Profeten

Efter att ha fotograferat apor och djungler i 26 år har Mattias Klum fått för sig att rädda hela planeten.

De flesta yrken har sina sjukdomar och åkommor. Kockar, som provsmakar såser dagarna i ända, får tandröta. Renskötare, som lever ensamma i fjällen, blir lätt deprimerade, och busschaufförer, som ägnar sin arbetstid åt att hålla i en vibrerande ratt, drabbas ofta av Raynauds syndrom, ett krampliknande tillstånd som gör att blodcirkulationen i händerna försämras.

När man tittar Mattias Klum i ögonen – och det gör man ofta när han talar, för han suger liksom in en med blicken – så ser man att han är lite skev. Efter att ha stirrat in i en kamera under en stor del av de senaste 26 åren har hans vänstra öga anpassat sig till sökaren så att det är större, mer öppet, än det högra.

Annons

Om man klappar honom på vänster axel känner man en hård utbuktning ovanför skuldran. Svulsten av brosk och fett är resterna från en inflammation han fick av att ha burit runt sin tunga kamerautrustning genom regnskogar, på blåsiga berg och över den arktiska permafrosten.

Hans yrke har utsatt hans kropp för många sådana prövningar.

En gång klättrade Mattias upp på toppen av en varmluftsballong för att få bättre vinklar och höll på att grillas när den steg mot himlen. Han vet hur det känns att lida av malaria, dengefeber, salmonella och amöbadysenteri. Hans kropp har varit angripen av inälvsparasiter och maskar.

När jag träffar Mattias Klum i Stockholm en solig vårdag haltar han kraftigt. Smärtan i vänsterknäet beror på att han drog ut ligamenten när han duckade för en attackerande labb under en expedition på Antarktis för fem år sedan. Sedan dess har skadan läkt så hyggligt att han bara besväras när det är riktigt kallt. Om man inte räknar de märkliga ljud som kommer från knäet när han går i trappor. Men häromdagen, när han sprang för att hinna med ett flyg på Kastrup, högg det plötsligt till i knäet och han föll ihop.

Mattias schema är mer fullbokat än vanligt och skadan kunde knappast ha kommit mer olägligt. Under hela året har han arbetat med två biofilmer som ingår i ett tioårigt projekt där han och journalisten Folke Rydén var för sig dokumenterar hoten mot livet i Östersjön. Snart kommer National Geographic att publicera resultatet av en stor expedition om världens giftigaste ormar som han nyss kommit tillbaka från. Det är dessutom bara dagar kvar tills han ska resa till Afrika för att leda SVT:s nya lördagsunderhållningsprogram. I programmet tar Mattias med offentliga personer, som inte är kända för sitt naturintresse, till olika delar av världen för att träffa utrotningshotade djur. I det första programmet ska skådespelaren Maria Lundqvist träffa schimpanser i Rwanda. Därifrån kommer Mattias att åka direkt till nationalparken Selous i Tanzania tillsammans med rapparen Jason Diakité. Efter ytterligare inspelningsresor med bland andra Felix Herngren, Glenn Hysén och Börje Salming ger han sig ut på en åtta städers föreläsningsturné i USA.

Mitt i allt detta håller han på att färdigställa ett stort projekt, som på många sätt är större än något annat han gjort hittills under sin karriär. Boken Vår tid på jorden, som är skriven tillsammans med Johan Rockström, forskaren som är chef för Stockholm Resilience Center, ges i sommar ut samtidigt på engelska och svenska. I samband med släppet kommer två stora utställningar med bilderna från boken att öppna i Sverige och på ett symposium i Rio de Janeiro, där en rad nobelpristagare samt Brasiliens miljöminister Izabella Teixeira och president Dilma Rousseff ska diskutera miljö- och hållbarhetsfrågor med Vår tid på jorden som utgångspunkt.

Därefter hoppas Mattias att boken kommer att ges ut över hela världen.

Vår tid på jorden är på sätt och vis en sammanfattning av hans erfarenheter och tankar om planeten efter snart tre decennier som fotograf och filmare. Ambitionen är allt annat än blygsam. Han vill förändra hela det globala samhället i grunden.

– Alternativet innebär att äventyra hela mänskligheten. Vi vill rädda den här jorden.

Mattias Klum växte upp som sladdbarn i en akademisk familj i Uppsala. Pappa Arne var språkprofessor och mamma Ingegärd jobbade på bank.

– Men tyvärr har jag extremt få minnen från min tidiga barndom. Det är lite besvärande, faktiskt.

Till det han ändå minns hör i alla fall att han vantrivdes i skolan, där han inte hade så många kompisar.

– Mitt största intresse var att spela trummor, och det ansågs ju lite ballt även om jag spelade jazz, latin och funk. På somrarna hade jag höns. Det var inte bra. Och så sjöng jag i gosskören. Det var katastrof, naturligtvis.

Mattias umgicks mest med äldre killar som delade hans jazzintresse. På kvällarna brukade han sitta hemma hos basisten Kjell, som arbetade som syokonsulent, och diskutera flageoletter och Jack DeJohnettes och Bill Evans pianospel.

– När jag kom tillbaka till skolan därifrån och möttes av »öh, moppe, fan Puch, din jävla bög, alltså« kunde jag inte svara upp. Det var en annan värld för mig och jag kunde inte kamouflera mig och byta språk, vilket är nödvändigt. Jag svarade på det sätt jag kunde, och då blir man ju en jävla tönt.

Annons

– Jag hade dessutom hamnat i en bråkig klass i en bråkig skola. Det hände att folk fick åka upp och sy för att de fått metallpapperskorgarna i huvudet. Rektorn fick ofta vattenfyllda kondomer på sig i korridorerna. Det var ingen gynnsam tillvaro för någon.

En dag hittade han en gammal kamera i Arnes skrivarstuga, som han började ta med sig på sina promenader runt Stadsskogen. Ofta gick han ut tidigt på morgonen för att fånga morgondimman.

I familjen Klums hem låg högar med gamla nummer av Life, Time, Newsweek, L’Express och National Geographic. Mattias började pröva sig fram mellan slutartider och bländarsteg för att få till det på samma sätt som tidningarnas fotografer. Av personalen i en av Uppsalas fotobutiker lärde han sig att proffsen använde Kodachrome. För att ha råd med de dyra filmerna började han arbeta extra på restaurang Wermlandskällaren.

Efter ett tag blev han erbjuden att föreläsa om sina naturfotografier på ett ålderdomshem.

– Jag var egentligen ganska misantropisk. Jag läste om DDT och att örnarna dog ut. Fy fan vilket elände man växte upp i och själv var jag bara en passiv medpassagerare som kände att vi människor var det vidrigaste avskummet. Så fort vi försvann från jorden så skulle det bli bra.

Vid samma tid ringde Upsala Nya Tidning och frågade om de fick köpa en bild som den 16-årige Klum tagit av en flygande smålom över en tjärn vid familjens sommarstuga i Dalarna. När den publicerats ringde ett tryckeri och undrade om de fick använda bilden till invigningen av sin nya tryckpress. När Svenska Friluftsfrämjandets tidning Bivack skrev en artikel med rubriken »Sveriges yngsta naturfotograf – härmar hellre ugglor än läser matte« gick det upp för Mattias att man faktiskt kunde försörja sig på att fotografera. Han började studera Arne Sucksdorffs, David Attenboroughs och Jan Lindblads filmer, och fantiserade om deras spännande liv.

– Att jag var så fokuserad bygger på att jag kände passionerat för att fotografera. Är jag inte passionerad har jag svårt att koncentrera mig, det låg mig i fatet hela skolgången. När jag läste läxor i vissa ämnen tänkte jag bara: Hur många bilder missar jag i dag? Jag missar mitt liv, jag har ju något att hålla på med där ute.

Så småningom sökte han upp Arne Sucksdorff och Jan Lindblad, visade sina bilder och förklarade hur mycket han längtade efter att bli färdig med skolan så att han kunde börja jobba på riktigt.

– Lindblad sa: »Mattias, jag lever på lånad tid, jag har haft diabetes sedan jag var åtta. Du vet aldrig om ›sedan‹ finns. Det är nu du ska göra det.«

Trots att föräldrarna protesterade hoppade han av gymnasiet, registrerade en firma, skaffade eget telefonnummer och inrättade ett primitivt bildredigeringskontor i pojkrummet.

– När jag äntligen började jobba och fick en roll – då blev jag lycklig.

Två år senare bodde Mattias fortfarande hos sina föräldrar. Han hade förvisso flera uppdragsgivare, men kände sig ändå utanför när han satt med ett glas mousserande vin på en studentmottagning och såg sina före detta klasskamrater skråla i vita studentmössor.

I vimlet skymtade han en lång, smal man med »krulligt Bob Dylan-hår« och tre Leica-kameror hängande runt halsen. En kollega, tänkte Mattias och steg fram och presenterade sig.

Mannen talade inte svenska, och kände ingen på festen. Det visade sig att han hette Cotton Coulson och var i Sverige för att, på uppdrag av National Geographic, göra ett reportage om länderna kring Östersjön. Tillsammans med reportern Priit Vesilind hade han sett en massa ungdomar i festkläder och frågat om de fick följa med på festen. Något användbart reportagematerial skulle de säkert få med sig.

– Både han och Priit Vesilind var jättetrevliga men blev förvånade när jag presenterade mig: »Hur ung är du? Du kan väl inte jobba som fotograf?« Jag var bara glad. National Geographic – för mig var det som att träffa Gud själv. De sade artigt, sådär som amerikaner kan göra: »Hör av dig om du är i USA, så tar vi en fika.« Cotton Coulson gav mig sitt visitkort. Jag hade inget kort men gav honom ett klistermärke med mitt namn på.

Några månader senare träffade Mattias den jämnåriga Monika Germundsson, som studerade antropologi. De flyttade ihop, och började göra fotoexpeditioner tillsammans.

1990 var de i Nigeria. Någon vecka efter att de kommit hem spelade Mattias badminton med en vän. Mattias brukade vinna, men den här gången orkade han inte jaga bollen. När han kom hem svimmade han. Monika körde honom till infektionsavdelningen på Akademiska sjukhuset.

– När vi skulle gå ur bilen svimmade jag igen. Monika fick släpa in mig.

Snart konstaterades det att Mattias drabbats av hjärnmalaria. Under några dagar hade han så hög feber att läkarna befarade att han skulle dö. Febern gjorde att han drabbades av minnesförlust. Det enda han kommer ihåg från stunderna då han var vid medvetande är hallucinationerna av en man med lie som högg huvudet av hans vänner och familj.

– Jag låg bara där och grät.

Det tog sex månader innan han var återställd.

Ett drygt år senare fick Monika i uppdrag av Världsnaturfonden att åka till Costa Rica. När de mellanlandade i Washington ringde Mattias upp Cotton Coulson. Han svarade inte, men Mattias blev kopplad till Priit Vesilind, som till Mattias förvåning kom ihåg honom, och bokade in det unga fotografparet på ett hotell där de fick National Geographic-rabatt. När de dagen därpå träffade honom på en restaurang frågade Mattias om Priit kunde ordna så att någon på National Geographic tittade på hans bilder.

»Nej«, svarade han. »Om vi tittade på obeställt material skulle vi inte göra annat. Vi väljer dem som är bäst i världen. När du publicerats i Life, Time, Newsweek och Der Spiegel kommer kanske vår bildredaktör att höra av sig om du är tillräckligt bra.«

Mattias förklarade att han inte sökte jobb. Han ville bara veta om han var på rätt spår.

»Jag förstår, men National Geographic är ingen fotoskola«, svarade Priit Vesilind. I ett sista försök undrade Mattias om inte Priit, som jobbat med så många fotografer, själv kunde titta på dem.

– Då gav han med sig och förklarade att en av bildredaktörerna på National Geographic, den legendariske Jon Schneeberger, var en av hans bästa vänner. »Han är jävligt sträng, but he owes me.«

Nästa dag passerade Mattias Klum den broderade tavlan med texten »adventure is nothing but bad planning« i National Geographics entré. Han visste att de enda svenskarna som publicerats i tidningen sedan den startades 1888, var Sven Hedin, Dag Hammarskjöld, Lennart Nilsson och KW Gullers.

Några minuter senare klev han in i ett stort kontor, som var belamrat med artefakter, och möttes av en man i mörk kostym och välkammat kolsvart hår som förvånat tittade på honom: »And you are?« Innan Mattias hunnit svara kom Schneeberger ihåg sitt löfte: »Oh yes, the Swedish guy. I am really busy, so show me what you have.«

Mattias lämnade över sin portfolio.

Under tystnad ögnade Schneeberger igenom fotografierna och placerade dem i tre högar: »Bilderna i den här högen skulle eventuellt kunna intressera en nature freak«, började han.  »Men om du är intresserad av fotografi… Jag är ledsen, de säger mig ingenting.« Han lade handen på nästa hög. »Det här är solitt, men sånt ser jag mängder av varje dag.« Så pekade han på de kvarvarande fotografierna: »Men den här högen är faktiskt jävligt begåvad. Hur länge är du kvar i Washington?«

Annons

Efter ytterligare en granskning av den vice fotochefen Susan A Smith skickades han in till de högsta cheferna, Kent Kobersteen och Thomas R Kennedy. De lade varsin arm om honom och skrockade: »You look like somebody’s grandson. Would you like to work for National Geographic?«

Mattias blev den yngste fotografen dittills att få ett frilanskontrakt med tidningen.

Efter att ha gjort ett antal jobb för National Geographics ungdomstidning World och några mindre uppdrag för huvudtidningen skrev Mattias 1994 avtal för en fjorton månader lång expedition till Borneo i Malaysia.

När han återvänt och, enligt avtal, skickat in samtliga exponeringar från expeditionen till redaktionen dröjde det några veckor innan han fick ett samtal från Priit Vesilind:

– »Mattias, you owe us a party!« sa han. »What kind of party?« sa jag. »A cover party.«

Mattias Klum vänder sig i passagerarstolen och lyfter fram en svart ryggsäck från baksätet. Adresslappen som dinglar från handtaget avslöjar ingen mer detaljerad information än att den tillhör »Mr Klum«.

Han fiskar upp sin laptop och börjar bläddra bland mejlen. Utanför bilrutan susar Uppland förbi.

I dag bor Mattias och Monika utanför Uppsala med sina barn på en gård med höns vid Mälaren. När Mattias inte är ute på expeditioner tillbringar han flera timmar i veckan på E4:an eller på tåget, till och från möten i Stockholm. I den sponsrade hybrid-Audin, som ofta körs av hans assistent Samuel Svensäter, sköter han en stor del av sin mejl- och telefonkorrespondens.

Under ett av alla Stockholmsmöten, som han gärna förlägger till restaurang KB på Smålandsgatan, kom han häromåret överens med forskaren Johan Rockström om att göra en bok.

– Har du sett det nya omslaget till boken?

Han visar en bild föreställande Atlantens vågor som slår in över en strand på Dominikanska republiken. Ovanför titeln The Human Quest och de två författarnas namn står »foreword by President Bill Clinton« med gula bokstäver.

Mattias förklarar att Clinton, sedan han lämnade presidentämbetet, har engagerat sig i frågor som rör vattendistribution och fattigdomsbekämpning. Men till skillnad från många andra som ägnar sig åt välgörenhetsarbete har expresidenten haft ett större perspektiv, och haft ett miljöfrämjande tänk i botten för sitt humanitära arbete.

– Han är extremt kunnig och har ett namn som stärker det vi vill säga. Han är fruktansvärt klipsk. Därför ville vi att han skulle skriva förordet. Jag har framträtt på Clinton Global Initiative och Johan har delat scen med honom flera gånger, så när vi frågade tackade han ja och sa att det var precis en sådan sak som han vill göra.

Efter Borneo-expeditionen har åtta av Mattias jobb hamnat på National Geographics omslag. Som en av tidningens profilerade fotografer har han vant sig vid deras krav – som också innebär att ett bra reportage kan få kosta åtskilliga miljoner. När han började kunde fotograferna till och med ringa från Madagaskar och be att få stanna ett halvår till. Även de mest svåråtkomliga miljöer går att fotografera. Om Mattias vill lysa upp kilometerlånga undervattensgrottor så går det att ordna. Han kan kontakta photo engineering-avdelningen och be dem specialbygga ultralätta plan, fjärrstyrda helikoptrar eller critter cams som på ett skonsamt sätt kan fästas på en späckhuggares stjärtfena.

De uppmärksammade jobben för National Geographic har också öppnat nya dörrar. Han har besökt över hundra länder, spelat in sju naturfilmer, givit ut tio böcker, fått medalj av kungen och hållit mer än 2 500 föreläsningar för organisationer som Tällberg Foundation, Clinton Global Initiative och Apple.

– Jag har världens roligaste jobb, men det är inte så lite arbete som ligger bakom. När jag var på fotofestivalen häromdagen så kände jag att det satt folk i publiken som tänkte: »Fan vad det har gått bra för honom, han seglar bara fram på en räkmacka, och får sponsorer och bilar och klockor och tjänar säkert hur mycket pengar som helst.« Jag fattar ju att det finns folk som tänker så. Men någonstans handlar allt om vad man har för bild av sig själv. Jag har jobbat stenhårt, de första 15 åren hade jag inte en dags semester. Jag har arbetat sex månader i tält i Amazonas med 16 kilos packning. Vi har slitit som djur och till slut fått utdelning. Det har inte varit någon picknick, det har inte handlat om slumpen. Det är ingen som kommit till brevlådan med ett kuvert och sagt: »Nu får du vara National Geographic-fotograf, här får du ett diplom från Kungen, här har du en Audi och här får du en bra lön. Grattis!«

Han stänger sin laptop.

– Jag blir provocerad och ledsen av jantelagen. Jag har hört allt möjligt, som att jag aldrig har varit på Borneo och att jag tar alla mina bilder i akvarium.

– Men man måste ha ett större syfte än att haka upp sig på sånt. I dag har jag faktiskt en roll som gör att jag kan påverka. Som alla andra är jag konsument och resenär, men jag kan också använda mitt yrke för att försöka påverka många inflytelserika människor.

Nio år efter att Mattias tillfrisknade från hjärnmalarian segnade han ihop på Ahmedabad i Gujarat i Indien. Monika sprang till en informationsdisk och såg till att de efterlyste en läkare i högtalarna.

– En läkare kom och konstaterade att det inte såg bra ut. Han förbjöd mig att resa vidare och tog istället med mig på sin flight till Calcutta.

På sjukhuset konstaterades att Mattias hade en tyfoid salmonella som lett till en akut blodförgiftning. Först efter tio dagar var hans tillstånd så stabilt att han fick lämna sjuksängen.

– Som alla motgångar har sjukdomarna givit mig perspektiv och tacksamhet för det jag har, och för att jag bara varit dödålig ett par gånger på 23 år. Båda gångerna tänkte jag att det finns så mycket jag vill göra, jag vill inte sluta här. Jag tror att de upplevelserna har gjort mig mer aktiv.

Sedan dess har hans roll också glidit över till att bli lika mycket opinionsbildare som fotograf.

– Jag skulle kunna fortsätta jobba heltid utan att ta en enda bild. Men oavsett om jag fotar, filmar, föreläser, skriver eller sitter i en paneldebatt så är min roll att vara en katalysator för att få folk att se på miljöproblem mer holistiskt. Jag älskar den rollen. Att hovra ovanför för att skapa emotionella kopplingar och åskådliggöra vad samtalen mellan forskare och politiker faktiskt ändå handlar om.

När blev du själv medveten om att du kunde använda din position för att skapa opinion?

– Det har varit en stegvis process. Men redan tidigt insåg jag att det här jobbet ger speciella möjligheter. Som fotograf kan man se på sitt yrke ur ett egoistiskt perspektiv som handlar om att uttrycka sig. Och det är i sig ett privilegium och ett sätt att vara och leva. Men jag känner att det vore tjänstefel av mig, som verkligen har sett att det inte ser så bra ut överallt, att inte använda bilden i syftet att försöka förändra till det bättre. Om man talar om regnskogarna kan man säga: »Vad spännande att vara i djungeln och vad coolt med alla ormar.« Eller så kan man ställa frågan: »Vad händer på Borneo?« »Ja, det finns blodiglar.« »Ja, men finns det något som händer med skogen där?« »Jo, 75 procent av skogen är borta.« »Oj, hur stort är Borneo då?« »Det är världens tredje största ö.« »Oj, är inte det allvarligt?« »Jo, det är jävligt allvarligt.«

– Jag föreläser ofta för människor som är väldigt pålästa, men som ibland saknar verklighetsperspektiv och referenser. Som fotograf blir min roll att ge en emotionell koppling till deras intellektuella kunskap. Vi är som ett tvåkomponentslim, men de är bara ena tuben. Blandar man med mina kemikalier så uppstår en enorm bindning och kraft. Då kan det bli väldig fart och fokus. Jag föreläste i Köpenhamn under Cop15 på ett seminarium om avskogning. Jag har varit på Borneo sammanlagt fyra år på 40 expeditioner. Många blir tagna när jag visar bilder av »gamla« vackra Borneo, världens rikaste biom, och sedan byter ut dem mot bilder på skövlingen och förklarar att »det här händer nu för att vi ska få våra råvaror«. Tony Blair var där. Han är påläst och skarp, en imponerande talare som gjort rejäl research och visste precis vad jag talade om. Men efteråt var han ändå rörd: »Jag har läst om det här, jag kan det här, men nu landade det i mig.« Jag gillar att ge politiker eller forskare som kan sina saker en mer holistiskt uppenbarelse: »Det hänger ju ihop!« I bästa fall kan fotografierna och filmerna vara som skalet på äpplet, det kan dels vara smakrikt, men det kan också ha en väldigt sammanbindande effekt.

När Mattias Klum träffade Johan Rockström första gången, på en middag med Nelson Mandelas barnbarn under klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009, hade han länge imponerats av miljöprofessorns arbete. Under middagen insåg han att de delade både erfarenheter och världsbild.

Rockström är en reggaeälskande agronom som 2003, efter flera års arbete i Niger och Zimbabwe, fick erbjudandet att bli chef för Stockholm Resilience Center, ett nytt tvärvetenskapligt institut för forskning kring socio-ekologiska system. I centrum står systemens resiliens – dess förmåga att anpassa sig till förändring. Under Rockströms ledning byggde institutet sedan upp ett rykte som en av världens främsta institutioner för forskning kring hållbar utveckling.

– Precis som jag hade han utgångspunkten att de som tror att det finns en motsättning mellan mänskligt välstånd och naturens väl har fel, säger Mattias Klum. Naturen är ju en förutsättning för vårt välstånd.

Efter ytterligare några träffar insåg de hur väl de kompletterade varandra. Klums bilder gav Rockströms rön starkare emotionell laddning. För Klum innebar ett samarbete med forskaren att hans fotografier fick större politisk tyngd.

– Utöver att vara en av världens ledande miljöforskare har han också egenskapen att kunna förklara forskningen på många olika nivåer, säger Mattias. Det gör att han har bättre förutsättningar än de flesta att implementera sin forskning i näringsliv och politik.

Vår tid på jorden, som bygger på Rockströms forskning och Klums erfarenheter av 26 års närstudier av världens djur och natur, är en populärvetenskaplig debattbok där de uppmanar läsarna att helt och hållet förändra sitt förhållningssätt till naturen.

De beskriver hur jorden under de senaste 10 000 åren erbjudit människan nästintill perfekta livsvillkor. Under epoken, som kallas holocen, har mänskligheten gått från att utgöras av ett relativt fåtal jägare och samlare till att i dag bestå av sju miljarder individer, varav de flesta bor i städer. Jorden har klarat att anpassa sig efter de påfrestningar som industrialiseringen och befolkningsökningen fört med sig.

Men under de senaste tio åren har planeten klivit in i en ny geologisk era, antropocen, där människan för första gången i historien påverkar jorden mer än någon annan kraft, mer än vulkanutbrott, erosion och de gigantiska tektoniska plattornas ständiga rörelser. Johan Rockströms forskningslag på Stockholm Resilience Center har identifierat gränsvärden inom nio olika processer – planetary boundaries som de kallas i forskningsvärlden – för hur mycket mänsklig aktivitet jordens ekosystem klarar av.

I boken beskrivs de nio processerna i varsitt kapitel: förtunningen av ozonlagren, den hotade biologiska mångfalden, onedbrytbara miljögifter, utsläppen av växthusgaser, försurningen av haven, bristen på färskvatten, den ökande markanvändningen, utsläpp av kväve och fosfor, samt aerosoler i atmosfären.

Än så länge ser jordens anpassningsförmåga ut att vara hyggligt intakt. Ekosystemen på land och i havet arbetar för fullt med att hantera de störningar som människan åstadkommit.  Hälften av alla utsläpp av växthusgaser absorberas exempelvis av världshaven och ekosystemen på land.

Lyckas vi inte hålla gränsvärdena inom den säkra zon som Rockström definierat kommer vi inte längre att kunna lita på jordens förmåga att återhämta sig. Planeten riskerar då att förvandlas från vän till fiende. Exakt på vilket sätt är omöjligt att veta, men Klum och Rockström målar upp en rad otäcka scenarion där naturen beter sig oförutsägbart, där mängder av arter plötsligt dör ut, där istäckena över Arktis och Antarktis försvinner och den geologiska världskartan ritas om. Det värsta med detta, understryker de, är att det inte bara drabbar miljön, utan kommer att få katastrofala konsekvenser för jordens snart nio miljarder människor.

– Att 16 000 arter är utrotningshotade är hemskt i sig självt, men det är också ett hot mot den mänskliga utvecklingen, säger Mattias Klum. Den biologiska mångfalden är nödvändig för att vi ska kunna räkna med rent dricksvatten, pollinering och annat som hela ekonomin bygger på.

Troligen har tre av gränsvärdena, de för klimatförändringar, biologisk mångfald och kvävetillförsel i biosfären, redan passerats. Rockström och Klum menar därför att vi just nu är mitt i ett av de viktigaste decennierna i mänsklighetens historia. Vänder vi inte utvecklingen nu kan det vara för sent.

Författarnas poäng med boken är inte i första hand att få folk att källsortera, klimatkompensera och undvika produkter med ocertifierad palmolja. De vill få världens makthavare och befolkning att i grunden förändra sin attityd till miljön. Inte bara för regnskogarnas eller utrotningshotade apors skull, utan för att rädda ekonomin, kulturen, i förlängningen allt mänskligt liv.

– Vi har en hypotes, säger Johan Rockström. Mänskligheten har i dag all teknologi och all kunskap som krävs för att ändra livsstil. Vi kan fixa det här, frågan är varför vi inte tar det steget? Man kan ha en mängd tankar kring det, om politiska styrmedel och kapital och ledarskap och innovation. Vår hypotes är att det måste börja med en attitydförändring. Vi måste totalt kalibrera om vår relation till planeten och på allvar börja se biosfären som basen för vår välfärd. Kanske skulle man i längden till och med börja ifrågasätta nationalstaten. Det är alltså stora, revolutionerande förändringar. Men titta på hur FN bildades. Idén hade funnits i årtionden men alltid skjutits ner som utopisk och omöjlig. Och så kom andra världskriget – och sedan, under tre månader 1945, etablerades alla de FN-organ vi har i dag. När något stort händer kan man frigöra mycket energi.

– Jag har länge sagt att vår miljöminister borde vara den högsta övergripande ministern under statsministern, den som de andra ministrarna förhåller sig under. Den rollen som Anders Borg har i dag. Finans-, jordbruks- och utrikesministern – alla borde vara ålagda att hålla sig inom ramen för hållbara miljögränser.

I boken uppskattar Klum och Rockström att det, för att vända utvecklingen, krävs en omställning som går snabbare än den industriella revolutionen, en handlingsplan som är i storlek med Marshallplanen, och en långsiktig attitydsomställning i paritet med den kopernikanska revolutionen.

– Det är ett gigantiskt projekt att komma tillrätta med alla de här problemen, säger Mattias Klum. Men samtidigt – att vi är i ett skede på planeten där mänskligheten för första gången är planetens största biologiska och geologiska kraft innebär också att vi först nu är tillräckligt mäktiga för att hitta nya lösningar. Tyvärr behandlas frågan för styvmoderligt. Folk tänker »vi ska ha en miljöpolicy för det är nog bra för vår business« istället för att inse att det också är helt nödvändigt. Vi rör oss i rätt riktning med exempelvis hybridbilar, även om det går för långsamt. Det är därför det behövs lagstiftning och statliga beslut. Som i Tyskland, där man nu stänger kärnkraften. Poängen med det är att det etablerar en ny sanning och tvingar ett stort och rikt land att på allvar vidareutveckla och testa nya metoder. Det är inte bara en uppoffring, utan medför också affärsmöjligheter. Det är en viktig signal till entreprenörer och företagare.

Boken kommer säkert att köpas av många som är intresserade av miljöfrågor, du gör föreläsningsturnéer för National Geographic och dokumentärfilmer med Folke Rydén. Finns det inte en risk att du bara når ut till en medveten medelklass som redan källsorterar och köper Saltå kvarn-müsli?

– När jag föreläser så kan jag presenteras som världsfotograf och upptäckare, men min dolda agenda är att få folk att förändas. Häromåret föreläste jag inför en publik i Arizona som var stockkonservativ. När man talar om klimatförändringar och utrotningshotade arter säger folk: »It’s meant to be. God will provide more.« Jag står verkligen inte ut med det där, men utmaningen är då att vara dynamisk, trovärdig och diplomatisk. Jag börjar med att ödmjukt berätta att jag har hållit på med det här i 26 år, jag har arbetat i 100 länder och det här har jag sett. Jag visar bilder och berättar hur jag har blivit berörd. Det är jättestarkt, folk kan komma fram efteråt och gråta och säga att de levt med skygglappar: »Oh my God, it really matters what I do.« När det funkar som allra bäst känns det verkligen meningsfullt. Varenda gång jag syns i Expressen, är med i Bolibompa, föreläser på en fotoklubb i Dalarna eller träffar barn och lärare i en aula så händer det något. Barnen går hem till sina föräldrar, som är alla sorters löntagare. Barn är de bästa ambassadörerna, de kan få folk att källsortera, sluta röka, allt möjligt.

Du är en ulv i fårakläder?

– Ja, och så fungerar TV-programmet jag ska leda nu också. Man kan se det som ett äventyrsprogram. Kändisarna åker ut och tänker: »Fan vad coolt, vi ska kolla på vilda djur.« Ja, det ska de göra, men de ska få jobba för det. Inte som i Robinson att de bara ska tänja sina gränser för sin egen skull, det handlar om att hjälpa världen och ge en exceptionellt hotad art bättre förutsättningar att överleva. Det är en jävla skillnad. Annars hade jag aldrig varit med på det här.

Tre dagar före avresan med SVT till Rwanda stapplar Mattias Klum ut från kontorsvillan i Uppsala. Knäet har blivit mycket sämre. Monika säger:

– Ibland har Mattias svårt att se sig själv. Han jobbar för att vi ska bevara det vi älskar och leva hållbart. Han säger att vi måste vara rädda om oss och vår planet, men han glömmer att ta hand om sitt eget verktyg. Han kör på i full fart framåt, även om han är sjuk. Han borde ha gått till en läkare med knäet för flera år sedan, men har tänkt: »Det är bara ett knä.«

Mattias grimaserar, pustar och har så ont när han böjer benet att han knappt klarar av att gå. Hans assistent Samuel öppnar bildörren och fäller tillbaka passagerarstolen. När Mattias ska sätta sig är han tvungen att först lägga sig ner för att sedan försiktigt kunna lyfta in vänsterbenet utan att böja det.

Han har googlat rätt på en idrottsläkare i Uppsala som »ska vara en av landets bästa«, och som dessutom kunde klämma in Mattias i sitt schema med kort varsel.

– Han sa bara att han skulle »fixa knäet«. Jag vet inte vad han ska göra men jag har så ont att jag är tacksam för vad som helst.

Tre minuter senare bromsar Samuel in utanför Akademiska Sjukhuset och Mattias linkar in genom den ortopediska avdelningens entré. Efter en stunds väntan bredvid ett gipsat sällskap i receptionen, kommer en läkare med fem kulspetspennor i bröstfickan ut och presenterar sig som Pelle.

När de satt sig i ett kalt undersökningsrum beskriver Mattias smärtan och förklarar att han är orolig för att behöva »åka runt i rullator« under TV-inspelningen några dagar senare. Pelle lyssnar och ber honom att ta av sig sina byxor, så att han kan känna på knäet.

– Där har du en ganska ordentlig utgjutning.

– Aahhh, stönar Mattias. Det där gör ont.

Efter ytterligare några minuters undersökning lutar sig Pelle tillbaka i stolen och konstaterar att det inte är ledbanden som är problemet.

– Det är en muskelskada. Du har en bristning i fästet till stora lårmuskeln.

Mattias tittar frågande på Pelle.

– Eftersom du kan lyfta benet har fästet inte gått av helt och hållet, men när man har en sådan här bristning är det inte helt enkelt att bli smärtfri. Det kommer att ta tid för det att läka, och skulle det inte bli bättre så får du höra av dig, så får vi överväga om det är läge att göra en operation.

– Skit och pannkaka. Det här var ingen bra grej, konstaterar Mattias. Jag hade hoppats att du skulle säga att du kunde göra en snabb operation eller ge mig en spruta.

– Man kan inte spruta in kortison, men du kan ju få piller, så att du klarar av att röra dig nu i Afrika.

– Jag brukar ta Voltaren, men då behöver jag ta Losec samtidigt för magens skull.

Pelle hummar och skriver ut ett recept.

När Mattias haltar bort mot sjukhusapoteket, förbi infektionsavdelningen där han hallucinerade om liemannen 22 år tidigare, talar han om den växande medelklassen i Kina, Indien och Brasilien. Jag frågar om han på allvar tror att människorna kommer att ändra sin livsstil så mycket, och så snabbt, som krävs.

– Ibland, som när jag kommer till en avverkningsyta på Borneo och känner att det är oöverstigligt vad vi ställer till med, kan jag fortfarande få skov av misantropi då jag bara vill lägga mig ner och gråta. Men i dag tror jag på människan, till skillnad från när jag var ung.

Han trycker fram en nummerlapp utanför Apoteket.

– Varje gång jag föreläser och ser i ett skolbarns ögon att de tar in vad jag säger får jag hopp. I går morse hörde mina barn några fåglar utanför huset och skrek: »Sångsvanarna!« De visste direkt vad det var för djur. Om två barn som är sju och tio år gamla kan ha den typen av fokus på något annat än konsumtion, något annat än sig själva, då finns det hopp.

Han pekar på ett ungt par på en bänk som väntar på att få hämta ut sin medicin.

– Jag har gradvis märkt att jag har en förmåga att påverka min nästa. Om jag skulle lägga en kvart på att prata med de där två ungdomarna – även om de säger »jag skiter i miljön« – så ger jag mig fan på att jag, med mitt självförtroende, mitt vanvett, min list, min charm och min erfarenhet, skulle få i alla fall en av dem att ändra sina vanor. Detta är mitt liv – jag vill smitta människor med vetskapen att vi lever på lånad tid om vi inte skärper oss.