Att jaga i flock

För trettio år sedan kämpade kikarförsedda enstöringar i decennier för att nå den magiska gränsen 300 arter. I dag kan en nybörjare se lika många under ett enda år. Filter åkte till Öland för att ta reda på hur fågelskådning kunde bli en folksport.

Lasse Olsson hade precis avslutat frukosten i sin villa i Varberg när hans mobiltelefon gav ifrån sig en dubbel vissling. Han visste precis vad signalen innebar: någonstans i landet hade en av Bird Message Systems närmare 2 000 användare fått korn på en sällsynt fågelart.

Lasse plockade upp telefonen, studerade displayen och konstaterade att det rörde sig om en ensam sibirisk järnsparv, som siktats vid Ottenby på Öland. Den arten hade Lasse redan sett. En februarikväll några år tidigare hade den sibiriska järnsparven fått honom att köra till Oskarshamn genom en femton grader kall snöstorm, ta nattfärjan till Gotland och rulla vidare mot öns södra delar morgonen därpå. Efter att han fått sig en glimt av fågeln tvingades han vänta till sent inpå eftermiddagen innan en färja tog honom tillbaka till fastlandet, där en ny snöstorm gjorde honom sällskap hela vägen hem till Varberg.

Under den resan hade Lasse funderat över vad han egentligen höll på med. Men den här söndagsmorgonen i oktober ångrade han ingenting. Istället för att åka till Öland kunde Lasse, som arbetar som gymnasielärare, ägna dagen åt att skapa elevuppgifter inför de kommande nationella proven.

Annons

En halvtimme senare visslade det återigen till i hans mobil. Larmet var en korrigering: Den sibiriska järnsparven var inte alls en sibirisk järnsparv, utan en förvillande lik ung svartstrupig järnsparv, en art som bara har siktats i Sverige två gånger tidigare: 1988 på ön Stora Fjäderägg utanför Umeå, 2009 vid Viarps Mosse i Simrishamn.

Han hade inte varit närmare när fågeln tidigare siktats och visste att det kunde dröja år, rentav decennier, innan fågeln visade sig i Sverige igen.

Lasse rafsade ihop sin utrustning, hoppade in i bilen och brände i väg mot Öland. När han efter en resa på ungefär 18 mil nådde Växjö fick han en ny lägesuppdatering via Bird Message System. Larmaren lät hälsa att fågeln inte hade synts till sedan morgonen. Det var inget bra tecken: flyttande småfåglar stannar vanligtvis bara kvar på samma plats tills de har byggt upp tillräckliga fettreserver för att ta sig vidare. Järnsparven kunde lika gärna befinna sig någonstans över Östersjön vid det här laget. Medan Lasse körde genom Kalmar och vidare ut på Ölandsbron ringde han ett par fågelskådarkollegor som redan hunnit fram. Deras nyheter var lika nedslående: fågeln var inte där. Ju närmare Ottenby Lasse kom, desto långsammare körde han. Några mil från målet drabbades han av insikten att hela resan var en rakt igenom usel idé. Han vände tillbaka mot Varberg. Halvvägs mellan Kalmar och Växjö ringde han sin fru och lovade att snart vara hemma.

Bara några minuter senare ljöd ännu en dubbelvissling från hans telefon: den svartstrupiga järnsparven var kvar i Ottenby och någon hade sett den.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?