Vad tänker Karin af Klintberg göra med sin maktposition?

Som stabil leverantör av folkbildande och vass TV-underhållning har Karin af Klintberg intagit en ohotad maktposition i Mediesverige. Så vad tänker hon göra av den?

Hösten 1995 blev Karin af Klintberg stoppad i Kungsträdgården av en reporter från TV4. Det var valår, reportern frågade människor på gatan vad de ansåg om de olika partiernas valkampanjer och den 22-åriga Karin af Klintberg svarade »någonting om estetiken i valkampanjerna och skillnaden mellan vad de ville förmedla och vad som de facto förmedlades«. TV-marknaden hade bara varit avreglerad i fem år och det rådde nybyggaranda i Stockholms medievärld, där de kommersiella kanalerna tävlade om den unga, urbana publiken. Trots att Karin af Klintberg bara syntes i rutan i ungefär 20 sekunder ringde TV4-reportern upp henne ett par dagar senare och erbjöd henne att leda kanalens nya satsning Nattelevision: ett direktsänt underhållningsprogram för dem som »fortfarande var pigga när de kom hem från krogen«.

Eftersom TV4-huset inte var färdigbyggt höll kanalen till i baracker nere i Värtahamnen. Trots den minimala budgeten hade producenten skrapat ihop två programledare, ett par reportrar och flera praktikanter. Strax före sändningsstart dolde redaktionen barackens kontrollpaneler bakom filtar och släpade in en soffa, en fåtölj och ett bord i den provisoriska studion. Sedan dök gästerna upp. De flesta kom raka vägen från en blöt fest.

Annons

Olle Ljungström försvann in på toaletten en lång stund precis innan sändning och vägrade därefter att svara på en enda fråga – istället satt han och stirrade på sig själv i en monter under hela intervjun. Stakka Bo kommenterade alla Karin af Klintbergs frågor genom att berätta för publiken vilka tidningar hon läst under researcharbetet.

– Vid ett tillfälle skulle jag intervjua Meatloaf och Camilla Henemark, samtidigt. Jag pluggade engelska frågor hela dagen, men först när jag kom till studion med mitt lilla ark fick jag veta att Meatloaf ställt in. Men Camilla Henemark kom. Hon hade varit på någon fest och släpat med sig en dvärg. Det var han som ersatte Meatloaf.

Karin af Klintberg beskriver arbetsmiljön som »helt förskräcklig«. Vid ett tillfälle glömde hon bort namnet på indiebandet Pineforest Crunch. Efteråt sade producenten: »Du hade ett band att komma ihåg, och inte ens det klarade du av«.

– När sminkören skulle lägga smink dagen därpå fäste det inte, eftersom tårarna bara rann. Min verksamhet gick i princip ut på att jag satt och lipade på jobbet, åtminstone en gång per vecka. Jag förberedde mig bäst jag kunde, men ingen var intresserad av mina frågor eller om det fanns någon vinkel. Det finns säkert de som klarar av att leda ett sådant program, men jag gjorde inte det. Jag var nog inte ens dålig på ett charmigt Cameron Diaz-sätt, utan bara dålig rakt av. Och precis då drog en bimbodebatt igång.

Alla betraktade inte 1990-talets bredare TV-utbud som någonting positivt. Konstkritikern Dennis Dahlqvist beskrev »en massa överflödiga program med en massa nykläckta programledare utan koll«, och snart myntades termen »Babbel-TV«. Den nya generationens programledare – unga tjejer – fick ta den största smällen. I en artikel i Expressen konstaterade Filminstitutets grundare Harry Schein: »Jag tycker mycket bättre om snygga tjejer som snackar skit än fula tjejer som snackar skit.« Karin af Klintberg drogs in i debatten.

– Expressen ringde en kväll vid halv tolv och frågade: »Måste man vara snygg för att jobba på TV?« Jag sa: »Verkligen inte, man kan se ut hur som helst. Men man kan se det som med konst, att man kanske vill titta på någonting som ser intressant ut.«

I tidningen blev citatet: »Man måste vara vacker. Tyvärr.« Karin af Klintberg hamnade överst på Aftonbladets utelista med motiveringen: »Karin af Klantberg har ›bimbo‹ tatuerat i pannan.« Strax därefter lades Nattelevision ner.

Programledaren var personifieringen av allt som ansågs fel med tidsandan.

Karin af Klintbergs mamma Katarina arbetade på företaget Nils Adamsson, främst känt för sitt kondomsortiment. Företaget sålde även barnkläder under namnet Pyret – »ifall kondomen nu inte funkade« – och när Karin var fyra tog mamman över klädverksamheten och utökade den med en kollektion för vuxna. Tillsammans med Karins faster, textilformgivaren Gunila Axén, tog hon fram den »sjömansrand« som senare blev synonym med hela Polarn O. Pyret. På julaftnarna fick Karin af Klintberg mjuka paket av sin mamma, och hårda av sin pappa, författaren och konstnären Bengt af Klintberg. Under 1960-talet var han bland annat en del av den internationella Fluxusrörelsen, men med tiden gjorde han sig främst känd för sin etnologiska forskning om samtida svenska myter och vandringssägner. Böcker som Råttan i pizzan och Den stulna njuren fick sådant genomslag att ordet vandringssägen snart fick synonymen »Klintbergare«.

– Vi hade ett för den tiden omvänt könsrollsmönster, säger Bengt af Klintberg. Katarina satsade tidigt på ett jobb inom näringslivet, och var inte gammal när hon blev VD. Och jag hade inte något emot att arbeta hemifrån, för när jag var ung skrev jag ofta sent på kvällarna och sov länge på morgnarna. I det livet ingick även sådant som att hämta och lämna barn.

För Bengt af Klintberg innebar det även en möjlighet att sätta sig in i »barntraditioner«. Efter att hans dotter berättat om skolgårdens hopprepsramsor förvandlade han dem till ett reportage i tidningen Land, och senare LP-skivan So makaroni, med dottern på omslaget. När han under 80-talet sommarpratade på temat kärlek läste han – med Karin af Klintbergs godkännande – upp en mängd kärleksbrev som hon fått av killar i sin klass.

– Utan att hon kanske riktigt var medveten om det fick hon tidigt upp ögonen för det som skulle kunna kallas kulturhistoria, i ordets vidaste bemärkelse.

Varje sommar lämnade familjen Lidingö och gjorde den 35 minuter långa resan till Vretaberg, en gård som varit i släktens ägo sedan 1800-talet. På midsomrarna inhyste byggnaderna på området hela den Klintbergska släkten, enligt Karin »säkert 200 pers«. Bakåt i tiden bestod den av direktörer, jurister, läkare, präster och officerare, men Karin af Klintberg beskriver sin familj som »förhållandevis proggig«.

– Det har blivit lite av en konstnärsfamilj, säger Manne af Klintberg, Karins farbror och den enda clownen i Sverige som uppbär statlig inkomstgaranti. I vår familj, där Karins pappa är äldsta bror, är fyra av fem riktiga proggare. Det är väl egentligen en lägre överklassfamilj med borgerliga förtecken, och det konstnärliga har alltid funnits. Framförallt på kvinnosidan.

Släkten samlades även på trettondagsafton, vid återkommande kräftskivor, födelsedagsfiranden och påskmiddagar, av Manne beskrivna som »ritualiserade årstidsmarkörer«.

Annons

– Jag har nästan svårt att komma ihåg saker från min barndom, säger Karin af Klintberg. För man brukar annars haka upp sig på milstolpar som »det var då vi flyttade«. Men jag har inga sådana. Ingen skilsmässa, ingen flytt, inga sorger. Samma lantställe och hus jämt. Det var en väldigt harmonisk uppväxt, och det var nog därför jag länge var väldigt okritisk och nöjd med det som presenterades för mig. Fick jag en historiebok tänkte jag: »Det är nog en bra person som har skrivit den här.« Det tog ganska lång tid för mig att förstå att världen inte bara var så här.

När Karin af Klintberg började gymnasiet hade hon blivit så frågvis att hennes fransklärare spände ögonen i henne och sade: »Du kommer att bli journalist.« Därefter kallade hon inte sin elev vid namn, utan refererade till henne som la journaliste.

Efter ett halvår vid franska Sorbonne flyttade Karin af Klintberg till Stockholm och började på kulturvetarlinjen, en utbildning hon kompletterade med att gå Stockholms filmskola på kvällarna. Manne af Klintberg beskriver ambitionsnivån som »medfödd«.

– Hon har två föräldrar som är extremt ambitiösa, var och en inom sitt område. Framförallt hennes mamma, hon nöjer sig inte förrän hon är uppe på toppen. Och Benga är ju också en tävlingsmänniska. Han förstod ganska tidigt att han inte kunde bli fotbollsspelare, eftersom han inte var tillräckligt bra, så då började han rita serier om fotbollslag. På så sätt skapade han sig kontroll över situationen. Men de är inga människor som har pressat sina barn. Karin har alltid fått göra sina egna val.

Vid 1990-talets slut fick hon ett extrajobb som gick ut på att sköta promptern åt dem som presenterade musikvideor på ZTV – då en halvanarkistisk samlingsplats för nykläckta mediepersonligheter som Henrik Schyffert, Kristian Luuk, Josefin Crafoord och Linda Skugge. Den senare beskriver kanalen som en »lekstuga, som gymnasiet fast alla var fem år äldre«. När Skugge senare gick vidare till Expressens helgsatsning Fredag plockade hon in Karin af Klintberg – »en up and coming tjej, om jag får använda mig av en klyscha« – för att medverka i tidningens frågepanel tillsammans med Ulf Lundells son Carl Zim Lundell. Pressklipp från perioden målar upp Karin av Klintberg som en fläckfri 90-talshipster: »Karin af Klintberg är 22. Hon kommer från Stockholm. Läser filmvetenskap på Stockholms filmskola, jobbar lite på ZTV, projektjobbar på produktionsbolaget Mekano och ska till hösten bli programledare på ›Party TV‹ på Öppna kanalen. Hon har precis startat ett eget produktionsbolag som heter Applådfilm. Karin vill bli bäst på nåt, oumbärlig. Helst inom film eller TV.«

– Gud nej, säger Karin af Klintberg. Jag hade inte startat något produktionsbolag. Men jag trodde säkert att jag skulle göra det. Och Party TV blev det aldrig någonting med.

Istället alltså: Nattelevision.

Efter den introduktionen till TV-världen hade många nog övervägt en alternativ karriär. Inte Karin af Klintberg. Hon fullföljde kulturvetarlinjen samtidigt som hon tog kvällskurser på Stockholms filmskola och Poppius journalistskola. Därefter läste hon till TV-producent på Dramatiska Institutet.

– Jag började förkovra mig och förstod att det gick att göra TV på ett helt annat sätt än det jag hade upplevt.

Hon inledde med att söka praktik på den nattsända, kommersiella televisionens absoluta motpol: SVT. Efter en sommar som nyhetsreporter fick hon anställning på Kulturnyheterna, och därefter jobbade hon med Russin – ett projekt som gick ut på att dagligen lyfta fram »intressanta ögonblick ur 1900-talets kulturkaka«.

– Producenten där hette Sonja Döhre, och hon tog mig under sina vingar. Hon var 63, hade en lång vit fläta och Mästerkatten i stövlar-stövlar. Jag var helt nybakad och hon sa: »Nu ska jag lära dig hur man berättar med TV.« Vid ett tillfälle blev hon och jag inbjudna av Aktuellt, som typ yngst och äldst på SVT, för att ge dem inspiration. Där fanns ett fint gammalt nyhetsankare som hette Jarl Alfredius, och till honom sa Sonja: »Jan, ibland kan man inte dansa till Aktuellt.« Med det menade hon att det måste finnas en musikalitet i programmen.

Strax efter millennieskiftet sökte Karin af Klintberg jobbet som reporter på Rea, ett nytt program som ägnade sig åt konsumentjournalistik för barn. Snart avancerade hon till redaktör, och därefter producent.

– Det intresserade mig för att det verkade vara ett så roligt sätt att berätta. Det krävs ganska mycket för att en person ska förstå marknadsföringslagen, och det kräver mycket av personen som gör inslaget. Man måste använda sig av visuella effekter, och öppna upp den här lilla tittaren med empati, med ett skratt eller en känsla. Och sedan: Ka-dang! Så drar man hela lagen.

Programmet fick dessutom en tydlig grafisk profil – allt från pennor till jackor, mikrofoner och muggar bar Reas färgglada logotyp. Karin af Klintberg tillbringade flera dagar på skolor i Stockholmsområdet för att hitta barn som hade det som krävdes för reporteruppdragen. Därefter fokuserade redaktionen på »ständig gestaltning«. I ett inslag som handlar om att ordet »gratis« inte får användas i marknadsföringssammanhang om produkten inte är just det inleder reportern med att hålla upp en schampoflaska med texten: »25 % gratis.« »Om det står så här«, säger reportern, »då ska man kunna ta 25 procent av innehållet, hälla det i en påse och sedan gå ut ur affären utan att behöva betala något.« Sedan går hon in i en affär med dold kamera och försöker göra just det.

SVT:s dåvarande programchef för Kultur tyckte att Rea var så roligt berättat att hon efter ett år erbjöd Karin af Klintberg jobbet som producent för ett helt nytt program. Det skulle handla om svenska språket och ledas av Fredrik Lindström, en komiker som nått viss publik genom humorprogrammen Hassan och Pentagon, och dessutom var utbildad språkvetare. De två nyblivna kollegornas syn på att göra TV skilde sig dock åt.

– Fredrik sa att om ett program är bra så behöver man bara en person som sitter i en svart studio och pratar. Jag tyckte tvärtom: att om man bara gör ett program så roligt som möjligt så kan tittaren lära sig vad som helst.

De spelade in ett pilotavsnitt där Fredrik Lindström satt ensam i en minimalistiskt inredd studio.

– Det blev skittråkigt. Så då var jag tvungen att få honom att få idén om att vi inte skulle vara i en studio, utan on location. Den idén fick han till slut, och det var det som blev Värsta språket. För Fredrik är lysande i sin interaktion med andra människor. Han är en fantastik estradör, han är komiker och han kan ämnet. Väldigt få människor i Sverige uppfyller alla de kriterierna.

Det var dock fler faktorer än Fredrik Lindström som bidrog till att programmet blev vad det blev. Strax innan inspelningarna drog igång såg Karin af Klintberg ett program på UR som kort sagt gick att »dansa till«. Hon noterade klipparens namn i eftertexterna, ringde upp honom och bad honom att klippa och grafiksätta Värsta språket. Dessutom tog hon med sig en rad medarbetare från Rea.

– En reporter var språkvetare. Resten kom från barnprogram. Vi tog med alla tankar från Rea: att våga berätta jättebarnsligt, att hela tiden gestalta. Eftersom språket inte har någon kropp, och det inte finns någonting att filma, var vi tvungna att uppfinna kroppen när vi pratade om ackusativobjekt, skorrande r eller slang. Vid ett tillfälle ägnade en reporter en hel dag åt att klippa ut mängder av versioner av bokstaven r och klistra upp dem på olika saker i TV-huset: kaffekokare, ljusbrytare, kaffemuggar. Den idén hade aldrig kommit till om hon inte jobbat med barn-TV.

Inför programmets premiär sände SVT små korta propåer där Fredrik Lindström uppmuntrade tittarna att skicka in språkfrågor till redaktionen. Inför premiäravsnittet kom 75 stycken. Karin af Klintberg, som förväntat sig att programmets publik skulle bestå av »några lärare«, var överlycklig. Veckan efter att första avsnittet sänts inkom 5000 brev och mejl. Under programmets andra säsong hade det 1,3 miljoner tittare. Den relativt folkskygge Fredrik Lindström fick »bära burka när han gick till Konsum«. Karin af Klintberg fick Stora journalistpriset.

Samtidigt gjordes en omorganisation på SVT där ledningen utsåg chefer för kanalens olika områden: Underhållning, Drama, Samhälle … Den endast 30 år gamla Karin af Klintberg erbjöds jobbet som faktachef. »Förblindad av uppmärksamheten« tackade hon ja, under förutsättningen att hon först fick bli producent för kulturmagasinet Kobra. Efter två säsonger, när det var dags att tillträda chefsjobbet, förklarade hon att de var tvungna att ge det till någon annan.

– Jag ville ju berätta historier.

2006 gjorde hon slutligen verklighet av Fredrik Lindströms idé om bra TV när hon producerade Världens modernaste land, ett program där han satt i en spartansk, svart studio och diskuterade konceptet »svenskhet« med den ständige bisittaren Peter Englund. Programmet bar trots det Karin af Klintbergs humoristiska signum: studiosamtalen varvades med inslag där Lindström genomförde ett »typiskt svenskt telefonsamtal« eller klipptes in i gamla scener ur SVT:s arkiv så att det till exempel såg ut som om han intervjuade den sedan länge avlidna Alva Myrdal. Inför premiären förklarade af Klintberg: »I dag börjar de flesta programförslag med: ›Inga talking heads!‹ Men vi säger: ›Talking heads!‹ Jag är intresserad av vad de har att säga. Och då borde andra vara det också.«

Den tanken renodlades ett par år senare när Karin af Klintberg tillsammans med Kobra-reportern Jane Magnusson gjorde en dokumentär om Ebbe Carlsson, bokförläggaren som tack vare sina sociala färdigheter tog sig in i socialdemokratins innersta krets och lyckades dra igång en hemlig Palmeutredning som han själv basade över. Trots att historien är lika sorglig som den är rafflande – Carlsson dog i aids 1992 – berättas den med humor, inte minst på det visuella planet. De vanligtvis så stela sekvenserna med talking heads kryllar av skeva bildutsnitt, oskärpa, slow motion, en kamera som dröjer kvar trots att intervjupersonerna har slutat prata.

Landets recensenter förvånades över att det gick att göra en så rolig dokumentärfilm. Karin af Klintberg fick Stora journalistpriset en gång till.

När den matbloggande före detta copywritern Lotta Lundgren 2009 tog sin idé om ett TV-program till Henrik Schyffert och Erik Haags produktionsbolag Brommamamma frågade de vem hon drömde om som producent. Svaret: »Han som gjorde Värsta språket.«

– Då sa Henrik: »Det är en kvinna som heter Karin af Klintberg. Alla vill jobba med henne, hon har en väntetid på fyra år. Jag ringer henne.«

Lotta Lundgren minns deras första möte:

Annons

– Jag hade en idé om ett matprogram som rymdes på ett blad ungefär. Sedan hade jag en lunta med överskriften »Drivkrafter«. Det var egentligen den jag hade lagt störst energi på. Själva idén var typ att jag skulle åka land och rike runt och äta mat på bensinmackar. Karin sa: »Det här skiter jag i«, tog pappret mellan tumme och pekfinger och slängde det i en papperskorg. Men hon tyckte om någonting i luntan med drivkrafter och sa: »Du intresserar mig.«

Samarbetet resulterade i Landet Brunsås, ett kulturprogram om mat som med Karin af Klintbergs ord handlar om att »lägga ner tusentals kronor på köksutrustning, men ägna 14 minuter åt att laga mat«. Programledare: Lotta Lundgren, Erik Haag och Henrik Schyffert. Den senare, som beskriver Karin af Klintberg som »drottningen av infotainment«, ger exempel på producentens förhållande till ordets sista hälft.

– Karin har en grej som hon ofta gör när hon står bakom kameran. Hon låtsassomnar, snarkar högt eller formar fingrarna till en pistol som hon riktar mot huvudet och trycker av. Då vet man att hon tycker att det är tråkigt. Då är det för lågt underhållningsvärde. Och det är skönt faktiskt, att hon inte tassar runt, utan bara tittar på en och skriker: »Trååååkigt!«

Landet Brunsås sågs som mest av nästan 700000 svenskar, väldigt höga tittarsiffror för ett program utan renodlad nöjesprofilering. Efter det sista avsnittet lämnade Karin af Klintberg SVT, efter tretton år inom public service. Istället blev hon delägare i produktionsbolaget Thelma/Louise.

Efter att ha mjukstartat sin karriär som fristående producent med ytterligare en säsong av Landet Brunsås drogs Karin af Klintberg under en kväll på krogen in i ett samtal med journalisten Jonas Leijonhufvud. De diskuterade dokumentären Supersize Me, där journalisten Morgan Spurlock lever på McDonald’s-diet under en månads tid, och mer eller mindre dör på kuppen. Karin förklarade vilken effekt filmen haft på henne: »Jag gick raka vägen till McDonald’s och mofflade i mig tre cheeseburgare.«

Leijonhufvud berättade att det gjorts en brittisk TV-serie inspirerad av filmens premisser, där en man och en kvinna reser tillbaka i historien och lever på mat ur den svunna epoken.

– Idéer som kan beskrivas i en mening är ofta bra idéer, säger Karin af Klintberg.

Samtidigt:

– Vad man än skriver på ett papper blir det ändå aldrig det som hamnar i rutan. Man kan skriva sig fördärvad, men ändå bara göra det i, säg, färgen turkost. När man spelar in blir det lila, och när man klipper blir det gult. En idé är oftast ingenting. Genomförandet är allt.

Den svenska versionen av Supersizers … fick titeln Historieätarna. Det som på ytan såg ut att vara ännu ett program om mat var i själva verket ett slags idéhistorisk odyssé. Lotta Lundgren, programmets redaktör och den som tillsammans med Erik Haag i varje avsnitt lever, klär sig och äter som människorna under en viss tidsepok, beskriver redaktionens metod:

– Jag har ju jobbat med reklam tidigare, och där skriver man först ett manus, som man sedan filmar av ruta för ruta. Vi gjorde inte så. Vi filmade en form av improvisation utifrån vissa ramar. Sedan skrev vi manuset efteråt, utifrån det vi hade. Vi hade mellan 20 och 26 timmars material filmat per avsnitt, sedan skar vi bort allt som inte blev fantastiskt, och även sådant som blev jättebra. Det är ett vettlöst sätt att jobba, rent ekonomiskt. Men det var inte den mallen vi följde.

För att tillföra en ständig nerv skapade de även ett upplägg där Karin af Klintberg »ägde« intervjuscenerna och kastade ut små uppdrag till programledarna.

– Erik och Lotta fick varsin uppgift, som de var tvungna att genomföra samtidigt som intervjun. Det kunde vara att jag sa: »Lotta, under intervjun med Abbe Bonnier ska det lysa igenom att du gillar Karin Boye. Och Erik, du ska skämmas över det.« Eller: »Lotta, experten som kommer är din idol, och Erik, du ska skåpssupa.« En sådan liten grej, som låg och puttrade … Det var ett väldigt roligt sätt att spela in, nästan som en dokusåpa.

Erik Haag:

– Karin har public service i blodet, och det gillar jag. Men framförallt litar jag på henne. Jag kan göra vad som helst, och vet att hon tar bort det som inte blir bra. Det är en stor lyx att veta att någon bryr sig om det man gör på det sättet. Jag tror att hennes höga ambitionsnivå som producent grundar sig i hennes egna erfarenheter från när hon var programledare i början av sin karriär, då jag tror att hon kände sig lite … övergiven. Hon vill inte att jag ska känna mig som hon gjorde, och därför tittar hon väldigt noga, och klipper väldigt noga.

På en av väggarna i Karin af Klintbergs kontor, mellan två fönster som vetter mot den snötäckta Sveavägen, hänger en gul låtsaslöpsedel. »CHOCKVÄRVNINGEN«, står det överst. »Karin af Klintberg lämnar SVT. Eva Hamilton: ett hårt slag mot företaget. Kollegorna: vi grät när vi hörde det.«

Det krävdes ett antal övertalningsförsök innan Thelma/Louise lyckades rekrytera sin nya TV-chef. Innan dess sade Karin af Klintberg samma sak till dem som hon sagt till alla intressenter: »Jag lämnar aldrig SVT.«

– Jag minns en löneförhandling för några år sedan då jag precis hade blivit erbjuden dubbla lönen från ett produktionsbolag. Så jag gick till min chef och sa: »Nu har jag blivit erbjuden dubbla lönen från ett produktionsbolag, vad är ni beredda att betala för att jag ska stanna?« Hon tittade på mig och svarade: »Karin, inte en krona.« Och det slutade liksom med att jag sa: »Jaha. Ja men då stannar jag väl då«, och tågade ut med den värdighet jag kunde uppbringa. Så har mina år på SVT sett ut: att jag alltid har stannat.

Hon fortsätter:

– Hade jag velat jobba för pengar hade jag gjort det för länge sedan. Men Thelma/Louise sa: »Du kan ju fortfarande producera för SVT«. Och plötsligt kände det som att … vakna upp. Jag hade varit där i 13 år. När jag sagt upp mig skrev jag brev till alla cheferna för det kändes som att jag svek dem. Alla svarade att de var förvånade att jag stannat så länge.

På ett personligt plan beskriver Karin af Klintberg 2012 som »ett jävla skitår«. Hon separerade från sin man, som hon har två barn tillsammans med, och flyttade ut ur deras gemensamma bostad. Via sin exmans föräldrar fick hon kontakt med Sven Harry Karlsson, byggmästaren och konstsamlaren som driver det museum i Vasaparken som bär hans namn. Byggnaden, som även går under namnet »guldhuset« eftersom fasaderna är täckta av guldskimrande paneler, innehåller konsthall, butik, restaurang – och 18 hyresrätter. I dag bor Karin af Klintberg i en av dem. Henrik Schyffert bor mitt emot – »helt vitt, det ser ut som i en obduktionssal« – och Fredrik Lindström två våningar ner – »han bor som en gammal tant«.

– Vi hade djävulusisk tur, för den dagen vi ringde hade en familj hört av sig bara några timmar tidigare och sagt upp sin bostad. Sedan vill Sven-Harry ha kulturfolk i huset, där bor filmkonsulenter, Dramatenskådisar, fotografer … Jag tror att han vill skapa olika slags arenor för kultur. Vi som bor i huset ska till exempel vara med i ett projekt på museet i vår där vi ska prata om varsitt föremål som vi inte klarat av att slänga.

På ett professionellt plan är det däremot svårt att betrakta året som något annat än en succé. Historieätarna har hyllats unisont av landets kritiker och de senaste avsnitten sågs av nästan en miljon svenskar. Därmed cementerades bilden av Karin af Klintberg som den svenska TV-världens mesta kung Midas-figur.

Att få henne att erkänna det är dock omöjligt.

– När man är skolad inom SVT är man också skolad inom en väldigt hård Jante-anda. Därför har jag aldrig känt att jag skulle ha någon unik position. Och som producent blir man också ganska bortglömd. Historieätarna har hyllats jättefint i tidningarna, men då handlar det alltid om Erik och Lotta. De är briljanta, men att de är briljanta hela tiden beror på att jag har klippt bort när de är dåliga. Men jag känner mig inte ett dugg bitter över det. Jag har valt att stå bakom kameran. Och även om producenten har en orättvis och lite bortglömd plats så har jag ändå fått erkännande och uppskattning.

Har du någonsin blivit nekad när du kommit med en idé till SVT?

– För några år sedan kom jag och min exman med ett förslag på ett program som gick ut på att två personer skulle resa runt i världen och pröva alla stora religioner. Det var ganska likt Historieätarna, men några år för tidigt. Vi fick nej för att SVT ansåg att det skulle vara för farligt.

Att bara ha fått ett nej låter ändå som en unik position.

– Jo, det kanske det är. Samtidigt är det ju så att om jag och Erik Haag och Henrik Schyffert går till programchefen och säger: »Vi har ett förslag som vi tror på«, då är det ändå väldigt långt kvar till en färdig produkt. Om programchefen tror på idén får man ha ett möte med henne, och sedan ett till högre upp, och sedan ett till … Trots att jag har jobbat på SVT i tretton år har jag inte tillräckligt mycket upparbetat kapital för att de ska säga: »Här är en påse pengar, ut och gör.«

Karin af Klintberg erkänner – om man pressar henne – att hon har »en viss känsla för TV-mediet«. Hon beskriver sig själv som en »ointressant person« och förklarar att hon har »haft tur som fått jobba med så bra människor«.

Erik Haag:

– Karin säger alltid så där. För mig är det uppenbart att det beror på att hon är en person med bra självkänsla. Jag brukar mer tänka att jag jobbar med dem som vill ha mig. Det är min självkänsla.

Malik Bendjelloul, som jobbade med af Klintberg under Kobra-tiden och som i dag prisas internationellt för den Oscarsnominerade dokumentären Searching for Sugar Man, förklarar sin forna chefs storhet med att hon lyckas svetsa samman sina medarbetare.

– Under en säsong av Kobra hade vi något som kallades »hemliga kompisar«. Man skulle ge små presenter till varandra, men fick inte avslöja vem ens hemliga kompis var. Jag fick kärleksfulla vykort skickade till mig från hela världen: Havanna, Tokyo, Nairobi, Moskva … Hur fan gick det här till, undrade jag. Senare visade det sig såklart att det var Karin som var min hemliga kompis. Hon hade skrivit vykorten och sedan bett människor som var ute och reste att posta dem från respektive land. Hon lägger ner enormt mycket möda på att få folk att trivas.

Det sägs ibland att Karin af Klintberg är trendkänslig – delvis på grund av vilka hon väljer att samarbeta med, delvis på grund av de ämnen hon väljer, och delvis på grund av sättet de ämnena presenteras. Själv håller hon inte med.

– Jag tror inte på att sätta upp fingret i luften. Jag har aldrig gjort det. Ibland blir jag inbjuden till seminarier där folk frågar: »Hur ser du på din tittare?« Men alltså: jag skiter i min tittare – på ett sätt. Jag skiter i om den är 25–29 och akademiker, eller en äldre kvinna på landet. Jag gör saker som känns sköna i kroppen och använder mig själv som måttstock: när jag inte förstår kommer inte andra att göra det heller.

– TV-trender kan bygga på att man ser vad som fungerar, till exempel Filip och Fredrik, och sedan försöker man göra samma sak. För mig gäller snarare att jag ser vad som visas och försöker göra tvärtom, eller åtminstone något helt annat. Inför Värsta språket spelades till exempel väldigt många program in i studio. Då kändes det häftigt och nytt att vara på plats, och befinna sig där språket talades. När vi gjorde Världens modernaste land blev det en omvänd effekt – man hade sett det så mycket att studio plötsligt kändes coolare. Jag tycker att Historieätarna skiljer sig från mycket som visas också. I vanliga fall är det tydligt för tittaren om någon är programledare eller skådespelare, men vi bryter det kontraktet.

Varifrån kommer den folkbildande ambitionen i alla dina program?

– Jag tycker själv att det är så jävla härligt att lära mig nya saker. Jag vill förbättra världen genom att göra folk smartare. En serie som Historieätarna gör en till exempel väldigt ödmjuk inför sin egen tid. Vi har en återkommande scen i varje avsnitt där vi med tidens tankar försöker bota Erik eller Lotta. Och vi kan skratta åt att man ska dricka varm öl mot malaria eller mot lättja, men vi gör ju en massa liknande saker i dag. Jag har druckit C-vitamin mot förkylning i hela mitt liv, och i dag står det i vetenskapstidningar att det ena inte har något med det andra att göra. Och vi skrattar åt att kvinnorna på 1700-talet hade korsetter som gjorde att deras inälvor förtvinade, men i dag skjuter vi in botox i läpparna och massor med skit i rattarna. Det är ju lika sjukt det.

Varför är det så viktigt för dig att programmen är roliga?

– För att jag tror att humor är portalen till kunskap. Men det behöver inte alltid vara roligt. Det viktigaste är att väcka empati, och det kan man göra med både humor och allvar. Det finns ett inslag i Rea som handlar om konsumentköplagen. Vi börjar med att visa en orättvisa: en nioårig tjej som har köpt en tröja där det skiljer tolv centimeter i längd mellan ärmarna. Henne kan man identifiera sig med, och efter det går det att dra vilka fakta som helst.

Sedan Karin af Klintberg lämnade SVT har hon bara gjort en produktion för en annan uppdragsgivare – en företagsfilm för Albert Bonniers förlag om deras 175-åriga historia. Public service står också som beställare till nästan allt hon har på gång: en historisk serie i fyra delar där Fredrik Lindström utforskar historiska »tänk om«-scenarion, en dokumentärfilm som handlar om Bea Uusma Schyfferts jakt på vad som egentligen hände under den misslyckade Andréexpeditionen 1897 och, om allt går som det ska, en andra säsong av Historieätarna. Karin af Klintberg förhandlar i skrivande stund med SVT om budgeten, som hon tycker är för snålt tilltagen.

Ett projekt skiljer sig dock från de övriga: dokumentärfilmen Six Days. Filmen följer tre kvinnor i krigsdrabbade länder: en i Irak, som arbetar med att stoppa spridningen av vapen, en i Liberia, som ger utsatta kvinnor skydd, och en i Abchazien, som bland annat kämpar mot brudkidnappning. Karin af Klintberg är filmens exekutiva producent – ett arbete som är lite mindre »hands on« än vanligt.

– Jag kollar manus, kommer med idéer, pratar inför inspelningen, under klippningen och försöker stötta.

Varför ville du göra den här filmen?

– Jag har inte tagit itu med det här, men jag har länge velat resa någonstans och arbeta med att stärka demokratin. Jag tror att TV-journalistik kan hjälpa mycket i länder där mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet. Man kan lära folk att göra barnprogram eller TV-nyheter. Jag har länge velat åka till Afrika eller Asien, men det finns inte så många upparbetade vägar, och hittills har ingen nappat på mina utkast. I framtiden skulle jag vilja ta min lilla familj och åka iväg i två år, för att visa för mina barn att alla inte har det lika bra som de, och för att jag själv ska sluta tänka på att bleka tänderna eller fundera på att skaffa botox i pannan. Jag vill justera det där perspektivet, och det här var ett intressant steg på vägen.

Om du bara fick en fet påse pengar av SVT eller någon annan, vad skulle du göra då?

– Då skulle jag nog sätta mig ner med några begåvade människor och tänka på vad nästa ämne ska vara, och sedan göra en skitbra serie på det. Är det ekonomi? Är det politik? Är det genus? Jag skulle nog säga att det är miljö. Och jag tror att alla ämnen går att göra roliga. Man kan göra ett skitintressant program om hjärtklaffar om man bara sätter sig in i det tillräckligt.

Hur påverkades du av dina första TV-upplevelser?

– Jag är det året väldigt tacksam, för sedan dess har jag aktivt försökt göra allt tvärtom.