Vad har hänt med Gustaf Norén?

Som frontfigur och låtskrivare i Mando Diao vann han guldskivor, drog in miljoner och dyrkades av fans över hela jorden. Sedan bestämde sig Gustaf Norén för att vandra i en helt annan riktning.

Vårsol på parketten i familjen Noréns sexrummare på Ynglingagatan. Gustafs fingrar trummar mot matbordet. Han försöker sammanfatta vad som hänt det senaste året.

– Att Gustaf skulle ha blivit galen? Nej. Gustaf har inte blivit galen. Gustaf har alltid varit så här.

Annons

En magväska i svart nylon hänger över hans halvglansiga Adidasbyxor. Hjässan blänker.

För bara åtta månader sedan var han fortfarande en del av det band med vilket han sålt ut tyska hockeylador, vunnit japanska guldskivor och spelat hos Conan O’Brien. Med sina tonsatta Frödingdikter erövrade de till och med svensktoppspubliken. Fick sommarprata, uppträda i Allsång på Skansen och spela inför riksdag och kungafamilj på riksmötets öppnande i plenisalen.

Sedan kom pressmeddelandet, det som förklarade att Gustaf Norén inte längre var en del av bandet.

Samma kväll gästade han det direktsända TV-programmet Breaking News. Redan när han gjorde entré i pyjamaslik dräkt med ockulta mönster stod det klart att det här inte skulle bli någon vanlig intervju. Därefter såg tittarna hur en tagen Gustaf Norén förklarade att han inte alls lämnat Mando Diao eftersom »Mando Diao inte finns«.

När programledaren Fredrik Wikingsson frågade om splittringen möjligen berodde på att Gustaf och hans tidigare låtskrivarpartner Björn Dixgård ville göra olika sorters musik hötte Gustaf med handen: »Nej, nej, nej! Jag vill inte göra ›någon sorts musik‹. Jag har aldrig velat göra ›någon sorts musik‹! Det där är obehagligt.«

Med yviga armrörelser förklarade han sedan att han tagit fram en »ny studio som är hundra procent mobil, så att jag kan göra musik var jag vill«. Han vände sig till Filip Hammar: »Då frågar jag dig: Vill du vara i en källare i Akalla eller på toppen av ett berg? Jag kommer att vara på toppen av ett berg, ta in naturen och skriva och spela in musik. Alla kan lyssna. Jag uploadar det från berget bara. Det finns 4G!«

Publikens reaktioner präglades av förvirring. Flera drog jämförelser till skådespelaren Joaquin Phoenix sammanbrott hos David Letterman. Några hyllade Gustafs nakna nervighet. Andra, som TV4:s programledare Jessica Almenäs, menade att Kanal 5 gått »över gränsen« som överhuvudtaget sände intervjun eftersom det var »uppenbart att han var stenhög«.

Några månader senare intervjuades Gustaf Norén av Aftonbladet och förklarade att han, efter »en svinproduktiv hajk«, skrivit en ny låt som handlade om att »anta samma vördnadsfulla förhållande som man har till naturen även i sex«.

Mando Diao-fansen som diskuterade Gustaf på nätet fick allt svårare att förstå. Avståndet till de tidiga årens indierock i smala uppvikta jeans tycktes oändligt. På Gustafs Instagramkonto kunde de följa hur han, iförd hemsydd särk, vandrade runt i de lappländska fjällen med en gren på huvudet.

I burspråket på Ynglingagatan stryker Gustaf vänsterhanden mot kinden.

– Folk säger att jag är en galning. Och jag har inga problem att vara det. Men det är i så fall inget jag har blivit det sista året.

Vad var det egentligen som hände då?

Han vänder ansiktet mot fönstret, ser ut över Stockholmstrafiken.

– Jag blev för politisk, helt enkelt.

 

Annons

Gustaf Norén var tio när han började läsa aftonbön. Varje kväll, efter att ha rabblat sig igenom Fader vår, lade han till den egna versen: »Snälla Gud, kan inte jag få spela in en skiva?«

Precis som alla andra som växte upp i stadsdelen Kvarnsveden i Borlänge vande han sig tidigt vid den sura lukten av svaveldioxid som puffade ut från skorstenarna på Stora Ensos pappersbruk.

Anläggningen, som i början av 80-talet var störst i världen, utgjorde också arbetsplats för de flesta vuxna i området. Gustafs föräldrar stack ut. Mamma Kerstin var kurator på Forssaklackskolan, läste »alla böcker som fick bra recensioner« och initierade gärna debatter på Dala-Demokratens insändarsida. Pappa Jan var psykolog och basist i coverbandet Sigmund Fröjds.

Att som akademikerunge växa upp i en så utpräglad arbetarstadsdel medförde förvirring. Familjen drog in mindre pengar än arbetarna på bruket men betraktades »som överklass« eftersom hemmet inte bara var fullt av böcker utan dessutom stökigt, till skillnad från bruksbarnens välstädade vardagsrum med »glasbord, skinnsoffa och hyllor med porslinsprydnader«.

Medan Gustafs klasskamrater lyssnade på Guns N’ Roses och Metallica bar han runda John Lennon-glasögon och spelade kontrabas på konservatoriet i Falun. Trots att han lyckades övertyga alla killar i klassen att gå med i skolkören kände han sig ensam om sina kulturella intressen.

En kväll i parken utanför Stadshuset i Borlänge, när Gustaf och hans kompisar »drack öl och bråkade om vem som var full på riktigt och vem som låtsades«, fick han syn på en kille som stod och gormade Jussi Björling-låtar.

Gustaf presenterade sig. En vänskap tog form. Snart erbjöds Gustaf en plats i Björn Dixgårds band.

Efter tre år på olika klubbar i Borlängetrakten utnämnde Aftonbladets Per Bjurman – också han från Borlänge – Mando Diao till »Sveriges bästa osignade band«.

Några månader senare skålade Gustaf och Björn i gin tonics inne på kvarterskrogen Stjärnan på Södermalm för att fira sitt skivkontrakt med EMI.

Band som Strokes och Libertines hade just blivit världsberömda och skapat en oväntad efterfrågan på tonårskaxig slyngelrock. Mando Diaos genombrott kom direkt. Debut-EP:n Motown Blood hyllades. Bandet bjöds in att spela på Kalasturnén med Thåström och Kent. I intervjuer poserade Gustaf med lätt bakåtböjt huvud för fotograferna och bjöd reportrarna på kvickt malliga svar om att hans band var bättre än Rolling Stones och tjänade mer pengar än han kunde hålla reda på.

– Gustaf var den självklara ledaren på alla sätt, säger den dåvarande trummisen Samuel Giers. På scen var han som en kapellmästare. Om man spelade lite för långsamt fick man en sur blick direkt. Han hade en otroligt stor glöd. Utan den hade vi aldrig tagit oss så långt.

För varje nytt skivsläpp sålde Mando Diao allt bättre utomlands. De turnerade i Japan och USA. Toppade listorna i Schweiz, Österrike, Tyskland. Uppträdde hos Conan O’Brien.

– När vi kom till Japan första gången och fick bo på lyxhotell var det en chock att fatta att man var rockstjärna på riktigt, säger Samuel Giers. Men Gustaf var aldrig nöjd.

Med framgången följde alltmer press från skivbolaget att fortsätta på den inslagna vägen. Samtidigt började Gustaf ifrågasätta vad de höll på med. När hans fru födde parets tredje barn kände han sig inte heller lika lockad av att fortsätta turnera 250 dagar om året.

En dag 2008 tog han tunnelbanans röda linje till Norsborg för att hälsa på producentbröderna Salla och Masse Salazar Campos i Red Line-studion. Efter en kort pratstund började de spela ihop.

– Salla och Masse kom från en helt annan värld, säger Gustaf. När de skulle ha ett beat letade de inte hos någon jävla trummis eller någon basist. De letade i ett landskap som sträckte sig från gammal klassisk musik till elektroniskt.

Snart bestämdes det att bröderna Salazar skulle producera nästa Mando Diao-skiva.

Skivbolaget oroade sig för ett alltför stort stilbrott, men med disco- och funkinfluenserna från bröderna Salazars skivsamling blev Give Me Fire Mando Diaos bäst säljande skiva dittills.

Under de kommande åren fortsatte Gustaf och Björn att hänga med Masse och Salla i studion. 2011 bildade de fyra konstnärskollektivet Caligola och arrangerade samarbeten med ett spektrum av artister, från rapparen Stor till skådespelaren Julia Dufvenius och jazzmusikern Bo Hansson.

– När Gustaf är exalterad finns det inget stopp, säger Samuel Giers. Alla i bandet blev beroende av honom och hans idéer hit och dit. När vi började få riktigt mycket att göra och det skickades scheman fram och tillbaka kunde han plötsligt bestämma: Nu ska vi repa för nu är min fru och mina barn i Dalarna. Okej, men alla våra planer som vi hade i helgen, ska vi bara steka dem för att du bestämde att du skulle repa? Till slut sa jag ifrån. Det var väl en av anledningarna till att jag sedan fick sparken.

Gustafs nästa idé var att tonsätta dikter av Gustaf Fröding.

Resultatet, Infruset, blev en av 10-talets bäst säljande svenska skivor. Gustaf uppvaktades av skivbolaget, som ville ha en uppföljare.

Istället sprang Mando Diao i en annan riktning. När de i januari 2014 premiärspelade den syntfunkiga singeln Black Saturday dansade Gustaf och Björn i neonljus iförda grälla funktionskläder och rosa Ipad-bälten.

Skivan nådde förvisso den svenska albumlistans förstaplats, men fick inte alls samma genomslag utomlands. Skivbolaget, som lagt miljonbelopp bara på studiotid, betraktade den som ett misslyckande.

Under lanseringen blev olikheterna mellan bandets två huvudpersoner dessutom allt tydligare. Medan Björn tycktes föredra att tala om musiken gled Gustaf, nu i platinablonderat hår, ut i alltmer vindlande resonemang om klass, genus och hur den digitala tekniken gjort det lättare att ifrågasätta de manligt betingade domäner av musikvärlden som präglats av »riktiga instrument«.

 

Vid samma tid planerade konstnären Fia-Stina Sandlund den sista delen i sin feministiska filmtrilogi baserad på August Strindbergs Fröken Julie. Titelrollen skulle spelas av Shima Niavarani. Nu letade Fia-Stina efter sin Jean.

– Jag ville att karaktären skulle vara en manlig musiker som umgicks med feminister och var kritisk till sin egen bransch. Någon med ett socialt patos och en stark ideologisk hållning.

Efter att Shima Niavarani tipsat regissören om Gustaf Norén googlade Fia-Stina upp några gamla intervjuer.

– När jag såg honom prata insåg jag att han var perfekt. Van att vara i centrum, och samtidigt medveten om sin privilegierade position som en vit man som gjort karriär.

Annons

Regissörens tanke var att Shima och Gustaf skulle spela förhöjda versioner av sig själva. Maktspelet skulle uppstå samtidigt som de själva brottades med de begränsningar och privilegier de fått i sina respektive köns- och yrkesroller.

En process som för Gustaf Norén blev oväntat smärtsam.

– Jag spelade en parodi på mig själv, och det var otroligt jobbigt att få syn på mig själv och mitt ego, säger han.

Samtidigt malde tankarna på bandets utgående skivkontrakt. Efter filminspelningen åkte Gustaf upp till familjens hus i Dala-Floda. Där satte hans sig vid datorn för att sammanfatta sin syn på skivbranschen. Han skrev: »Varför vill musikern äga sin melodi? Vill den verkligen det? Jag tror inte det, jag tror att det är kapitalets vilja. Ägandet är kapitalets grund inte musikens. […] Jag tycker att all musik bör vara tillgänglig för alla, alltid. Utan kostnad. […] Det är så jag vill jobba. Komponera musik, spela in musik och sedan lägga upp den på nätet, gratis för alla, att ladda ner eller streama.«

Sedan ringde han till Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider, även han bosatt i Dala-Floda, och erbjöd honom texten till debattsidan.

– Jag satt på verandan när han ringde, minns Göran Greider. Jag märkte att vårt samtal var produktivt och föreslog att vi skulle göra en podd tillsammans. Så jag cyklade över och så satte vi oss i hans studio och spelade in ett samtal.

Några dagar senare samlades Björn, Gustaf och deras manager Carlos Barth för att diskutera framtiden. Gustafs vision var tydlig: de skulle inte skriva på några kontrakt överhuvudtaget. Istället skulle de lägga upp alla låtar och sångskisser gratis på internet. På så vis skulle folk över hela världen inte bara få tillgång till deras musik, de skulle också ha möjlighet att arbeta vidare på låtarna och göra egna remixer.

Den här gången sade Björn och Carlos ifrån. Diskussionen blev högljudd. Gustaf lämnade rummet.

Några dagar senare fick han ett SMS från Carlos som undrade om det var okej att han lät skicka ut ett pressmeddelande: »Då bandet på senare tid haft olika visioner så väljer nu Gustaf Norén att under en tid framöver testa nya konstnärliga uttryck samt förverkliga sina kreativa idéer utanför Mando Diao. Björn Dixgård och resten av bandet kommer att fortsätta tillsammans som Mando Diao och genomföra sommarens spelningar som planerat.«

Gustafs svar var kort: »Nej.«

På eftermiddagen spred Sony Music ändå nyheten: »Mando Diao och Gustaf Norén går skilda vägar.« Då skulle Gustaf snart till en TV-studio i Frihamnen. Han var inbjuden av Breaking News-redaktionen för att tala om sin skådespelardebut i Fia-Stina Sandlunds film. Nu insåg han att intervjun istället skulle präglas helt av nyheten om uppbrottet.

Innan han beställde sin taxi bestämde han sig för att raka av sig håret och gick ner till Ica för att köpa rakgrejer. När han insåg att det enda rakvatten som fanns i hyllorna var Axe Africa, samma doft han använde när han var femton, började han gråta.

Klockan 22.25 såg 123 000 tittare hur han gjorde entré i TV-studion, neg för publiken och kramade programledarna. En dryg halvtimme senare kokade Twitter.

 

En kväll i februari ringer jag till Carl Norén, tidigare sångare i Sugarplum Fairy som nu pluggar för att bli idrottslärare. Han vill nyansera bilden av sin storebror:

– Jag tycker inte att Gustaf har förändrats särskilt mycket. Visst har han snaggat håret. Och just nu är det ett bra tillfälle i skivbranschen att säga att man inte vill sälja skivor. Det han nu håller på med, det är mer som om Madeleine bestämde sig för att avsäga sig sin prinsesstitel för att leva vanligt Svenssonliv. Det skulle ju aldrig gå helt och hållet, för hon har fortfarande vuxit upp som prinsessa.

Han tystnar.

– Dessutom är det väl så att någon som säger till media att han har som ambition att vara anonym inte är en helt trovärdig person.

En halväten tunnbrödssmörgås ligger på en stege i hallen. Gustaf Norén har inte hunnit duka av det sista efter de fyra barnens frukost.

Han sätter på kaffe och visar runt i den ljusa våningen. Stannar till i badrummet, där han plockar fram en deodorant och smetar in armhålorna.

– Jag skulle vilja börja med att vi slår fast en sak, säger han. Vad är det ni tror att jag slutat med? Jag kommer alltid att hålla på med musik. Vad är det man menar när man säger att Gustaf beter sig konstigt? Mando Diao har levt i en ganska sluten värld. Under några år i början förfördes jag av all flärd i den här äckliga rockbranschen som bara hyllar sig själv. Jag blev en död fisk och simmade längs strömmen. Hade de kläder och de frisyrer som förväntades.

Han ställer tillbaka deodoranten i badrumsskåpet och kliver ut i hallen.

– Den här frågan om jag blivit galen fick jag höra redan 2007 när vi hängde i Norsborg i fem år och lät Salla och Masse producera allt vi gjorde. För att inte tala om när vi gjorde en skiva med Frödinglåtar på svenska.

Han härmar ett konformistiskt rockfan med överdrivet dalmål:

– »Vad har hänt med Gustaf?«

– Ingenting! Jag har hållit på så här hela mitt liv. Och jag har varit tvungen att strida mot Mando hela tiden.

Under månaderna som förflutit sedan bandets splittring har han sluppit just de striderna. Utan förpliktelser gentemot bandkamrater, skivbolag och konsertarrangörer har han flugit friare. Vid sidan av podden Brännässlor med Göran Greider och existentiella diskussioner i Malou von Sievers filosofiska TV-salong har han inlett musikaliska samarbeten med en rad olika artister. Blivit munspelare i en folkmusikorkester, släppt en singel med sin bror Victor och skrivit låtar med Sophia Somajo, Eric Saade och ett antal främlingar han mött på internet. Han har också gjort insomningsmusik, där han spelar munspel »så tyst att andningen hörs lika mycket som tonerna«. Därtill har han förverkligat den vision som aldrig blev verklighet med Mando Diao: under namnet Ma lägger han upp låtar på Soundcloud som musiker över hela världen får omarbeta och remixa. Alltsammans led i en process med syfte att »kliva ner från scenen« och upphöra att göra musik som överhuvudtaget säljs på en marknad.

Men framför allt har han ägnat sig åt att ta igen förlorad tid med familjen.

– Tidigare, när jag var inne i bubblan och alltid var på väg ut i världen för att spela, upplevde jag det som rationellt att vara borta från mina barn 250 dagar om året. Nu vaknar jag bredvid mina fyra barn varje morgon och ser de många små problem som föds dagligen. Som jag får ta del av. Det är fruktansvärt vilken docka jag varit i marknadens händer.

Jag frågar vad han gör på dagarna, när hans fru gått till arbetet och barnen lämnats på skola och dagis.

– Jag vandrar sjukt mycket.

Vandrar?

– För något år sedan började jag göra små vandringar i Dalarna. Jag går och spelar ukulele eller munspel. Poängen med förflyttningen är att du beter dig som musiken. Musik är inte stillastående, den vandrar och rör sig.

Gustaf hugger tag i en liten guitalele – en sexsträngad ukulele – och plockar på strängarna medan han skrinnar över parketten.

– Du börjar gå på ett annat sätt. Och du lämnar begrepp som låtar och ackord. Det är format som bara är till för att musiken ska bli en vara som går att sälja. Om man gör musiken till en vandring blir det en upplevelse i sig själv. Du frigör musiken.

Så folk har tittat ut från sina köksfönster i Dalarna och undrat: »Vad är det där?« »Det är bara Gustaf som vandrar runt i skogen och nomadspelar?«

– Det är fint! Ja, så har det varit. I Hagaparken blir jag alltid förföljd av polisen. Du vet, kronprinsessan bor ju där nu. Och jag fattar att jag ser misstänkt ut när jag går runt ensam och spelar.

Han lägger ifrån sig guitalelen.

– Vill du följa med någon gång?

 

Fyra dagar senare traskar Gustaf, jag och artistkollegan Jonas Lundqvist ner för Ynglingagatan med siktet inställt på ett berg i Hagaparken som Gustaf vill visa oss.

Gustafs och Jonas enda tidigare kontakt är de musikfiler de under den senaste månaden har skickat till varandra. Sedan Bad Cash Quartet, bandet Jonas trummade i sedan tonåren, splittrades 2004 har han finansierat sin solokarriär genom att arbeta som tennistränare. När han hörde att Gustaf ville göra musik med nya människor letade han genast upp honom på Instagram och skickade ett meddelande. Och nu har Gustaf bjudit med honom på en av sina vandringar för att de ska få chansen »att som två hundar nosa varandra i rumpan«.

Jonas bubblar av entusiasm och nyfikna frågor.

– Fan, vad härligt med en vandring. Går du här varje dag, Gurra?

Även Gustaf är i gasen. När vi lämnat Norrtulls trafikbrus börjar han tala om det han kallar »min kulturkritik«.

– Om du skulle säga till vilken snickare eller sophämtare som helst att kulturen är ytlig i dag – de skulle fatta direkt.

Bara ett hundratal meter in i Hagaparken har promenaden utvecklats till en föreläsning.

– Tänk på vad musik är. Det är två toner, G och D, som bildar en treklang som skapar en känsla i din kropp. Det har funnits i miljoner år. Men det vi tänker på när vi säger »musik« är något som skapades när man började trycka skivor. En industri formades. Musiken anpassades efter vad som fick plats på skivan och kunde säljas. Vi började tänka på musik som »låtar« och »album«. Det var då »Frank Sinatra«, »Elvis« och »Beatles« kom. Musikerna blev varumärken.

Det, menar han, blir både musiken och artisterna lidande av.

– Det är inte kul att vara Kanye West. Alla som blir artister är låga på bekräftelsekontot från början. Det är därför de ställer sig på en scen. Men de mår inte bättre av att folk skriker på dem. Istället borde vi sätta dem i en fåtölj och säga: »Det är ingen fara, du duger som du är, Kanye West. Sätt dig ner, drick en kaffe, ta det lugnt, var med dina barn.«

Han härmar en uppjagad artist:

– »Men jag måste ut och spela! Jag har fans som behöver mig!«

Jag frågar om han talar av egen erfarenhet.

Han fnyser:

– Jo, tack.

Efter att ha passerat Hagaparkens snötäckta tennisbanor breder Brunnsviken ut sig framför oss. Mörka änder på den vita isen.

När vi möter en hundrastande pensionär viker Gustaf av från grusgången och trampar ut i snön.

– Jag har börjat tänka i metaforer hela tiden. Att stigen betyder något. Du kan vandra på stigen, och du kan vandra fritt.

Han stannar upp, spanar tillbaka mot höghusen i sitt kvarter för att försäkra sig om att vi går i rätt riktning.

– Nu får vi inte luras av marknaden här, säger han och traskar bort mellan björkarna.

– Det släpps musik varje minut som inte får samma ekonomiska backup och därför inte syns. Det skapar ett kulturellt klassamhälle, där den enda kulturen vi utsätts för är »the one per cent«. Och vi har vant oss vid att konsumera musik genom att titta upp mot ett sjungande varumärke. En snubbe med jeans och t-shirt och gitarr som sjunger om sitt liv, om och om igen, i all evinnerlighet. Och alla: »Fan, vad bra, bättre än Springsteen! Bättre än tidiga Stones. Fem plus!« Det är rasistiskt, för det hindrar andra sorters musik från att höras och leder till en rädsla för oliktänkande.

Gustaf är så uppeldad att han inte märker hur Jonas mössa fastnar i en taggig gren.

– Men jag tror att det vänder. Snart kommer alla på Håkan Hellström-konserten att vända sig mot varandra och förstå: Vi är 70 000 människor här som vill ha roligt. Och vi är 70 000 Håkan Hellström här, vi klarar att underhålla varandra. Vi kan ägna oss åt kultur som bygger på gemensamhet istället för konsumtion av varor.

Han plockar fram ett munspel ur jackfickan.

– Jag vill göra musiken till något vardagligt. Musik som konstform är inte alls lika intressant som musik som umgängesform. Som vi gör nu med prat.

Han för munspelet mot läpparna och börjar spela.

– Då blir musiken såhär. Enkel, lätt, ofarlig. Omöjlig att sälja.

Jonas Lundqvist fnissar.

– Det här kan bara komma från en människa som har levt i sin rockstjärnebubbla i femton år.

 

Skogen tätnar i takt med att vi rör oss längre bort från grusstigarna. Medan vi hasar oss upp för en isig slänt flikar Jonas in:

– Jag tycker att du håller på med en cool grej. Men när jag hörde det här tänkte jag ändå direkt: Fan, Gurra har ju massa barn. Cashen måste ju in.

– Alla säger så, säger Gustaf. Men det enda jag vet är att varenda gång jag gått emot vad skivbolagen sagt så har jag tjänat mer pengar än om jag lyssnat på dem.

– Men snälla, säg att du har så att du klarar dig ett tag ändå? säger Jonas. Jag hatar att höra om folk som slitit med musik i decennier och har dåligt med cash.

Gustaf medger att han förmodligen kan leva på royalties från gamla Mando Diao-låtar i tio år. Särskilt som han minskat sina utgifter och börjat »sprängodla« familjens tomt i Dala-Floda för att bli alltmer självförsörjande. Dessutom har han som ambition att få anställning som lärare i den kommunala musikskolan.

– Titta! Nu är vi framme.

Snart står vi på en trädfri kulle med utsikt åt alla väderstreck. Österut skymtar Danderyds villor. Söderut innerstadens kullar och kyrktorn. Västerut Solnas hotell- och shoppingkomplex.

Medan vi tar in utsikten försöker Jonas lyfta fram en positiv aspekt av läget i branschen.

– Jag tycker att det är så underbart nu, när vi inte är häftiga längre. Zara Larsson är hundra gånger coolare än oss. En ung feministisk tjej som skriver på Instagram om allt hon står för. Femtonåringarna som följer henne blir lika förändrade som du och jag blev av Kurt Cobain.

Gustaf fixerar Jonas med blicken.

– Är det bra, eller? Det är ju som att säga: Vi har bytt kungen mot en drottning, så allt är okej, fast vi har kvar monarkin. Systemet där någon kan stå på en scen och säga: »Jag är the shit.«

Han harklar sig.

– Det finns en Zara Larsson i varenda jävla klass. Att vi bara ser en beror bara på arméerna av människor som jobbar med PR. Det finns ingenting som skiljer Zara Larsson från en annan 15-årig tjej i mänskligt eller kulturellt värde, förutom någon jävla siffra. Antal sålda skivor, antal följare, antal grammisar. Fuck them!

– Gustaf, jag älskar hur du … hur du håller på. Jag fattar att …

– Men de priserna säger inget om kulturen. I så fall skulle de bara säga att män är bäst och vita är bäst och rock och indie är bäst. Och det hjälper inte att börja dela ut priser till svarta och tjejer. För det handlar om att det finns kulturer som inte bygger på placeringar och staplar. Men skivbranschen är en gökunge som skjuter bort all annan kultur: Indisk, kinesisk, arabisk, sydamerikansk och afrikansk musik får svårt att klara sig. Religiös musik, folkmusik, techno – musik som inte bygger på att säljas utan på att upplevas.

Gustaf stampar kängan mot snön.

– Jag förstår att man kan tänka att det är rationellt att gå till en skivaffär och köpa en skiva som fått bra betyg och allt är bra. Men i dag har vi ett samhälle på internet där det kommer en Kanye West i minuten. Du behöver inte längre bry dig om den där nollan som mår superdåligt av sin gloria. Den skaver så jävla illa. Kan någon bara gå fram till Kanye och lägga handen på honom. Snälla! Hjälp honom att kliva ner från scenen.

Jonas bryter av:

– Jag tänker att hela den här grejen där ni sitter fyra grabbar i en buss och ska ut och spela – det livet har ju slutat ganska nyss för dig, är du med? Allt det här som du upplever nu, det upplever du ju för första gången.

Jonas tittar ner mot Hagaparken.

– Fan, ska vi inte bara gå ner från berget och ta en bärs?

 

Tillbaka i lägenheten släpar Gustaf Norén fram en tvättpåse på golvet och börjar sortera smutskläder.

Jag frågar hur han tänker kring att tala med medierna om sin vilja att lämna offentligheten.

– Min tanke var att Mando Diao skulle vara pionjärer i att devalvera sig själva. Istället försöker jag nu själv att kliva ner. Men det är svårt att i grunden ändra mitt beteende. Vi är alla lika sjuka i dag som tror att vi behöver alla de här siffrorna för att umgås – hur många likes din Instagrambild har, hur mycket du tjänar eller hur många som gillar din tröja. Intentionen måste komma före handlingen. Jag är bara på väg.

Och samtidigt som du offentligt tar avstånd från män som »vill ut och slåss och rädda världen« så gör du just det till din kamp?

– Jag för den där diskussionen med mig själv varje dag. Först tänker jag att jag ska göra ett politiskt statement, sedan: »Gå bara ner från scenen i tysthet, Gustaf.« Jag skulle verkligen behöva antabus i armen för att inte vakna med tanken »nu ska jag prestera«.

Han tittar ner på högen av barnkläder på parketten.

– Jag har så lätt för att istället göra allt till ett projekt: Nu ska jag tvätta och städa! Jag ska bli Städkungen!

fotnot: Filter har talat med Carlos Barth, som inte ville säga mer än att »Gustaf är en superintelligent och väldigt kreativ person«. Björn Dixgård har avböjt att kommentera splittringen.