AB Glesbygden

När företag och myndigheter visar allt mindre intresse för landsbygden gäller det att ta saken i egna händer.

Längs de slingrande vägarna genom centrala Skåne lyser bokalléerna i neongrönt, rapsen har precis blivit gul och skyltarna om loppisar för besökande turister har börjat komma upp. Idyllen är som gjord för att väcka Ernstdrömmar om ett liv på landet. Åtminstone tills man kommer fram till de små samhällena. Som Billinge. Fint, men utbudet består av en förskola, ett bageri och en kombinerad pizzeria och outletbutik. Eller Färingtofta. Strax efter kyrkan pekar en skylt ut »Skola« åt höger. Grinden in till den tomma skolgården slår i vinden, de två tegelbyggnaderna är övergivna. Klockan har stannat på 14.01, inga barn har behövt passa några lektionstider de senaste tre åren. Kvar i byn finns ett församlingshem och en brevlåda som töms klockan tio på förmiddagen.

Följer man hållplatserna märkta »skolskjuts« en dryg mil västerut kommer man till Röstånga. När man svänger in på Billingevägen som leder till skolan märker man direkt att den här byn skiljer ut sig. I ett vitt hus på vänster sida finns ett butiksfönster med egendesignade kläder och sedan en skylt om Röstånga RajRaj, ett mikrobryggeri. Strax därefter ett väldigt litet hus som pyntats med färgglada tygremsor – tydligen en konsthall.

Annons

Väl uppe vid skolan är det fullt med barn som äter falukorv med mos i matsalen, letar böcker i biblioteket och leker med rockringar på skolgården. På förskolesidan är det lite glesare mellan barnen eftersom gården till viss del upptas av en sandig byggarbetsplats. Förskolan har så många elever att de måste bygga ut.

För 30 år sedan var Röstånga känt i trakterna, eller ökänt om man frågar vissa. Byns starke man Harry Franzén var ledare för det högerpopulistiska missnöjespartiet Centrumdemokraterna – Kommunens väl, och en klassisk bråkmakare. På somrarna anordnade han Röstånga marknad, en mindre släkting till Kiviks dito, och resten av året drev han byns Ica-butik. I nationella medier uppmärksammades han för sina aktioner mot spritmonopolet, då han sålde starköl i sin affär efter att Sverige gått med i EU. Senare i Uppdrag granskning som en av Sveriges värsta hyresvärdar.

Det här var ungefär bilden som Ann Sarner hade av Röstånga när hon och hennes man hittade en gård en bit utanför byn. Hon är född och uppvuxen i Malmö, men när hon själv fick barn längtade hon och maken efter grönska, frisk luft och möjligheten att bara släppa ut barnen i trädgården. Samtidigt hade hon sina farhågor.

– Det låter ju hemskt, men jag funderade på sådana saker som: »Vem ska min dotter bli kär i? Någon grisbondes son?« Som om det vore fel … Men ja, man var lite fördomsfull mot folk som bott här i flera generationer.

Ann och hennes familj höll sig mest ute på sin gård och pendlade till studier och jobb. De startade ett eget föräldrakooperativ för sina och några grannars barn. Först när hon fick ett lärarvikariat på skolan i Röstånga började hon röra sig mer inne i byn och lära känna folk.

– På den tiden var Röstånga liksom ingenting. Det var en by man körde igenom på väg någon annanstans.

Husen som ägdes av Harry Franzén förföll allt mer och polisen gjorde rutinmässiga besök hos hyresgästerna. Befolkningen blev allt äldre, elevunderlaget för skolan minskade i stadig takt: vart tredje år tappade de motsvarande en årskull. I början av 00-talet riskerade Röstånga att bli en av de där orterna med dammiga, övergivna butikslokaler och »Till salu«-skyltar som under åratal blekts av solen.

Anette Nilsson och Anna Haraldsson Jensen framhåller den sociala gemenskapen som Röstånga Tillsammans har skapat. »Alla jobbar ihop och även om jag skulle kunna vara din mamma ungefär så tänker jag inte på att vi är i olika åldrar«, säger Anette till Anna. »Du är du.«

Vid den här tiden flyttade Anna Haraldsson Jensen och hennes kille in på hennes svärföräldrars övervåning. De var mitt i ett lägenhetsbyte mellan Göteborg och Malmö, så de passade på att ta några månader på landet. Anna, som själv växt upp på landsbygden, jobbade med hållbar affärsutveckling inom näringslivet och drevs av att stimulera entreprenörskap utanför städerna. Hon fascinerades av Röstånga: av naturreservatet Söderåsens prunkande natur som låg runt knuten, av den nästan onaturligt runda Odensjön som var den lokala badplatsen, men även av det engagemang som faktiskt fanns i byn. Där fanns tre olika kulturföreningar, en väldigt aktiv fotbollsklubb och en del roliga arrangemang, som Kultur i Natur där artister uppträdde på en scen i Odensjön medan publiken fyllde slänterna ner mot stranden. Det störde henne att byn ändå befann sig på ett sluttande plan. Hon visste att om skolan lades ner skulle Röstånga tappa ännu mer attraktionskraft – inga unga familjer flyttar till en ort utan barnomsorg.

Eftersom hon var väldigt förtjust i bygden, och dessutom jobbade med just den här typen av frågor, ringde Anna till Svalövs kommun för att höra vad de hade för planer för Röstånga. Istället för det förväntade undvikande svaret fick hon numret till Nils Phillips. Han bodde själv i Röstånga och var en sådan person som av andra beskrevs som en naturkraft. Han hade hittat något som kallades för Leader-projekt, en pott EU-pengar som gick att söka för landsbygdsutveckling. Pengarna kunde sökas av en lokal förening till specifika projekt som var öppna för allmänheten. Kommunen behövde vara med som en part vid ansökan, men hade sedan ingen skyldighet att delta i projekten. Anna, som visste hur byråkratiskt och trögrörligt det gärna blev med kommunen inblandad, tyckte det lät perfekt. Hon bokade in ett möte med Nils och Daniel Unnerbäck, en annan inflyttad som visat intresse. Nils hade tidigare samlat byn för att prata framtidsfrågor, och de spann vidare på det.

De var lite nervösa för att presentera sina idéer för resten av byn. De tre befintliga kulturföreningarna hade inte alltid dragit jämnt, och så var det ju Harry Franzén. Här fanns konflikter och outtalade schismer som gick flera generationer tillbaka, och så kom tre utomsocknes och ville dra igång något nytt. Gruppen var överens om att engagemanget var tvunget att bli så brett som möjligt för att det skulle leda till långsiktiga projekt. För att få till det var de tvungna att ignorera allt gammalt groll och få andra än de redan starka och engagerade att prata. Alla idéer som kom fram skulle tas på allvar och bemötas positivt. Man tapetserade Ica med lappar om ett möte i Röstångagården, och Anna ansträngde sig för att prata med så många som möjligt varje gång hon rörde sig i byn.

När mötet drog igång i Röstångagården möttes Anna, Nils och Daniel av sorlet från över hundra personer. Uppenbarligen var engagemanget här ännu större än de anat. Nils höll i mötet och ansträngde sig för att fördela ordet så rättvist som möjligt och att vara hård med att bryta så snart gamla oförrätter eller irrelevant gnabb dök upp. Det visade sig finnas mängder av idéer bland byborna.

Ytterligare ett par möten anordnades, och deltagarna bildade arbetsgrupper för att fokusera på olika projekt. En grupp ville ha en hemsida för bygden, en annan drömde om en cykelstig till naturreservatets huvudingång i Skäralid, en tredje kläckte idén om en gemensam kulturbuss.

Kärngruppen samlade ihop de idéer som kommit fram under mötet och bildade arbetsgrupper. Till slut bildades föreningen Röstånga Tillsammans, där det inte räckte att betala en pliktskyldig avgift, man var tvungen att engagera sig. De fick ihop en ansökan till Leader-projektet och beviljades pengar.

När Röstångaborna kunde se att idéerna faktiskt förverkligades engagerade sig allt fler och projektgrupperna blev mer självständiga. I den grupp som kallades Tankesmedjan, som jobbade med vad som skulle hända bortom EU-projekten, började man prata om att bilda ett lokalt utvecklingsbolag och sökte efter olika tillvägagångssätt. I en annan skånsk ort, Flyinge, hade en förening startat ett slags aktiebolag med särskild utdelningsbegränsning. Det fungerar på många sätt som ett vanligt aktiebolag, men garanterar att vinsten stannar i bolaget. Röstångabor och andra som ville vara med och utveckla bygden skulle kunna köpa aktier och tillsammans bestämma hur pengarna skulle investeras. Det skulle skapa en större frihet kring vilka projekt som kunde drivas, och de skulle också kunna satsa mer långsiktigt. Samtidigt krävdes ett helt annat ansvarstagande. Anna, Daniel och Nils hade egentligen redan fullt upp med familjer, heltidsjobb, hus och Röstånga Tillsammans. Men tillsammans med nya bekantskaper som var villiga att engagera sig i styrelsen och i arbetsgrupperna kände de att det var för spännande för att inte prova. Röstånga Utvecklings AB (Ruab) bildades.

De började med ett småskaligt projekt. Nere vid Kvarndammen stod ett fult gammalt fryshus tomt. För 2 000 kronor var det Ruabs. De nappade på ett förslag från en bybo: fryshuset skulle bli Sveriges minsta konsthall. Röstångaborna bidrog med vad de kunde, så någon drog elen, en annan målade väggarna och någon såg till att där alltid fanns fika. På skärtorsdagen 2012 glänste konsthallens nymålade fasad vit i solljuset. Mellan de omgivande träden hade ett band spänts upp och byborna stod uppradade med allt från nagelklippare till häcksaxar i händerna. På given signal klippte de gemensamt invigningsbandet.

Annons

Ruab fick blodad tand och började prata om att återigen öppna restaurang i det gamla stationshuset. Den gamla tegelbyggnaden ligger precis vid infarten till Röstånga för dem som kommer körande från naturreservatet och hade alla möjligheter att locka turister att stanna till i byn, men de senaste två åren hade stationen stått tom. Nils kontaktade stationens ägare om att de ville köpa huset. De fick åtta veckor på sig att få in de 400 000 kronor som banken krävde för ett lån.

Återigen stod de på Ica och försökte få folk intresserade, de anordnade två stödfester på stationen för att visa upp lokalen, de tryckte T-tröjor med olika slogans för Röstånga och gjorde sitt bästa för att även en aktie skulle slinka med i köpen. När bara någon vecka återstod saknades fortfarande alltför många aktieägare. Då ryckte fotbollsklubbens ledare in. På en fest för klubben inledde han sitt tal från scenen med att alla skulle dra sitt strå till stacken för att hålla Röstånga levande, och att alla som kunde borde köpa aktier.

Dagen därpå rasslade det till.

Muhammed Reza Azizi jobbar med att renovera de hus som Ruab köpt. Han har varit i Sverige i ett år, och övar på sin svenska samtidigt som han arbetar.

En skyltdocka hälsar välkommen på Stationshusets uteservering. I det öppna köket står kocken och rör i en sås, det luktar köttigt från tryckkokaren. På dörren hänger affischer om kommande evenemang: quizkvällar och spelningar. I baren kan man beställa lokalbryggd öl från Röstånga RajRaj.

Anna Haraldsson Jensen har tagit med mig på en promenad genom byn för att visa upp vad som faktiskt har hänt de senaste tio åren. Utöver de konkreta projekt som drivits via Röstånga Tillsammans kan man märka tydliga synergieffekter. På byns kafé säljs, utöver de klassiska hembakta kakorna, lokalproducerade chutneys, safter, inläggningar och kött. På samma gata ligger en kreativ blomsterbutik och ett av traktens alla vandrarhem. Ett av dem drivs av Ann Sarner, som bytt bana från läraryrket. Numera lägger hon dock lika mycket tid på att få tillstånd och kapital till att bygga en ekoby i Röstånga.

Anna hälsar på varenda en vi möter.

– Ibland kan det ta rätt så lång tid att gå till Ica, medger hon. Men med tanke på att vi nu driver ett aktiebolag där många av invånarna investerat så känns det ännu viktigare att behålla en öppenhet och gemenskap.

Ruab har utvecklats till att bli fastighetsförvaltare. Efter att ha förvärvat Stationen och Konsthallen fortsatte de med att köpa fem av de mest förfallna husen av Harry Franzén.

– Det såg verkligen inte bra ut, förklarar Anna köpen. Om du kom till Röstånga och kanske var sugen på att flytta hit, så såg du de husen … Då börjar man tveka.

Ett par av dem är nu upprustade och hyrs ut till mikrobryggeriet och som privatlägenheter. Vi möter Anette Nilsson och de tar med mig till Ruabs största fastighet. Den gula färgen flagnar från plankorna på den gamla gården.

På baksidan av den ena ladugårdsbyggnaden har man tillsammans rest en odlingstunnel. Den användes som en del av Ruabs projekt när ett asylboende öppnade i byn för ett par år sedan. I samarbete med Fridhems folkhögskola anordnade Ruab svenskundervisning i sina lokaler, från första dagen folk flyttade till Röstånga. Utöver klassrumsundervisning hade de dagar med praktiskt arbete, då deltagarna mer övade på att samtala och samtidigt fick en viss arbetslivserfarenhet. En grupp jobbade med att renovera husen, en grupp utförde sömnadsarbete och en grupp var i växthuset med Anette. Hon pekar på några små gröna blad som knappt sticker upp ur jorden.

– Vi odlade marockansk mynta bland annat. »Nana« kallade de den. Det var totalt cirka femton stycken som var här och odlade tillsammans, men nu har asylboendet tyvärr stängt.

I kväll ska Anette till Landskrona på avskedsmiddag för Hashim som precis fått sin ansökan om uppehållstillstånd nekad. För flera andra har det gått bättre. En familj hyr en lägenhet av Ruab och stannar kvar i bygden. Mahmoud har anställts som vaktmästare för de nya fastigheterna. Och Sophia jobbar kvar i syateljén och får hjälp att söka bidrag för att starta eget.

Anette pekar in i den mörka ladugården.

– Här inne var det skit upp till taket. Vi har slängt så många containrar med skräp så du anar inte.

När jag frågar vad som ska hända med den här fastigheten står det klart att Ruab allt mer börjat fungera som en sorts kommun i kommunen.

– Vi är angelägna om att få behålla räddningstjänsten i byn, Röstånga ligger långt från centralorten, säger Anette. Fastigheten de nu har inne i byn är för liten för de moderna brandbilarna. Ruab har på förslag att bygga en brandstation här som kommunen i sin tur kan hyra av oss.

När jag undrar om inte kommunen egentligen har ansvar för ganska många av de saker som Ruab och Röstånga Tillsammans tar hand om, som integration och samhällstjänster, ler Anette snett och lyfter på ögonbrynen:

– Så funkar det inte på landet. Det bara funkar inte så.

Hon fortsätter:

– Om man ska vara lite elak så tror jag inte att folk i stan fattar hur det går till i landsortskommunerna i dag. Vi betalar mer skatt än de gör inne i stan, men jag betalar mitt eget avlopp, mitt vatten och vi har fått köpa och gräva ner ett eget reningsverk. Varje år betalar vi pengar för att ha en farbar väg till huset. Och nu får vi själva kalla hit bolagen för att få bredbandsutbyggnad.

Genom Ruab och Röstånga Tillsammans kan de mer bli en samarbetspartner till kommunen, och får också mer tyngd bakom sina idéer.

– Det är ett sätt att ta kontroll över vår utveckling, säger Anna. Att vänta på att kommunen ska ta initiativ är en väldigt långsam process. Vi gör oss spelbara och visar på möjligheten att ha räddningstjänsten här. Genom att vi lägger fram ett förslag och erbjuder en lokal att hyra gör vi det ganska enkelt för kommunen att vara med.

Samtidigt finns det ett problem med att ha en förening och ett aktiebolag som i stort sett agerar kommun. En kommun är långsiktig och konstant. Ruab och Röstånga Tillsammans bygger på att det finns eldsjälar som orkar driva projekt på sin fritid. Ett engagemang som Anna erkänner är betungande i perioder.

– Jo, vi alla har ju småbarn och många arbetspendlar och har hus. Det är inte alltid det känns jättesmidigt, tycker jag själv. Men det är det som är så bra med aktiebolaget: vi har 400 personer som äger aktier, vilket garanterar långsiktighet och ett visst engagemang. Dessutom är vårt perspektiv ofta längre än politikers. Vi utgår inte från mandatperioder.

Både Anna och Anette uttrycker sig väldigt kritiskt till hur landsbygdspolitiken ser ut. De menar att det i stort sett inte finns någon, utan att allt fokus ligger på storstäderna. Eftersom det finns en utbredd uppfattning att Sverige är inne i en urbaniseringsprocess är det kanske inte så konstigt. Problemet är bara att det inte riktigt stämmer. Enligt statistik från SCB flyttade faktiskt fler storstadsbor till landsbygden mellan 2000 och 2010 än tvärtom. Visserligen ökar antalet människor i tätorterna, men det beror på ökade födelsetal och invandring. Antalet landsbygdsbor har legat i stort sett konstant på 1,4 miljoner människor sedan början av 2000-talet.

– Ändå finns det inget fastställt minimum av tjänster och infrastruktur som ska finnas i ett mindre samhälle, säger Anna. Jag tror det är gott att ha aktiva samhällsmedborgare, men faran är att de som mobiliserar sig bäst skapar en slagsida.

Anna har faktiskt kunnat se just det i den lokala ekonomiska analysen de gjort. Röstånga var den enda delen i Svalövs kommun som hade nettoinflyttning 2013.

– Det finns en väldigt allvarlig botten i allt det vi gör. Jag gör inte det här för att det ska vara gulligt eller fint, jag gör det för att någon gång kommer vi inte att ha en skola annars.

Barnen på förskolan i Röstånga sover ute året om. Därför var det viktigt att det fanns atriumgårdar som delvis täcktes av tak i den nybyggda förskolan. Här provar Sixten Johansson sin nya sovplats.

Röstångas förskola, fritids och skola ligger på en höjd i byns södra ände. Stora bokar skuggar uteplatserna och skolgården sluttar ner mot öppna åkrar och en porlande bäck. Den nya förskolan glänser vit i solskenet. Inuti har den högt i tak med mycket ljusinsläpp och rejäla ytor för barnen att leka på. På väggarna hänger ljuddämpare i ett grönt och gult mönster som symboliserar Söderåsen. Det är Anna Haraldsson Jensen, som också är förälder på förskolan, som gjort dem tillsammans med den lokala formgivaren Kisse Lindén. Arkitekten kommer förresten också från Röstånga och är uppvuxen två hus bort. Och ytterligare en förälder som har ett designföretag jobbar med att formge alla skyltar.

Annons

Förskolechefen Karin Svensson och rektorn Magnus Lindkvist tar emot på sitt gemensamma kontor på skolans andra våning. Den nya förskolan undersöks i detta nu av kommunens besiktningsmän. Karin är lite nervös eftersom hon planerat allt för att flytta in följande dag. Skulle något vara fel måste hon lägga om scheman och samordna hämtning av alla barn ännu en gång.

En ny förskola har behövts i några år. En klass har gått i skolans lokaler, vilket var okej när skolans elevantal var nere på 112. Men nu går 160 elever i skolan och det blir trångt för de mindre barnen. Elevökningen beror till viss del på att skolor lagt ner i Billinge och Färingtofta, liksom en förskola i Ask.

– Många av dem har kommit hit trots att vi hör till en annan kommun, säger Karin. Det kan röra sig om missnöjesförflyttningar – att föräldrar söker sig till en annan kommun när de inte kan få den service som behövs i hemkommunen – så vi har verkligen ansträngt oss för att barn från alla kommuner ska känna sig välkomna.

De pratar om saker som lösningsinriktad pedagogik och hur viktigt det är att lyssna på föräldrarna och uppmuntra deras engagemang.

– Samtidigt finns det ju vissa utmaningar när 35 procent av eleverna bor i en annan kommun än Svalöv, fyller Magnus i. Men vi försöker vara så flexibla som möjligt, till exempel har vi anpassat schemat efter busstidtabellen så att det ska gå smidigt för dem att ta sig hem.

En annan anledning till det ökade elevunderlaget är inflyttningen till Röstånga.

– Vi har ju fått hit familjer från Lund och Malmö, säger Karin. Och det beror uteslutande på att de hört människor prata gott om Röstånga på grund av det som Ruab och Röstånga Tillsammans har gjort här.

Karin plockar upp sina nycklar för att gå över till den nya förskolan och kolla om kommunens besiktningsmän är klara med sin kontroll. I korridoren möter vi en förskoleklass med rödkladdiga munnar.

– Har ni ätit kräm? undrar Karin.

Alla svarar »jaaaaa« utom en lintott som hoppande ropar: »Näj!«

– Nej, inte du nej, William. Du gillar ju inte kräm.

Pedagogen som går med dem halvviskar till Karin:

– Det gick igenom.

Karin är upptagen med att prata med barnen, så pedagogen upprepar lite högre:

– Det gick igenom!

Nu förstår Karin vad hon säger. Hennes axlar sjunker ner och hon skrattar högt.

– Åh, gjorde det? Så skönt!

Hon fortsätter nu lite snabbare genom korridoren och upprepar små glada utrop. I biblioteket pratar vaktmästaren med chefen för byggbolaget. Karin sveper fram med höjd högernäve. Nöjt ger hon vaktmästaren en highfive.