Att jaga i flock

För trettio år sedan kämpade kikarförsedda enstöringar i decennier för att nå den magiska gränsen 300 arter. I dag kan en nybörjare se lika många under ett enda år. Filter åkte till Öland för att ta reda på hur fågelskådning kunde bli en folksport.

Lasse Olsson hade precis avslutat frukosten i sin villa i Varberg när hans mobiltelefon gav ifrån sig en dubbel vissling. Han visste precis vad signalen innebar: någonstans i landet hade en av Bird Message Systems närmare 2 000 användare fått korn på en sällsynt fågelart.

Lasse plockade upp telefonen, studerade displayen och konstaterade att det rörde sig om en ensam sibirisk järnsparv, som siktats vid Ottenby på Öland. Den arten hade Lasse redan sett. En februarikväll några år tidigare hade den sibiriska järnsparven fått honom att köra till Oskarshamn genom en femton grader kall snöstorm, ta nattfärjan till Gotland och rulla vidare mot öns södra delar morgonen därpå. Efter att han fått sig en glimt av fågeln tvingades han vänta till sent inpå eftermiddagen innan en färja tog honom tillbaka till fastlandet, där en ny snöstorm gjorde honom sällskap hela vägen hem till Varberg.

Annons

Under den resan hade Lasse funderat över vad han egentligen höll på med. Men den här söndagsmorgonen i oktober ångrade han ingenting. Istället för att åka till Öland kunde Lasse, som arbetar som gymnasielärare, ägna dagen åt att skapa elevuppgifter inför de kommande nationella proven.

En halvtimme senare visslade det återigen till i hans mobil. Larmet var en korrigering: Den sibiriska järnsparven var inte alls en sibirisk järnsparv, utan en förvillande lik ung svartstrupig järnsparv, en art som bara har siktats i Sverige två gånger tidigare: 1988 på ön Stora Fjäderägg utanför Umeå, 2009 vid Viarps Mosse i Simrishamn.

Han hade inte varit närmare när fågeln tidigare siktats och visste att det kunde dröja år, rentav decennier, innan fågeln visade sig i Sverige igen.

Lasse rafsade ihop sin utrustning, hoppade in i bilen och brände i väg mot Öland. När han efter en resa på ungefär 18 mil nådde Växjö fick han en ny lägesuppdatering via Bird Message System. Larmaren lät hälsa att fågeln inte hade synts till sedan morgonen. Det var inget bra tecken: flyttande småfåglar stannar vanligtvis bara kvar på samma plats tills de har byggt upp tillräckliga fettreserver för att ta sig vidare. Järnsparven kunde lika gärna befinna sig någonstans över Östersjön vid det här laget. Medan Lasse körde genom Kalmar och vidare ut på Ölandsbron ringde han ett par fågelskådarkollegor som redan hunnit fram. Deras nyheter var lika nedslående: fågeln var inte där. Ju närmare Ottenby Lasse kom, desto långsammare körde han. Några mil från målet drabbades han av insikten att hela resan var en rakt igenom usel idé. Han vände tillbaka mot Varberg. Halvvägs mellan Kalmar och Växjö ringde han sin fru och lovade att snart vara hemma.

Bara några minuter senare ljöd ännu en dubbelvissling från hans telefon: den svartstrupiga järnsparven var kvar i Ottenby och någon hade sett den.

Lasse gjorde en snabb överslagsräkning i huvudet: Solen skulle gå ner om två och en halv timme. Resan tillbaka till Ottenby skulle ta en och en halv. En vuxen svartstrupig järnsparv bär en skrud av dova jordfärger och är ungefär fjorton centimeter lång mellan näbb och stjärtfjäder. Lasse hade, i bästa fall, en timme på sig att hitta och identifiera den.

Han ringde sin fru och bad henne att spara lite middag. Sedan vände han bilen. När han äntligen nådde fram till strandbrynet dröjde det bara tjugo minuter innan en liten fågel med ockragul buk, roströd rygg och svartfläckig strupe skuttade fram i närheten av en stenpir. Medan solen sänkte sig höjde Lasse sin kikare, och där var den: den svartstrupiga järnsparven.

Klockan var åtta på kvällen. Resan hem tog fyra timmar. Lasse Olsson avverkade varenda mil med euforisk glädje. Hans 420:e Sverigekryss var avklarat.

 

Christian Cederroths bostad ligger vid foten av en vitspacklad, aktiv fyr som återfinns i slutet av en två kilometer lång väg strax ovanför Ölands sydspets. Egentligen är det orättvist att kalla det som leder fram till fyren för en väg: sträckan påminner snarare om en avgjutning av ett stormande hav, och erbjuder ungefär samma komfort. Då är oktober ändå en mycket lämplig månad för den som vill åka bil ut till fyren. Senare på vintern är vägen oframkomlig på grund av all snö, och när snön smälter frampå vårkanten förvandlas delar av sträckan till en meterdjup bäck. För att komma runt problemet har Christian Cederroth köpt en begagnad bandvagn av den svenska militären.

Att bo på den öländska obygden är inte bara förknippat med uppoffringar. För de flyttfåglar som under våren tar sig norrut över Östersjön innebär öns södra udde den första strimman land på tiotals mil – få av dem missar chansen att slå sig ner en stund innan resan fortsätter. På hösten erbjuder udden en rastplats för de fåglar som utvandrat från Centralasien och senare flyger vidare mot kontinentala Europa eller Afrika. Läget, klimatet och den varierande naturen har gjort Ölands fågelliv till ett av de mest färgstarka i Europa. Det passar Christian Cederroth alldeles utmärkt.

Han var en av dem som försökte se den svartstrupiga järnsparven redan 1988. Då tillbringade han tre mer eller mindre sömnlösa dygn med att trampa runt i den höga risvegetationen på Stora Fjäderägg. Han såg aldrig fågeln, men de ständiga knälyften gav honom förslitningsskador i ljumskarna som satt kvar i åtta år. Två decennier senare tog han sig till Simrishamn för att försöka igen, men efter ett par regniga, händelselösa dygn erkände han sig besegrad. Nu, i oktober 2010, blev fågeln slutligen hans, och konstigt vore det annars: fyndet gjordes ett par kilometer ifrån hans hus.

Den svartstrupiga järnsparven blev Christian Cederroths 449:e kryss. Ingen annan har någonsin sett så många arter på svensk mark.

I början av 90-talet sålde Christian sitt radhus på Djursholm för att kunna flytta till Öland. I dag är bostaden uppstyckad i två delar: en där han själv bor och en som han hyr ut till fågelentusiaster, turister och andra människor som han guidar runt ön under säsong. Störst tryck är det under Kristi Himmelsfärdshelgen, när flyttfåglarna återvänder till Sverige för att häcka. De ljumma vårdagarna drar främst en ganska sansad publik som har tagit sin fågelentusiasm förbi talgbollar och hemmasnickrade holkar, lärt sig att identifiera de vanligaste arterna och uppskattar att bära med sig en handkikare när de promenerar i naturen.

Den andra helgen i oktober – när mörkret och kylan driver flyttfåglarna till varmare breddgrader – lockar ett helt annat klientel: skådarna. För skådarna är vecka 41 en tradition, och varje år vallfärdar uppemot tusen av dem till Öland för att prata om fåglar, lyssna på föredrag om fåglar och – för att använda gängse jargong – »skåda fågel«.

Annons

 

Så snart Christian Cederroth har visat mig min sängplats på gästdelens övervåning drar han sig tillbaka till sin egen del. Kvar blir jag med de sex skådare som ska komma att bli mina ciceroner de kommande dagarna. De allra flesta tillhör det ursprungliga gardet av elitsällskapet Club300, och hälften av dem kan räkna sig till den lilla grupp människor som har sett fler än 400 arter på svensk mark. I något varierande konstellationer har de kommit till Öland tillsammans i tolv år. De senaste fem har de bott här, på Segerstads fyr, en av Europas bästa utkiksplatser.

Christian Cederroth har anpassat gästdelen efter målgruppen. Duschdraperierna pryds av änder, på väggarna hänger affischer med fågelmotiv och på spiselkransen i vardagsrummet tronar en uppstoppad rapphöna. I den väl insuttna soffan varvar Lasse Olsson ner med ett glas whisky efter en dag i fält.

Tre dagar har passerat sedan han körde fram och tillbaka till Ottenby för att säkra sitt 420:e kryss. Även om han redan då visste att han snart skulle tillbaka till ön är det ingen av de övriga fem skådarna i sällskapet som ifrågasätter den resan. De har själva varsitt lager av liknande historier.

Anders Kornestedt körde en gång från Göteborg till Norra Tornedalen för att se en blåstjärt. Det tog 20 timmar, enkel väg. Torbjörn Vik gjorde samma resa, men med sin pappa, och i ett makligare tempo. Stefan Hage åkte tåg i 24 timmar till Gällivare, hyrde sedan en bil och körde ytterligare 15 mil till den ensligt belägna Masugnsbyn för att få en glimt av en azurmes – innan han raskt vände om igen. Andy Hultberg genomförde för några år sedan, då han »var singel och hade tid och pengar«, ett sommarprojekt som gick ut på att köra från Abisko till Falsterbo och samtidigt se så många arter som möjligt. Pontus Grönvall – som till skillnad från de övriga i gruppen började skåda först efter 30 – körde för några år sedan till sydöstra Blekinge en veckokväll i februari, satte sig på en båt med ett femtontal andra skådare och tog sig ut till den lilla ön Utlängan för att se en dvärglärka.

Alla var sugna på att åka efter järnsparven samtidigt som Lasse, men ingen av dem kunde komma ifrån. Stefan var upptagen på annat håll, Anders och Torbjörn var tvungna att arbeta och Pontus och Andy har småbarn hemma.

– Då får man helt enkelt prioritera lite annorlunda under en period, säger Pontus.

Tidigare brukade gruppen komma till Öland även under vårvarianten av skådarveckan, då det blir mörkt först vid halv elva på kvällarna.

– Då hinner man inte med mycket annat än fåglar, säger Lasse Olsson. Man fick ta semester när man kom hem.

Höstveckan lämnar mer tid över åt annat. På ett bord vid ingången till köket, under en plansch med svenska ankor och änder, har gänget dukat upp en omfångsrik whiskybuffé. I köket förbereds en trerätters middag.

– Förut åt man knäckebröd och bodde i bilen, säger Stefan Hage. Det orkar vi ju inte riktigt med längre.

Men även om vistelsen till det yttre liknar en modern manssemester råder det ingen tvekan om dess huvudsakliga fokus. När jag första gången frågar Anders K-ornestedt varför han är så fascinerad av fåglar svarar han på samma sätt som förvånansvärt många skådare gör när de får frågan: han rycker på axlarna.

– Jag vet inte, säger han sedan. Jag vet faktiskt inte.

Senare, när vi slår oss ner runt köksbordet för att äta krabba och dricka rieslingvin erbjuder en av vännerna en förklaring.

– Läkare är överrepresenterade bland skådarna, säger Torbjörn Vik, som själv är utbildad läkare och anställd av Astra Zeneca. Många har ett brett naturvetenskapligt intresse. Att klassificera och katalogisera fåglar har en motsvarighet i akutintaget. I det bruset gäller det att vara vaksam på detaljer hela tiden, och direkt uppmärksamma när någonting bryter mönstret.

– Och fåglar är greppbart. I Sverige finns omkring 350–400 arter. Ska du till exempel hålla på med insekter kommer du snabbt upp i tjugo, trettio tusen.

En av Sveriges främsta skådare är en känd narkos-läkare. En annan är högt uppsatt inom Ericsson, och flera andra rör sig i näringslivets toppskikt.

– Många av dem har någon form av bokstavskombination, med en extrem förmåga till fokusering, säger Anders Kornestedt. Jag har sett dem som inte har så bra relationer till sina familjer, men alla är naturligtvis inte sådana. Vissa har fantastiska relationer till omvärlden.

– Men de flesta på toppen är skilda eller singlar, påpekar Torbjörn.

De flesta svenskar över 40 minns exakt vad de gjorde när de fick veta att Olof Palme blivit skjuten, precis som den något yngre generationen minns hur kaffet smakade morgonen då Estonia förliste eller hur högt de skrek då Thomas Ravelli räddade den avgörande straffen i VM -94. Landets fågelskådare har ännu en kollektiv minnesbank. Vanligtvis räcker det med att någon nämner en art och ett årtal för att de övriga ska få någonting vått i blicken – en nostalgisk hinna om de såg fågeln, tårar om de missade den. När Anders Kornestedt börjar prata om den svartvingade gladan som siktades 2004 avbryts han snabbt av en mängd vittnesmål.

– Första fyndet i Sverige någonsin, säger Pontus.

– Jag hade precis hämtat min dotter på fritids, minns Torbjörn.

– Jag satt mitt i ett viktigt möte med vår styrelseordförande när larmet kom, säger Anders. Fågeln flög långsamt söderut och jag hade bara någon timme på mig. Så jag reste mig upp och sade: »Jag är ledsen Leif, men jag måste faktiskt gå, nu.«

Han skakar på huvudet.

– Jag skulle kunna resa mig upp från ett möte i dag också under rätt omständigheter, men jag skulle aldrig låta fågelskådandet gå ut över mitt jobb. Men det har funnits perioder där det har kommit som ett fysiskt illamående av att inte se på fåglar. Det är som alkoholism, ett missbruksbeteende. Ett beroende, faktiskt.

Pontus fyller i:

– Rädslan av att inte vara där när det händer. Det är vad jag tror att det handlar om.

 

Nästa morgon stiger vi upp klockan halv sex. Den föregående kvällen blev sen, men mina ciceroner gör sig redo på bara några minuter. Över en snabb kopp pulverkaffe och ett par smörgåsar i köket gör de upp dagens planer. Anders, Stefan och Andy ska ge sig ut på jakt efter eventuella rariteter. Lasse ska följa med Torbjörn och Pontus för att försöka hitta den svartstrupiga järnsparven, som har observerats på samma plats varje dag sedan Lasse först såg den. I bästa fall är den kvar även den här morgonen.

– Du kommer att se många skådare som går på ett väldigt speciellt sätt, förvarnar Anders mig. Stelt, och ganska ryckigt. Det är de som inte har sett fågeln.

Annons

Solen har fortfarande inte gått upp när vi kliver ut på parkeringen vid Ölands sydspets och sätter fart mot strandbrynet ett par hundra meter från fyren Långe Jan. Termometern visar noll grader och vinden känns som ett rivsår i ansiktet, men det tycks inte avskräcka någon. Långt över hundra män och ett tiotal kvinnor har redan radat upp sig längs kusten, och bakom oss lunkar ytterligare ett sextiotal skådare fram över slätten; vissa med handkikare i remmar runt halsen, andra med kameror eller tunga tubkikare på stativ över axeln. Det är redan trångt vid strandbrynet när vi når fram, men både Pontus och Torbjörn hittar platser att ställa upp sina kikare på. Det mumlas och viskas i ledet och ett fåtal skådare utbyter artighetsfraser med varandra, men de flesta stirrar mot havet med fokuserad blick. Att kallprata tjänar ingenting till – alla är ändå här av precis samma anledning. Lasse kan förstås koppla av. Inte heller Torbjörn röjer en min, men Pontus har svårare att dölja sin nervositet. Han vankar av och an längs ledet och plockar med jämna mellanrum upp mobilen för att studera dess display.

– I går larmades den ut klockan 07.47, säger han. Den är en insektsätare, och de brukar komma fram när solen går upp. Det är om tio minuter. Om den är kvar i dag borde den komma ut vid samma tid.

Sedan tillägger han:

– Det här avgör lite ifall den här resan blir en succé eller ett fiasko.

Tio minuter senare har skådargruppen växt med ytterligare ett femtiotal personer. De sträcker på sig extra noga, trycker ögonen mot okularen i sina kikare och tar då och då ett par låtsat otvungna steg för att skaka av sig den värsta oron. De vet att den svartstrupiga järnsparven inte hör hemma här. Den håller vanligtvis till i södra Ryssland och flyttar vintertid i sydöstlig riktning mot Pakistan, Indien och Nepal. Varför vissa individer hamnar så långt hemifrån är fortfarande inte säkerställt, men en populär teori går ut på att en liten del av alla världens fåglar föds med ett hjärnfel som gör att deras inbyggda kompass är vriden 180 grader. Istället för att flytta sydöst flyttar de nordväst, och hamnar, till exempel, på Öland. Väl framme fryser eller svälter många av dem ihjäl. Några tillbringar sina sista dagar i livet med att glädja svenska fågelskådare.

Klockan 07.57 reser sig den glödande solen över horisonten. Det är en syn värdig ett vykort: graciös-a svanar flyger förbi i sträck och nedanför dem masar sig ett par frusna sälar upp på några stenar ett femtiotal meter ut i Östersjön. De nu omkring 250 fågelskådarna kunde inte bry sig mindre. Deras ohämmade uppmärksamhet ägnas den lilla stenpir tjugo meter framför dem där den svartstrupiga järnsparven sågs senast. De nagelfar stensamlingen under tystnad, genom hand- och tubkikare som ger upp till 75 gångers förstoring.

– Näe, säger Pontus, och knäpper uppgivet händerna bakom huvudet. Nu börjar det allt bli dags för fågelkräket att visa sig.

Andra hummar instämmande.

Efter fem händelselösa minuter bestämmer sig Lasse, Pontus och Torbjörn för att göra en avstickare från den övriga gruppen och leta efter järnsparven på egen hand. De hinner inte röra sig mer än tjugo meter innan en fågel, inte större än en rödhake, hoppar upp ur de låga buskagen framför dem. Pontus, som ser den först, lyfter sin kikare och får en kort glimt innan den försvinner ner i vegetationen. Det räcker.

– Där är den, formligen vrålar han.

Lasse plockar upp sin mobiltelefon, slår ett nummer och lämnar ett kort men koncist budskap:

– Järnsparven är här.

Strax därefter skakar marken när fler än tvåhundra par fötter, tyngda av tubkikare, kameror, ryggsäckar, termosar och fälthandböcker dundrar fram över den öländska slätten.

SJUKDOMSTILLSTÅND. Skådargruppen kallar det allvarsamma lugn som drabbar öns skådare för »Ölandssyndromet«. »Folk driver runt utan någon egentlig riktning och väntar på att någon annan ska hitta något«, säger Pontus Grönvall.

Minst lika upphetsat var det uppbåd som rusade nedför en brant sluttning bara ett par kilometer härifrån en sensommarkväll för några år sedan. Den sibiriska ishavsfågeln kolymasnäppa hade då för första gången setts på svensk mark. Ingen räknade med att den skulle stanna särskilt länge, och hundratals skådare panikåkte till Öland. Väl framme var de tvungna att parkera sina bilar flera kilometer från strandbrynet och sedan ta sig ner för gropiga ängs- och buskmarker. Bland de ivrigaste besökarna fanns en kraftig, entusiastisk skådare. Hans steg tyngdes av otymplig utrustning, och liksom sina skådar-kollegor rusade han ner mot stranden med exalterade kliv, driven av den rädsla som varje skådare i hans situation bär närmast hjärtat: att inte vara där när det händer. Strax nedanför sluttningen drabbades han av en hjärtattack, föll ihop och dog. En ambulansjeep fraktade hans kropp ifrån platsen. Då hade kolymasnäppan redan flugit vidare.

– Femtio meter bort, i toppen av den torra dynen, säger Pontus när alla har bildat en någorlunda halvcirkel kring snåret där järnsparven nu gömmer sig.

En koncentrerad tystnad sänker sig över stranden. Jag sitter på huk allra längst fram. När jag vänder mig om bildar de tätt sammanpressade kikarstativen en ogenomtränglig skog som döljer horisonten. En liten, gråaktig varelse rör sig i buskagen, och plötsligt hörs ett glädjetjut. Strax följer fler, och snart blandas de med spridda applåder, busvisslingar och hurrarop. De andra har också sett den.

– Vilken fantastisk fågel det är! förkunnar någon.

– Helt otrolig, instämmer en annan.

En äldre skådare lägger sin hand på Pontus axel:

– Bra jobbat! Det var många stenar som föll från hjärtan nu.

– Ja, säger Pontus, och pustar ut. Bra start på den här helgen.

Därefter plockar han upp mobiltelefonen ur fickan och öppnar mjukvaran för Bird Message System. Han skriver in vad han har sett: Svartstrupig Järnsparv; en fågel med prefixet 01, vilket betyder »färre än tio fynd i Sverige«. Han knappar in landskapet Öland, fågellokalen Ottenby, sedan fyller han i att fågeln är stationär och signerar slutligen larmet med sitt eget namn: Pontus Grönvall. Gränssnittet är så användarvänligt att det tar honom mindre än en halv minut. Snart kommer drygt 2 000 skådare över hela landet veta att fågeln fortfarande är kvar. Flera av dem kommer att kasta sig in i en bil och trampa gasen i botten.

 

I ornitologins gryning hörde ett skarpladdat gevär till de flesta utövares grundutrustning. Det berodde inte på att de tyckte illa om fåglar utan på att de, precis som i dag, strävade efter att identifiera så många som möjligt. Att göra det från avstånd var tyvärr mer eller mindre omöjligt, särskilt om det var en rörlig småfågel i 30-grams-klassen. En populär lösning var därför att skjuta fågeln och artbestämma den döda kroppen. I USA fanns till och med en folkfestlig juldagstradition som gick ut på att skjuta ner så många fåglar man kunde under ett dygn. Först när operakikaren och därefter tysken Carl Zeiss optiska linser slog i-genom på bred front blev det möjligt att faktiskt skåda fåglar i ordets rätta bemärkelse.

Det sägs att det svenska begreppet »fågelskådare« myntades av ornitologen Erik Rosenberg under 40-talet. Ornitologi var vid den här tiden en knastertorr och vetenskaplig syssla för folk som gillade mossgröna kläder och latinska namn, men Rosenberg var någonting så sällsynt som en utåtriktad, närmast folklig, naturhistoriker. Via sitt standardverk Fåglarna i Sverige lyckades han sprida fågelintresset till en bredare allmänhet. Christian Cederroth beskriver honom som »svensk fågelskådnings nestor«, och i det söndertummade exemplar som står i Cederroths bokhylla kan man läsa hur en överväldigad Rosenberg reser land och rike runt för att identifiera, katalogisera och artbestämma det svenska fågellivet. Nestorn hann se 240 arter – en svindlande mängd på den tiden – och förvaltar i sina böcker ett naturromantiskt arv med rötter i Anders Zorns och Carl Larssons 1800-tal. Bland annat tar han sig friheten att könsbestämma fåglar efter eget tycke och smak. Kattugglan är till exempel en hon, och gör sig vid upptäckt smal, »ehuru hon härvidlag ej är ett sådant spänstfenomen som hornugglan«. Fjällvråken är däremot av manskön och beskrivs som en »medelstor rovfågel som på breda vingar seglar fram över hedarna och ofta kommer vandraren till mötes med ett jamande likt en kattunge eller ett lindebarn med magknip«.

Stora delar av den generation som skulle komma att omdefiniera begreppet fågelskådning inledde sina karriärer när Rosenbergs bok hade omkring 20 år på nacken. Liksom sina föregångare var de ofta sprungna ur akademiska hem där naturintresset uppmuntrades av föräldrar eller släktingar. I Christian Cederroths fall var det hans mormor.

– Hon var intresserad av allt som fanns i naturen, och hon lurade in mig i det, säger han. »Oj, vad är det där?« Och så pekade hon. »Det kanske står i den här biologiboken?« Så fick jag slå upp det och känna mig lite duktig.

Cederroth fick en kikare i plast som tvååring, skaffade en fungerande när han var fem och sparade pengar i en marmeladburk för att ha råd med en tubkikare tre år senare. Med den kunde han se de avlägsna fåglarna vid Hjällstaviken, en stor fågellokal några mil utanför Stockholm dit Cederroth brukade åka för att se nya arter. Precis som sina kompisar i Fältbiologerna ville han se så många fåglar som möjligt, men ingen hade berättat för honom att skådandet kunde vara en sport och tävling.

– Jag satt i en båt vid stora Karlsjö när en kille sade: »Jag brukar sätta ett kryss vid alla fåglar jag har sett«, minns Cederroth. Jag förstod inte syftet. Men han hade en kungsörn och en rosenfink, två arter som jag inte hade. Jag var tvungen att replikera, så jag hetsade honom för att han inte hade lövsångaren. Han blev sur, men jag låg fortfarande en efter honom. Det sporrade mig.

Strax därefter började Cederroth ge sig ut på längre expeditioner. Han följde med äldre skådare som hade tillgång till bil, stannade flera veckor i rad vid fågeltäta orter som Falsterbo och Ottenby. Snart var han ute jämt och »slet som en gris« för att nå den eftersträvansvärda nivån 200 arter.

– Då var skådning en introvert hobby för män i gröna kläder, säger han. Man kollade efter männi-skor med Zeisskikare, för de hade ofta adekvat information. Jag såg upp till sådana som visste vad de pratade om, och ibland hände det att man träffade på någon som kom med ett tips.

– Men om jag kom gående som yngling i Ottenby och mötte ett gäng som såg sådär otroligt glada och nöjda ut, då blev jag nervös. »Ånej, de har haft något!« Sedan fick man läsa i Raritetsrapporten nästa år vad de hade sett. Det var liksom inte naturligt att tipsa varandra.

Inte nog med att de flesta höll sina fynd hemliga: kryssandet var dessutom långt ifrån rumsrent. Fågelintresset dominerades av ett äldre garde som fortfarande kallade sig ornitologer och såg fåglar som en vetenskap – inte någonting som fick nedvärderas till en hormonstinn kryssjakt.

– Det var rent ornitologiskt man skulle titta på fåglar, minns Stefan Hage. Man skulle kategorisera dem för vetenskapen. Att det fanns människor som hade andra syften irriterade den ornitologiska världen. De dömde ut skådandet totalt.

De som tog avstånd från den torra, vetenskapliga falangen kallade sig kryssare, hårdskådare eller artjägare. De reagerade stundtals på den äldre generationens oförstånd som en tonåring reagerar på sina föräldrars tilltagande töntighet. När ett gäng skådare från Stockholm drog igång Botkyrka Art-jägarsällskap gav de sin organisation akronymen Bajs.

De mest aktiva skådarna utvecklade snart ett antal metoder att kommunicera med varandra. De ordnade larmlistor, där den som hade sett någonting ovanligt ringde till fyra skådare, som i sin tur ringde fyra andra skådare, som i sin tur… Andra fäste det nationella kryssarmärket – ett svart X mot orange bakgrund – på baksidan av bilens backspegel.

– Mötte man tre bilar med det märket som kom körande i hög fart var det bara att vända om, säger Torbjörn Vik.

En gång om året publicerade tidskriften Vår Fågelvärld den så kallade Raritetsrapporten. Listan var halvt undangömd längst bak i tidningen och innehöll information om alla sällsynta fynd som gjorts inom landets gränser under året. Bakom rapporten låg Sveriges ornitologiska förening och dess kontrollorgan Raritetskommittén. Dit var varje skådare som hade observerat en sällsynt fågel tvungen att skicka in noggranna fältanteckningar, skisser och artbeskrivningar. Kommittén gjorde sedan en bedömning av materialet och av skådaren själv. En meriterad skådare med gott rykte hade lättare att få sitt fynd godkänt än en okänd nybörjare. Bara de som godkändes fick sina resultat publicerade i Raritetsrapporten.

Mot slutet av 70-talet hade kryssarnas inflytande växt så mycket att Vår Fågelvärld beslutade sig för att publicera en lista över aktuella observationer i varje nummer. Den vetenskapliga falangen protesterade högljutt. Att släppa sådan information fri kunde vara farligt – allmänheten skulle inte kunna hantera den, de skulle snart ge sig ut i naturen och trampa sönder fågelnästen. För den lilla gruppen svenska hårdskådare kvittade det egentligen hur ofta rapporten publicerades: eftersom de själva stod för majoriteten av fynden bestod listan av idel gamla nyheter.

Många av skådarna samlades i butiken Stenhusa Bod, ett skådarmekka på Öland som saluförde kikare, kläder, importerade fälthandböcker och annan utrustning som annars var svår att få tag på innanför landets gränser. Boden drevs av artjägaren Staffan Rodebrand, som snart fick idén att hänga upp en tipstavla precis innanför entrén. På tavlan skrev skådare inte bara ner vilka fynd de hade gjort – de beskrev dessutom var, när och hur. Det dröjde inte länge innan tavlan var så populär att många skådare tog sig hela vägen till Öland bara för att slita upp dörren, kasta ett öga på tipsen och därefter försvinna igen. Under samma period hade skådaren Erik Hirschfeld börjat tala in fågelobservationer på sin telefonsvarare, efter det vanliga meddelandet. Han fick dock, som Christian Cederroth påpekar, »lite svårt att sova«. I början av 80-talet ställdes därför svararen på Stenhusa bod. Fågelskådare från hela landet kunde ringa och tipsa om rariteter – tips som Rodebrand och hans anställde sedan slog ihop till ett slags nyhetsuppläsning med en hierarkisk uppradning av dagens fynd. Telefontjänsten gav även skådarna information om hur de skulle köra, vilka åkrar de skulle undvika att parkera på för att inte reta upp lokala bönder samt vart de kunde vända sig för mer information.

Bara några dagar efter starten var det upptaget nästan jämt. Stenhusa Bod utökade med först två, sedan tre och slutligen fyra linjer, men det hjälpte inte. Maskinerna gick bokstavligt talat varma – remsorna i svararnas kassettband blev så heta att personalen på Stenhusa Bod var tvungna att byta ut dem flera gånger om dagen för att de inte skulle smälta. Fågelentusiasterna bombarderade södra Ölands blygsamma telefonväxel med en sådan intensitet att den då och då kollapsade, och lämnade vanliga abonnenter utan kontakt med omvärlden. Rodebrand hade skapat ett monster.

– Det var ganska nervöst på den tiden, säger Anders Kornestedt. Folk åkte runt med bilarna fulla av enkronor, och man vågade nästan inte gå ner till en dunge om den låg mer än tjugo minuter ifrån en telefonkiosk. Då riskerade man att missa någonting.

Rösten i telefonsvararen läste upp de viktigaste fynden först, och Anders Kornestedt minns en dag i början av 1990-talet då kronologin var given: Sveriges första långnäbbade mås hade siktats på Gotland. Den dåliga nyheten var att den snart förväntades flyga därifrån. Anders Kornestedt och hans vän befann sig i Göteborg, och visste att de aldrig skulle hinna fram i tid, åtminstone inte med bil och färja. Några timmar senare flög de från Kalmar i ett chartrat fyrsitsigt Cessnaplan. De blev de sista som såg måsen innan den flög vidare.

– Vi tyckte att vi var skittuffa, minns Anders. Och de tyckte de andra också. Att vi hade hyrt ett plan blev lite av en snackis på Öland det året.

Ett par år senare tog en ivrig skådare vid namn Daniel kontakt med samma flygklubb. Samma pilot flög honom till Gotland, där han hoppades se Sveriges första mongolpiplärka. Även Christian Cederroth och hans dåvarande flickvän var med i Visby men ingen lyckades hitta fågeln. »Se piplärksaset«, sade Daniel till Christian innan han satte sig på planet tillbaka till Kalmar. När det inte återvände på utsatt tid skickades Kustbevakningen ut för att leta i vattnen mellan Gotland och Öland.

– Jag fick en liten klump i magen, säger Anders. De där små planen, det är som att flyga en Amazon. Man tänkte att det där kanske inte var en jättebra idé trots allt…

Tids nog hittade kustbevakningen planet och Daniels kropp. Piloten sågs aldrig igen. Christian Cederroth masade sig ytterst motvilligt upp nästa dag för att uppfylla Daniels sista önskan – att kryssa mongolpiplärkan.

När telefonsvararen slog igenom hade den mest dedikerade gruppen hårdskådare lyckats med bedriften att se 300 svenska fågelarter. Siffran hade länge betraktats som en ouppnåelig drömgräns, och att de nu förmått bräcka den var en milstolpe. I mitten av 80-talet tog ett tiotal av de lyckliga initiativ till föreningen Club300, lanserad som en exklusiv medlemsförening för dem som tog sitt kryssande på största allvar. Den vetenskapliga falangen var inte helt nöjd med utvecklingen – inte nog med att kryssarna förvandlade vetenskapen till sport, nu organiserade de sig också i en förening grundad på okamratlig elitism! Men så löd reglerna: bara den som hade sett minst 300 arter var välkommen, och då bara efter att ha rekommenderats av en befintlig medlem.

Det dröjde inte länge innan Rodebrand, som tillsammans med Christian Cederroth gick med i Club300 ett år efter starten, lämnade över driften av den allt mer resurskrävande telefonsvararen till föreningen. Linjen drevs fortfarande som en förlustaffär när Riksdagen i början av 90-talet drev igenom en lagändring som gjorde det möjligt att starta svenska betallinjer. Club300 såg potentialen, men att förvandla tipslinjen till en betaltjänst krävde en maskin som kostade en halv miljon kronor.

– Men Televerket gav oss den där maskinen gratis, säger Christian Cederroth, som tog över som ordförande i Club300 ett år efter lanseringen.

– Det var billigare för dem än att underhålla systemet som hela tiden överbelastades.

I början av 90-talet bestod därmed det svenska betalnummerutbudet av ett hundratal linjer för män som ville lyssna på stönande kvinnor, samt en linje för män som ville höra fågeltips läsas upp med myndig stämma. Den senare var populärast av dem alla.

– En dag satt vi på mötet och gick igenom de dagliga punkterna, säger Christian Cederroth. När det var dags för kassören frågade vi: »Hur ser finanserna ut?« »Jodå«, svarade han. »Det ser bra ut. Vi har några miljoner.« Vi funderade på vad vi skulle göra. Köpa fina viner till nästa möte? Köpa bilar? Eller ge pengarna till fågelskydd? Alla tyckte att det sista lät bäst, så vi startade en fågelskyddsfond och lät Sveriges Ornitologiska förening fördela pengarna.

Strax efter att Club300 fått sin trehundrade medlem och belönat denne med gratis medlemskap för resten av livet slog ett nytt informationssystem igenom i det fågelfrälsta England, där skådare kunde betala för att få raritetstips via sina personsökare. Bland svenska skådare gick rykten om att privatpersonerna bakom det brittiska betalsystemet körde omkring i fina bilar och brände hundratusentals kronor på skådarresor till exotiska länder. För att garantera att den svenska vinsten skulle fortsätta att gå till fågelskydd utvecklade Club300 systemet Rixlarm, som levererade raritetsfynd i form av 20-siffriga koder som användarna dechiffrerade. För att få tillgång till systemet var man tvungen att vara med i Club300, vilket innebar att ett larm vid den här tiden gick ut till ungefär 400 personer.

– Under 90-talet väcktes en debatt kring det här med 300 arter, säger klubbens nuvarande ordförande Ronny Johansson. Var det verkligen bra? Sporrade det någon? Det var en väldigt nyttig debatt, och man kom fram till att stryka kravet. Man ville hellre se till att folk blev intresserade av det klubben stod för, att fågelskådning kunde vara kul och fartfyllt och att man inte behövde vara vetenskapsman för att göra det.

GULD. Den engelska firman Birdquest anordnar skådarresor till ett snittpris av 60 000 kronor. Efter hundra resor får man en gratis. »Du skulle bli förvånad över hur många som har fått en sådan«, säger Anders Kornestedt.

Det är kväll vid Segerstads fyr och mina ciceroner har redan spridit ut sig i soffgruppen när Christian Cederroth skrider in från sin del av huset med en fullastad bricka i famnen. Han ställer försiktigt ner den på soffbordet, delar ut varsitt glas till alla och tar sedan plats framför oss.

– Det ni har i era glas är en alltså Ardbeg Provenance -74, säger han. På sin tid världens rökigaste whisky.

Christian Cederroth firar en ny landvinning i sin skådarkarriär, och mina ciceroner lyfter glasen för att lukta på drycken. Enligt kännare tillhör Ardbeg av den här årgången världens främsta whiskysorter. Christian Cederroth köpte den här flaskan under en resa för några år sedan, för 4 000 kronor.

– Men i dag ska den vara värd 11 000 kronor, säger han, och berättar att han har hört talas om en restaurang där den serveras för 225 kronor centilitern.

Att skåda från tomten har ökat i popularitet på sistone, och det finns till och med en separat liga för landets bästa tomtskådare. Toppstriden står sedan länge mellan Christian Cederroth och Anders Kornestedt. Den senare bor tio minuters bilfärd utanför Varberg. Till skillnad från Cederroth bestämde han sig tidigt för att inte arbeta med någonting som sammanföll med hans stora intresse, och bostaden var ursprungligen ett sommarhus som han skaffade strax efter att han var med och startade designbyrån Happy F&B. Läget i Varberg var ingen slump: fågellokaler som Getterön fungerar, precis som Ölands södra udde, som rast- och häckningsplats för enorma mängder flyttfåglar. Skådarpotentialen från tomten var större än Anders Kornestedt någonsin hade vågat hoppas, och han byggde en tre meter hög skådarplattform ovanpå ett uthus i trädgården. I dag är huset omgjort till ett åretruntboende, och Anders pendlar till Göteborg. På bara åtta år har han sett 247 arter.

Christian Cederroth, som har hållit på sedan 1994, har dock sett ännu fler.

– Skål, säger han, och höjer sitt glas.

I dag firar han sitt 300:e tomtkryss – sedan dess har han sett ännu en art och är nu uppe i 301.

Alla för långsamt glasen till sina läppar och smuttar på den exklusiva drycken.

– Fantastiskt rökig, instämmer de.

Medan de läppjar vidare skickar Christian Cederroth runt flaskan, som ligger i en stilig träask och levereras med ett certifikat som intygar dryckens äkthet med snirkliga bokstäver.

När glasen är urdruckna försvinner Christian in till sin privata kammare för att förbereda sig inför kvällens skådarpub, som anordnas av Club300. Numera har han inte någon koppling till klubben, men med flest kryss i Sverige är det mer eller mindre hans plikt att dyka upp. Mina ciceroner är fortfarande medlemmar – men mest för att få tillgång till Bird Message System. De beskriver skådarpuben som »amatörernas afton« och tänker tillbringa kvällen hemma i stugan.

Medan de förbereder kvällens måltid ger Pontus Grönvall mig en present som han plockade upp från Stenhusa Bod tidigare under dagen: en lista i fickformat med Sveriges 300 vanligaste arter. Bredvid varje artnamn finns en ruta där det går att sätta ett litet kryss. När jag har tagit emot listan utbringar mina ciceroner en skål och önskar mig en blomstrande skådarkarriär. Därefter vandrar jag iväg för att fråga Cederroth om jag kan följa med i hans bil till skådarpuben. Anders Kornestedt förekommer mig.

– Det är lika bra att du tar en egen bil, säger han. Folk kommer att rycka och slita i Christian där. Förra året kom han inte hem förrän sent på natten.

 

När Club300 strök kravet på att varje medlem skulle ha sett 300 arter växte föreningen explosionsartat: från att ha varit några hundra medlemmar blev de flera tusen. Därmed kunde det vetenskapliga gardet inte hålla emot längre. Kryssandet hade blivit legitimt, och alla var välkomna.

2004 försökte Svensk Filmindustri slå mynt av den växande skådarkulturen med filmen Mongol-piparen, där Linus Wahlgren spelar en kryssare på väg mot sin trehundrade art. Bakom manuset låg Hans Iversen, främst känd för att ha skapat Göta Kanal. Mongol-piparen utsattes för så många lustmord att distributören döpte om den till Nåt i kikaren lagom till DVD-släppet. Ingen lät sig luras, och sedan dess har fågelskådningen lyst med sin frånvaro inom den svenska populärkulturen. Mycket tyder dock på en vändning.

I USA räknas fågelskådning som landets snabbast växande hobby, och i höst går en Hollywoodfilm baserad på reportageboken Det stora året upp på biograferna. I England producerar BBC ett smärre batteri av program som kretsar kring fågelskådning, och på Sky går ett populärt tävlingsprogram för kryssare. Enligt Johan Wirfält, chefredaktör på det svenska modemagasinet Rodeo och för tillfället boende i London, pekar mycket på att intresset för fåglar där håller på att ersätta intresset för matlagning som »det tidiga 2010-talets hippa nördgrej«.

Här hemma sträcker sig det allmänna fågelintresset långt utanför Sveriges Ornitologiska Förenings 11 000 medlemmar. Den Benny Andersson-producerade ljudboken Fågelsång i Sverige har tryckts i flera upplagor och Lars Svenssons standardverk Fågelguiden har översatts till 14 språk och sålt i svindlande 800 000 exemplar. Club300 har utökat verksamheten med den egna tidningen Roadrunner, den communityliknande hemsidan Svalan som de driver tillsammans med SOF, och den fågelbaserade mejllistan Brevduvan. De har över tre tusen medlemmar och blir fler hela tiden.

Skådarpuben marknadsförs med ett tiotal fladdrande marschaller och en gigantisk banderoll som bär Club300:s logotyp. Kring träborden inuti den dunkelt belysta föreningslokalen trängs en genre-överskridande blandning av människor. Två långhåriga, tatuerade killar i t-shirts med Metallicatryck skålar med en äldre kvinna och en flintskallig man med kulmage, och vid bordet bredvid samtalar permanentade damer i urblekta jeans med en samling unga män i prydliga frisyrer. Majoriteten av besökarna tillhör dock gruppen medelålders män med murriga vindjackor, glasögon och flyende hårfästen. Många sitter i grupper; ett fåtal bär sina kikare kring halsen inomhus och är utspridda ensamma i lokalen.

Christian Cederroth hinner knappt komma innan-för entrédörren innan han omringas av en grupp skådare som gör sitt bästa för att överrösta den distade hårdrocken som strömmar ur högtalarna längst in i lokalen. Sedan stängs musiken abrupt av och lamporna i taket slocknar. Club300:s ordförande Ronny Johansson kliver upp på den improviserade scenen och höjer rösten:

– Vi ber om ursäkt för att strömmen har gått. Men den är på gång igen!

En kille i luvtröja skyndar igenom lokalen och in igenom en bakdörr. Strax därefter återvänder strömmen, till unisona hurrarop.

– Jag tänkte börja med att säga några ord om BMS, säger Ronny Johansson. Vi utvecklar just nu systemet för Android och Iphone, som många av er har. Målet är att vara klara i höst.

Innan han hinner fortsätta dör strömmen igen. Klubbordföranden ignorerar mörkret i lokalen och förklarar att de ska dela ut diplom till de skådare som under året har nått upp till 400 arter i Sverige.

Jag frågar en ensam skådare som lutar sig mot ett fönsterbräde längst bak i lokalen om han är en av dem som ska få ett diplom. Mannen, som har kört i sex timmar från Skåne för att se den svartstrupiga järnsparven och bor i ett tält bakom vandrarhemmet, skakar på huvudet.

– Det kräver mycket tid och rejält med pengar. Jag använder inte ens BMS. Det behövs inte. Nätet har revolutionerat det här. Det har gjort allting överskådligt.

Publiken jublar när strömmen återvänder och ett bildspel drar igång på en projektorduk till tonerna av Offsprings Pretty Fly for a White Guy. Applåderna tilltar när porträtt av de diplomvärdiga skådarna sveper förbi. Många av dem befinner sig ute i fält, och i samtliga fall kompletteras bilderna av deras leende ansikten med fotografier på deras fyrahundrade kryss. Där finns amerikanska sjöorrar, stäppvipor, bergsångare, småtrappar, alpseglare och, naturligtvis, svartstrupiga järnsparvar. Så snart bildspelet är över får de sex nytillträdda medlemmarna i 400-artersklubben som är på plats kliva upp på scenen för att ta emot sina diplom. Alla är medelålders män. Fyra bär glasögon. Samtliga ser oerhört stolta ut.

Christian Cederroth betraktar ceremonin från baren, som säljer öl för 30 kronor flaskan och mineralvatten för en tia. När bildspelet är över kommer två gängliga yngre skådare i t-shirt fram till Christian. En av dem håller en ölflaska i handen och ursäktar sig för ett långt, förvirrat mejl han skickade för någon vecka sedan.

– Det är okej, säger Christian, som får en uppsjö fågelrelaterade frågor av varierande kvalitet skickade till sig varje vecka.

– Jag minns inte ens det.

 

Nästa morgon regnar det för första gången under skådarveckan. Luften är kylig och de små, vassa dropparna letar sig in under kläderna. Mina ciceroner drar åt kapuschongerna och hukar bakom sina tubkikare på gräsmattan bakom Segerstads fyr. Framför dem breder Christian Cederroths strandremsa ut sig med en vidsträckt utsikt över Östersjön. Vinden är svag och sydvästlig; långt ifrån optimala förutsättningar. I det här läget hade de föredragit kraftiga vindar in mot land, så att fåglarna tvingas söka skydd. Nu kan fåglarna istället lugnt flyga vidare mot sin destination utan att ödsla tid på en mellanlandning.

Strax efter åtta dyker Christian Cederroth upp, i sällskap med den yngre skådaren Pav Johnsson. Han tänkte tillbringa natten i sin bil, men Christian stötte ihop med honom på väg hem från skådarpuben och erbjöd honom en sängplats.

Medan Christian riggar upp sin tubkikare och Pav klättrar upp på en liten kulle för att få bättre översikt kommer morgonens första larm. Området bäddas in i en smärre symfoni av olika ringsignaler och ljudet av ett dussin dragkedjor som dras upp.

Alla hummar åt larmet men stoppar snart tillbaka sina telefoner igen.

– Ingen järnsparv alltså, säger Pontus. Den borde ju verkligen ha kommit fram nu.

– Det är ofta så, säger Andy. På helgerna, när alla som inte har kunnat ta ledigt från sina jobb kommer hit, då försvinner rariteterna. Tyvärr, får man väl säga.

De andra nickar instämmande. Ingen ser ut att vara jätteledsen.

Det här larmet handlade om en någorlunda sällsynt rödhalsad gås, en art som alla redan har sett.

– Den här gömde sig i en flock med vitkindade gäss, säger Christian. Det kan vara en på tiotusen.

De återgår till sina kikare.

Fågelskådare brukar prata om två sätt att identifiera en fågel. Det första är att visuellt bryta ner fågeln i ett trettiotal olika delar: formen på näbben, längden på ögonbrynsstrecken, storleken på fötterna, utseendet på vingbanden, detaljer på hjässband och i ruggningsmönster, vingpennornas placering, längden på halsen…

Den andra metoden – som vanligtvis används i samspel med den första – har ingen svensk benämning, men kallas på engelska jizz. Jizz beskrivs ofta som en »känsla« för vilken sorts fågel det är; en uppskattning av arten baserad på form, storlek, hållning, flygsätt, färg och hemvist – lite som när man lyckas identifiera en vän i en avlägsen folksamling bara utifrån personens utstrålning och sätt att röra sig. Ofta använder skådare jizz för att snabbt placera fågeln i en artgrupp eller familj. Sedan får man fokusera på detaljerna. Men det räcker sällan att bara se en fågel med blotta ögat för att avgöra vilken art det är. I många fall måste man dessutom höra hur den låter. Lätet kan säga lika mycket om en fågel som utseendet – i europeisk fågelskådning får man till och med kryssa en fågel som man enbart har hört – och de flesta skådare pluggar in och memorerar hundratals olika läten.

De senaste decennierna har nivån på fält-bestämningskunskaperna stigit enormt. I »nestorn« Erik Rosenbergs bok Fåglar i Sverige från 1952 beskrivs till exempel en ängspiplärka som »en liten, spetsig, obetydlig, gråbrun fågel som flyger upp ur gräset, höjer sig ostadigt kastande hit och dit ett tiotal meter upp i luften utstötande ett ytterst fint ›s i t t – s i t t – s i t t‹.« Det är allt. Bland litteraturen mina ciceroner har med sig till Öland finns en bok som avhandlar knappt 50 arter på 450 sidor och i förhållande till Rosenberg är rena kärnfysiken. Där finns diagram och tabeller som i detalj beskriver fjädrarnas exakta placering på varje område av ängspiplärkans kropp. Flera uppslag ägnas dessutom utskrivna sonogram över fågelns läten under olika faser av livet.

När regnet avtar vid den öländska stranden plockar delar av gänget fram smörgåsar och kaffe i plastmuggar. De lägger sin utrustning åt sidan en kort stund och slår sig ner i solstolarna som är uppställda i en liten glänta på gräsmattan. För de flesta av dem är det här skådarvardag. Ibland reser de visserligen utomlands tillsammans på veckolånga skådarresor, men det är allt mer sällan de ger sig ut på »vansinnesdrag« genom hela Sverige. För det första har de familjer, småbarn och yrkeskarriärer. För det andra finns det inte särskilt mycket kvar att se när man redan har kryssat över 400 arter. För majoriteten av dem som har samlats här i dag blev den svartstrupiga järnsparven årets första kryss.

– Jag brydde mig mycket för fyra-fem år sedan, när jag gick jättefort framåt och fick 20 nya arter om året, säger Andy Hultberg. I dag är jag inte lika het längre. Sedan har jag faktiskt slutat dra på fåglar av miljöskäl. Det brinner lite under mina fötter när man måste åka bil i hundra mil, skåda i fem minuter och sedan åka hem igen. Att titta på naturen och samtidigt förstöra den känns lite schizofrent.

– Fågelskådning är en väldigt fin kombination av tävlande, samlande och naturupplevelser, säger Pontus Grönvall. Det kan man inte hitta på andra ställen, om man sitter och samlar frimärken eller vad man nu gör. Jag mår bra av det, det är väldigt meditativt. Sedan har jag hittat ett gäng människor som jag trivs tillsammans med.

Christian Cederroth är inne på samma spår:

– Hade jag bara brytt mig om kryss hade jag ju somnat. Jag får ett nytt om året. För mig handlar det mer om upplevelsen: att artbestämma, att se flera fåglar i en grupp, att se soluppgången. Den hade jag inte sett om jag inte skådat. Då hade jag knappt vetat att den fanns.

Ännu en teori får jag vid ett annat tillfälle, när jag ringer Stefan Johansson, som arrangerar den nya skådarmässan Fåglar i focus.

– När jag var sjutton så vaknade jag en morgon och undrade varför de hade satt upp en massa trafik-märken längs vägen utanför huset. Sedan insåg jag att de alltid hade varit där – anledningen till att jag såg dem var att jag hade börjat läsa teorin inför körkortet. På precis samma sätt är det med fåglar.

Kanske är det en av anledningarna till att det tycks vara svårt, rentav omöjligt, att bara släppa ett seriöst fågelintresse. Mina ciceroner gör andra saker också: de åker skidor, de dyker, de reser, de tar promenader i skogen. Men de har alltid kikaren med sig, om någonting misstänkt skulle röra sig i träden. Varje skådare med självrespekt tycker att det roligaste är att hitta en fågel på egen hand, utan hjälp av Bird Message System. Och roligast av allt vore att hitta en rubinnäktergal.

Rubinnäktergalen har siktats i Norge, Danmark. Holland och England, men ingen har någonsin sett den på svensk mark. Det beror inte på att fågeln aldrig har varit här – att en svartstrupig järnsparv hittas betyder förmodligen att ett hundratal har varit på besök – utan på att rubinnäktergalen är mycket liten och mycket skygg. Skådare säger att det är en »skulkare«: den ogillar människor och gömmer sig nära marken, i täta buskage.

– Personen som hittar den kommer att bli en legend, säger Andy Hultberg. Att den är så svårsedd har byggt upp en myt kring den. Det, och att hannen är så otroligt snygg.

– Den är brunaktig från ryggsidan, säger Torbjörn Vik, men så vänder den sig om och visar haklappen, och då fullkomligt lyser det rubinrött. Det är mer än bara färg, det är ett ljusbrytningsfenomen.

– Tyvärr kommer det nog aldrig att hittas en hanne, säger Anders Kornestedt. Förmodligen blir det en ungfågel som har flyttat fel på hösten. Då har den inte den röda haklappen. Den kommer att se ut som en blåhake, men utan en tydligt tecknad stjärt.

– Det är en av de fåglar som skulle kunna göra att jag åker utan att blinka, säger Andy Hultberg. Jag och Anders var och letade vid en soptipp på Öland i år, där finns vegetation som rubinnäktergalen skulle kunna sitta i. Det kommer säkert att vara på ett sådant ställe den hittas; ett område på 25 gånger 25 meter, och så kommer åttahundra personer och tränger ihop sig runtomkring. Det blir knappast en stor naturupplevelse. Mer av en happening.

När klockan har slagit nio på gräsmattan bakom Segerstads fyr har den svartstrupiga järnsparven fortfarande inte visat sig vid stenpiren ett par kilometer härifrån. Gänget drar slutsatsen att den har flugit vidare för gott. Sedan fäller de ner sina kapuschonger och kommer in på fenomenet stringers. Begreppet nådde Sverige under 80-talet via den brittiska skådaren Bill Oddies ikoniska Little Black Bird Book och syftar, något förenklat, på en opålitlig skådare.

– De är de allra farligaste, säger Christian Cederroth.

En stringer ljuger inte om sina fynd. Han – för det är nästan alltid en han – är bara så övertygad om vad han har sett att han vägrar att inse att art-bestämningen är felaktig. Att medvetet bluffa är mer sällsynt. För det första är det svårt. För det andra är det sällan värt det.

– Att bli ertappad med att bluffa är som att göra ett snedtramp under älgjakten, säger Pav Johnsson. Du gjorde bort dig någon gång 1974, men folk minns det i resten av ditt liv. Det är ju så med många intressen som är lite manligt dominerade, att det finns ett inslag av tävling, att man ska mäta sig med varandra. Antingen genom att se mest, eller att vara ute mest, eller att vara ute när det är riktigt risigt väder.

Strax därefter ljuder en ny larmceremoni i gläntan. Gänget plockar upp telefonerna och studerar sina displayer med viss förvåning – fågeln är inte särskilt sällsynt alls.

– Varför larmade han ut det där? säger någon.

– Han kanske vill imponera på sin nya tjej? säger en annan.

– Just det ja, fyller en tredje i. Hon är också skådare.

 

Under 80-talet designade Anders Kornestedt en t-shirt till Club300 med trycket »mot 400«. Många tyckte att den var löjlig. I dag har fler än 150 svenska skådare sett så många arter, och många har redan börjat drömma om nästa landvinning: att se 500.

En av förklaringarna till de snabba framstegen är ny teknik. Moderna tubkikare ger skådare möjlighet att noggrant studera fåglar från flera kilometers avstånd. Med avancerade digitalkameror kan de fånga en fågel i flykten och artbestämma den i efterhand genom att ladda över fotografiet till datorn och förstora upp det tills de har en detaljerad närbild. Men tekniken är inte ensamt ansvarig för framstegen. Mycket beror också på att fågelskådning har blivit en kollektiv snarare än en individuell sport.

Det händer naturligtvis fortfarande att skådare blir ensamma om att se en raritet: de kanske skådar ut mot havet och fångar en fågel som aldrig når land, eller så lyckas de se en fågel som lyfter och flyger iväg innan någon annan har kommit till platsen. Det är inte heller ovanligt att skådare fortfarande lever kvar i telefonkedjornas tidevarv och hör av sig till sina närmaste kompisar innan de larmar ut en fågel över Bird Message System – men förr eller senare blir fyndet offentligt. Förr hälsade skådare i bästa fall på varandra med en diskret nickning. Numera är den vedertagna öppningsfrasen »har det vart något?«, vilket översatt till brukssvenska betyder: »Har du sett någon intressant fågel?«

En öppnare skådarvärld lockar fler människor. Fler människor innebär fler fynd av fåglar. Fler fynd av fåglar leder till högre kunskap hos skådarna, och högre kunskap hos skådarna leder till att de ger sig på ännu svårare arter.

– I dag får vi in ganska gott om rapporter med sådant vi inte ens visste fanns för 15 år sedan, säger Magnus Hellström, Raritetskommitténs nuvarande ordförande. De hade inte ens några namn. Den iberiska gransångaren till exempel, betraktades tidigare som en variant av vår egen gransångare. Men efter djupare studier insåg man att den fungerade som en egen art.

Framstegen har även lett till en förskjutning av skådarvärldens inbyggda hierarkier. Under informationsfliken på Club300:s hemsida kan man i dag läsa att den fria informationen innebär att även en nybörjare kan se 300 arter på ett enda år. Därmed har drömgränsen helt tappat sin forna glans. De skådare som ägnat tiotals år åt att nå dit måste istället utmärka sig på att andra sätt: hitta rariteter på egen hand, så kallade ädelkryss, tillbringa mycket tid i fält, känna till skådarnas heders- och upp-förandekoder och, framförallt, veta exceptionellt mycket om fåglar.

Kort sagt: för att vara en respekterad kryssare måste man bete sig som en ornitolog.

 

Min sista eftermiddag på Öland lämnar mina guider tomten för att söka lyckan på annat håll. De enda som blir kvar är Christian Cederroth, jag och en kossa som har rymt ifrån sin inhägnad och nu strosar runt med mulen i det höga gräset strax utanför Christians tomtgräns.

Tidigare lade Christian fram en teori som mötte protester från de övriga i gänget. Det lät som om han sade att trevliga människor är sämre skådare, men jag hörde inte resten.

– Inte trevliga människor, säger han. Men människor med en positiv livssyn och ett ärligt leende, sådana man tycker väldigt mycket om. De är vanligtvis sämre skådare. Det var nästan som ett skämt när jag satt i Raritetskommittén – varje gång det rådde misstro om en inrapporterad art så var det någon som hade träffat skådaren i fråga och kunde intyga att det var en väldigt trevlig kille.

Han fortsätter:

– Sedan läste jag i SvD vetenskap om en undersökning som hade gjorts där man iscensatte ett bankrån. Hälften av vittnena var på bra humör, hälften av dem var på dåligt humör. Det framgick inte om de alltid var sådana, men de som var buttra svarade i stort sett klanderfritt. De visste att det gått förbi en dam i röd jacka med en tax i ett koppel. De som var på bra humör däremot, de svarade helt uppåt väggarna. Jag känner själv ett par skådare som jag tycker riktigt bra om. Men jag litar inte på dem i vittnessammanhang, och det är ju faktiskt vad det rör sig om när man ser en riktigt sällsynt fågel. De fokuserar på det som ger glädje, helt enkelt. Och väljer att bortse från faktumet att någonting inte riktigt stämmer.

Jag frågar Christian om det inte är dags för Club300 att byta namn till Club400.

– Den klubben finns redan, säger han, med ena ögat i tubkikarens okular. Jag startade den för tolv år sedan. Då var jag den enda medlemmen. Reglerna sade att man fick bjuda med sig ytterligare en person, så jag valde in min dåvarande sambo. Klubben har varit lite vilande. Men jag vill skaka liv i det där igen nu.

Han avbryter sig för att vissla på ett gäng kustpipare vid strandbrynet. De visslar tillbaka.

– Idén med Club300 var att umgås utanför fält. Men när det blev så många medlemmar dog det lite, och de sänkte nivån. Folk började klaga på att föredragen var för svåra. Tanken med Club400 är att vi ska träffas några gånger om året för avancerade fältbestämningsföredrag och provande av ädla drycker. Det kostar 400 kronor att vara med, men pengarna går tillbaka till medlemmarna i form av mat och dryck. Det är inte tänkt som en konkurrent till Club300. Vi ska se till att inte arrangera någonting i samband med deras aktiviteter.

– De som fick sina diplom i går, frågar jag, är de välkomna att gå med?

– De vet nog inte ens om att den finns.

En kvittrande talgoxe landar på kanten till en grön hink som Christian har ställt fram på tomten. Efter ett par sekunders betänketid skuttar den ner bland fröblandningen och tar för sig.

– Det där är Viivi, säger Christian och nickar mot fågeln. Hon brukar komma varje dag. Hennes make heter Wagner.

Jag plockar fram min artlista och sätter ett litet kryss i rutan bredvid »talgoxe«.