom tiderna. Hon nominerades till det prestigefyllda Eclipse Award. Trots att hon blev tvåa på galan väckte hon störst uppmärksamhet genom att bära en avslöjande svart klänning som blottade både hennes tatuerade svank och muskulösa överarmar.

I Sverige har såväl Travronden som Expressen, DN och Aftonbladet skrivit reportage om »Göteborgstjejen som slagit sig fram i en mansdominerad värld« – och hur mycket pengar hon ridit in medan hon gjort det. När ATG i fjol gav ut en bok, som i ärlighetens namn mest var ett tunt häfte, med titeln Inez Karlsson – tjej, jockey, champion verbaliserade Robin Roth på bildbyrån Horsephotos hela branschens förhoppningar: »Inez har star quality. Media älskar henne. Hon är vad galoppen i USA har drömt om i många år. Hon kan bli namnet som skapar ett helt nytt intresse för galopp bland helt nya grupper.«

Tidigare i år gjorde Chicago Tribune ett porträtt på Inez efter att hon blivit uttagen till den beryktade tävlingen The Arlington Million, som den andra kvinnan någonsin efter den legendariska Julie Krone. Efter loppet var hon besviken över sin fjärdeplats, men kunde ändå vara nöjd med första halvan av tävlingsåret. På 688 starter hade Inez ridit in nästan 2,3 miljoner dollar till sig och sin chef.

Många spådde att hon hade potential att bli en av världens främsta jockeyer, och nu såg hon ut att vara på väg mot sin bästa säsong hittills.

Inez Karlsson säger:

– Alla trodde att jag var så lycklig och framgångsrik: »Hon tjänade 750 000 kronor på tre dagar«, »Inez är historisk, den första kvinnan som vann fem lopp samma dag på Arlington Race Track.« De visste inte att jag brukade cykla hem från tävlingarna och gråta och fundera på hur jag skulle ta mitt liv.

När den då 19-åriga Inez Karlsson berättade för sin pappa Leif att hon börjat boxas svarade han med ett högt skratt. Inez förstod inte varför – först flera år senare fick hon veta att Leif varit boxare under tio år och slagits om distriktsmästartiteln i Borås. Hon visste inte ens att han hade sysslat med sporten. Över huvud taget visste Inez, hennes tvillingsyster Karin och deras lillasyster och storebröder inte särskilt mycket om sin pappa.

Leif Lakhall, en före detta fotomodell och sjöman, jobbade nattskiftet på Posten med att sortera brev. Där träffade han också Inez mamma Annika.

Det var hon som engagerade sig mest i Inez och Karins handbollsträningar och följde med dem till stallet. Annika såg också till att barnen lyssnade på Nationalteatern och mutade dem med Daimglass för att få med dem i demonstrationstågen i Borås. Eftersom Leif jobbade natt och hade sitt eget sovrum träffade barnen inte honom lika ofta. Vid ett par tillfällen försvann han iväg på egna »semesterresor«. Först i vuxen ålder fick Inez veta att Leif slagit i huvudet när han föll ner från en brant som barn – och senare i livet utvecklat ett svårt värktablettsberoende. Hans semestrar gick aldrig längre än till sjukhuset där han lades in för avgiftning.

– Jag jobbade som ett svin för att få det att gå runt, säger Leif. För att orka med tolvtimmarspassen på nätterna behövde jag tabletterna. På mina lediga veckor jobbade jag över. Så jag var säkert inte världens bästa pappa, men jag älskade mina barn.

Familjen bodde i Bollebygd utanför Borås, ett samhälle med omkring 6 000 invånare. De var enligt Inez »typ arbetarklass«.

– Mamma ställde alltid upp, och försökte, trots att vi aldrig hade mycket pengar.

Inez och hennes tvillingsyster Karin hade två stora fritidsintressen: hästar och handboll.

– Karin var bäst på allt, säger Inez. Jag kämpade för att kunna mäta mig med henne. Hon var en av de populära tjejerna, och jag var i skymundan. Hon var ute och drack öl och hängde med killar på kvällarna. Morgonen därpå kom hon till handbollsmatcherna och var bäst. Jag hade varit ute och sprungit och gjort situps en timme om dagen, men var ändå alltid sämre. Jag såg alltid upp till Karin.

Annars höll sig Inez gärna för sig själv, hon kunde sitta ensam och meta eller »bara gå i skogen i sex timmar«.

– När jag var nio började jag skriva poesi. Men det fanns inte rum för sådant i min familj. En dag stal min syster mina dikter, läste dem högt och skrattade. Sedan dess har jag aldrig skrivit poesi igen.

När Inez var femton skilde sig föräldrarna. Under två månader lämnade hon inte sitt rum, annat än för att gå till skolan. Hon säger själv att depressionen inte berodde på skilsmässan, snarare på »hormoner« och att »Bollebygd var en plats där det inte fanns rum för individualism«.

– Alla skulle ha pojkvän, och man skulle bara prata om sin pojkvän. Pojkvännerna spelade fotboll och alla skulle stå bredvid och titta på. Det kändes som man gav bort sitt liv. Alla bara följde med strömmen. Jag försökte passa in, men då blev jag bara ännu mer deprimerad. Hade jag vågat vara mig själv mer hade jag nog varit en rocktjej, men jag levde inte ut det. Sådant var inte accepterat i min umgängeskrets.

Kompisen Frida Persson minns det som att Inez »inte passade in i något fack«:

– Hon pratade inte om det, men det märktes att hon var annorlunda. Hon föll aldrig för grupptryck. Vi andra var ju som man var i den åldern och försökte rätta in oss i ledet, och sade saker vi trodde att folk ville höra. Inez pratade om sådant hon ville prata om, även om inte andra gjorde det. Hon kunde snacka typ politik.

Efter gymnasiet flyttade Inez till Göteborg, började boxas, skaffade ett jobb på Statoil vid Ullevi och hoppade på en kurs i psykologi. Hon var den första i hela släkten att plugga på universitetet.

– Inez var jätteliten, säger Frida Persson. När hon började boxas blev jag jätteförvånad. Fast samtidigt inte – hon gjorde alltid det man minst anade.

På Majornas boxningsklubb tränade hon för Bengt Thorlin, som sparrat med Ingemar Johansson när det begav sig.

– Mentalt kämpade jag med mycket, säger Inez. Jag hade så mycket nervös energi. Träningen var en av få saker som fick mig att slappna av.

Hon tillbringade allt mer tid på boxningsklubben och nådde snart andraplatsen i rankingen över Sveriges bästa tjejer i lätt flugvikt.

Under en period flöt allt på rätt bra: hon pluggade, tränade, hängde med sin pojkvän och jobbade. Våren 2005 anmälde Bengt henne till en match som tvingade Inez att gå upp en viktklass. Motståndaren var »skitstor« och Inez blev knockad medvetslös efter trettio sekunder i första ronden. De följande veckorna märkte hon att hon hade problem med minnet och när hon talade hände det att fel ord kom ut.

Hon hade just läst i psykologin om hur hjärnan påverkas av hårda smällar. När Bengt ville boka in en ny match åt henne sade hon nej. Efter tjugo matcher, varav 14 segrar, lade Inez handskarna på hyllan.

Vid samma tid åkte Leif in på sjukhus, nära att dö. Decennier av tablettmissbruk hade tagit ut sin rätt.

– Jag var väldigt ledsen. Jag kände liksom: Jag har bil, lägenhet, pojkvän, jobb på Statoil. Är det så här livet är? Jag ville inte ha det så. Och när jag tittade på alla andra så hade de det likadant.

Som en tyst protest mot konformiteten färgade hon sitt blonda hår svart, och inspirerad av en vän som luffat runt i Asien ringde hon sin gamla chef på gården där hon varit hästskötare för att höra om han kunde hjälpa henne att komma utomlands.

Några veckor senare ringde han tillbaka och berättade att en av hans vänner kände ett gift par utanför Toronto som behövde hjälp att ta hand om sin hästgård.

Inez hade aldrig varit utanför Europa förut. Under de närmsta tre veckorna gjorde hon slut med sin pojkvän, sade upp sig från Statoil, köpte en enkel flygbiljett och packade en liten väska med det allra nödvändigaste.

Väl framme på gården i Kanada visade det sig att hästarna inte var travare, som Inez var van vid, utan passgångare. De var ständigt omgivna av parets tjugotal katter. Dessutom var Inez dålig på engelska, och hade svårt att förstå alla hästtermer.

– De var inte så trevliga. Jag arbetade för dem och bodde hos dem, men fick inget att äta. De körde med mig. Ärligt talat behandlade de mig som skit.

Några veckor senare flyttade Inez istället in hos en travtränare i närheten.

– Efter ett tag tyckte jag att det var något som var märkligt med alla de här männen som stod utanför vårt hus och rökte om nätterna.

Snart förstod hon att de två kvinnorna som bodde på övervåningen var prostituerade.

På hästgården hann hon aldrig lära sig passgång. Efter tre veckor skulle Inez leda ut en av hästarna när den trampade på en av de kringspringande katterna. Katten rusade till skogs och frun i familjen skrek åt Inez att det var bäst för henne att hon »hittade den jävla katten«. Om den var skadad skulle hon »få betala«.

Inez fick tio minuter på sig att lämna gården.

– Det var ju himla bra Inez, tänkte jag. Nu har du hyrt ut din fina lägenhet i Göteborg och lämnat allt för att åka hit – och efter tre veckor har du fått sparken.

Travtränaren som hon bodde hos lät Inez börja arbeta för honom. Så småningom introducerade han henne för sin veterinär, som hade en gård med galopphästar. En dag följde hon med dem till Woodbine, Torontos största galoppbana. Hon hade aldrig sett galopp förut. Dagen därpå satte hon sig på en galopphäst för första gången i sitt liv.

Alla galopptränare letar ständigt efter vältränade ryttare i femtiokilosklassen. Med sin boxarkropp och ridvana var Inez perfekt. Hon började snart rida provturer åt en tränare på Woodbine.

– Hela mitt liv hade jag känt att jag inte passade in, och undrat vad det var för fel på mig. Men när jag prövade galopp första gången – det var som att hitta hem.

Hon bestämde sig för att satsa på att bli jockey. Hon gjorde en detaljerad lista för sig själv – på engelska – med punkter som hon hädanefter skulle leva efter för att bli en bra jockey. Där stod bland annat att hon skulle träna fem dagar i veckan, gå upp klockan fem varje dag och inte äta någon skräpmat.

Under de kommande två åren reste hon runt mellan amerikanska galoppbanor där hon sov på madrasser och träffade hästägare, agenter, jockeyer och tränare som kunde tänkas lära henne att slå sig fram i branschen.

– Jag var väldigt ensam, men jag hade ju valt det. Jag lämnade Sverige. Jag har alltid varit en ensammänniska.

Ju fler hästproffs hon träffade desto tydligare blev det hur smutsig och oärlig galoppvärlden är. Flera av de tränare som inte avfärdade henne med uppmaningar som »galopp är inte för tjejer, gift dig istället« förväntade sig gentjänster för att hjälpa henne. Hon lärde sig att »a ride for a ride« är ett vedertaget begrepp bland tränare som låter tjejer använda deras hästar. En tränare som hon jobbade för, och fick bo hos, visade sig ha huset fullt av obehagliga överraskningar. Han samlade på vapen och när Inez bläddrade igenom hans fotoalbum såg hon bilder på unga tjejer som poserade nakna i huset. Under sin egen säng hittade hon en använd kondom.

Efter ett tag vande hon sig vid att bli bemött med antingen framfusiga flörtar eller förakt.

– Jag lyckades få kontakt med en tränare som jobbade för Frank Calabrese, en av de största hästägarna i USA. Han sade: »Vi gillar dig, men min ägare vill inte ha tjejer på sina hästar.« Det gjorde ont, för då kändes det liksom… lönlöst. Jag svarade: »Det ska jag komma ihåg när jag slår dig i varenda lopp.«

Genom Ebay hittade hon gamla tidningar med omslagsartiklar om galopphistoriens få framgångsrika kvinnliga ryttare. I ett nummer av Sports Illustrated från 1989 läste hon om Julie Krone, tidernas främsta kvinnliga jockey, som trots drogmissbruk och ett fall som krossade hennes ben och bröstkorg, sprang in 3 545 segrar och blev en av tre ryttare någonsin att vinna sex lopp under en tävlingsdag.

I en Newsweek från 1974 lärde hon känna Mary Bacon, en lovande jockey som vikte ut sig i Playboy och modellade för Vogue och sminkjätten Revlon. Bacons karriär dalade dock snabbt när hon ett år efter att Newsweek-artikeln filmades på ett Ku Klux Klan-möte i Louisiana. Tränarna drog sig undan och hon bjöds in till allt färre tävlingar, tills hon 1982 föll så illa i ett lopp att hon låg medvetslös i åtta dagar. Efter att hon diagnostiserats med livmoderhalscancer sköt den 41-åriga Bacon sig själv i ett motellrum i Texas.

Ju fler jockeyer Inez träffade, desto tydligare blev det för henne hur dåligt många av dem mådde. En professionell jockey ska väga omkring 52 kilo. För att klara de hårda viktkraven hade många blivit anorektiker. Inez såg också ryttare som efter flera år av bulimi fått sina tänder och strupar sönderfrätta av magsyra. Andra fotomodellbantade med hjälp av kokain. Alkoholproblem var så vanligt förekommande att det var obligatoriskt med blåstester före loppen.

– Jockeyer är små killar, de är inte särskilt attraktiva. De är kungar på banan, men annars… De är unga killar utan utbildning. De kommer ofta från enkla förhållanden och tjänar massor med pengar och får en massa beröm. De är idioter. Många beter sig som svin, de dyker inte upp i tid på morgonen, äter skräpmat och kräks, knullar runt och tar droger. Jag har varit med om så mycket att jag hade stämt dem för sexuella trakasserier om det varit i Sverige. Jag har inget gemensamt med dem mer än att jag gillar att rida.

– När jag kom hit visste jag inte mer än att jag gillade hästar. Men efterhand har jag fått se den andra sidan och lärt mig att man inte kan lita på någon. Folk beter sig på ett sätt när man har pengar och det går bra, men sedan… Att inse det har tagit bort något från det jag verkligen gillar. Det har fått mig att dra mig undan. Jag umgås egentligen inte med några jockeyer eller andra i branschen.

Hon fick höra hur kollegor på favorithästar mutades till att förlora, och hon lärde sig de gamla berättelserna om hur gangsters förr i tiden tryckte ner slangar i halsarna på alla hästar, utom dem de satsat på, för att fylla dem med vatten. När Al Capone, efter att ha portats från Hawthorne, byggde en egen hundkapplöpningsbana alldeles intill, gav han inför loppen flottiga hamburgare till alla hundar utom en.

Inez såg också på nära håll hur farligt det kan vara att falla av – eller med – en flera hundra kilo tung häst som springer i nästan sjuttio kilometer i timmen. Hon träffade före detta jockeyer som tvingats till pensionering för att de blivit invalider.

Efter att ha arbetat med en rad ohederliga och manschauvinistiska tränare träffade hon 2007 Randy Romero, en legend bland galoppfans. Han har vunnit 4 285 lopp, tre Breeders Cup-titlar, ridit nio Kentucky Derby och blivit mästare på tio olika banor. Hans karriär tog slut när han bastade i en specialtillverkad helkroppsdräkt som skulle öka svettningarna. Dräkten exploderade och han fick sextioprocentiga brännskador. Han genomgick ett tjugotal operationer och vid en blodtransfusion smittades han med hepatit C. Sedan dess har han bara en njure och får dialys tre gånger i veckan.

Den döende Randy tog sig an Inez. Han gav henne råd och de studerade filmupptagningar av olika lopp. Efter ett tag tillsammans föreslog han att de skulle åka till Chicago, där han kunde hjälpa henne att få rida tillräckligt mycket för att få sin licens. Inez flyttade in på en luftmadrass i ett rum på Arlingtons galoppbana och Randy ordnade så att hon kunde börja träna gratis. Efter att ha träningsridit tvåhundrafemtio hästar klarade hon sommaren 2007 sina två licensprov.

Inför sin tävlingsdebut lärde sig Inez andra, bara en aning sundare, knep för att pressa ned vikten: 3–5 timmars träning om dagen kombinerat med svältdiet. Före invägningarna badade hon bastu insmord i babyolja för att öppna upp porerna så att de släpper ut mer svett. Ibland kunde hon gå i dagar utan att dricka. Eftersom hon inte kunde andas ordentligt genom sin boxarbrutna näsa hände det att hon vaknade mitt i natten med andnöd av att hennes uttorkade läppar klibbat ihop.

Sex veckor efter debuten vann Inez sitt första lopp. Enligt traditionen blev hon jagad av de andra jockeyerna som smetade in henne med tvål och raklödder. Efteråt duschade hon och cyklade till en sushirestaurang där hon ensam firade med lite misosoppa, en sushibit och det senaste numret av Daily Racing Form.

Året fortsatte bra, hon fick fler ritter – och vann fler lopp. Hela tiden red hon med håret uppsatt under hjälmen för att inte se ut som en tjej. Hon ville att publiken skulle skaffa sig en bild av henne som ryttare.

Hon kände sig också mer och mer hemma i Chicago. Hon cyklade till banan varje morgon klockan sex och cyklade hem igen efter kvällens tävlingar. För någon som tillbringat de senaste åren på madrasser på olika golv var det en lyx att kunna skaffa en egen liten lägenhet. Hon hade dessutom inlett ett långdistansförhållande med en kille hon träffat på banan i Kanada. Han var visserligen 15 år äldre, och drack emellanåt lite för mycket, men han kunde mycket om galopp och var full av goda råd.

Varje höst flyttade galoppen i Chicago från Arlington till den mer medfarna Hawthornebanan. Även där gjorde Inez bra ifrån sig, trots att hon hade börjat känna av svåra magsmärtor. Men att ta ledigt kom inte på fråga – gjorde hon det fanns det trettio andra som kunde rida hennes häst.

Hon tänkte att problemen nog berodde på den hårda dieten och träningen i kombination med all mental press. Hennes pojkvän började dessutom förändras när han såg att Inez började nå framgång.

– Plötsligt var han ett riktigt asshole. Han var så svartsjuk att om jag gick till affären så ringde han tio gånger och frågade vilka andra som var i affären, vad jag hade för kläder och grejer. Han kunde ringa sjuttio gånger på en timme.

En dag i november blev smärtan i magen så stor att Inez efter tävlingarna åkte till sjukhuset. Läkaren som undersökte henne trodde först att hennes spiral hade hamnat snett och orsakat en inflammation i livmodern. Men efter en ultraljudsundersökning bad hon Inez sätta sig ner och förklarade för henne att hon var sjuk. Hon hade endometrios.

Inez hade aldrig hört talas om åkomman, men läkaren förklarade att det är en kronisk sjukdom som ofta leder till livslånga smärtor.

Vid menstruation blöder livmoderslemhinnan normalt ner genom livmodertappen och slidan, förklarade läkaren. Ibland blöder man också ut i magen via äggledarna och äggstockarna. Om man har endometrios klarar immunförsvaret inte att stöta ut all livmoderslemhinna som hamnat i magen, där den skapar kroniska inflammationer. Slemhinnan kapslas då in och bildar cystor, som kan bli stora som knytnävar.

Endometriosen kan också sprida sig till tarmarna, ljumskarna, urinblåsan och diafragman. Utöver det vanligaste symptomet, som är extrem smärta, särskilt i samband med mens, blir man ofta utmattad och får feber. Många drabbas av depressioner. Omkring fyrtio procent av kvinnorna med endometrios förlorar förmågan att få barn.

– Det hade aldrig varit något fysiskt fel på mig så jag hade svårt att ta in vad hon sade. Jag var mer: »Jag ska rida!« Alltså, från att ha varit frisk till att ha en sjukdom som du kommer att få leva med resten av livet – det tog ett tag att ta in det.

– Samtidigt hade jag alltid känt att det var något konstigt med mig. Jag hade det värsta humöret i historien, jag tänkte till och med att jag måste vara bipolär. Så på ett sätt kändes det nästan skönt när hon förklarade att sjukdomen kunde påverka humöret.

Läkaren berättade att det finns en rad olika sätt att lindra symptomen. Man kan försätta patienten i klimakteriet på kemisk väg för att »svälta ut« livmodervävnaden. Vissa upplever lindring efter att de fött barn. Hjälper inget annat kan man tvingas operera bort livmodern.

Läkaren rekommenderade Inez att genomgå en titthålsoperation för att kunna ställa en mer detaljerad diagnos så snart som möjligt.

– Det var tre veckor kvar av säsongen på Hawthorne. Jag ville fortsätta, och tänkte att jag nog kunde härda ut.

För att lyckas med det åt Inez värktabletter och började dricka vin på ett sätt hon inte gjort tidigare. Snart hade hon för vana att hälla i sig en flaska varje kväll när hon kom hem.

Det höll i två månader. När hon kom till banan på morgonen den 15 december var magen så svullen att den slog mot sadeln när hon satt upp. Det gick inte att rida.

Klockan tolv satte hon sig ensam i en taxi till sjukhuset.

Fem timmar senare låg hon på operationsbordet och hörde läkaren säga: »Om du har ett stort ärr när du vaknar så har vi tagit bort hela livmodern.«

När hon vaknade tittade hon ner på magen.

Där satt tre små bandage.

Kirurgen hade gått in på tre ställen, skrapat bort alla cystor och tagit bort större delen av hennes högra äggstock.

– Dagen efter kom min agent och körde hem mig. Det är en av få gånger jag känt mig riktigt ensam.

Agenten Penny Ffitch-Heyes:

– Hon var riktigt mörbultad. Det såg ut som om hon fått sig en rejäl omgång i ringen.

Inez tvingades hålla sig borta från galoppen under tiden hon rehabiliterade sig och påbörjade en hormonbehandling.

– Det kändes helt sjukt. Jag var 24 år och i klimakteriet. Värken försvann och mitt humör blev jämnare. Men jag var ju som en 60-åring. Jag hade nattsvettningar, och man ville ju inte ha sex direkt.

På galoppbanorna visste ingen varför Inez inte tävlade längre. I tidningar som Daily Race Form stod det bara att hon var »borta på grund av sjukdom«. Det dröjde två månader innan hon kunde rida igen.

– Jag ville inte att folk skulle få veta, eftersom jag var på väg upp och ville att allt som skrevs skulle vara positivt. Det var egentligen bara mina föräldrar och min pojkvän jag berättade för. Och min agent då.

Efter ett halvår avslutade hon klimakteriebehandlingen och började ta andra hormoner istället. Under våren började hon tävla igen. Redan första dagen vann hon två lopp. Dagen därpå vann hon igen.

Efter tre veckor vann hon en trippel. På banan rullade det på, men Inez hade svårt att känna någon glädje.

– Jag gick upp fem på morgonen och grinade hela vägen till jobbet. Jag sa till Penny: »Jag bara gråter. Jag funderar på hur jag ska ta livet av mig.« Och det gjorde jag verkligen. Det var helt sjukt men jag satt och undrade vad som var minst smärtsamt. Och om jag satt i bilen kunde jag fundera: »Vad händer om jag gasar och låter bilen svänga av vägen in i trädet där?«

Penny skickade tillbaka Inez till sjukhuset där de konstaterade att hennes testosteronnivå var tio gånger lägre än normalt.

– Så de pumpade upp mig med testosteron istället, som en bodybuilder. Jag blev som Hulken och fick svårt att hålla vikten. Jag fick svälta mig ännu hårdare.

Det var under den här perioden hon träffade Frank Kirby, en då 71-årig stortränare med 56 års erfarenhet och fler än 200 hästar i sitt stall. Han hade gjort sig känd för att ge oprövade ryttare en chans, men nu behövde han en stalljockey, någon som red alla hans hästar.

– Jag hade följt henne sedan hon började rida, säger Frank Kirby. Hon har bra arbetsmoral och det är allt som betyder något i den här branschen. She’s what I call a beautiful person, she really is. Jag har aldrig haft något emot kvinnliga ryttare. Jag tror faktiskt att de är bättre med hästarna. Inez ser dem som djur. Många av grabbarna är bara intresserade av pengarna.

Med Kirbys rödvitrandiga ägarmönster på jackan radade Inez upp segrar.

Då drabbades hon återigen av värk i magen. En morgon när hon kom till banan påpekade hennes kollegor att hon var grågrön i ansiktet.

– Jag trodde att jag var hård i magen, eller att det hade med min diet att göra. Man kan ju bli paranoid och få hallucinationer när man svälter sig.

Hon red sex lopp den dagen och lyckades vinna ett, men orkade knappt med intervjun i vinnarcirkeln efteråt. Det gjorde så ont att hon insåg att något måste vara fel.

När hon kom hem snörade hon på sig joggingskorna och gick ut och sprang för att få fart på magen. Efter en halv kilometer gjorde det så ont att hon var tvungen att vända.

När hon kom hem hände något märkligt.

– Jag var i badrummet och något kom ur mig. En klump av kött. Jag ringde till min pojkvän, men han trodde mig inte så jag skickade en bild till honom. Jag ringde min läkare och var hysterisk. Jag trodde att det hade med operationen att göra. Var det en del av min äggstock? Hon sade att jag skulle ta det lugnt och lägga det i en plastpåse och spara det i frysen tills jag kunde åka till sjukhuset.

Nästa morgon åkte Inez till galoppbanan som vanligt. Eftersom hon tävlade de följande dagarna dröjde det tre dygn innan hon kom in till sjukhuset. Där konstaterade läkaren att Inez hade varit i tredje månaden och fått ett missfall.

– När vi kom ut därifrån skrek min pojkvän: »Hur känns det? Du har dödat vårt barn.«

Inez gjorde slut där och då. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tänka att han kanske hade rätt.

– Man ska ju inte rida när man är gravid. Jag dödade barnet genom min okunnighet. Jag hade ju skyddat mig och visste inte att jag var gravid. Det var hemskt.

– Jag fick aldrig tid att sörja på riktigt. Precis som allt annat jag gått igenom gjorde jag det ensam. Det har gjort mig hårdare, tror jag. Ibland känns det som om jag inte har några känslor längre. Jag blir liksom bara kall.

Under årets tre sista tävlingsmånader snittade hon 21 segrar, och när säsongen summerades hade hon vunnit 161 lopp och ridit in över tre miljoner dollar.

De kommande två åren fortsatte hon att bygga upp sin ställning som en av de mest lovande ryttarna i den amerikanska galoppen. Tidningarna skrev i hyllande ordalag om »a blond bombshell in Chicago racing« och »the boxer turned jockey«, hon fick fanmejl och bjöds in till kändistillställningar. Efter att en stalker fått för vana att ringa henne om nätterna tvingades hon byta nummer sex gånger och spärra sin telefon för samtal från hemliga nummer.

I Sverige fick ATG upp ögonen för Inez framgångar. De gav ut Tjej, jockey, champion och bjöd in Inez att tävla i Sverige för att lyfta intresset för galoppsporten som i Sverige alltid legat i skuggan av travet.

Efter att två av hennes jockeykollegor fallit så illa att de blivit förlamade ordnade en ägare som Inez kände en välgörenhetsauktion för att samla in pengar. Ett av budobjekten var en dejt med Inez Karlsson. När budgivningen till slut stannade på 4 500 dollar visade sig vinnaren vara en ägare hon kände väl. »Vad trevligt att få äta middag med dig«, sade Inez, men ägaren presenterade henne istället för Anthony Calgagno, en 32-årig italienskamerikan med tjurnacke och fylliga läppar. Han var lika förvånad som hon, men påhejade av ägarvännen bestämde de att de skulle ses på en restaurang en vecka senare.

Anthony visade sig vara en psykolog, som sadlat om till ekonom och bekostat sina collegestudier genom att arbeta som byggnadsarbetare. De senaste åtta åren hade han tjänat en förmögenhet på optionsmarknaden. Inez märkte att de hade mycket gemensamt. Han var uppväxt i Chicagos fattiga arbetarkvarter i en stor familj som han själv kallade »dysfunktionell men vänlig«. Han visste dessutom vad det innebar att svälta sig själv: under high school- och collegetiden var han brottare och bantade en gång så hårt inför en match att han bröt ihop på sitt rum och började gråta, fast utan att det kom några tårar eftersom han var så uttorkad.

Efter ytterligare några träffar flyttade Inez, som tidigare knappt haft tid att träffa någon utanför galoppbanan, in hos Anthony. Med den nyfunna stabiliteten presterade hon ännu bättre på banan och i våras blev hon uttagen att rida det prestigefyllda Arlington Million-loppet, som andra kvinna någonsin.

– Jag tror verkligen att hon är den bästa kvinnliga jockeyn någonsin, säger Frank Kirby. Hon är snabb på upploppen och arbetar hårt.

Bara någon månad efter Arlington Million kom smärtan i magen tillbaka. Efter loppen låg hon orkeslös på britsen i jockeyrummet i väntan på nästa lopp. Hon orkade inte prata med någon. Den här gången förstod hon vad det var. När hon besökte läkaren fick hon beskedet att hela hennes vänstra äggstock var full av cystor. Endometriosen var tillbaka.

– Luften gick ur mig helt. Jag orkade ingenting längre, jag hade ingen livslust. Förut hade jag kunnat ta piller, men nu kände jag att jag inte kunde ignorera det längre. Det gjorde mig till en sämre ryttare. Och en sämre människa.

När hon kom till jockeyrummet den 18 september såg hennes kollegor att någonting var fel, och frågade hur hon mådde. Inez misslyckades i sitt första lopp. Hon hade fem hästar kvar att rida, men lämnade ridspöet till sin assistent och gick för att byta om. Han frågade: »Kommer du tillbaka?« Inez svarade: »Jag vet inte.«

Hon satte sig i bilen, ringde Anthony och sade: »Jag åker hem nu. Jag tror att jag ridit mitt sista lopp på ett tag.«

Inez pekar på en platt TV-skärm som visar före- och efterbilder med släta och botoxspäckade kvinnor i 40-årsåldern.

– Kolla där då! Hur lyft ser inte hon ut då?

Vi sitter i väntrummet hos en plastikkirurg på tjugonde våningen i en skyskrapa mitt i det exklusiva område i Chicago som kallas för Gold Coast. Byggnaden inrymmer även Macy’s varuhus och hotell Ritz Carlton, och kliniken delar våning med exklusiva juvel-, parfym och pälsbutiker. I informationsbroschyren kan man läsa att »Dr Shah jobbar med ett brett spektra av patienter vars levebröd är beroende av deras ansikten, däribland modeller, skådespelare och social elit«.

De två första veckorna efter att Inez slutade rida steg hon inte ur sängen. Upplevelsen att gå från att vara en »toppjockey som allt gick bra för« till att vara »helt vilsen och undra vart jag skulle ta vägen« gjorde henne »så jävla nere«. Men efterhand insåg hon att hon plötsligt hade tid att göra saker hon tidigare försummat.

– Jag har träffat Anthonys stora familj. Tidigare har jag alltid tackat nej till alla släktmiddagar för att jag skulle rida.

Hennes pappa, som sedan fem år är fri från sitt beroende, har också varit på besök nyligen.

– Vi är närmre varandra nu. I dag kan han säga saker som »jag älskar dig«. Det sade han aldrig när jag var liten.

En annan dag körde hon in till Northwestern Hospital för att gå på ett möte för patienter med endometrios. Fem kvinnor satt runt ett bord och delade med sig av sina erfarenheter.

– Jag hittade gruppen på internet. Först tyckte jag att det var som i Fight Club, men det var skönt att tala med dem. Ingen annan förstod ju hur jag kände. Jag insåg att flera av dem också var ensammänniskor. Sjukdomen i sig är isolerande. För man vet inte hur man ska må – ena dagen är man bra, andra dagen dålig. Jag har blivit kompis med en av tjejerna som har det mycket värre än mig. Hon har så ont att hon inte kan göra någonting, hon kan inte ha en relation, ingenting. Det är faktiskt skönt att höra. När jag gick därifrån var jag lättad. Först, när jag fick diagnosen, gick allt så fort. Nu börjar jag se att den är en del av mitt liv.

Inez fick också tid att äntligen ta tag i något hon skjutit upp i nästan tio år: att fixa sin brutna näsa. Det har gått två veckor sedan operationen hos doktor Shah och nu är hon här för att ta bort de sista stygnen. Näsan är fortfarande lite svullen och »känns som en lösnäsa«, men Inez har varit ovanligt utvilad efter operationen. För första gången på tio år kan hon andas genom näsan, hon har slutat snarka och sover mycket bättre. Sedan hon blev av med stressen från ridningen och började äta mer normalt har hon inte heller lika mycket smärta från endometriosen.

Efter fem operationer och ett otal sjukhusbesök är hon inte nervös över att vara här. Snarare ser hon fram emot att få återse doktor Shah, som hon beskriver som »jättetrevlig och mjuk, åt det bögiga hållet«.

Snart anländer en lång, smal man i grå kostym, och vinkar med fingrarna. Inez förs in i ett rum där hon ombeds sitta ner i en stol som liknar dem man sitter i hos tandläkaren. Doktor Shah drar på sig vinylhandskar och böjer sig över henne.

– Hur känns det?

– Lite ömt.

Han petar försiktigt med fingrarna på näsan och ger sitt utlåtande:

– Vi kommer att se näsan ta form ordentligt de kommande veckorna. Kom tillbaka om tre veckor så får vi se hur det ser ut då.

Sedan knipsar han försiktigt loss stygnen i näsvingarna och återgår till sina skönhetsoperationer.

På en snabbmatsrestaurang i närheten beställer Inez en varmkorv med chips till. Hon fyller sin mugg med Coca-Cola, men efter en klunk kommer hon på att hon, sedan hon slutade rida, blir »hyperstissig och jättejobbig« om hon dricker det.

– Jag brukade rida på cola, jag var ofta så sliten att jag behövde cola eller kaffe.

Hon fyller muggen med vatten istället.

– Alla i branschen vet att jag alltid gett 100 procent. Om jag inte kunnat vinna ett lopp har jag ändå ridit för en fjärde- eller femteplats, även om det inte ger några pengar till mig utan bara till ägarna. När jag hade ont kunde jag inte längre prestera på topp. Jag hade nog kunnat härda ut ett tag till, men jag vill att folk ska kunna lita på att jag ger allt.

Hon tar några chips.

– I slutet när jag red var jag inte glad längre, det jag tyckte var roligast av allt gjorde bara ont. Jag hade jobbat tre år i sträck utan semester. Tidigare hade jag varit sliten, men då ignorerade jag det. Nu gick det inte längre.

Inez och Anthony står nu inför ett tufft beslut. För att bli av med smärtan har Inez tre alternativ.

Dels kan hon försöka härda ut, men sannolikt kommer hon då inte klara av att rida till hundra procent. Dels kan hon operera bort hela livmodern.

Och så kan hon kan försöka bli med barn. Många andra kvinnor med endometrios har upplevt att besvären minskat efter en förlossning. Dessutom: för varje dag som endometriosen sprider sig, och för varje ingrepp eller behandling hon går igenom, minskar chanserna att kunna få barn. Kanske är det redan för sent.

– Det har varit riktigt påfrestande för vårt förhållande. Att skaffa barn är en stor sak, och man vill ju inte göra det av fel anledning. Hade jag inte haft endometrios hade jag inte funderat på att skaffa barn just nu. Jag känner mig egentligen inte redo för det än. Jag känner mig väldigt ung. Och tänk på Anthony, som är katolik och grejer.

Planen just nu är att försöka få barn. Lyckas de avtar förhoppningsvis också Inez smärta. Därefter är hon inställd på att vara tillbaka på hästryggen så snart som möjligt.

– Jag vill verkligen tillbaka och jag vet att jag kan bli bättre. Det ultimata vore om jag kan få barn och om det hjälper mot sjukdomen.

När jag talade med Inez agent Penny Ffitch-Heyes sade hon sig vara övertygad om att Inez har mycket kvar att uträtta på galoppbanan:

– Jag tror inte att det finns någon gräns för hur bra hon kan bli. Det hon har åstadkommit så här långt är bara en droppe i havet jämfört med hennes potential. Du vet, jag har sett en del jockeyer i mina år och har sett några av de riktigt stora, det kan vara riktigt magiskt med ryttare som vinner på dåliga hästar. Det är det som utgör skillnaden mellan en bra och en fantastisk jockey. Och Inez har det.

Den senaste tiden har Inez slutat smyga med sin sjukdom. Många av hennes arbetskamrater vet vad hon gått igenom.

– Män kan inte förstå. Ingen vet ju vad endometrios är heller. Det är en kvinnosjukdom som det talas tyst om. Alla ser ut som frågetecken när man berättar. De jag berättat för kan fråga: »Men ska du verkligen tänka på barn? Fokusera på din karriär nu. Du kan ju adoptera.« Men om jag inte försöker få barn nu, får jag kanske aldrig chansen. Om fem år vill jag inte sitta och känna att nu är det för sent att försöka.

– Det är en stor grej att kanske inte kunna få barn. Säg att jag inte kan det, då stjäl ju jag någonting från Anthony, så är det ju. Man kan ju adoptera, men precis som han vill jag ju helst ha egna barn med våra gener. Det här har varit ganska jobbigt mellan oss. Jag menar vi har bara varit tillsammans ett år, och så säger min läkare till Anthony: »Gå hem och skaffa barn nu, för annars kanske ni aldrig kommer att få några.«

En dag visar Anthony mig sitt enorma videotek med gamla amerikanska filmer och ber mig följa med ner till källaren. Där har han en låda fylld med fotografier av stjärnor som Joe DiMaggio, Paul Newman och Rocky Marciano. Till samlingens guldklimpar hör falkstatyn som användes under inspelningen av Riddarfalken från Malta med Humphrey Bogart.

När Anthony inser att jag sett flera av hans favoritfilmer med Bogart, James Cagney och Montgomery Clift räknar han upp ett femtiotal till – varje titel följd av frågan »Har du sett den?« – och konstaterar torrt: »Man, du har sett många filmer.« Därefter sitter vi kvar i källaren efter att Inez har gått och lagt sig och kollar på Angels with Dirty Faces från 1938 och Tolv edsvurna mänfrån 1957.

Anthony tillbringar sina dagar vid ett skrivbord framför fyra datorskärmar, som visar sifferflöden från världens olika börser. På kvällarna brukar han se en film med Inez. Precis som hon verkar han inte ha något stort behov av att omge sig med människor.

Dagen därpå följer jag med Inez och Anthony till gymmet. Eftersom jag inte har med mig några träningskläder kör de mig till en gigantisk sportaffär på vägen dit. Inez, som har ont i magen och mår illa från endometriosen, går iväg för att fråga efter toaletten och lämnar mig och Anthony vid en tre meter hög hylla där jag försöker välja bland hundratals avancerade löparskor.

Medan jag snörar på mig en Asicssko med luftkuddar säger Anthony:

– Jag har varit så orolig för Inez. Innan hon lade av kunde jag vakna klockan tre på natten. Inez låg bredvid mig ihoprullad i smärtor och grät. Det var hemskt att se, för det fanns inget jag kunde göra.

En expedit springer fram med en vänstersko.

– Och nu sedan hon slutade är det ingen av hennes arbetskamrater som ringt. Ingen som har skickat blommor. It breaks my heart. Hon var tvungen att sluta med det hon älskar på grund av smärtan. Nu när du är här har hon något att göra, men tidigare har jag varit orolig för att hon ska börja klättra på väggarna.

Han fingrar på ett basketlinne som hänger i en ställning intill skohyllan.

– Och nu står hon inför ett hemskt val, jag menar, jag har aldrig hört talas om en 27-åring som opererar bort livmodern. Hon är bara barnet.

Några dagar senare sitter jag och Inez i hennes bil på väg hem från mataffären. Medan hon kör ut från parkeringsplatsen trycker hon fram Bob Dylans Positively Fourth Street på sin bil-iPod. Inez sjunger med i texten: »You’ve got a lotta nerve, to say you are my friend. When I was down, you just stood there grinning…«

– Jag menar, lyssna på den här låten. Den säger allt. Så känner jag mig så många gånger.

Hon sänker volymen och vi börjar prata om vilket speciellt liv den ständigt turnerande Bob Dylan måste leva.

– Att göra grejer som Bob Dylan och jag gör, säger Inez, det innebär många ansträngningar och uppoffringar för att man ska kunna ge något till andra. Han är säkert minst lika ensam som jag.

Jag frågar om hon tycker att hennes jakt efter självständighet har varit värd sitt pris.

– På ett sätt saknar jag mina gamla kompisar, i Bollebygd och så. Men jag passar inte in i den bilden. Det hade inte gått. Jag rör mig hela tiden. De som betytt någonting för mig har bara varit faser i mitt liv. De hinner inte med i mitt tempo. Jag är så rädd att fastna någonstans, och inte kunna ta mig vidare. Är man sådan kan man inte binda sig till någon. Så nej, jag ångrar mig inte. Jag har undrat varför jag är som jag är. Jag har alltid känt mig out of place. De enda gångerna jag känt mig rätt de tre senaste åren har varit när jag suttit på en hästrygg. Hästar säger inget. När jag reste runt i USA i två år följde jag bara med hästarna. Det var som att flyga med vinden och se var man hamnade. Så länge jag får rida så kan jag leva var som helst, hur som helst.

Känner du dig aldrig ensam?

– Ibland, men under ett liv – hur många riktiga kompisar har man? I medgång, visst – men när det går dåligt? Anthony är nästan den enda … Ja, han är faktiskt den enda.

– När jag läste sociologi lärde vi oss att det finns två typer av människor. De självständiga och de som är beroende av andra. Om man är beroende blir det svårare att göra egna val. Jag har alltid varit mer självständig.

Hon saktar in och parkerar bilen på garageuppfarten.

– Ensam är stark. Det är ju så.