Världens vackraste pojke

Som femtonåring dyrkades han för sin skönhet av tonårsflickor och homosexuella män över hela världen. 45 år senare får Björn Andresen äntligen uppmärksamhet för annat än sitt utseende.

Eftermiddag på restaurang Tennstopet i Stockholm. Björn Andresen har just fått in dagens första Eriksberg. Han läppjar på glaset. Brummar belåtet.

– Mmm. En gudagåva.

Annons

Så för han undan silvertestarna från ansiktet. Samlar anletsdragen.

– Du undrar hur Döden i Venedig påverkade min så kallade karriär?

Han grymtar.

– Det är 45 år sedan. Det kan bli lite marigt när man börjar på toppen. I världseliten, liksom. Därifrån finns det egentligen bara en väg att gå.

Han har varit svår att få tag i. Mottagningen i Björns lägenhet är dålig. Han säger sig lida av »telefonallergi«. Dessutom sover han ofta till långt in på dagen, och under våra brusiga samtal har han sagt sig vara skeptisk till att överhuvudtaget medverka i tidningen. »Det där med kändisskap är ingenting för mig, jag har prövat.«

Inför vårt möte har jag studerat otaliga bilder av Björn från sommaren 1970. Han var femton år och spelade rollen som Tadzio, den undersköne ynglingen i Luchino Viscontis filmatisering av Döden i Venedig. Filmen, om en åldrande kompositör som på avstånd åtrår den unge pojken, nominerades till Oscars och guldpalmer, men störst uppmärksamhet fick Björn. Eller »världens vackraste pojke«, som han kallades i pressen. Stillbilder från inspelningen, där han sitter på stranden iförd åtsittande baddräkt av tiotalssnitt, spreds över världen. Mer än fyra decennier senare finns hemsidor helt ägnade åt bilder av den unge Björn Andresen.

Numera döljs ansiktet, det som en gång gjorde honom berömd över hela världen, av mörka solglasögon och grått skägg. Hans smala jeansklädda ben skjuter upp ur ett par ingångna läderboots. Silverhåret faller över skuldrorna på en sliten trenchcoat.

Han säger:

– Som sagt, min karriär är en av få som börjat på toppen och gått nedåt. Men nedåt ska inte föraktas. Det kan vara en vinnare i längden. Beroende på vilken valuta man använder sig av. Det finns andra värden än framgång, pengar och inflytande.

Det var Björns mormor Dagny som fick för sig att han skulle skådespela.

Efter mamma Barbros självmord hade Björn, då tio, och hans halvsyster flyttat in i hennes fars grosshandlarkåk i Rungsted på Själlands ostkust. Vem Björns riktiga pappa var visste han inte. Den hemligheten tog modern med sig när hon svalde den där dödliga kombinationen av alkohol och sömntabletter.

Efter en kort tid som ensam vårdnadshavare skickade styvfadern barnen till Asserbohus internatskola på Nordsjälland. Miljön präglades av kamratfostran och ålderdomlig disciplin.

En natt kröp Björn ut genom fönstret och tog bussen till färjestationen i Helsingör. Ett dygn senare stod han utanför sina morföräldrars våning på Karlavägen i Stockholm.

Hos morföräldrarna fann han trygghet. Han började på Adolf Fredriks musikskola. Bildade band, skrev låtar, och drömde om att Blushing Purple skulle bli »det nya Beatles«.

Mormor Dagny närde andra drömmar. Dagligen granskade hon morgontidningen efter annonser som efterlyste unga statister, varefter barnbarnet skickades runt på provfilmningar. Sin första filmroll gjorde han under sommarlovet 1969. Med ett paket röda Marlboro i jeansjackans bröstficka spelade han en av de mopedåkande tonåringarna i Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria. För gaget köpte han en Höfnergitarr.

Annons

 

Vid samma tid kontrakterade Warner Bros den flerfaldigt Oscarsnominerade regissören Luchino Visconti för att filmatisera Thomas Manns Döden i Venedig. I romanen reser en berömd men ensam författare till Venedig på semester. Han betraktar sig själv som en kontrollerad person med högt stående moral. Men i matsalen på Hotel des Bains får han syn på en fjortonårig polsk pojke som är så vacker att han tappar fattningen. Medan den omgivande staden hemsöks av kolera blir författaren alltmer besatt av pojkens skönhet.

I sitt manus gjorde Visconti om författaren till en kompositör och besatte rollen med den populäre brittiske skådespelaren Dirk Bogarde. Det italienska stjärnskottet Silvana Mangano anlitades för att spela pojkens mamma.

Men vem skulle kunna spela den androgyna ynglingen, han som i romanen beskrivs som själva sinnebilden för skönhet?

Under vintern 1969 påbörjade regissören en månadslång turné genom Europa för att hitta sin Tadzio. I Budapest, Helsingfors och Warszawa finkammade han skolor, idrottsplatser och kaféer.

En dag fick mormor Dagny ett samtal från en italiensk man som förklarade att »den store regissören Luchino Visconti« var i stan. Efter En kärlekshistoria fanns Björn med i ett register över barnskådespelare och nu undrade italienaren om Dagnys barnbarn kunde komma till en provfilmning på Grand Hôtel.

Björn hade varken hört talas om Visconti eller Thomas Mann, men gjorde som han blev tillsagd och promenerade ner till Blasieholmen.

I den italienska dokumentären Alla ricerca di Tadzio som skildrar Viscontis ambitiösa rollsättningsprocess syns det hur han, efter att ha studerat hundratals europeiska tonårspojkar, skiner upp när Björn kliver in i rummet med smålockigt blont hår, markerade kindben och fylliga pubertetsläppar. »Ah, han är verkligen vacker – och så lång!« Han vänder sig till kvinnan som agerar tolk: »Be honom att ta av sig på överkroppen.«

Efter någon halvtimmes granskande skickade regissören ut en assistent att köpa ett par åtsittande badbyxor åt Björn. Sedan satte han Thomas Manns roman i händerna på honom: »Läs den här!«

– När badbyxorna kom ville de fotografera mig i dem. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag sagt nej. Det är svårt att beskriva, men jag kände blickarna på mig. Det var en sorts blickar jag inte fått förut.

Några månader senare fick mormor Dagny ett nytt samtal: Visconti hade bestämt sig. Rollen var Björns.

I april 1970 reste filmteamet till Venedig. Björn beskriver vistelsen som »betald semester«. Sol på dagen, dans på natten.

– Eftersom jag inte hade några ambitioner att vara skådespelare var jag aldrig nervös. Jag bara gjorde som Visconti sa. Och även om större delen av teamet var gay fattade Visconti att jag var straight. Han var tydlig: »Inte en blick på pojken!« Folk var livrädda för hans utbrott.

Åtta månader senare var det dags för premiär på Leicester Square Theatre i London. Bland hedersgästerna fanns drottning Elizabeth och prinsessan Anne.

– På hotellet före visningen visade Dirk mig hur jag skulle bocka för drottningen. Sedan fick vi åka Rolls Royce till biografen. Först när vi kom fram fattade jag hur stort allt var. Där var poliser och sammetsrep. När vi klev ur bilen gick blixtarna igång. Jag har aldrig varit med om något liknande.

På röda mattan instruerades skådespelarna att ställa sig på rad för att hälsa på kungligheterna. När drottning Elizabeth kom fram till Björn frågade hon vad han gillade mest med London. Björn svarade: Madame Tussauds skräckkabinett.

Inne i salongen fick Björn se filmen för första gången.

– Eftersom jag själv aldrig sett En kärlekshistoria var det första gången jag såg mig själv i en film. Jag hängde inte med i storyn, för jag påmindes bara om allt som hade hänt under sommaren. Jaha, där är den scenen, där var jag bakis som fan för att vi varit på diskotek hela natten.

Hos resten av publiken tycktes filmen slå an starkare känslor. Några chefer för filmbolaget Warner Bros ansåg att filmen var så obscen att de försökte stoppa den från fortsatt visning. Andra rördes till tårar.

Men mest uppmärksamhet fick Tadzio. På presskonferensen efter visningen levererade Luchino Visconti en beskrivning som sedan återgavs i otaliga tidningar: »He is the most beautiful boy in the world.« Den amerikanska filmkritikern Lawrence J Quirk skrev: »Vissa bilder av Björn Andresen, filmens Tadzio, skulle kunna hängas upp på väggarna i Louvren eller i Vatikanen i Rom.«

Hemma i Adolf Fredriks korridorer vande sig Björn snart vid öknamnet »Änglaläppen«. Han var övertygad om att allt snart skulle lugna ner sig. Men i takt med att filmen hade premiär i fler länder och visades på allt fler festivaler tilltog uppmärksamheten.

En kväll under Cannesfestivalen följde Björn med Visconti och Bogarde till en gayklubb.

– Servitörerna höll på med tungorna och gjorde ingen hemlighet av vad de ville göra med mig. Det kändes som en andlig våldtäkt. Och eftersom alla i mitt sällskap var gay vågade jag inte ge uttryck för mitt obehag.

Inför filmens japanska premiär letade en affärsman i Tokyo upp numret till mormor Dagny. Efter att ha noterat den utländska publikens reaktioner hade han räknat ut att Björn inom kort skulle dyrkas även av japanska tonårsflickor. Dessutom hade han läst att Björn var musikalisk.

Över den knastriga telefonlinan förklarade han att det fanns stora pengar att tjäna om de lanserade Björn som popsångare i Japan.

När Björn förstod att de inte var intresserade av hans egna kompositioner tackade han nej.

– Men alla tjatade: Säg inte nej till stålarna. Till slut sa jag ja.

Björn fick återigen ledigt från skolan och flögs till Tokyo. Där fotograferades han i sjömanskostym i An-An, Japans största livsstilsmagasin för kvinnor, gjorde reklam för den nya chokladkakan Excel och spelade in fyra sirapslena popsinglar på japanska. Låtarna släpptes även översatta till engelska. You and I Forever och To Love som A-sidor. Love Is Here och Forest of Sorrowpå B-sidorna.

– Jag gjorde till och med TV-shower och en konsert i Osaka. Efteråt fick jag fly från fans som försökte klippa lockar av mitt hår. Jag skämdes som en hund. Jag var ju inne på Coltrane och Jarrett och drömde om att bli en seriös musiker. På något sätt såg jag redan då vad det handlade om. Manipulation och girighet och hundratusentals grundlurade fjortisar och en dum blondin som höjdes till skyarna för no fucking reason at all.

När Björn lämnade Hanedaflygplatsen i Tokyo hade han ändå gjort ett bestående intryck. Sjömansjackor från designern Isao Kaneko, av det slag han burit i An-An, sköt i höjden. Bilderna av honom som Tadzio inspirerade också flera kända animetecknare. Den återkommande mangakaraktären bishōnen – en androgyn yngling som är så vacker att han förför människor av alla kön och sexuella läggningar – har än i dag drag som påminner om Björn Andresens.

Annons

Tillbaka i Stockholm hade bandkamraterna ersatt honom med en ny gitarrist. Och eftersom han missat så mycket undervisning ville lärarna att han skulle gå om nian.

Efter högstadiet började han extraknäcka som musiklärare samtidigt som han tog pianolektioner för Gunnar Hallhagen som var professor på Kungliga Musikhögskolan. Målet var att komma in på skolans musiklärarlinje.

– Jag övade minst sex timmar om dagen. Till slut började det gå rätt bra. För att imponera kom jag släpande med Rachmaninovs andra pianokonsert och Prokofjevs sjunde pianosonat. Riktigt otäcka grejer. Hallhagen bara suckade: »Det där är väl bra, men du kommer i alla fall aldrig förbi Bach.«

Pianostudierna avbröts när regissören Malcolm Leigh hörde av sig med ett erbjudande om en huvudroll i en film på franska.

– Han hade fixat så att jag skulle kunna bo gratis i Paris och lära mig språket.

Produktionen lades ner innan inspelningen startat, men Björn blev kvar i Frankrike.

Under ett år förde han en relativt lugn tillvaro i anonymitet. Spelade piano och läste franska.

Lugnet bröts våren 1977 när regissören Jonas Cornell ringde. Han behövde en pianokunnig huvudrollsinnehavare till en film om två skoltrötta gymnasieelever på Östermalm.

Bluff Stop hade premiär året därpå. Filmen sågades, men återigen lyftes Björns yttre fram. I Sydsvenskan skrev Jan Aghed: »Precis som i Viscontis Döden i Venedig är Andresen ett underskönt estetiskt föremål … Vad Bluff Stop i stället hade behövt för att bli verkligt angelägen är levande människor.«

Som för att demonstrera att han var mer än sitt utseende började Björn »med emfas motarbeta bilden av mig själv som en vacker svärmorsdröm«.

– Jag betedde mig som ett riktigt svin. Somnade på Vickans roulettebord. Jag visste inte hur man skulle hantera sådant, så det gick till överdrift. Det blev alldeles för mycket sprit och kola.

Den följande tiden präglades av »flyttar och uppbrott«.

– Det var bara mitt yttre som räknades. »Titta på honom!« Jag minns en efterfest där det fanns en flygel. Jag rev av första satsen ur Liszts Ess-dur-konsert. Stort och snabbt och starkt. Efteråt kom en brud fram och sa: »Det var som fan, kan du nåt?«

Han bodde ett tag i Köpenhamn. Försökte återigen komma in på Kungliga Musikhögskolan. Lät sig bjudas till Chang Mai och Venedig av förmögna män som ville köpa Tadzios sällskap. Jobbade som förskolelärare. Hoppade in som ängel i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren. Under en vinter då hans styvfar var bortrest isolerade han sig i villan i Rungsted och ägnade sig oavbrutet åt att komponera framför flygeln.

– Jag virvlade runt så mycket att jag tappade fotfästet både geografiskt och psykiskt. Jag var så väluppfostrad att jag sa ja till allt som kom i min väg. Efterfester, droger, filmroller.

To Love, en av de japanska popsinglarna som Björn fortfarande skäms över, betingar i dag omkring hundra dollar på begagnatmarknaden.

Under 80-talet inträffade två händelser som skänkte tillfälligt lugn åt Björn Andresens liv. Under ett krogbesök kom han över ett exemplar av The Urantia Book – en religiös tegelsten med oklart ursprung som erbjuder en alternativ tolkning av Kristus liv och jordens uppkomst. Till en början fascinerades Björn framför allt av att boken var så »utflippad«. Men ju mer han läste, desto mer tagen blev han. Snart betraktade han sig själv som troende.

Några år senare flyttade han ihop med poeten Susanna Román i en lägenhet på Hornsgatan. De fick en dotter och gifte sig. Björn började på Scenskolan, fick praktik på Stockholms stadsteater.

Två år senare fick de en son.

– Det var som om allt stabiliserade sig. Jag slutade dricka. Vi kallades till och med »Familjen Bra« av grannarna. Det var en tid av djup lycka.

Den blev emellertid kortvarig. Sonen var bara några månader gammal när han drabbades av plötslig spädbarnsdöd.

– Efter det föll allt samman. Vi försökte lappa ihop oss och reste till Jugoslavien för att komma bort, men det blev bara värre.

Skilsmässa följde. Susanna fick vårdnaden om dottern.

Björn var »för deppig och egotrippad« för att vara närvarande som förälder. I filmbranschen skaffade han sig ett allt sämre rykte. När regissörer erbjöd honom roller tackade han nej med motiveringen att han »inte ville«. Det dröjde inte länge förrän telefonen tystnade.

Under 90-talet syntes Björn knappt överhuvudtaget i filmer eller på teaterscener. Och när han någon gång dök upp som kriminalpolis i något avsnitt av Rederiet eller som namnlös statist i en ungdomsserie var det knappast någon som kände igen honom.

Vid samma tid släpptes Döden i Venedig på DVD, och med internets spridning uppstod nya vallfärdsplatser för människor som dyrkade Björn Andresens tonårsansikte. De delade fotografier och egenritade porträtt. I samband med Björns 50-årsdag skrev signaturen Leo ett öppet brev på forumet Waits For the Rain. »Kära Björn. Är du medveten om hur många internetforum som tillägnas dig? Förmodligen inte. Du förstår, jag är lite äldre än du. Tillräckligt gammal för att betrakta dig som en lillebror. Och jag tappade andan när jag första gången såg dig, min lille bror, på bioduken. … Jag hade aldrig hört namnet Björn Andresen. Jag hade inte ens sett trailern. Jag gick in oförberedd i biosalongen och utsattes för en av mitt livs mest fascinerande upplevelser.«

I forumen spreds också en av ytterst få intervjuer som Björn gjorde under perioden. Den feministiska författaren Germaine Greer hade precis givit ut en bok där hon utforskade manliga skönhetsideal genom tiderna. Omslaget pryddes av en bild av en ung Björn Andresen. Titeln: The Beautiful Boy. Journalisten, från The Guardian, frågade Björn vad han tyckte. »Jag känner mig utnyttjad«, svarade Björn. »Ingen har frågat mig om lov att använda bilden. Jag har kämpat hårt för att uppnå anonymitet.«

Björn Andresen fimpar en Level på trattoria La Casas uteservering i Hornstull. Hans lägenhet ligger bara tre minuter härifrån, men när han är ledig sitter han oftast här eller på något av de andra kvartershaken som ännu inte drabbats av gentrifieringens prishöjningar.

När jag dyker upp är han mitt i ett samtal med vännen Magnus Limnell, som spelar cello med Kungliga Filharmonikerna. Föregående kväll besökte Björn en solokonsert som Magnus höll i Allaktivitetshuset i Sundbyberg. Ungersk rapsodi av David Popper framfördes.

– Du gjorde det fullständigt strålande, säger Björn. Det är inget lätt stycke.

Magnus betalar sin nota och ursäktar sig. Kvällsrepetitioner med filharmonikerna väntar.

När han rest sig vänder han sig till mig:

– Har du sett Springfloden? Björn är riktigt bra.

De senaste åren har Björn Andresens namn återigen synts i eftertexterna till flera stora produktioner. Efter flera år på A-kassa kontaktades han 2013 av rollsättaren Jeanette Klintberg som letade skådespelare till filmatiseringen av Klas Östergrens Gentlemen. När jag intervjuade henne strax före premiären hade hon svårt att dölja sin glädje över att ha rollsatt just honom till filmen. Knappt någon av de tusentals biobesökarna lär dock ha uppfattat att mannen som spelade den skäggigt fårade Varg-Larsson var samma skådespelare som en gång i tiden hyllats för sin eviga skönhet.

Uppdraget ledde till fler. Våren 2016 skymtade han förbi i Kristian Petris dokumentär Hotellet. I sin recension i Fokus lyfte Elsa Westerstad fram hans medverkan som filmens höjdpunkt: » Jag känner genast att jag vill ha en hel film om Björn Andresen.«

Vid samma tid dök han upp i TV-serien Springfloden, där han spelar uteliggaren Benseman, mot bland andra Kjell Bergqvist och Julia Ragnarsson. I vinter har den danska filmen Shelley, där Björn spelar en central roll, premiär. Dessutom har Kristina Lindström, som gjort prisbelönta dokumentärer om Olof Palme och Astrid Lindgren, påbörjat en film om Björns liv.

– Okej, jag identifierar mig fortfarande inte som skådis, säger han. Men jag är 61, man kan inte gå och grubbla så mycket på sig själv längre. Sedan är jag ingen rik man. Jag har inte råd att tacka nej, inte heller till sådant som inte faller mig i smaken. Jag tillhör inte gänget som kan välja och vraka.

Jag frågar vad han känner inför Döden i Venedig i dag.

– Tidigare har jag blivit väldigt besvärad av att få uppmärksamhet för den. 1988 bjöds jag ner till Cannesfestivalen där de ordnade ett Viscontijubileum. Både han och Dirk var döda, så de ville intervjua mig. När jag gick ut på scen fick jag stående ovationer. Jag har aldrig känt mig så malplacerad. Det kändes så fel. Och intervjuaren ställde frågor som innehöll påståenden. »Det måste ha varit spännande att spela in med den store Visconti?« Inte ett dugg! Jag hade ingen aning om vem han var. Jag var 15 år, ville träffa tjejer och spela popmusik. Känslan av att få beröm för något man själv inte gjort undergräver självförtroendet. Om filmen skulle gå på TV i dag skulle jag bara känna likgiltighet.

Det är belagt att vackra människor får många fördelar genom livet. Du tycks vara undantaget.

– Jag föddes med ett utseende, jag valde det inte själv. Grejen är att det finns en stor fara med fysisk skönhet. Redan i tonåren behandlas man med silkesvantar. Och om man aldrig blir ifrågasatt är det klart att man inte blir särskilt smart. Jag fick gå förbi i kön och det skapar ingen bra karaktär.

Hur skulle du reagera om din dotter berättade att hon erbjudits en roll där hon skulle agera i baddräkt och vara föremål för en äldre persons åtrå?

– Först skulle jag se till att hon får hjälp av någon som kan businessen så att hon inte blir ekonomiskt blåst, som jag blev. Sedan skulle jag hålla ett hököga på henne hela tiden, speciellt om hon var lika ung som jag var. Det är ingen ofarlig bransch.

Står du henne nära i dag?

– När hon växte upp hade jag fullt upp med mina jävla demoner. Men nu har vi väldigt bra kontakt. Vi sjunger och spelar bägge två. På hennes sjuttonårsdag gav jag henne en gitarr och lärde henne tre ackord: A, D och E. Tre månader senare hade hon skrivit tre egna låtar och gjort inspelningar där hon sjöng tvåstämmigt. Nu arbetar hon inom äldrevården, men har precis påbörjat en karriär som tecknare. Jag såg vad hon gjort första gången för någon månad sedan. Hon skickade bilder till min odugliga Iphone. Jag blev alldeles häpen. Det var riktigt bra. Jag är en stolt far.

Så börjar han gråta. Han lyfter upp solglasögonen och torkar ansiktet med rockärmen.

– Förlåt. Det är en åldersgrej enligt en läkare i Berlin. När jag sover sluter inte ögat helt. Ögonen kliar och rinner. Det ska tydligen gå att ordna med en enkel operation.

Så fäller han ner de mörka glasögonen och allt är som vanligt igen.

Björn förklarar att han, trots en lång karriär som skådespelare, hellre presenterar sig som »speleman« när han träffar nya människor. Han kan dock inte längre spela alla stycken han en gång behärskat. En kontraktion i vänsterhanden har fått lillfingret att dra ihop sig som en klo. Dessutom är hans lägenhet för liten för att rymma ett piano att öva på.

– Hade jag tio miljoner vet jag precis vad jag skulle göra. Köpa ett torp vid vattnet på en avskild plats, utan telefon eller TV. Där skulle jag bara ha en flygel, mitt barndomspiano och en studio. Sedan skulle jag göra egna inspelningar och fläka ut dem på nätet.

Fingret då?

– Det skulle jag givetvis operera först. Det ska jag göra ändå. Och så skulle jag anställa en basist och en trummis att lira med.

Hur tror du att ditt liv hade blivit om du inte gått på den där provfilmningen med Visconti?

– Troligen hade jag utbildat mig till pianosolist. Jag har fantiserat så många gånger om en harmonisk tillvaro, med kontinuitet där jag kunnat ägna mig åt musiken. Om jag haft pianot hela tiden tror jag inte att jag hade haft den här törsten och röksuget och lusten att pröva allt. Men Döden i Venedig var som att hamna i en jävla centrifug och sedan bara kastas ut. Utan den hade det inte blivit den fanatiska sturm und drang som blev. Jag var ju småpackad och påtänd, överallt, hela tiden.

Han tömmer sitt glas.

– Men jag känner en djup tacksamhet över vad jag varit med om. Det är onekligen intressant att bredda sin skala, så att säga. Jag har hälsat på kungligheter, gått på röda mattor, jobbat som dagistant och blivit upplockad av polisen i rännstenen. Nu känner jag att alla mina erfarenheter lärt mig något som gjort livet rikare. Kanske har jag till och med kunnat förmedla något till andra som gör livet lättare för dem.

Utöver att spela jazz och klassiskt var Björn under en period keyboardist i dansbandet Sven-Erics. Här jammar han med Thern och basisten Adam.

Dagen därpå: plötslig sommarvärme i Högalidsparken. Grässluttningarna fylls av solbadande stockholmare.

Björn Andresen breder ut sin trenchcoat i skuggan av en knotig ek. Efter att ha kommit i slang med en musiker i baren på Ramblas, tvärsöver gatan från La Casa, uppstod idén om ett gemensamt jam i parken. Björn lovade att ta med sin nylonsträngade Valencia och en batteridriven förstärkare. Den nya bekantskapen försäkrade i sin tur att han skulle ta med en trumlåda och en ung basist som gästat hans coverband under ett after ski-uppdrag i franska Alperna.

Björn blickar bort mot Högalidskyrkan.

– Där kommer ju Thern och basisten! Om jag känner Thern rätt är det ingen dussinlirare direkt.

Efter att ha pluggat in och stämt instrumentet börjar de testa sig fram genom en improviserad bluestolva.

I en paus masserar Björn sitt krökta lillfinger och ursäktar sig för att han är ringrostig.

Han tar återigen tag om gitarrens hals.

– Ska vi köra en bossa?

Han börjar nynna försiktigt. Fingrarna leker över strängarna.

– A, D, G, okej – ni hör!

Thern nickar och slår takten på trumlådan. Den unge basisten fyller i med sitt instrument. Det låter riktigt bra.

Och så ler Björn Andresen.