Marie-Louise Ekman

Hon smetade in sig i bajs, kallades för »pissråtta« och blev sedan chef för landets främsta teaterscen. När hon nu gör sig redo att lämna Dramaten berättar Marie-Louise Ekman vad hon har lärt sig längs vägen.

Det första Marie-Louise Ekman gjorde när hon började på Kungliga Dramatiska Teatern år 2009 var att ta itu med teaterchefens rum. Rummet på fjärde våningen i den 101-åriga byggnaden såg ut som »en gammal herrklubb«: det kändes dovt och mörkt, allt gick i dammiga toner av grått och grönt, mattor täckte det mörka trägolvet och på väggarna hängde porträtt av August Strindberg, Ingmar Bergman, Erland Josephson och andra svenska kulturgiganter.

I dag hänger fortfarande den lilla guldplaketten med den ingraverade skriften »TEATERCHEF« på dörren till rummet. Men innanför är ingenting sig likt. Väggarna är vitmålade, och ovanpå trägolvet ligger en balettmatta med den vita sidan uppåt. En del av mattan har skurits ut och lagts på det blanka konferensbordet, och stolarna som står runt omkring det är omklädda i »köttfärg«, vilket ska associera till »skörhet och mänsklighet«. Skrivbordet som står placerat längst in i rummet är helt täckt av illgrön tejp.

Marie-Louise Ekmans chefsrum beskrevs om och om igen i media då hon tillträdde sin tjänst, till viss del för att det sade något om hennes konstnärskap, men mest för att det sade något om vad hon ville uträtta på Dramaten. Rubrikerna löd: »Dramaten blir hennes konstverk« eller »Dramaten ska bli min nästa pjäs«.

Annons

– När jag kom in hit första gången kände jag mig som en främmande fågel, säger Ekman. I den där gamla herrklubben kände man sig okunnig och obildad, och jag kände att jag på en gång måste göra det till ett rum som går att arbeta i. Här kan man inte sitta och minnas Dramatens storhetstid, här måste vi drömma om en ny storhetstid. Det var viktigt både för mig och för alla andra som skulle träda in i rummet att vi inte skulle känna oss underdåniga mot någon jädra historia. Vi som klev in här skulle bli synliga och kunna föda nya projekt. Så jag gjorde det som en ateljé.

Marie-Louise Ekman har arbetat i snart sex år som teaterchef och VD för att förnya teatern. Om bara några månader lämnar hon sitt uppdrag. När man ser sig omkring i rummet får man mycket riktigt känslan av att det pågår en flytt. Saker ligger huller om buller: lådor, pappersrullar, kostymer. Och en stor, uppstoppad lama.

– Den hade jag i min ateljé under 20 års tid. Men jag hade inte plats för den längre, så när jag kom hit bestämde jag mig för att jag skulle ge den till Dramaten. Jag frågade rekvisitaavdelningen, och de ville jättegärna ha den. Men de sa att laman i så fall måste skolas in, som ett barn på dagis. Annars skulle den aldrig trivas här. Den behövde vara på mitt rum för att vänja sig vid miljön, och på den vägen är det. När jag slutar kommer den att hamna hos Unga Dramaten, bland alla barn.

På en av väggarna syns ett antal nedklottrade citat, ett minne av när Marie-Louise Ekman lånade ut rummet till några skådespelares premiärfest.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?