Störst i Sverige

Efter 50 år på vägarna med Lasse Stefanz – vad är det som får Olle Jönsson att fortsätta ticka?

Papegojorna Freddy och Ada skorrar i burarna. Labradoren Candy stryker under bordet.

Dansbandskungen Olle Jönsson sitter vid köksbordet och pratar hälsa. Efter 50 års turnerande har Statoilkorvarna, de sena nätterna och timmarna på motorvägen börjat ta ut sin rätt.

Annons

Vi kan lika gärna börja nerifrån. På kroppen, alltså.

Knäna blev dåliga för några år sedan. Kanske hade det med övervikten att göra, brosket hade hur som helst slitits ner så att knotorna i knäleden skrapade mot varandra.

– Jag kunde fan inte gå. De gav mig kortison, men det hjälpte inte. Till slut var det nån som sa: Du kanske ska spruta in lite tuppkam? Jag har aldrig trott på sånt, men jag köpte dem på apoteket för 2 700 kronor.

En vecka senare kunde Jönsson kliva upp själv på scenen igen.

Skinkorna har sedan 2014 fått vänja sig vid dagliga insulinsprutor.

– Jag skulle spela in Så ska det låta och var så satans törstig att de fick bryta inspelningen. Jag drack och drack. Det lät som en brandslang när jag kissade. Dagen därpå åt vi rimmad lax med dillstuvad potatis på Sturehof. Jag drack tre liter Ramlösa. På motorvägen mot Arlanda fick jag tvinga taxichauffören att stanna. Och på trappan från planet pinkade jag i byxan. När jag kom hem sa jag till Gunilla: Slå upp ett stort glas Fanta med is. Och du, det var det mest himmelska jag haft i munnen. Sen ringde jag läkaren. Jag hade ett socker på 36. Man ska ha 5.

Att magen är för stor, det vet han. Sist han ställde sig på vågen visade den 112 pannor. Diabetesen har tvingat honom att justera sina matvanor, men banta, det tänker han inte göra. På turné föredrar han fortfarande raggmunk eller bruna bönor med fläsk.

– Men jag kan inte äta en hel påse Twist längre, eller dricka sex, sju iskalla Fanta på en dag. Det går åt helvete då.

Ryggen, den har hämtat sig nu, efter Segway-olyckan.

– Jag tyckte det såg så jävla kul ut när Rheborg körde. Så jag köpte tre stycken. Off road-varianten. Som jag trilla och slog mig! Fy fan. Jag flög två meter upp i luften. Har du tappat luften nån gång? Phoooooooohhh.

– Jag skrek hela natten. Sen på morgonen hade jag blåmärken över hela kotletterna. Tre revben var brutna.

Hjärtat. För elva år sedan föll Olle ihop när han var ute med åkgräsklipparen.

– Smärtan var fruktansvärd och jag svettades något djävulskt. Det tryckte över bröstet och strålade ut i armen.

På Centralsjukhuset i Kristianstad konstaterades infarkt. Man vidgade kranskärlen med en ballongsprängning. Samma helg stod Olle på scen igen.

Annons

Han pekar på sin underarm, där bokstäverna TCB är tatuerade.

– Det är Elvis ordspråk. Taking care of business. Jag känner samma sak. Och här, vänta ska du se.

Han rullar upp skjortärmen.

Follow your heart. Och den där linjen, det är EKG:et från när jag kom in på sjukhuset. Vilken läkare som helst kan titta på de där små dipparna och se att det är en infarkt.

Det var vid samma tid som fingertopparna domnade.

– Jag vaknade om nätterna och bankade nävarna i väggen. Jag hade ingen känsel. Väldigt obehagligt. Till slut kunde jag inte hålla i något utan att tappa det. Det kallas karpaltunnelsyndrom.

En operation återställde känseln men fick Olle att sluta med trumspelandet och koncentrera sig på sången.

Rösten har djupnat med åren. Han röker fortfarande tolv gula Camel om dagen.

– Många säger att ögonen speglar själen. Jag tror att rösten speglar själen. Jag hade inte haft den rösten jag har i dag om jag inte gått igenom det jag gått igenom, med sjukdomar och svek och allt.

Skakningarna i huvudet kom redan i 40-årsåldern. Läkarna misstänkte Parkinson. Efter en undersökning diagnosticerades han med familjär tremor, en ofarlig åkomma som ger ofrivilliga skakningar, särskilt vid nervositet.

– Man kan hålla tillbaka det med betablockerare, men jag mår inte bra av det, så jag skiter i det. En del som ser mig skaka tror att jag är alkoholist, men jag har aldrig varit onykter på scen, och har inte druckit starksprit på 14 år.

Tänderna började lossna tidigare i år. En följd av sockersjukan. Läkarna fick svarva ner de kvarvarande gaddarna till vassa pluggar som porslinsproteserna kunde fästas i. Renoveringen kostade 87 000 och tog en månad.

Inne i huvudet, då? Tänker Jönsson på döden?

– Det har rätat upp sig. Jag var helt flippad innan jag skulle bli pappa första gången. Spände mig så inihelvete. Jag satt som en liten fågelunge utanför psykakuten i Kristianstad. De fick hämta in mig.

62 år gammal kretsar tankarna mer kring värdsliga ting. Det är vår här på gården utanför Kristianstad och när Olle väl är hemma från turnén gäller det att stå i. Hästarna ska ses till. Fordonen rullas fram. Fyrhjulingen gås igenom för att kunna köra runt hagarna och inspektera staketen.

– Sen har jag köpt en jävligt häftig bil. Jag har ju en Hummer, men det här är en Cadillac Escalade. 6,2 liters V8. Jag såg en sån i New York när jag var på konsert med Don Henley och tänkte att en sån ska jag jävlarimig ha.

Nyligen upptäckte han att ett reglage på hans Harley Davidson glappade. En mus hade byggt bo i luftrenaren.

Hans telefon ringer. Verkstaden.

– Tjena! Mycke bra! Mycke bra! Du är för jävlig! Att du inte har fått Nobelpriset tycker jag är ett mysterium. Undrar om inte jag ska nominera dig. I fittologi och rövteknik, ja. Men han i Karlshamn trodde faktiskt, och när jag tänker efter kan han ha jävligt rätt i det, att musen bitit av en sladd nånstans. Jaja, vi hörs. Ha det bra, hej.

Motiven för Olles tatueringar: Elvis, bokstäverna »TCB«, ordet »­cowboy«, en dödskallefjäril, ett EKG från hans hjärtinfarkt, en zippo­tändare, ett longhorn, en siouxindian, en mikrofon av märket ­Neumann, tre fjädrar i de svenska och skånska färgerna, två trumstockar och noterna till De sista ljuva åren i tribalform.

Fredagskväll utanför Garvaren i Ljungby. Doft av cigarettrök och damparfym.

Halv tio öppnas entrén. 230 spänn i kontanter.

Fyra minuter senare äntrar Lasse Stefanz scenen.

Olles uppenbarelse viker av från bandkamraternas åtsittande T-shirtar och ivriga glättighet. Han rör sig långsamt, utstrålar tyngd. En borstig hästsvans slokar under stetsonhattens brätte. På magen dinglar ett krucifix. Handsydda italienska jeans från designern Jacob Cohen hänger över baken. Olle Jönsson ser ut som ett modeintresserat skogstroll.

Vid ett bord intill scenen kränger Rolf Skoglund, med silvermustasch och hundtatueringar, bandprylar. Whiskyglas för 50 kronor. Stjärnbanersmönstrade bonnakepsar för 80. Baseballjackan i guldfärgat satintyg går för 1 500.

En kvinna i svarta tajts och slingad lugg undrar om den svarta plånboken med leopardfoder för 450 är gjord i äkta skinn.

– Lokta på den, brummar Rolf självsäkert.

– Har du sett Olles Zippo? Det är den bästa investering du kan göra, fortsätter han och ser ut att mena det.

– Det finns bara 500 stycken. Olle har signerat allihop. Jag har bara 100 kvar.

Olle och Rolf lärde känna varandra redan på Centralskolan i Kristianstad. Till skillnad från klasskamraterna kom de inte från rika bondefamiljer. Olles pappa syntes aldrig till. Mamman bodde med sönerna i en etta på 47 kvadrat. Bröderna Olle, Mats och Jackie sov på en utdragbar soffa.

– I skolan var jag mobbad, det var ett gäng som höll på: »Oäkting! Fattigmansbarn!«

Annons

Ett minne har etsat sig fast: Eleverna skulle gå luciatåg på några utvalda adresser. När de kom till en villa i Utanverken, Kristianstads burgnare kvarter, bad lärarinnan Olle och Rolf att vänta utanför.

 

När Olle var elva klev de två år äldre tvillingarna Lasse och Hasse Sigfridsson fram till honom. Efter att ha sett Ann-Louise Hanson på TV hade de beställt en gitarr på postorder och värvat kompisen Stefan som kunde spela piano. Ryktet sade att Olle brukade sjunga Elvis och trumma på kastrullock. Ville han bli sångare och trummis i bandet?

Efter en lyckad audition var de igång. Grundaren och pianisten gav bandnamnet: Lasse Stefans. Året var 1967. En replokal inreddes i familjen Sigfridssons hönshus.

– De hade några hundra hönor som värpte därinne, säger Olle. Vi satte upp en vägg som skärmade av, men fick ändå hönsaloppor. Det kliade nåt förbannat.

De första åren spelade bandet Sven-Ingvars-covers på bingohallar, bröllop och centerpartistiska ungdomsfester.

Uppe på scenen i Ljungby torkar Olle av sig med en frottéhandduk och plirar mot bandkamraten Christer Ericsson som trotsar sina 74 år med gitarrposer, åtsittande jeans och glittrande bälte.

Det var först efter att Christer svarade på bandets annons i Kristianstadsbladet som bandet fick styrfart. Christer var disciplinerad, skrev egna låtar och övertalade de andra att bära enhetliga scenkläder. En del av hönshuset byggdes om till kontor, varifrån bandet ringde och tjatade in sig på klubbar och dansbanor runtom i landet.

Efter skolan utbildade sig Olle till smed och fick jobb på en mekanisk verkstad i Gringelsta. Ledig tid ägnades åt att kuska genom landet i en rostig turnébuss.

En kväll på 70-talet skulle de spela på en folkpark i östra Skåne med den lokala orkestern Lasse Kenths. Vaktmästaren som skulle iordningställa skylten hittade bara sex stycken S. Problemet löstes med ett Z. När bandet 1982 fick sitt genombrott med låten Oh Julie och bjöds in till Nygammalt i TV hade de implementerat felstavningen i namnet. Genrens mest utmärkande lingvistiska egenhet var född.

Med åren har Olle lämnat dansbandsestetiken för en mer västerninfluerad stil. En favorit bland hans många cowboyhattar är sydd av skinn från djur som körts ihjäl längs Route 66. Foto: lassestefanz.se

På golvet överglänser dansande par varandra med snurrar och platsbyten, innötta på buggkurser och dansbanor. Längst fram samlas de som är mer intresserade av Lasse Stefanz än av bugg. Här mäts engagemanget i kvantifierbara enheter. Helen, 450 spelningar och festklädd i svart spets, har »vart med dem« sedan 1989, då hon blev tillsammans med en kille som gillade bandet. Sedan dess har pojkvännen sparkats ut, men Helen följer fortfarande Lasse Stefanz över landet.

– De är så måna om sina fans. De ordnar medlemsträffar varje år och skickar julklappar. Allra bäst är de när de spelar i Småland och Skåne. Det är hemmaplan, ju.

Hon var inte ensam om att upptäcka Lasse Stefanz just 1989. Då släpptes De sista ljuva åren, den sentimentala duetten om åldrande och tvåsamhet som kom att översättas till 25 språk och utses till tidernas Svensktoppslåt. För bandet blev låten en murbräcka som gläntade på porten till kulturetablissemanget. Bandet belönades på Grammisgalan, där utdelaren Jacob Dahlin demonstrativt kallade Lasse Stefanz statyett för »årets kulturpris«. När de senare samma kväll skulle framföra låten var Olle obeskrivligt nervös. Vid borden framför scenen såg han Tommy Körberg, Lisa Nilsson, Micke Dubois och »hela Sveriges hippa musikelit«. Van vid att bemötas med förakt förberedde han sig på burop, ägg och tomater. Men när de sista dragspelstonerna klingat ut gav publiken dem en stående ovation.

Olle får fortfarande gåshud när han talar om det.

Framför scenen i Ljungby vevar Stefan Frantz, 330, nävarna i luften. Han har utvecklat en förmåga att läsa kapellmästaren Christer Erikssons kroppsspråk och räkna ut vilken låt bandet ska spela härnäst. »Huaröd«, viskar han i hustrun Karins öra, varpå Olle brister ut i sången om en bussutflykt till den lummiga östskånska småstaden.

Stefan och Karin blev fans för tio år sedan. Barnen hade flyttat ut och de satt i villan i Alvesta och funderade: Vad skulle de fylla tiden med? Stefan föreslog golf. Men så köpte Karin två Viking Line-biljetter till Lasse Stefanz årliga danskryssning till Mariehamn.

– Sedan var vi fast, säger Stefan. Alla fansen, det var magiskt, man kom in i gemenskapen direkt. Nu ser vi 35 spelningar om året. Reser vi över 20 mil tar vi alltid in på hotell.

På hedersplats i vardagsrummet har de anlagt ett altare. Där tronar det fyrtiotal trumpinnar som Stefan fångat under konserter bredvid oöppnade flaskor av bandets vin- och whiskysorter samt ett numrerat exemplar av den limiterade box med 46 CD-skivor som släpptes häromåret.

Under åren som Stefan och Karin följt Lasse Stefanz har bandet genomgått en ansenlig skinnömsning. Först gick organisten Anders Pettersson i pension för att kunna tillbringa vintrarna i Thailand. Olle Jönsson kom allt sämre överens med Lasse Sigfridsson. Samma år som bandet lanserade Lasse Stefanz Valpolicella Classico på Systembolaget lämnade hans tvilling Hasse Sigfridsson bandet på grund av en blodsjukdom. Då ställde Olle ett ultimatum till bandet: Om inte Lasse också slutade skulle han göra det. »Det här känns givetvis väldigt speciellt.« 45 år efter starten innehöll Lasse Stefanz nu varken någon Lasse eller Stefan.

 

Kort därefter beslutades att bandets gemensamma aktiebolag skulle dela ut drygt nio miljoner kronor till aktieägarna. Sigfridsson, som fortfarande ägde 20 procent av aktierna, menade att de andra aktieägarna krympt hans utdelning, och stämde Christer och Olle. I ett separat mål krävde han dem också på uteblivna royaltyintäkter.

Många fans tog för givet att bråket innebar slutet för bandet.

Till Aftonbladet gav Christer Eriksson lugnande besked. Bandet skulle fortsätta: »Så länge det här går så fruktansvärt bra finns det ingen anledning att lägga ner.«

Men båten krängde. Ett halvår senare skickade Olle Jönsson ett mejl till ett antal höga chefer på skivbolaget Warner och till Expressenjournalisten Per Hägred: »Gjorde mitt sista jobb i går för Lasse Stefanz. För ev. frågor ring kontoret. Med vänlig hälsning Olle.«

När övriga bandmedlemmar konfronterades med uppgiften reagerade de med chock. »Det har jag inte hört något om. Jag vet inte alls vad detta går ut på«, sade Christer Ericsson till Expressen.

Spelningar ställdes in. Fansen var i sorg.

Men så, två veckor senare, på en dansrestaurang i Kalmar, klev Olle upp på scenen med bandet. Utan att kommentera sitt avhopp inledde han med att sjunga svensktoppshitten Cuba Libre. Allt såg ut att vara som vanligt i Lasse Stefanz-fabriken. Aftonbladets Pelle Tagesson rapporterade att en »medelålders kvinna grät innan hon virvlade ut på dansgolvet«.

Det har gått ett år sedan Kristianstads tingsrätt dömde till Sigfridssons fördel, men såren tycks inte ha läkt.

På skivbolaget blir man påtagligt nervösa när jag berättar att jag vill skriva om bandet.

Christer Eriksson klickar bort samtalet när jag ringer och presenterar mig.

Och när jag, hemma på hästgården, frågar Olle om saken sätter han sig tyst över diskhon och röker.

Hustrun Gunilla förklarar:

– Det har varit jobbigt.

När Olle fimpat säger han:

– Vi blev kända som tjuvar och bråkstakar, men folk måste ju förstå att om man får sparken från ett jobb man har haft i över 40 år så har man gjort nånting. Jag förstår inte varför han sticker fram. Tänk om vi skulle gå ut och berätta. Då skulle han bara få kamma luggen, ju.

– Jag orkade inte med att en kille alltid gick emot. Han skulle alltid ha en annan åsikt än vi andra. Det går inte … Som i ett äktenskap, när kärleken är slut är det bättre att gå åt varsitt håll. Mer än så vill jag inte säga.

 

Senare får jag ett mejl från Lasse Sigfridsson:

»Vilken idioti. Han ska bara få det att låta som om det var mig det var fel på. Det var inget fel på mig, och det visade ju sig då han sa upp sig själv ett halvår efter att jag fått sparken. Jag har aldrig bromsat nåt, och nån åsikt fick jag inte ha i det bandet. Detta är bara ytterligare ett sätt att försöka rentvå sig själv från vad han gjorde genom att kasta lögner och skit på mig. Fast som han beter sig mot folk så är det ingen som tror honom. Fler än jag kan vittna om vilket dåligt arbetsklimat det alltid varit där, och om maktmissbruket. De ville helt enkelt sno åt sig hela företaget. Domen mot dem visar ju tydligt att de gick utanför lagen för att fiffla till sig mina aktier. Att de dessutom vägrar betala royalties till mig för skivor som jag medverkat på under 45 år visar ju tydligt vad de är ute efter.«

 

Bråket hindrade inte Olle och Christer från att anställa nya musiker och låta turnébussen rulla vidare. Och med ungt blod bakom instrumenten har Olle och Christer genomlevt en ny guldålder. Lasse Stefanz är i dag en svensk nöjesindustri utan motsvarighet. Varje år gör de långt över hundra spelningar, som alla pågår exakt fyra timmar, och släpper två punktliga skivor, en till jul och en till sommaren.

– Lasse Stefanz fans är en av Sveriges största undergroundrörelser, säger Jakob Ekendahl på Warner. Men många av bandets rekord har gått under radarn eftersom vanliga medier har något slags beröringsskräck med dansband. De har legat etta på den svenska albumlistan under 50 veckor på tio år. Det är en månad om året.

Den unika ställningen har under senare år gjort dem till en attraktiv samarbetspartner för andra artister.

Häromåret fick Olle Jönsson ett samtal från Mikael Wiehe. Han hade skrivit en låt som var för »kaxig och cowboyaktig« för honom själv. Kanske passade den Olle bättre? Det slutade med att de gjorde en duett på Lasse Stefanz skiva Whisky Barrel.

– Och i dessa tider då ingen säljer skivor har den skivan sålt 75 000 ex, skrattar Wiehe. Jag har inte sett Stim-avräkningen än, men Olle säger att det är den som är hitten på skivan.

– Det är klart att jag tänkte när jag fick frågan: Hade jag gjort det här 1972? Och nej, det hade jag inte. Jag ville ju säga väsentliga saker med min musik, inte laja med dansband. Men så kom jag att tänka på Mikis Theodorakis, som tog den föraktade grekiska rebetikomusiken och gjorde den älskad. Man kan se Olle som vår Mikis Theodorakis. Det finns bra och dåliga musiker i alla genrer, och Lasse Stefanz är ett jävla bra dansband.

»I juni har vi semester i tre veckor. Första ­helgen är skön. Andra är okej. Den tredje vill man fan iväg. Jag träffar många resande när vi är i Norge, och har mycket gemensamt med dem. Man måste vara en speciell mänska för att vilja åka 7 000 mil om året och spela.«

Olle betraktar belåtet sitt senaste Ebayfynd.

– Den är helt spejsad, alltså.

En jacka i syrablekt denim från designern Tony Alamo. Täckt av så många nitar, kedjor och färggranna bijouterier att den skramlar när han lyfter upp den från disken.

Vi befinner oss på ett skrädderi i Kristianstads utkanter. Innehavaren Josef Köble, en försynt man med tunn vit mustasch och måttband över nacken, har precis förevisat sina ändringar.

– När jag hittat jackan så såg jag att storleken var medium, för damer, säger Olle. Vafan! Jag ringde till Josef. Kan du fixa det? »Inga problem!« Så svarar han alltid. Nu har han arbetat två hela dygn. Två par jeans har gått åt.

Jag frågar om Olle känner till historien bakom jackan: Tony Alamo avtjänar ett 175 år långt fängelsestraff i Oklahoma efter att ha startat en kristen sekt där han gift sig med, och förgripit sig på, flera minderåriga medlemmar. Jackorna, som producerats med hjälp av sektens följare, har burits av Miley Cyrus, Dolly Parton och Mike Tyson och säljs i dag för femsiffriga belopp.

– Åh fy fan, säger Olle. Det kände jag faktiskt inte till.

Han betraktar jackan.

– Men ingen designer är väl helt frisk? Se på Yves Saint Laurent eller han med hästsvansen.

– Karl Lagerfeld?

– Ja, de är tossiga, ju.

Skräddaren Josef kom till Kristianstad från Transsylvanien på 80-talet. En dag 1993 klev Olle Jönsson in med ett par byxor som behövde läggas ut. Det visade sig vara jackpot för en textilhantverkare som eggas av problemlösning. Sedan dess har den klädintresserade Jönsson kommit med nya plagg minst en gång i veckan.

– Jag har jobbat som skräddare sedan 1969, säger Josef. Men sådana utmaningar hade jag aldrig fått förut. Jag tvingas lära mig nya knep hela tiden när jag jobbar med Olle.

Olle tycks full av beröm och beundran:

– En gång såg jag en bild på David Beckham i en jeanskavaj från Dolce & Gabbana som kostade 35 000. Jag bad Josef hitta tygerna och göra en likadan till mig. Var är den nu, Josef, har du den?

– Nä, den har du fått tillbaka. Du har den hemma.

– Riktigt fräck var den i alla fall.

Sedan flera år tillbaka ansvarar skrädderiet även för bandets scenkläder. För Josef har de många krävande uppdragen varit lönsamma. Överskottet skickas hem till Transsylvanien.

– Jag hjälper två barnhem, två skolor och ett äldreboende med skolmaterial och överblivna kläder, säger Josef.

Ungdomar på rumänska barnhem går alltså klädda i Lasse Stefanz scenkostymer?

– Ja. De skänker jättestor glädje. Jag har skickat idolkort till dem också.

Josef pekar på ett nytaget foto där bandet poserar i cowboyhattar och svarta T-shirtar med glänsande nitar.

Olle slår sig ner i ateljéns skinnsoffa och förklarar att han inte betraktar skräddarvanorna som någon lyxig excess. För honom handlar det snarare om nödvändighet och yrkesstolthet.

– Med den här kroppen måste man specialsy. Går jag in i en butik och handlar blir det så här.

Han drar upp T-shirten så att naveln blottas.

– Att stå på scen så här är inte så jävla bra.

Han plockar fram en Camel ur jackfickan.

– När folk ser mig på scen vill jag inte att de ska känna: den kan jag köpa själv på Dressman nästa vecka. Hur kul är det? Vi ska inte gå klädda som de på golvet. De som står där ska tycka: Vilka jävla fräcka kläder!

– Och Josef och hans fru Susanna är väldigt öppna människor. Ingenting är fult. Jag vete fan hur jag skulle klara mig utan dem.

Nyligen var Olles skräddare Josef på Gittes stuvbod i  Rinkaby och kom över ett gäng tyger mönstrade med traktorer, Ferraribilar, ­tärningar, papegojor och hundar. Sju T-shirtar syddes upp åt Olle.

På Malmströms konditori i Kristianstad bjuder föreståndaren Haidi Kron på hallongrottor och karlsbadergifflar. Hon har under tjugo år varit Lasse Stefanz flitigaste textförfattare. Om eftermiddagarna, när borden är torkade, golven sopade och dörren låst, sätter hon sig bakom kassan och rimmar.

– Jag är egentligen inte någon dansbandsmänniska, men jag gillar Olles röst. Han har en sådan inlevelse och känsla. Man lyssnar alltid på det han sjunger. Det är det bästa en låtskrivare kan vara med om.

Haidi häller upp kaffe och berättar om hantverket.

– En typisk Haidi Kron-text är en berättelse med lite djup. Inte bara vers/refräng. Den ska få folk att känna: det här är livet, det är verkligheten.

– Ibland letar sig inspiration från mitt eget och andras liv in i låtarna utan att jag märker det. Efter att jag skilt mig skrev jag en låt som heter Ingen väg tillbaka. Den handlar om någon som väntar på att få se den man älskat bli lycklig igen. När Olle fick läsa den förstod han direkt: Jaha, du har skrivit en sång till Johnny och Violetta. Det är min exman och hans fru.

Enligt Haidi får många som följer bandet på avstånd en felaktig bild av Olle.

– De tror att han är tuff, men bakom den store kaxige mannen finns en känslig och mjuk människa. Han värnar om dem som många skiter fullständigt i. Det är den känsligheten som gör att han kan sjunga om sorg och smärta utan att det blir banalt. Jag tänker på hur han är mot människor som är förståndshandikappade. Han gör dem till någon genom att titta på dem och sjunga för dem.

Många fans har noterat en liknande kluvenhet hos Olle. Å ena sidan är han den självklara frontfiguren, i kavaj av anakondaskinn, som kan leda allsång och rulla på höfterna. Å andra sidan en ensamvarg som sitter själv under bandets middagar och som måste ha med sig ett leksakstrumset på scen för att känna sig lugn.

Haidi berättar om ett av få tillfällen då Olle haft synpunkter på hennes arbete:

– Jag hade skrivit en rätt sorgsen låt som handlade om en människa som andra betraktade som en clown. Olle tvärvägrade. Den ville han inte sjunga.

 

På hästgården i Röetved, under ett kort uppehåll i den ändlösa turnén, berättar Olle att hustrun Gunilla hittade fastigheten i en mäklarannons för 12 år sedan.

– Tidigare bodde vi i de finare kvarteren i Kristianstad, i Kulltorp. Men där kände jag mig aldrig hemma. Det var massa läkare och advokater. Ofta när jag gick ut i trädgården gick de in.

– På riktigt?

– Ja, jag gick ut i kallingarna och hämtade tidningen, jag passade inte in där. Här kan jag rå mig själv. Det är ingen som ser mig om jag sitter i kalsonger på altanen hela dagen.

Som om gårdens avskildhet inte var nog har Olle låtit bygga om gårdshuset till ett eget pojkrum. Där förvarar han sina samlingar. Hundratals Zippotändare och sheriffstjärnor. Kaptensmössor från andra världskriget och boots sydda av skinn från stingrockor, ödlor och ormar.

Två dagar återstår innan turnébussen hämtar honom igen. Jag undrar: Vad är det som får Olle att fortsätta trotsa krämporna och obehaget inför scenen?

Olle visar mig in i vardagsrummet och sjunker ner i en grå skinnsoffa. Väggen bakom honom dignar av guld- och platinaskivor. Bredvid en stor platt-TV hänger en indiansk hövdingskrud som Olle smugglat hem från Amerika.

Han berättar en anekdot från barndomen.

– Jag skulle åka på skollovskoloni, vi fattiga gjorde det. Alla skulle ha en peng med sig. Mina kompisar fick en tjuga eller en femtilapp. Jag fick tre kronor. Jag vet att man bara ska rista av sig sånt där. Men det går fan inte. Det har bränt sig fast.

Han pekar mot golvet där en liten surrande maskin roterar armbandsur för att hålla drivfjädrarna spända. Jag läser på urtavlorna: Breitling, Hublot, IWC.

– Många tycker att man är en skruvad potatis och säger: Du kan för fan inte köpa en klocka som kostar 100 000. Men jag kan ju. Titta här. En Rolex Sea Dweller. Den ligger på åtti. Men det är en jävla trevlig klocka.

En stund senare återkommer han till det där luciatåget för snart sextio år sedan.

– I dag skulle jag kunna gå dit och pissa på deras trappor och fråga: Vad blev det av er? Vad vet jag, de kanske sitter som direktörer nånstans, jag har i alla fall inte hört talas om dem. Jag är stolt över att jag har gjort ett avtryck här på jorden. Om man jobbat på bank i 40 år så ersätts man bara av nån ny, och ingen minns en. Men efter mig kommer folk att säga: Olle Jönsson, det var han som sjöng i Lasse Stefanz.

Han stryker handen över skägget.

– Jag har sagt till mina barn: Pengarna får ni inte svårt att göra av med, för det har jag redan gjort. Däremot får ni svårt att göra er av med alla priser och grammisar och guldklavar. Sånt tycker jag känns bra att lämna efter sig.