Vad tänker Karin af Klintberg göra med sin maktposition?

Som stabil leverantör av folkbildande och vass TV-underhållning har Karin af Klintberg intagit en ohotad maktposition i Mediesverige. Så vad tänker hon göra av den?

Hösten 1995 blev Karin af Klintberg stoppad i Kungsträdgården av en reporter från TV4. Det var valår, reportern frågade människor på gatan vad de ansåg om de olika partiernas valkampanjer och den 22-åriga Karin af Klintberg svarade »någonting om estetiken i valkampanjerna och skillnaden mellan vad de ville förmedla och vad som de facto förmedlades«. TV-marknaden hade bara varit avreglerad i fem år och det rådde nybyggaranda i Stockholms medievärld, där de kommersiella kanalerna tävlade om den unga, urbana publiken. Trots att Karin af Klintberg bara syntes i rutan i ungefär 20 sekunder ringde TV4-reportern upp henne ett par dagar senare och erbjöd henne att leda kanalens nya satsning Nattelevision: ett direktsänt underhållningsprogram för dem som »fortfarande var pigga när de kom hem från krogen«.

Eftersom TV4-huset inte var färdigbyggt höll kanalen till i baracker nere i Värtahamnen. Trots den minimala budgeten hade producenten skrapat ihop två programledare, ett par reportrar och flera praktikanter. Strax före sändningsstart dolde redaktionen barackens kontrollpaneler bakom filtar och släpade in en soffa, en fåtölj och ett bord i den provisoriska studion. Sedan dök gästerna upp. De flesta kom raka vägen från en blöt fest.

Olle Ljungström försvann in på toaletten en lång stund precis innan sändning och vägrade därefter att svara på en enda fråga – istället satt han och stirrade på sig själv i en monter under hela intervjun. Stakka Bo kommenterade alla Karin af Klintbergs frågor genom att berätta för publiken vilka tidningar hon läst under researcharbetet.

Annons

– Vid ett tillfälle skulle jag intervjua Meatloaf och Camilla Henemark, samtidigt. Jag pluggade engelska frågor hela dagen, men först när jag kom till studion med mitt lilla ark fick jag veta att Meatloaf ställt in. Men Camilla Henemark kom. Hon hade varit på någon fest och släpat med sig en dvärg. Det var han som ersatte Meatloaf.

Karin af Klintberg beskriver arbetsmiljön som »helt förskräcklig«. Vid ett tillfälle glömde hon bort namnet på indiebandet Pineforest Crunch. Efteråt sade producenten: »Du hade ett band att komma ihåg, och inte ens det klarade du av«.

– När sminkören skulle lägga smink dagen därpå fäste det inte, eftersom tårarna bara rann. Min verksamhet gick i princip ut på att jag satt och lipade på jobbet, åtminstone en gång per vecka. Jag förberedde mig bäst jag kunde, men ingen var intresserad av mina frågor eller om det fanns någon vinkel. Det finns säkert de som klarar av att leda ett sådant program, men jag gjorde inte det. Jag var nog inte ens dålig på ett charmigt Cameron Diaz-sätt, utan bara dålig rakt av. Och precis då drog en bimbodebatt igång.

Alla betraktade inte 1990-talets bredare TV-utbud som någonting positivt. Konstkritikern Dennis Dahlqvist beskrev »en massa överflödiga program med en massa nykläckta programledare utan koll«, och snart myntades termen »Babbel-TV«. Den nya generationens programledare – unga tjejer – fick ta den största smällen. I en artikel i Expressen konstaterade Filminstitutets grundare Harry Schein: »Jag tycker mycket bättre om snygga tjejer som snackar skit än fula tjejer som snackar skit.« Karin af Klintberg drogs in i debatten.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?