Drömmen om det bästa

Peter och Mona Carnello har anklagats för barnmisshandel och för att ge sina söner en »Michael Jackson-uppväxt«. I Solsidan spelade pappa Carnello sig själv i en scen där han hotade att sätta lille­bror Lancelot på en »kommunal skola i Fiskis« om han m­issade ännu ett slag. Filter följde familjen från paradvåninge­n på Östermalm till tennisinternatet i Florida för att få svar på frågan: Hur mycket kostar det att lyckas?

Felix Herngren spricker upp i ett finurligt leende, där han står uppe på scenen alldeles innan ett par avsnitt av hans hyper­populära TV-serie Solsidan ska förhandsvisas på Filmhuset i Stockholm.

– Självmordsbombare, inleder han framför bioduken.

Annons

Nervösa fniss sprider sig i bänkraderna, där viktiga TV4-chefer och TV-bolagsmänniskor är uppblandade med Sverigechefer för Bauhaus, Lexus, Xbox och andra företag som betalat sex- eller sjusiffriga summor för att få med sina varumärken i den samtidssatiriska serien. Herngren fortsätter:

– Det sägs att religiösa självmordsbombare drivs av att de ska få 20 oskulder i himlen. 20 oskulder! Vem fan vill ha 20 oskulder? Man vill ju ha tjugo Peter Carnello. Då skulle det bli knulla av.

Nu skrattar hela publiken.

Alla här känner Peter Carnello. Alla har de haft så många möten, affärsluncher och telefonkonferenser med honom att han ofta står som såväl det senast uppringda som det senast mottagna samtalet på deras mobiler. Det är Peter Carnello och hans

produktplaceringsföretag Inbetween Entertainment som dragit in sponsormiljonerna till Solsidan och som nu bjudit in till den här exklusiva förhands­titten. Det är även Peter Carnello som bjuder på de för kvällen speciellt framtagna varmkorvarna Ove-korven och Fredde-korven – namngivna efter H­enrik Dorsins och Johan Rheborgs karaktärer.

Finansiärerna vet att det verkligen blir »knulla av«, det vill säga kommersiella succéer, när Peter Carnello är med och håller i trådarna. Ingen riskerar därmed att tolka Felix Herngrens udda ut­talande som något annat än en fin gest, ett stort tack till den svenska produktplaceringspionjären. I det premiäravsnitt av den andra säsongen som sänts på TV några dagar före den här visningen, och som sågs av smått osannolika 2 530 000 tittare, kunde de närvarande dessutom se att Felix Herngren till och med skrivit in Peter Carnello i handlingen. I scenen spelar Peter och hans fru Mona sig själva i den roll som har gjort dem såväl omskrivna som ökända – den som hårdsatsande föräldrar till de tennis­spelande sönerna Elliot och Lancelot.

Sedan flera år tillbaka har sönerna privattränare som de drillas av två till fyra timmar om dagen, och som reser med dem på träningsläger och tävlingar över hela världen. Båda har gymmat med pappa Peter sedan sexårsåldern, och storebror Elliot, 16 år gammal, bor numera i Florida på världens mest respekterade tennisinternat.

Satsningen är helhjärtad och målet till synes glasklart: världstoppen och ingenting annat.

I höstas deltog Peter Carnello i Debatt då temat var elitsatsning. Till SVT:s hemsida formulerade han ett inlägg under rubriken: »En atlet måste byggas tidigt.« Där redogjorde han inte bara för tennissatsningen, utan vek också ut sitt förakt för allt vad jante och lagom heter: »I Sverige är det inte alltid populärt att ta plats och sticka ut. Ni vet… vem tror du att du är? Du kommer aldrig lyckas. Du är för kaxig. Många har svårt att glädjas åt andra för att de själva knappt orkar ta sig ur sängen på morgonen.«

Som vanligt när familjen Carnello figurerat i svenska medier dök det upp anonyma kommentarer. Någon skrev att de är »en plastig familj med spruckna drömmar«, en annan att Elliots och Lancelots uppväxt »påminde om Michael Jacksons« och en tredje att det bara handlade om pengar och att »den här farsan vill ha avkastning på sina investeringar«.

Vad Peter och Mona Carnello än anser om den sortens invändningar kunde de anonyma insändarskribenterna snart se dem i Solsidan:

»Vad är det här för några jävla sosse-slag!« gastar Peter till sin son på en av Saltsjö­badens röda grusbanor. Sedan hotar han Lancelot med att han ska få börja i »kommunal skola i Fiskis«, den betydligt mer medelklassiga grannorten Fisksätra, om han inte skärper till sig under privatlektionen.

»1 500 spänn i timmen och du rör inte på dig. Kom igen nu, livet handlar om att leverera, Lancelot. Fokus!«

För någon som känner till Peter är det svårt att säga om det är skådespel eller om han bara är sig själv.

SOLSUGEN. I sommar ska Peter och Mona Carnello sälja lantstället på Värmdö för att köpa ett hus nära sönernas tennisakademi i Florida.

I Bradenton, Florida, är Nick Bollettieri Gud. Här startade den före detta fallskärmsjägaren internatskolan Nick Bollettieri Tennis Academy 1978, och i takt med att före detta elever som Jim Courier, Monica Seles och Andre Agassi blev världsettor steg både skolans och dess grundares status.

Annons

Sedan en tid tillbaka bär en av Bradentons boulevarder Bollettieris namn, och inne på hans stammis­ställe, den italienska restaurangen Gio’s, finns en hel vägg med fotografier där tennis­frälsta gäster blivit plåtade tillsammans med honom och hans till synes ständiga framgångs­leende. Bollettieri­akademin är som ett enda stort tennis-Disneyland, som en stad i staden. Inne i det gräddfärgade klubbhuset är väggarna fyllda av posters som visar gamla elever som Maria Sjarapova och systrarna Williams i ögonblicken då de just har slagit in matchbollen i någon stor final.

Här på akademin vet tennisstjärnorna att de får vara i fred. Ingen kommer förbi vakterna vid ingångens bronsförgyllda Nick Bollettieri-staty utan att visa upp en personlig inbjudan. Väl innanför grindarna övervakas besökarna av ett flertal heltidsanställda detektiver som smyger omkring bland de perfekt klippta buskarna. Detektiverna ser också till att eleverna följer akademins strikta regelbok.

I reglerna står det bland annat att det ska vara släckt i elevernas lägenheter efter tio om kvällarna, att det är förbjudet att lämna området utan lov, att man inte får ha kärleksrelationer och att detektiverna vid minsta misstanke om alkoholdrickande eller marijuanarökning får göra razzior i spelarnas lägenheter och kalla dem till förhör.

Åker man dit för något av det förstnämnda kan man klara sig undan med straffarbete i matsalen i två veckor. Gör man sig däremot skyldig till något av det sistnämnda är det bara att packa väskorna – utan att få tillbaka en endaste av de cirka 300 000 kronor det kostar att gå här per år.

– Det är tufft, men det ska också vara tufft att bli tennisspelare, eller hur Elliot? säger Peter Carnello och vänder sig mot sin äldste son i den amerikanska hyrbilens baksäte.

Elliot nickar instämmande.

– Det här är en miljö där varje dag och varje t­räningspass är och ska vara som en Wimbledon-final, fortsätter Peter. Det är matcher, matcher, matcher för att klättra uppåt eller ramla neråt bland träningsgrupperna. Ibland vinner du och ibland f­örlorar du och passar inte det så får du ringa Bris.

– Vi brinner för tennisen, säger Elliot om sig och sin lillebror. Det är ju en del som kommer hit till akademin och tror att de brinner. Sedan upptäcker de att man måste gå upp klockan sex varje morgon. Jag vet flera som inte fått åka hem till sina f­öräldrar och som därför gjort dumheter så att de ska bli utslängda från skolan. Det var en kille som ville hem och som snodde en golfbil och körde ner den i en av sjöarna. Han blev utkastad med huvudet före.

Peter, Mona och Lancelot är i Florida för att hälsa på Elliot, som har bott och tränat här sedan början av 2009, och för att lillebror Lancelot ska vara med i Little Mo International Open – inofficiellt VM för pojkar födda 2001. Tanken är att Lancelot redan i höst, efter tredje klass, ska ta ett avbrott och följa i sin storebrors spår. Mamma Mona flyttar i så fall med till Bradenton för att ta ansvar för hans undervisning.

Elliot har skött sin svenska skolgång på distans sedan han hoppade av Östermalmsskolan Carlssons i femte klass. Det enda teoriämne han läser här i Florida är något som kallas för Game On, en kurs som skapats och hålls av skådespelaren Steve Shenbaum, mest känd för en liten roll i komedin American Pie 2.

En övning kan vara: »Om du var en bil, vilken bil skulle du i så fall vara och varför?« Sedan får du tala om saken inför Shenbaum och ett tiotal andra elever, varefter ditt kroppsspråk och din självbild diskuteras och analyseras utifrån valet av bil. Game On handlar om medieträning inför livet som proffs.

Elliot säger att han först tyckte Game On-undervisningen var »bland det töntigaste jag varit med om«.

– Men efter ett tag insåg jag att jag tog för mig mer – både bland kompisarna och på banan. Det är ju mycket roligare än svenskläxan jag har nu. Jag ska skriva en artikel som ska vara som om jag intervjuar Selma Lagerlöf.

– Men jag har disciplin och det har flutit på bra. Det var inte heller så mycket att jag slutade skolan som att jag bytte skola. Jag gled mer och mer ifrån mina vänner som hängde på Karlaplan och McDonald’s hela dagarna. Nu har de börjat festa, kröka och annat. Så det var antingen den vägen eller den här.

När Elliot föddes kom Peter och Mona, som enligt Mona ser sig själva som »supersportmänniskor«, bara på tre sporter som de tyckte att deras son skulle testa.

Det blev fotboll i Djurgården för att deras Östermalmsvåning ligger nära Stadion, det blev golf för att det »kryllar av golfbanor« vid deras lantställe ute på Värmdö och det blev tennis för att de har promenadavstånd till Kungliga tennishallen.

Elliot ledsnade snart på fotbollen, tyckte golf var för långsamt och visade sig, när han satsade allt på det tredje alternativet, ha talang på tennisbanan.

När han var elva tog han sin första privatlektion på Stockholms tennishall med den internationellt erfarne tränaren Håkan Ekvall.

– Sedan dess har jag gett allt, säger Elliot.

FOKUSERADE. Elliot och Lancelot älskar sin tennis. På Lancelots önskelista den senaste julen stod det – efter Xbox 360, legogubbar, kamera och 2000 kronor – »att få spela mer tennis«.

Peter Carnello parkerar nedanför familjens lägenhet som ligger på andra våningen i en gräddfärgad huslänga. Där uppifrån kan man genom palmbladen skymta de flesta av akademins runt 50 tennisbanor, det stora gymmet med inomhusbanorna samt klubbhuset och den pool där spelare, tränare och föräldrar kan ta igen sig i det eviga solskenet.

Familjen Carnello tillbringar alla skollov hos Elliot i Bradenton. Ibland, som den här gången, har de med sig Yerko Müller. Svenskchilenaren, som till vardags tränar lillebror Lancelot varje dag hemma i Sverige, kuskade tidigare jorden runt med före detta världsnian Joachim »Pim-Pim« Johansson.

– Mona ringde mig för fyra år sedan, minns Yerko. Elliot hade precis tagit sina första privatlektioner på Kungliga. De hade hört talas om att jag skulle på en större tävling i Frankrike med Sveriges mest lovande spelare och undrade om det fanns plats. Nu fanns det inte det, men hon var påstridig. Så jag sade att jag skulle kunna träna med Elliot om han kom över till Södertälje. Vi började med en gång i veckan, det ökade och sedan fick han följa med till Frankrike ändå.

Yerko fastnade för Elliot direkt.

– En sådan ung kille med en sådan intensitet, som bara vill gå hela vägen, som ger 110 procent varje dag så fort han går på en tennisbana, det är det bästa som finns för en tennistränare.

Snart slipade Yerko också på grundslagen hos lille­bror Lancelot, som då bara var en välling­drickande fyraåring. Med egen proffstränare utvecklades bröderna snabbt. Satsningen väckte uppmärksamhet bland jämnåriga och deras föräldrar, och ledde så småningom till ett par artiklar om familjen i Svenska Dagbladet och tidningen Svensk Tennis.

I slutet av 2008 deltog Elliot Carnello i ungdomsturneringen SALK Open i Stockholm. Där spelade han en match som alla närvarande kommer att minnas för all framtid. Elliot hade lottats att möta en enligt honom själv »helt okej kille« på centercourten, där det är som »en gladiatorarena där man tittar ner i ett hål«.

Elliot kände att intresset för honom var stort efter medieuppmärksamheten, och att alla i publiken ville att han skulle förlora matchen. Elliot låg under med 2–5 i första set och förlorade en boll som motståndaren menade avgjorde setet. Själv hade han för sig att det återstod minst ännu en boll, och protesterade.

– Det blev en diskussion och en funktionär fick komma dit, minns Elliot. När man är oense om bollar i juniortennis så går man alltid tillbaka till den ställning som man senast var helt överens om, och i det här fallet blev det 15 lika. Vi visste ju inte, men jag blev ändå kallad för fuskare. Sedan vann han ändå första set.

– Det blev snart lite som en gladiatorkamp och som om någon skulle dö därnere, minns Mona med stora ögon.

– Alltid när jag förlorar första set går jag ut på toaletten, fortsätter Elliot. Jag gör det för att fokusera. Jag brukar säga »din jävla idiot vad dålig du är« till mig själv tills jag hämtar mig och kommer igen. På vägen tillbaka till banan fick jag nu höra »din jävla fuskare« och »din lilla skit, tro inte att du är nåt«. Och så går jag ut på banan igen och det är helt sjuk hatstämning uppe på läktaren. Jag förlorade första gamet och alla blev helt vilda av glädje. Så skrek jag upp till publiken, det var säkert hundra stycken och nästan bara vuxna. Jag kände att de kunde ta sitt jävla lagom och sitt jävla jante någon annanstans. Sedan vann jag tolv game på raken och de två sista seten med 6–1, 6–0.

Annons

Mona säger att hon ville ta Elliot av banan.

– Jag kände att det hade gått över gränsen: »Vi kan inte utsätta honom för det här.«

Peter tänkte annorlunda:

– Jag sade: »Det här gör honom bara till en ännu bättre tennisspelare.« Det här visar att våra pojkar står över allt elakt som sagts och som kommer att sägas om dem. Elliot visade vilken krigare han är.

Elliot konstaterar att upplevelsen hur som helst fick honom att vilja flytta från Sverige. Han har inte tävlat i sitt hemland sedan dess.

För att övertyga Elliots rektor Pia Lindberg på Carlssons skola om att distansundervisning och en Floridaflytt var det enda rätta för honom, tog Peter Carnello med sig det före detta tennisproffset M­agnus Norman till det första mötet. Magnus Norman står nära familjen Carnello: Peter har hjälpt Magnus med sponsorkontakter utanför tennisbanan, och Magnus har hjälpt Peters söner på densamma.

Under våren har lillebror Lancelot till och med tränat med Magnus Norman, som i maj 2000 var Sveriges senaste världsetta och som därefter tränade Robin Söderling till den yttersta världstoppen.

STYRKETRÄNING. Peter har tränat Lancelot och Elliot på gymmet sedan de var sex år gamla, främst för att förebygga skador.

Yerko Müller tittar på klockan. Det är snart dags för Lancelots första match i Little Mo-turneringen. Han ska möta en kille som vunnit Nebraskas delstatstävling.

– Har du allt? Bandana, vatten och energy bars? ropar Mona till Lancelot, som sitter inne på sitt rum och googlar bilder på bilar.

– Jaaa, ropar Lancelot tillbaka.

– Så där sitter han jämt när han inte spelar tennis, säger Peter. Han älskar bilar. »När jag blir proffs ska jag köpa en Lamborghini till dig, pappa«, brukar han säga. Han är rolig, Lancelot. Som en liten hundvalp.

– När Roger Federer var i Sverige och spelade Stockholm Open i höstas trängdes alla barn för att få hans autograf. Det struntade Lancelot i. När han såg Federer på parkeringen utanför Kungliga Tennis­hallen gav han istället Federer sin egen autograf. Den skulle han säkert vilja ha i framtiden, tänkte Lancelot.

Nick Bollettieris svarta stadsjeep står parkerad utanför tennisakademins inomhushall. Den i dag 80-årige tennistränaren går upp klockan fyra varje morgon, spelar oftast en golfrunda på förmiddagen och sedan är han här inne i hallen och ger lektioner tills mörkret faller utanför.

Nick Bollettieri tycks gilla Carnellokillarna och deras attityd. I en paus mellan två privatlektioner säger han med raspig röst:

– De är kaxiga, men har också all rätt att vara det.

I sin träningsoverall och sin supersolade hud ser Bollettieri ut som vilken Black Jack-spelberoende Florida-pensionär som helst. Men han om någon vet vad han talar om när det kommer till tennis.

– Elliot och Lancelot vill verkligen gå långt med sin tennis. Det visar de ju om inte annat med att de har sökt sig hit.

Skulle du kunna göra en stjärna av vilken treåring som helst?

– Inte en stjärna, men jag skulle kunna få fram en bra tennisspelare med perfekt teknik. Alla som spelar tennis tusen och åter tusen timmar kommer såklart att bli bättre. Den kritiska tiden är den som Elliot är inne i nu när han är 15, 16 år. Du kanske träffar en tjej, dina föräldrar kanske skiljer sig, vad som helst kan hända när du håller på att bli vuxen och kommer ut i världen. Det är bara Gud som vet vem som blir nästa världsetta.

Lite senare kommer Elliot cyklande från sin etta, som ligger ett par hundra meter bort på gatan med det inte helt blygsamma namnet Champions Walk. När han hoppat av sin mountainbike kommer Yerko och Lancelot släntrande från tävlingen.

Elliot frågar hur det gick i första matchen.

– Lancelot vann med 6–0, 6–0, svarar Yerko.

Sådana utklassningssiffror är inte ovanliga när Lancelot möter spelare i sin egen ålder. När man ser honom spela är det svårt att tro att det är en tioåring som är där ute på banan, och inte en otroligt kort 16-åring. Yerko säger att Lancelot definitivt har chans att vinna hela turneringen.

Att Lancelot har kommit längre än storebror Elliot har sin naturliga förklaring: han var mycket yngre när han började elitsatsa.

– När jag var som Lancelot kunde jag knappt hålla i racket och träffa anläggningen, säger Elliot. Du får ett sådant otroligt försprång när du är liten och slår 3 000 bollar om dagen. Men sedan jämnar det ut sig lite allt eftersom. Jag har fått pusha mig själv.

Flaggorna som fladdrar i vinden där pojkturneringen spelas säger det mesta om tennisens internationalisering de senaste decennierna. När Sverige dominerade herrarnas ATP-tour under 1980-talet och den första halvan av 1990-talet kom motståndarna allt som oftast från klassiska tennisnationer som USA, Australien, Frankrike, Spanien, Tyskland, Argentina och före detta Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Här i Bradenton har varje knattes land fått sin flagga hissad. Det blir en färgmosaik som representerar alla kontinenter. Ändå har några fanor, till exempel Jemens, halats.

– Det var några amerikanska föräldrar som tyckte att det var stötande att ha uppe de arabiska flaggorn­a, säger Peter som tycks veta det mesta om det mesta även här i Florida.

Han vet vilka ryska föräldrar som fuskat med sina barns födelsedatum så att de ska se bättre ut för sin ålder, för att enklare kunna locka sponsorer till sin satsning. Han vet att en italiensk pappa med kepsen bakochfram bär peruk – och han vet att självaste Nick Bollettieri måste ta 1 000 dollar i timmen för sina privat­lektioner för att, som han sagt till Peter, »betala sina sju fruar, sina barn, sina barnbarn plus det att han spelar på allt«.

Peter vet också, efter att ha talat med hundratals föräldrar, tränare och barn från hela världen, att Elliots och Lancelots tennissatsning inte sticker ut internationellt. De hela tiden höjda prispengarna, sponsoravtalen och den allt tuffare konkurrensen får allt fler föräldrar att, likt systrarna Venus och Serena Williams ökände pappa, inleda sina barns karriärer så tidigt att de har tennisbollar uppsatta i barnvagnen.

– Det var först när vi kom hit till USA som vi förstod vad som krävdes, säger Peter och menar att svenska tennisföräldrar förs bakom ljuset av svenska klubbtränare och Svenska tennisförbundet.

– När Elliot var med i VM för tolvåringar i Miami hade alla han mötte egen coach med sig. Ingen gick i vanlig skola. Här träffade vi en massa föräldrar vars barn tränat heltid från det att de var sex år. Förbundet vet det här, men har svårt att ta bladet från munnen. De är rädda för att tappa alldeles för många medlemmar på det.

När Peter för ett par år sedan var med om att arrangera en av Sveriges största juniortävlingar, Catella Junior Masters i Båstad, delade han och Magnus Norman ut en enkät till föräldrarna. En av frågorna var hur mycket de kunde tänka sig att årligen lägga ut på sitt barns tennis.

– De flesta skrev 5 000 till 10 000 kronor, minns Peter. Och detta är föräldrar till Sveriges bästa juniorer! Det kommer du dessvärre inte långt med i tennis. Jag respekterar verkligen allas satsningar, men då får man också respektera vår. Det jag skulle kalla för en satsning kostar 100 000 till 500 000 kronor för en juniorspelare. Så då gäller det att hitta sponsorer och andra finansiella lösningar.

Peter Carnello vill inte gå in närmare än så på vad allt kostar runt hans söner.

Det går tillbaka till hans bakgrund.

Pengar, säger han, var inget man pratade om där han växte upp.

Peter hette Carlsson när han växte upp som sladdbarn med sin mamma Syrena i M­ärsta, en Stockholmsförort som ligger så långt norrut med pendeltåget att den nästan borde ses som en förort till Uppsala.

Peter var fyra år när pappan lämnade familjen.

De skulle aldrig ses igen.

När Peter i de sena tonåren fick höra att hans pappa hade gått bort flera år tidigare, utan att han ens blivit bjuden på begravningen, kände han att han ville ta bort allt från sin fars sida. Det första och mest självklara var efternamnet. Han ville ta chansen att byta till ett namn »med mer internationell klang«. Efter visst laborerande blev det Carnello.

Snart lämnade Peter Carnello också Märstas loftgångar för Stockholms innerstad.

Han sökte jobb som dörrvakt och fick anställning hos den svensk­italienska krögar­familjen Montanari på deras Stureplansställen Valentino, Martini och Atlantic.

– Det var fina ställen där man jobbade i smoking och där sportbilarna rullade upp, minns Peter. Man skulle vara äldre men jag ljög om min ålder och började träna på gym. Jag kom ju från Märsta och hade inte så mycket att glänsa med, så jag lärde fort känna en massa människor på gymmet – som visade sig vara fel människor. Det vill säga andra dörrvakter. Sedan kan man tycka vad man vill om dörrvakter, jag menar, jag var ju en själv. Men jag ville vidare och då var man tvungen att träffa andra vänner.

Peter var redan då smått översocial och blev vän med alla i Stockholmsnatten – kändisar, riskkapitalister, advokater, revisorer, den jugoslaviska maffian.

– »Jokso«, juggeledaren Dragan Joksovic som blev skjuten på Solvalla, var alltid otroligt trevlig och schysst mot mig. Han kallade mig för »Bamse« för att jag var så stor. Jag fick hur mycket kontakter som helst genom honom och en massa andra. Allt ledde hela tiden vidare. De stoppade tusenlappar i näven på mig för att komma in eller för att jag skulle hålla koll på någon åt dem.

Snabbt lärde han sig hur allt hängde samman i Stureplanskretsarna.

– Det var de med större plånböcker som hade med sig tjejer som verkade tycka att det var kul att vara med, lite som kungens kaffeflickor. Och kring de här tjejerna svärmade yngre killar och artister. Jag såg den här mixen och rörde mig hur lätt som helst där. Jag kunde skåda det nyktert och städat och träffa rätt folk. Min gåva är och har alltid varit att läsa människor fort. Det slår sällan fel. Sedan ordnade jag alltid trevliga efterfester klockan fyra när ställena stängde.

Vid den här tiden bodde Peter hos en kompis, så efterfesterna fick hållas på annat håll.

– De flesta tyckte att jag var spännande. Jag har alltid varit ärlig och inte försökt ljuga och göra som JW i Snabba cash: »Hej, jag heter von Utter. Vill ni följa med mig till mina jaktmarker?« Det var ju inte det. Jag var en vanlig kille som hade lätt för att skapa relationer och få förtroende. Och som ville göra affärer. Stora affärer.

KLIPPARE. Mona Carnello säljer inte bara bostäder – hon och Peter köper också in villor på Lidingö, som de tillsammans med en kompanjon bygger om till lägenheter som därefter omvandlas till bostadsrätter.

Peter Carnello inledde en karriär som dörrförsäljare av symaskiner, och var snart Husqvarnas bästa säljare. För pengarna gjorde han några snabba klipp på fastighetsmarknaden och – svisch! – när 1980-talet gick över i 1990-tal strosade Peter omkring i tweedkavaj och tofsloafers, med en Rolex runt handleden och ett klippkort hos Concorde i plånboken.

Sedan landade han ett jobb hos Animat Movies som gick ut på att han skulle sälja in den tecknade Pelle Svanslös på den amerikanska marknaden. Amerikanerna var inte jätteintresserade av en katt som blev mobbad för att han som liten kattunge fått sin svans avbiten av en råtta, men lät honom ändå komma över på möten om och om igen.

Hemma i Stockholm träffade han Mona. Hon hade vuxit upp i ett överklasshem i Boden och var i motsats till Peter, enligt henne själv, »super­bortskämd«. Ett ensambarn som alltid fått allt hon pekat på.

Monas pappa Kjell hade ärvt ett framgångsrikt åkeri av Monas farfar och varje gång det snöade sade han: »Nu snöar det tusenlappar«, eftersom han också hade hand om snöröjningen.

Uppväxten medförde också att hon under sin skoltid blev »dragen i håret« av avundsjuka klasskamrater.

Så fort Mona hade tagit studenten flyttade hon ner till Stockholm, där föräldrarna köpte en lägenhet åt henne i Vasastan. Mona, som hade tränat till elitgymnast, höll sig i form genom att träna. På ett gym på Sveavägen träffade hon Peter Carnello som enligt henne »alltid var där«.

Peter erbjöd sig att bli hennes personliga tränare. Sedan tog det bara två veckor innan Mona gjorde slut med den norrländska kille hon varit till­sammans med i fyra år, för att istället bli ihop med Peter.

– Jag undrade vad den här Peter var för kille, minns Mona. Han hade en fin bil, backslick och såg ut som någon i Wall Street-filmen. Och så hade han en Louis Vuitton-träningsväska. Det här var 1991, så det var innan någon i Sverige visste vad det var för något märke. Den kostade en förmögenhet. Och den hade han när han gick och tränade!

Väskan hade Peter köpt under en av de amerikanska resorna. Under de tripperna snappade han också upp att man i USA kunde dra in pengar till filmer genom att lite halvdiskret placera produkter här och var i handlingen och rekvisitan.

Genom Animat Movies lärde Peter känna Ingemar Leijonborg, en av TV4:s grundare.

– Vi gjorde en resa till Los Angeles, jag och Peter, och han visade stort intresse för hur man marknadsförde filmerna i USA, minns Ingemar Leijonborg. Så småningom, när han lämnade Animat för att gå sin egen väg, hade TV4 kommit igång. Jag lät honom då prova på sin nya verksamhet, först i programmet Sveriges Lucia och sedan i Hamiltonfilmen Vendetta.

På inspelningsplatsen på Mallorca kände Peter sig motarbetad, inte minst av Stefan Sauk som spelade Hamilton.

– Stefan tyckte att jag var en riktig krämare, minns Peter. Jag kom ju in hos konstnärerna och stod öppet för det kommersiella. Jag sade bara som det var: »Jag är en kille som kommer att leverera pengar. Så att ni kan göra dyrare filmer och större scener, och anställa fler folk i filmteamet.«

Stefan Sauk lugnade inte ner sig förrän Peter Carnello ställde upp som hans sparringpartner, skådespelaren fick måtta slag efter slag mot produkt­placeraren mellan tagningarna.

När filmen väl kom ut visade det sig att Stefan Sauk kanske borde ha varit ännu mer hårdhänt mot Peter än vad han var.

Vendetta var den första svenska filmen med seriös produktplacering. När den kom ut skrev medierna därför lika mycket om de Motorola­mobiler, Tag Heuer-klockor och andra produkter Peter tryckt in, som om filmen i sig och Stefan Sauks skådespelarprestation.

– Stefan blev nästan ännu argare då, säger Peter. När det skrevs artiklar om mig, som när jag blev titulerad »Agent med rätt att göra reklam« på hel­sidor i Svenska Dagbladet, gick han i taket. Han skrev ett tre sidor långt brev på skrivmaskin till mig som jag har kvar. Oj, vad arg han var.

Efter Vendetta drogs Peter Carnello, som så många andra entreprenörer, till IT-branschen. Tillsammans med kompanjonen Anders Hedqvist startade han Fanglobe.com, en portal som samlade artisters fanklubbar och deras merchandise, och flyttade med familjen till London.

– Näthandel fanns inte i skivbolagens kontrakt med artisterna och det utnyttjade vi. Vi sajnade 140 artister och tog in riskkapital. Artisterna gillade oss, men skivbolagen blev förbannade. Alla utom BMG, där Hasse Breitholtz övertygade cheferna i USA om att köpa in sig i Fanglobe.

När Fanglobe var som mest hajpat under IT-yran värderades det till en miljard kronor.

– Det var en overklig tid, minns Peter. Mona var hemmafru, som man är i London. Elliot gick på privat­skola, very posh, och vi bodde på samma gata som en afrikansk prinsessa. Det fanns pool och en fin sjö i närheten. Mona gick och drack afternoon tea och spelade mahjong med andra lyxfruar om dagarna. Själv var jag bara ute och reste hela tiden. Det var möten över hela världen.

Peter Carnello lyckades casha hem »en liten del« innan Fanglobebubblan sprack och Kronofogden knackade på dörren.

– Tack och lov hade jag min telefonbok med över 2 000 nummer och mitt nätverk med jurister, advokater och skatteexperter som hjälpte mig ur allt, säger Peter Carnello. Men det var ett långt efterspel, det tog fem, sex år innan allt var över.

Konkursen fick Peter Carnello att flytta hem till Stockholm och väcka nytt liv i produktplaceringsfirman. Snart träffade han Felix Herngren som först inte hyste några höga tankar om honom – regissören mindes mest det inzoomade Statoil Diners Card som Peter hade fått Stefan Sauk att betala hotellet på Sicilien med i Vendetta-filmen.

– Det var okänsligt och dåligt, säger Felix Herngren.

Med åren blev Peter Carnello smidigare, och Inbetween Entertainment fick snart hjälpa till med finansieringen av Hannes Holms och bröderna Herngrens dramakomedi Varannan vecka. Sedan dess har Peter fått en allt större roll i svenska film- och TV-produktioner. Vad gäller Solsidan jobbar Felix Herngren lika nära honom som de andra manusförfattarna.

– Peter läser manus redan när de olika avsnitten bara är tre-fyra A4-sidor, säger Felix Herngren. Jag tycker att han är oerhört duktig på att hitta företag som är intresserade av att synas utan att det känns för mycket som produktplacering. Är det en scen med en gräsklippare så fixar han gräsklipparspons, istället för att vi bara tar en. Jag tycker att det är viktigt att det blir så subtilt, även om just den här serien handlar om att leva i konsumtionssamhället.

Peter Carnello har skrivit på ett kontrakt som säger att han inte får säga vilka företag som har betalat för att ha med sina produkter i Solsidan. Vad det gäller summorna är han inte mer specifik än att det framgår att »redaktionella samarbeten«, det man i folkmun kallar för produktplaceringar, kostar mellan 300 000 och 1,5 miljoner kronor. Med tanke på att butiksnamn och bilmärken syns och hörs i vartenda avsnitt är det lätt att förstå att Inbetween Entertainment har blivit big business.

– Jag är på väg mot toppen, säger Peter. Den här branschen håller på att explodera, den kan bli hur stor som helst. Den kommer att ersätta den traditionella reklamen. Jag hade kunnat bygga upp ett otroligt spännande företag, alltså till och med mer spännande än vad det är i dag, om det inte vore för familjen och tennisen.

Felix Herngren är i dag nära vän med Peter Carnello. Om det tog tid för honom att förstå sig på Peters produktplaceringsföretag, så har det tagit ännu längre tid för honom att förstå tennissatsningen:

– Jag tycker det är svårt med elitsatsande ungar. Det känns så amerikanskt. Men jag har ju träffat Elliot och Lancelot så mycket att jag har förstått att de trivs med den här grejen. Det intressanta är väl den dagen, om den kommer, när någon av grabbarna säger: »Nej, jag pallar inte det här, det är inte min grej.« Jag är ganska övertygad om att Peter och Mona kommer att säga: »Fine, men du har lärt dig något på det här. Du har fått otrolig erfarenhet och klarat dig på egen hand och rest och kommer att ha glädje av det här hela livet.« Jag är hyfsat säker på att de inte kommer att skrika: »Nu när vi lagt ut nio miljoner så får ni allt fortsätta leverera.«

Precis som varje Stockholmsvardag i Mona Carnellos liv lämnar hon den här torsdagen jobbet hos Privatmäklarna på Karlavägen klockan ett, hämtar sin pärlemo­vita Toyota Prius i parkeringshuset intill och susar över Östermalm för att köpa ett mellanmål på 7-Eleven till Lancelot, som hon sedan hämtar i skolan.

Trekvart senare är vi framme i Södertäljes tennishall.

Hallen där Björn Borg en gång inledde sin karriär är en oansenlig sportlada med ett par tennisbanor, en bowlingdel och en enkel kafeteria. Det enda som utstrålar flärd är Mona: hon bär svarta designer­kläder och ringer och tar emot ideliga s­amtal om lägenhetsvisningar på en iphone med Louis V­uitton-mönstrat skal.

Det är Mona som kontrollerar tennis­verksamheten.

Det var hon som fixade så att Elliot kunde ta sina första privatlektioner på KLTK, Kungliga Lawn-Tennisklubben. Det var hon som hittade Yerko, det var hon som ordnade så att Elliot skulle kunna gå på Bollettieriakademin och det är hon som under de senaste fyra åren har skjutsat Elliot och Lancelot till och från Södertälje.

Dessutom är det hon som, i samråd med Yerko och Elliots tränare i USA, bokar alla Elliots tävlingar, flygbiljetter och hotell så att han kan utvecklas genom att mäta sig mot spelare över hela den nord- och sydamerikanska kontinenten. Och det är hon som ringer runt och ser till att Lancelot får spela matcher mot äldre spelare i Stockholmsområdet.

Det sista är inte det lättaste. Ingen 13-åring vill förlora mot en tioåring, hur talangfull tioåringen än är.

– Jag vet inte om det kommer från min tid som journalist på Veckorevyn, men jag gillar att re­searcha för att hitta det allra bästa, säger Mona Carnello. Jag tar alltid allt tre varv vidare. Jag tänker hela tiden: »Finns det något bättre, finns det någon bättre…«

Peter Carnello har jämfört det som hans fru gör med någon som »står på börs­golvet«; hur hon håller koll på allt, från marockanska turneringar till latin­amerikanska flygbolag och billiga hotellkedjor.

Bredvid träningsplanen hälsar Mona på den forna häcklöparen Ludmila Engqvist, som är här med sin sjuårige son Elias, som även han tar privatlektioner. På banan sätter Lancelot vartenda slag med hög kvalitet.

– Det verkar som att han skärpt till sig, säger Mona.

Hon syftar på turneringen i Florida, där L­ancelot en smula överraskande helt tappade geisten och åkte ut i åttondelsfinalen mot en amerikan med indiska rötter. För att sedan vinna dubbel­turneringen med kompisen Gianluca Quinzi från Italien, plus en nästan lika stor singeltävling för tioåringar i Miami veckan därpå.

Lancelot är med andra ord en humörspelare.

– Vi har skrivit ett avtal, jag och Lancelot. Så fort han har varit dum på träning och på matcher ber han om ursäkt och säger att han aldrig mer ska göra så. Så jag sade: »Du har sagt så en miljon gånger, så nu får det bli bättring.« Jag skrev avtalet i hans rum och här är det.

Mona tar fram en skrynklig papperslapp.

– Här står det: »L­ancelot ska alltid göra som Yerko säger.« »Lancelot ska alltid göra sitt bästa.« »Lancelot ska respektera alla vuxna och göra som de säger och följa regler.« »Påföljder«… det här är viktigt. Lancelot sparar nämligen pengar i ett kassa­skåp. Han tycker att det är jätte­spännande. »Om Lancelot bryter någon av dessa punkter så får han ge sina pengar till Yerko och mamma och pappa.« »Mamma kommer inte att skjutsa Lancelot någonstans eller hjälpa till med läxor och annat.«

Hon pekar på lappen.

– Och där kan du se att han skrivit under och argt ristat in sitt namn.

Efter träningen är Lancelot väl värd de pann­kakor med grädde och sylt som Mona köper med sig från kafeterian.

Den som tror att Peter och Mona Carnello gör sin tennissatsning för att bli rika får den illusionen krossad i samma sekund som hon eller han stiger in i parets åtta rum stora parad­våning mitt på Östermalm.

Mona Carnello visar runt bland dyrbara urnor, kristallkronor och förgyllda thailändska skulpturer. I ett av rummen tronar hennes favoritsamling, en uppsättning med 50 Louis Vuitton-väskor.

– Det var ju inte så att jag från början skulle samla på Louis Vuitton, säger hon. Det är lite som med tennisen. Det bara blev så. Sedan hade jag ingenstans att ha dem, så därför satte jag dem här i biblioteket. Jag fick min första väska just när vi träffades och sedan blev det lite som en grej att när Peter var ute och reste så köpte han alltid med sig en Louis Vuitton-väska till mig. Jag gillar att de är handgjorda, själva hantverket, och att de har funnits i hundra år och inte är som vilka väskor som helst.

Peter inflikar:

– När Mona var som mest förälskad i Louis V­uitton, alltså när märket var på andra plats efter mig, så beställde jag en födelsedagstårta på W­ienerkonditoriet med Louis Vuitton-motiv. Jag var bra på det där med tårtor. När hon var inne på Ralph L­auren beställde jag Ralph Lauren-tårta, och när hon gillade leopardmönstrat så blev det en leopardtårta.

Paret berättar om sina middags­planer för helgen – en inhyrd kock ska servera o­stron, andra skaldjur och sushi – »Östermalmsbricka utan mos«, som Peter C­arnello säger. Han och Mona ska bjuda över ett par av sina vänner nu när de har kommit hem från Florida. I och med att tennisen slukar nästan all tid hinner de annars inte vara lika sociala som de var tidigare.

– Det ska bli kul. Det här är nära vänner och inte som det kunde vara förut, säger Mona.

Hur var det då?

– Östermalm är en sluten värld. Det är exakt som i Solsidan. Det är en uppvisning. Vi var inne i den där cykeln. Vi kunde vara på middagar i Vaxholm där männen satt i ett rum och drack konjak och rökte cigarr och bara talade om sina skärgårdsbåtar och vad de hade på bankkontot, medan jag och de andra fruarna tog hand om barnen. Helt sjukt! Det var tennisen som fick oss att stiga ur och se allt det här utifrån. Nu tycker jag att det är lika sjukt som du säkert tycker.

Hur kom det sig att ni döpte era söner till Elliot och Lancelot? Hörde det till den här uppvisningen?

– Namnen kommer från två filmer, säger Mona. Jag såg Elliot i eftertexterna…

– Vilken var det? Robin Hood? avbryter Peter skämtsamt.

– Nej, det minns jag inte. Men Lancelot kommer från Richard Geres karaktär i Den förste riddaren. Det här var när Peter drev Fanglobe och vi bodde i London. Om jag var på stan med barnvagnen och de frågade vad han hette och jag sade Lancelot så sade alla: »Oh, that’s a very big name.«

– Det är lite som om någon i Sverige döpt sin son till Kungen, förklarar Peter. Jag tycker namnen känns bra, det är internationella namn som de kommer att växa i. Mycket bättre än Tyson, som Mona först ville att Lancelot skulle heta.

– Men om vi får en kille till vill jag att han ska heta Maximus, som i Gladiator, säger Mona. Som en riktig krigare.

– Ja, då skulle du ju inte ge honom någon press alls, skrattar Peter.

Ni tror inte att det har skadat era söner med pressen och medieexponeringen så här tidigt?

– Jag har ju jobbat i den här världen länge och vet hur den funkar, säger Peter. Visst har jag tänkt ett extra varv för barnens skull. Men de har vuxit upp med media. Elliot låg i barnvagnen när vi spelade in Jägarna, han medverkade på en låt med Petter och Feven, han var statist i Lilla Jönssonligan och vi har haft skådisar och artister runt middagsbordet under hela deras uppväxt. Sedan tackar vi inte ja till allt. Vi sade till exempel nej till att Elliot skulle vara med i TV4:s Vill du bli en stjärna? Och när vi väl ställer upp så har vi långt ifrån berättat allt.

Peter tittar ner i köksbordet, ser sedan på Mona och fäster därefter blicken på mig.

– Det känns som om jag måste berätta en sak för att alla ska förstå varför vi snöat in så på det här med tennis.

Peter tystnar för ett par sekunder.

– Jag funderar ofta på hur Elliot och Lancelot kunde bli så drivande personer. Jag tror att det har att göra med att Elliot vuxit upp till hälften hemma och till hälften på sjukhus. När han var fem år blev Mona jättesjuk. Hon bara rasade i vikt, blev inlagd och fick ta en massa morfin, men läkarna hittade inget fel.

Mona Carnello visade sig lida av akut inter­mittent porfyri, en ovanlig kronisk sjukdom som orsakas av en genetisk defekt. Den slår ut nerv­systemet och försvagar på sikt leverns och njurarnas reningsfunktioner.

– Hon var jätte­nära att dö innan läkarna upptäckte vad det var, säger Peter. Hon har det fort­farande och kommer alltid att ha det. Hon måste sköta kost och sömn och träning och får inte stressa. Det är bara hundra personer som utvecklat sjuk­domen i Sverige, så det sker som du säkert förstår inte så mycket forskning. Det finns ingen business i det.

Medan han pratar kommer Lancelot in och sätter sig vid bordet.

– Jag vill säga det här så att du förstår att vi inte är några duvungar, fortsätter Peter. Vi har varit frustrerade. Vi har varit ledsna. Men vi har vägrat ge upp trots att Försäkringskassan velat sjuk­pensionera Mona. Det var väl där som vi kände vad som var viktigt och oviktigt här i livet. Mina två krascher, dels i fastighetsbranschen och dels med Fanglobe, är ingenting mot Monas sjukdom. Jag är inte ett dugg rädd för Kronofogden.

– Vad är Kronofogden för något? avbryter Lancelot.

– Livet är ju upp och ner, Lancelot, förklarar Peter. Som att du var glad och arg i dag. Pappa gjorde en dålig affär och blev skyldig en massa pengar. Men jag hade inga pengar så då fick kronofogden komma och ta våra saker. Tänk dig att någon kommer in på ditt rum och tar allt ditt lego, alla dina TV-spel, allt. Du har ett spel kvar men ingenting du kan spela det på, och så får du behålla några pennor. Så var det för mig.

Peter vänder sig tillbaka mot mig.

– Vi lever sedan den tuffa tiden efter ett gemensamt motto i vår familj: »Ny dag – nya möjligheter!« Alla motgångar fick oss att känna att barnen är viktigast. När de ville spela tennis så ville vi stötta dem till hundra procent. Jag ville ge dem något som jag aldrig fick som barn.

LANDSFLYKT? Peter funderar på att låta L­ancelot börja tävla för Norge. »Jag är så trött på en massa svenska saker och då främst på juniorsatsningen hos Svenska tennis­förbundet. Det är så mossigt.«

Alla pengar, alla ansträngningar, alla privattränare och all planering till trots – det finns saker som ingen kan styra över.

Peter och Mona är väl medvetna om att deras söner är små för sin ålder.

Tidigt uppsökte man Astrid Lindgrens barn­sjukhus och specialister på kliniker i Göteborg, Europa och USA för att ta reda på hur långa Elliot och Lancelot skulle bli och om det fanns något de kunde göra för att de skulle växa snabbare.

– Det är egentligen för tidigt att dra några växlar på Lancelots längd, säger Peter. Men hans kurva är ganska lik Elliots i den åldern. Elliot är väldigt sen – det är vi fullt medvetna om. Både jag och Mona var själva sena in i puberteten. Enligt alla undersökningar av helt oberoende specialister kommer Elliot att bli mellan 177 och 185 centimeter lång. Sedan ska det vara ett plus att bo i solen i Florida – ljuset, värmen och maten kan ge lite extra växt.

På akademin i Florida förklarade Nick Bollettier­i vitsen med att vara lång i dagens tennis:

– Du har en sådan otrolig fördel i serven där du kan komma upp högt, och i grundslagen där du kan möta bollen högt och nästan slå den nedåt på motståndarens planhalva. Är du kort får du inte alls samma fart och tryck. Det är den här utvecklingen vi sett inom tennisen de senaste tio åren. Spelarna har blivit större, starkare och mer hårdslående.

Bollettieri såg krasst på Elliots och Lancelots tennis­­­­framtid.

– Om de ska nå långt måste de snart växa till sig. I tennis är det som med David och Goliat. Visst, David vinner som i Bibeln ibland, men du har alltid en fördel om du är stor i tennis. Om du tittar på de bästa i världen just nu så är ingen under 1,85. Killarna är talangfulla och då särskilt Lancelot. De rör sig bra och spelar smart för sin ålder. Men om de sedan ska ha en chans mot världsstjärnorna… det beror mycket på hur långa de kommer att bli.

Vid köksbordet på Östermalm säger Peter Carnello:

– Självklart vill vi att de ska nå så långt som möjligt. Men givetvis finns det också en dold plan B. Det är något vi tänkte på tidigt. 90 procent av dem som går på Bollettieri får stipendier för att läsa vidare på universitet. Så det som vi lägger nu får Elliot och Lancelot tillbaka om de någon gång i framtiden skulle vilja studera. Elliot talar redan svenska, engelska och spanska flytande. Han skulle kunna gå in i ett styrelserum i Sydamerika och säga att han vill ha en miljard till en oljeplattform. Han skulle kunna bli vad som helst. Men just nu är det tennisen.

Mona reser sig upp och tar fram en förvånansvärt stor skål med lösgodis.

– Ibland känner jag bara för att strunta i det här, säger hon. Allt planerande. Det blir så att jag känner: »Kan vi inte bara sticka iväg på en solsemester någonstans?«

– Och fem minuter senare är det som bortblåst, säger Peter. Det är ju så det är att ha familj. Det är kött och blod och känslor.

– Alla, inte minst våra Östermalmsvänner, säger att vi gör en sådan uppoffring, säger Mona. Jag känner inte så. Det här är så roligt att jag känner att jag vill ha ett barn till så att man får göra det ett varv till. Nu vet vi hur man gör. Nu har vi tränat på två stycken. Det bästa vore om det blev en tjej. Hon skulle få heta Kennedy Carnello. Det är fyra gånger enklare, och fyra gånger så billigt, att slå sig fram på damsidan. Då skulle vi hänga tennisbollar i barnvagnen.