Johann Neumanns vidunderliga historia

Han växte upp hos två alkoholiserade föräldrar och tillbringade tonåren på en bordell i Wien. Han värvades till Sverige av Dramaten, genomgick världsunika medicinska experiment och blev vän med Ingrid Bergman. Här är berättelsen om »Iprenmannens« liv bakom reklamskratten.

Om värken i lederna inte väcker honom tidigare brukar Johann Neumann vakna vid åttatiden på morgonen. Ofta ligger han kvar ett tag och låter kroppen mjuka upp sig innan han stiger in i köket och sätter på vattenkokaren. Medan teet drar går han in i vardagsrummet och ställer sig framför det mäktiga kinesiska skåpet i mörklackat cypressträ där han förvarar sina Buddhastatyer. En av dem föreställer Johanns guru Shabdrung Rinpoche den nionde.

När han hällt vatten i de sju silverskålarna framför altaret offrar han en matsked te och lite ris i en silverskål, tänder en sticka med rökelse och börjar sakta gå genom lägenheten sjungandes sitt mantra: »Ommahommm-ommahomm-ommahommm-ommahommm.«

Annons

Precis som varje annan morgon höjer han sedan den rykande stickan mot en av de kinesiska vaserna och skänker goda tankar till dem som skapade den med sina händer och antikhandlaren han köpte den av.

Som en sömnig dirigent för Johann sedan staven försiktigt vidare mot en stor inramad duk i mönstrat tyg som hänger bredvid altaret. Det är en mandarinrock som Ernst Rolf bar när han invigde Chinateatern 1928, fyra år innan han dog i sviterna av ett ofullbordat självmordsförsök. Även rocken välsignas innan han skrider vidare bland alla tavlor och kinesiska mattor, antika möbler och konstböcker i bokhyllan. Den doftande röken fyller snart hela lägenheten.

Så stannar han upp – den rykande stickan dröjer sig kvar vid en av de många tygdukarna på väggen, en thanga, som visar Buddha i klassisk lotusställning. Han fick dukarna av syster Amita, Sveriges första buddhistiska nunna, innan hon dog för åtta år sedan.

Inne i köket far stickan över det nya kylskåpet, där han förvarar pillren och sprutorna med hormoner – testosteron, tillväxthormon, kortison och levaxin – som han måste ta varannan dag för att överleva.

På diskbänken har tekannan med Prince of Wales dragit färdigt. Också den välsignas. Det var under sin tid som konservatorlärling i London han lärde sig dricka te, under helgerna då han gick med Ingrid Bergman på gallerier och muséer.

– Jag är en lyckans ost, du vet. Tänk på alla intressanta människor jag lärt känna. Mitt liv har varit så rikt och fantastiskt och har haft så många faser.

I vardagsrummet fastnar staven med rökelse vid en liten oval guldram på chiffonjén. Fastklämt innanför glaset sitter ett svartvitt gulnat fotografi av en ung kvinna med mörkt hår och runda kinder.

– Mamma måste stå kvar där. Henne har jag fortfarande inte bearbetat färdigt. När jag tänker på hur hon och pappa betedde sig kan jag fortfarande inte förstå… Jag tror aldrig att jag har sett henne nykter. Har jag berättat att mina föräldrar ville sälja mig till en cirkus?

Ensam. Johann Neumann med sina jämnåriga skolkamrater i Falkenstein. »När jag blev mobbad brukade jag bussa vår varghund på dem.« Foto: Privat

Egentligen borde Johann Neumann överhuvudtaget inte finnas. Inte bara för att hela hans levnadsöde ter sig overkligt, som taget ur en skälmroman, eller för att han inte hade överlevt om forskarna på Karolinska Institutets avdelning för endokrinologi inte utvecklat en ny hormonbehandling just när Johann landade i Sverige för snart fyrtio år sedan. Faktum är att hela Johann Neumanns liv har kantats av hot mot hans existens.

Det började redan innan han föddes.

När Anna Betterman förstod att hon var gravid drabbades hon av panik. Mannen, Johann Neumann, var en släkting. Förhållanden mellan släktingar hörde förvisso inte till ovanligheterna i den lilla österrikiska byn Falkenstein, men Anna Betterman var inte ens kär i Johann Neumann. Hon älskade en annan man, men han hade dött i Ryssland några år tidigare när han slogs för tyskarna under andra världskriget.

Trots att Anna gjorde flera desperata abortförsök på egen hand födde hon på hösten 1949 en pojke. Eftersom hon och Johann skämdes över att de inte var gifta bodde Anna kvar hemma hos sina föräldrar med pojken. Först när han var ett år gammal gifte paret sig och flyttade ihop som en familj på den lilla vingård där familjen Neumann tillverkat vin sedan 1717. Pojken fick sin pappas namn, det markerade att han också skulle ta över gården en dag.

När Johann junior var två år började Anna oroa sig över att han växte så dåligt och tog honom till barnkliniken i Wien. Läkarna konstaterade att hans hypofys var skadad och inte tillverkade tillväxthormon som den skulle.

Resorna till Wien blev många under de kommande åren. Föräldrarna betalade för en rad olika behandlingar. Utan resultat. Till slut tvingades de konstatera att han inte skulle växa som andra barn.

I Falkenstein, en bergsby utan bilvägar, där tegelhusen hade utsikt över de  vidsträckta fält där invånarna ägnat sig åt vinodling och jordbruk sedan medeltiden, fanns det ingen plats för någon som Johann Neumann. Men någon nytta skulle han ändå göra. Han fick stanna hemma hos barnpigan och lära sig sy, laga mat och sopa golv. Det hände att barnflickan klädde av honom och visade upp hans dockliknande kropp för grannar och andra nyfikna.

Annons

– När mamma och pappa insåg att jag var för klen för att ta över vingården visste de nog inte riktigt vad de skulle göra av mig, säger Johann. De var missnöjda och skämdes. Mamma brukade gömma undan mig när de hade gäster. Pappa kunde titta på mig och säga: »Var kommer du ifrån?« Han ville alltid ha en son, sa han. Jag sa: »Jag är ju din son.« »Ja« sade han, »men du är inte den son jag vill ha.« När jag var fem år ville de sälja mig till en cirkus. De trodde nog att det skulle vara det bästa för mig.

När Johann började skolan såg han ut som en treåring och blev snabbt utsedd till klassens mobbningsoffer. Efter ett tag vande sig de andra barnen vid hans litenhet och lät Johann vara. Helst satt han för sig själv och tecknade.

– Jag kunde sitta på kökstrappan om somrarna och titta på maskrosor som trängde igenom kullerstenarna. Så ville jag också bli. Vilken livskraft.

Efter skolan gick han ofta hem till sin farmors brors familj för att slippa ifrån sina föräldrar som ofta bråkade. Särskilt när de var fulla.

– Jag kommer ihåg när mamma kom in från stallet efter att ha mjölkat korna en kväll. Jag var kanske sju år. Det var fullmåne, pappa blev alltid konstig då. Mamma kunde inte hålla tyst, hon irriterade honom. Hon var full. Plötsligt slog han henne och började trampa på henne. Hon låg på golvet och blödde. Jag hoppade upp på bordet och plockade fram den stora slaktkniven ur lådan och viftade mot honom och sa: »Om du inte slutar så mördar jag dig.« Han såg på mig och skrek: »Min son vill mörda mig!« innan han sprang ut.

När skolkamraterna kom i puberteten, och plötsligt skröt om erövringar och flickvänner, kände sig Johann ännu mer utanför. Han började gömma sig och slutade bada om det fanns risk att någon skulle se honom.

– Jag kom i puberteten mentalt, men inte fysiskt. När jag var fjorton år såg jag ut som en åttaåring. Jag kan se det ur tjejernas perspektiv också – förlåt mig, men vem fan vill ha en åttaåring i sängen? Jag kämpade för att inte bli vansinnig. Jag hade lusten, men kunde inte få utlopp för den. Jag var som en oladdad pistol.

– En gång frågade mamma varför jag inte hade några fläckar i byxorna. Jag förstod vad hon menade och började smörja in honung i kalsongerna.

När Johann gått ur grundskolan bestämde hans föräldrar att han skulle åka till huvudstaden och utbilda sig till urmakare, ett yrke som Johann, som bara var en dryg meter lång, borde klara av. Johann vägrade. Han ville bli konstnär.

– De förstod inte vad jag pratade om. Men när jag insåg att urmakeriet var en chans att komma bort från Falkenstein gav jag med mig. Fast jag lovade mig själv att jag ändå skulle bli konstnär så fort jag var färdig med utbildningen.

Johanns pappa vägrade att betala någon hyra för Johann i Wien, men Johanns farbror, som var polis i huvudstaden, ordnade så att Johann fick bo hos två kvinnor som farbrodern kände. Allt de krävde var fem kilo potatis i månaden. Lägenheten låg på Wimbergergasse – mitt i stan – och allt verkade perfekt.

Första natten i sitt nya hem insåg Johann att farbroderns relation till de båda kvinnorna inte var enbart vänskaplig. De var prostituerade. Varje natt kom kunder på besök, och eftersom den lilla lägenheten bara hade ett sovrum fick Johann sova i hörnet för att inte störa.

– Det var så rått och fick mig att tänka på pappa. Jag sa till mig själv: »Hansi, du ska inte älska med kvinnor på det sättet när du blir stor.« Jag hade ju sett djuren betäcka varandra på gården. Till och med de var mer finurliga.

Efter ett tag kom Johann ändå riktigt bra överens med dottern, Renate. Han lyssnade fascinerat när hon berättade om kundernas olika önskemål och vad kvinnor uppskattar hos en man.

– Hon lärde mig mycket om den fysiska relationen mellan kvinnor och män. Hon sa att många män tror att de måste vara så tuffa för att vara en man. Men en man måste också vara mjuk och feminin. Hon sa att männen tror att det bara är stammen på trädet som kvinnor vill ha, fast det i själva verket är hela trädet – med alla gröna löv och söta frukter. Jag tycker fortfarande att det är fult att säga hora, det är världens äldsta yrke.

Fåfäng. Johann i en av sina favoritkostymer – i kinesiskt råsiden – och Borsalinohatt. »Jag är speciell, säregen, udda… ett original.«

Livet i Wien blev snabbt ganska inrutat. På dagarna gick han i skolan sedan gick han hem till Renate och hennes mamma. Han undvek platser med mycket folk, där han riskerade att känna sig uttittad.

– Ibland fick jag utbrott och skrek: »Vad är det med er? Vill ni ha ett foto? Ska jag ställa mig i ett glasskåp hemma hos er så ni kan titta ordentligt?« Jag kommer ihåg en gång när jag var 17 år och pappa var på besök. Vi skulle gå in på ett värdshus tillsammans med min onkel. En kvinna i dörren sa: »Vet du inte att det är förbjudet för barn?« Pappa och min onkel bara skrattade åt mig. Andra kan förnedra en – men ens egen far… Det tog i hjärteroten. Jag kunde ha mördat dem. Jag gapade så mycket jag kunde: »Ni är idioter, ni har ingen hjärna! Det är som om man har skitit i er hjärna och glömt att spola! Det luktar unket. Pyton!« Då lovade jag mig själv att aldrig bli som pappa.

När Johann övertalades att ställa upp i en tävling i TV som efterlyste »Österrikes kortaste man« lärde han känna Fritz Hakel, en kortväxt man som arbetade på Burgteatern i Wien.

– Om man var så kort i rocken som jag var fanns det inte så många yrken att välja på. Man kunde bli jockey, jobba som portier på lyxhotell, på cirkus eller på teatern. Det var mina fyra alternativ.

När han var klar med urmakarutbildningen gick Johann till teaterdirektören, som förklarade att de inte hade behov av några fler korta skådespelare, men skrev upp Johanns telefonnummer. Några månader senare ringde han. Dramaten i Stockholm behövde en kort person för rollen som cirkusdirektören Lilleputten i Kasimir och Karoline.

Johann »visste inte ens att det fanns något som hette Stockholm«, men tvekade inte en sekund. Han var tjugo år, 124 centimeter lång och hade just fått sitt första jobb. Han skulle vara skådespelare på den kungliga svenska teaterns stora scen. För första gången i hans liv ville någon ha honom – inte trots att han var kort – utan tack vare att han var det.

Dåsig. Eftersom Johann led av kortisonbrist innan han kom till Karolinska Institutet var han ofta trött. »Jag somnade på bussar, i skolan, när som helst.« Foto: Privat

Eva Tisells vänner har efteråt beskrivit det som att åsynen av den lille Johann Neumann väckte hennes moderskänslor för första gången. Eva var i 70-årsåldern och hade inga barn. Hennes make, den österrikiske manusförfattaren Franz Winterstein, hade dött två decennier tidigare och hon levde ensam i en pampig våning på Norrmalm i Stockholm. I bokhyllorna trängdes signerade pjäser och romaner som hon fått av författare hon arbetat med. Som chef för Nordiska teaterförlaget hade hon ett brett kontaktnät. Även konsten på väggarna skvallrade om hennes nära relationer med den yttersta kultureliten. Ovanför matsalsbordet hängde ett screentryck av Picasso som hon fått av Bertolt Brecht.

Det var Evas goda vän, Karl Gerhards älskare och sekreterare Göthe Eriksson, som presenterade henne för den försynte mannen med det pojkaktiga utseendet. De kom bra överens, och hon bjöd hem Johann och Göthe på middag. Under resten av vintern gick Johann allt oftare från repetitionerna på Dramaten till Evas lägenhet.

I våningen bredvid bodde Greta Ekman, en elegant dam som också levde ensam sedan hennes make, den legendariske teatermannen Gösta Ekman den äldre, dött efter flera års kokainmissbruk. Skådespelaren Gösta Ekman, som ofta hälsade på hos sin farmor Greta, minns hur Eva drogs till Johann:

– Eftersom Eva och min farmor var farstugrannar kände jag Eva väl. Man märkte att hon kände väldigt starkt för Johann. Med sin känsliga läggning förstod hon att han haft det svårt, inte bara för att han såg annorlunda ut, utan också för att han hade en smärtsam bakgrund, där hans österrikiska familj inte var snälla mot honom.

– Det var som att stiga in i himlen, säger Johann. Jag kom som en gatkatt helt utan framtidsutsikter och blev inlyft i ett palats. Plötsligt umgicks och festade jag med alla berömda intressanta människor från Dramaten och andra konstnärer som hängde hos Eva. Tutta Rolf, Per Gerhard, Roman Polanski… Jag upplevde att dessa människor förstod mig. De arbetade med känslor. Jag behövde inte förställa mig. Det var den bästa tiden i mitt liv. Och så jag fick betalt. Dessutom åt jag bra mat gratis på Dramaten och bodde på ett hotell i närheten. Jag levde så gott att jag blev tjock under den där vintern.

När de skulle spela pjäsen för sista gången hade Johann svårt att koncentrera sig. Han tänkte bara på att han snart skulle tvingas åka tillbaka till Wien.

– Jag grät hela föreställningen. När jag stod i kulisserna och hulkade kom en scenarbetare fram och gav mig en konjak för att trösta mig. Sedan gick jag in och sade mina repliker. När vi tog emot publikens applåder hade jag fortfarande tårar i ögonen. Det var som att dö.

Tillbaka i Wien tog Johann ett jobb på en verkstad där han lagade trasiga kameror. Men pengarna räckte inte långt, Johann var deprimerad och riskerade att hamna på gatan. De sociala myndigheterna planerade att placera honom på ett hem för folk som inte kunde ta hand om sig själva. Han började fundera på att ta sitt liv.

Efter några månader fick han besök av Eva, som var på väg till Rimini på semester.

Annons

– Hon såg hur olycklig jag var och sa att hon ville ge mig en chans till ett bättre liv. Han frågade om jag ville följa med henne till Stockholm.

Tacksam. Utan Eva Tisell hade Johann blivit kvar i Wien. »Jag har haft många skyddsänglar i mitt liv, men Eva var den största.« Foto: Privat

Några månader senare flyttade Johann in i Evas lägenhet. Därefter fick de många gästerna som kom på middag hos Eva vänja sig vid att de också hälsade på hos en liten österrikare. En av de återkommande gästerna var Linda Krüger, i dag chef för Teater Accent, som då pluggade på Dramatens elevskola.

– Eva var kanske den häftigaste person jag mött. Hon hade en unik erfarenhet av teater och var en mittpunkt för teaterarbetare från hela världen som kom dit och drack te. Samtidigt bjöd hon in sjuttonåriga teaterelever som jag. Plötsligt satt man bredvid Ingrid Bergman eller någon Hollywoodskådis som skrattade på svenska. Eva och Johann hade en märklig relation, som mor och son. Hon var ju 50 år äldre än han. Det märktes att han kände stor tacksamhet. Tillsammans hade de ett väldigt aktivt socialt liv med många middagar. Johann sprang på Östermalmshallen och de tjafsade om vem som skulle göra vad.

Efter Kasimir och Karoline kom inga fler erbjudanden från Dramaten. Eva insåg att Johann behövde något annat att ägna sig åt. Hon skrev in honom på en svenskkurs för invandrare och eftersom Johann ville bli konstnär såg hon till att han fick gå på konstskola och måla hos flera av hennes konstnärsvänner.

– Eva skolade mig på många sätt och mitt självförtroende växte enormt. Jag gick hos konstnären Rune Jansson, som var professor på Konsthögskolan, och hos Olle Bonnier. Eva lärde mig om litteratur. Hemma i Falkenstein hade vi bara Bibeln, och den läste vi inte. Hon visade mig hur man skulle hålla besticken och att man inte fick prata med mat i mun. Jag visste ingenting om sånt.

När Johann inte målade sydde han dockor och kläder av tygbitar som han fick från Dramatens kostymavdelning. Han drömde om att skapa ett eget modehus som skulle heta Flamingo. Han hade läst om Christian Dior, och ville precis som förebilden sy direkt på den nakna kvinnokroppen.

– Jag älskade kläder och tyckte om att klä mig som en gentleman. Ganska snobbigt. Det var kanske ett sätt att kompensera att jag var så liten. Jag ville se ut som Humphrey Bogart. Men eftersom jag var så liten fick jag köpa barnkläder. Det fanns en fransk butik på Grevgatan som sålde fina barnkläder. Eva gav mig nästan allt jag ville.

Rastlös. »Jag är försiktig med alkohol. Jag har alkoholism i generna. Ensamhet kan ibland göra att man dricker för mycket. Då påminns jag om mina föräldrar och tänker: ›Neumann, skärp dig nu!‹«

En kväll bjöd Eva skådespelerskan Anita Björk på middag. Hennes man, Carl Hirsch, var läkare på Karolinska Institutet. När han fick syn på Johann utbrast han: »Han vore ett intressant fall för professor Luft.«

Under professor Rolf Lufts ledning höll forskarna på Karolinska avdelning för endokrinologi på att utveckla en ny metod för att behandla kortväxta. Metoden gick ut på att man tog hormoner från döda människors hypofyser och injicerade dem i människor vars hypofyser producerade för lite tillväxthormon. Behandlingen hade aldrig testats på en vuxen människa, men med Carl Hirschs hjälp övertalade Eva läkarna att Johann skulle vara perfekt för deras försök.

Läkarna konstaterade att hans hypofys troligtvis skadats under förlossningen eller när hans mamma försökt göra abort.

Bara några månader efter att behandlingen påbörjats blev Johanns kläder för små.

Professor Anna-Lena Hulting, som i dag är Johanns läkare på Karolinska institutets avdelning för endokrinologi, beskriver Johann som »en viktig patient« för forskningen kring tillväxthormoner för kortvuxna.

– Han var den första patienten som fick den här behandlingen i vuxen ålder. Normalt sett sluter sig tillväxtzonerna i skelettet i puberteten, men eftersom Johann inte kommit i puberteten fanns möjlighet att ge tillväxthormon.

På fyra år växte Johann från 124 till 148 centimeter. Den snabba tillväxten gjorde dock att ryggen växte snett och Johann drabbades av en besvärlig skolios. När läkarna dessutom erbjöd honom en testosteronbehandling – som skulle bromsa tillväxten, hjälpa honom att komma i puberteten – tackade han ja.

– Fram tills han var i tjugoårsåldern hade Johann tacklat tillvaron genom att spela tuff och röka cigarr, säger Hulting. Men tillvaron blir komplicerad om du bara är 124 centimeter lång. Inte ens vanliga stolar fungerar. Att vara 148 centimeter är en väldig skillnad.

Under den här perioden slutade Johanns hypofys helt att producera också de livsnödvändiga hormonerna kortison och sköldkörtelhormon.

– Johann hade tur som kom till Karolinska just vid tiden för de här vetenskapliga upptäckterna. Om man spekulerar i att han varit kvar i Österrike, där de inte hade de här metoderna, vet vi inte vad som hänt, säger Hulting.

De banbrytande försöken på Johann och andra patienter ledde så småningom fram till att man lyckades framställa samma tillväxthormon syntetiskt. Därmed var man inte längre beroende av att samla in hypofyser från döda människor. Upptäckten gjorde Rolf Luft till en av världens mest kända endokrinologer och ledde till att det svenska läkemedelsföretaget Kabi kontaktade det amerikanska bioteknikföretaget Genentech och tecknade världens första industriella kontrakt för framställning av läkemedel med genteknik. Snart nådde en färdig produkt marknaden. Tillväxthormonet Genotropin blev en av den svenska läkemedelsbranschens största försäljningssuccéer någonsin.

Societetslejon. Med vännen Ingrid Bergman på Hotell Reisen i Stockholm strax före hennes död. »She was a lady. Sådana kvinnor finns inte i dag.« Foto: Privat

Johann påkallar servitörens uppmärksamhet med ett »Ursäkta, min herre«, beställer in två glas ale och rättar vant till den handknutna flugan medan han lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Utanför fönstren på Cadierbaren på Grand Hotel i Stockholm glimmar kvällssolen som guld i Strömmen. Johann lägger det ena benet över det andra så att den skräddarsydda kostymen åker upp tilläckligt mycket för att blotta ullstrumporna och de handsydda läderskorna. Hans sällskap, skådespelaren Nils Kärnekull, är nästan lika stilig i marinblå dubbelknäppt kavaj, ljusblå scarf och matchande näsduk i bröstfickan.

Johann och Nils träffades för sex år sedan i Wien, där en reklambyrå ville använda två kortvuxna män som rymdvarelser i en reklamfilm för ett europeiskt telekomföretag. När Johann fick se den 154 centimeter långe Nils utbrast han: »Var fan har de hittat dig?«

Varje gång en regissör vänder sig till ett svenskt castingföretag med en förfrågan om »en liten man« brukar de få fram ungefär samma tio personer. Eftersom den österrikiska mobiltelefonreklamen var en av Nils första hade Johann aldrig sett honom förut.

I dag är den 33-årige Nils tillsammans med Johann Sveriges mest framgångsrika korta skådespelare. Han läser på Calle Flygare teaterskola och spelar, när han har tid, i reklam- och spelfilmer. I höstas kunde han ses på landets biografer som Brasse Brännströms assistent i Kenny Begins.

– Jag brukar prata med Johann om manusen jag får. Han ger råd. Han är också en förebild eftersom han inte bara har fastnat i komiska roller. Han har spelat på Dramaten och i flera filmer.

Sedan Johann och Nils träffades i Wien har de fortsatt att umgås privat. De senaste åren har de planerat att själva dra igång någon typ av projekt med sig själva i huvudrollerna. De har pratat om att göra en Nils Poppe-inspirerad fars, en Karl Gerhard-revy med nyskrivna kupletter eller ett TV-program.

– Som Filip och… vad heter han… Fredrik? Fast värdigare, säger Johann. Vi skulle inte driva med folk.

Den här soliga kvällen på Grand pratar de om sin senaste idé: ett pausprogram som de tänkt pitcha för SVT. I programmet, med arbetsnamnet En stund på Grand, skulle Johann och Nils sitta i baren med inbjudna gäster, svara på tittarbrev och prata om livets goda.

Reklamfilmerna för Ipren satte igång en trend och i dag är det vanligt att reklambyråer frågar efter skådespelare som är kortvuxna eller har udda utseenden. Eftersom det i Sverige finns så få att välja på är arbetsmarknaden ganska god. Samtidigt innebär bristen på konkurrens att man lätt blir överexploaterad.

– Man hamnar lätt i en viss typ av roller bara för att man är kort, säger Nils. Det ska ofta vara komiskt. Jag vill göra seriösa grejer också. Finns det ingen som kan erbjuda de rollerna får vi skapa dem själva. Ett program i SVT med två korta programledare skulle onekligen röra om i grytan.

– Tittarsiffrorna skulle stiga mot skyarna. Vi två korta män med utstrålning skulle fokusera på kvalitet. Och det behöver inte betyda kaviar. Det kan vara isterband och god öl, säger Johann.

– Vi skulle exempelvis kunna tala om var man äter den bästa hamburgaren, fortsätter Nils.

– På Island, flikar Johann in.

– Jo, eller var man dricker den bästa Coca-colan.

– Också på Island, säger Johann. Vet du varför? Vattnet.

Efter att Johann spelat in den första reklamfilmen för Ipren kontaktades han av FKV, Föreningen för kortvuxna, som tyckte att Johann drev med korta människor.

– Det är larvigt. Man kan inte ha den inställningen till livet. De utgår från att man som kort lider av allting. Jag försöker vara glad i stället. Om jag kan tjäna pengar på att jag är kort så är det väl bra?

Samtidigt håller Johann med Nils om att korta skådespelare lätt blir rollsatta och betraktade som pajasar.

– När någon rollbesätter en film och behöver en polis så är det självklart att den personen ska ha mörkt kort hår och vara 1,80, men så ser ju inte samhället ut, säger Nils. Jag tror att det kommer att vända. Det är som att svarta skådespelare ett tag alltid skulle spela skurkar.

Johann böjer sig framåt och rättar till kudden som han lagt bakom ryggen.

– Tänk dig en kort person som Hamlet. Att höra någon som inte är fysiskt perfekt läsa »Att vara eller inte vara…« Bara hans gestalt ställer ju samma fråga. Det skulle bli.. starkt. Nästan desperat.

Utpekad. »Som ung blev jag arg om folk tittade på mig. Jag kunde inte prata om det; jag skämdes så. Nu har jag kommit till insikt om att kroppen inte är jag.«

Efter flera års konstnärsstudier insåg Johann att han saknade motivationen som krävdes för att arbeta som konstnär. Eva var mån om att han ändå skulle hitta ett arbete. Hon kunde inte försörja honom hur länge som helst. Trots en hög levnadsstandard var hon inte särskilt förmögen. Framför allt började hon bli gammal.

Johann hade under tiden i Stockholm fått en bred kulturell bildning. Han frotterade sig med Eva på Dramatens premiärer, besökte Stockholms muséer och deltog ivrigt i de intellektuella middagskonversationerna med gästerna hemma på Norrlandsgatan.

När diskussionen om yrkesval återigen blommade upp var Johann bestämd. Han ville vara skådespelare eller jobba med konst.

Sedan debuten på nationalscenen hade han gjort ytterligare ett statistinhopp – som »Armfeldts lakej« i Sven Delblancs Kastrater – men det var inte lätt att som outbildad kortväxt invandrare få några större roller.

Genom Evas chef Lars Schmidt och hans exfru, den svenska Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman, som bodde i London, lyckades Eva ordna ett lärlingsjobb åt Johann hos en engelsk konservator.

– Mister Benis var också ganska kort i rocken, nästan som jag. Han undervisade mig under fyra år. Vi gick runt i antikhandlarna och satt på Browns hotell och drack te och talade om konst och religion. Vi fann varandra. Jag bjöd på Jägermeister och österrikisk korv som mina släktingar skickade.

Under Johanns fyra år hos Mister Benis betalade Eva för att han skulle kunna bo på ett elevhem i Belsize Park, tillsammans med andra svenska ungdomar som pluggade i London. Han fick snabbt smeknamnet The Count, Greven.

– Jag hade så eleganta kläder. Jag kan vara ganska snobbig om jag lägger den sidan till. Skitförnäm, skulle jag kalla det. Föreståndarinnan tyckte inte om mig. Hon var irriterad för att jag rökte cigarr på rummet. Men en dag ringde Ingrid Bergman till hemmet för att få tag på mig innan hon skickade en svart limousin för att hämta mig. Jag var så jävla mallig så jag nästan sprack.

Johann och Ingrid spenderade ofta helgerna tillsammans. Den åldrade filmstjärnan hade i hemlighet skilt sig från Lars Schmidt och var märkt av den behandling hon fick för sin bröstcancer. Ingrid tog med Johann på muséer och teatrar och berättade för honom om filmen hon just spelade in med Ingmar Bergman och om Humphrey Bogart, som också var så kort att hon under inspelningen av Casablanca fått gå i små diken bredvid honom.

– Hon levde tillbakadraget då, säger Johann. Mest umgicks vi hemma i hennes hus i Chelsea. Men jag minns en gång när Eva kom på besök och Omar Sharif var där. Vi fyra åkte ut till någon liten stad i England och drack champagne i det gröna.

Efter fem år i London frågade Benis om Johann ville bli hans partner, men Johann längtade till Stockholm. Han ville inte lämna den åldrande Eva ensam.

Kosmopolit. Ordförandeskapet i Buddhismens vänner har givit många nya bekantskaper. Till höger Rajesh Hamal, en av Nepals största skådespelare. Foto: Privat

Johann lyckades inte få något arbete som konservator i Sverige. Tillsammans med Eva bestämde han sig för att det var Jantelagens fel. Med urmakarutbildning, flera års konststudier, konservatorutbildning och små delikata fingrar var han helt enkelt för kompetent. Som av en slump fick han istället ett statistjobb i den isländske regissören Hrafn Gunnlaugssons filmatisering av Ivar Lo-Johanssons novell Bödeln och skökan. Gunnlaugsson imponerades av Johanns korta men inlevelsefulla insats som bordellkund och gav honom en större roll i sin nästa film. Korpens skugga gick upp på bio i Island, Norge, Sverige, Frankrike och USA och byggde regissörens internationella rykte som en stor regissör.

1984 beslutade dessutom Försäkringskassan att Johann hade rätt till sjukersättning på grund av sin värk, benskörhet och den skolios han fått efter behandlingen på Karolinska Institutet.

När Gösta Ekman för sista gången skulle spela kassaskåpsexperten Charles-Ingvar »Sickan« Jönsson i Jönssonligan på Mallorca såg han till att hans gamle vän Johann Neumann fick rollen som den slemmige skurken Ödlan. Året därpå fick Johann sin hittills största teaterroll, som Luxembourg, kungens hovnarr, i Jan Bergmans uppsättning av Strindbergpjäsen Carl XII på Dramaten. Den stjärntäta ensemblen – med bland andra Johan Rabaeus, Björn Granath och Örjan Ramberg – och det faktum att Johann aldrig haft så många repliker gjorde honom nervös. Han plågades under repetitionerna av att han inte lyckades få liv i karaktären och störde ideligen regissör Bergman med frågor.

Till sist tröttnade Örjan Ramberg.

– Han blev irriterad på mig och började gnälla, säger Johann. Så jag sa till honom: »Ska vi bråka… eller ska vi supa?« Han blev paff och sa: »Det är klart vi ska supa.« Så vi gick ut och hade jättekul tillsammans på Teatergrillen. Örjan lärde mig väldigt mycket sedan. Det var han som fick mig att hitta rollen.

Örjan Ramberg minns också händelsen men menar att Johann är onödigt självkritisk.

– Det är klart att om man aldrig har jobbat på en scen så måste man lära sig vissa saker. Det var mest tekniska saker som vi jobbade lite extra på. Men grunderna hade han i sig: Den stora smärtan. Känslan. Bara han gick in på en scen så hamnade han i blickpunkten. På en scen syns det om en människa har erfarenheter.

Efter premiären den 1 december 1990 var recensionerna ljumma, men i Dagens Nyheter framhöll Ingela Lind »Johann Neumann som den gripande dvärgen Luxembourg«.

Fängslad. »Jag hade gärna satsat mer på skådespeleriet, men det är svårt nu. Iprenfilmerna har bränt sönder mitt ansikte.«

En dag berättade Eva att hon läst i tidningen om en svensk kvinna som under en resa till Asien i början av 50-talet konverterat till buddhismen och blivit Sveriges första buddhistiska nunna. Nu föreläste kvinnan varje lördag i Etnografiska museets kinesiska tempelsal.

– Jag åkte dit, och jag vet inte vad det var, men så fort jag såg alla dessa bhuddor blev jag helt tänd. Det var en helt ny värld att utforska.

Johann var snart en återkommande gäst på Syster Amitas föreläsningar. Han började samla på asiatisk konst och inredde hela sitt rum på Norrlandsgatan som ett buddhistiskt tempel där han mediterade. Snart blev han också inbjuden till syster Amitas lägenhet.

– Buddhismen hjälpte mig att tänka mer positivt. Att inte ge efter för de negativa tankar som hemsökte mig. Jag insåg att jag inte kunde förändra min längd, men att jag kunde förändra min inställning till den.

Syster Amita drev föreningen Buddhismens vänner, en sammanslutning av buddhistiskt intresserade från hela landet. Föreningen väckte snart uppseende i asiatiska buddhistiska länder och Syster Amita blev med tiden ett välkänt namn i hela den buddhistiska världen. Genom henne lärde Johann känna en mängd nya människor, både i Sverige och i Asien. Han fick bland annat besök av en mycket förmögen indisk kvinna, vars familj ägde ett imperium av textilfabriker sedan generationer.

– Nita Thappar delade mitt konstintresse. Vi fann varandra direkt. Något år senare när jag och Syster Amita var inbjudna till en kongress i Nepal hälsade vi på henne i New Delhi. Sedan fortsatte vi att skriva brev till varandra och jag hälsade på när jag var i Asien.

I början av 90-talet var Johann själv en stor profil bland Sveriges buddhister. Syster Amita, som då var i 80-årsåldern, bad Johann att bli hennes efterträdare och ta över Buddhismens vänner.

Eva, som var jämngammal med syster Amita och skeptisk till Johanns religiösa engagemang, tvingades vänja sig vid Johanns buddhistiska vänner och besökande munkdelegationer från Indien och Tibet. Hon var ateist och hade läst Jan Myrdals böcker om förtryckande munkar i Tibet. Diskussionerna blev ofta högljudda.

– Jag tror att Eva nästan blev lite svartsjuk, säger Linda Krüger. Hon var så fäst vid Johann och när hon blev gammal tog det sig uttryck i en blandning av oro och känsla av ensamrätt. Hon blev kanske lite överbeskyddande när han skulle frigöra sig och skapa ett eget liv.

När Eva var 90 år gammal flyttade hon till ett äldreboende på Gärdet. Där drabbades hon av leukemi och lades in på sjukhus.

– Vi var många som oroades över vad som skulle hända med Johann när hon dog, minns Linda Krüger. De två hade ju varit som en symbios så länge. Det var hennes stora oro. Jag tror det var därför hon kämpade sig kvar så länge.

– Eva ville hela tiden förbereda mig på att jag inte alltid skulle ha henne: »Nu har jag gjort mitt. Jag är en gammal kärring och kan dö vilken dag som helst.« Jag satt vid hennes säng och grät, säger Johann.

Sjukdomen gjorde Eva alltmer svag och förvirrad. Den sista gången de träffades såg Eva på Johann från sjuksängen och sade: »Varför bor vi så här? Du och jag brukar ju bo på mycket finare hotell.« När hon insåg var hon var berättade hon stolt att en av sjuksköterskorna känt igen Johann från Jönssonligan på Mallorca. Hon log och bad honom gå hem och vila, så skulle hon ringa nästa dag.

– Ett dygn senare ringde de från sjukhuset och sa att hon var död, säger Johann. Jag kommer aldrig att få träffa henne igen, men hon har präglat mig så mycket att hon finns i mig. Det är som om du förädlar en vinstock med en annan sort. Även om det inte är samma druvor, så finns en droppe av dem kvar. När jag kom dit var hon fortfarande varm. Jag öppnade fönstret för att släppa ut anden och läste några tibetanska texter. Sen åkte jag hem och drack ett glas champagne.

Minnesmärke. Efter Syster Amitas död reste Johann till Nepal med hennes aska, där han lät bygga en stupa, ett buddhistiskt gravmonument, till hennes minne. Foto: Privat

En ung assistent i rockabillyfrisyr släpper in Johann i reklamfilmregissören Jesper Kouthoofds till kontor ombyggda garage. Den gamla nedfarten leder ner till ett vidsträckt rum där väggar, golv och tak målats helvita. Mitt i rummet står en samling vaxade sportbilar, uppställda som prydnadsföremål. Innanför dem, vid ett skrivbord som är belamrat med skärmar, skissblock och syntar, reser sig en långsmal man med tovigt hår, trasiga svarta jeans och en slapp t-shirt.

– Men hallå Johann, säger Jesper Kouthoofd.

– God dag monsieur, säger Johan Neumann.

Kontrasten mellan den rufsige regissören och Johanns gråa pressveckade ullbyxor, rutiga keps och Ralph Laurent-sportjacka är total.

När reklambyrån Garbergs 1999 fick i uppdrag att göra en reklamfilm åt värktabletten Ipren gick uppdraget till Jesper Kouthoofd. Tillsammans arbetade de fram en idé om en levande värktablett som skulle sjunga texten på förpackningen.

De trodde egentligen inte att läkemedelsföretaget Pharmacia Upjohn skulle köpa idén. Reklam för läkemedel var vid den här tiden alltid seriös, mer inriktad på att upplysa om produktens effekter än på att underhålla.

Landets alla kortväxta statister – och ett fyrtiotal personer med vad som i efterlysningen beskrevs som »udda utseenden« – dök upp på provfilmningen där de fick mima till »Jag är Ipren, den intelligenta värktabletten« och låtsasspela gitarr.

– Vi var rädda att det skulle bli för lustigt och inställsamt, säger AD:n Petter Öden. Men så fort vi såg Johann var det givet. Han hade en väldigt speciell energi. Med honom blev Iprenmannen galen, nästan lite farlig. Det har med blicken att göra. Man vet inte var man har honom.

Även Jesper fastnade för hans speciella utseende, hans knyckiga sätt att röra sig, hans österrikiska brytning och teatrala sätt att prata. Dessutom kändes det betryggande att veta att han stått framför en kamera förut.

Johann tyckte att det lät som en galen idé, men åkte till inspelningen med tanken att han i alla fall skulle dra in lite välbehövliga pengar.

I själva verket trodde ingen annan heller särskilt mycket på idén, men de berusades av känslan att ha lyckats sälja in ett så galet koncept till ett läkemedelsföretag.

Jesper Kouthoofd minns:

– Det regnade hela dagen, så vi satt mest och väntade. Sedan spelade vi in nästan hela filmen på tjugo minuter. Den blev inte så snygg. När vi hade klippt färdigt kände vi bara: Vad är det här för skit? Vi skulle göra reklam för ett läkemedel och så gjorde vi… det här. I slutändan tror jag att det var Johanns utstrålning som räddade den.

Någon månad senare satt Johann och Evas gamla vän Linda Krüger hemma och tittade på TV:

– Jag hade inte sett Johann på många år, men kände igen honom med en gång. Jag bara skrattade högt. Typiskt Johann! Klart att han har hittat en ny födkrok i reklambranschen, tänkte jag. Han har alltid gjort saker fullt ut så det var självklart att han skulle göra en reklamfilm som var galnare än alla andra.

Sedan dess har Ipren bytt ägare flera gånger och de ansvariga på reklambyrån har ersatts. Jesper och Johann är i dag de enda som varit med hela vägen.

Filmerna med den lille blå mannen som söker upp och sjunger för folk som har ont hör i dag till den ytterst lilla skara svenska reklamfilmer som överlevt ett helt decennium. De har tagit hem en rad priser och gjort Jesper Kouthoofd till en av Sveriges absolut bäst betalda reklamfilmsregissörer.

Johann och Jesper sätter sig ner vid ett stort svart bord, mellan några gamla militärmotorcyklar och ett arkadspel.

– Har du hört något från Garbergs? frågar Johann.

Det har talats om att de ska spela in en ny reklamfilm, för att uppmärksamma att det är tio år sedan den första filmen kom, men än är inget spikat. Faktum är att läkemedelsföretaget McNeils planer är så hemliga att Johann inte ens vet om han kommer att få kliva in i Iprendräkten igen. I branschtidningar som Resumé och Affärsvärlden har det ryktats att det inte blir några fler filmer. Johann är mån om att få besked så snart som möjligt eftersom han är sugen på att resa till Nepal. Ovissheten kring en eventuell inspelning har redan tvingat honom att ställa in en resa till en buddhistisk konferens i Thailand som han var bjuden till i egenskap av ordförande för Buddhismens vänner.

Jesper går bort till sin skärm och visar Johann sina skissfilmer med idéer för kommande inspelningar. Filmerna spinner vidare på temat i de tidigare, där Johann söker upp folk som har ont och sjunger för dem. Johann lutar sig mot skrivbordet och tittar roat på filmerna, där Jesper klippt ihop scener från actionklassiker, men lagt in textremsor som »Har du tandvärk eller ledvärk?«

Jesper förklarar att det kommer att innebära mer skådespeleri för Johann än i de två senaste filmerna – i den ena satt han still framför en TV och suckade åt reklam för »Iprenkopior«, i den andra sprang han in i en jättestor låda med Iprenlogga, och läste speakertexten: »Nu i en ny förpackning.«

– Det blir nog lite fler repliker också, säger Kouthoofd.

Johann lyfter tekoppen och sväljer.

Reklamfilmsinspelningarna har ofta inneburit lättförtjänta och välbehövliga pengar, men när Johann haft fler repliker har de också blivit en påminnelse om hur ringrostig han är som skådespelare. För några år sedan när de spelade in en film där Iprenmannen – inspirerad av Lasse Berghagen och Sven-Göran Eriksson – skulle visa upp sin påhittade skiva »Iprens favoriter«, fick han så svår prestationsångest att han bröt samman.

Petter Ödén minns:

– Det var första filmen där han verkligen pratade. I de tidigare hade han bara mimat till sång. Vi tycker att han är rolig hela tiden. Men han kände att han sa fel eller stakade sig i repliken och blev helt förkrossad.

– Som skådespelare jobbar du med känslor, även om det bara är reklam för en värktablett, säger Johann. Jag ville att det skulle bli perfekt. Mina begränsningar gjorde mig galen.

Efter otaliga omtagningar kände Jesper att de hade tillräckligt med material. Men Johann skämdes.

– När vi var klara började jag gråta. Jesper och de andra försökte trösta mig men jag satte mig i en taxi med sminket på, åkte hem, lade mig i sängen och bara grät. Sedan ringde jag min manager och klagade och sa att jag inte klarade av mina repliker.

När filmen var färdig kom Johann förbi med sin vän, prästen Gunnar, för att granska resultatet. När de såg hur Jesper klippt ihop tagningarna blev båda fulla av skratt och Johann kunde slappna av. De tre filmer Johann spelat in sedan dess har inga eller ytterst få repliker.

Ett av Johann Neumanns mest anmärkningsvärda drag är hans märkliga förmåga att hamna bland de mest framgångsrika människorna i vilken sfär han än befinner sig. Överallt tycks han ha lämnat outplånliga intryck efter sig. Skådespelaren Reine Brynolfsson, som träffade Johann under inspelningen av Korpens skugga, säger att »Johann betytt oerhört mycket« för honom:

– Det var en tuff inspelning på Island. Det var en av mina första filmer och jag var väldigt stressad. Och det här är svårt att formulera i ord, men Johann var ett stort stöd för mig. Han såg saker på djupet och kunde säga saker som gav perspektiv. Jag har så många minnen av att vi vandrade tillsammans i den isländska naturen, eller gick i klädbutiker och samtalade. Johann höll alltid stilen. Efter inspelningen fortsatte vi att umgås intensivt i ett tiotal år.

Gösta Ekman, som umgicks med Johann i decennier, beskriver honom som »otroligt varm, allmänintresserad, erfaren och intressant«. Hans läkare på Karolinska Institutet, professor Anna-Lena Hulting kallar honom »en fantastisk och intelligent person – en väldigt kär patient«. Hon använder honom ofta i sina föreläsningar för läkarstudenter. Dels för att undervisa om skador på hypofysen och effekten av syntetiskt tillväxthormon, men framför allt för att förmedla att livet kan fungera bra även om man inte följer standardmallen.

– Johann gör alltid succé. Han visar att man kan leva ett rikt liv även om man drabbas ganska svårt. Han har lyckats göra så mycket av sitt liv.

När syster Amita dog i juli 2001 lät hon Johann överta hennes lägenhet på Södermalm. Mycket av hennes inredning står fortfarande kvar.

Men med både Eva och syster Amita borta lever Johann ett ganska ensamt liv i Stockholm. De många resorna har gjort att han tappat kontakten med många gamla vänner.

Han sitter mest inne  i syster Amitas tvåa; han lyssnar på Dean Martin eller P2:s klassiska önsketimme och han »dansar för buddhorna« i altarskåpet. Ibland sitter han bara i timmar och »vegeterar«. För motionens skull går han ut någon gång varje dag. Promenerar längs strandpromenaden vid Årstaviken eller botaniserar längs Ringvägens antikaffärer och lumpbodar.

Han har fortfarande ansvar för Buddhismens vänner, som i dag bara är ett informationscenter. Om en nyfiken sökare ringer och undrar var det finns buddhistcenter, buddhistiska lärare eller bokhandlar med buddhistiska böcker så kan Johann ge tips. Med jämna mellanrum bjuds han också till olika buddhistiska konferenser runt om i världen.

De senaste åren har han delat sin tid mellan Södermalm och Indien. Så fort han fått lönen från någon reklamfilm brukar han boka en resa till dit. Om han haft ont om jobb har han kunnat få ihop till en biljett genom att sälja några av sina buddhastatyer.

Väl där har han inga utgifter.

Nita Thappar i New Delhi blev så fäst vid Johann att hon, innan hon dog, bad sina barn att vad som än hände alltid ta emot Johann som en familjemedlem i deras palatsliknande hem i New Delhi.

– Familjen har flera privatchaufförer, betjänter och tre anställda kockar. Jag har ett eget hus vid poolen, där jag brukar ligga och sola. Om jag blir hungrig lyfter jag bara på luren. »Vad vill herrn äta?« »En baconsandwich och en öl, tack.« Haha, de måste gilla mig, eller hur? Jag vet inte varför de tycker om mig.

Johann kliver in i garderoben och drar med handen över galgarna med ytterkläder innan han plockar fram en beige rock från Barbour. Han låter blicken svepa över sina 54 par skor och väljer ett par handsydda läderloafers. Sedan hänger han på sig en halsduk i kashmir från Nepal och plockar på sig högen med rabatterbjudanden från pallen i hallen. Han har ringat in de mest lockande erbjudandena: 500 gram röda plommon från Chile på Coop för 10 kronor, tre valfria burkar sill på Willys för 23 kronor, fransk brie på Lidl för 13 kronor och 99 öre.

Ute på gatan tar han buss 4 till Hornsgatan. När han kliver av passerar ett gäng huttrande tonårskillar i t-shirts. Den längste av dem drar till en av polarna i magen med armbågen när hans blick fastnar på Johann. Snart hörs deras målbrottsröster: »Jag är Ipren, den intelligenta värktabletten«. Johann hör, men ignorerar dem. Han är van. När han var yngre klarade han inte av att folk tittade på honom. Nu njuter han av det.

Han går in på Hemköp där han noggrant går igenom butikens sortiment. Han stannar vid diskborstarna och tar en blå för 9,90, men lägger tillbaka den i hyllan när han ser att det finns röda för 5,95. Efter att ha konstaterat att priserna på såväl linser och knäckebröd som prästost är för höga slänger han ner två broccolistjälkar i korgen – specialpris: två för tio kronor – och går mot kassan.

När han fått lön brukar han unna sig middagar ute och att lämna sina skjortor till strykning hos kemtvätten. Nu har det gått flera månader sedan han spelade in någon reklamfilm och han måste spara.

– Jag är för stolt för att tigga. Då äter jag hellre linssoppa eller välling i en månad tills jag får pengar.

Utanför kassan slår han sig ner på en bänk och plockar fram reklambladet från Vi där han ringat in en annons med fryst lammstek för 49,90.

– Greta Ekman kunde också åka genom hela stan för att köpa skorpor som var några ören billigare.

Han går fram till en orakad man i skinnjacka som stressat öser ner varor i sin papperskasse.

– Ursäkta min herre, var är Vi?

Mannen blickar ner mot Johann och skakar på huvudet. Johann pekar på annonsbladet. En annan kund kliver fram och ger honom en vägbeskrivning.

– Tack ska du ha, monsieur!

Johann skrattar till.

– Iprenmannen är fattig… Men nu får jag i alla fall motion. Buddhismen har lärt mig att inte bara titta på regndroppen när resten av himlen är vacker. Jag har vänt min svaghet till en styrka. Hade jag inte varit så kort i rocken hade jag aldrig fått stå på Dramatens scen. Jag hade inte träffat Eva eller Syster Amita eller Ingrid Bergman.

Han lägger ned reklambladen i fickan.

– Jag hade varit en alkoholiserad vinodlare i Falkenstein som slagit sin fru.