Clownen som försvann

Världens första biofilm om förintelsen spelades in i Sverige – och begravdes i ett arkiv. Var ämnet för kontroversiellt? En ny dokumentär söker svaret.

En dag ringer skådespelaren Jonas Bergström och berättar att han har ett tyskt filmteam på besök. Vi känner inte varandra, men jag vet förstås vem han är efter hans långa karriär på Dramaten. Bergström säger att tyskarna gör en dokumentär om filmen The Day the Clown Cried, inspelad 1972 och ännu osedd av publiken. Han lämnar över luren till filmmakaren Eric Friedler, som presenterar sig energiskt och säger att han bland annat gjort en dokumentär om piratradioskeppet Voice of Peace utanför Israel. Jag förstår varför han nämner just detta; jag har skrivit en bok om min pappa Jack och den svenska motsvarigheten Radio Nord, som skapade rubriker i början av 1960-talet.

Nu, berättar Friedler, är han i Sverige för att intervjua skådespelare som var med i den kanske mest berömda av alla ovisade filmer.

Annons

– Ja, säger jag, det är väl bra. Men det känns ganska meningslöst, eftersom regissören Jerry Lewis inte har velat prata om filmen på mer än 40 år.

– Herr Kotschack, säger Friedler, gissa var jag var för två månader sedan? I Las Vegas och intervjuade Jerry Lewis. I åtta timmar.

 

Jerry Lewis var en av de stora komiska stjärnorna inom amerikansk showbiz på 50- och 60-talet. Karriären startade i radio och flyttade över till TV och film. Tillsammans med den stilige sångaren Dean Martin gjorde Jerry Lewis 16 filmer mellan 1949 och 1956, varpå samarbetet upphörde eftersom Martin märkte att hans roller blev mindre och mindre. Lewis komik byggde på en pipig röst, grimaser och konstiga fall. En filmisk clown med fysiken och mimiken som grund, inte underfundiga repliker à la Woody Allen. Bakom den till synes enkla humorn fanns även en mycket kunnig filmarbetare, och under hela 60-talet undervisade Lewis i regi på UCLA i Los Angeles – bland hans elever fanns både Steven Spielberg och George Lucas.

Jerry Lewis var vid denna tid en stjärna både framför och bakom kameran. Men det handlade om komiska filmer, inget annat.

Manuset till The Day the Clown Cried, av Joan O’Brien och Charles Denton, började cirkulera i Hollywood i början av 1960-talet. Synopsis: Helmut är en otrevlig och mindre begåvad clown, nummer två av två i hierarkin på en cirkus i Tyskland. Han försöker avancera men är inte tillräckligt rolig. Efter ännu ett misslyckande super han sig full. Det dröjer inte länge förrän han börjar imitera Hitler och skyller alla sina motgångar på honom. Två Gestapomän råkar lyssna och Helmut hamnar i ett läger för politiska fångar. Inte heller där tycker någon att han är särskilt rolig, men en dag när han oavsiktligt faller på rumpan hör han skratt bakom taggtråden i lägret bredvid. Två judiska barn tycker att han är underhållande. Helmut har fått en publik. Med svart sot från kaminen och vitt duvbajs som smink börjar han framträda för barnen. När de till slut sänds iväg till ett förintelseläger skickar lägerkommendanten med Helmut för att han ska hålla dem lugna. Clownen är med hela vägen, ända tills de ska gå in i duschen …

Många var intresserade av manuset, men att koppla ihop koncentrationsläger med kommersiell film- eller TV-produktion var ännu alltför kontroversiellt, inte minst bland de överlevande. 1963 försökte den polske juden Leopold Pfefferberg få filmbolaget MGM att göra en långfilm om sin räddare Oscar Schindler, men även det manuset blev liggande. Det skulle dröja ända till 1979 innan NBC bröt isen med TV-serien Holocaust, och ytterligare knappt 15 år tills Steven Spielbergs Schindler’s List fick premiär.

När Jerry Lewis i början av 70-talet läste The Day the Clown Cried tyckte han att det var en bra historia, men verkligen ingen Jerry Lewis-film. Så träffade han producenten Nat Wachsberger. Lewis beskriver mötet i sina memoarer Jerry Lewis in Person:

»›Varför frågar du inte Sir Laurence Olivier? Jag är komiker, Mr Wachsberger, och du undrar om jag är redo att lotsa hjälplösa barn till en gaskammare. Haha. Festligt – hur ska jag kunna gå i land med det?‹

Han ryckte på axlarna.

Efter en lång stunds tystnad plockade jag upp manuset.

›Vilken fasa … Detta måste berättas.‹«

Jerry Lewis gick med på att göra filmen. Inte bara som skådespelare utan också som regissör och manusbearbetare. Han kände ett ansvar för att historien inte skulle glömmas bort.

Efter telefonsamtalet från Eric Friedler går jag upp på vinden. Här finns originalmanuset, ett foto av Jerry Lewis som clown bredvid en varm hälsning till min far, bilder på när min mamma serverar Lewis lax hemma i köket på Östermalm och, inte minst, pärmen med kontrakten med 28 svenska skådespelare.

Min pappa hade hela livet en stor kärlek till filmens värld. Han gifte in sig i filmbolaget Svea-Film, som ägdes av min morfar Per Håkansson. I filmbranschen fanns vackra kvinnor, pengar (ibland) och filmfestivaler där vit smoking var standardplagget. Det passade honom perfekt.

Annons

Jack var affärsman och PR-geni, inte minst för sig själv. Under 50-talet producerade han tre filmer för Svea-Film. Ingen morgondag var ett efterkrigsdrama byggt på en roman av den finländske författaren Mika Waltari. De snälla kritikerna kallade filmen ojämn. Jacks övriga produktioner var komedier om soldaten 91:an Karlsson. Den sista kom 1959 och i Stockholms-Tidningen skrev Olle Grönstedt: »Det finns inget att säga till filmens försvar. Alltigenom usel är den. Osammanhängande, idélös och fri från humor. Med undantag för två lustigheter – om man ska vara generös.«

Från början av 70-talet tillbringade Jack allt mer tid i sin favoritstad Cannes på franska Rivieran. Han gjorde inga filmer längre, men höjdpunkten på året var ändå filmfestivalen, då han kunde sitta på den stora terrassen utanför hotell Carlton och snacka business med de »andra« filmproducenterna. Med sitt orubbliga självförtroende intakt pratade han med alla i branschen som om de var gamla vänner.

Jacks bästa kompis var den fransk-belgiske filmproducenten Nat Wachsberger. Vi i familjen kallade Nat för Jacks »lilla fästmö« eftersom de alltid tjafsade om allting. De var två judiska herrar som aldrig tycktes komma överens, men som tyckte lika mycket om varandra som att diskutera livets större och mindre frågor.

Wachsberger producerade 14 filmer under sitt liv, mest dubbade fransk-italienska produktioner, från La cortigiana di Babilonia (kurtisaner i Babylon) 1954 till Starcrash 1978 (om kurtisaner i rymden). Allt var lågbudget, B-filmer.

Till skillnad från Jack tillbringade Nat Wachsberger hela sitt yrkesliv i filmbranschen. Tyvärr, får man nog säga, övertalade han Jack om ett sista inhopp i den bransch han tyckte så mycket om.

Wachsberger menade att den tyngsta och största delen av The Day the Clown Cried – alla scener i koncentrationslägret – borde gå att spela in i Sverige med svenska skådespelare. »Jovisst«, sade Jack, och tog kontakt med vänner i filmbranschen. När Jerry Lewis kom till Sverige i april 1972 var allt frid och fröjd. »Tidpunkten, vädret, inspelningsstudion och sist men inte minst de svenska skådespelarna, som är ovanligt professionella och disciplinerade, alla dessa faktorer har medverkat till att jag valt just Sverige«, sade Jerry Lewis på en presskonferens som hölls dagen före inspelningsstarten i Europafilms studior i Sundbyberg.

Nästan alla skådespelare var svenskar. Harriet Andersson spelade clownens hustru Ada, Sven Lindberg var lägerchef, Lars Amble SS-officer och John Elfström, Ulf Palme och Tor Isedal spelade lägerfångar. Den 22 maj 1972 skrev Aftonbladet: »Om en knapp vecka är filmen färdig. Jerry Lewis rakar av sig sitt svenska skägg. Han flyger hem till sin fru Patti och sina sex barn i USA.« Men bakom kulisserna hade mycket gått allvarligt fel.

Europafilm ansåg att man inte fått överenskommen betalning av Nat Wachsberger, och manusförfattarna borta i USA tyckte detsamma. Wachsberger höll sig borta från Stockholm, och enligt egna uppgifter fick Jerry Lewis ta pengar ur egen ficka för att inspelningen skulle kunna slutföras. Jack, som var Wachsbergers representant under inspelningen i Stockholm, låg givetvis inte bra till.

När Jerry Lewis lämnade Stockholm tog han för säkerhets skull med sig de sista tre dagarnas originalrullar. Han skickade också ett syrligt telegram till Jack: »I just couldn’t leave without saying goodbye to the smallest man in town

Filmen skulle ha haft premiär under 1974, men ännu har ingen sett den. Lewis har donerat det enda exemplaret av The Day the Clown Cried till The Library of Congress i Washington, under villkoret att den visas tidigast 2025.

 

Min pappa dog i Cannes 1988, Nat Wachsberger i Beverly Hills 1992. Jag vet inte hur deras relation var efter inspelningen i Sverige, men mina bröder säger att de inte var kompisar längre. Jack antydde att Jerry Lewis nog haft en för hård belastning som både regissör, huvudrollsinnehavare och författare – men ville annars inte prata om filmen, vare sig privat eller i tidningarna.

När pappa var borta städade jag upp bland hans papper och sparade det som jag tyckte var viktigt, framför allt mycket som handlade om Radio Nord. Det som rörde inspelningen av The Day the Clown Cried behöll jag mest som en kuriositet; även om Jerry Lewis första allvarliga film nått en viss ryktbarhet under årens lopp, ungefär som Orson Welles aldrig avslutade evighetsprojekt Don Quixote, trodde jag aldrig att materialet skulle bli aktuellt.

På telefon förklarar jag för Eric Friedler att jag inte vet något om inspelningen, men att jag givetvis kan prata om min pappa om han vill. Vi bestämmer att jag ska komma till Hamburg, där Friedler är chef för dokumentäravdelningen på public service-bolaget NDR. Jag skannar in en tidningsartikel från 1974, en hel del bilder och ett par av kontrakten med de svenska skådespelarna och skickar i förväg till Friedler och hans team. När jag ändå har allt framför mig räknar jag ihop hur mycket min pappa betalade skådespelarna: 229 300 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar mer än 1,5 miljoner kronor. Som mamma alltid sade: Filmbranschen är en farlig bransch.

Tillsammans med Eric Friedler och producenten Silke Schütze åker jag taxi till en av NDR:s studior, i vanliga fall hemvist för stationens storband. Friedler talar om sin egen judiska bakgrund, om sin mammas fantastiska mat och om åren då han jobbade i New York. Med tanke på filmens tema – och de judiska huvudpersonerna Lewis, Wachsberger och Kotschack – är det kanske inte konstigt att han velat göra just denna dokumentär.

Clownen Helmut Doork, för att återvända till honom, är däremot en vanlig tysk. Han är heller inte särskilt trevlig. Efter viss tvekan väljer han att ta en liten flickas hand och följa med in i gaskammaren. I filmens allra sista scen blir han Ein Mensch, en kännande människa med integritet och heder. Det slutet på filmen är Jerry Lewis eget, de ursprungliga författarna lämnade det öppet om clownen följde med flickan eller inte.

Två filmfotografer och en ljudtekniker väntar på oss när vi kommer fram. Friedler har en hel bunt papper med frågor han vill ställa. Egentligen kan jag bara berätta om min pappa och vår relation. Friedler vill veta mer. Jag värjer mig för alla frågor kring filmen och dess tema under skydd av att jag inte är någon filmhistoriker. Han berättar för mig att alla skådespelare han intervjuat i Stockholm bara haft gott att säga om min pappa Jack. Även om allt var kaotiskt under slutet av inspelningen fick de trots allt betalt.

– Han betalade till och med några av teknikerna, säger Friedler. Vad tycker du om det?

– Ja, men det är väl bra, säger jag. Det känns ju bra om min far gjorde rätt för sig.

Friedler vill gärna att jag ska säga att min far var besviken på Nat Wachsberger, och kommer gång på gång tillbaka till detta. Jag försöker lika ihärdigt värja mig, och säger att det vet jag faktiskt inget om.

Senare på eftermiddagen får jag följa med till klipprummet fyra trappor upp i NDR:s huvudkontor på Hugh-Greene-Weg. Friedlers två timmar långa dokumentärfilm är inte färdig, men hans redigerare Andrea Schröder-Jahn har satt ihop en liten specialtrailer till mig.

Efter några inledande filmklipp med Jerry Lewis från förr flyttas vi till nutid och Lewis stora hus i Las Vegas. Hollywoodlegendaren är grånad och lite böjd där han sitter i sitt arbetsrum. Men ögonen är uppmärksamma och koncentrationen stor när han svarar på frågor från Friedler.

Han berättar att han var helt nöjd med inspelningen och skådespelarna. Även under klippningen kände han att scenerna fungerade.

Men något hände när filmen var klar.

Den var helt enkelt inte tillräckligt bra.

»Felet är bara mitt«, säger Lewis.

»Visade du någonsin filmen för din far?« frågar Friedler.

Jerry Lewis skakar på huvudet. Han ser sorgsen och trött ut.

Jag inser plötsligt att det här aldrig var en film som alla andra. Här fanns inget utrymme för misslyckande. Filmen måste vara perfekt i sin tonträff. Ansvaret är monumentalt om man ska berätta en historia om barn som vandrar in i gaskammaren.

Samma känsla av plikt som fick Jerry Lewis att göra filmen fick honom att avstå från att visa den.

Annons

Jerry Lewis måste ha lidit i över 40 år för sitt misslyckande.

Han tittar länge på Friedler. Så säger han: »Och nu sitter jag här och berättar allt för en tysk